I Madrid är livet mer som man vill att det ska vara. Det konstaterar Bruno Ehrs och Bobo Karlsson som tar sig an den spanska huvudstaden med en rusig iver och en smula skräck.
Text: Bobo Karlsson Foto: Bruno Ehrs
Hotell i Madrid
Jag beundrar Madrid, respekterar Madrid, kan bli rädd för Madrid, älskar Madrid, längtar nästan alltid till Madrid – varför så ohöljt översvallande, undrar kanske någon misstänksamt? Jo, för här i Madrid är livet helt enkelt lite mer som man vill att det ska vara.
När Spaniens sadistiske torrboll och diktator, general Francisco Franco, äntligen somnade in efter 36 års vanstyre, och landet 1975 blev en demokrati, dröjde det inte länge förrän Madrid valde en av Europas mest excentriska borgmästare: den lågmälde dandyn och professorn i marxistisk filosofi, Enrique Tierno Galván. Han proklamerade omedelbart att Madrid skulle drivas av öppenhet, tolerans och entusiasm. ”Den gamle professorn”, som han allmänt kallades, sa rakt från hjärtat till stadens unga: ”Ni vet vad ni ska göra, röka på och bli höga, men se upp!” När han dog följde honom över en miljon Madridbor till graven och tackade för att han hade bejakat deras stads sanna inre känslor, befriat den från sin mörka baksida och sina ok, och i stället satt den på kartan som Europas mest fantastiska och frigjorda.
Under tio år blev Madrid epicentrum för en hedonistisk, frisinnad, kreativ, nästan febrigt speedad ung medelklass. De tog kommandot inom film, litteratur, design, medier, kommers – och använde sig av barerna och natten som sin arena.
Allt började med ett ungt attraktivt par som spontant strippade från en känd staty inför hänförda likasinnade på ett torg. Till slut simmade transvestiter nakna i poolerna på lyxhotell. Samtidigt som arkitekter, redaktörer, regissörer, författare, skådespelare, designer satt på barstolarna och solstolarna runt om och fullständigt freakade ut med sina nya vilda idéer för staden och landet. Många dog senare som flugor av överdoser, aids, kokain och alltför snabba cash.
Men sedan var det dags för nästa sanslösa fas för de överlevande – armbågarna vässades, tempot ökade, nu skulle de riktiga pengarna rassla in. Boomen och bubblan började, i Madrid kallad pelotazo (”jättebollen”). ”Madrid me mata!” (”Madrid dödar mig!”) blev ett vanligt uttryck, ett slags sarkastisk pendang till den tidens bejakande ”I love New York”. Om det tidigare hade vandrat runt turister i sakta mak längs en snitslad bana till alla ställen som kunde stoltsera med att ”Hemingway was here”, så dansade sedan en allt ivrigare skara runt i ett allt högre tempo – och kunde rent av stöta på skylten ”Almodóvar har inte hunnit hit ännu”.
Få städer tar ut svängarna som Madrid. Ytterligheterna finns inom det mesta, inte minst klimatet. När Madrid dallrar av hetta en sommareftermiddag, då ”luktar det sol” säger somliga. Det finns nästan en ”doft av eld” som fyller luften. I nästa stund hackar man tänder under ett täcke redan tidig sommarkväll.
Den som dras till urbana och mänskliga extremer finner sig snabbt till rätta. För en storstadsfanatiker kan det ju vara både befriande och sympatiskt med Madridbornas åsikt att ”landsbygden bara är en plats fylld av ostekta kycklingar”. När de börjar springa runt på marken – i stället för att hålla sig på tallrikarna – då är det så att säga dags att vända och åka tillbaka in till staden igen.
Mer än någon annan stad vibrerar Madrid av ett slags otålig kollektiv längtan efter njutning, glädje. Det är som om man i varje stund måste gripas av eufori – kanske bara över en kopp kaffe, på en promenad, i ett samtal, vid en måltid. På ett härligt sätt höjer man också rösten mer än i andra städer, fast i positiv bemärkelse. Man vill ju bara dela med sig av sina underbara och viktiga åsikter, plötsliga infall. För i Madrid dras man automatiskt mot de mest ”högljudda” barerna. Det är där spännande lokala människor språkar vilt, umgås, gestikulerar, gillar varandra, gärna inviterar främlingar. I en annan stad kan samma våldsamma sorl avskräcka, ge sken av att något obehagligt är i görningen.
Ettrigheten, pulsen och tempot tar sig ibland komiska uttryck. Varför sitta kvar rakt igenom hela middagen på en krog, om det inte är tillräckligt gott eller kul? Varför inte njuta av desserten på ett annat ställe, eller rent av lämna en krog mitt i varmrätten – ju fler ställen under en kväll, desto roligare! Och i få städer reser sig så många upp och går från filmer de inte gillar som publiken gör i Madrid. En fullsatt biograf kan ha halv salong redan efter en halvtimme – om filmen inte roar, inte kittlar, inte retar, inte skrämmer, inte fascinerar.
Och är det så konstigt att man faller pladask för en stad där det alltid anses fint att ta en liten ”power nap”, somna in för en stund mitt på dagen? För att sedan kunna komma igen under eftermiddagen och kvällen, fylld av ny energi. Och om man nu inte väljer att sova kanske man i stället ägnar sig åt en tretimmarslunch med mycket gott vin. Finns det något sexigare? Ack så förbjudet i många andra länder. Madrid dricker än i dag betydligt mer vin än vad parisare och romare gör, eller snarare en gång gjorde. Inte bra för dem själva, muttrar förstås någon vän av ordning. Men inte så dumt för somliga av oss tillfälliga besökare, som vill omges av stödjande blickar i stället för förakt.
Så är jag då här igen, uppe med tuppen, kan scenariot, slipper hamna i tomma lokaler för att jag inte har ställt in min kropp till Madrids rytm. Alla som i ottan kanske bara slängt i sig en slät kopp är nu ute från arbetsplatserna vid 10-tiden för ett slags ”andra frukost”. Nu sitter den lilla mackan fint till kaffet. För en del är det redan dags för en snabb liten öl. Så kommer den härliga mixen av sen lunch från 14.00, sedan siesta. Somliga är tillbaka på jobbet vid 17.00, andra 19.00. Mitt i allt detta lär man sig att ”sen eftermiddag” en het sommardag kan betyda klockan 20.00. Att en matinéföreställning med barnen ofta är runt 19.00. I Madrid tycker man dessutom att fotboll blir som bäst framåt 22.00, inte minst för att motståndarlaget börjar gäspa. ”I Madrid är det aldrig sent”, som någon säger i en av regissören Pedro Almodóvars filmer.
Så vaknar då staden lätt till liv på nytt. Den happy hour många andra städer har vid 18-snåret blir lätt här snarare vid 21.00–22.00. Och sorlet, hysterin, glädjen runt alla krogars middagsbord tycks än i dag som störst så där vid mellan 22.00 och 24.00. Barerna får sedan förstås en ny peak, när alla som ska ha ett glas till på väg hem blandas med alla de som ska ha en drink på väg ut i natten utan slut. Madrid är en av de få städer som har sin kanske kraftfullaste rusning i trafiken mitt i natten. Som min kamrat påpekade ”man vet var man är, när soluppgången hälsas välkommen av en whisky con cola i stället för en café con leche”.
Som en nattens antropolog noterar jag avsaknaden av kladd, vulgärt ragg, plumpt beteende, gruff. Så får jag den mänskliga förklaringen. Den så finurliga siestan tar inte bara hand om sömnen, utan även om ”den lilla döden”, som ju orgasmen ibland så vackert kallas. Många sköter sitt sexliv diskret på lunchen. Därför är Madrids kvälls- och nattliv också mer harmoniskt och sympatiskt, befriat från den offentliga snedtändningen, högljudda besvikelsen eller kvävande bitterheten – som genomsyrar många andra breddgraders städer och nätter. Kanske är det därför olika generationer, urbana stammar, sociala klasser och alla kön kan hänge sig åt varandra med en så stark social kompetens, får lättare att mötas i vimlet och mörkret. Kan man göra annat än att hålla med dem som tycker att ”siestan är Spaniens största bidrag till den västerländska civilisationen”?
I Francos Spanien kunde inte en kvinna öppna eget bankkonto, inte ärva egendom. Hon fick inte ens ha ett jobb eller resa till en annan stad utan mannens tillstånd. En del fördomsfulla tror förstås att den spanske mannen bittert lever kvar i sin gamla machovärld. Att spanska kvinnor förgäves söker en man som inte finns. Och att spanska män söker en kvinna som inte längre existerar. Men i en stor undersökning som gjordes inom det tidiga EU om mannens syn på kvinnan, så visade det sig att greker, irländare och tyskar var de mest gammalmodiga, hårda och konservativa. Spanjorer var som fyllda av ett brinnande behov av att visa sig framsynta, bli de nya moderna européerna.
Madrid är inte bara den så praktiskt mänskliga siestans främsta hemvist. Ingenstans firas det heller så många fiestas! Madrileños tycks tillräckligt ofta ha något att fira för att man ständigt ska dras in i en fest eller hamna på party. Karnevalen i Madrid bjuder på en uppsluppenhet och oanständighet som tävlar med de utlevelser man bara trodde hörde hemma ännu längre söderut. Firandet av Pride i stadsdelen Chueca, Europas mest förtätade gaykvarter, tar sig friheter och uttryck som kan få Berlin och Amsterdam att blekna, och då inte bara om nosen.
Stadens skyddshelgon, San Isidro, hyllas minst sagt frodigt från mitten av maj och i nästan en månad. Vad sägs om 20 dagars tjurfäktning för fulla hus på den stora arenan? Då får man chansen att även applådera de nya ungtjurarna och ge de yngsta och mest oerfarna tjurfäktarna en klapp på axeln. Samtidigt sitter de nästan könsmogna unga flickorna på blomsterprydda altare, man skålar för fruktbarheten och att våren har kommit.
Som så ofta är det den mat man samlas kring – grytorna, grödorna och tallrikarna – som säger det mesta om en stad. Det stora med Madrid är att trots att man på nolltid har rusat in på den globala arenan så är man ändå en av de storstäder som bäst har lyckats behålla sin egen särart och personlighet. För det otåliga, det hetlevrade, det öppna, det sexiga, det temperamentsfulla finns förstås även i köket.
Madrid är den scen där också allt det bästa från övriga Spanien vill visa upp sig. Så var smäller man i sig en soligare paella än i Valencia om inte här? Andra njuter bläckfiskskivor på en bädd av potatis, med starkt inslag av paprika, en riktig galicisk pulpo gallego. Och alla älskar vi en andalusisk gazpacho, finns det en godare kall soppa? När den så berömda kylan i Madrid slår till tröstar inget bättre än fabada asturiana, en rykande het och mustig bönsoppa fylld med blodkorvar. Den djärve som vill ta till sig det frodigt lokala beställer en callos a la madrileña, en mättande gryta på komage, stark korv, tomat, lök och paprika. Men det mest ljuvliga kommer från den kastilianska landsbygden, den i en vedeldad ugn sakta mörstekta spädgrisen, cochinillo asado. Men det är Madrids egen mustigt proletära stadsgryta cocido – oxlägg, grisfötter, kyckling, korvar, kikärter, grönsaker – som puttrar mest buljongigt inbjudande på den ena krogen efter den andra.
Självfallet har Madrid sin vasst eleganta, eldigt moderna motpol till allt det burleskt sympatiska och inpyrda. En estetiskt exalterad och eklektisk skara intellektuella livsnjutare vallfärdar till Madrids alla nya kockar, krögare och innovativa kök – som har fullkomligt exploderat och lyft fram Madrid som ”det nya, det senaste, det bästa, det viktigaste”. Somliga smörjer kråset och intar som den sista måltiden på Santceloni, givetvis tillsammans med ett av den nya tidens nästan religiöst dyrkade katalanska viner. Andra har bokat långt i förväg hos Fernando Pérez Arellano och Itziar Rodríguez på Zaranda, och svär vid gud att det är det godaste de vet. Stadens mest omsusade kock Sergi Arola, självfallet lärjunge till El Bullis Ferran Adría i Barcelona, har lämnat sitt minimalistiska pretentiösa och av Michelin hyllade La Broche och startat det varmare, mer harmoniska Sergi Arola Gastro. Något som många tolkar som att Madrid äntligen är på väg bort från det hysteriskt vitmålade, tröttsamt betongiga, stramt designade. Själv fastnade jag främst för två Madridkrogar på den kreativa charmskalan: Viridiana för det surrealistiska utspelet, nästan i Luis Buñuel-klass med det klassiska spanska köket. Och så det lilla, mer mumsigt nyenkla, fräscha La Tasquita de Enfrente, som saknar meny men där Juanjo López rätt och slätt bestämmer vad man ska ha, man säjer bara ”ja” och mår bra.
När taxibilen glider in i Madrid kan staden fortfarande ge ett pompöst och svulstigt intryck à la Washington eller Wien. Det är en stad skapad och präglad av kungar, militär, politisk makt och imperier – för att dominera, kontrollera och imponera. Men det på ytan än i dag lite formella draget visar sig nu snarare vara broderligt, ibland farbroderligt, och rymmer mycket värme. Det är bra många år sedan den ogenerat militante snobben Madrid, för att inte säga tråkmånsen, sparkade av sig stövlarna, slet av sig slipsen, vågade visa benen. Det nationalistiskt inbundna har ersatts av något sprakande och utåtriktat globalt. Med sitt böljande höghustäta förortslandskap har Madrid snabbt blivit en megametropolis, med drag av Mexico City, inte minst på grund av sina över miljonen invandrare från Latinamerika.
Och om man vill vända de grandiosa torgen, de pampiga slotten, allt det kungliga, de storslagna museerna, de stränga regeringsbyggnaderna, de historiska kyrkorna, de sanslösa palatsen, de nyanlagda paradgatorna ryggen, så finns inget enklare. Snabbt hittar man sina smågator och myllrande strög, sin lilla korsning och ett mänskligare pyttetorg. För vid sidan av siesta, fiesta och tapas hyllar Madrid ytterligare en av civilisationens viktigaste sysselsättningar – flanerandet, paseo.
För mig börjar det ofta i det gamla en gång judiska och arabiska Lavapiés. För att känna hur smidigt trots allt alla kineser, marockaner, rumäner, libaneser, indier, afrikaner samsas sida vid sida. Hur Madrid på nolltid har blivit en av Europas största smältdeglar. En bit bort vid de små torgen i La Latina finns mycket av det mest sympatiska nya coola. Främst söndagseftermiddagar på alla brunchkaféer runt de tre små torgen Plaza del Humilladero, Plaza de San Andrés och Plaza de la Paja.
Andra favoriter är självfallet stadsdelen Malasaña, de i dag mogna och mer ”grungy” kvarteren från La Movidas glada dagar. Den stora mötesplatsen är Plaza dos de Mayo, där alla kaféer är fyllda med karriäriga ”intellos” och ”bobos” ivrigt diskuterande den sociala, politiska och kreativa utvecklingen i staden. På andra sidan det stora hippa shoppingströget, Calle Fuencarral, breder nöjesdistriktet Chueca ut sig. Här samsas allt det gamla traditionella, det bohemiskt enkla med allt det nya och halvgamla gaya. Enligt många är detta det mest fria och förtätade gaydistriktet i Europa, enligt andra det sista vulgärt överkommersialiserade ghettot som börjat sprattla i ångest, i väntan på något nytt.
Beger man sig över den stora flanör- och paradgatan, Paseo de Recoleto, så hamnar man i en rakt motsatt värld. Få kvarter är så högborgerligt sprättiga och eleganta som Salamanca. Men precis som i Madrid i övrigt känns det inte så sömnigt och trist som motsvarande kvarter i Stockholm, Paris eller New York. För Salamanca är uppblandat med smart business, elegant shopping – och tävlar i temperament och eldighet med sina utsökta kaféer och krogar, sitt extrema nattliv.
Vill man i stället bort från etablissemanget, känna när alla de rätta unga fortfarande är på grönbete, så är Condu Duque de allra senaste coola kvarteren. Men där ändå allt fortfarande känns spontant rätt. Där allt det kalkylerade technodunket, neonblinket, jeansstöket, tatueringstramset och sushislafset liksom ännu inte har hunnit hänga på. Och där man fortfarande på sidogatorna runt underbara Plaza de las Comendadoras och Plaza de los Guardias de Corps kan tro att det nya inte bara ska bli ”same same but different”.
Men tonen är mörk min sista natt med gänget uppe vid Glorieta de Bilbao. Alla kamraterna pratar om fastighetsbubblan som spruckit, finanskrisen som slagit hårt, arbetslösheten som är högst i Europa, Greklandskrisen som kryper närmare. Men där inne vid ett bord på Café Comercial, kanske mitt mest älskade kafé i Europa – och där många lyckades bevara sin sinnesfrid, själsliga ro och brinnande intellekt under de svåra Francoåren – skiner vi upp runt våra vermouthglas.
Det är ju trots allt i sina mörka stunder man blir som mest kreativ. Vi enas om att detta kanske gäller Madrid mer än någon annan stad. Att vi inte bryr oss om huruvida det dansas mer eller mindre. Bara ”det stora samtalet” återvänder till alla de generösa borden på de sympatiska kaféerna i Madrid. Det spännande snack som en gång deltog i att skapa satiren, surrealismen, anarkin. Och att denna så viktiga disciplinerade ”gaggaism” på kaféerna – tertulia som det kallas – gör tapas, paseo, flamenco, fiesta och siesta sällskap, föder något nytt mänskligt – än en gång.
Madrid dödar inte mig.
FAKTA MADRID
HOTELL
Den som kommer i juli, augusti, september, då Madrid dallrar av hetta, bör spana in sig på hotell med härliga utomhus- och takpooler – som Emperador vid pampiga Gran Via eller Wellington i eleganta Salamanca.
ME Madrid
Det gamla tjurfäktarhotellet Reina Victoria är nu förvandlat till extremt designhotell. Baren på taket med den sanslösa utsikten, The Penthouse, är ett av stadens starkaste partyfästen. Sviter och vip-rum ständigt ockuperat av en David Beckham, en Brad Pitt eller en Paris Hilton.
Plaza Santa Ana 14, Centro
+34-91-701 60 00
Lediga rum & priser
Hotel Urban
Ett av de senaste årens mest hyllade och prisbelönta. Ägarens excentriska smak, som blandar konstsamlingar från Egypten och Nya Guinea med samtida urban design, lyckas få surrealism och harmoni att samsas. Cool personal och pool på taket.
Carrera de San Jerónimo 34, Centro
+34-91-787 77 70
Lediga rum & priser
Hotel Abalu
En ny udda fågel på Madrids hotellhimmel. Två bröder har gjort om sina föräldrars hostel till extremt näste. Charmigt med möbler från hela världen, där allt är till salu. Lockar ett mer ”grungy” klientel till de bitvis ruffare kvarteren i gränslandet mellan heta Conde Duque och La Movidas gamla ”inrökta” Malasaña.
Calle del Pez 19, Malasaña
+34-91-531 47 44
Lediga rum & priser
Room Mate Óscar
Room Mate-kedjan finns i många stadsdelar. Óscar är mitt i Chuecas gaykvarter, Alicia är vid Plaza Santa Ana, Mário i Centro. Det ena hotellet (som Mario) kan vara sobert, gränsa till intellektuellt, medan nästa (Óscar) känns som en blandning av 1980-talsdisco och sushibar. Fördelar; propert, vänligt, prisvärt.
Plaza Vazquez de Mella 12, Chueca
+34-91-701 11 73
Lediga rum & priser
Westin Palace
Historien sitter i väggarna – glamouren, intrigerna, dramatiken, politiken, litteraturen. Läget snett emot Kongressen och El Museo de Thyssen-Bornemisza, och med gångavstånd till Pradomuseet, kan inte bli bättre.
Plaza de las Cortas 7, Huertas
+34-91-360 80 00
Lediga rum & priser
Hostal Oxum
Nyrustat i 1800-talshus, propert, billigt. Åtta charmiga rum, tre trappor upp mitt i smeten på Hortaleza i livliga Chueca. Vänlig regim, smart tänkt, trådlös uppkoppling, luftkonditionering, man får låna spansk mobil eller liten laptop, frukost, minibädd för medförd hund eller katt.
Hortaleza 31, 3 trappor, Chueca
+46-664 72 32 41
Lediga rum & priser
KAFÉER, TAPASBARER, KROGAR
Café Comercial
Ett av de äldsta, vackraste och mest älskade kaféerna. Rätt samling ensamma äldre damer med kaka i munnen, män som spelar schack, yngre intellos med sina rätta kamouflagefärgade kläder, den urbana stammen med sina ack så viktiga och hårt nischade magasin, ensamvargar klamrar sig till dagens kulturkritik i sin älskade El Pais.
Glorieta de Bilbao 7, Malasaña
+46-91-521 56 55
Café Gijon
Här huserar de stora gesterna, de tunga elefanterna, den grandiosa historien. Fortfarande parkerar sig starka karaktärer vid sina bord och pinkar in sitt gamla revir. Beroende på vad man gillar i form av samtalsämne – anarki, litteratur, bourgeoisie, politik, sex – så kommer man i tidig otta, på eftermiddagen, sen kväll.
Adress: Paseo de Recoletos 21, Salamanca
+34-91-521 54 25
cafegijon.com
La Trucha
Av alla stadens tapasbarer är det på den här jag har hamnat flest gånger. Varför, via en Madridvän förstås. Som på alla liknande ställen, så fastnar man snabbt.
Manuel Fernandez y Gonzalez 3, Santa Ana
+34-91-429 58 33
La Casa del Abuelo
I detta ”morfars hus” anser många att de bästa grillade räkorna i allsköns varianter finns. En av favoriterna bland tapasbarer.
Adress: Calle de la Victoria 12, Plaza de la Puerta Sol
+34-91-521 23 19
lacasadelabuelo.es
La Tasquita de Enfrente
En av de charmigaste krogarna på modet, där krögaren och kocken bestämmer vad man ska äta. Och alla kommer tillbaka, om och om igen.
Calle Ballesta 6, Gran Via
+34-91-532 54 49
Zaranda
För den som vill ha innovativ gastronomi är Madrids utbud enormt – Santceloni, La Broche, Sergi Arola Gastro, Memento, La Terraza … Zaranda lockar kräsna lokala finsmakarna och influgen topprepresentation.
Adress: Calle San Bernardino 13, Castellana
+34-91-541 20 26
zaranda.es
Botín
Här njuter alla av välstekt 20-veckors spädgris. Madrids och världens äldsta krog. Ernest Hemingway was here, Olof Palme var här. Och enligt den jovialiske ägaren var Jan Guillou här nyligen, och kungen någon dag före.
Calle Cuchilleros 17, La Latina
+34- 91-366 42 17
botin.es
Bar Cock
En av de mest självklara adresserna, som en institution i natten. Påstås ha varit bordell, där en tunnel ledde från etablissemangets och kändisarnas vackra cocktailbar Museo Chicote, på Gran Via på andra sidan av kvarteret.
Calle Reina 16, Chueca
+34-91-532 28 26
TYPISKT MADRID
Saluhall: El Mercado de San Miguel
Av Madrids cirka 40 saluhallar och marknader anses denna vara den vackraste. Slog åter upp portarna sommaren 2009 efter påkostad renovering. Fylld av högklassiga unika handlare och stånd som tar ut svängarna, vare sig det gäller tapas, charkuterier, vinbarer, ostron, eller starka katalanska korvar. Alltid öppet till midnatt, till 2.00 fredag–lördag.
Plaza Mayor
mercadodesanmiguel.es
Tjurfärktning: Plaza de Toros de Las Ventas
Den spanska dragningen till död, blod och barbari, men med en eldigt elegant touche, kulminerar i tjurfäktningen. Få platser slår ett fullsatt Las Ventas med 25 000 som hyllar sina hjältar. Här är en plats i solen (sol) billigast, skuggan (sombra) dyrare. Dyrast är det förstås längst fram på parkett. Säsong mars till oktober.
Calle Alcalá 237, metro: Ventas, Salamanca, Retiro
+34-91-726 35 70
las-ventas.com
Flamenco: Casa Patas
Madrids styrka är att vara show-off för allt det yppersta från olika landsändar. Kanske yttrar sig detta bäst i flamencon. Sången och lidandet påminner bitvis om Buenos Aires tango och Lissabons fado. Och det finns självfallet ett liknande geschäft, där turistbussarna bromsar in med de stora grupperna. Men det andalusiska zigenska ursprunget är förstås oslagbart i eldighet. Corral de la Morería skryter med att ha haft Hemingway, Che Guevara och Pablo Picasso vid borden. Almonte är ”flamenco disco” för det unga vackra Madrid som vill visa upp sig. Själv dras jag av vänner till Casa Patas nära Plaza Santa Ana.
Calle Cañisarez 10, Lavapiés
+34-91-369 04 96
casapatas.com
Fotboll: Real Madrid
Få fotbollslag är ett så starkt internationellt varumärke. De senaste årens miljardinvesteringar i Cristiano Ronaldo och Kaká gränsar till det vansinniga. Bästa stämningen på hemmastadion är när ”los merengues” spelar mot det andra Madridlaget, Atlético (”los rojiblancos”). Och stadens två stora supporterklubbar går i gång med sina sånger och flaggviftande på läktarna. En av de största upplevelserna är El Clásico, när Real Madrid spelar mot ärkerivalen Barcelona, Barça, som en kamp om liv och död.
Estadio Santiago Bernabéu, Paseo de la Castellana 144, Chamartín
ealmadrid.com, madrid-football-tickets.com
SHOPPING
Calle Serrano i Salamanca
Detta är Madrids Rodeo Drive. Här finns alla de mest exklusiva butikerna och märkesnamnen. Annan het gata i kvarteren är Calle Jorge Juan och dess återvändsgränd Callejón Jorge Juan. Mest elegant borgerliga shoppinglunch är här på Matilda.
Calle Fuencarral i Chueca
Här är alla de mer nervöst trendiga butikerna i tiden. Ungt, hysteriskt, kommersiellt med allt det senaste, må det vara jeans, skor, streetwear eller något rätt inför nattens äventyr.
Malasaña och Conde Duque
I La Movidas gamla kvarter är allt lite mer alternativt och ”grungy”, påminner lite om Söder i Stockholm, mer skivbutiker, vintage och second hand. Conde Duque sjuder av det som är smart och cool.
El Rastro
Den klassiska loppmarknaden på söndagar från cirka 7.00 och fram till 14.00, från riktiga antikhandlare till allt krimskrams som tänkas kan. I gränstrakterna mellan de frodigare stadsdelarna Lavapiés och La Latina – bästa start är Plaza da Cascorro nära Metro La Latina och längs Calle Ribera de Curtidores.
