RES.se

Author: admin

  • Bländande meny i Tokyo

    Vad gör en ny restaurang framgångsrik? Sensationell interiör? Intensivthäftig meny? Fokuserad och kompetent personal?

    Med stämningenförutbestämd av namnet, lyckas Dazzle, Ginzas senaste glamorösauppkomling, kapa åt sig full pott på alla plan (bokstavligen).Stället är inhyst i Mikimotos leopardmönstrade showcase, och man landarpå åttonde våningen mitt i köksruschen varifrån färden går vidare tillen drömliknande balsal med Barbapappainspirerade väggnischer.

    Stilen är trettiotalsbrasserie någonstans i Europa, men när de med global-lokala råvaror tillagade anrättningarna kommer vinande, transporteras man abrupt tillbaka in i det tjugoförsta århundradet: amerikanska västkustoston i koreansk miso, grillad Stillahavsål i fransk fänkålssoppa, eryngiisvamp över platinum pork eller jus d’agneau-smaksatt NZ-lamm. Gänget bakom Global Dining, som dukat upp Tokyos största restaurangdunderhittar det senaste decenniet, kan sitt framgångsrecept utantill och har fört samman världens smaksensationer under ett och samma tak.

    Dazzle
    Adress: 8/9F Mikimoto Ginza 2, 2-4-12 Ginza, Chuo-ku, Tokyo
    Tel. +81-3-515 909 91
    www.huge.co.jp/DAZZLE
     

    Hotell i Tokyo

  • Lyxhotell i Budapest

    Nu när alla storstäder av rang erbjuder moderna designhotell kan det kännas lite kul med något annorlunda. Varför inte lite äkta gammaldagslyx a la art nouveaupalats med marmor, järnsmide och färgat glas?I

    Budapest ligger Gresham Palace som ursprungligen byggdes 1906 av det engelska försäkringsbolaget Gresham för att efter ryska invasioner, kommunism och demokratisering till sist bli hotell 1999. Efter en omfattande restaurering för ett par år sedan utsågs hotellet 2005 till det lyxigaste i Europa av besökarna på resesajten tripadisor.com. På hemsidan framgår också att Gresham är det mest populära av 224 hotell i Budapest. En natt i dubbelrum kostar kring 3000 kronor.

    Four Seasons Gresham Palace
    Adress: Roosevelt Tér 5-6
    Tel: + 36 1 268 6000
    Lediga rum & priser

     

  • House of Sweden, Washington

    Sveriges nya ambassad, evenemangscentrum och allmänna stilorgie i Washington DC, House of Sweden, har gett oss en välbehövlig uppryckning.

    Medan andra länders ambassader pampigt och imponerande radade upp sig längs Wisconsin Avenue slumrade vår officiella utpost i en ointressant kontorsfastighet i hörnet av M Street och 15th Street. Inte nu längre. På skrytsträckan längs Potomacfloden, mellan John F. Kennedy Center for Performing Arts och universitetskvarteren i Georgetown, reser sig det senast exemplet på att vi lätt sparkar världens rumpa när det gäller arkitektur och form. Nyinvigda House of Sweden är både ambassad och nav för svenska företag som kan hyra de nitton lägenheterna högst upp i huset. Tomas Hansen och Gert Wingårdh vann fastighetsverkets arkitekturtävling och att juryn valt rätt är uppenbart när solen går ner och ett bälte av bakbelyst trä lyser upp byggnaden. Very Swedish, this thing with light, you see.

    House of Sweden
    Adress: 901 30th Street NW, Washington DC
    Tel. +1-202-467 26 00
     

  • Svenska Skärgårdshemligheter

    Glöm Marstrand och andra självklarheter. Den svenska övärlden rymmer massvis med mer eller mindre folktomma eller okända öar. Här är sju favoriter.

    STORÖN (VÄDERÖARNA): Pensionat nära sol, vind och vatten
    På Storön, en av de råa, karga Väderöarna längst ute i havsbandet i Skagerrak, kan man numera under större delen av året bo i pensionatsliknande förhållanden. De åtta rummen har 2-6 bäddar men saknar tv och klockor, vilket förstås är alldeles medvetet, som en förstärkning av det öarnas utanförskap som innebär att man i stället är närmare naturen. Under högsommaren är det sol, vind och vatten som gäller, för varmare och blåsigare blir det inte i Sverige. Då får man vara beredd att samsas med båtfolket från öns fina naturhamnar och gå en bit på de ibland svårforcerade klipporna om man vill vara för sig själv. Övriga årstider finns kraften, ljuset och stillheten där som en självklarhet. Och friden. Eller kanske en brutal höststorm – då känner man sig liten! Ingen hade någonsin kommit på idén att bosätta sig härute, om det inte för längesedan hade fattats beslut om lotspersonal. De sista öborna flyttade iland 1966, men vi har dem att tacka för möjligheten till en mycket speciell och naturnära ö-semester, för den som söker sol, vind och vatten. Och läckra skaldjurs- och fiskrätter. Och kan tänka sig att bädda och städa själv.

    Tips i trakten: Bohuslän är ett eldorado för nesofiler (ö-älskare). Öar för dagsutflykter: Ramsö utanför Kosteröarna (vilken resa dit, vilka klippor, vilka sandstränder!), lilla Kiddön utanför Hamburgö (öns ende invånare Allan Olsson kan stå för både transport och personlig och kompetent kulturhistorisk guidning), Käringön (kändisarnas sommarö, välbevarad), Åstol (251 invånare i vita hus på en hästskoformad 0,15 km2 liten klippa. Ö för båtnördar: Bassholmen (bra vandrarhem). Ö för sandstrandsbadare och stenbrottsintresserade: Bohus-Malmön (bilfärja finns, boende går att ordna). Ö för klippbadare och naturstensintresserade: Hållö (båt från Smögen; Hållö har fyr, hemsida och enkelt boende). Billig skärgårdsrundtur, året om: Postbåten Ingrids tur i Fjällbacka skärgård (kolla med Dyngö sjötaxi).

    STORÖN (VÄDERÖARNA)
    Läge: Skagerrak, Tanums kommun, 58o34,8N – 11o04,2E.
    Ta sig dit: Egen båt till naturhamn, eller pensionatets båt från Fjällbacka (tur och retur 250 kronor, barn 150 kronor).
    Bo och äta: Skärgårdspensionat (ingen självhushållning, ont om sötvatten, man bäddar själv), 900-1600 kronor per rum och dygn (rummen har 2-6 sängar), inklusive frukost. Lunch och middag från 100-150 kronor, skaldjursbuffé 325 kr.
    Kontakt/information: Pensionatets hemsida www.vaderoarna.nu (tel. 0525-32001, mejl info@vaderoarna.nu)
    Litteratur (förutom Sveriges öar): Karl-Allan Nordbloms Väderöarna (1998).

    NIDINGEN: Vandrarhem på havets kyrkogård
    Att övernatta på fruktade och svåråtkomliga Nidingen, omgiven av lömska undervattensrev längst ute i Kattegatt, har tidigare varit få förunnat – det har mest varit fyrnördar (Nidingen är världens äldsta dubbelfyr och Sveriges äldsta fyrplats) och ornitologer (här ringmärks tusentals fåglar). Men nu har det blivit lättare! Från och med 2006 kör Calle Sjöberg sin flatbottnade och snabba rib-båt från Bua, några mil norr om Varberg, och han har också öppnat vandrarhem i tre pietetsfullt renoverade byggnader på ön. Vandrarhemmet är öppet halva året, april-oktober. Calle räknar inte med några långliggare, tror att två nätter räcker för de flesta. Nidingen är nämligen bara ungefär tre hundra meter bred, en rullstensås geologiskt sett, och erbjuder inga stora ytor att röra sig på. Inte heller finns det någon restaurang eller affär. Men den som inte är alltför bekväm av sig och söker lugn och ro och klapperstensfält och närhet till havet kommer att bli mycket nöjd. En fika eller måltid uppe i någon av de gamla dubbelfyrarna är en svårslagen upplevelse – och när man kånkar upp allt det medhavda sitter tretåiga måsar i fyrfönsternischerna och tittar på. De häckar ingen annanstans i Sverige.

    Tips i trakten: Vendelsö, som är Hallands enda helårsbebodda ö (två hushåll), ligger närmare kusten, i närheten av Ringhals kärnkraftverk. En liten omväxlande ö med ett vandrarhem, Ludvigs gård, som bara blir bättre och bättre.

    NIDINGEN
    Läge: Kattegatt, Kungsbacka kommun, 57o18,2”N – 11o54,1”E.
    Ta sig dit: 30 minuter med snabb båt från Bua (eller vid behov från Gottskär), enklast om man samordnar med andra. Stor chans att se säl om man åker från Bua. Normalpris för dagstur 250 kronor, tur och retur. Om man övernattar på ön kostar båtturen 150 kronor, tur och retur.
    Bo och äta: 2-4-bäddsrum i nyrenoverade gamla hus, normalpris 250-300 kronor per natt och person (+ eventuell lakanshyra). Självhushållning; kök finns men ingen affär.
    Kontakt/information: www.nidingen.se (tel. till Calle Sjöberg 070-6709089, mejl calle@nidingen.se )
    Litteratur (förutom Sveriges öar): Hilmer Carlssons Nidingen (1946) och Patrik Leonardssons Halländska öar (2005).

    DÄMMAN: Exklusiv lyx på konstgjord fyrö
    Råkar du vara kung, drottning, kändis eller bara rik? Och vill ha en behaglig minisemester i lugn och ro? Väldigt nära havet? Dämman i Kalmarsund ser ut som en karikatyr av en liten ö,  som öar brukar tecknas i sagoböcker och serierutor, och där har affärsmannen Håkan Cederberg förvandlat en förfallen fyrbyggnad till en mycket exklusiv hotell- och restaurangrörelse: The WaterHotel. Här finns komfortabla rum, gourmetmat, naturpool, bubbelbad, italienska marmorgolv och 250 olika sorters whisky och whiskey. Specialarrangemang och små slutna sällskap har blivit WaterHotels specialité – bröllopssviten är känd i rikemanskretsar – men det går ibland också, om man förbeställer, för vem som helst att göra ett besök bara för en lunch. Prisnivån ute på The WaterHotel är hög, förstås, men det kanske det är värt, för stämningen sägs vara osvensk och en prominent gäst från utlandet uppgav en gång att vistelsen på Dämman var som att besöka Kinesiska muren, pyramiderna, Grand Canyon och Atlantis på en och samma gång.

    Tips i trakten: Något som liknar Dämman finns inte, men i södra Kalmarsund erbjuder fyrplatsen på Garpen, efter renovering av Föreningen Garpens Vänner, viss möjlighet till övernattning. För information om Sveriges fyrar och om möjligheter att besöka och bo på fyröar, se www.fyr.org och/eller Fyrbesökshandboken.

    DÄMMAN
    Läge: Kalmarsund, Mönsterås kommun, 57o04,4N – 16o41,5E.
    Ta sig dit: Båt från Svartö hamn, 295 kronor tur och retur. Ordnas via VattenHotellet.
    Bo och äta: VattenHotellet är mycket exklusivt och kostar därefter: dubbelrum (inkl båtresa och champagnefrukost) 4995 kronor, enkelrum 3995 kronor; trerättersmiddag 795 kronor och sjurätters gourmetmiddag 1195 krronor (drycker tillkommer). Specialarrangemang enligt överenskommelse.
    Kontakt/information:  www.damman.se . Telefon till Håkan Cederberg 0708-489490.
    Läsa mer: Artikel i tidningen ”Båtnytt”, maj 2001.

    ÖRÖ: Botanisk pärla i Misterhult
    Att bo i Farfarshuset på Örö är som ett studiebesök i en Astrid Lindgrensk värld, med inslag av både Saltkråkan och Körsbärsdalen. Farfarshuset hyrs ut av Owe Wiström (ålfiskare i tredje generationen) och hans fru Elisabeth, som tillsammans driver ett slags skärgårdspensionat för mindre sällskap. De kan alltså ordna både transport till ön, boende och – för den som vill slippa laga mat själv – skärgårdsdelikatesser som ålpannkaka. Förutom fisk kan sjöfågel och vilt dyka upp på menyn. Örö ligger i en av våra vackraste och minst kända skärgårdar, Misterhults, och erbjuder naturupplevelser av ett helt annat slag än de karga västkustöarna. Egentligen är hela ön en ekskog med enastående blomsterprakt. Frågan är om det finns något vackrare än Örö om våren.

    Tips i trakten: Grannskärgården i norr, Tjust, har 27 helårsbebodda öar. Trevliga att besöka, liksom Örö småländskt Astrid Lindgrenska, är Hasselö-Sladö (31 invånare, gamla skolan på Hasselö är vandrarhem) och familjen Alvarssons välskötta Björkö (de ordnar boende). Och om man rundar Sveriges sydöstra hörn erbjuder Blekinge också små okända semesteröar: på Aspö (nära Karlskrona) kan man bo i lotstorn och äta gott i fästning, på Ungskär (längre ut i Karlskronas skärgård) ordnas boende i den gamla skolan, och i augusti brukar det sjungas opera i missionshuset.

    ÖRÖ
    Läge: Misterhults skärgård, Oskarshamns kommun, 57o34,2”N – 16o45,8”E.
    Ta sig dit: Wiströms kan hämta i lämplig hamn: Händelöp, Östra Skälö eller Klintemåla. 1000 kronor tur och retur oavsett antalet passagerare (max 12).
    Bo och äta: Farfarshuset med sex bäddar i dubbelrum hyrs ut, möjlighet till extrabäddar både i Farfarshuset och i intilliggande hus. Pris från 200 kronor per natt och person. Frukost, lunch och middag kan serveras; tyngdpunkten ligger på fisk, men även sjöfågel och vilt kan finnas på menyn. Lunch 100 kronor och trerättersmiddag 350 kronor.
    Kontakt/information: www.wistrom.com (tel 0490-27017, mejl elisabeth.wistrom@swipnet.se )
    Litteratur (förutom Sveriges öar): Sten Regnells klassiker Havsband (1959) innehåller en del från Örö.

    LIDÖN: Värdshuset tog priset
    Lidön, i norra delen av Stockholms skärgård, har genomgått en påtaglig ansiktslyftning under senare år. Som kronan på verket utsågs nyligen Lidö Värdshus, beläget i öns solgula 1700-talssäteri,  till Skärgårdens Bästa Krog 2006. Lamm på tre vis, mjölkkokt gädda och öppen Karljohanlasagne ¬ allt med tillbehör som får det att vattnas i munnen … Lidön ägs och förvaltas sedan 1998 av Skärgårdsstiftelsen, och det är en öppen ö, på flera sätt. Den passar även folk med begränsad semesterkassa. Förutom Lidö Värdshus finns alternativen vandrarhem, tält och egen båt. Skärgårdsjordbruk har startats för att återställa det gamla kulturlandskapet, men Lidön har också artrika lundar och fina gamla naturskogar. Utmärkt ö för ostörda promenader i vacker och tämligen orörd natur – samtidigt som den som känner för att träffa lite människor kan söka sig till gästhamnen. De helårsboende går att räkna på ena handens fingrar.

    Tips i trakten: En del – men långtifrån alla – stockholmare har insett hur rik och omväxlande Stockholms skärgård är. I övriga delar av Sverige är detta fantastiska örike märkligt okänt. Varför åker inte fler barnfamiljer ut och bor i Ernest Thiels sommarvilla (numera STF-vandrarhem) på Fjärdlång, eller på helårsöppna STF-vandrarhemmet Finnhamn i mellanskärgården, eller besöker favoriten i norr, Arholma (som förutom ett STF-vandrarhem har skärgårdsaffär och cykeluthyrning)? På Öja (=Landsort) kan man bo i lotstorn,  på Huvudskär övernatta långt ute i ytterskärgården och på Grinda finns en ypperlig krog och boende i olika prisklasser. Från centrala Stockholm går det att göra givande dagsutflykter, antingen man är intresserad av natur (Ängsö var vår första nationalpark) eller kultur (Kymendö är Strindbergs Hemsö). I Södertälje kommun har Oaxen en av Sveriges bästa krogar, och ett industriminne. Även norr om det som normalt brukar kallas Stockholms skärgård finns öar värda att besökas, som lägerön Vässarön och fyrön Örskär.

    LIDÖN
    Läge: Stockholms skärgård, Norrtälje kommun, 59o46,8”N – 19o05,0”E.
    Ta sig dit: Passbåt från Räfsnäs större delen av året. Skärgårdsbåt från Strömkajen i Stockholm sommartid, då rutten Stockholm-Arholma trafikeras. Ibland även guidade turer från Norrtälje hamn. Egen båt går också bra, gästhamn finns.
    Bo och äta: Hela skalan finns: pensionat, vandrarhem eller tält. Lidö Värdshus valdes till Skärgårdens Bästa Krog 2006, men den som vill komma billigare undan kan laga egen medhavd mat på vandrarhem eller primuskök.
    Kontakt/information: Skärgårdsstiftelsen har en del information om ön, www.skargardsstiftelsen.se . Lidö Värdshus (postadress 760 15 Gäddö) har en hemsida www.lidokrog.nu och tel. 0176-40498 (restaurang) respektive 0176-40499 (konferens & logi). För enklare boende, ring vandrarhemmet på tel. 0176-40063 alt. 070-3144943.
    Litteratur (förutom Sveriges öar): Lidön är med i Skärgårdsstiftelsens lilla skrift Skärgårdsnatur och det står om ön i många skärgårdsböcker, som till exempel i Bertil Hedenstiernas Skärgårdsöar och fiskekobbar (2000).

    NORRA ULVÖN: Oändligt trivsamt
    Den som inte vill känna sig helt ensam och isolerad kanske föredrar en något större ö, med ett någorlunda levande samhälle. Norra Ulvön på Höga Kusten! Författaren Sigfrid Siwertz rapporterade 1941 att öns fiskeläge var oändligt trivsamt och fastän det hänt en del sedan dess – öborna har minskat i antal till omkring femtio, skolan har lagts ner och det tillverkas inte så mycket surströmming längre – så är Norra Ulvön fortfarande Bottenhavets pärla. Det är möjligt att bo både på skärgårdshotell, i stugby och i sjöbod, och det finns flera restauranger. Tempot är lugnt. Det känns lite grann som att vara tillbaka på sextiotalet. Den besökare som vill se hela ön – över femton kvadratkilometer stor – gör klokt i att hyra en cykel, och den som vill se Höga Kusten från ovan kan ta sig upp till Lotsberget, 276 trappsteg från hamnen. Utsikten är värd varenda steg, man kan se ända ner till Högbonden. I hela juli månad pågår ett konstprojekt Konsten går iland på Ulvön. Ulvöregattan äger rum 12-15 juli och Ulvödagen är den 29 juli.

    Tips i trakten: Andra rekommenderade semesteröar på Höga Kusten är Trysunda (en av Sveriges vackraste öar, har sommaröppet STF-vandrarhem och gästhamn men numera bara några få övervintrande öbor) och Högbonden (brant, dramatisk och läcker gammal fyrö i havsbandet, med vandrarhem i fyrbostäderna sedan 1987; försök att få sviten med panoramautsikt ut över havet!). Om hela Norrlandskusten kan räknas till trakten vill jag slå ett slag även för Norrbyskär (södra delen av Umeå kommun), för alla som är det minsta intresserade av industrihistoria och ö-utopier; och i ljusa och fina Luleå skärgård kan man ta det lugnt på Sveriges nordligaste helårsbebodda havsö, Hindersön, som har bra boende och mat på Jopikgården.

    NORRA ULVÖN
    Läge: Höga Kusten, Örnsköldsviks kommun, 63o02,0”N – 18o40,0”E.
    Ta sig dit: Daglig förbindelse året runt med Köpmanholmen (M/S Ulvön så länge havet är öppet, annars svävare; M/S Ulvön har tel. 070-6519265,  trafikinformation 0660-299021). Under högsommaren daglig båtförbindelse även med Ullånger, Docksta och Mjällömslandet (M/S Kusttrafik, 100 kronor enkel resa, förboka på tel. 0613-10550).
    Bo och äta: Boende i olika prisklasser, till exempel Ulvö Skärgårdshotell (tel. 0660-224009) (enkelrum omkring 550 kronor, dubbelrum 750 kronor, möjlighet till extrabäddar) och flera helårsöppna stugbyar (0660-224157). Det går också att hyra sjöbod vid avsides belägna gamla fiskeläget Sandviken, numera kulturreservat. Sommartid finns flera matställen att välja mellan, som Almagränd, Bröggan och Skärgårdshotellet.
    Kontakt/information: www.ulvon.nu är en bra hemsida, lätt att klicka sig vidare (även till båtarnas turlistor). Örnsköldsviks turistbyrå har tel. 0660-88100, epost turism@ornskoldsvik.se .
    Litteratur (förutom Sveriges öar): Gunnar Erkners Längs Höga Kusten (1984).

    LURÖ: Vad mer kan man begära?
    Vandrarhemmet Luringen på Lurö i Vänern erbjuder boende i fyrhus, sjöbod eller skuta (en kopia av Roald Amundsens polarforskningsfartyg Gjöa) för privatpersoner, lägerskolor och konferenser. Själva ön erbjuder både kultur- och naturupplevelser längs promenadstigarna, och därtill hyfsade bad. Inte är det som på västkustens salta och karga öar inte – här på Lurö fångar barnen grodor i sina hinkar i stället för krabbor – men precis som på andra öar i våra stora insjöar finns det mycket av historiskt intresse, och en lummig och tilltalande natur. Kultur, natur, strövvänligt och barnvänligt, vad mer kan man begära? Uppland, schläng dej i vägga! hörde jag en gång en man säga, på bred dialekt och med stor entusiasm, vid det kors som markerar ruinen av den romanska absidkyrkan på Lurö. Antingen Svea Rikes vagga stod här i Västergötland eller inte, så är Lurö en ovanligt trevlig och omväxlande semesterö – för hela familjen. Och om man inte vill övernatta anordnar bröderna Sven och Bengt Örnvald, barnfödda ute på ön, välorganiserade dagsturer från Ekenäs på Värmlandsnäs.
    Tips i trakten: Brommö, alldeles väster om numera broförsedda Torsö (Mariestads kommun), är perfekt för en dagsutflykt. Fyrkultur, brukskultur, skogsnatur. Ta skogsbolagets färja från Laxhall på Fågelö/Torsö,  hyr en cykel, förvånas över ön – och kanske särskilt över den helt oväntade playan, Store vite sand, med de söderhavsöliknande Kungarna längre ut i vattnet. Ärligt talat, trodde du att det kunde se ut så i Vänern?
     

    LURÖ
    Läge: Vänern, Säffle kommun, 58o48,2”N – 13o13,5”E.
    Ta sig dit: Egen båt går bra, gästbrygga vid Stenstaka och naturhamn vid Bösshamn. Annars enklast med Luröbåten från Ekenäs på Värmlandsnäs (förbokas på tel 0533-290 35, se även kontaktinformation nedan). Dessutom har Luringen båtar som kan chartras, även viss möjlighet även till beställningstrafik söderifrån, från fiskeläget Spiken på Kållandsö.
    Bo och äta: Vandrarhemsliknande i fyrhus, sjöbod eller skuta, pris omkring 150-200 kronor per natt.
    Kontakt/information: www.luringen.se (tel 0533-290 12, 070-521 67 33; mejl info@luringen.se ); Luröbåtens hemsida heter www.lurobaten.se (tel. 0533-290 35; 070-344 91 00; 070-522 31 65).
    Litteratur (förutom Sveriges öar): Ruth Anderssons Lurö – ön i Vänerns mitt (1984).
     

    ‘

  • Vinlandet England

    Vinlandet England

    I södra England hoppas man på växthuseffekten. Det rör sig bara om någon grad innan man kan konkurrera med Champagne på allvar. Brittiskt mousserande vin är så gott som ikapp de internationella konkurrenterna.

    Vinkännare har alltid hånskrattat åt blotta tanken på engelska viner. Alla utom engelska vinkännare. Nu går rykten om att den engelska vinindustrin hittat en ny framgångsrik nisch. Bredvid skylten Davenport Vineyard sitter en annan skylt, Limney Estate Pedigree.
    – Dom födde upp shetlandsponnyer, säger Will Davenport. Jag gillar skylten, så den får hänga kvar.

    Will har leriga gummistövlar, arbetskläder, matrester mellan tänderna och en glad blandrashund. I vinkällaren står vintankar i rostfritt stål, glasfiber och trä i olika storlekar huller om buller. Han ber om ursäkt för de skitiga väggarna, det är mögel som finns naturligt i luften när man jäser vin.
    – Jag hatar banklån. Köper några saker i taget.

    Men han tar gärna emot besök. Han berättar om en vinklubb från London som bokat tid för besök. Ordföranden kom förbi några veckor innan för att reka. Dagen efter avbokade han.
    – Tror dom hade väntat sig något annat. Det kanske var folk med fina skor och så.

    Hans förebild är champagnehus som gör viner med mycket smak – Bollinger och Taittinger. Liksom sina idoler använder han en stor del av druvsorterna pinot noir och pinot meunière. Wills mousserande vin heter Limney Estate Sparkling, senaste årgången är 2000. Det är en skickligt gjord champagnekopia – doftar smultron, jordgubbar, rostat bröd och degspad. Will säger att många förväxlar den med champagne i blindprovningar.
    – Jag har just justerat upp priset till 13.95 pund, en stor grej för mig. Många säger att jag säljer för billigt, men jag tycker det är andra som tar för mycket betalt. Jag vet hur mycket banklån de andra tagit, de måste hålla höga priser för att betala räntan.

    Will säljer vin direkt på hemsidan och i affärer på flera håll i landet, bland annat på ekologiska kaféer i London.
    – Vi fick certifikat för ekologisk odling för fem år sen och fördubblade försäljningen direkt. Folk köper snabbare än jag hinner tillverka.

    vin

    Grevskapet Kent ligger som en grön filt mellan London och Engelska kanalen. Kring vägarna är häckarna så täta att det är som att köra i en halfpipe på sommaren. I krokarna ligger Glyndebourne, ett av världens mest kända operahus. Glyndebourne har på senare tid försökt vända en dåliga besökstrenden med mer ungdomlig marknadsföring – visa mer hud i annonserna. Inga fler feta kärringar som spelar väna oskulder, nu ska det vara unga slanka primadonnor på scen. Det finns ett par hundra vingårdar i England och Wales, den nordligaste ligger nära Blackpool på samma breddgrad som Belfast. Ett tjugotal drivs i större kommersiell skala, störst av alla är Chapel Down i Tenterden. Marknadschefen Caroline Stockley har rutin från sydfranska Fitou.
    – Alla som provade engelska viner för några år sen borde prova igen, säger hon. Det är bättre nu, vi har ingen anledning att skämmas.

    Engelska viner smakar ofta som lite småsött tyskt vin, fast är dyrare. Det kan verka underligt att engelsmännen betalar för lokalt medelmåttigt vin, när de kan få bättre och billigare produkter från kontinenten. Men trenden att köpa lokala produkter är stark i Storbritannien, ännu starkare än i Sverige. Många nystartade krogar serverar ”Seasonal modern British”, en meny styrd av tillgången av lokala råvaror. Och egentligen är det samma sak i Sverige, vi är beredda att betala för vin från Gränna, rom från Gotland eller whisky från Gästrikland även om produkterna inte alltid kan konkurrera i prisvärdhet med likvärdiga importerade varor. Men engelska viner är på god väg att få ännu större respekt. Framför allt för att vinodlarna har förstått att matcha druvsorter med klimat och jordmån. England kommer förmodligen aldrig kunna konkurrera på rödvinsfronten eller när det gäller småsöta viner i tysk stil. Men förhållandena för att tillverka mousserande vin är bättre än man tidigare förstått. Jordmånen i Sydengland är inte helt olik den i Champagne och medeltemperaturen bara en grad lägre. Fler och fler vinodlare planterar om med druvor som lämpar sig för mousserande viner medan marknadscheferna applåderar glatt. Att göra mousserande vin är visserligen dyrare än vanligt vin, men det går också att ta betalt två–tre gånger mer per flaska utan att någon höjer på ögonbrynen. En del engelska vinodlare lär hoppas att växthuseffekten kommer att göra förutsättningarna för vinodling bättre och bättre i Sydengland. Och gradvis sämre i Champagne.

    Nä, det behövs inte, säger Caroline Stockley. Klimatet är bra som det är. Och flera champagnefirmor har varit här och kollat in mark i hemlighet. Till skillnad från till exempel många områden i Frankrike är efterfrågan på lokalt vin i England större än tillgången. Vinproducenter får statligt stöd för nyplanteringar och för att satsa på modernare druvor. Det vore intressant att höra vad alla demonstrerande vinbönderna i Rhônedalen och Sydfrankrike tycker om att statliga medel och EU-pengar går till att utöka odlingarna i England, medan odlarna i Frankrike får finansiellt stöd för att rycka upp hundratals hektar med vinrankor. Vinfirman Chapel Down har byggt ett besökscenter med vinprovningslokal och delikatessaffär med lokala ”farm house”-ostar och andra produkter från trakten. En trappa upp ligger restaurangen med en eklektisk meny och utsikt över vinrankorna. Firmans mousserande Chapel Down Brut Non Vintage är faktiskt inte särskilt lik champagne, den påminner mer om grapefruktsmaken i en spansk cava. Men det är ju inte så illa det heller. Firmans röda pinot noir från 2003 och det torra rosévinet English Rosé är däremot utmärkta. Båda precis så fruktiga och lättdruckna som ett eftermiddagsglas vin ska vara. Plus lite sköna toppnoter av mogna smultron och vått sandelträ. Kanske skulle man kunna lura en otränad vinprovare att pinot noir-vinet kommer från Bourgogne.

    landskap

    Anledningen till att jordmånen liknar den i Champagne är South Downs, en tio mil lång formation med kalk och lerjordar som sträcker sig från Hamptons i väster till Kent i öster. På vissa ställen tittar den ljusa, kalkrika jordmånen fram, som på Isle of Wight och White Cliffs of Dover. På en av kalksluttningarna i södra South Downs, inte långt från Brighton, ligger staden Lewes. Den är egentligen mest känd för att hålla landets största ”bonfire night” den 4 november varje år. Då marscherar tiotusentals invånare i alla åldrar längs gatorna och bränner dockor av påven, Idi Amin och Usama bin Laden på bål.

    Men i Lewes finns också Bill och hans grönsaker. Bill’s Produce Store ligger vid det gamla bryggeriet på andra sidan bron. På trottoaren utanför står korgar med ekologiska apelsiner, stuvar med röda äpplen från trakten, en trälåda portobellochampinjoner och hinkar med nyduschade blomsterkvastar. Varuleverantörer springer fram och tillbaka. Inne i butiken står, ligger och hänger grönsaker, frukter, kryddor, färska örter, bröd, pajer och kakor.

    Jag älskar när det kommer bönder med bara en tand kvar och stolt levererar sina purfärska örter, säger Bill och daskar av jord från ett knippe lök. När vi tar något från kontinenten, ser vi till att bilen är full på tillbakavägen också. Ena halvan av lokalen är café och lunchkrog. Folk har morgonmöte, knappar på laptopen, läser Lewes Sussex Express eller suger på en aggafredo, dubbel espresso med vaniljglass. Ett myller av personal bakom disken styr upp eggs benedict med rökt lax och fruktsallad med yoghurt och rostade mandlar. Dagens efterrätt är en förlösande kaka på vit och mörk choklad med crème fraiche, körsbär, clementiner och kolasås. Bill säger att det enda han är ute efter är att personalen, gästerna och hans leverantörer ska må bra. Ibland måste man skita i miniräknaren.

    Michael Roberts äger vingården Ridgeview och är van vid att lyckas. Han berättar mer än gärna om sitt förra företag i databranschen som gick från 4 till 450 anställda på ett par år. Han och hans fru sålde firman i precis rätt tid och letade i mitten av 1990-talet efter en egendom i Sydengland för att slå sig till ro på. De hamnade i Ditchling Common i West Sussex. När vi kollade jordmånen så visste jag direkt: ”Här är mitt nya jobb”, säger han. Bättre mark för mousserande vin finns inte. Han tog med sig sonen på vinmakarutbildning i Australien och skred sedan till verket. Ridgeview handlar bara om en sak, att bli en seriös engelsk konkurrent till Champagne – druvsorterna, buteljerna, etiketterna, namnsättningen, marknadsföringen och priserna. Engelska vinproducenter får inte trycka ordet ”Champagne” på flasketiketterna, men istället nämns orden ”champagne” och ”celebration” så många gånger i Ridgeviews reklambroschyrerna att det inte går att ta miste.

    Vi producerar 40 000 buteljer mousserande om året. 2008 gör vi 120 000 buteljer och 2012 är vi uppe i 250 000.
    Förebilden är champagnehusen Louis Roederer och Pol Roger, två av de mest kända i Champagne och som gör några av de mest eleganta, komplexa och raffinerade viner som finns.
    För att kunna möta den stora efterfrågan på våra viner har vi fått ekonomiskt stöd från regeringen och EU för nyinvesteringar på 200 000 pund.

    På Ridgeviews hemsida står det att Champagne tillverkar kvintessensen av mousserande vin och att ”just a little further North” ligger South Downs och Ridgeview. Och det är precis dit engelska vinproducenter siktar. Om de bara kan komma någonstans i närheten originalets smak, så kan engelskt bubbel bli succé. Engelsmän är ett av världens mest champagneälskande folk och London förmodligen champagnens mest tillgivna supporterstad efter Paris.

    En fin aspekt av vingårdsturismen i Sydengland är närheten till både havsutsikt och storstadsliv. När alla träd och den allmänna oredan på landet blir överväldigande, är det inte långt till asfalterad ordning. Och när alla gröna häckar och gödseldoften känns kväljande, finns det alltid en närliggande ort vid havet att ta sin tillflykt till. Whitstable är en dockskåpsliknande fiskeby några mil norr om Canterbury. Sen tågrälsen drogs till Margate på 1860-talet har londonbor tagit tåget hit från Victoria Station för att äta skaldjur. I andra riktningen gick vagn efter vagn med ostron till Billingsgate Fish Market vid London Bridge, på den tiden 80 miljoner mollusker per år.
    Bara en mindre parkeringsplats skiljer Hotel Continental från havet. De har drivor av färsk hummer, krabba och zinkstinna ostron på menyn, Billecart-Salmon Rosé på hel– och halvflaska i hotellbaren, solnedgång och evighetsvågmaskin utanför fönstren. Det skulle kunna kallas Knullhotell Continental. Det är mest par som kommer hit, säger tjejen i receptionen. ”Young professionals”, med eller utan barn. Mycket mediafolk.

    Ägarfamiljen Green driver också stans mest kända restaurang, The Oyster Fishery och ett nyöppnat ett mer anspråkslöst skaldjursställe i den gamla hamnen, The East Quay Shellfish Bar. Råvarorna fångar de själva med fiskebåten Misty. De lägger som bäst sista handen på ett nytt mikrobryggeri, men man kan redan skölja ner ostronen med kolmörk Whitstable Brewery Stout som bryggs på licens i grannbyn. I en gammal lagerlokal vid fiskeläget står fiskaren Andy Riches och skrubbar ostronbassänger med en sliten piassavakvast. För att fånga ostronen kopplar han slädar efter båten. En jättekratta med påkopplad stålnätpåse där ostronen och förmodligen en hel del annat samlas upp. Det är osäkert om ”sustainable fishing” är ett bekant begrepp för honom.
    – Min favorit är gratinerade ostron, säger han. Med en sked grädde, parmesan och lite kryddor. Blir hungrig bara jag tänker på dem.

    Andy äter helst i hotellrestaurangen på Hotel Continental. Råvarorna är desamma som på The Oyster Fishery, men priserna är bättre. Och så finns det kött på menyn. Han går med på att bli porträtterad, men bara rakt framifrån.
    – Jag hatar baksidan av mitt huvud, säger och fäller ner blicken.

    Wheeler’s Oyster Bar är inte större än en friggebod, indelat i delikatessdisk med fyra barstolar mot gatan, därinnanför en minimatsal med sexton stolar. Stället grundades för 150 år sen av Richard ”Leggy” Wheeler och har aldrig sett röken av någon make-over. Det är originalet till restaurangkedjan Wheeler’s i London, säger kocken Mark Stubbs. Det finns bara en kvar förutom den här, Wheeler’s of St James’s som Marco Pierre White just sålt till Matthew Brown. Mark Stubbs är välartikulerad, talar snabbt och effektivt. Han har gjort matlagningsteve, skrivit boken The Oyster Seekers som vann pris som bästa kokbok i Storbritannien 2003 och jobbat med Peter Kromberg på Le Soufflé i London.
    – Jobbade extra här när jag var liten. Ägarinnan ringde för sju år sen och undrade om jag kunde hoppa in. Jag ville inte se stället gå ner sig, så jag la ner min karriär i London. Ganska riskabelt.

    När Mark drivit stället i ett halvår kom flera prominenta journalister till krogen och skrev goda omdömen. Sen dess har det varit fullt.
    – Ett tag hade vi fullbokat ett år framåt. Nu går det bara att reservera bord två månader i förväg.

    Eftersom det ändå inte finns plats bakom stolarna att servera vinet snyggt, får gästerna ta med sig vinet själva. Frånvaron av korkavgift göra att de inte helt billiga rätterna ändå känns överkomliga. På menyn står klassiska fisk- och skaldjursrätter med brittiska influenser.
    – Vi ändrar menyn var tolfte vecka. Först serverar jag rätterna några dagar och ser hur det fungerar. Sen gör jag justeringar innan jag sätter upp dem på menyn.

    Halstrade pilgrimsmusslor serverar han med stavar av färskpotatis, knaperstekt bacon och blodkorv. Musslor och bacon funkar bra. Färskpotatisen smiter också med, men blodkorven känns en smula skohornad. Tempura på sesamoljemarinerade havskräftstjärtar på en bädd av krabb- och avokadosallad stämmer perfekt smakmässigt. ”Beef and Oyster Pudding” med skogssvamp ser ut som en hemstickad vintermössa. Bara en engelsman kan till fullo njuta av sönderkokt nötkött, handflatsstora ostron och ett halvt kilo stekt deg. Mat från en tid då man kompletterade dyrt kött med billiga ostron för att få upp näringsvärdet och fylla ut pajdegen. Vid bordet bredvid sitter två välmående kostymklädda herrar och tindrar framför sina puddingar. ”Just a snack”, säger en av dem och slickar sig om munnen.
     

  • Pivovarský Club Prag

    Trots att Prag är världens främsta ölstad så har de stora bryggerierna i praktiken monopol på utbudet. Det beror på att ölsjappen av tradition bara häller upp öl från ett bryggeri. 

    Men nu finns det tröst för alla mindre konservativa ölälskare. Pivovarský Club heter den nya satsningen från bryggarna bakom Pivovarský Dům. Än så länge har den nyöppnade krogen ”bara” ett hundratal ölsorter, men målet är 150 inhemska sorter och två hundra utländska på flaska. På tapp har man sex olika sorter – tre egna och tre roterande.
    Adress: Křižíkova 17, Karlín (Metro: Florenc)
    Tel. +420 222 315 777
     

  • Nattklubb i prag

    En femvåningsklubb runt hörnet från Karlsbron. Publik är strax övertjugo och köttmarknadsfaktorn är hög. Den som vill dansa hittar sinmusik på något av dansgolven som spelar allt från funk och soul till techno och trance.

    Adress: Smetanovo nábřeží 198, Staré Město
    Tel. +420 222 220 502
     

  • Kina som förr i tiden

    Vi sökte ett Kina långt ifrån skyskraporna. OS-hysteri och ekonomiska under. Vi hittade den magiska trästaden Lijiang. Här i provinsen Yunnan, vid foten av Jadedrakens berg, möter ett Kina som det var förr.

    _mg_5778.jpg

     

    Foto: Johan Lindskog

    Hotell i Lijiang

    Första stoppet i världens snabbast växande ekonomi och den kontroversiella OS-värden Kina, är en mellanlandning i Kunming –Yunnanprovinsens huvudstad. Här finns allt det vi försöker fly. Det moderna Kinas framgångsrika kaos.

    Flygplatsen är ett kompakt folkmyller och ljudnivån kräver öronproppar även för mig som alltid har högsta volymen på både tv och radio. Kommersen blomstrar i avgångshallen som ett glittrande alternativt apotek med ett oändligt utbud av burkar, piller, blad, gröna teer, färska liljor, ginseng, spirulina, Coca-Cola och Kentucky Fried Chicken. Stolta föräldrar med sina små i famnen, mobilutrustade affärsmän, rödklädda munkar och småväxta pensionärer. Alla talar kinesiska. Ur högtalarna rinner ramsor på mandarin. Vi tar oss igenom den förbluffande effektiva säkerhetskontrollen och bordar snart ett plan till Lijiang – staden där tiden stått stilla.

    Från planet blickar vi över de vita bergstopparna som envist borrar sig genom de massiva molnen. Vi cirklar envist över tjockan. Lite för länge. Något har hänt.

    Flygvärdinnan talar upphetsat och genom China Easterns flygplan går en våg av besvikna läten. Undrande stirrar jag på mannen bredvid mig som engagerat petar sig i näsan. Han svarar på kinesiska som om jag borde begripa. Flygvärdinnan mumlar något om vädret.

    yunnan_kina1.jpg

    Plötsligt ser jag planet tvärvända och tjugo minuter senare har vi äntligen landat. På fel flygplats. Dimman och det kompakta molntäcket tvingade oss tillbaka till Kunming. Inget man längtar efter på sista sträckan efter tjugo timmars resa via Bangkok. Kineserna tar det med ro. Detta är inget ovanligt i Lijang som ligger tvåtusen femhundra meter över havsytan. Vädret på den här höjden gör det ofta omöjligt att landa.

    Ett par timmar senare, och när alla kineser ombord blivit bästisar, försöker vi igen. Denna gång skingrar sig molnen alldeles lagom till vår ankomst och vi lyckas landa. Den gamla staden uppenbarar sig utanför taxifönstret som en synvilla smyckad med röda lyktor som klättrar längs bergsluttningen.

    Här, mitt i det magiska Yunnan, omringad av snöklädda bergstoppar ligger den kullerstensklädda staden där Lijangfloden ringlar sig fram under trehundrafemtio broar och breder ut sig i ett oändligt blodomlopp av kanaler.

    yunnan_kina2.jpg

    Staden brukar kallas Kinas Venedig. De vackra, välbevarade husen med snidade dörrar, fönster och inskriptioner byggda enligt de olika minoritetskulturernas arkitektur är en sevärdhet i världsklass. Lijang placerade sig på Unescos världsarvlista 1997, sannerligen en välförtjänt utnämning.

    Vi åker genom stadens utkant mot hotellet som ligger 25 kronor med taxi därifrån. Mitt i den förtrollande naturen, som tagen ur Ang Lees mästerverk Crouching tiger hidden dragon, ligger det smått sagolika Hotel Banyan Tree Lijang. Förbi en kinesisk damm med karpar, en enorm pagod och röda lyktor dinglande i bambuträden leds vi till en egen villa med utsikt över Jadedrakens berg. En vass snöklädd topp som lyser intensivt röd i solnedgången.

    Hela hotellet har hämtat sin design från naxifolket, Kinas minsta och Yunnans största minoritet. Det är en välavvägd formgivning av tradition och nutid, sten och trä i skön förening som skapar en rustik lyx. Svängda kinesiska tak, glasväggar mot bambuträdgården åt ena hållet och bergen åt det andra, ett enormt badkar i svart sten, en egen gård med pool och alla moderna bekvämligheter diskret närvarande. Natten och den höga höjdens torra kyla sänker sig utanför och sängen möter våra reströtta kroppar med manglade lakan och tjocka bolster.

    Hungriga vaknar vi av den skarpa solen som letar sig in mellan sidengardinerna. Vi hoppar över frukosten på hotellet, ivriga att ta oss an staden Lijiang. Ett misstag, visar det sig när vi hamnar på en av de många små restaurangerna i staden. Det är inte direkt filmjölk och limpsmörgås på menyn. Det kinesiska köket är svårt. Jag som är van vid både slappa lammhjärnor och fasta fårtestiklar ser ut som en seriefigur när min kycklingsoppa kommer in på Mama Fu’s.
    – Vad är detta? frågar jag servitrisen som svarar med en axelryckning:
    – Black chicken.

    Jag stirrar stumt ner i min soppa. Gråsvart, dallrigt nyvaxat skinn som fått gåshud, med en och annan fjäder, för trettio kronor. Den styckade svarta hönan simmar omkring i den oljiga buljongen och en azalea som mest smakar hö. Till detta dricker jag teet pu-erh som sägs vara bra för halsen för 5 kronor. Kycklingsoppan får mig att påbörja mitt livs första bantningskur. Jag lämnar den knappt smakad och köper ett granatäpple. Magsjuka är det sista man vill drabbas av i en stad där de offentliga toaletterna visserligen är talrika men där man betalar en avgift för att få nyttja ett stinkande bås med fläckade väggar och hala golv. På de mer lyxiga varianterna är det inte renare men en liten tv-skärm är monterad i hukhöjd för den som önskar se en snutt kinesisk såpa under sittningen. Det är dock den enda såpa som kommer i närheten av de här toaletterna.

    Allt som har med mat, matsmältning och den oundvikliga följden därav är en kulturchock i den här delen av Kina. Vissa hyllar den kinesiska mattraditionen, som inte är en utan många. De olika provinserna domineras av olika smaker. Södra och sydvästra Kina där vi befinner oss nu har alltid tillhört Kinas fattigare delar och det är förmodligen just därför man är djärvare när det gäller råvaror. Här äts både små och stora hundar, bambularver, maskar, jakar, grävlingar, råttor. Vi hör talas om delikatessen ”de tre skriken” – ett långt gånget råttfoster som skriker till när man hugger den med pinnarna, sedan sätter tänderna i det. Sista skriket levereras när fostret är halvvägs ner i halsen.

    Om den fasta födan kräver sin icke kräsmagade konsument så är den flytande desto tacksammare. Yunnan är känt för sitt utsökta te och hela staden myllrar av tehus. Här är te högkultur, alltid serverad med stolthet och en liten ceremoni.

    De dyrbara bladen sköljs med perfekt tempererat vatten, första slatten offras till lyckogrodorna. Drycken intas i små genomskinliga glas. Det sörplas, smaskas, luktas. De tusentals tesorterna sägs ha olika helande och läkande egenskaper. Jasminteet blir snabbt min favorit. Små jasminknoppar som blommar ut i det heta vattnet. Blomteerna är många men den riktiga delikatessen är det svarta lagrade teet. De riktigt dyrbara teerna är kärvare i smaken, doftar jord, mull och spilta. De säljs som pressade kakor med tillverkarens sigill. De dyraste får även välbärgade turister att gräva djupt i plånboken.

    Vi går in i en tebod där två kinesiska kvinnor sitter på huk vid ett tebord och väntar på värdinnans vana händer som förbereder teet. Kvinnorna visar sig vara mor och dotter. Båda bär rött läppstift och vackra kläder. Välbärgade kinesiskor på semester från Chengdou. Även för kineser är Lijiang en upplevelse och populär semesterort.

    China-yunnan-0261.jpg

    Dottern som heter Qi Qi, förklarar på sin skrala engelska att hon ska studera i Europa. Hon vill gärna bjuda oss på en smakresa i teinets tecken och vi sitter en stund och sörplar guidade genom de olika smakerna av våra nya vänner. Innan vi tackar på mandarin med ett xie xie får vi en present av dottern. En fin förpackning med svart te i kakform.
    – For you like China and enjoy your stay. Come back.

    Från vårt panoramafönster på hotellet har vi stirrat länge nog på den sceniska utsikten toppad av Jadedrakens snöklädda berg. Vi beslutar oss för att bestiga, nåja, besöka berget. Bara namnet lockar. I Kina ser man drakar i det mesta. Det är dragon pool, dragon mountain, dragon ditten, dragon datten. I bilen väntar vår ständigt skrattande guide William, som egentligen heter något krångligt kinesiskt men som precis som alla andra skaffar sig ett engelskt namn för att underlätta för gästerna. Varje gång den förtjusande William öppnar munnen attackeras vi av en odör som vi inte riktigt kan härleda. Till slut har William vänligheten att förklara att han ätit ruttna bönor till frukost.
    – It’s healthy for the stomach but stinks, säger han utan förskönande omskrivningar.
    Det är ingen underdrift.

    Väl framme vid uppsamlingsplatsen för bergsbesökarna möts vi av en Röda armén-liknande massa kineser. Alla bär likadana långa röda täckjackor, inhalerar flitigt ur sina syrgastuber och poserar för varandras kameror. Männen kedjeröker, kvinnorna fnittrar. Vi hyr var sin röd täckjacka för 30 kronor styck och väntar på vår tur att ta linbanan upp. Jag börjar prata med ung kille vars namn består av en enda hård konsonant. Han har varit guide. Vi talar om allt från hans internetvanor till tv-tittandet.
    – CCTV är den centrala kinesiska kanalen, partiets egen megafon, som emellanåt visar amerikanska filmer. Som guide blir man tillsagd att säga det som sägs i den kanalen. Det är inte många sanningar som kommer fram där, säger vår vän.
    – Det finns däremot en ny kanal som heter Fenix TV och där vågar de vara kritiska och berätta om skandaler och korruption.

    Vad jag än frågar vår guide William svarar han med ett inarbetat mantra: ”Simple but happy”. Vi lever ett enkelt men glatt liv. Min nya bekantskap däremot drar sig inte för att berätta om en vän som förlorade jobbet av dem simpla anledningen att han sa till några amerikanska turister att han gillar Dalai lama. Inte Panchen lama, den religiöse ledare för Tibet som kineserna tillsatt. Den stackarens sympati trycktes i en amerikansk tidning som någon kinesisk politruk spårade och sedan var det farväl till jobbet.

    När jag frågar William om Dalai lama svarar han att bussen väntar på oss. Vi sätter oss slutligen i glasbåset i linbanan och åker rätt upp mot de snöklädda bergstopparna i molnen. Utsikten är bedårande. Linbanans rep knarrar över stupet, dimman glider över floden, molnen lägger sig som en gardin över glaciärerna. Jag andas med möda. Några doser ur syrgastuben dämpar andhämtningen. Äntligen på toppen ser vi ingenting. Dimman ligger kompakt över det höga Kina. Här på toppen av Yunnan känns det moderna Kina, rubrikernas Kina, OS-hysterins och de ekonomiska undrens Kina, oändligt avlägset.

    China-yunnan-0082.jpg

    FAKTA

    DIT
    Den centrala punkten i Yunnan är Kunming härifrån utgår flyg med China Eastern till Lijiang. Till Kunming kommer man lättast via Bangkok men det går förstås även att flyga via Peking eller alla andra stora kinesiska städer.

    NÄR
    Lijiang kan besökas året runt men perioden november till april är soligare och torrare, men också kallare.

    ÄTA
    Hela staden kryllar av små restauranger med oändliga menyer toppade med mer eller mindre bisarra rätter. Bästa tipset är att gå runt, titta och prova sig fram. Maten är billig. En restaurang som sticker ut är Hua Hua Shen Restaurant som specialiserat sig på Naxi folkets matkultur.
    Adress: Fuhui Road, New District.

    BO
    Banyan Tree Lijiang
    Ett sagolikt hotell i lyxklass. En kvarts resa utanför gamla staden. Här får du egen villa med trädgård, vissa med en rejäl pool. Mycket privat. Service på topp och ett prisbelönt spa. En upplevelse i sig.
    Tel: +86 888 533 1111
    Pris: Från ca 4000 kr till 8000 kr per villa.
    Lediga rum & priser
     

    Lijiang Jian Nan Chun Courtyard
    Centralt i gamla stan ligger detta charmiga hotell i traditionell stil. Stor variation på rummen, och priserna, man får vad man betalar för. Vacker innergård. Hyfsad restaurant.
    Adress: 8 Guanyi Street, Dayan Town.
    Tel: +86-888-5102 222
    Pris: Från ca 400 kr till 1300 kr.
    Webb: www.travelchinaguide.com/cityguides/lijiang.htm

    Lijiang Wangfu Hotel
    Enklare hotell i utkanten av gamla stan. Prisvärt och trevligt i kinesisk stil med en liten innergård.
    Adress: 9 Yigu Ziang, Nanmen Street.
    Tel: +86-888-5189 666
    Pris: Från ca 350 kr, dubbelrum, till 1000 kronor för en prisvärd svit.
    Lediga rum & priser
     
    yunnan_kina.jpg

  • Ibiza – en bohem

    Hotell på Ibiza

    Ibiza är världsberömd för sina vilda fester. Men den vita ön har många av andra ansikten. Följ med på upptäcktsfärd till några av öbornas egna gömställen.

    Det finns kanske ingen annan plats på jorden som är så känd för sin klubbvärld som Ibiza. Här pågår partylivet mer eller mindre dygnet runt och det finns folk som anser att man inte kan titulera sig dj innan man har spelat på någon av Ibizas större klubbar. Och visst ligger en del av öns marknadsvärde i det stora partyutbudet och den eklektiska musikscenen. Men den är också en smältdegel av kontraster: droger och ayurveda, trance och yoga, femstjärniga hotell, sova på stranden eller ta in på ett renande ashram.

    Bohemkulturen har präglat känslan på Ibiza genom åren. I början av sextiotalet blev ön en mötesplats för människor som sökte en alternativ livsstil. Ryktet om att Ibiza var platsen där man kunde leva en sådan spred sig världen över, och snart föddes uttrycket hippie. En av de tidiga frontfigurerna var Mora, också kallad ”The hippie queen”. Hon kom till Ibiza på mitten av sextiotalet och förälskade sig i atmosfären. I sitt jobb som modell och klubbvärdinna blev hon snabbt en viktig del av den exhibitionistiska och kreativa scenen som bidragit till Ibizas bohemstämpel.
    – Det fanns en sorts frihet här, både när det gällde människorna som sökt sig hit och i naturen, berättar Mora. Konstnärer blandades med långhåriga bikers och unga hippies från Amerika, som egentligen var rikemansbarn som ville revoltera mot familjen genom att leva bohemiskt. Att vara hippie är egentligen att leva fri. Jag lever exempelvis utan försäkring, har ingen mobiltelefon och går till fots upp till mitt hus i bergen, säger den snart sjuttioåriga före detta modellen, som än i dag får huvuden att vändas där hon sitter på marknaden Las Dalias och stickar sina speciella korsettliknande Moratröjor.

    Bohemkulturen lever än på Ibiza. Hyllningar till solnedgången och månskensfester är vardagsmat under sommarmånaderna. En av de mest kända är bongosessionen på söndagskvällarna på stranden Benirras. Från början var det en liten grupp människor som spelade på slagverk för att hylla solen, i dag är ritualen en av öns stora attraktioner under sommarmånaderna. Ett antal musiker trummar in solnedgången medan stranden förvandlas till ett gungande hav av dansande människor, jonglörer och eldkonstnärer.

    Som kontrast till bohemkulturen började exklusiva discoklubbar poppa upp på ön i början av sjuttiotalet. Pacha, den mest legendariska nattklubben, öppnades 1971 och fick snabbt ett rykte om sig att vara lika extravagant, extrem och trendig som Studio 54 i New York. Vaughan Stanford, välkänd partyprofil på Ibiza sedan mer än tjugofem år tillbaka, är ett av Pachas ansikten utåt.
    – Jag kom hit från London på en fet motorcykel 1982, berättar Vaughan. Vad som imponerade på mig var Ibizas frihet. Då bodde fortfarande en del i tält på stranden, ingen hade telefon så man var helt enkelt tvungen att röra sig mellan olika platser för att få tag i folk. Första gången jag klev in på Pacha fick jag gåshud, det var som ett enda gigantiskt party och liknande inte någon klubb jag tidigare varit på.

    Vaughan fick jobb som dansare på nattklubben. Efter drygt tretton års dansande tröttnade han på den musik som spelades och introducerade en ny idé för ledningen: The Funky Room. En idé som snabbt blev en succé.
    – Jag ville att rummet skulle utstråla den känsla som jag själv gillar. Intimt, spontandans till garagemusik och massa coola typer. Fulla snubbar utan t-shirt släpper jag inte in.

    Många av Ibizas trendigaste barer och restauranger ligger ute på den vackra landsbygden. Men där finns också så mycket mer. Till exempel lugna, charmiga så kallade rural hotels, vita stenhus (finca) som byggts ut med flera rum och annex genom åren. Ett av de vackraste heter Can Curreu och ligger på en kulle strax utanför byn San Carlos. Här finns också en av öns få riktigt exklusiva restauranger.

    På landsbygdhotellet Atzaró har man hämtat inspiration från Asien och Afrika. Hit lockas gästerna av ljuvliga apelsinlundar, massage i något av de tillhörande templen och turiska bastubad. I den vackra restaurangen bjuds god mat och i den trendiga loungen kan man slappa till skön musik.

    Ibiza är valmöjligheternas ö. Lyxhotell i stan och sköna resorter på landsbygden, coola nattklubbar och stillsam natur, en levande bondekultur vid sidan om celebriteternas jetsetliv. Tillsammans bidrar de alla till att skapa myten om den vita ön.

    Ylva Jonsson, designer och dekoratör
    Ylva kommer ursprungligen från Gävle. Under många år bodde hon i Stockholm, där hon drev en personlig butik på Södermalm. Periodvis har hon även bott i Indien och det var under en av sina resor där som hon träffade en grupp människor som precis startat en alternativ etnoklubb på Ibiza, Namaste Experience.
    – Du ska inte bo i Stockholm, Ylva, utan på Ibiza, tyckte de.

    Ylva tog dem på orden, stängde sin butik och gav sig i väg, litandes på sin magkänsla. Hon började första dagen på Ibiza med att sy kuddar till Namaste och gjorde under många år mycket av de karaktäristiska dekorationerna till klubben. Nu har hon bott drygt nio år på ön, hunnit med att ha restaurang, en liten butik i gamla stan och anordnat flera modevisningar. Hon säljer sina fantastiska Kailashklänningar, skapade med inspiration från sagor, indiska prinsessor och feer på konstnärsmarknaden Las Dalias och i sin och vännen Belindas butik i byn San Carlos.
    – Vad jag älskar mest med Ibiza är att jag som egentligen är stadsmänniska kan sitta i mitt lilla hus mitt ute på vischan och ändå kan hela världen titta förbi på en fika. Det finns så mycket speciella människor här.

    Klubb
    ”¬Namaste är mitt vardagsrum”, säger Ylva, som bor bara några hundra meter från Las Dalias där delar av marknaden på onsdagskvällar förvandlas till en fantasifull, mystisk paradisträdgård, dekorerad med stora färgglada blommor, indiska guldkuddar och skimrande tygfjärilar.”Särskilt barn brukar bli lyckliga av alla dekorationer. Och små gäster är precis lika välkomna som vuxna. Hit kan alla komma i början av kvällen, vuxna som barn, för att lyssna på levande etnomusik, se olika dansföreställningar med exempelvis Bollywooddansare, eldkonstnärer eller mer kända artister som Nina Hagen. Vid ettiden på natten börjar musiken pumpa och man kan dansa till sex på morgonen om man känner för det.”

    Restaurang
    ”Sunset Ashram, på den otroligt vackra stranden Cala Conta, gör indisk mat mixad med andra matkulturer. Här kan man bland annat äta en fantastisk tali, en tallrik med olika sorters indiska smårätter. Restauranger bjuder ibland in dj:er, ofta kvinnliga, bland andra Mafaiza från London. Utbudet på Ibiza varierar från säsong till säsong. Det som gällde förra året har kanske inte samma kock sommaren efter. Man kan därför råka ut för både bra och dåliga överraskningar”, tipsar Ylva.

    Shopping och upplevelser
    ”Ett måste är att bege sig till Calle de la Virgin i Ibiza stads gamla stadsdel. Här är alla små butiker öppna sent in på natten och efter tolvslaget kommer alla exhibitionister, transvestiter och partyfolket som klätt upp sig i olika extrema kreationer hit och det blir en enda spontant show. De stora klubbarna anordnar ofta fantastiska kostymparader här.”

    Bar
    ”På Teatro Pereyra, Ibizas första teater som byggdes 1898, kan man i dag lyssna på livemusik och ta en cocktail varje kväll året om i den gamla kolonialinspirerade byggnaden som fortfarande har en autentisk inredning.”

    Strand
    ”Min strand är hemlig! Men på Aguas Blancas är det fint och där finns också ett schyst hotell precis intill havet, Hostal Sa Plana, som är prisvärt.”

    Juan Mari Mari, bar- och restaurangägare
    Juan, även kallad Juanito, är född och uppvuxen på Ibiza och hans familj har bott här sedan generationer, vilket gör att han är en helt äkta ”ibicenco”. Juans pappa Toni öppnade baren Toni Curreu 1974 och gjorde köket till en skola för sina sju barn.
    – Alla mina syskon försvann listigt nog för att öppna egna ställen när de väl lärt sig laga mat, berättar Juanito, men eftersom jag är yngst blev jag kvar, skrattar han.

    Restaurangen är som ett hem för honom och han är ibland något av en terapeut åt sina gäster. Hit kommer både byggarbetare, klubbmänniskor, övervintrade hippies och racelegenden Niki Lauda för att prata och ta sig en drink hos Juanito. Inredningen på Bar Toni Curreu är absolut inget märkvärdigt, hit kommer man för den genuina hjärtliga stämningen och för att uppleva en autentisk spansk barkultur. Maten är vällagad med mycket hjärta: friterad fisk, räkor i chili- och vitlöksmarinad eller någon av Juanitos välfyllda boccadillos är några av husets specialiteter och vinerna är oftast av bättre kvalitet än på många av de finare restaurangerna.

    Plats
    ”Jag tycker att folk borde uppleva Ibiza mer på ett riktigt sätt och fly sina turisthotell. Det finns massor av stränder, men passa på att uppleva Ibizas inre natur också. Ta en tur upp på de snirkliga vägarna på Morna Valley’s berg i stället för att bara sola! Cykel, jeep, till fots, eller varför inte hyra en häst? Tar du dig högst upp ser du hela ön och om det är fint väder ända bort till Mallorca. Gudomligt!”

    Restaurang
    ”Själv åker jag gärna till San Antonio för att äta fisk på Can Pujol, allt är fenomenalt gott. Öns garanterat bästa kött finns på min grannrestaurang Cas Pages, men det är inget för vegetarianer!”

    Butik
    ”Förr fanns det fullt av små lanthandlar och gårdsbutiker runt om på landsbygden, nu har de mesta tyvärr tvingats stänga. På Toni Can Mariano utanför Aguas Blancas kan du fortfarande handla som förr i tiden.”

    By
    ”De små autentiska byarna håller också på att försvinna, eller rättare sagt förväxa sig. Men åk till San Matteo och San Agustin, två små byar där det inte finns mer än en bar, en kyrka och ett par hus. Och en massa lugn …”

    Tanya Angela Hartmann, driver yachtföretaget Sealine Ibiza
    Tanya Angela, från Tyskland, kom till Ibiza 1996 med sin lilla dotter för att jobba som guide för jeepsafaris.Hon har dessutom drivit restaurangen the Milestones ett par år och arbetar nu med yachtföretaget Sealine som hyr ut och säljer båtar på Ibiza.
    – Jag tyckte att Ibiza var en väldigt bra ö med en öppen atmosfär. En perfekt plats för barn att växa upp på. Här kan man ta med sig barnen ut på de flesta ställen, exempelvis på min före detta restaurang som numera heter Sansara. Varje söndag är det familjedag där, barnen kan springa omkring utomhus och leka och det är en skön bohemisk känsla.

    Vackraste bilvägen
    ”Åk från San Miguel till Santa Ines och njut av landsbygden, speciellt vackert är det i januari när mandelträden blommar.”

    Radiokanal
    ”Global Radio 97.6, bästa musiken spelade av öns bästa dj:er.”

    Stränder och vikar
    ”Cala Jondal och Cala Boix, den sistnämnda är känd för sin svarta sand.”

    Restaurang
    ”Cardamom Club, modern indisk restaurang inhyst i en flera hundra år gammal finca i Santa Eulalia. Härlig stämning och trevlig personal. Öppet både för lunch och middag, och man kan ta med sig barn utan problem. Det går också bra att bara hänga i baren för ett glas vin och några samosas och småprata med ägaren Craig. Håll annars utkik efter färsk fisk på de spanska restaurangerna, Dorada al Sal, saltbakad guldbraxen, och grillade sardiner är mina favoriter.”

    Relax
    ”Fenicia Spa på Hotel Thalasso, som också är ett fantastiskt hotell att bo på om man vill slå på stort. Annars går det bra att bara spendera några timmar inne på relaxavdelningen, basta, ta en behandling eller bara besöka hotellet för en drink i hotellbaren. Det lilla familjeägda hotellet Can Talaias är också en liten pärla med bara ett fåtal rum. Du bor mitt ute på landet med hästar och växthus omkring hörnet.”

    Utflykt
    ”Chartra en båt, med eller utan skeppare och åk till den lilla obebodda ön Es Palmador, precis utanför Formentera. Turkost hav och vit sand!”

    David Fernandez Latorre, läderdesigner från Barcelona
    David kom redan som barn till Ibiza på semester tillsammans med sina föräldrar. 1995 började han stanna längre perioder och till sist följde han sitt hjärta och bosatte sig på ön för gott. I dag arbetar David på heltid som läderdesigner i sin egen ateljé. Han använder sig av gamla traditionella hantverksmetoder när han tillverkar väskor, necessärer och skärp men blandar även in mer moderna influenser i sin design.
    – Jag kom till Ibiza för att jag älskar öns speciella atmosfär, det är ett eget litet miniuniversum med människor från hela världen och det finns inga fördomar.

    Davids läderdesign säljs bland annat i läderbutiken Te Cuero, i byn Santa Getrudis och i Sandal Shop, i Ibiza stads gamla stadsdel.

    Plats
    ”Stranden Las Salinas på vintern och Cala Conta, utanför San Josep, på sommaren. Den sistnämnda är för mig världens vackraste plats att uppleva solnedgången på.”

    Restaurang
    ”Charmiga La Paloma, San Lorenzo. Här kan man äta middag med influenser både från Italien och Israel. På morgonen kan man svänga in på restaurangens kafé och bageri, dricka en chailatte och äta ekologiska bakverk och grillad foccacia med humus i trädgården. På måndagskvällar är restaurangen stängd, men då omvandlas i stället uteserveringen till en biograf och det visas independentfilm från världens alla hörn. Jag går även ofta till den lokala lilla restaurangen Es Galliner i San Josep. Här kan man sitta bredvid både miljonärer och byggarbetare och ibland blir man överraskad av en spontan livekonsert som anordnas av den karismatiske ägaren.”

    Shopping
    ”Jag gillar butikerna EZK8, som säljer skatemode i källaren på Calle Aragón 21 och på Avenida España 9.”

    Folkliv
    ”Marknaderna Las Dalias i San Carlos och Hippodrome loppmarknad i San Jordi är bra på lördagar. Torget Plaza del Parque, Ibiza stad, är perfekt för att ta en drink eller kaffe och för att titta på stans alla personligheter.”

    Fest
    ”Mest speciellt på Ibiza är de lokala små utomhusfesterna som anordnas i byarna. En höjdare är flower power-festen som anordnas på grannön Formentera varje år i slutet av juni.”

    Adresser
    Atzaro Agroturismo
    Adress: Carretera Sant Joan km 15
    Tel. +34-971-33 88 38
    www.atzaro.com

    Bambuddha Grove
    Adress: Carretera San Juan km 8

    Butik Belinda’s
    Adress: Residencial Peralta, Local 4 A, San Carlos

    Hotel Can Curreu
    Adress: San Carlos km 12
    Tel. +34-971-33 52 80
    Lediga rum & priser
     

    Restaurang Can Pujols
    Adress: Badia de Sant Antoni, San Antonio
    Tel. +34-971-34 14 07

    Hotel Can Talaias
    Tel. +34-971-32 57 42
    www.hotelcantalaias.com

    Restaurang Cardamom Club
    Adress: ovanför matmarknaden i Santa Eulalia
    Tel. +34-971-32 00 17

    Restaurang Cas Pagés
    Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos km 10

    Insotel Fenicia Prestige Hotel Thalasso Spa
    Adress: Santa Eulalia
    Lediga rum & priser
     

    Restaurang La Paloma
    Adress: San Lorenzo
    Tel. +34-971-32 55 43

    Marknaden Las Dalias
    Adress: Carretera San Carlos km 12

    Sandal Shop
    Adress: Plaza de Vila 2, D’alt Vila

    Bar & Magic Garden Sansara
    Adress: Carretera Santa Eularia/San Carlos km 9.3

    Santa Eulalia Yachting
    Adress: Santa Eulalias båthamn
    www.staeulalia-yachting.com

    Hostal Sa Plana
    Adress: Aguas Blancas
    Tel. +34-971-33 55 51
    www.ibiza-hotels.com/saplana

    The Rock Bar
    Adress: Calle Cipriano Garijo, Ibiza stad

    Te Cuero
    Adress: Plaza Santa Gertrudis, Santa Gertrudis

    Bar Toni Curreu
    Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos

    Resa till Ibiza
    I år har resebolaget Apollo Ibiza som nyhet i charterutbudet från maj till början av september. (www.apollo.se) Det går också att flyga reguljärt till Barcelona med exempelvis SAS eller lågprisbolaget Sterling och byta till inrikesflyg. Spanair flyger även till Ibiza från Arlanda via Madrid och Barcelona under delar av året.

    (RES Nr 5 2008)

  • 7 favoriter på Kreta

    7 favoriter på Kreta

    Turistmagneten Kreta i Grekland har fortfarande mil av tomma stränder. Det gäller bara att hitta dem. Alexandra Pascalidou listar sina sju favoriter.

    Hotell på Kreta

    Kreta förekommer flitigt i den grekiska mytologin och gudarna valde sannerligen sina smultronställen med omsorg. När gudarnas gud Zeus var nyfödd gömdes han i en grotta på Kreta för att hans glupska pappa Kronos inte skulle äta upp honom. Alla som kan Kreta vet att det är ett bra ställe att gömma sig på. Än i dag är Kreta en plats för både gudar och vanliga dödliga som vill vara för sig själva en stund. Trots att ön är ett av Europas främsta turistmål finns det ännu många platser där turisterna är få och ensamheten nära.

    Kreta hyser dessutom några av Europas bästa stränder. Ingen annan europeisk ö har tilldelats så många blåa flaggor av EU för sina rena vatten. Om man söker jungfruliga, ödsliga paradisstränder utan tunga turister i string och ölmage bör man styra sandalen mot södra Kreta, Europas sista utpost. Här är det ännu tyst, autentiskt, fortfarande billigt, vänligt och vackert. Många av stränderna saknar solstolar, parasoller och kommers så var beredd med vatten och starka solskydd, för närmare Afrika kommer du inte i Europa. Nordvästra Kreta är också ännu oexploaterat. Här finns några av de vackraste platserna i Grekland, eller världen, om du frågar mig.

    Triopetra – Det vilda lugnet
    Triopetra har fått sitt namn efter de tre väldiga stenblock som reser sig ur havet och delar två stränder. Emellanåt kan det blåsa rätt hårt här nere och då utgör stenblocken bra vindskydd. Triopetra är ett större område med flera vidsträckta stränder med kristallklart vatten. Ett bra tips är att ta sikte på Pavlos Taverna som dramatiskt hänger nerför en sluttning mot havet. Pavlos själv är står ofta i köket och bakar eller grillar läckra kretensiska specialiteter. Avsluta middagen med en galaktoboureko, Pavlos underbara mjölkbakelse. Denna familjära taverna hyr också ut enkla rum med fantastisk havsutsikt för runt 30 euro natten (www.triopetra.com.gr ).

    Crete_0459.jpg

    Stränderna till vänster om Pavlos är ofta helt öde och här kan man befria kroppen från bikini och badbrallor utan att någon höjer på ögonbrynen. Till höger ligger de mer besökta stränderna med tavernor, en beachbar och solstolar. Som alternativ till Pavlos kan man gå ner på Taverna Triopetra som ligger vid de tre stenarna, alldeles vid vattnet. Här serveras färsk fisk, skaldjur, kretensiska ostpiroger med honung och andra delikatesser till humana priser.

    Crete_0272.jpg

    På berget ovanför Pavlos ligger Triopetra Yoga Retreat – ett yogacenter som under sommarhalvåret får viga utövare från hela världen att vallfärda hit för att träna med världskända yogis. Inklusive vegetarisk mat, spartanskt boende och exklusiv yogaträning fyra, fem timmar om dagen kostar en vecka 800 euro (www.ashtanga.gr ).

    Från Rethymnon tar du bilen fyrtiofem minuter söderut. På vägen kan du stanna till i den pittoreska bergsbyn Spili, ta en frappé (iskaffe) och köra vidare mot Akoumia, en ännu mindre by. Därifrån får du hålla utkik efter en handgjord skylt där det står Triopetra. Vägen är slingrig och smal men stränderna som väntar där nere är väl värda strapatserna.

    Agios Pavlos – Livet i en hängmatta
    En liten fiskeby på södra Kreta som lever om sommaren och somnar på vintern. Det första som möter är en härlig bar och taverna där man lätt kan tillbringa en dag med att dricka färskpressade fruktjuicer och ligga i hängmattor under ett svalkande tak av strå. Här hänger många yogafrälsta som bor och tränar på centret Yoga Plus (www.yogaplus.co.uk ) som ligger på berget ovanför stranden. Penny som driver yogacentret har också en liten shop, Pennys Minimarket, bredvid tavernan. Här säljer hon allt ifrån solkrämer till orientaliska smycken, indiska tunikor och strandkläder.

    Nedanför en lång trappa ner från tavernan ligger en härlig vik med en strand där man kan hyra solstolar och parasoll för 3 euro. På andra sidan om stranden kan man klättra upp för berget på slitna trätrappor, fortsätta över krönet, och sedan åka rutschkana ner för de trettio meter höga sanddynerna som leder till vackra vikar och sandstränder som ofta är helt öde.

    Elafonissi – Vackrast i Europa
    Sjuttio kilometer från Chania ligger denna guldkorniga sandstrand som sträcker ut en arm mot en mikroskopisk ö dit man kan vada i vattnet. Viken och ön bildar en lagun som anses vara en av de vackraste i Europa. Här i det turkosblåa vattnet har otaliga reklamfilmer spelats in, men dessvärre har platsen blivit så populär att den bör undvikas under högsäsongen i juli och augusti om man inte älskar frenetiskt fotograferande folkmassor. Är man ändå här under sommaren kan man få njuta av skönheten efter klockan fyra då de sista turistbussarna lämnar stranden. Stanna in i den ljumma kvällen och avnjut en storslagen solnedgång. Bussar går från Chania men man kan också stanna till i Paleochora och ta en kort båttur därifrån till lagunen.

    Crete_0667.jpg
    Prevelli – Fotogenisk ravin
    Vid Kourtaliotiravinen ligger enligt mig en av världens vackraste platser och Kretas mest fotograferade område. Megalopotamos heter floden som rinner ut i det iskalla, kristallklara, turkosgröna havet. Längs med floden finns vackra vattenfall, grottor, tropiska palmer, små bassänger och en handfull övervintrade hippies och yogis som bosatt sig här för en sommar eller för gott.

    Här råder en magiskt tropisk grönska mitt i det karga Kreta. Växtlighet med oleanderbuskar, palmer, mossa, örter, lavendel, rosmarin sprider sin doft och skönhet. Passa på att besöka klostret i Prevelli när du ändå är här. En sådan här plats är förstås populär under högsäsong så platsen blir mer din ju längre från turistveckorna du kommer.

    Paleochora – By för bad
    Bara resan hit är värd besöket. Från Chania går bussar som i två timmar slingrar sig fram genom bergen till en hisnande upplevelse. Bussarna stannar i Paleochora som är en liten genuin by med ett par tusen invånare på sydvästra sidan av Kreta.

    Här finns ett antal hotell och pensionat för övernattning och det är ett bra alternativ om man vill bo och bada på samma ställe. Byn är en favorit bland kretensare själva på utflykt från någon av de större orterna och det är därför betydligt mer folk på helgerna än i veckorna. Paleochora har två vackra stränder med olika karaktär. Den ena har fin sand, den andra härliga solklippor.

    Balos – Den blå lagunen
    Balos strand är överlägsen alla stränder och bäst i mitt test. Längst ut på en lång landtunga som sträcker sig ut i havet på nordvästra Kreta ligger denna långgrunda lagun med ljummet vatten och finkornig vit sandstrand, perfekt för snorkling.

    Under rätt omständigheter är detta en närmast magisk plats olik det mesta i Europa. På grund av lagunens läge når inte de kraftiga sommarvindarna in till stranden. Tyvärr tar ändå havet med sig en del olja som driver in och stör den annars paradislika vyn.

    Balos är tillräckligt svårt att ta sig till för att det ska bli en exklusiv upplevelse. Från byn Kalyviani går en slingrande, stundtals riktigt dålig grusväg med hisnande utsikt.Om vägen är extra dålig kan man behöva fyrhjulsdrift för att ta sig hit. Sista biten måste man gå, en promenad på en kvart. Bästa sättet att ta sig hit är kanske ändå med båt från Kastelli. Båten avgår halv tio på morgonen och går tillbaka vid fyra. Ta med allt du behöver hit för nere vid stranden finns bara ett litet kafé.

    Falasserna – Greklands klaraste vatten
    I den mindre turisttäta nordvästra delen finner du Falasserna där du kan vara för dig själv och njuta av denna oändliga strand.Falasserna blev vald till Greklands bästa strand 2002 och har även fått pris för att ha det renaste vattnet i hela Grekland.Det kan dock blåsa en hel del här så undvik blåsiga dagar om du gör utflykter hit. Bussar går från Chania och tar cirka en och en halv timme.