Som ett pärlband ligger de snygga boutique-bed & breakfast-ställena, de banbrytande restaurangerna och de nydanande designstudiorna utspridda i belgiska Flandern och södra Nederländerna. RES pedalar runt i vad som mycket väl kan vara en av världens bäst bevarade designhemligheter.
Text: Micha van Dinther
Foto: Magnus Wittbjer
– Flandern är något av en hemlig designskatt som världen ännu inte riktigt fått upp ögonen för, säger industridesignern Michaël Verheyden.
Saartje Vereecke, Michaëls fru, nickar medhållande och ställer ner den läderklädda brickan med de stilrena keramikkopparna och de färgmatchade spekulatiuskakorna på matbordet. Med de dammiga förklädena fortfarande på tar de en paus i sin hektiska arbetsvecka för att ge oss en husesyn av den nyinförskaffade 60-talsvillan i Genk. Det är något av en premiärvisning och vi ombeds att låta bli att fotodokumentera deras hem, som även hyser deras studio, då de har turen att bli uppvaktade av stora delar av världens designjournalistkår, som står och bankar på dörren.
Efter porträttet av Michaël och hans arbete i New York Times stilbilaga T Magazine har han gått från att vara relativt okänd till att bli en av landets hetaste designernamn. Därför råder det nu huggsexa om att bli det första inredningsmagasin som publicerar bilder från det nya hemmet.
– Det är oerhört kul att se att fler och fler upptäcker Flandern och vad området har att erbjuda, flikar Saartje in.
Genk, det tysta lilla industrisamhälle som paret har valt att bosätta sig i, är vid genomfart lik vilken ordinär nordbelgisk landsort som helst. Ändå är staden, med sina lite drygt 65 000 invånare, ovanlig. För en tid sedan kom chockbeskedet att den stora Ford-fabriken, som stod för majoriteten av ortens arbetstillfällen, skulle läggas ner. Vad som gör Genk exceptionellt – men samtidigt så typisk flamländskt – är att invånarna vägrade att stå handfallna i väntan på att någon skulle kliva in och rädda upp situationen. Istället gick man själv in för att, genom kreativitet och innovation, skapa nya vägar framåt. Ett exempel är C-mine, ett kulturcentrum och en inkubator inhyst i den röda tegelbyggnad som fram till 1960-talet fungerade som en av Genks gruvor, som vi passar på att göra ett kort besök i på väg ut ur staden.
På cykelsadeln anländer vi till Moka en Vanille – en värdig representant för det vi kan kalla för den nya tidens bed and breakfast – beläget mitt ute i den grönskande, pannkaksplatta belgiska landsbygden. Moka en Vanille är också ett resultat av det Belgiens regering har gjort för att hålla landsbygden levande genom att uppmuntra till nya verksamheter på uttjänta lantgårdar.
– Jag ville skapa en modern typ av bed and breakfast, berättar Dorien Cooreman och sveper med handen över den rejäla huslängan som är hennes hem, designstudio och pensionat.
– Det finns en stark tradition av pensionat i området, men tidigare övernattade man i något som mest liknade en loppmarknad. Nu för tiden läggs mer vikt vid estetik.
Vi checkar in i ett fristående gårdshus och somnar efter vår cykeltur kvickt i den totala tystnaden. Frukosten morgonen efter inleds med en kopp kaffe nedsjunken i en läderlappsfåtölj, samtidigt som den tupp som för en halvtimme sedan väckt oss, lojt spatserar runt på gräsmattan framför oss. Den på ett rustikt långbord uppdukade frukosten är delikat: gårdens egna ägg, hemkokt sylt och äppelsaft från fruktträden längre ner på gräsmattan. Inget lämnas åt slumpen på Moka en Vanille, som döpts efter de två åsnorna som slött står och betar längre bort i trädgården.
Den nederländske designern Piet Hein Eek är förmodligen en av Europas mest produktiva designer. I den av turister outforskade nederländska staden Eindhoven, drygt 60 kilometer norrut, finner vi hans gigantiska värld – en gammal industrifastighet som hyser designstudio, butik, fabrik, kafé med små designade bakverk och inte minst en underbar restaurang. Den industriella känslan har fått prägla inredningen och mycket av designen, för att inte säga nästan allt, görs med bas i återvunnet material. Vi skådar en uppsättning av hans näst intill ikoniska verk, ett drivvedsbord i dämpade men talrika färger som blanklackats till en silkeslen och tålig yta. Coolt att ha på terrassen, tänker vi, men lite svårt att transportera med oss på cykeln just i dag. Prislappen på i runda slängar 70 000 kronor bär respekt med sig.
I Eindhoven finns också elektroniktillverkaren Philips gamla fabrikslokaler som fått lov att bli kvar för att konverteras till coola och hippa butiker, restauranger och edgy butiker. Istället för att riva hela rasket för att uppföra könlösa, moderna bostäder i nyfunkisstil låter man det ruffa industriområdet Strijp-S ligga kvar – komplett med gasledningar, justerrattar, kopplingsdon och traverskranar. Industrifönster i järn och exponerade betong- och tegelväggar får vara en del av dekoren i alla de små, kreativa verksamheter som så sakta börjar flytta in. Vi stannar till och tar en kaffe på kaféet Pastryclub, inhyst i fabrikens före detta gasverk – en imponerande lokal med en takhöjd om sisådär 25 meter.
Den alltigenom helrätta hipsterservitören på restaurang Mariapaviljoen i ’s-Hertogenbosch tittar frågande på oss då vi, för att smälta in, önskar fukta strupen med en kall och humlig mikrobryggd av något slag. ’s-Hertogenbosch, eller Den Bosch, som den sydnederländska staden kallas i folkmun, har just avslöjat sitt lantliga läge. Det känns befriande att holländsk chosefrihet fortfarande gäller. Vi tar en Heineken istället.
– För oss är detta mitten av Nederländerna, säger designerparet Petra Janssen och Edwin Vollebergh i munnen på varandra när vi slagit oss ner vid ett av långborden.
– Vi har nära till ett flertal större städer, men kan jobba i lugn och ro med våra egna tankar och projekt. För oss är det livskvalitet.
Petra och Edwin, som tillsammans driver designbyrån Studio Boot och som båda har ett förflutet som lärare på omtalade Design Academy Eindhoven, är den kreativa drivkraften bakom skapandet av Mariapaviljoen, en popup-krog som huserar i ett före detta sjukhus.
– Här, i den absolut fulaste delen av staden, har vi haft förmånen att få vara med och stöpa om, förnya och återanvända, berättar Edwin nöjt när han beskriver sina första stapplande steg som restaurangdesigner.
Bland borden och stolarna ligger ett skelett på en brits och på väggen hänger gamla medicinska postrar av gallblåsor och andra inre organ. Vi borrar ner tårna djupare i den mjuka strandsand som täcker uteserveringen, samtidigt som den smaljeansbeklädda servitören bär fram ytterligare några Heineken för vårt vidare filosoferande kring kreativitet, slash-karriärer och urban utveckling. Det börjar sakta mörkna i den lilla staden – som fortfarande sjuder av liv på uteserveringar och i de kvällsöppna butikerna.
Rozalinda Bovend’Eerdt, ägarinnan till Den Bosch kanske enda design-bed and breakfast, De Bossche Beul, tillhör också dem som medvetet valt södra Nederländerna som sin bas.
– Jag arbetade tidigare som dekoratör för en stor internationell butikskedja och reste konstant, berättar Rozalinda under tiden som hon tidigt nästa morgon dukar fram frukosten i det lilla gemensamma köket.
– Hur spännande mitt tidigare jobb än var så sög det till slut musten ur mig. Jag ville helt enkelt göra något eget. Livet som bed and breakfast-ägarinna är inte enkelt men jag rår åtminstone om mig själv och min egen tid. Dessutom har jag riktigt nära till Antwerpen, världens coolaste stad.
På väg in genom belgiska Antwerpens hårt trafikerade stadskärna är det tydligt av vår omgivning – stadens olikriktade och multikulturella utbud av nationaliteter, byggnadsstilar, restauranger och butiker – att vi har hamnat i Europas näst största hamnstad.
För urbanisten med koll etablerade staden sig under 80-talet som modehub, mycket tack vare Antwerp Six, de sex tongivande avantgardistiska modeskaparna Walter van Beirendonck, Ann Demeulemeester, Dries van Noten, Dirk van Saene, Dirk Bikkembergs och Marina Yee. Dagens Antwerpen, som bibehållit sin status som en ledande modestad genom en av världens mest välrenommerade modeutbildningar, det helt egna modemuseet MoMu och varumärken som Martin Margiela och Raf Simons, är dock mycket mer än bara fashion. Det är som om den fantasi som låg till grund för stadens utveckling har smittat av sig och skapat korsbefruktningar inom olika gebit. Mode möter arkitektur möter konst möter gastronomi möter design i en lång rad nyskapande konstellationer. Och detta i ett fasligt tempo, som gör att stadens senaste hotspot får en kortare livslängd än en dagsslända.
– I våra individuellt designade tre sviter möts de två modedesignande systrarna Pepa och arkitekt Jo Peeters estetik, berättar serieentreprenören Jan Michiels när han visar oss upp för de branta trapporna på Room National, ett talande exempel för stadens slash-kreativitet.
Vid sidan av Room National, ett slags B&C (där B:et för breakfast har ersatts med C för coffee) mitt i ett av stadens populäraste shoppingstråk, driver han tillsammans med kocken Viki Geunes den tvåstjärniga krogen ’t Zilte i ett av Museum aan de Strooms översta våningsplan. Det nya museet har, med sin tegelröda, legobitslika fasad, blivit en symbol för en stad under utveckling. Från vår cykelsadel upplever vi en stad som vågar ta nya modiga steg framåt. En stad som sprudlar av livslust och innovation.
Om Antwerpen har sinne för det estetiska så är Gent (ej att förväxla med Genk) staden med de vassaste smaklökarna. Trots att väntelistan brukar vara på ett halvår, har vi turen att landa ett bord på Vrijmoed för en riktigt delikat fyrarätters lunch. Efter lunchserveringen, lagom till kaffet, tar den 33-årige stjärnkocken Michaël Vrijmoed själv en runda i den intima matsalen för att hälsa på sina gäster.
Efter uppsvinget av det spanska och det nya, nordiska köket, talas det i Flandern om den flamländska vågen. Något som verkar karaktärisera rörelsen är att de flesta kockar som driver utvecklingen framåt under 35. På den yta om 13 500 kvadratkilometer som utgör Flandern innehas totalt 83 Michelinstjärnor av 66 restauranger. Men istället för att, likt andra matländer, göra allt för att fånga dessa stjärnor, går en rad flamländska kockar sin egen väg. Matrebeller så som Jason Blanckaert på JEF i Gent och Sergio Herman på The Jane i Antwerpen har övergivit sina stjärnkrogar för att istället starta nya ställen där kreativiteten får friare spelrum. Designern Piet Boons placering av ett neonljuskonstverk i form av en dödskalle i den tidigare kyrksal som huserar The Jane skulle mycket väl kunna tolkats som ett stort långfinger åt etablissemanget.
Trots frånvaron av dödskallar på Volta, en restaurang som ligger i den byggnad som tidigare var ett av Gents elkraftverk, så är varken inredningen eller maten mindre häpnadsväckande.
– Jag arbetar gärna med lokala och färska råvaror vars smaker får tala. Bäst gillar jag att laga fisk så som sill och sardiner, som jag helst serverar nästan råa. Eventuellt saltar och pepprar jag lite, berättar den unga chefskocken Davy De Pourcq då vi byter några ord med honom efter avslutat måltid.
Rejält mätta och dästa släntrar vi sakta tillbaka in mot stadskärnan under kvällningen. Vår inkvartering för natten sker på Shelter 7 som, efter mycket sökande, visar sig ligga innanför en garderobsdörr i en hipp cykelbutik på en av stadskärnans pyttesmå tvärgator. Innanför den väl dolda dörren ligger en 81 kvadratmeter stor lägenhet utspridd på tre plan. Här har designer Raymond Jacquemyn skapat en annorlunda cityoas där alla de vintage designpjäser som utrymmet är möblerat med dessutom är till salu. Vi somnar till ljudet av katedralen Saint Bavos klockspel och regnet som faller på takfönstren i vårt loftsovrum. I morgon skippar vi nog cyklarna.
I den svarta komedin In Bruges från 2008 konstaterar den uttråkade huvudkaraktären, spelad av Colin Farrell, att en möjlig variant av helvetet är att tillbringa resten av sitt liv i staden. Och visst, den sagolikt vackra medeltida staden är både sömnig och tyst tidigt på söndagsmorgonen då vi anländer. Men på ett par timmar förvandlas Brygge till ett myllrande turistmecka utan dess like. Var man än vänder sig så finns hästdragna droskor, våfflor och kanalbåtar. Just de sistnämnda kan vi inte hålla oss ifrån och en stund senare sitter vi hopträngda med knäna under hakan och gungar fram över de vackra kanalerna.
Bakom Brygges sagobokslika fasad döljer sig dock en sida av staden som är allt annat än tillrättalagd och tråkig. Vid första anblick känns The Chocolate Lines specerihandelslika butiksinteriör kanske aningen mossig, men chokladkreationerna av Dominique Persoone och Fabienne de Staerke är, med sina underliga smakkombinationer, betydligt mer rock’n’roll på tungan. En bit utanför staden, i området Sint-Michiels, serverar kocken Pieter Lonneville en trerätters prix-fixe meny vid ett enda långt, gemensamt bord på lunchkrogen Tête Pressée. I Belgien och Nederländerna är haute frites – fin-pommes frites – en av de senaste mattrenderna. Prova Chez Vincent för dessa välsmakande och friterade läckerheter. Vi hamnar dock på stämningsfulla Cambrinus, en pub som erbjuder över 400 ölsorter och som serverar gott pubkäk där öl ingår som ingrediens i de flesta rätter.
Ett stenkast från den nederländska gränsen ligger Knokke-Heist – Belgiens svar på Skanör-Falsterbo, fast uppblåst i större skala. Byns centrum är inget under av pittoresk skönhet men stranden är kanonfin. Det är också möjligheten att spana på folk. Går man i gång på lyxbilar, glittriga människor och flaggskeppsbutiker torde Knokke slå knockout på det mesta i denna del av Europa.
Anledningen till att vi på våra cyklar letat oss in bland Jaguarerna på Knokkes gator heter Bea Mombaers, inredaren som öppnat bed and breakfast beläget i ett rejält tilltaget vasstaksbeklätt hus i ett villaområde bara några hundra meter från havet. Hon har, med hjälp av sitt stora hus och sin eklektiska smak, lyckats skapa en skön och somrig inramning, trots rå betong och industriella designelement. Alla de handplockade designelementen är till salu i detta levande showroom, där hon själv står vid spisen och lagar gästernas frukost på morgonen. Hon varvar, i likhet med så många andra av regionens kreatörer, dagligen sina många olika roller. Bea är nämligen inredare, bed and breakfast-värdinna, festfixare och butiksbiträde i den egna butiken Bea Items. Om en sak är områdets kreativa garde överens: varför nöja sig med att göra en sak, när man kan ha många olika former av utlopp för kreativiteten?
