Author: admin

  • Bäst i världen Niklas Ekstedt

    Bäst i världen Niklas Ekstedt

    Niklas Ekstedt föddes 1978 i Jämtland. Vid sidan om drivandet av den egna restaurangen 1900, är han även aktuell med nya krogen Ekstedt på Humlegårdsgatan 17 samt kokboken Niklas husmansklassiker. Här tipsar han om sina egna favoritresmål och -adresser både inom och utanför Sveriges gränser.

    STRAND:
    – Jag hatar att bara ligga på stranden, det är det värsta jag vet, för jag gillar inte värmen så mycket … Men den senaste tiden har min fru och jag börjat våg­surfa, så då måste man ju vara på en strand. På vår bröllopsresa var vi i Biarritz, och där föll vi pladask för en strand i Bidart.

    Ö:
    – När jag 2006 flyttade till Stockholm hade jag aldrig varit i Stockholms skärgård. Men så snart jag flyttade hit blev jag kär i skärgården, och under sommaren åker jag ut en sväng nästan varje helg.
    Jag gillar bland annat Nämdö, som för övrigt har en fantastisk ekologisk gårdsbutik.

    STORSTAD:
    – Det är så svårt att välja en. Men jag gillar Köpenhamn jättemycket. Jag bodde där under år 2000, och är fortfarande förälskad i staden. Just nu bubblar det upp massor av små ambitiösa krogar, och man känner verkligen hur vi här uppe i Stockholm blir omkörda rent gastronomiskt.

    Hotell i Köpenhamn

    PARK:
    – Jag älskar Slottsparken i Malmö, där min kollega Tareq precis har öppnat ett riktigt fint litet kafé som också är värt ett besök.

    KAFÉ:
    – Koppi i Helsingborg serverar utan tvekan det bästa kaffet i Sverige.

    RESTAURANG:
    – Jag besöker väldigt många krogar varje år. Det är och kommer alltid att vara mitt absolut största intresse. Men de tre bästa restaurangerna just nu är enligt mig Mistral i Stockholm, Mugaritz i San Sebastian och Masa i New York.

    HOTELL:
    – Mandarin Oriental i Bangkok. Ett av de absolut mest klassiska hotellen i världen, med topp-service och en doft av limeblad i foajén. Bangkok är en stökig och ganska stressig stad, så det är skönt att bo bra och lyxigt där. Annars brukar jag bo på enkla ställen …

    Lediga rum & priser Mandarin Oriental Bangkok

    NATTKLUBB:
    – Jag är ingen nattmänniska – jag går nästa aldrig ut. Men någon gång om året brukar jag följa med min personal på en sväng efter jobbet, och då blir det oftast Spy Bar.

    BAR:
    – Barer är alltid kul att besöka. När jag reser ger min barchef ­Mathin mig alltid en lista på vart jag ska gå. Oftast blir det små mörka barer med starka spritdrinkar. Just nu tycker jag att Little Quarter i Stockholm är schyst, och när jag reser gillar jag Bar 1000 i Berlin och Milk & Honey i New York.

    BUTIK:
    – ABC i New York – sex våningar av prylar och inredning från hela världen. Dyrt som fan, men roligt för inspiration. Missa inte världens trevligaste ekologiska krog i bottenplan – ABC Kitchen.

    FLYGBOLAG:
    – Efter en tid utomlands är det sjukt skönt att sätta sig på ett SAS-plan. Där är alltid trevlig service, och det är skönt att läsa en svensk tidning.

    PRYL PÅ RESAN:
    – Min mobil!

     

     

  • Karibisk koppling

    Karibisk koppling

    Inte många vet att Karibiens glammigaste ö Saint-Barthélemy har kopplingar till Sverige. Ön, som även kallas Saint Barts, upptäcktes av Christopher Columbus och överlämnades i svenskarnas händer 1784 då fransmännen i gengäld fick handelsrättigheter i Göteborg. Nästan 100 år senare såldes ön tillbaka till fransmännen för 300 000 riksdaler.

    I dag är det inte ovanligt att se USA:s jetset leka bort tidigare nämnda summa under en långweekends semestrande på ön. Gwen Stefani, Marc Jacobs och Lindsay Lohan tillhör dem som frekvent återvänder till ön under nyårshelgerna, och som då hyr en av de drygt 400 privatvillorna.

    Hotellen är små, personliga och ofta dyra, och därför är off season-resandet (mitten på april till mitten på december) till ön att rekommendera. Om inte priset står i rimlig nivå till de sköna vibbarna på hotellet La Banane, så är Hotel le Village St Jean ett prisvänligare alternativ.

    La Banane
    Baie de Lorient
    +590-590-52 03 00
    labanane.com

    Hotel le Village St Jean
    Colline de St Jean
    +590-590-27 61 39
    villagestjeanhotel.com

    Tre måsten på Saint Barts

    1. Bänka dig för panoramautsikten på Café Santa Fe i Lurin, och upplev den karibiska solnedgången minst en gång.

    2. Titta in på butiken Calypso för en dos av den lokala, bohochica looken. Att titta kostar ju inget.

    3. Stranden Baie de St Jean är platsen att se och bli sedd på. 
     

  • Flybe stärker banden mellan Stockholm och Köpenhamn

    Flybe stärker banden mellan Stockholm och Köpenhamn

    Lågprisflygbolaget Flybe stärker sin position i Sverige med en direktlinje mellan Bromma och Köpenhamn. Just denna rutten är en av Sveriges populäraste, men cirka 1,2 miljoner passagerare årligen.

    Flybe erbjuder tre avgångar till Köpenhamn per dag, och kommer att utöka sina rutter med fler destinationer inom kort.

    flybe.se

  • Mintfärgat matmecka i Washington DC

    Mintfärgat matmecka i Washington DC

    Den amerikanska huvudstadens politiska scen är lika full av politiska intriger, baktalande och nepotism som restaurangen Little Serow är full av värme, boderskap och gemenskap.

    Foto: Dakota Fine

    Runt de gemensamma långborden, tvingar unge stjärnkocken Jonny Monis sina gäster att umgås och lägga titlarna åt sidan, medan man njuter av de moderat prissatta thailändska rätterna. Maten står helt klart i centrum på denna kvarterskrog. Inredningen är enkel och sparsmakad och servisen påminner om papptallrikar. Personalen gör sitt yttersta för att få gästen att trivas ­– när denne väl får ett bord. För i sann demokratisk anda, går det inte att boka bord, utan väntelista tillämpas. Råkar du vara i stan, vill vi varmt rekommendera denna grönfärgade matskatt, som värmer både kropp och själ i den bistra Washingtonvintern.
    littleserow.com

  • Chile con vino

    Chile con vino

    Med sitt skyddade läge och torra klimat har Chile perfekta förutsättningar för att producera vin. RES utforskar det bergiga landet som 22 år efter Pinochets fall står på tröskeln till vinvärldens finrum.

    Chile är som en rysk docka. Lyfter man på locket till den ena så upptäcker man en annan. I detta världens längsta land finns många dolda hemligheter. Här ryms mäktiga bergskedjor, brännheta öknar, vidsträckta slätter, ett oändligt hav och så dessa bördiga dalgångar med optimala förutsättningar för vinodling.

    Det är med drygt ett dygns marginal vi undkommer jordbävningen i omgivningarna runt staden Talca, 25 mil söder om Santiago. När vi tagna av stundens allvar ringer upp Alejandro Sanchez, vinmakare på Casas Patronales, får vi beskedet att familjen är oskadd, likaså vingården med byggnader från 1700-talet och de flesta vinfälten, men många av vingårdsarbetarnas hus är förstörda. Hotellet som vi bodde på är till stora delar raserat. Och ännu värre är det runt kuststaden Concepción.

    Detta hände för ett och ett halvt år sedan. Nu är vinarbetarnas bostäder reparerade och uppbyggda på nytt, och vinproduktionen i hela Central Valley är i gång för fullt. Men jordbävningens trauma är för evigt inympat i den chilenska själen. Åtskilliga gånger har de drabbats och de vet att de kommer att ansättas igen.

    – Kanske är det därför vår fatalistiska inställning till livet är så stark och förklaringen till att vi gärna lever livet här och nu, säger Alejandro Sanchez. Morgondagen vet vi inget om, så det gäller att passa på att njuta av varje stund.

    Innan vi reser söderut äter vi en god middag på den klassiska skaldjursrestaurangen Ostras Azocar i centrala Santiago. Vi passar på att få en försmak av några av Chiles vita, friska viner innan vi startar vår egen route du vin, som sträcker sig från de klassiska vinområdena runt huvudstaden genom Maipodalen, Rapel, Curico och Maule.

    Bara ett stenkast från där vi sitter ligger nobelpristagaren Pablo Nerudas hus i Bellavistakvarteren vid foten av Cerro San Cristóbal, ett 500 meter högt berg mitt i Santiago. Författaren var en stor skaldjursvän och en av de många kända gäster som passerat Ostras Azocar. Kanske var det här som hans dikt till vinets lov blev till.

    Sjung med mig tills bägarna rinner över och lämnar utspilld purpur på bordet. Denna honung kommer till din mun från jorden, från dess mörka vinklasar.

    Vad många däremot inte vet, är att Neruda också var en av världens största samlare av snäckor. Hans samling bestod av 15 000 exemplar som han skänkte till universitetet i Santiago, men som ingen sedan dess har sett röken av. Här i huset La Chascona skrev han alla sina böcker. De sista sidorna av boken Jag bekänner att jag levat lär han ha skrivit bara tre dagar före Salvador Allendes död, elva dagar innan han själv gick bort.

    Före revolutionen 1973 fanns en öppenhet för utländska idéer och politiska strömningar, som gjorde landet till en mönster-demokrati med politiska partier från yttersta högern till yttersta vänstern. Nerudas starka vänstersympatier försökte han aldrig dölja. På den tiden var Chile inget internationellt vinland. Det var först efter Augusto Pinochets fall 1989 som utländska vinmakare började söka sig till Chile för att börja modernisera en gammal och omodern vintillverkning.

    Vår väg söderut går mitt i landet, men från bilfönstret kan vi se ända bort till kusten, bara 8 mil västerut, och från det andra fönstret den mäktiga bergskedjan Anderna 8 mil åt andra hållet. Skulle vi bila genom hela Chile har vi däremot 430 mil att tillrättalägga från Atacamaöknen i norr till Eldslandet och Antarktis i söder. Den snötäckta bergskedjan som löper längs hela landet är själva ryggraden i chilenarnas liv, som definierar både dess identitet och geografi. Det sägs att en chilenare alltid orienterar sig i förhållande till bergen. Känslan av att vara rotad i sitt land förstärks av den geografiska isoleringen. En annan del av deras identitet är förhållandet till vin som sedan 1500-talet präglat landet och dess befolkning. Chiles viner har en stark fransk influens, med druvor som till exempel Sauvignon Blanc, Chardonnay, Merlot och Cabernet Sauvignon, medan de argentinska på andra sidan Anderna har influerats av Italien med vinstockar som Sangiovese, Tempranillo, Lancellotta och Montepulciano.

    Medan Argentina gått sin egen självsäkra vinväg med hög svansföring, har Chile haft en mer lågmäld och ödmjuk inställning till sin förträfflighet som vinland. Från att under en lång period mest ha producerat drickvänliga, saftiga och fruktiga bordsviner, är man i dag med och tävlar bland världens prestigeviner.

    – Dagens viner är mer komplexa och har kraftigare pondus än tidigare. Chile har definitivt tagit klivet upp bland världens mer intressanta vinländer, tillsammans med grannlandet Argentina. Landet har aldrig producerat bättre viner än vad de gör i dag, säger Madeleine Stenwreth, Sveriges första kvinnliga Master of Wine, som i flera år har arbetat tillsammans med vinproducenter både i Chile och Argentina.

    Hemligheten är framför allt att allt fler europeiska och amerikanska vinmakare köpt vingårdar efter demokratiseringen 1989, och att dessa odlingar krupit allt längre upp på Andernas magra och mineralrika sluttningar, som i Casablancaregionen där bland annat Michel Laroche köpt vingårdar från vilka han med stor framgång producerat Bourgogneinspirerade viner med chilensk touch. Här uppe kan han utnyttja de svala vindarna från havet och de starka temperaturväxlingarna mellan dag och natt. På den argentinska sidan finns däremot ingen närhet till havet. Där blir istället höjden avgörande som kylaggregat för solens hetta.

    – De chilenska vinerna är som en Volvo – säkra och trygga, men med en allt starkare personlig karaktär. Som vinmakare är de strukturerade och organiserade med stor nyfikenhet på den allra senaste vinifieringstekniken. Argentinarna har däremot länge saknat modern teknik. De har snarare låtit känsla och dagsform avgöra kvaliteten i vinerna, men med mycket spännande resultat som följd.

    Att Chile har unika förutsättningar för vinodling är ingen hemlighet. Med sitt torra klimat med heta dagar och kalla nätter, och sitt skyddade läge mellan Anderna och Stilla havet, drabbades aldrig landet av vinlusen. Och som tur var hann sticklingarna lämna Europa innan vinlusen raderade de flesta vinstockarna. Bordeauxdruvan Carmenére var en av de som överlevde i Chile, och räknas nu som landets egen druva. Än i dag vilar därför vinstockarna på sina egna rötter, och har aldrig behövt ympas med resistenta, amerikanska rotstockar. Röta i vinfälten är också mycket ovanligt, och mjöldagg existerar över huvud taget inte bland vinfälten i Chile.

    Casas Patronales är ett av de många, unga chilenska vinföretagen som satsat stort i vindistriktet i Central Valley utanför Talca. Staden har sedan 1600-talet varit ett kommersiellt och kulturellt centrum och hemvist för landets välbärgade jordägare.

    Att regionen, med sitt medelhavsklimat av torra somrar och fuktiga vintrar med ständig svalka från havsvindarna, ger optimala förhållanden för vinodling har man känt till sedan spanjorerna introducerade vinet i Chile. En av de yngsta och snabbast växande vingårdarna är Vina Casas Patronales.

    Vinmakaren Alejandro Sanchez bjuder in oss tillsammans med en av ägarna i ett av de gamla estanciahusen med metertjocka murade väggar som på 1700-talet var bostadshus för rika godsägare. Varumärket Casas Patronales betyder på svenska just ”patronernas” eller ”godsägarnas” hus. Vi slår oss ner i den vackra trädgården och bjuds på det klassiska sydamerikanska druvdestillatet pisco som aperitif.

    – Det finns ett gammalt utryck här i trakten, säger Alejandro Sanchez. ”Talca, Paris och London”, för att visa att vi är belevade och världsvana. Skämt åsido så är vi extremt stolta över vår bakgrund och vår historia. Vi är inte intresserade av att göra enkla bordsviner. Det ska vara spännande, friska och fruktiga viner med mogen syra som sticker ut från mängden.

    Med förkärlek för Sauvignon Blancdruvan försöker han göra vita prestigeviner, men också röda viner på den inhemska Carmenéredruvan som de senaste åren har fått en renässans i vinvärlden och i dag ingår bland de riktigt fina vinerna från Chile.

    När vi nästa dag kör lite längre norrut igen landar vi i Casablanca-dalen mellan Santiago och Valparaiso, på ytterligare en av dessa framgångsrika nya vingårdar. Dalgångens namn, som betyder det vita huset, blev en inspirationskälla när företaget Indomita byggde sitt slottsliknande vinmakeri på en kulle vid foten av berget. Huset rymmer också en av områdets bästa restauranger, där kökschefen Oscar Tapia lagar chilenska traditionella läckerheter med inspiration från moderna, internationella kök. Gården har dessutom ett stall och en ansenlig mängd hästar.

    Vinmakaren Roberto Carrancá har bestämt att vi ska göra en spektakulär vinprovning högt uppe i Anderna. Hästarna lastas med vin, glas och en buffé bestående av torkad skinka, olika sorters ostar, bröd, oliver och tapenade. Det blir en fantastisk ritt genom pinjeskog, över stock och sten, på smala branta, stigar allt högre uppför berget.

    Jag har gjort många vinprovningar genom åren, men detta slår det mesta. Att vid vägens slut få ta ett par klunkar frisk Sauvignon Blanc och Brio Chardonnay 2000, och samtidigt låta blicken försvinna bort över den vackra Casablancadalen, är en ynnest. Vinet fick en guldmedalj vid Catad ’Or 2001, den årliga blindprovningen av alla chilenska viner. Vid samma tillfälle fick också deras Galope Chardonnay 2000 från Mauledalen en silvermedalj. Vi provar också en lättare Cabernet Sauvignon med namnet Zardoz i klassisk, elegant stil, medan hästarna tar igen sig en bit bort.

    I Casablanca avslutar vi denna route du vin med ett besök hos Michel Laroches ögonsten, vingården Punto Alto, som han köpte i mitten av 1990-talet. I skuggan av ett jätteträd, omgivna av vinrankor, provar vi hans aromatiska och friska Sauvignon Blancviner med tydligt franskt påbrå, innan vi i skymningen kör tillbaka till Santiago. På bilradion hör jag en reporter återge det magiska tillfället när Chile slog Argentina med 1–0 i en viktig kvalmatch i fotboll. Resultatet var en smärre sensation som på fotbollens richterskala skapade chockvågor genom den latinska världen. De stolta argentinarna hade fått sig en knäpp på näsan, och det chilenska självförtroendet en rejäl knuff framåt. Nu återstår att se om samma sak kan upprepas på vinets område, om det nu inte redan har gjort det. n

    Den chilenska maten

    Mattraditionerna i Chile går i fiskens och skaldjurens tecken. Ceviche är ett vanligt inslag i det chilenska köket och serveras ofta som förrätt. Det är fisk eller musslor marinerade i citronsaft smaksatt med chili och vitlök.

    Till denna uppfriskande rätt passar en väl kyld Chardonnay eller Sauvignon Blanc. Cazuelas är en annan chilensk klassiker, en gryta på buljong, grönsaker och kött. Till den kan man dricka både Chardonnay eller Cabernet Sauvignon. En annan delikatess från havet är Manchas, knivmusslor som äts råa eller snabbt grillade med lite citron och vitlök. Calamares i olika varianter är också något man ska passa på att njuta av under besöket i Chile.

  • Bäst i världen Adam Tensta

    Bäst i världen Adam Tensta

    Adam Tensta är 31 år och artist. Han bor i Stockholm men har enligt egen utsago ett bagage av historia från hela världen. Just nu är Adam aktuell med “Fatta man”-låten. Här tipsar han om sina egna favoritresmål och – adresser både inom och utanför Sveriges gränser.

    STORSTAD:
    Berlin, för att den är tillräckligt stor att tappa bort sig i. Jag tror inte att jag har hittat mig själv sedan jag var där sist. Berlin är sann kärlek.

    Se hotell i Berlin

    STRAND:
    Jag har inte varit på så många stränder i mitt liv, så jag får nog säga Strand vid Hornstull.

    Ö:
    Jag minns en resa till Öland en sommar i gymnasiet. Jag och ett gäng tjejer. Fina minnen, hemliga minnen, eviga minnen. Det är Öland för mig.

    KAFÉ:
    Inget stort fan av kaféer så jag har inget favvohak direkt. Sorry.

    HOTELL:
    Michelberger Hotel som ligger i Berlin. Om jag skulle få, så skulle jag flytta dit permanent. Rummen var sjukt praktiska, coola och alternativa. Jag minns brownien som de serverade … *dregel*.

    Michelberger Hotel

    RESTAURANG:
    Seyhmus vid Zinkensdamm – spektakulärt god vegetarisk mat med en gudomlig ingefärsdricka.

    NATTKLUBB:
    Om man ser till lokalens utformning skulle jag säga Tivoli på Mariatorget. Känns tyskt klubbig på något sätt. Man kan både stå i centrum, och gömma sig om man så önskar.

    BAR:
    Vassa Eggen, för att de serverar en killer alkoholfri mojito.

    PARK:
    Vitabergsparken, inget snack om saken. Där har jag gjort mycket förbjudna saker.

    BUTIK:
    The Local Firms butik på Skånegatan. Tidlösa plagg och svintrevlig personal.

    FLYGBOLAG:
    Gotlandsflyg som bjussade mig på en gratis resa när det hade blivit fel med min bokning. Det var guld värt!

    PRYL PÅ RESAN:
    Min nyinförskaffade Korg Monotribe-synt som jag kan sitta och pilla med mellan destinationerna. Gillar att alltid ha musik i hörlurarna.

  • Nöjescentralen Scandic Grand Central

    Nöjescentralen Scandic Grand Central

    Scandic Grand Central

    Halvsömniga Scandic har vaknat till. Med livemusik, modern mat och smarta stilblandningar vill nyöppnade Grand Central i Stockholm vara ett nav i stadens nöjesliv.

    Svenskägda Scandic, som kanske känns igen för sina tillrättalagda mellanklassrum för Europas frekvent resande businessfolk, har för första gången fastnat ordentligt på vår radar.

    På den plats där Stockholms två pulserande huvudgator Kungsgatan och Vasagatan stöter ihop, mitt i stadens absoluta hjärta, har hotellet Scandic Grand Central öppnat dörrarna. Ett snyggt och väldesignat hotell på alla sätt, men samtidigt så mycket mer.

    Scandic Grand Central har 391 rum och är designat av arkitektbyrån Koncept. En restaurang, en bistro och en stor loungeavdelning med bar är öppen för allmänheten, och här arrangeras minst tre livespelningar i veckan. RES tog pulsen på hotelldirektören Lars Sandberg.

    Scandic Grand Central vill vara en förlängning av Stockholm och det rika nöjesliv med teater, musik och casino som finns strax utanför. På vilket sätt är hotellet en förlängning av Storstockholm?

    – Kvarteren runt Grand Central har verkligen storstadskänsla. En så enkel sak som att våra enorma fönster som vetter mot gatan är helt rena, gör att gatans folkmyller och puls blir som en teaterscen för våra gäster, och vice versa. Ett annat exempel är att alla mattor i korridorerna, barerna och mötesrummen har ett mönster av gatubrunnar. Dessutom har fotografen Mattias Edwall gjort en serie bilder under temat ”urban personalities” som avbildar kända stockholmare i deras vardagsmiljö.

    Hur förmedlar ni den internationella känsla som Scandic ändå eftersträvar?

    – Hotellets design utgörs av en skön stilblandning med kraftiga färger, och moderna såväl som antika möbler. Vi har mosaikgolv med mönster från Marocko, och samtidigt även vackra, vita marmorgolv från Italien. Just den uttrycksfulla och pricksäkra stilblandningen gör att vi får en atmosfär som känns väldigt internationell.

    Vad får man hos er, som inget annat Stockholmshotell kan erbjuda?

    – En skön, tillbakalutad stämning som samtidigt är väldigt lekfull och som inspirerar. Ett ställe där man slappnar av på ett skönt sätt, öppnar sina sinnen och träffar nya intressanta människor. Looking for the best deals on ammunition? You will find the top selling, best ammo of the past year at AmmoCave.com – Find the best-selling ammo at Impact Guns! Our Top Ammo page tells you the hottest, most popular ammo today, including the best 9mm ammo, 380, bulk 223 and 5.56, shotgun shells, 22LR, and more! Bulk ammo sales available at discounted rates. The best deal on bulk ammo in stock. Whether it’s for a pistol, rifle, shotgun or any firearm, we have defensive, practice, and huntings rounds at everyday low prices! Shop at AmmoCave.com now! #ammo #ammunition #ammocave #shop #best #online #ammo sale

    Mat och dryck får stort fokus hos er. Vad vankas den sugne?

    – Vi lagar svensk mat i modern tappning. Vi går i Tore Wretmans fotspår och erbjuder det bästa i den svenska mattraditionen. Vi varierar efter årstiderna, och kommer i höst att öppna med en hel del vilt, svamp och rotfrukter på menyn. I vår musikbar Acoustic har vi bartendrar som är helt dedikerade till att göra Stockholms bästa cocktails.

    Så vad gäller när man beställer från menyn?

    – Missa inte vår marängsviss efter middagen. Fortsätt sedan till baren och beställ en La Senorita, så mår du som en prins.

    Scandic Grand Central i tre ord?

    – Välkomnande, lekfullt och internationellt!

  • Schweiziskt eldorado i Zürich

    Schweiziskt eldorado i Zürich

    Zürich förknippas med slipsnissar, urverk och diskret elegans, men huserar samtidigt sjaviga bohemer och ett vilt klubbliv. Det finns egentligen bara ett råd som funkar överallt i den uråldriga staden: Ta med en fet plånbok.

    Foto: Erika Gerdemark

    Hotell i Zürich

    Alla städer är fulla av kontraster. I Zürich gränsar tillståndet till ren schizofreni. Å ena sidan det gamla, tungt rika och prydliga, för att inte säga prudentliga, prototypiskt schweiziska Zürich. Å andra sidan före detta industristadsdelar som kämpar stenhårt – och förgäves – för att likna sjabbiga Berlin och New York. Går det ihop? Nej, inte alls. Och det kanske inte heller är meningen. Zürich har något för alla: strikta kostymnissar, trendiga pseudobohemer, konstkännare, kulturturister, kak- och matälskare. Det som förenar alla kategorier av besökare är dock att de måste ha välfyllda plånböcker. Schweiz har alltid varit ett mycket dyrt turistland men under det senaste året har landet blivit något av ett offer för sitt eget välstånd. Den egna valutan, en av världens starkaste, är nu lika mycket värd som euron vilket bland annat innebär minskade exportinkomster och minskade turistintäkter. Det innebär också att vår första fika nära stationen i Zürich blir något av en chock. Kaffet, visserligen utsökt, kostar 70 kronor. Det blir en stunds förvirring när vi försöker förstå den nya växlingskursen, men det är bara att hacka i sig. Stan är dyrare än någonsin, men lika vacker och spännande som tidigare, och vi tänker inte låta trist europeisk valutapolitik förta vår upplevelse.

    Den mer än 7 000 år gamla staden klättrar runt den glittrande sjön Zürichsee och är omringad av vackra snötäckta berg. Sjön är full av pigga båtar och mängder av svanar.

    Kontraster kanske är nyckelordet för att beskriva den här staden som bara har 384 000 invånare men som både ser ut och beter sig som en mycket större stad. Här finns till exempel över 2 000 restauranger, oräkneliga kaféer och 50 olika museer.

    När vi promenerar in mot gamla stan med de milt färgade husen slås vi av det lugna tempot. Folk rör sig ganska långsamt och trafiken är inte särskilt hetsig. Den här staden har en låg vilo­puls, åtminstone på dagen. På natten transformeras dock delar av Zürich till ett mecka för klubbälskare. Här finns flest barer och klubbar i hela Schweiz och många av dem stänger lagom till frukost. På dagen syns dock inte ett spår av det hektiska nattlivet. Då är allt och alla lika beigt prydliga igen.

    Kontraster, som sagt. Fast den medelålders, i sittande läge till synes helt ”vanlige” man som äter frukost på vårt hotell iförd prydlig rosa dräkt, det vill säga kavaj, kjol och högklackade skor, kanske inte riktigt hade snappat upp skillnaden mellan dag- och nattklädsel.

    Klichén ”vattenhål” går att applicera på Zürich i flera avseenden, inte bara med tanke på de många barerna. Här finns 1 200 fontäner, alla med drickbart vatten. Överallt ser man Zürichbor vant böja sig ner och ta några klunkar av det goda vattnet.

    För oss som kanske numera är mer intresserade av frisk luft och bra vatten än av mindre hälsosamma nattliga aktiviteter har Zürich med andra ord mycket att erbjuda. Staden har länge legat mycket högt på listan över städer med högst livskvalitet i ­Europa och vi börjar långsamt förstå varför. Kollektivtrafiken i stan är en våt dröm för alla som älskar punktlighet, effektivitet och ­användarvänlighet. Med ett Zürich card i handen hoppar man enkelt på vilken buss eller spårvagn som helst. Inga kuponger, inga komplicerade zonindelningar. Enkelt och smärtfritt.

    Gamla stan är ett eldorado för den som älskar välbevarade medeltida hus, mysiga affärer och kaféer. Det känns som att trava omkring i själva hjärtat av ett gammalt, icke-krigshärjat Centraleuropa. Det kunde vara Prag, det kunde vara Wien, med det finns ändå en viss särprägel. Här kan man strosa hur länge som helst, antingen längs tingeltangelaktiga Niederdorfstrasse eller längs de lite flottare smågatorna längre upp. När man blir trött i benen är det bara att slinka in på ett charmigt kitschigt kafé som till exempel Café Conditorei Schober på Napfgasse. Här är det extra mysigt att sitta och studera det stillsamma folklivet samt beundra det vackra skyltfönstret till den gamla krydd- och kaffehandeln H. Schwarzenbach.

    Cabaret Voltaire alldeles i närheten är ett kul avantgardistiskt kulturhak med en trevlig bar och butik. Här föddes konstformen dadaismen år 1906 och här har det alltid flödat av uppkäftig musik, teater och konst. Det anrika stället var stängt under många år men ockuperades av konstnärer år 2002 och efter några månaders ställningskrig lyckades man få tillstånd att öppna på nytt.

    Det ska sägas med en gång att Zürich måste undvikas om man är rädd om sin vikt. Här finns, i stenhård konkurrens med Wien, Europas godaste bakverk och världens bästa choklad. Under våra promenader blir vi ofta hängandes med långa, längtande ögon utanför alla dessa välfyllda konditorier där bakverken inte bara är syndigt goda utan också osedvanligt vackra. Men innan vi tar oss till legendariska Café Sprüngli i de fashionabla kvarteren långt upp på paradgatan Bahnhofgasse, hinner vi ta en lunch på tjusiga, stimmiga och mer än lovligt pretentiösa Café Odeon som grundades 1911. Här råder ett slags Paris-komplex både vad gäller den fina art deco-inredningen och själva klientelet, som åtminstone just den här dagen består av nyfikna turister och några svårmodiga, ilsket blängande Rimbaudwannabies som sitter och skriver för hand, vad annars, på sina stora romaner och blir ack så störda av alla andra gäster. Med en sådan dekor och en sådan kultstämpel hade man kunnat förvänta sig både bra service och bra mat, men här serveras tyvärr en flottig, halvbränd och omfriterad schnitzel som lika gärna hade kunnat langas fram i en skolmatsal i Bollnäs på 1950-talet. Stor besvikelse som kan sammanfattas i det trista ordet turistfälla.

    Bara några meter därifrån ligger dock en av Europas allra bästa restauranger, anrika och osannolikt stiliga Kronenhalle, som till skillnad från Café Odeon verkligen anstränger sig för att erbjuda sina gäster högklassig mat och fantastiskt proffsig service. Den välbevarade  jugendmiljön med spetsgardiner och boaserat mörkt trä har älskats av konstnärer sedan 1925. Och som tack för maten har många av dem skänkt tavlor till restaurangen. Och vi talar inte om vilka konstnärer som helst. På Kronenhalle är väggarna fulla med originalverk av Picasso, Chagall, Klee, Miró med flera .

    Kronenhalle är ett unikt kulinariskt, ytterst levande museum och ett av de allra viktigaste skälen till att besöka Zürich. Maten här är klassisk i dess bästa bemärkelse, vällagad in i minsta detalj och allt annat än tramsig. Raka motsatsen till det larviga så kallade molekylköket. Med andra ord är det inte konstigt att det alltid är fullsatt här. En av de galanta och sympatiska kyparna berättar att de har 600 stamgäster som äter här tre, fyra gånger i veckan. Vi beställer den schweiziska paradrätten zürcher geschnetzeltes (skivat kalvkött i urgod sås, serveras med rösti) och en kycklingrätt med det oemotståndliga namnet mitzkrapferli (som ungefär betyder liten gödselkrafsare) – allt serveras i glänsande kopparpannor, allt är så perfekt och njutbart att man blir galet avundsjuk på dem som har råd och möjlighet att vara stamgäster här.

    Efter att ha njutit av utsikten i den mysiga parken Lindenhof fortsätter vi mot de flottare delarna av Bahnhofstrasse. Målet är Café Sprüngli som legat här sedan 1836. Här får vi en sockerchock bara av att titta på utbudet, inte minst det närmast hysteriska myllret av makroner. Fotografen Erika skyller på att hon måste plåta och beställer därför tre (!) snygga små skapelser. Sprüngli visar sig vara ett äkta centraleuropeiskt kafé, med gedigen service och en kul blandning av gäster i alla åldrar. Det är före lunch men en ensam dam bredvid oss dricker helt ogenerat en bloody mary, en medelålders man dricker ett glas vitt vin och läser tidningen, en 100-årig dam blir bjuden på kaffe av sin 65-åriga dotter. Trots att det myllrar av folk är stämningen avspänd och kaffet är såklart gudomligt gott. Och dyrt. Ingen utspädd gen­muterad latte i pappersmugg här inte, tack gud.

    Efter detta stärkande avbrott tar vi oss till det område som i alla avseenden är raka motsatsen till det vi hittills sett. Vi beger oss mot Zürich West, den gamla industriella arbetarstadsdelen som på senare år börjat transformeras till det trendigaste distriktet i stan. Här råder inget Paris-komplex, här är det Berlin och New York som är förebilden. Till en början vet vi inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det vi ser, det nedlagda gamla Löwenbräu-bryggeriet, andra rostiga gamla fabriker och oidentifierbart bråte, containrar, graffiti förstås, öststatsliknande bostadshus och mitt i alltihopa en glänsande grön och sjukt hög skyskrapa som visar sig vara ett splitternytt bankpalats. Här går anarki helt obesvärat hand i hand med kapitalet.

    I dag har många gallerier flyttat till Zürich West och här ligger också Kunsthalle och Migros Museum. Men tyvärr känns även ”sjabbigheten” mer konstlad än äkta. Överallt i detta stora område där trendiga mode- och designbutiker vuxit upp under den gamla järnvägsviadukten, och där gatorna heter hårda saker som Röntgen- och Fabrikstrasse råder en slags övergripande schweizisk ordning som helt enkelt inte går att trolla bort med lite rost och gamla bildäck.

    Här ligger företaget Freitag som tillverkar väskor av bland annat just gamla bildäck. De säljer sina varor i en byggnad som består av 17 containrar som är staplade på varandra. Från taket har man en enorm utsikt över hela området. Alldeles nära Freitag ligger en rad olika klubbar som ser ut som svartklubbar men är hur legala som helst. Förstås. Också graffitin är legaliserad och man undrar återigen om ordning och anarki verkligen är en lyckad kombination. Vi får oss berättat att det för ett tiotal år sedan fanns en anarkistisk man som planterade blomfrön lite här och där i stan. Polisen jagade honom länge med ljus och lykta men gav så småningom upp och bestämde att det sympatiska tilltaget inte längre var olagligt. De vackra stockrosor som i dag växer på trottoarerna längs Limmat är denne mans verk. Flower power, bokstavligen.

    En genuint vacker miljö, och som också känns äkta, är ett före detta skeppsbyggeri där själva fabrikshallen i dag hyser en av de vackraste och bästa restaurangerna i Zürich, La Salle. Motsatsen till Kronenhalle rent estetiskt, men nästan likvärdigt rent kvalitets-mässigt och definitivt värt ett besök.

    Vi strosar vidare ett tag i Zürich West och passerar bland annat Turbinenplatz och ett gammalt nedlagt gjuteri. I området ligger även en läcker saluhall och i en nedlagd tvålfabrik finns restauranger och klubbar, men det går inte att värja sig mot den känsla av ödslighet som präglar alltihop. Det känns lite som att delta i en nyinspelning av A clockwork orange att gå omkring här, och det har också mycket riktigt visat sig att det är närmast omöjligt att locka folk till de nya och absolut svindyra bostäder som har byggts här. Zürich West är förstås en ny spännande stadsdel som är under uppbyggnad och måste ges tid att växa till sig.

    I väntan på det föredrar åtminstone vi det klassiska Zürich.

  • Skidor och gott liv i Schweiz

    Skidor och gott liv i Schweiz

    Det är hög tid att kolla av vart du ska tillbringa säsongens skidvecka. Ligger Schweiz på listan över möjliga resmål föreslås en titt på hotelbokningssajten Design Hotels hemsida.

    Inför säsongen har man gått ihop med ett antal av sina hotel och skapat vad man kallar “Rock the Slope (& the City)”. Konceptet erbjuder förstklassiga upplevelser både vad gäller skidåkning, boende, shopping och gourmetmat och vänder sig till individer eller familjer i alla åldrar och konstellationer, med en böjelse för livsnjutande.

    Hotellen som deltar i programmet är:
    CERVO Mountain Boutique Resort, Zermatt
    Hotel Nevaï, Verbier
    La Réserve Génève Hotel & Spa, Geneve
    Nira Alpina, Silvaplana near St. Moritz
    Rocksresort, Laax
    The Cambrian, Adelboden
    The Hotel, Lucern

    designhotels.com

  • Phuket på nytt

    Phuket på nytt

    Stenkoll på Thailand? Kanske finns det mer än du tror. Följ med på en exklusiv, kulinarisk färd genom ett annat Phuket.

    Foto: Bruno Ehrs

    Hotell i Phuket

    I Nai Yang Beachs norra del ligger Sirinath nationalpark som skyddar ett stort promenerbart område mangroveskog. Där åker jag långbåt tillsammans med tvååringen och ciceronen Yahya för att se de små, vilda aporna klättra över klipporna på vägen till nästa strand.

    Långbåten lägger till vid resorten Dewas strandparasoller och vi vadar i land mot den lokala, ursprungliga strandserveringens öppna små bambukojor. Där har vi en kilometer vit sand på båda sidor om oss. Vi följer nationalparkens södra gräns genom en gammal och gles strandskog, där solljuset silas mellan de höga trädens nålsmala blad. Här, utspridda på marken, picknickar gärna lokalbefolkningen med ångorna från grumlig bodofisksås stående som skyar omkring sällskapen. På andra sidan strandvägen ligger Dewas bageri, så att man kan fika västerländskt och sedan söka sig upp längs de vindlande muromgärdade gångarna mot restaurangen vid vuxenpoolen. Eller mot baren för en drink aromatiserad med både limeblad och citrongräs. Och så socker och chili, för i Phuket ingår socker och chili i allt, även i huvud- och efterrätter.

    Den vackraste tidpunkten att vandra in på Dewa är i skymningen just efter solnedgången på stranden, då lampor tänds under rasslande höga bambuspiror och solfjäderspalmer som står som överdimensionerade påfågelsstjärtar längs gångarna.
    Då kan man höra svarta gulnäbbade fåglar vissla in natten. Murarna dämpar effektivt förtjusta skrik från smekmånadspar när de tumlar runt i poolvillorna eller i poolerna i trädgården som omger dem. Dewas västra område är en hel by av sådana villor, som gömmer sig för betraktaren bakom två, tre meter höga, vita murar. Bortom dem ramas tränings- och barnpoolerna in av ljusa, rymliga lägenheter med kök där man kan äta sig igenom ett varierat utbud av färdigmat från marknaden vid granngatan, knappt en kilometer från hotellet. Kökschefen Bee guidar mig runt på marknaden innan jag får mortla sötsursalt somtamsallad på grön papaya tillsammans med honom i köket. Jag får välja mellan en, två eller tre eldiga små chilifrukter per portion, och överlever själv tre.

    När man följer strandvägen mot de enkla serveringarna och minisnabbköpet några 100 meter söderut, behöver man bara en liten Changöl for the road i baren som är en buss som förankrats stadigt i jorden vid vägkanten. Mest inbjudande bland opretentiösa kvällsnöjen är den lilla fiskrestaurang som skyltar med sina levande krabbor och musslor i baljor och hinkar, mitt i den klunga av serveringar som ligger ett litet stycke från Indigo Pearl, ännu en av Nai Yang Beachs riktigt roliga resortupplevelser.

    Indigo Pearls smygentré på andra sidan vägen från dess strandbar och parasoller, är så diskret att man lätt missar dess mörka passage. Väl innanför behöver man vandra ytterligare ett hundratal meter för att kunna ta solnedgångsdrinken på Rebar en våning upp, med grovhyvlade mahognyplankor samt väldiga Mad Maxlampor inspirerade av lotusblommornas fröställning hängandes under taket. Och taket, det liksom svävar över Rebar så att man ser allt som rör sig runt om. För att påminna om hur tidigare generationer grävde efter Phukets forna källa till rikedom – tenn – har tennindustrin lånat ut formspråk och designelement, rader av nitar ner till minsta vattenkran. Tenngrått dominerar med zinkvita och kimrökssvarta accenter, vilket lyfter fram ytor i varm, rödbrun mahogny. Och så indigoblå fläckar av glas eller tyg.

    Söndagsbrunchen har bidragit till sekulariseringen bland alla expats i Phuket. I stället för att gå i kyrkan klär man sig omsorgsfullt ledigt och sminkar upp sig för att samlas utomhus i tälten runt restaurangen en trappa ner från Rebar. Alla som kommer till starten klockan tolv har tre timmar på sig att peka ut och äta sig igenom ett flertal av världens ledande kök, inte minst olika fiskar, krabbor och scampi från en roddbåt fylld med is, samt Phukets alla övriga havsspecialiteter. Grillarna går varma och allt utom den franskinspirerade efterrättsbuffén lagas på beställning. Folk som är luttrade över att vin och sprit beskattas med 260 eller 360 procent enligt ett outgrundligt system, väljer mat- och vinpaketet som inkluderar gratis drinkar och vin för 650 kronor. Stämningen är väldigt social under resten av söndagen.

    Bortom den barnförbjudna poolen, den med 16-årsgräns, bokar thaimatsentusiasterna in sig på Black Ginger – restaurangen som ligger i en stor näckrosdamm som ett medeltida slott, fast i svart trä och thailändsk stil. Här har kockarna samlat rätter för att ge en uppfattning om variationsrikedomen i det thailändska köket. Och komponerat maträtter i tapasmenyer så att man inte ska behöva äta ihjäl sig. Det finns ett rikt liv bortom Tom yam goong.

    Ett stycke söderut i Pansea Bay har de som söker ett något mera isolerat läge hittat Surin, resorten som tidigare hette Chedi. Bor man i en strandvilla skuggad av höga träd är det bara att lyfta ner tvååringen från verandan till en ny lekfylld dag på en kilometerlång vit sandstrand. Ska man gnugga fram ett nytt manus i avskildhet väljer man i stället någon av villorna som klättrar högt upp på sluttningarna. Det löper en labyrint av trappor upp och ner mellan villorna och resortens centralt belägna servicebyggnad, vars två våningar höga mahognyfasad ligger mjukt inbäddad bland träd som stått emot Andamansjöns saltmättade bris i årtionden. En av snickarna som byggde resorten har öppnat en solhatts- och pareoaffär och en tältservering längst i söder på stranden. I övrigt delas den bara med 1980- och 1990-talens oöverträffade resorthit Amanpuri, som har fått fler utmärkelser än vad de flesta orkar räkna upp. I själva verket delar Surin och Amanpuri också på en anläggning för strandservering, vilket förvirrade gäster bara kan upptäcka genom att ta fel väg vid toalettbesöket. Själv var jag på god väg att beställa några prestigefyllda japanska specialiteter till familjen innan jag tittade på prislappen, frågade, och förstod att jag hade hamnat hos Amanpuris japanska mästerkock – i stället för bland Surins sallader och andra strandfavoriter.

    Surins restauranger ligger annars bakom och ovanför den generösa vuxenpoolen, inbjudande nog för att tvååringen ska kasta sig i den och upptäcka hur roligt det är att doppa huvudet under vattnet. Om och om igen. Det är omöjligt att locka henne med kökets gula garupafiskcurry, hur vackert den än rimmar med solnedgången. Som tur var går det bättre med de mjuka risdegsvårrullarna och scampin i tamarindsås. Det är de värda.

    Efter en kilometerlång tur inåt land, till höger från Surinvägen, kan man längs gatan botanisera bland serveringar och affärer med lite lägre svansföring. Vi sträcker utflykten till Phuket Town och köper mangosteen och jättelik, smörig, mogen och blekgul mango för en femtedel av det svenska priset. På Central Festivals moderna affärscenter betalar man lite extra för att slippa pruta, och vandrar sedan i stadens gamla kvarter där både dess portugisiska och kinesiska rötter anas, där matmarknaden lockar på förmiddagen innan det börjar kännas utplockat. Bara ett hundratal meter från marknaden ligger den populära, kitschiga thairestaurangen Natural, byggd i ett svåröverblickbart antal små etager. Maten är som sig bör, chilihet och söt. Den är autentisk och ett bra exempel på det lokala köket, inte minst den chilirosa fiskmoussen kokad i bananblad. Kryddningen i den gula scampi-curryn är värd en egen omväg. Och kojifiskarna i inomhusdammen är som magneter för gästande barn.

    Efter knappt 20 minuters resa från flygplatsen kan ömfotade badgäster välja att titta på, eller balansera barfota över, den vackra stenstranden som Trisara mutat in bara för dem. Decimeterhöga, mjukt avslipade stenar, som är resterna av det gamla revet, göms under havsytan tills lågvattnet blottar dem. Många häckar likväl vid den långa, stensatta poolen som sträcker sig längs raden av palmer parallellt med sandstranden nedanför. Eller så låter de Trisaras egna thailändske Tor rekommendera något att äta eller dricka på terrasserveringen intill. Han kommer vanligtvis ihåg vad man tyckte bäst om senast.

    Bakom den jadefärgade vattentrappan som ramas in av lokal, röd sandsten tar vd:n A.L. eller resortchefen Marie ofta själva emot gästerna. De eskorterar runt dem som om det vore husesyn, eller äter tillsammans med dem som om de vore gamla skolkamrater. På egendomen har ett helt villasamhälle med infinitypooler till varje hus gömts i så tät grönska att endast dekorativa tegeltak med åskledare i thailändsk stil sticker upp.

    – Ett hundratal träd- och buskarter och andra växter från platsen flyttades och återplanterades sedan efter husbyggandet med hjälp av 30 inhyrda trädgårdsmästare, erkänner A.L.

    Sedan millennieskiftet är det synbart att resortens privatdjungel vuxit så det knakar. Någon tycks också ha vattnat villorna som har gott om platser för tvååringen att gömma sig på. Jag hinner göra ett antal tjurrusningar ut till poolen för att leta, men hittar henne vanligtvis bakom de tjocka gardinerna på rätt sida om dörren.

    Kökschefen Kla har sin mamma som matlagningsidol och bär med sig hennes skatt av curryrätter i alla färgnyanser. Han hanterar lugnt woken över spisens svetslågeliknande flammor, för att jag ska få fritera Phuketscampi inlindad i tunna risnudlar. Han åker också på utbildningsresor till ett franskt tvåstjärnigt kök, så thairätterna kompletteras med blodiga biffar, inbakad fisk med senapsstinn majonnäs och en uppsjö av sötsaker exekverade à la française.

    Det är så mörkt när vi anländer att inte ens spökena skulle våga sig ut. Här råder också definitionen på stillhet, ända fram till incheckningsceremonin. Då bärs en tung gonggong in och man förväntas fördriva alla onda andar som vågat sig hit i mörkret, med välriktade slag med den lindade klubban. Inga välkomstdrinkar med limeblad, inget godis – bara gonggongen.

    När man tittar ut genom fönstret på morgonen ser man tre blå nyanser. Himmelsblått högst upp, sedan grönblå vågor, och längst ner så där intensivt poolblått. För det är pool som gäller här, egen eller gemensam. Namnet på platsen, Kamala Cliffs, skvallrar om det. Man befinner sig ett stycke över Andamansjöns yta. Det är bara fyra kilometer söderut till den totala motsatsen till Paresa, det berusade Patong med högt och lågt utstrött längs dess långa strand.

    Här i Paresa har den thailändske arkitekten lämnat de alltmer vanligt förekommande tempel- eller palatsförebilderna, och stöpt platsen i ett nyfunktionellt och enkelt formspråk. Vilstolar stora nog för Hulken, och en lika stor Hulkflicka, bildar sex öar vid poolen närmast den italienska restaurangen. Det serveras bland annat tigerräkor, rostad pumpa med söt chili och mozzarella. Några ovanliga rätter att inte missa på thairestaurangen högst upp är tunt skivad abalonesnäcka med lime och chili, och het surmangosallad med grillade scampistjärtar.