My Website

Author: admin

  • De bästa gröna resvalen

    De bästa gröna resvalen

    Miljötänket är i dag ett viktigt inslag i de flesta företag. RES listar några av de bästa gröna resvalen.

     

    1. Scandic Hotel

    De allra flesta hotell arbetar numera med någon form av miljötänkande. RES gillar särskilt Scandic Hotels satsning som bevisar att man inte bara snackar. Scandic redovisar som första hotellkedja i världen årligen offentligt resultaten av sina miljöansträngningar på: scandic-campaign.com. Här kan du i kalkylatorn själv räkna ut vad miljön vinner på att du väljer Scandic.

     

    2. Gröna bilister

    Att klimatkompensera för flygresor tillhör inte längre ovanligheten. Men visste du att du även kan resa klimatneutralt när du bilar i sommar? Föreningen Gröna bilister erbjuder certifierade utsläppsrätter, använd den praktiska kalkylatorn på: gronabilister.se, för att räkna ut hur mycket kompensationen för ditt resande blir.

    3. Eden lifestyle

    Det lyxiga resekonceptet Eden lifestyle, som bland annat erbjuds genom Solresor, tillgodoser både barnens och föräldrarnas vitt skilda semesterönskningar (läs: fri mjukglass för barnen och massor av vila för föräldrarna). Men Eden lifestyle ger ytterligare ett skäl till att pusta ut – för att reducera koldioxidutsläppen planteras nämligen för varje bokning ett träd på Malta. Läs mer på: edenlifestyle.eu

    4. Green bag tag

    Med illgröna Green bag tag-kortet på ditt bagage är både väskan och världen i säkert förvar. Skulle din väska försvinna kan den spåras med hjälp av det unika serienummer som finns på brickan. Samtidigt klimatkompenserar du genom köpet av kortet – en del av beloppet går oavkortat till koldioxidreducerande miljöprojekt. Säkerhetsbrickan kostar från 213 kronor på: greenbagtag.com

    5. Vroom Vroom Vroom

    Välj grönt när du bokar hyrbilen. På: vroomvroomvroom.com, hittar du bilar från Hertz, Avis och alla de andra biluthyrningsfirmorna och kan snabbt och enkelt knappa in en sökning. Företaget tar automatiskt hand om klimatkompensationen utan något extra tillägg på räkningen.

  • Up hos TAP: bästa flygläsningen just nu

    Up hos TAP: bästa flygläsningen just nu

    Inflightmagasinet UP överraskar ombord på portugisiska TAP. Bobo Karlsson rycker till vid bläddrandet i ett nydanande inflightmagasin – äntligen ett bolag som ”lyfter” i de hårdaste av tider.

    Under de senaste åren har jag flugit med tio olika europeiska bolag, fyra amerikanska, fyra latinamerikanska, två från Mellanöstern och ett asiatiskt. Det finns mycket att säga om flygplatser, flygplan, stolar, service, mat, anställdas attityd. Mest chockerad är jag över hur vissa stora amerikanska flygbolag i dag känns som en flashback till forna dagars Östeuropa.

    Men när jag i somras befann mig ombord på portugisiska TAP, denna ”lillebrorsa” och tidigare hackkyckling bland de europeiska, så blev alla vibbar positiva. Äntligen ett bolag som ”lyfter” i de hårdaste av tider. Och att som skribent plötsligt även rycka till vid bläddrandet i ett inflightmagasin, spontant läsa i timmar, har inte hänt mig på tio år.

    Deras nya magasin Up är smart, modernt, generöst, coolt, kunnigt, briljant. Späckat med bra läsning om främst Lissabon, Portugal och Brasilien, men även Afrika och Europa. Aldrig hade jag trott att en tidning i stolsfickan eventuellt skulle kunna få mig att byta bolag! Ser sedan att de vunnit pris som ”Best Inflight Magazine” hos www.ucityguides.com – som jag aldrig hade hört talas om. Spanar snabbt in flera av deras urbana guider till trettiofyrastäder på nätet. De blir också min nya favorit. Tack TAP! BK

    PS. Finns det någon som läser flygplatstidningar? Enligt samma U City Guides finns det bara en riktigt bra: Atens 2Board Magazine. Jag tror dem!

  • Hotel Post: Nyrenoverad alppärla

    Hotel Post: Nyrenoverad alppärla

    Att ett över hundrafemtio år gammalt österrikiskt alphotell inte behöver vara någon konservativ institution är något som Hotel Post i den lilla byn Bezau har bevisat. Det fyrstjärniga hotellet har drivits av samma familj i fem generationer, och under Susanne Kaufmanns styre har det utvecklats till en sober lyxpärla i de österrikiska bergen.
     

    I samklang med så väl tradition som omgivning möter rena linjer trätak och gnistrande turkosa pooler, och spännande uppdateringar av det rustika centraleuropeiska köket görs med ekologiska råvaror från gårdarna i närheten.

    Bergen och dalarna runt omkring förser också det hotellets spa med örterna till den egna kosmetiklinjen. Den – tillsammans med wellnessavdelningens uppsjö av olika saunaformer, behandlingar och bad – ledde 2008 till utmärkelsen ”Best wellness hotel in Europe” i tidningen Geo.

    Ett nytt tillskott i restaurangväg är den intima lyxrestaurangen Irma. Menyn följer årstidernas skiftningar och lyfter månatligen upp lokala delikatesser som alpvildsvin, sparris, ostar och bergsörter.

    – Restaurangen är en hyllning till min mormor i vars hotellkök jag mer eller mindre växte upp, säger Susanne och håller upp ett specialdesignat vinglas som pryds av mormor Irmas säregna signatur. AMO

    Hotel Post
    Brugg 35, Bezau
    +43-55-14 22 07
    Lediga rum & priser Hotel Post
     

    Dubbelrum från 1 200 kronor per person och natt

  • Hål i väggen: små restauranger i hela världen

    Hål i väggen: små restauranger i hela världen

    De finns överallt i hela världen – de där små, oansenliga restaurangerna med några fåtal bord, lagom skitig bordsduk och fantastisk mat. Så billigt, så långt från turiststråken och så gott att det ofta blir höjdpunkten på resan. Här är favoriterna, från t-benstek i Florens, till folkloristiskt i Riga och ekogrönt i London.

    Buca Lapi, Florens
    Hål i väggen är för mig ett florentinskt begrepp. En ”buca”, en grop eller ett hål, borde egentligen vara ett billigt matställe. Men flera buca har gjort klassresan från taxifik och blivit lyxhak. Komage i tomatsås – à la fiorentina – är det snällaste mötet en nybörjare kan ha med komage. Det hade jag på Buca Lapi i Florens. Källarvalven i ena matsalen är tapetserade med tidningar och affischer från vilka hungriga taxichaufförer påstås ha ätit sin komage under tidernas lopp. Men nu är denna restaurang lika fin i kanten som gästerna med florentinsk t-benstek på tallrikarna.
    Via del Trebbio, 1
    +39-055-21 37 68
    bucalapi.com

     

    No Signboard, Singapore
    Alla Singaporerestauranger tycks servera chilikrabba, några gör svartpepparkrabba. No Signboard blev så berömd för sin vitpepparkrabba att det inte gjorde något att man inte hade råd med en skylt. Alla som visste något om att pilla i sig kladdig krabba med saftigt kött och het sås talade om restaurangen utan skylt. Förklara för taxichauffören att du vill till den enklare billigare lokalen på Geylang. Den har i dag Singapores förmodligen största skylt. Det finns minst två restauranger till.

    414 Geylang Road
    +65-684 234 15

     

    Alexandras grekiska soppkök, Göteborg
    Ett urval av Alexandras grekiska farmors bästa soppor med bröd till är en av Göteborgs, och landets, mest prisvärda luncher. Och har varit det sedan pappan lanserade den. Man sitter kompakt, nästan i knäet på sig själv längs sidogången till höger när man går in från långsidan mot salutorget. Bönsoppan är känd för att ha omvänt bönhatare. Risotto på grekiska görs med risliknande juvetsipasta och fårost.
    Saluhallen på Kungstorget
    031-711 78 78

    Capitol, San Francisco
    Jag åt ensam knaperkokta kinesiska grönsaker och en krabba tillagad med färsk ingefära för tre personer. Krabban har säsong i september till januari. Läs om dagens bästa rätter som anslås på väggarna i den enkla lokalen. Vällagat med varierad säsongsmatsedel. Kreditkortslöst men billigt.
    – Några av affärerna på Stockton Street rekommenderar sina kunder hit. Vi försöker göra vårt bästa för att motsvara förtroendet, säger min servitör.
    839 Clay Street (om hörnet från Stockton Street), Chinatown
    +1-415-397 62 69

    Song Que, London
    Detta stora hål i väggen på hörnan mot Pearson Street är en grön oas: färgsättning, ljus och framför allt riklig tilldelning av färska kryddörter och blad. Låt dig inte avskräckas av att det står betelblad på matsedeln. Cha plu heter de i Thailand och ser ut som små betelblad, men de stimulerar bara med sin fräschör, och de används som tacoskal eller wraps till kött och annat du kan plocka ihop på dem för att stoppa i munnen. Priserna är bra för att vara London och smakrikedomen är en resa i sig.
    134 Kingsland Road, Shoreditch
    +44-20-761 332 22

    Fonda Don Chon, Mexico City
    Indiansk mexmat är kanske framtiden. I alla fall serveras här flera välsmakande insektsrätter än jag vill erkänna efteråt. Hungern väcks dock genom en tur mellan vitklädda matlagerskor i ett ångande och väldoftande kök. Matsalen är bland det enklaste jag mött i hela världen, men stolar och bord finns. Det är inte billigt och språkproblemen är legio. Kanske var det så att vi fick gryta på nakenchihuahua med habanerochili till huvudrätt – vi hann aldrig reda ut det för restaurangen stängde redan vid sjutiden på kvällen.
    Calle Regina 160
    +52-55-554 208 73
    restaurantechon.com

    Daisy May’s BBQ, New York
    Ett långtradarsjapp med urval av recept från det fattiga USA:s bakgårdsgrillar. Men det är lysande och har nu både vinrättigheter och riktiga tallrikar. Mest imponerande är lammrack och spädgris (rumpa/halv/hel) som beställs tjugofyra respektive fyrtioåtta timmar i förväg. Tillbehören omfattar bland annat gyllene smörstekt formbröd, persikor kokta i amerikansk majswhiskey och morotsrött sötpotatismos.
    623, 11th Avenue, hörnet 46th Street, Manhattan
    +1-212-977 15 00

    Sultanahmet Köftecisi, Istanbul
    Bortse från att här är lite för hårdhänt renoverat. Ta in intrycket av en enkel servering som är så högtidlig att man nästan måste vara medlem för att beställa. Om det inte stämmer har du hamnat på någon av de många konkurrenterna med liknande namn i närheten. Avlånga lammfärsbullar kompletterar du med ris, grön eller blandad sallad. Och bröd. Krydda efter behov med chili och släck elden i munnen med yoghurtdrycken ayran som ska vara salt för att ersätta det du förlorat svettandes i solen utanför. Alkoholfritt.
    Divanyolu Caddesi 12A, Sultanahmet nära spårvagnshållplatsen
    +90-212-513 14 38

    Fruktstånden i Jalan Alor, Kuala Lumpur
    Bland gatuserveringarna på den här kända lilla matgatan är fruktstånden med några få stolar och handsköljning ur vattenflaskor alldeles för lite omtalade. Du har all anledning att smaka frukterna, somliga tillgängliga året om och andra bara någon period under högsäsongen i april till juli. Håriga rambutan med vitt fruktkött och ännu hellre mangostan som också har vitt fruktkött, men ännu mera aromatiskt under sitt tjocka gråvioletta skal. Durianfrukten blir aldrig bättre än här.
    Nordöstra änden av Jalan Alor

    Lido Alus Sēta, Riga
    Det här nya ölsjappet i Gamla stan är inrett med grovhyvlad träinredning och med servitriser i lettiska folkdräkter – så bra genomfört att jag förstår att det användes som alternativ till lyxrestaurangen Vincents för representation i det alltmer renoverade Riga på nittiotalet. Buffén är smaklig och känns äkta med rädissallader, gråärter och fläsk och spett som grillas medan man försöker överblicka utbudet. Fatölet, det mörkare, är dessutom utmärkt. Blygsamma priser.
    Lido Alus Sēta (och inget annat Lido!) 6 Tirgoņu iela, Gamla stan
    +371-722 24 31

    Sagars South Indian restaurant, Delhi
    Foodies som ogillar vegetarianism kan känna sig lugna: problemet med Sagars är inte att här är kött- och fiskfritt – maten är verkligen god nog – utan att alla grannrestaurangerna är döpta efter den, så risken att gå fel är stor. Rätterna är kryddiga men innehåller också milda curryblad och måltiden kan överraska med ballonglikt pooribröd. Här är litet och enkelt men luftkonditionerat och fräscht trots ätutrustningens kantinprägel. Man kan dricka oanade mängder yoghurtdryck, men ingen alkohol.

    18, Defence Colony i södra Delhi
    +91-11-243 331 10/243 336 58

  • Ny serie: Världens bästa butiker del 1: Dammode

    Ny serie: Världens bästa butiker del 1: Dammode

    Helena Hörstedt, designer: ”I Thessaloniki i Grekland finns en superfin butik vid namn Nati-Mati. Här säljs blandade europeiska märken som italienska Vivetta och engelska Darimeya. Kläderna så väl som inredningen är feminin och romantisk och ett måste för alla som en gång har haft prinsessdrömmar.

    Att kliva in Nati-Mati Känns lite som att kliva in i ett dockskåp. En annan butik jag älskar är Beacon’s Closet som förmodligen är världens bästa second handaffär. Otroligt vackra vintageklänningar i tyl, oanvända velourjackor från Juicy Couture och omlottklänningar från Diane von Furstenberg är bara exempel på vad som kan fyndas här.”

    Nati-Mati
    Proxenou Koromila 40, Thessaloniki
    +30-2310-24 11 04
    www.natimati.gr

    Beacon’s Closet
    88 North 11th street, Brooklyn
    +1-718-230 16 30
    beaconscloset.com

  • Schweiz fantastiska kök

    Schweiz fantastiska kök

    Schweiz har bröd i världsklass, ostar stora som bildäck och charkuterier som liknar konstverk. Trots sina hundra Michelinstjärnor är Schweiz ett av Europas mest bortglömda matländer. Dag Hermelin och Bruno Ehrs smakar sig fram på tre språk mellan Zürich, Lugano och Genèvesjön.

    Hitta hotell i Zürich, Lugano & Genéve

    I det mörka rummet sprakar vedelden under en 1 400 liters koppargryta. Det ångar av försommarmjölk som strax är varm nog att ge ostmassa till fyra étivazostar stora som bildäck. Från angränsande rum hör vi klagande råmanden kommentera de fuktiga molnskyar som sveper in detta lilla gårdsysteri på drygt tusen meter över havet. Eller kanske diskuterar korna bara vilken av jättebjällrorna de skulle vilja bära. Flockens halsklockor bidrar var och en med sin handsmidda klang, en spontan konsert när djuren rör sig.

    Vi har flytt från Schweiz franskspråkiga sötvattenriviera vid Genèvesjön till svalkan och de mest smakrika av bergsostarna som görs av endast sjuttiotvå mjölkbönder, endast av sommarmjölk från blomklädda alpsluttningar och endast i Étivaz. Étivazost utvecklar redan efter fyra månader sin rika nötiga smak eftersom den görs på opastöriserad mjölk. Efter ett års lagring är smaken så mäktig att man inte behöver mer än bröd med knaprig skorpa och aromatiskt inkråm för att ha en komplett måltid.

    Bara en by bort längs vägen heter den lokala hårdosten gruyère. Tre byar längre bort i dalen hade vi också talat tyska. Vi dricker vitt vin till ostarna, oavsett sort. Och får erkänna att chasselasdruvans milda frukt är utmärkt för att göra smakrikedomen i alpostarna rättvisa. Men också för att smörja en god konversation när solen sänder sina sista strålar över chasselasens bästa vingårdar på norrsidan av Genèvesjön.

     

     

    Hundra Michelinstjärnor

    Vi tar oss vidare till Epesses, mitt emellan Montreux och Lausanne. Hos producentfamiljen Fonjallaz dricker vi sval chasselas. Något av vinet exporteras, men upplevelsen att dricka det med utsikt över vingårdarna i Laveaux och Genèvesjön med franska alper och Evian-les-Bains på andra sidan medföljer endast här.

    Patrick Fonjallaz leder oss genom den källare som hans farfar byggde för att han hade förälskat sig i ett vackert utsirat vinfat som såldes exempellöst billigt.

    – Fatet visade sig vid leverans vara så stort att farfar var tvungen att bygga en ny källare kring det, förtydligar Patrick, och rycker med sig en flaska av vinet från Dezaley som är hans brantaste och mest solstekta sluttning.

    Från trädgården bakom vinkällaren pekar han ut vingårdsägarnas smala ljusgrå betongväg som löper bara något hundratal meter från sjön, alltför lite utnyttjad som vandringsled längs de olika chasselasjordarna från Lutry i väster till Vevey i öster.

    – Och det är alltid nära till lokaltågstationerna om man vill spara fötterna, tillägger han med en nick mot järnvägen nere vid vattnet.

    Medan vi smakar det gröngula vinet Dezaley de l’Eveque passerar en vit, smäcker och spetsbogad ångbåt förbi. Den ser ut som en hälsning från ett leende tjugotal då Schweiz redan var ett etablerat mål för bortskämda resenärer.

    Om Den store Gatsby hade utspelat sig i Schweiz hade Jay Gatsby bjudit till fest på en sådan båt – som gjord för en yra av lätta vita sommarkostymer och strutsfjädrar. F Scott Fitzgerald hade kanske inkvarterat Gatsby med gäster i några av de tjugoen individuellt ritade och inredda villorna från 1870-talet invid småbåtshamnen du Basset i Montreux. Villorna, Les Villas Dubochet, uppfördes i en engelsk park för att hyras ut till rika tillresta. På nummer 17, Villa Kruger, bor man romantiskt som hotellgäst i det hus som såldes till Paul Kruger, mannen som skapade Sydafrikas stora nationalpark. Men i princip är Dubochetvillorna k-märkta.

     

     

    Schweiz har tilldelats hundra Michelinstjärnor för fin restaurangmatlagning. (Sverige har än så länge sexton, med fördubblingspotential så fort områden utanför Stockholm och Göteborg bedöms.) Några av de högsta utmärkelserna har delats ut till restauratörer i det franska Schweiz.

    Läget mitt i Västeuropa gör att godsaker från ett antal omkringliggande länder kan räknas som närproducerade. Kräsnaste uppköparen av skaldjur från Bretagne och duvor från Bresse samt namnkunnigast bland kökschefer sedan många år är Philippe Rochat med restaurang i Lausanneförorten Crissiers före detta stadshus.

    Rochat brukar påstå att han inte behöver mer än tre goda ingredienser för att kunna tillaga en minnesvärd rätt. Och beskrivningen är utmärkt. Less is more på Hôtel de Ville. Det visar restaurangen i tolv serveringar inledda med knivmusselsallad och altessevin från närbelägna Morges, och avslutade med en passionsfruktssufflé.

    Bland Rochats lokala leverantörer är fiskaren som tar upp Genèvesjörödingar värd alla lovord och bagaren en plats i historieböckerna. Värd en utflykt är Moulin de Severy, som levererar Rochats valnötsolja från de mjuka kullarna norr om Lausanne, och som dessutom tar emot besökare. Oljekvarnens ekoaffär inom dofthåll från den antika pressen är en modern växthusinspirerad tillbyggnad. Disken är samlingsplats för provsmakning av oljor på valnöt, sesamfrön och ett dussin andra nötter och frön. Min favorit, kokt äppelsirap och vinäger, väntar bredvid. Allt i grunda glasskålar i vilka man doppar avsmakningsskedar eller bröd. Färgnyanserna i oljorna i örtgrönt, gyllengult och mörkare bärnsten, men också i vinägern, väcker inte bara min aptit, utan rent av ett begär.

    Inför turen till Moulin de Severy bokar vi lunch på närliggande gården La Ferme aux Saveurs d’Autrefois för att inte missa kyckling grillad på roterande spett och serverad i det före detta stallet. Vi får ett urval bröd från morgonbaket och vackert örtmarmorerad terrin på levern. Gården bjuder in traktens matproducenter till minimarknad och generar sig inte för att flörta med besökaren med hjälp av vita hästar, svarta grisar och en lång rad fjäderfän som inte skulle kackla fullt så glatt om de anat att grillen väntade på dem.

     

     

    Risotto och oslagbar romantik i italienska Schweiz

    Vi väljer motorväg E35 från franska Schweiz till det italienska utan att lämna landet. Rutten går genom Sankt Gotthardtunneln men tar först en generös sväng norrut nära Zürich där man möter svenskar på väg till och från Italien.

    Efter grundligt köande i Sankt Gotthard är vi mer än tacksamma för hotellet i Airolo, alldeles vid tunnelmynningen. Schweizerrisotton i hotellköket görs utan hänsyn till vår hunger med smärtsam noggrannhet och tjugotvå minuters tillagningstid. Först därefter kan vi äta krämig risotto frisk i smaken av vinet den sjudit med. Och risgrynen har kokts al dente.

    Tankning strax söder om Airolo innebär vårt första möte med Schweiz uppmärksammade moderna arkitektur och med Ticinoarkitekten Mario Botta. Agips bensinstation ligger alldeles vid motorvägen, inrymmer alldeles vanliga affärer och en alldeles vanlig snabbservering. Men den ser ut som en ovanligt välproportionerad rymdstation – med skillnaden att någon sprayat den i samma färg som favoritläppstiftet.

    Strax innan E35 försvinner ner i Italien, i övre änden av bergbanan upp till Monte Tamaro hamnar Botta på nytt i blickfånget. Han har ritat kapellet Santa Maria degli Angeli vars blotta placering på Alpe Foppa gör det värt ett besök. Utsikten över Sydalperna i all ära, men byggnaden hänger också 1 300 meter över dalarna kring Lugano. Läget, formen, ljuset i kyrkorummet och dess strama trävita inredning är tillräckligt för en religiös omvändelse.

    Och i den väl tilltagna kantinen har man förstått betydelsen av varierad husmanskost, från köttfärslimpa med potatismos till komage i tomatsås. Allt tycks vara planerat för att arkitekturintresserade barn ska kunna se kapellet i lugn och ro medan föräldrarna äter och leker av sig bland anläggningarna.

    Oslagbar romansfaktor längs E35 har Grotto dei Due Ponti, en restaurang på en minimal ö mitt i den medeltida byn Giornico. Byns vinrankor tillåts klättra upp i huvudhöjd innan de brer ut sig längs trådar som spänts över stöttor i grovhuggen sten. Under vinrankorna kan man sedan arbeta eller bara vandra som i en lövsal skyddad mot solen. På likartat sätt kan gästerna i Grotto dei Due Ponti sitta vid åtta stenbord i en pergola, men där kan man också lyssna till vattnet som forsar förbi strax intill medan man äter ricotta- och spenatklimp i salviasås eller svamp- och kalvgryta med mjukkokt polenta. I kantonen Ticino får man alltid välja vilket vin man vill till maten, bara det är rött och merlot från Ticino.

     

     

    Charkuterikonster och grandoft i Graubünden

    Vi åker vidare till det lilla Scuol i distriktet Graubünden. På vägen ser vi de gröna högfjällsängarna vecka sig som om de vore lite för stora för sina sluttningar. Men de erbjuder massor av friskt bete och det är inte märkligt att mjölk och mjölkprodukter är en av Schweiz stora passioner. Och att det står skinka på ko hellre än på gris så ofta på menyn.

    I Scuol har charkuteritraditionen börjat närma sig konsthantverk och Ludwig Hatecke skulle kunna titulera sig designcharkuterist sedan han började kombinera sin familjs hundraåriga erfarenheter med helt modern formgivning. Både affär och ateljé kunde mycket väl vara hämtade från en chic adress på Manhattan. Dessutom är också det torkade nötköttet medvetet snyggt uppbundet. Och Hateckes korvar pyramidformade. Smakerna är däremot inte en formsak. De dröjer sig kvar utan hjälp av exotiska kryddblandningar och utan att vara för salta. Hans Edeles rindswurst görs utan tillsats vare sig av fläsk eller fett. Mognaden av köttet är viktigare är torkningen, erkänner han.

    Scuol ligger i östra, nedre Engadin vars hus med skraffitifasader flirtar med oss längs vägen till västra, övre Engadin. Och där, omgivet och skyddat av klippor, ligger plötsligt Sankt Moritz, världskändis bland bortskämda resenärer. Det är förvånande litet, bara fem tusen invånare, men drar till sig yrkeskunnande långt utöver vad skidåkning och spaliv kräver.

    Under en lunch på hotell Hausers små smörgåsar och Engadinnötkaka blir jag motvilligt imponerad av schweizisk gran från högt belägna växtplatser. Hotellet har inrett några rum från golv till tak med traditionell granpanel, vars ljusa kvistrika plankor doftar skog år ut och år in. Gäster som har funnit doften vanebildande beställer nu kuddar stoppade med granhyvelspån.

    Sankt Moritz är också startpunkt för världens sannolikt långsammaste expresståg, glaciärexpressen, vars Pininfarinadesignade vagnar med glastak rullar närmast andaktsfullt på en smalspårig järnväg ner och upp i den schweiziska alpvärlden ända fram till Zermatt. Från Engadin på 1 800 meter över havet tar sig tåget till Graubündens kantonhuvudstad, Chur, mer än en kilometer ner. Utan andra trick än att rälsen gör en spiralsväng ett helt varv längs bergssidorna. Gröngrått vatten forsar i kapp med tåget när det inte tar vägen genom tunnlar och över broar. Vattnets färg har Pininfarina tagit upp i inredningen i vagnarna som kontrast till den Ferrariröda färgen på tåget självt.

    Mitt i Churs gamla centrum residerar sockerbagaren Arthur Bühler med ateljé på våningen över affären, Zuckerbäckerei Obertor.

    – Det är slut, klagar Bühler, alla godsaker har tagit slut.

     

     

    Bedrövad ser han ut över rader av svartvinbärsmarmelader, tryfflar på ren ursprungsdeklarerad choklad, nöttårtor och några dussin andra kreationer. Och på husets signaturkonfekt sedan 1887, persikokärnor huvudsakligen gjorda på mandel och socker.

    Hur här ser ut när sockerbageriets hyllor är fyllda som vanligt är svårt att föreställa sig. När Churs borgare sover kommer idéerna till Bühler, menar han och berättar hur han kombinerade Grand Marnier, pressad apelsin och grädde till en fyllning av mörka chokladbomber för att skapa sin Josephinechoklad. Min favorit, nötkrokantchoklad, är fylld med sötsyrligt körsbär med kärnan kvar, sensationellt i sin avvägning av chokladens beska och bärets friskhet.

    Bara ett matbröd, enhörningsbrödet, bakar Bühler. Med inslag av lokalodlat korn och råg och med så många jäsningar att smaken hinner utvecklas utan att han använder surdeg. Surdegsfria men smakrika bröd är mål och mening med varje god schweizisk bagares dagsgärning.

    I Churförorten Haldenstein bor och verkar arkitekten Peter Zumthor som i år fick ”nobelpriset i arkitektur”, Pritzkerpriset, bland annat för sin respekt för platsen och kulturen där hans byggnader uppförs. Vallfartsort för beundrare av Zumthors verk, en timme från Chur, är den lilla orten Vals, som för övrigt bara är känd för sitt mineralvatten.

    I Valsdalen störtar sig vattenfall efter vattenfall ner från allt brantare klippor ända tills dalen öppnar sig och mineralvattendepåer visar att vi är i Vals. Det är inte riktigt så lätt som man skulle gissa att hitta världens förmodligen mest omskrivna bad, Therme Vals, som gjort Peter Zumthor och Vals till celebriteter. Badet är säsongsstängt och huvudsakligen gömt under marken. Det finns alltså ingen kö att leta efter och inte mycket byggnad heller, så det är först efter mycket letande i backen ovanför hotellet Die Therme som vi hittar entrén.

    Och först inne i badet som vi ser att taket är gjort som ett jättepussel av gräsövervuxna betongblock med decimeterbreda springor mellan. Springorna släpper in skarpa strålar av ljus över den tvärrandiga sten som är det förhärskande konstruktionsmaterialet i väggar och golv i hela badet. Valsdalens andra sida, nederst grönskande och kryddad med små traditionella alphus, högre upp klippgrå med snövita fläckar, blir som en del av badet vid utomhusbassängen, men också i dess största rum där väggen gjorts av klart glas.

    Två mil norr om Chur på motorväg 13 mot Zürich vid Maienfeld-Fläsch är helgtrafiken hektisk. Här möter vi igen design, men denna gång inte för ögat, utan för funktionen. Det är bara ett rastställe med servering, affär, bensinstation och parkeringsfickor. Men det är anlagt som ett floddelta av asfaltvägar och inbäddat i växtlighet. Här har kedjan Marché verkligen tänkt till om bilistens behov. Serveringen, inklusive kassorna, sväljer gäster i hundratal. Och matstationerna är ändå en uppvisning i mångfald och fräschör. Brödet, stekarna och den färska pastan väcker aptiten. Svala salladsingredienser och isade bär kantar vår upptäcktsfärd. Övervåningen är skyltad ”tyst avdelning” och har två separata barnkammare, en med tåg och Gameboy Color och en med sagoböcker och mattor att leka eller vila på. Den som av någon anledning inte blir sugen låter sig ändå säkert stressas av med te eller örtte från baren kring samovaren.

     

     

    På gratiscykel i Zürich

    På Bahnhofstrasse från centralstationen in i Zürich city är luften så mättad av doften från Gucciskor, Breitlingklockor och champagnetryffel att det är lite svårt att andas. Cykelbarheten i centrala Zürich är däremot utmärkt, vilket underlättas av goda gratiscyklar som lånas ut mot snälla penningpanter.

    Jag hämtar min vid Bahnhofstrasses Globusvaruhus för att kunna bunkra upp picknickmat i Globus matavdelning i källarplanet. Lite siedfleischsalat, en lokal vitmögelost, Tomme Fleurette, och ett kulformat ljust vedugnsbröd är nog. Men dagens färskpressade fruktsaft på granatäpple slinker med liksom lite politiskt korrekt vin, Stadt Zürich Blauburgunder med skruvkork från Landolt Weine. Nu är det bara att fortsätta till andra änden av Bahnhofstrasse där Zürichsjön öppnar sig rakt fram och man kan följa kajen längs floden Limm åt vänster.

    Jag kan alternativt tänka mig lunch på Zeughauskeller bara tjugo meter från Bahnhofstrasse. Men det är en eftergift för mitt stora korvintresse, för den här tunga före detta rustkammaren har fjorton olika korvar på matsedeln. Och dessutom något så oschweiziskt som öl. Ein Naturtrübes, bitte.

    Minst traditionell av affärerna i Zürich är bröderna Freitags väskaffär på Geroldstrasse, en kommersialismens hyllning till återvinning. Brödernas axelremsväskor av färgglad lastbilspresenning med remmar av säkerhetsbälten kan specialbeställas och färgsättas av beställaren på nätet till ett pris motsvarande en à två Samsonite. Affären på Geroldstrasse är uppförd av sjutton skabbiga containrar staplade på varandra. Inredning och finishen på väskorna är en helt annan och mycket tjusigare historia.

     

    FAKTA:

    Mat och vin

    Étivazost
    Étivazost tillverkas till exempel hos Henri-Daniel och Aimée Raynaud. Lagras och säljs genom kooperativet i Étivaz.
    etivaz-aoc.ch

    Cave Fonjallaz
    Vingård i Epesses, mellan Montreux och Lausanne.
    Ruelle du Petit Crêt, Epesses
    +41-21-799 14 44
    fonjallaz.info

    Moulin de Severy
    Producent av valnötsolja och andra oljor, som tar emot besökare för provsmakning. Ekoaffär finns.
    Sévery
    +41-21-800 33 33
    huilerie-de-severy.ch

    La ferme aux saveurs d’autrefois
    Gård som serverar fantastisk brunch och bjuder in till minimarknad för traktens matproducenter.
    Bussy-Chardonne
    +41-21-800 40 84
    ferme-aux-cretegny.ch

    Philippe Rochat Restaurant de l’Hôtel de Ville
    En av världens mest berömda restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin.
    Rue d’Yverdon 1, Crissier
    +41-21-634 05 05
    philipperochat.ch

    Caseificio del Gottardo
    På andra sidan vägen från Hotel Alpina Airolo i Airolo kombinerar Caseificio del Gottardo informell restaurang med sitt ysteri. Längs en lång kyldisk kan man också välja både lokala ostar, bergsostar och charkuterier att ta med till picknicken.
    +41-91-869 11 80
    cdga.ch

    Grotto dei Due Ponti
    Due Ponti syftar på de två vackra gamla stenbroar som leder till ön där restaurangen ligger. Superromantiskt.
    Giornico
    +41-91-864 20 30
    grotto2ponti.ch

    Terreni alla Maggia SA
    Sedan 1930 har familjen Altrocchi byggt upp en kundkrets i Ticino och även några ambitiösa krögare i Italien kring egenodlade och förädlade varor som vit och röd polenta, risottoris, risöl och vin. Försäljning i egen affär utanför Ascona.
    Via Muraccio 105, Ascona
    +41-91-792 33 11
    terreniallamaggia.ch

    Restaurang Seven
    Modernt, glassigt och generöst blandat av lokala råvaror tillagade med intryck från exotisk matlagning.
    Strandpromenaden i Ascona
    +41-91-780 77 77
    seven-ascona.ch

    Bühler Zuckerbäckerei Obertor
    Utmärkt sockerbagare med persikokärnor gjorda på mandel och socker som signaturkonfekt.
    Untere Gasse 32, Chur
    +41-81-272 77 77

    Hatecke
    Charkuteri som kombinerar design med fantastisk kvalitet på skinkor och korvar.
    Center Augustin, Scuol
    +41-81-864 11 75
    hatecke.ch

    Hotell

    Hotel Préalpina
    Panoramavy över Genèvesjön och persienner som rullas ut automatiskt när solen blir för stark.
    Route de Chardonne, Chexbres
    +41-21-946 09 09
    Dubbelrum från 1 150 kronor

    Lediga rum & priser

    Hotel Alpina Airolo
    Hotellets hårda sextiotalsutseende till trots, gläds åt risotton
    +41-91-873 32 32
    alpina-airolo.ch
    Dubbelrum från 900 kronor

    La Meridiana
    Alldeles vid strandpromenadens början ligger det här ambitiösa och prydliga lilla hotellet med utsikt över sjön, snygg frukost och fria cyklar till hotellgästerna.
    Piazza Grande Motta 61, Ascona
    +41-91-786 90 90
    Dubbelrum från 1 400 kronor

    Lediga rum & priser

    Hotel Saluver
    Några kilometer från Sankt Moritz centrum ligger det här hotellet som fått fina utmärkelser för sin tillagning av fisk.
    Via Maistra 128, Celerina
    +41-81-833 13 14
    Dubbelrum från 800 kronor

    Lediga rum & priser

    Hauser’s Hotel
    Hotell som har klätt några av rummen från golv till tak i granpanel, vilken skapar en lätt beroendeframkallande skogsdoft.
    Via Traunter Plazzas 7, Sankt Moritz
    +41-81-837 50 50
    Dubbelrum från 2 000 kronor

    Lediga rum & priser

    Radisson Blu Hotel
    Väl genomtänkt hotelloperation för den som landar sent i Zürich och vill hämta eller lämna hyrbil vid flygplatsen. Allt finns inom promenadavstånd utom bensinmacken som ligger några hundra meter bort. Frekventa och snabba tågförbindelser med city. Dessutom en lysande frukost.
    Zürich Airport
    +41-44-800 40 40
    Dubbelrum från 1 300 kronor

    Lediga rum & priser

  • Madrids modemuseum

    Madrids modemuseum

    Madrid är känd för sina museer, men ett av de mindre omtalade är deras modemuseeet Museo del Traje. Här finns oemotståndliga utställningar och samlingar både för fashionistan och den historieintresserade.

    På Museo del Traje pågår just nu en utställning som speglar modeindustrin och designutveckligen ur ett hundraårsperspektiv. Här visas skapelser ur de olika modeepokerna från tongivande kreatörer som Poiret, Chanel och Balenciaga. Att dokumentera hur mode gått från att vara något för de mest privilegierade och välbeställda till att bli allmängiltigt och utbrett är ett av utställningens syften.

    Museo del Traje
    Avenida de Juan de Herrera 2, Madrid
    +34 91 550-47-00
    museodeltraje.mcu.es

     

  • Hollywoods kreativa kaféer

    Hollywoods kreativa kaféer

    Mexikanska kaffekoppar, laptopknapprande manusförfattare, skådespelaraspiranter och skummiga chai lattes. Välkommen till Hollywoods kafékultur – så mycket mer än Starbucks.

    Sabor y Cultura

    I en stad där hälsotrenderna duggar tätt och soyalattes blivit mantran är det skönt att upptäcka ett ställe som serverar sitt kaffe på samma sätt som för 20 år sedan. Sabor y Cultura är ökänt för sitt mexikanska kaffe och har även fått pris av La Weekly för att ha den bästa mexikanska chokladdrycken i stan. Sabor y Cultura ligger i Hollywoods lilla Armenien och är ett poppishak likväl för laptopsknapprande karriärister och de armenier som bor i stadsdelen.
    5625 Hollywood Blvd.
    +1 323 466 0481
    saborycultura.com

    Caffe Bacio

    Lugnt på dagarna, livligt på kvällarna. Halvdolt trots att det ligger mitt i Hollywoods teatermyller. Just därför fylls det av skådespelarfolk på kvällarna. Arty atmosfär, bra uppkoppling, härliga bakverk, laidback stämning och rikligt med plats om man går dit dagtid.
    6541 Santa Monica Blvd, Hollywood
    +1 323 856 0098

    Groundwork Coffe Company

    Groundwork Coffe Company är en lokal Los Angeleskedja. En kedja – javisst, men ligger ändå rätt långt ifrån Starbucks och dess efterföljare. Inredningen och atmosfären är personlig och framför allt mer kalifornisk. Vissa påstår att de har Hollywoods bästa kaffe och vad sägs om annorlunda inslag som Ethiopian Nile Coffe med smak av tropisk frukt?
    1501 Cahuenga Blvd, Hollywood
    groundworkcoffee.com

    Cafe Etc

    Ljust, fräscht och fin service. Kör organiskt rakt igenom och serverar frukost. Testa kaffet vid namn Buenos Aires – en annorlunda kombination av espresso och karamell och choklad.
    6371 Selma Ave, Hollywood
    +1 323 464-8824
    caffeetc.com

    Hotell i Hollywood

  • Cypern: en resa efter genuint lantliv

    Cypern: en resa efter genuint lantliv

    När vi reser gör vi det ofta med en vilja att hitta det unika. Men vilken typ av äkthet är det egentligen vi vill ha? RES har gjort en resa till Cypern och jagat genuint lantliv i bergen – och hittat EU-pengar, dignande matbord och mustascher som inte klippts på länge.

    Det tar ungefär tre timmar att komma fram till det riktiga, äkta, genuina Cypern. Efter att ha färdats på breda motorvägar, förbi åkrar och rondeller, och ett semesterpussel av stadsstränder, vykortsstånd och Starbuckskaféer, når vi en av Cyperns högsta bergsplatåer, där oländiga bergsvägar slingrar sig mellan blygsamma vingårdar. Nu åker vi förbi småsamhällen som till synes tagit en evig siesta, där ynglingar knattrar förbi på moppar och de äldre männen har kofta och en sävlig, eftertänksam gång. Och det är ungefär här, bakom en av de snäva bergskrökarna i en bergsby som heter Lofou, som jag känner att vi plötsligt är framme. Vi är så nära vi kan komma det äkta Cypern.

    Lofou byggdes runt 1860, men avfolkades någon gång på sextiotalet. Sedan dess har utvecklingen stått stilla. De smala gränderna trycks fortfarande ihop från var sida av små, bastanta stenhus som har behållit den kuvna känslan från förrförra århundradet. Här finns inga reklamskyltar, och ingen ångvält har breddat vägarna och utplånat den lantliga atmosfären. Det gör att det känns pittoreskt, vackert och orört. Precis så genuint och lyxigt som jag har tänkt mig. För det är faktiskt så: 2009 är vi besatta av äkthet. Det spelar ingen roll om det är kroppsdelar, handväskor eller resmål. Jakten på äkthet har blivit en allt viktigare del av våra liv. På sjuttiotalet trodde vi att framtiden bjöd på piller till frukost och en flygtur till jobbet, men i själva verket tröttnade vi så småningom på det plastiga och gick i direkt motsatt riktning. Redan på nittiotalet fick slow food-rörelsen ett ordentligt uppsving, därefter kom motsvarigheten inom resandet: slow travel. Och medan vi blev allt mer resvana kom klimatdebatten i gång och så även diskussionen om vikten av det etiska resandet.

    Nu vill vi plocka det bästa ur historien, vi vill handla etiskt riktigt och äta långsamt tillagad ekologisk mat. På semestern vill vi ha riktiga upplevelser som får oss att känna oss speciella – inte som en del av en marknad. Därför har det också blivit allt vanligare att välja bort strandsemestern vid ett hotellkomplex i en turistort och i stället åka inåt landet för att få uppleva livet på landet. Inom lyxsegmentet har boende på små omgjorda lantgårdar och villor växt starkt, och inom budgetsegmentet blir det allt populärare att bo hemma hos någon annan.

    Journalisten och författaren David Boyle har forskat kring begreppet äkthet. Han menar att jakten på äkthet kommer av att vi känner oss lurade av vår komplexa, kommersialiserade omvärld.
    – En förklaring är att vi känner oss trygga i en miljö som är enkel, överskådlig och garanterat äkta, säger han på telefon från London. Vi vill bara ha det vi själva kan kontrollera. Därför har betydelsen av ordet äkthet förändrats och är i dag detsamma som något naturligt, hållbart, vackert, ärligt, mänskligt och etiskt.

    Jag tänker att det kanske är därför jag vurmar för rätterna som ställs fram på bordet, senare när mörkret har lagt sig som en sammetsfilt över den pittoreska byn och vi sitter på Lofou Taverna framför en stor, öppen brasa, vid ett rangligt träbord.
    Den mat som står framför mig är hemlagad – jag har sett hur den förbereddes tidigare på kvällen. Den känns cypriotisk, som lagad efter ett hemligt familjerecept. Där står grillad halloumi, en krispig sallad dränkt i olja och citron, hemrullade köttbullar, dillstuvat lamm, pourgouri och kolgrillade grönsaker.

    Det här är trygg, hemlagad mat, serverad under torkad lavendel och slitna träredskap som hänger ner från det låga taket. Från stenväggarna blickar släktingar med stora kjolar och gedigna mustascher från gulnade fotografier. Våra bordsgrannars mustascher är minst lika långa och jag sneglar på dem och ser på deras bord flaska efter flaska av det lokala vinet från vinhuset Tsiakkas. Nu beställer de in lamm, de bryter sitt bröd och de skålar. Och det känns som om det här lika gärna hade kunnat utspelas för hundra år sedan. Eller i alla fall femtio. Eller okej, trettio.

    Där kommer det rullande skrattet från mannen i mustasch, där tar mannen i huset ner sin bouzouki och sätter sig vid den öppna spisen och börjar sjunga och spela sentimentala cypriotiska låtar – eller jag tror i alla fall att de är inhemska. Vem vet, de kanske är grekiska? Men nu trippar hans försynta dotter in. Hon balanserar flertalet tallrikar på sin vänsterarm, och ler precis så där lyckligt mot sin skrålande far att vi gäster får en känsla av att det här, det är ett hjärtligt, bullrigt, familjeföretag som har lyckats med att uppdatera det bästa från historien till år 2009.

    Eller vänta nu. Hur vet vi det egentligen? I själva verket kanske det här är en Skansenkuliss som spelas upp varje kväll, bara för att glädja oss turister? Tycker ens Lofou Tavernas ägare om att spela bouzouki? Och plötsligt hör jag något som får mina farhågor i alla fall till viss del besannade.

    Det är vanlig middagskonversation. På svenska. Och trots att jag vet att cypriotiska kusten ligger på svenskarnas topp tio-lista för populära resmål, kan jag inte låta bli att känna att min egen upplevelse nu är lite mindre unik. Det är Gabriella och Pär Wessman, ett medelålders par som sedan ett halvår bor på Cypern med sina två barn, Agnes och Isak. De brukar åka till den här lilla bergsbyn från hemstaden Limassol för den goda maten, rena luften – och ett Cypern de aldrig kan hitta i sitt eget grannskap. Jag frågar dem om de har hittat till det äkta Cypern. Jag trodde ju att jag hade hittat dit – tills jag mötte dem.
    – Lofou är ju typiskt cypriotiskt. Men egentligen är nog det typiska Cypern ett stort, kalt rum med lysrör i taket och en storbilds-tv som står på i bakgrunden. Och så fullt med människor, härlig stämning, god mat och dörrarna vidöppna ut mot trottoaren, säger Gabriella Wessman.
    – Om man frågar en cypriot om ett fint ställe så rekommenderar de gärna ett stort modernt hotell och en överfull strand. Vi svenskar uppskattar ju ödemarken mer. En känsla av att det här bara är vår strand, säger Pär Wessman.

    Kan det alltså vara så att upplevelsen av det som är äkta har med nationalitet att göra? På Cyperns turistråd har man arbetat hårt de senaste åren med att sälja det genuina, lantliga Cypern. Där är bergsbyn Lofou bara ett litet led i en bred marknadsföringskampanj som går ut på att få turisterna att sprida ut sig i hela landet. I byn där Kostas Vasilis har öppnat Lofou Taverna bodde en gång tre tusen invånare som försörjde sig på att producera lokalt vin i oländiga bergstrakter. Men lönsamheten räckte inte till och de flesta i byn flyttade ner till kusten under femtiotalet.

    När Turkiet ockuperade de norra delarna av Cypern 1974 delades landet i två delar. Konflikten delar fortfarande landet i två förnedrande delar och huvudstaden Nicosia är världens enda delade huvudstad. Två hundra tusen flydde från de norra delarna ner till kusten. Många byar blev överbefolkade och överexploaterade, men uppe i Trodosbergen rådde lugnet.

    Så när familjen Vasilis rustade upp ett gammalt familjeägt hus och gjorde om det till en taverna 1992, var de ensamma om att se den lantliga charmens potential. Tavernan fick snart rykte om sig och tio år senare köpte Kostas Vasilis fler hus i byn och byggde ett hotell där varje litet stenhus var ett rum. Andra i byn återvände också till sina övergivna släktgårdar för att öppna restauranger. Kostas, som tidigare hade försörjt sig som lokal musiker, kände nu att det var roligt att ta fram bouzoukin igen. Affärerna gick bra och turisterna strömmade till. Cyperns turistråd fick också upp ögonen för den nya affärsidén som kunde göra en avbefolkad landsbygd lönsam igen – det hade tidigare fungerat på Irland, i Italien och Bulgarien. När Cypern gick med i EU började dessutom pengarna strömma in. Kostas blev utan EU-stöd men en av de större gårdarna i byn har byggts om till det lyxiga femstjärniga hotellet Apokryfo med pool, spa och högklassig restaurang. Femtio procent av hotellet betalades av EU-bidrag.

    Det är ingen slump att de cypriotiska bergstrakterna har marknadsförts så hårt. De är unika på det sättet att många av de undangömda bergsbyarna har minst en liten tusenårig kyrka eller ett kloster, som till skillnad från de utmed kusten har klarat sig från arabiska anfall. Här finns också det mytomspunna Kykkosklostret, det nästan två tusen meter höga bergsmassivet Olympos och pittoreska Kakopetria, ett samhälle där de gamla trähusen klättrar mellan smala gränder utmed bergsväggar och vattenfall. Här kan man besöka någon av de små vingårdarna som framställer commandaria, den söta portvinsliknande drycken som framställs av russin, och andra lokala viner gjorda på de strävsamma inhemska druvorna som gärna har en lätt bitter eftersmak.

    Det som också förstärker känslan av äktheten i den cypriotiska landsbygden, är frånvaron av stora hotellkomplex, ensamheten hos den röda vallmon som vajar utmed vägkanterna och det faktum att det är riktigt svårt att hitta ett lunchställe. Här välkomnas turisterna bara punktvis – i de allra flesta byarna är en turist ett till synes välkommet undantag som möts med nyfikenhet. Känslan förstärks när man färdas utmed de ensliga bergsvägarna och möter en modern version av en herde med sina får och några arga hundar som gläfser efter bilen.

    Så trots utveckling och EU-pengar känns en by som Lofou fortfarande äkta. Det här är en egen cypriotisk värld, där döttrarna aldrig flyttar hemifrån, där maten är robust och där vinet inte färdas längre än tre kilometer. Visst, det känns bakåtsträvande och traditionellt, men aldrig direkt turistigt. I stället händer det allt som oftast att jag tänker att det här, det här är nog bara ordnat för mig. Och kanske möjligtvis familjen Wessman.

     

    FAKTA

    Åka dit
    Det finns ett reguljärt direktflyg mellan Stockholm och Larnaca med MCA Travel Group som avgår en gång i veckan. Annars sparar man tid och mellanlandningar på att åka charter. Det tar sedan cirka två timmar med bil från Larnaca till Trodosbergen. Det går att åka till Cypern så gott som året runt, under vinterhalvåret är temperaturen 15–20 grader, ännu lite kallare i bergen.

    Äta
    Lofou Taverna
    Sätt dig till rätta framför den öppna spisen i familjeägda Lofou Tavern och ät en genuin cypriotisk måltid.
    Lofou, Limassol
    +357-25-47 02 02

    Takis Tavern
    Här serveras en prisvärd lunchspecial med rikligt med meze, gemytlig stämning och vindruvor som hänger i klasar från taket.
    Vouni, Limassol
    +357-25-94 36 31

    Orea Hellas Restaurant
    Sallader, pourgouri, grillade grönsaker och kött – Phaedra Deliyianides version av de grekiska smårätterna är överraskande och färska. Populärt bland lokalbefolkningen. Stängt måndag.
    Vouni, Limassol
    +357-25-94 41 52

    Kamares Tavern
    Traditionell taverna som serverar grekiska smårätter, lokalt vin och en dessertbuffé utmed långbord framför en stor öppen spis.
    Lofou, Limassol
    +357-25-47 07 19

    Agrino Restaurant
    På Agrino, som hör till det nyöppnade femstjärniga hotellet Apokryfo, serveras den mest högklassiga maten i hela Trodosområdet. Dyrare än konkurrenterna, men smakar det så kostar det.
    Lofou, Limassol
    +357-25-81 37 77
    apokryfo.com

    The Mill Restaurant
    I den restaurerade kvarnen, högt ovanför det lilla samhället Kakopetria kan du äta utsökta grekiska specialiteter och blicka ut över stan.
    Kakopetrias Street, Kakopetria
    +357-22-92 29 2    9

    Boende

    Agrovino
    I den pittoreska byn Lofou hittar du trånga gränder och byggnader från artonhundratalet. Bo över i något av de små stenhusen som gjorts om till hotell – eller ät på Lofou Tavern.
    Lofou, Limassol
    +357-25-47 02 02
    Dubbelrum från 85 euro inklusive frukost

    Lediga rum & priser

    Apokryfo
    I Lofou har den gamla rektorns gård nyligen rustats upp till femstjärnigt hotell med god hjälp av pengar från EU. Här finns pool, spa, vinkällare, och en terrass med utsikt över byn.
    Lofou, Limassol
    +357-25-81 37 77
    Dubbelrum från 200 euro

    Lediga rum & priser

    Linos Inn
    Charmigt boende i den gamla delen av Kakopetria. Små, skraltiga trähus klättrar uppför gränderna, de flesta rum har en känsla av kråkslott över sig och dessutom utsikt mot ett hisnande vattenfall.
    Paleas Kakopetrias Street, Kakopetria
    +357-22-92 31 61
    Dubbelrum från 85 euro inklusive frukost

    Lediga rum & priser

    Sevärdheter
    Tsiakkas Vingård
    Den bästa vingården i området, som bland annat säljer egen traditionell vamvakada (en cypriotisk druva), sött portvin i form av commandaria och ekologisk cabernet sauvignon.
    Georgiou Sourri 2, Limassol
    +357-25-99 10 80
    swaypage.com/tsiakkas

    Kykkosklostret
    Det här är Cyperns rikaste kloster byggt på tusentalet. För den som är intresserad finns här den äldsta bilden av jungfru Maria, som donerades hit på elvahundratalet. Här finns också ett utförligt museum. Entré 5 euro, öppet 10.00–18.00.
    Två mil väst om Pedolas
    kykkos-museum.cy.net

    Agios Mamaskyrkan
    En av många, många antika kyrkor som är utspridda överallt i det cypriotiska bergslandskapet. Den här bysantinska kyrkan har fresker från 1495 från alla delar av Jesu liv, målade av den kända målaren Philippos Goul. Hämta nyckeln till kyrkan hos grannen som bor i huset bredvid.
    Louvaras

  • Perfekta banor: golfresan går till Azorerna

    Perfekta banor: golfresan går till Azorerna

    Att golfa på Azorerna betyder folktomma banor och svensk sommarvärme i oktober. Den portugisiska ögruppen är en given plats för golfspelare som genom en kort flygresa vill förlänga säsongen ett par månader.

    Baksvingen känns lugn, träffen helt okej men resultatet, nja, sisådär. Bollen flyger hyfsat långt men tyvärr även hyfsat snett. Jag stoppar ner klubban i bagen och suckar lätt. Inte ens på en drömbana på Azorerna får man vara riktigt nöjd. Varför till vänster? Alltid vänster. Faan! Ett par minuter senare letar vi bollen. Den landade väl vid palmen där borta? Eller var det palmen ännu mer till vänster? För den kan väl inte ha gått ut över den där stenmuren? Försiktigt kikar jag över muren, byggd av svarta lavastenar som så mycket annat på Azorerna. Där slingrar en grusväg fram och i bakgrunden skymtar Atlanten. Ingen golfboll syns men en röd bil med en glad turist kommer stilla rullande.

    Plötsligt hörs ett dån.

    Jag hinner tänka en kort tanke om att det är vulkanisk mark vi spelar på innan dånet visar sig komma från en rallybil som flyger fram i hundratrettio knyck. Nummer sexton ser det ut att vara. Blå och vit med massor av reklam. I full fart rakt mot turisten i röda bilen! Turisten väjer ner mot ena diket, rallybilen mot andra diket, själv blundar jag. När ena ögat öppnas sitter turisten i bilen chockad kvar medan rallybilen försvunnit i ett grusmoln. Jag minns vagt en artikel i Açoriano Oriental till morgonkaffet och croissanten om att det visst var dags för den årliga rallytävlingen på ön.

     

     

    Lätt darrig återgår jag till att leta efter golfbollen och inser att det där var bland det värsta jag någonsin sett i trafikväg. Och då är jag ändå ute och åker golfbil med fotograf Berglund, vilket i sig kan vara en nära döden-upplevelse när han ser att solen är på väg in i moln och sladdar fram för att hinna ta en bild från kullen bakom sandbunkern … Sedan ler jag belåtet och tänker att det här blir något att berätta hemma på golfklubben. För det är ju så det är med golfresor. Man åker av två anledningar: för att spela bra golf och för att få något att berätta på hemmaklubben.

    Azorerna är därför ett perfekt resmål för golfare.

    Det ligger rakt ut i Atlanten mellan Lissabon och Washington, fem och en halv timmars flygresa från Stockholm, det är säsong året runt och – viktigast av allt – fantastiska banor. Och nästan tomma. Som svensk i början av golfsäsongen är det senare fantastiskt. Där man är van vid fyrbollar att vänta på och fyrbollar som trampar irriterat bakom är det på Azorerna bara lugnt och stilla. När vi spelar i början av maj är det helt tomt på de perfekt skötta banorna. Ja, sånär som på ett par kanadensiska damer som kliver av artonde green när vi går ut på första utslagsplatsen.

     

    Golf på Azorerna är som man vill att golf ska vara – och som man just på hemmaklubben av seniorligan hör talas om hur det en gång var även i Sverige. Det vill säga man behöver inte bestämma att man ska spela om två dagar klockan 9.23 oavsett om det regnar eller om solen skiner. På Azorerna kan man vakna, känna efter och komma på att, jepp, i dag är en golfdag. Boka tid behövs nästan aldrig. Vi åker ut till golfklubben, käkar lunch och tar en kaffe och säger sedan att det nog är dags att slå ut. Eller vänta, lite. Vi övningsputtar lite först. Och kanske tar en stilla öl. Någon 9.23 eller 11.32 att passa existerar inte.

    När vi besöker banorna konstaterar vi att de vore som gjorda att åka till för ett gäng frusna svenska golfare som vill starta säsongen tidigt eller förlänga den på hösten. Att banornas slogan är ”No problem. Go play!” säger en del. Liksom att bara några hundra azoreaner är medlemmar på banor som det i det golftokiga Sverige skulle vara tio års kö till. Ögruppen Azorerna, som hör till det i golfsammanhang stora turistlandet Portugal, består av nio öar. Två av dem har golfbanor, varav de två bästa banorna ligger på den största ön Sao Miguel. Det är dit svensk charter går en dag i veckan och det är dit de flesta turisterna kommer.

    Batalha Golf Club ligger närmast huvudstaden Ponta Delgada. Tio minuter med hyrbilen. Den är nybyggd och har tjugosju hål uppdelade i tre niohålsslingor. En park- och skogsbana som, särskilt på ena slingan, är rätt kuperad. Banan är grunden i den storsatsning som görs för att få golfturister till ön, där närheten till det europeiska fastlandet (två timmar från Lissabon) och USA (tre timmar) förväntas vara en bra bas. Faktum är att ögruppens strategiska läge mitt i havet innan jetplanen började flyga gjorde den till mellanlandningsstation för flyg över Atlanten. Det innebar att det som mest jobbade hela sex tusen personer där med att serva plan och besättningar.

    Största turistgruppen i dag, förutom portugiser själva, är ättlingar till azoreaner som utvandrade till USA och Kanada. På samma sätt som Minnesota blev svenskbygder klumpade azoreanerna ihop sig framför allt kring Boston. Exportvaror från Azorerna, som ananas och te, skickas därför till portugisiska fastlandet, Spanien, Frankrike – och Boston. Och omvänt kommer det från Boston, till exempel, en del golfspelare. Förbindelser med reguljärflyg till och från ön finns förstås med portugisiska fastlandet – och Boston.

     

     

    Ett stort klubbhus på Batalha vittnar om stora planer och de flesta tror att golfsatsningen kommer att lyckas. Alla som spelar golf på ön åker nämligen hem till sina hemmaklubbar i Boston, Toronto eller Gävle och sitter på golfrestaurangerna där och är smått lyriska över golflivet på Azorerna. Något som är på gott och ont. Om inte den darriga världsekonomin agerar handbroms finns en risk att Azorernas banor snart också skickar ut en fyrboll var åttonde minut. Något som är positivt för ägarna men kanske mindre kul för oss som tycker oss ha funnit det ultimata golfparadiset.

    Nästan överallt på Batalhabanan ser man Atlanten som en fond till sina allt för ofta sneda slag. Då och då syns rovfåglar segla i skyn, där man önskar att bollen som just då studsar fram längs marken skulle ha flugit. När portugiserna upptäckte ön för snart sex hundra år sedan var det dessa rovfåglar som gav det bestående intrycket. Därför döptes ögruppen till Açores, hökar på portugisiska, och än i dag ser man fåglarna på flaggor och i alla möjliga och omöjliga symboler.

     

    Numera dock i konkurrens med kor, eftersom de är basen i öns största inkomstkälla mejeriprodukter. Tee, utslagsplatsen, på femtonde hålet på Batalha är något alldeles extra. Det är banans högsta punkt och därifrån ser man hela norra kuststräckan på ön. Det är även på den banan vi ser dåren som tränar rally i from förhoppning om att han väl inte kommer att möta någon på den där lilla grusvägen.

    Den andra banan är egentligen den första. Den ligger i Furnas, den del av ön som har mest vulkanisk aktivitet. Dit åker man för att bada i varma källor och känna lukten av svavel när det ryker och bubblar ur djupa hål i marken. Furnas Golf Club, nära kratersjön Lake Furnas, invigdes redan 1939 på fem hundra meters höjd. Då som en niohålsbana designad av Philip Mackenzie Ross som annars är mest känd för att ha gjort vackra Estoril Golf Club, nära Lissabon, och dessutom ett stort arbete på klassiska Turnberry i Skottland.

    För drygt femton år sedan byggdes de nio nya hålen till för att skapa öns första, och då enda, artonhålsbana. Många som reste till Furnas för de hälsosamma baden ville gärna passa på att spela golf och en första försiktig golfturism föddes. Banan är helt fantastisk. Det är som att spela i en botanisk trädgård som vattnats med portvin och gödslats med något starkare ändå. Helt galen växtlighet och en osannolik natur som visserligen äter golfbollar om man slår snett men oj, oj, oj vilken upplevelse.

     

     

    Lägg därtill greenområden med snygga bunkrar så förstår man att den golfturist som har glömt kameran hemma kommer att svära i veckor. När bollen hamnar i ett skogsparti med japanska cederträd är man faktiskt, för första och enda gången hittills i golfkarriären, lycklig över att ha slagit så snett. Det är som att leta boll i en John Bauer-målning. Att man efteråt bara har en kvart till Ungdomens källa, där man simmar runt i fyrtiogradigt källvatten, är en bonus som bara finns i Furnas. Liksom att man kan välja att ta sin dusch i något av vattenfallen där varmt källvatten forsar nerför klipporna.

    Och apropå att leta boll; vad som hände med den som vi letade när rallybilen dök upp på Batalha? Ja, det frågar vi oss fortfarande. Den låg inte vid någon palm, inte vid lavastensmuren, inte i gräset, rallyföraren kan omöjligt ha plockat upp den … Den hade helt enkelt försvunnit. Vilket gör att vi går där och letar och pratar om Atlantis, den gamla sägnen om den vackra staden som försvann i havet. En del forskare anser nämligen att Atlantis, om stan funnits, kan ha legat just på Azorerna. Men det är en annan historia. Även den lämplig att dra hemma på klubben.

     

    FAKTA

    Ögruppen består av nio öar. Sao Miguel är störst (747 kvadratkilometer och 132 000 invånare) och Corvo minst (17 kvadratkilometer och 400 invånare). Sammanlagt bor 243 000 invånare på öarna. Huvudstaden Ponta Delgada har 22 000 invånare. Azorerna tillhör Portugal men har visst självstyre, bland annat egen president, sedan 1976. Ögruppen upptäcktes 1427 av portugisiska kaptenen Diogo de Silves som var i mer kände Henrik Sjöfarens tjänst. Länge var jordbruket bärkraftigt och i slutet av sjuttonhundratalet var Sao Miguel en av världens främsta exportörer av apelsiner. Efter apelsinpesten, som slog ut nästan alla träd i mitten av artonhundratalet, blev ananas i stället en stor produkt. I dag är mejerivaror huvudnäringen. Vädret är jämt över hela året, sällan under femton grader, sällan över tjugofem. Varmast är det maj–september.

    Äta
    Mycket fisk och skaldjur, förstås, men också mycket nötkött. Abrotea är en lokal fisk som äts mycket och ofta. Cavaco är lokal hummer, som är lite mindre (och godare anser många) än annan hummer. Morcela e ananas är en specialitet som turister garanterat erbjuds: blodkorv med ananas. Ostproduktionen är stor, särskilt ostarna från ön Sao Jorge anses bra. Ananas (även utan blodkorv) och passionsfrukt odlas mycket och dyker upp i många varianter.

    Dricka
    På ön Pico odlas druvor och produceras vin. Det vita, gärna Verdelho eller Terras Lavas, anses bäst. Basalto är ett rött vin, också från Pico, som anses rätt bra. På Sao Miguel, huvudön, finns en likörfabrik som även är öppen för besök med provsmakning. Passionsfruktlikör är en specialitet. Björnbärslikör likaså. Kima är en lokal läsk med passionsfruktssmak. Teproduktionen är den enda i Europa och värd att både smaka och besöka.

    Bo
    Det finns en mängd små och halvstora hotell. Däremot inte några gigantiska hotellkomplex. Dessutom finns en mängd lägenheter och hus att hyra på landsbygden genom Turismo Rural.

     

    Resa dit
    Reguljärflyg med många bolag, nästan alltid via Lissabon. Charter från Sverige med Solresor en dag i veckan, från 5 500 kronor.

    Restauranger
    Colégio 27
    Svenska ägare med stort jazzintresse driver en populär restaurang och jazzklubb i Ponta Delgada.
    Rua Carvalho Araujo, 27, Ponta Delgada

    Largo da Matriz
    Högklassigt kök med bästa läget vid stora torget i stan.
    Largo da Matriz, 16, Ponta Delgada

    Hotell

    Hotel Açores Atlântico
    Finaste hotellet, anser många, i huvudstaden Ponta Delgada. Ligger vid hamnen, nära den nya restaurangpiren där kryssningsfartygen lägger till.
    Avenida Infante Dom Henrique, 113, Ponta Delgada
    +351-296-30 22 00

    Lediga rum & priser

    Hotel São Miguel Park
    Bra och stort trestjärnigt hotell nära centrum. Stort gym.
    Rua Manuel Augusto Amaral, Ponta Delgada
    +351-296-30 60 00

    Lediga rum & priser

    Golf
    Tre golfbanor finns. Två på största ön Sao Miguel – Batalha Golf Club och Furnas Golf Club – håller hög klass. En finns på ön Terceira. Två banor planeras på öarna Pico och Faial. En runda kostar 80 euro under högsäsong, men det finns många varianter av paket som gör det betydligt billigare.
    azoresgolfislands.com