En femvåningsklubb runt hörnet från Karlsbron. Publik är strax övertjugo och köttmarknadsfaktorn är hög. Den som vill dansa hittar sinmusik på något av dansgolven som spelar allt från funk och soul till techno och trance.
Adress: Smetanovo nábřeží 198, Staré Město
Tel. +420 222 220 502
En femvåningsklubb runt hörnet från Karlsbron. Publik är strax övertjugo och köttmarknadsfaktorn är hög. Den som vill dansa hittar sinmusik på något av dansgolven som spelar allt från funk och soul till techno och trance.
Adress: Smetanovo nábřeží 198, Staré Město
Tel. +420 222 220 502
Vi sökte ett Kina långt ifrån skyskraporna. OS-hysteri och ekonomiska under. Vi hittade den magiska trästaden Lijiang. Här i provinsen Yunnan, vid foten av Jadedrakens berg, möter ett Kina som det var förr.
Foto: Johan Lindskog
Första stoppet i världens snabbast växande ekonomi och den kontroversiella OS-värden Kina, är en mellanlandning i Kunming –Yunnanprovinsens huvudstad. Här finns allt det vi försöker fly. Det moderna Kinas framgångsrika kaos.
Flygplatsen är ett kompakt folkmyller och ljudnivån kräver öronproppar även för mig som alltid har högsta volymen på både tv och radio. Kommersen blomstrar i avgångshallen som ett glittrande alternativt apotek med ett oändligt utbud av burkar, piller, blad, gröna teer, färska liljor, ginseng, spirulina, Coca-Cola och Kentucky Fried Chicken. Stolta föräldrar med sina små i famnen, mobilutrustade affärsmän, rödklädda munkar och småväxta pensionärer. Alla talar kinesiska. Ur högtalarna rinner ramsor på mandarin. Vi tar oss igenom den förbluffande effektiva säkerhetskontrollen och bordar snart ett plan till Lijiang – staden där tiden stått stilla.
Från planet blickar vi över de vita bergstopparna som envist borrar sig genom de massiva molnen. Vi cirklar envist över tjockan. Lite för länge. Något har hänt.
Flygvärdinnan talar upphetsat och genom China Easterns flygplan går en våg av besvikna läten. Undrande stirrar jag på mannen bredvid mig som engagerat petar sig i näsan. Han svarar på kinesiska som om jag borde begripa. Flygvärdinnan mumlar något om vädret.
Plötsligt ser jag planet tvärvända och tjugo minuter senare har vi äntligen landat. På fel flygplats. Dimman och det kompakta molntäcket tvingade oss tillbaka till Kunming. Inget man längtar efter på sista sträckan efter tjugo timmars resa via Bangkok. Kineserna tar det med ro. Detta är inget ovanligt i Lijang som ligger tvåtusen femhundra meter över havsytan. Vädret på den här höjden gör det ofta omöjligt att landa.
Ett par timmar senare, och när alla kineser ombord blivit bästisar, försöker vi igen. Denna gång skingrar sig molnen alldeles lagom till vår ankomst och vi lyckas landa. Den gamla staden uppenbarar sig utanför taxifönstret som en synvilla smyckad med röda lyktor som klättrar längs bergsluttningen.
Här, mitt i det magiska Yunnan, omringad av snöklädda bergstoppar ligger den kullerstensklädda staden där Lijangfloden ringlar sig fram under trehundrafemtio broar och breder ut sig i ett oändligt blodomlopp av kanaler.
Staden brukar kallas Kinas Venedig. De vackra, välbevarade husen med snidade dörrar, fönster och inskriptioner byggda enligt de olika minoritetskulturernas arkitektur är en sevärdhet i världsklass. Lijang placerade sig på Unescos världsarvlista 1997, sannerligen en välförtjänt utnämning.
Vi åker genom stadens utkant mot hotellet som ligger 25 kronor med taxi därifrån. Mitt i den förtrollande naturen, som tagen ur Ang Lees mästerverk Crouching tiger hidden dragon, ligger det smått sagolika Hotel Banyan Tree Lijang. Förbi en kinesisk damm med karpar, en enorm pagod och röda lyktor dinglande i bambuträden leds vi till en egen villa med utsikt över Jadedrakens berg. En vass snöklädd topp som lyser intensivt röd i solnedgången.
Hela hotellet har hämtat sin design från naxifolket, Kinas minsta och Yunnans största minoritet. Det är en välavvägd formgivning av tradition och nutid, sten och trä i skön förening som skapar en rustik lyx. Svängda kinesiska tak, glasväggar mot bambuträdgården åt ena hållet och bergen åt det andra, ett enormt badkar i svart sten, en egen gård med pool och alla moderna bekvämligheter diskret närvarande. Natten och den höga höjdens torra kyla sänker sig utanför och sängen möter våra reströtta kroppar med manglade lakan och tjocka bolster.
Hungriga vaknar vi av den skarpa solen som letar sig in mellan sidengardinerna. Vi hoppar över frukosten på hotellet, ivriga att ta oss an staden Lijiang. Ett misstag, visar det sig när vi hamnar på en av de många små restaurangerna i staden. Det är inte direkt filmjölk och limpsmörgås på menyn. Det kinesiska köket är svårt. Jag som är van vid både slappa lammhjärnor och fasta fårtestiklar ser ut som en seriefigur när min kycklingsoppa kommer in på Mama Fu’s.
– Vad är detta? frågar jag servitrisen som svarar med en axelryckning:
– Black chicken.
Jag stirrar stumt ner i min soppa. Gråsvart, dallrigt nyvaxat skinn som fått gåshud, med en och annan fjäder, för trettio kronor. Den styckade svarta hönan simmar omkring i den oljiga buljongen och en azalea som mest smakar hö. Till detta dricker jag teet pu-erh som sägs vara bra för halsen för 5 kronor. Kycklingsoppan får mig att påbörja mitt livs första bantningskur. Jag lämnar den knappt smakad och köper ett granatäpple. Magsjuka är det sista man vill drabbas av i en stad där de offentliga toaletterna visserligen är talrika men där man betalar en avgift för att få nyttja ett stinkande bås med fläckade väggar och hala golv. På de mer lyxiga varianterna är det inte renare men en liten tv-skärm är monterad i hukhöjd för den som önskar se en snutt kinesisk såpa under sittningen. Det är dock den enda såpa som kommer i närheten av de här toaletterna.
Allt som har med mat, matsmältning och den oundvikliga följden därav är en kulturchock i den här delen av Kina. Vissa hyllar den kinesiska mattraditionen, som inte är en utan många. De olika provinserna domineras av olika smaker. Södra och sydvästra Kina där vi befinner oss nu har alltid tillhört Kinas fattigare delar och det är förmodligen just därför man är djärvare när det gäller råvaror. Här äts både små och stora hundar, bambularver, maskar, jakar, grävlingar, råttor. Vi hör talas om delikatessen ”de tre skriken” – ett långt gånget råttfoster som skriker till när man hugger den med pinnarna, sedan sätter tänderna i det. Sista skriket levereras när fostret är halvvägs ner i halsen.
Om den fasta födan kräver sin icke kräsmagade konsument så är den flytande desto tacksammare. Yunnan är känt för sitt utsökta te och hela staden myllrar av tehus. Här är te högkultur, alltid serverad med stolthet och en liten ceremoni.
De dyrbara bladen sköljs med perfekt tempererat vatten, första slatten offras till lyckogrodorna. Drycken intas i små genomskinliga glas. Det sörplas, smaskas, luktas. De tusentals tesorterna sägs ha olika helande och läkande egenskaper. Jasminteet blir snabbt min favorit. Små jasminknoppar som blommar ut i det heta vattnet. Blomteerna är många men den riktiga delikatessen är det svarta lagrade teet. De riktigt dyrbara teerna är kärvare i smaken, doftar jord, mull och spilta. De säljs som pressade kakor med tillverkarens sigill. De dyraste får även välbärgade turister att gräva djupt i plånboken.
Vi går in i en tebod där två kinesiska kvinnor sitter på huk vid ett tebord och väntar på värdinnans vana händer som förbereder teet. Kvinnorna visar sig vara mor och dotter. Båda bär rött läppstift och vackra kläder. Välbärgade kinesiskor på semester från Chengdou. Även för kineser är Lijiang en upplevelse och populär semesterort.
Dottern som heter Qi Qi, förklarar på sin skrala engelska att hon ska studera i Europa. Hon vill gärna bjuda oss på en smakresa i teinets tecken och vi sitter en stund och sörplar guidade genom de olika smakerna av våra nya vänner. Innan vi tackar på mandarin med ett xie xie får vi en present av dottern. En fin förpackning med svart te i kakform.
– For you like China and enjoy your stay. Come back.
Från vårt panoramafönster på hotellet har vi stirrat länge nog på den sceniska utsikten toppad av Jadedrakens snöklädda berg. Vi beslutar oss för att bestiga, nåja, besöka berget. Bara namnet lockar. I Kina ser man drakar i det mesta. Det är dragon pool, dragon mountain, dragon ditten, dragon datten. I bilen väntar vår ständigt skrattande guide William, som egentligen heter något krångligt kinesiskt men som precis som alla andra skaffar sig ett engelskt namn för att underlätta för gästerna. Varje gång den förtjusande William öppnar munnen attackeras vi av en odör som vi inte riktigt kan härleda. Till slut har William vänligheten att förklara att han ätit ruttna bönor till frukost.
– It’s healthy for the stomach but stinks, säger han utan förskönande omskrivningar.
Det är ingen underdrift.
Väl framme vid uppsamlingsplatsen för bergsbesökarna möts vi av en Röda armén-liknande massa kineser. Alla bär likadana långa röda täckjackor, inhalerar flitigt ur sina syrgastuber och poserar för varandras kameror. Männen kedjeröker, kvinnorna fnittrar. Vi hyr var sin röd täckjacka för 30 kronor styck och väntar på vår tur att ta linbanan upp. Jag börjar prata med ung kille vars namn består av en enda hård konsonant. Han har varit guide. Vi talar om allt från hans internetvanor till tv-tittandet.
– CCTV är den centrala kinesiska kanalen, partiets egen megafon, som emellanåt visar amerikanska filmer. Som guide blir man tillsagd att säga det som sägs i den kanalen. Det är inte många sanningar som kommer fram där, säger vår vän.
– Det finns däremot en ny kanal som heter Fenix TV och där vågar de vara kritiska och berätta om skandaler och korruption.
Vad jag än frågar vår guide William svarar han med ett inarbetat mantra: ”Simple but happy”. Vi lever ett enkelt men glatt liv. Min nya bekantskap däremot drar sig inte för att berätta om en vän som förlorade jobbet av dem simpla anledningen att han sa till några amerikanska turister att han gillar Dalai lama. Inte Panchen lama, den religiöse ledare för Tibet som kineserna tillsatt. Den stackarens sympati trycktes i en amerikansk tidning som någon kinesisk politruk spårade och sedan var det farväl till jobbet.
När jag frågar William om Dalai lama svarar han att bussen väntar på oss. Vi sätter oss slutligen i glasbåset i linbanan och åker rätt upp mot de snöklädda bergstopparna i molnen. Utsikten är bedårande. Linbanans rep knarrar över stupet, dimman glider över floden, molnen lägger sig som en gardin över glaciärerna. Jag andas med möda. Några doser ur syrgastuben dämpar andhämtningen. Äntligen på toppen ser vi ingenting. Dimman ligger kompakt över det höga Kina. Här på toppen av Yunnan känns det moderna Kina, rubrikernas Kina, OS-hysterins och de ekonomiska undrens Kina, oändligt avlägset.
FAKTA
DIT
Den centrala punkten i Yunnan är Kunming härifrån utgår flyg med China Eastern till Lijiang. Till Kunming kommer man lättast via Bangkok men det går förstås även att flyga via Peking eller alla andra stora kinesiska städer.
NÄR
Lijiang kan besökas året runt men perioden november till april är soligare och torrare, men också kallare.
ÄTA
Hela staden kryllar av små restauranger med oändliga menyer toppade med mer eller mindre bisarra rätter. Bästa tipset är att gå runt, titta och prova sig fram. Maten är billig. En restaurang som sticker ut är Hua Hua Shen Restaurant som specialiserat sig på Naxi folkets matkultur.
Adress: Fuhui Road, New District.
BO
Banyan Tree Lijiang
Ett sagolikt hotell i lyxklass. En kvarts resa utanför gamla staden. Här får du egen villa med trädgård, vissa med en rejäl pool. Mycket privat. Service på topp och ett prisbelönt spa. En upplevelse i sig.
Tel: +86 888 533 1111
Pris: Från ca 4000 kr till 8000 kr per villa.
Lediga rum & priser
Lijiang Jian Nan Chun Courtyard
Centralt i gamla stan ligger detta charmiga hotell i traditionell stil. Stor variation på rummen, och priserna, man får vad man betalar för. Vacker innergård. Hyfsad restaurant.
Adress: 8 Guanyi Street, Dayan Town.
Tel: +86-888-5102 222
Pris: Från ca 400 kr till 1300 kr.
Webb: www.travelchinaguide.com/cityguides/lijiang.htm
Lijiang Wangfu Hotel
Enklare hotell i utkanten av gamla stan. Prisvärt och trevligt i kinesisk stil med en liten innergård.
Adress: 9 Yigu Ziang, Nanmen Street.
Tel: +86-888-5189 666
Pris: Från ca 350 kr, dubbelrum, till 1000 kronor för en prisvärd svit.
Lediga rum & priser
Vi sökte ett Kina långt ifrån skyskraporna. OS-hysteri och ekonomiska under. Vi hittade den magiska trästaden Lijiang. Här i provinsen Yunnan, vid foten av Jadedrakens berg, möter ett Kina som det var förr.
Foto: Johan Lindskog
Första stoppet i världens snabbast växande ekonomi och den kontroversiella OS-värden Kina, är en mellanlandning i Kunming –Yunnanprovinsens huvudstad. Här finns allt det vi försöker fly. Det moderna Kinas framgångsrika kaos.
Flygplatsen är ett kompakt folkmyller och ljudnivån kräver öronproppar även för mig som alltid har högsta volymen på både tv och radio. Kommersen blomstrar i avgångshallen som ett glittrande alternativt apotek med ett oändligt utbud av burkar, piller, blad, gröna teer, färska liljor, ginseng, spirulina, Coca-Cola och Kentucky Fried Chicken. Stolta föräldrar med sina små i famnen, mobilutrustade affärsmän, rödklädda munkar och småväxta pensionärer. Alla talar kinesiska. Ur högtalarna rinner ramsor på mandarin. Vi tar oss igenom den förbluffande effektiva säkerhetskontrollen och bordar snart ett plan till Lijiang – staden där tiden stått stilla.
Från planet blickar vi över de vita bergstopparna som envist borrar sig genom de massiva molnen. Vi cirklar envist över tjockan. Lite för länge. Något har hänt.
Flygvärdinnan talar upphetsat och genom China Easterns flygplan går en våg av besvikna läten. Undrande stirrar jag på mannen bredvid mig som engagerat petar sig i näsan. Han svarar på kinesiska som om jag borde begripa. Flygvärdinnan mumlar något om vädret.
Plötsligt ser jag planet tvärvända och tjugo minuter senare har vi äntligen landat. På fel flygplats. Dimman och det kompakta molntäcket tvingade oss tillbaka till Kunming. Inget man längtar efter på sista sträckan efter tjugo timmars resa via Bangkok. Kineserna tar det med ro. Detta är inget ovanligt i Lijang som ligger tvåtusen femhundra meter över havsytan. Vädret på den här höjden gör det ofta omöjligt att landa.
Ett par timmar senare, och när alla kineser ombord blivit bästisar, försöker vi igen. Denna gång skingrar sig molnen alldeles lagom till vår ankomst och vi lyckas landa. Den gamla staden uppenbarar sig utanför taxifönstret som en synvilla smyckad med röda lyktor som klättrar längs bergsluttningen.
Här, mitt i det magiska Yunnan, omringad av snöklädda bergstoppar ligger den kullerstensklädda staden där Lijangfloden ringlar sig fram under trehundrafemtio broar och breder ut sig i ett oändligt blodomlopp av kanaler.
Staden brukar kallas Kinas Venedig. De vackra, välbevarade husen med snidade dörrar, fönster och inskriptioner byggda enligt de olika minoritetskulturernas arkitektur är en sevärdhet i världsklass. Lijang placerade sig på Unescos världsarvlista 1997, sannerligen en välförtjänt utnämning.
Vi åker genom stadens utkant mot hotellet som ligger 25 kronor med taxi därifrån. Mitt i den förtrollande naturen, som tagen ur Ang Lees mästerverk Crouching tiger hidden dragon, ligger det smått sagolika Hotel Banyan Tree Lijang. Förbi en kinesisk damm med karpar, en enorm pagod och röda lyktor dinglande i bambuträden leds vi till en egen villa med utsikt över Jadedrakens berg. En vass snöklädd topp som lyser intensivt röd i solnedgången.
Hela hotellet har hämtat sin design från naxifolket, Kinas minsta och Yunnans största minoritet. Det är en välavvägd formgivning av tradition och nutid, sten och trä i skön förening som skapar en rustik lyx. Svängda kinesiska tak, glasväggar mot bambuträdgården åt ena hållet och bergen åt det andra, ett enormt badkar i svart sten, en egen gård med pool och alla moderna bekvämligheter diskret närvarande. Natten och den höga höjdens torra kyla sänker sig utanför och sängen möter våra reströtta kroppar med manglade lakan och tjocka bolster.
Hungriga vaknar vi av den skarpa solen som letar sig in mellan sidengardinerna. Vi hoppar över frukosten på hotellet, ivriga att ta oss an staden Lijiang. Ett misstag, visar det sig när vi hamnar på en av de många små restaurangerna i staden. Det är inte direkt filmjölk och limpsmörgås på menyn. Det kinesiska köket är svårt. Jag som är van vid både slappa lammhjärnor och fasta fårtestiklar ser ut som en seriefigur när min kycklingsoppa kommer in på Mama Fu’s.
– Vad är detta? frågar jag servitrisen som svarar med en axelryckning:
– Black chicken.
Jag stirrar stumt ner i min soppa. Gråsvart, dallrigt nyvaxat skinn som fått gåshud, med en och annan fjäder, för trettio kronor. Den styckade svarta hönan simmar omkring i den oljiga buljongen och en azalea som mest smakar hö. Till detta dricker jag teet pu-erh som sägs vara bra för halsen för 5 kronor. Kycklingsoppan får mig att påbörja mitt livs första bantningskur. Jag lämnar den knappt smakad och köper ett granatäpple. Magsjuka är det sista man vill drabbas av i en stad där de offentliga toaletterna visserligen är talrika men där man betalar en avgift för att få nyttja ett stinkande bås med fläckade väggar och hala golv. På de mer lyxiga varianterna är det inte renare men en liten tv-skärm är monterad i hukhöjd för den som önskar se en snutt kinesisk såpa under sittningen. Det är dock den enda såpa som kommer i närheten av de här toaletterna.
Allt som har med mat, matsmältning och den oundvikliga följden därav är en kulturchock i den här delen av Kina. Vissa hyllar den kinesiska mattraditionen, som inte är en utan många. De olika provinserna domineras av olika smaker. Södra och sydvästra Kina där vi befinner oss nu har alltid tillhört Kinas fattigare delar och det är förmodligen just därför man är djärvare när det gäller råvaror. Här äts både små och stora hundar, bambularver, maskar, jakar, grävlingar, råttor. Vi hör talas om delikatessen ”de tre skriken” – ett långt gånget råttfoster som skriker till när man hugger den med pinnarna, sedan sätter tänderna i det. Sista skriket levereras när fostret är halvvägs ner i halsen.
Om den fasta födan kräver sin icke kräsmagade konsument så är den flytande desto tacksammare. Yunnan är känt för sitt utsökta te och hela staden myllrar av tehus. Här är te högkultur, alltid serverad med stolthet och en liten ceremoni.
De dyrbara bladen sköljs med perfekt tempererat vatten, första slatten offras till lyckogrodorna. Drycken intas i små genomskinliga glas. Det sörplas, smaskas, luktas. De tusentals tesorterna sägs ha olika helande och läkande egenskaper. Jasminteet blir snabbt min favorit. Små jasminknoppar som blommar ut i det heta vattnet. Blomteerna är många men den riktiga delikatessen är det svarta lagrade teet. De riktigt dyrbara teerna är kärvare i smaken, doftar jord, mull och spilta. De säljs som pressade kakor med tillverkarens sigill. De dyraste får även välbärgade turister att gräva djupt i plånboken.
Vi går in i en tebod där två kinesiska kvinnor sitter på huk vid ett tebord och väntar på värdinnans vana händer som förbereder teet. Kvinnorna visar sig vara mor och dotter. Båda bär rött läppstift och vackra kläder. Välbärgade kinesiskor på semester från Chengdou. Även för kineser är Lijiang en upplevelse och populär semesterort.
Dottern som heter Qi Qi, förklarar på sin skrala engelska att hon ska studera i Europa. Hon vill gärna bjuda oss på en smakresa i teinets tecken och vi sitter en stund och sörplar guidade genom de olika smakerna av våra nya vänner. Innan vi tackar på mandarin med ett xie xie får vi en present av dottern. En fin förpackning med svart te i kakform.
– For you like China and enjoy your stay. Come back.
Från vårt panoramafönster på hotellet har vi stirrat länge nog på den sceniska utsikten toppad av Jadedrakens snöklädda berg. Vi beslutar oss för att bestiga, nåja, besöka berget. Bara namnet lockar. I Kina ser man drakar i det mesta. Det är dragon pool, dragon mountain, dragon ditten, dragon datten. I bilen väntar vår ständigt skrattande guide William, som egentligen heter något krångligt kinesiskt men som precis som alla andra skaffar sig ett engelskt namn för att underlätta för gästerna. Varje gång den förtjusande William öppnar munnen attackeras vi av en odör som vi inte riktigt kan härleda. Till slut har William vänligheten att förklara att han ätit ruttna bönor till frukost.
– It’s healthy for the stomach but stinks, säger han utan förskönande omskrivningar.
Det är ingen underdrift.
Väl framme vid uppsamlingsplatsen för bergsbesökarna möts vi av en Röda armén-liknande massa kineser. Alla bär likadana långa röda täckjackor, inhalerar flitigt ur sina syrgastuber och poserar för varandras kameror. Männen kedjeröker, kvinnorna fnittrar. Vi hyr var sin röd täckjacka för 30 kronor styck och väntar på vår tur att ta linbanan upp. Jag börjar prata med ung kille vars namn består av en enda hård konsonant. Han har varit guide. Vi talar om allt från hans internetvanor till tv-tittandet.
– CCTV är den centrala kinesiska kanalen, partiets egen megafon, som emellanåt visar amerikanska filmer. Som guide blir man tillsagd att säga det som sägs i den kanalen. Det är inte många sanningar som kommer fram där, säger vår vän.
– Det finns däremot en ny kanal som heter Fenix TV och där vågar de vara kritiska och berätta om skandaler och korruption.
Vad jag än frågar vår guide William svarar han med ett inarbetat mantra: ”Simple but happy”. Vi lever ett enkelt men glatt liv. Min nya bekantskap däremot drar sig inte för att berätta om en vän som förlorade jobbet av dem simpla anledningen att han sa till några amerikanska turister att han gillar Dalai lama. Inte Panchen lama, den religiöse ledare för Tibet som kineserna tillsatt. Den stackarens sympati trycktes i en amerikansk tidning som någon kinesisk politruk spårade och sedan var det farväl till jobbet.
När jag frågar William om Dalai lama svarar han att bussen väntar på oss. Vi sätter oss slutligen i glasbåset i linbanan och åker rätt upp mot de snöklädda bergstopparna i molnen. Utsikten är bedårande. Linbanans rep knarrar över stupet, dimman glider över floden, molnen lägger sig som en gardin över glaciärerna. Jag andas med möda. Några doser ur syrgastuben dämpar andhämtningen. Äntligen på toppen ser vi ingenting. Dimman ligger kompakt över det höga Kina. Här på toppen av Yunnan känns det moderna Kina, rubrikernas Kina, OS-hysterins och de ekonomiska undrens Kina, oändligt avlägset.
FAKTA
DIT
Den centrala punkten i Yunnan är Kunming härifrån utgår flyg med China Eastern till Lijiang. Till Kunming kommer man lättast via Bangkok men det går förstås även att flyga via Peking eller alla andra stora kinesiska städer.
NÄR
Lijiang kan besökas året runt men perioden november till april är soligare och torrare, men också kallare.
ÄTA
Hela staden kryllar av små restauranger med oändliga menyer toppade med mer eller mindre bisarra rätter. Bästa tipset är att gå runt, titta och prova sig fram. Maten är billig. En restaurang som sticker ut är Hua Hua Shen Restaurant som specialiserat sig på Naxi folkets matkultur.
Adress: Fuhui Road, New District.
BO
Banyan Tree Lijiang
Ett sagolikt hotell i lyxklass. En kvarts resa utanför gamla staden. Här får du egen villa med trädgård, vissa med en rejäl pool. Mycket privat. Service på topp och ett prisbelönt spa. En upplevelse i sig.
Tel: +86 888 533 1111
Pris: Från ca 4000 kr till 8000 kr per villa.
Lediga rum & priser
Lijiang Jian Nan Chun Courtyard
Centralt i gamla stan ligger detta charmiga hotell i traditionell stil. Stor variation på rummen, och priserna, man får vad man betalar för. Vacker innergård. Hyfsad restaurant.
Adress: 8 Guanyi Street, Dayan Town.
Tel: +86-888-5102 222
Pris: Från ca 400 kr till 1300 kr.
Webb: www.travelchinaguide.com/cityguides/lijiang.htm
Lijiang Wangfu Hotel
Enklare hotell i utkanten av gamla stan. Prisvärt och trevligt i kinesisk stil med en liten innergård.
Adress: 9 Yigu Ziang, Nanmen Street.
Tel: +86-888-5189 666
Pris: Från ca 350 kr, dubbelrum, till 1000 kronor för en prisvärd svit.
Lediga rum & priser
Ibiza är världsberömd för sina vilda fester. Men den vita ön har många av andra ansikten. Följ med på upptäcktsfärd till några av öbornas egna gömställen.
Det finns kanske ingen annan plats på jorden som är så känd för sin klubbvärld som Ibiza. Här pågår partylivet mer eller mindre dygnet runt och det finns folk som anser att man inte kan titulera sig dj innan man har spelat på någon av Ibizas större klubbar. Och visst ligger en del av öns marknadsvärde i det stora partyutbudet och den eklektiska musikscenen. Men den är också en smältdegel av kontraster: droger och ayurveda, trance och yoga, femstjärniga hotell, sova på stranden eller ta in på ett renande ashram.
Bohemkulturen har präglat känslan på Ibiza genom åren. I början av sextiotalet blev ön en mötesplats för människor som sökte en alternativ livsstil. Ryktet om att Ibiza var platsen där man kunde leva en sådan spred sig världen över, och snart föddes uttrycket hippie. En av de tidiga frontfigurerna var Mora, också kallad ”The hippie queen”. Hon kom till Ibiza på mitten av sextiotalet och förälskade sig i atmosfären. I sitt jobb som modell och klubbvärdinna blev hon snabbt en viktig del av den exhibitionistiska och kreativa scenen som bidragit till Ibizas bohemstämpel.
– Det fanns en sorts frihet här, både när det gällde människorna som sökt sig hit och i naturen, berättar Mora. Konstnärer blandades med långhåriga bikers och unga hippies från Amerika, som egentligen var rikemansbarn som ville revoltera mot familjen genom att leva bohemiskt. Att vara hippie är egentligen att leva fri. Jag lever exempelvis utan försäkring, har ingen mobiltelefon och går till fots upp till mitt hus i bergen, säger den snart sjuttioåriga före detta modellen, som än i dag får huvuden att vändas där hon sitter på marknaden Las Dalias och stickar sina speciella korsettliknande Moratröjor.
Bohemkulturen lever än på Ibiza. Hyllningar till solnedgången och månskensfester är vardagsmat under sommarmånaderna. En av de mest kända är bongosessionen på söndagskvällarna på stranden Benirras. Från början var det en liten grupp människor som spelade på slagverk för att hylla solen, i dag är ritualen en av öns stora attraktioner under sommarmånaderna. Ett antal musiker trummar in solnedgången medan stranden förvandlas till ett gungande hav av dansande människor, jonglörer och eldkonstnärer.
Som kontrast till bohemkulturen började exklusiva discoklubbar poppa upp på ön i början av sjuttiotalet. Pacha, den mest legendariska nattklubben, öppnades 1971 och fick snabbt ett rykte om sig att vara lika extravagant, extrem och trendig som Studio 54 i New York. Vaughan Stanford, välkänd partyprofil på Ibiza sedan mer än tjugofem år tillbaka, är ett av Pachas ansikten utåt.
– Jag kom hit från London på en fet motorcykel 1982, berättar Vaughan. Vad som imponerade på mig var Ibizas frihet. Då bodde fortfarande en del i tält på stranden, ingen hade telefon så man var helt enkelt tvungen att röra sig mellan olika platser för att få tag i folk. Första gången jag klev in på Pacha fick jag gåshud, det var som ett enda gigantiskt party och liknande inte någon klubb jag tidigare varit på.
Vaughan fick jobb som dansare på nattklubben. Efter drygt tretton års dansande tröttnade han på den musik som spelades och introducerade en ny idé för ledningen: The Funky Room. En idé som snabbt blev en succé.
– Jag ville att rummet skulle utstråla den känsla som jag själv gillar. Intimt, spontandans till garagemusik och massa coola typer. Fulla snubbar utan t-shirt släpper jag inte in.
Många av Ibizas trendigaste barer och restauranger ligger ute på den vackra landsbygden. Men där finns också så mycket mer. Till exempel lugna, charmiga så kallade rural hotels, vita stenhus (finca) som byggts ut med flera rum och annex genom åren. Ett av de vackraste heter Can Curreu och ligger på en kulle strax utanför byn San Carlos. Här finns också en av öns få riktigt exklusiva restauranger.
På landsbygdhotellet Atzaró har man hämtat inspiration från Asien och Afrika. Hit lockas gästerna av ljuvliga apelsinlundar, massage i något av de tillhörande templen och turiska bastubad. I den vackra restaurangen bjuds god mat och i den trendiga loungen kan man slappa till skön musik.
Ibiza är valmöjligheternas ö. Lyxhotell i stan och sköna resorter på landsbygden, coola nattklubbar och stillsam natur, en levande bondekultur vid sidan om celebriteternas jetsetliv. Tillsammans bidrar de alla till att skapa myten om den vita ön.
Ylva Jonsson, designer och dekoratör
Ylva kommer ursprungligen från Gävle. Under många år bodde hon i Stockholm, där hon drev en personlig butik på Södermalm. Periodvis har hon även bott i Indien och det var under en av sina resor där som hon träffade en grupp människor som precis startat en alternativ etnoklubb på Ibiza, Namaste Experience.
– Du ska inte bo i Stockholm, Ylva, utan på Ibiza, tyckte de.
Ylva tog dem på orden, stängde sin butik och gav sig i väg, litandes på sin magkänsla. Hon började första dagen på Ibiza med att sy kuddar till Namaste och gjorde under många år mycket av de karaktäristiska dekorationerna till klubben. Nu har hon bott drygt nio år på ön, hunnit med att ha restaurang, en liten butik i gamla stan och anordnat flera modevisningar. Hon säljer sina fantastiska Kailashklänningar, skapade med inspiration från sagor, indiska prinsessor och feer på konstnärsmarknaden Las Dalias och i sin och vännen Belindas butik i byn San Carlos.
– Vad jag älskar mest med Ibiza är att jag som egentligen är stadsmänniska kan sitta i mitt lilla hus mitt ute på vischan och ändå kan hela världen titta förbi på en fika. Det finns så mycket speciella människor här.
Klubb
”¬Namaste är mitt vardagsrum”, säger Ylva, som bor bara några hundra meter från Las Dalias där delar av marknaden på onsdagskvällar förvandlas till en fantasifull, mystisk paradisträdgård, dekorerad med stora färgglada blommor, indiska guldkuddar och skimrande tygfjärilar.”Särskilt barn brukar bli lyckliga av alla dekorationer. Och små gäster är precis lika välkomna som vuxna. Hit kan alla komma i början av kvällen, vuxna som barn, för att lyssna på levande etnomusik, se olika dansföreställningar med exempelvis Bollywooddansare, eldkonstnärer eller mer kända artister som Nina Hagen. Vid ettiden på natten börjar musiken pumpa och man kan dansa till sex på morgonen om man känner för det.”
Restaurang
”Sunset Ashram, på den otroligt vackra stranden Cala Conta, gör indisk mat mixad med andra matkulturer. Här kan man bland annat äta en fantastisk tali, en tallrik med olika sorters indiska smårätter. Restauranger bjuder ibland in dj:er, ofta kvinnliga, bland andra Mafaiza från London. Utbudet på Ibiza varierar från säsong till säsong. Det som gällde förra året har kanske inte samma kock sommaren efter. Man kan därför råka ut för både bra och dåliga överraskningar”, tipsar Ylva.
Shopping och upplevelser
”Ett måste är att bege sig till Calle de la Virgin i Ibiza stads gamla stadsdel. Här är alla små butiker öppna sent in på natten och efter tolvslaget kommer alla exhibitionister, transvestiter och partyfolket som klätt upp sig i olika extrema kreationer hit och det blir en enda spontant show. De stora klubbarna anordnar ofta fantastiska kostymparader här.”
Bar
”På Teatro Pereyra, Ibizas första teater som byggdes 1898, kan man i dag lyssna på livemusik och ta en cocktail varje kväll året om i den gamla kolonialinspirerade byggnaden som fortfarande har en autentisk inredning.”
Strand
”Min strand är hemlig! Men på Aguas Blancas är det fint och där finns också ett schyst hotell precis intill havet, Hostal Sa Plana, som är prisvärt.”
Juan Mari Mari, bar- och restaurangägare
Juan, även kallad Juanito, är född och uppvuxen på Ibiza och hans familj har bott här sedan generationer, vilket gör att han är en helt äkta ”ibicenco”. Juans pappa Toni öppnade baren Toni Curreu 1974 och gjorde köket till en skola för sina sju barn.
– Alla mina syskon försvann listigt nog för att öppna egna ställen när de väl lärt sig laga mat, berättar Juanito, men eftersom jag är yngst blev jag kvar, skrattar han.
Restaurangen är som ett hem för honom och han är ibland något av en terapeut åt sina gäster. Hit kommer både byggarbetare, klubbmänniskor, övervintrade hippies och racelegenden Niki Lauda för att prata och ta sig en drink hos Juanito. Inredningen på Bar Toni Curreu är absolut inget märkvärdigt, hit kommer man för den genuina hjärtliga stämningen och för att uppleva en autentisk spansk barkultur. Maten är vällagad med mycket hjärta: friterad fisk, räkor i chili- och vitlöksmarinad eller någon av Juanitos välfyllda boccadillos är några av husets specialiteter och vinerna är oftast av bättre kvalitet än på många av de finare restaurangerna.
Plats
”Jag tycker att folk borde uppleva Ibiza mer på ett riktigt sätt och fly sina turisthotell. Det finns massor av stränder, men passa på att uppleva Ibizas inre natur också. Ta en tur upp på de snirkliga vägarna på Morna Valley’s berg i stället för att bara sola! Cykel, jeep, till fots, eller varför inte hyra en häst? Tar du dig högst upp ser du hela ön och om det är fint väder ända bort till Mallorca. Gudomligt!”
Restaurang
”Själv åker jag gärna till San Antonio för att äta fisk på Can Pujol, allt är fenomenalt gott. Öns garanterat bästa kött finns på min grannrestaurang Cas Pages, men det är inget för vegetarianer!”
Butik
”Förr fanns det fullt av små lanthandlar och gårdsbutiker runt om på landsbygden, nu har de mesta tyvärr tvingats stänga. På Toni Can Mariano utanför Aguas Blancas kan du fortfarande handla som förr i tiden.”
By
”De små autentiska byarna håller också på att försvinna, eller rättare sagt förväxa sig. Men åk till San Matteo och San Agustin, två små byar där det inte finns mer än en bar, en kyrka och ett par hus. Och en massa lugn …”
Tanya Angela Hartmann, driver yachtföretaget Sealine Ibiza
Tanya Angela, från Tyskland, kom till Ibiza 1996 med sin lilla dotter för att jobba som guide för jeepsafaris.Hon har dessutom drivit restaurangen the Milestones ett par år och arbetar nu med yachtföretaget Sealine som hyr ut och säljer båtar på Ibiza.
– Jag tyckte att Ibiza var en väldigt bra ö med en öppen atmosfär. En perfekt plats för barn att växa upp på. Här kan man ta med sig barnen ut på de flesta ställen, exempelvis på min före detta restaurang som numera heter Sansara. Varje söndag är det familjedag där, barnen kan springa omkring utomhus och leka och det är en skön bohemisk känsla.
Vackraste bilvägen
”Åk från San Miguel till Santa Ines och njut av landsbygden, speciellt vackert är det i januari när mandelträden blommar.”
Radiokanal
”Global Radio 97.6, bästa musiken spelade av öns bästa dj:er.”
Stränder och vikar
”Cala Jondal och Cala Boix, den sistnämnda är känd för sin svarta sand.”
Restaurang
”Cardamom Club, modern indisk restaurang inhyst i en flera hundra år gammal finca i Santa Eulalia. Härlig stämning och trevlig personal. Öppet både för lunch och middag, och man kan ta med sig barn utan problem. Det går också bra att bara hänga i baren för ett glas vin och några samosas och småprata med ägaren Craig. Håll annars utkik efter färsk fisk på de spanska restaurangerna, Dorada al Sal, saltbakad guldbraxen, och grillade sardiner är mina favoriter.”
Relax
”Fenicia Spa på Hotel Thalasso, som också är ett fantastiskt hotell att bo på om man vill slå på stort. Annars går det bra att bara spendera några timmar inne på relaxavdelningen, basta, ta en behandling eller bara besöka hotellet för en drink i hotellbaren. Det lilla familjeägda hotellet Can Talaias är också en liten pärla med bara ett fåtal rum. Du bor mitt ute på landet med hästar och växthus omkring hörnet.”
Utflykt
”Chartra en båt, med eller utan skeppare och åk till den lilla obebodda ön Es Palmador, precis utanför Formentera. Turkost hav och vit sand!”
David Fernandez Latorre, läderdesigner från Barcelona
David kom redan som barn till Ibiza på semester tillsammans med sina föräldrar. 1995 började han stanna längre perioder och till sist följde han sitt hjärta och bosatte sig på ön för gott. I dag arbetar David på heltid som läderdesigner i sin egen ateljé. Han använder sig av gamla traditionella hantverksmetoder när han tillverkar väskor, necessärer och skärp men blandar även in mer moderna influenser i sin design.
– Jag kom till Ibiza för att jag älskar öns speciella atmosfär, det är ett eget litet miniuniversum med människor från hela världen och det finns inga fördomar.
Davids läderdesign säljs bland annat i läderbutiken Te Cuero, i byn Santa Getrudis och i Sandal Shop, i Ibiza stads gamla stadsdel.
Plats
”Stranden Las Salinas på vintern och Cala Conta, utanför San Josep, på sommaren. Den sistnämnda är för mig världens vackraste plats att uppleva solnedgången på.”
Restaurang
”Charmiga La Paloma, San Lorenzo. Här kan man äta middag med influenser både från Italien och Israel. På morgonen kan man svänga in på restaurangens kafé och bageri, dricka en chailatte och äta ekologiska bakverk och grillad foccacia med humus i trädgården. På måndagskvällar är restaurangen stängd, men då omvandlas i stället uteserveringen till en biograf och det visas independentfilm från världens alla hörn. Jag går även ofta till den lokala lilla restaurangen Es Galliner i San Josep. Här kan man sitta bredvid både miljonärer och byggarbetare och ibland blir man överraskad av en spontan livekonsert som anordnas av den karismatiske ägaren.”
Shopping
”Jag gillar butikerna EZK8, som säljer skatemode i källaren på Calle Aragón 21 och på Avenida España 9.”
Folkliv
”Marknaderna Las Dalias i San Carlos och Hippodrome loppmarknad i San Jordi är bra på lördagar. Torget Plaza del Parque, Ibiza stad, är perfekt för att ta en drink eller kaffe och för att titta på stans alla personligheter.”
Fest
”Mest speciellt på Ibiza är de lokala små utomhusfesterna som anordnas i byarna. En höjdare är flower power-festen som anordnas på grannön Formentera varje år i slutet av juni.”
Adresser
Atzaro Agroturismo
Adress: Carretera Sant Joan km 15
Tel. +34-971-33 88 38
www.atzaro.com
Bambuddha Grove
Adress: Carretera San Juan km 8
Butik Belinda’s
Adress: Residencial Peralta, Local 4 A, San Carlos
Hotel Can Curreu
Adress: San Carlos km 12
Tel. +34-971-33 52 80
Lediga rum & priser
Restaurang Can Pujols
Adress: Badia de Sant Antoni, San Antonio
Tel. +34-971-34 14 07
Hotel Can Talaias
Tel. +34-971-32 57 42
www.hotelcantalaias.com
Restaurang Cardamom Club
Adress: ovanför matmarknaden i Santa Eulalia
Tel. +34-971-32 00 17
Restaurang Cas Pagés
Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos km 10
Insotel Fenicia Prestige Hotel Thalasso Spa
Adress: Santa Eulalia
Lediga rum & priser
Restaurang La Paloma
Adress: San Lorenzo
Tel. +34-971-32 55 43
Marknaden Las Dalias
Adress: Carretera San Carlos km 12
Sandal Shop
Adress: Plaza de Vila 2, D’alt Vila
Bar & Magic Garden Sansara
Adress: Carretera Santa Eularia/San Carlos km 9.3
Santa Eulalia Yachting
Adress: Santa Eulalias båthamn
www.staeulalia-yachting.com
Hostal Sa Plana
Adress: Aguas Blancas
Tel. +34-971-33 55 51
www.ibiza-hotels.com/saplana
The Rock Bar
Adress: Calle Cipriano Garijo, Ibiza stad
Te Cuero
Adress: Plaza Santa Gertrudis, Santa Gertrudis
Bar Toni Curreu
Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos
Resa till Ibiza
I år har resebolaget Apollo Ibiza som nyhet i charterutbudet från maj till början av september. (www.apollo.se) Det går också att flyga reguljärt till Barcelona med exempelvis SAS eller lågprisbolaget Sterling och byta till inrikesflyg. Spanair flyger även till Ibiza från Arlanda via Madrid och Barcelona under delar av året.
(RES Nr 5 2008)
Ibiza är världsberömd för sina vilda fester. Men den vita ön har många av andra ansikten. Följ med på upptäcktsfärd till några av öbornas egna gömställen.
Det finns kanske ingen annan plats på jorden som är så känd för sin klubbvärld som Ibiza. Här pågår partylivet mer eller mindre dygnet runt och det finns folk som anser att man inte kan titulera sig dj innan man har spelat på någon av Ibizas större klubbar. Och visst ligger en del av öns marknadsvärde i det stora partyutbudet och den eklektiska musikscenen. Men den är också en smältdegel av kontraster: droger och ayurveda, trance och yoga, femstjärniga hotell, sova på stranden eller ta in på ett renande ashram.
Bohemkulturen har präglat känslan på Ibiza genom åren. I början av sextiotalet blev ön en mötesplats för människor som sökte en alternativ livsstil. Ryktet om att Ibiza var platsen där man kunde leva en sådan spred sig världen över, och snart föddes uttrycket hippie. En av de tidiga frontfigurerna var Mora, också kallad ”The hippie queen”. Hon kom till Ibiza på mitten av sextiotalet och förälskade sig i atmosfären. I sitt jobb som modell och klubbvärdinna blev hon snabbt en viktig del av den exhibitionistiska och kreativa scenen som bidragit till Ibizas bohemstämpel.
– Det fanns en sorts frihet här, både när det gällde människorna som sökt sig hit och i naturen, berättar Mora. Konstnärer blandades med långhåriga bikers och unga hippies från Amerika, som egentligen var rikemansbarn som ville revoltera mot familjen genom att leva bohemiskt. Att vara hippie är egentligen att leva fri. Jag lever exempelvis utan försäkring, har ingen mobiltelefon och går till fots upp till mitt hus i bergen, säger den snart sjuttioåriga före detta modellen, som än i dag får huvuden att vändas där hon sitter på marknaden Las Dalias och stickar sina speciella korsettliknande Moratröjor.
Bohemkulturen lever än på Ibiza. Hyllningar till solnedgången och månskensfester är vardagsmat under sommarmånaderna. En av de mest kända är bongosessionen på söndagskvällarna på stranden Benirras. Från början var det en liten grupp människor som spelade på slagverk för att hylla solen, i dag är ritualen en av öns stora attraktioner under sommarmånaderna. Ett antal musiker trummar in solnedgången medan stranden förvandlas till ett gungande hav av dansande människor, jonglörer och eldkonstnärer.
Som kontrast till bohemkulturen började exklusiva discoklubbar poppa upp på ön i början av sjuttiotalet. Pacha, den mest legendariska nattklubben, öppnades 1971 och fick snabbt ett rykte om sig att vara lika extravagant, extrem och trendig som Studio 54 i New York. Vaughan Stanford, välkänd partyprofil på Ibiza sedan mer än tjugofem år tillbaka, är ett av Pachas ansikten utåt.
– Jag kom hit från London på en fet motorcykel 1982, berättar Vaughan. Vad som imponerade på mig var Ibizas frihet. Då bodde fortfarande en del i tält på stranden, ingen hade telefon så man var helt enkelt tvungen att röra sig mellan olika platser för att få tag i folk. Första gången jag klev in på Pacha fick jag gåshud, det var som ett enda gigantiskt party och liknande inte någon klubb jag tidigare varit på.
Vaughan fick jobb som dansare på nattklubben. Efter drygt tretton års dansande tröttnade han på den musik som spelades och introducerade en ny idé för ledningen: The Funky Room. En idé som snabbt blev en succé.
– Jag ville att rummet skulle utstråla den känsla som jag själv gillar. Intimt, spontandans till garagemusik och massa coola typer. Fulla snubbar utan t-shirt släpper jag inte in.
Många av Ibizas trendigaste barer och restauranger ligger ute på den vackra landsbygden. Men där finns också så mycket mer. Till exempel lugna, charmiga så kallade rural hotels, vita stenhus (finca) som byggts ut med flera rum och annex genom åren. Ett av de vackraste heter Can Curreu och ligger på en kulle strax utanför byn San Carlos. Här finns också en av öns få riktigt exklusiva restauranger.
På landsbygdhotellet Atzaró har man hämtat inspiration från Asien och Afrika. Hit lockas gästerna av ljuvliga apelsinlundar, massage i något av de tillhörande templen och turiska bastubad. I den vackra restaurangen bjuds god mat och i den trendiga loungen kan man slappa till skön musik.
Ibiza är valmöjligheternas ö. Lyxhotell i stan och sköna resorter på landsbygden, coola nattklubbar och stillsam natur, en levande bondekultur vid sidan om celebriteternas jetsetliv. Tillsammans bidrar de alla till att skapa myten om den vita ön.
Ylva Jonsson, designer och dekoratör
Ylva kommer ursprungligen från Gävle. Under många år bodde hon i Stockholm, där hon drev en personlig butik på Södermalm. Periodvis har hon även bott i Indien och det var under en av sina resor där som hon träffade en grupp människor som precis startat en alternativ etnoklubb på Ibiza, Namaste Experience.
– Du ska inte bo i Stockholm, Ylva, utan på Ibiza, tyckte de.
Ylva tog dem på orden, stängde sin butik och gav sig i väg, litandes på sin magkänsla. Hon började första dagen på Ibiza med att sy kuddar till Namaste och gjorde under många år mycket av de karaktäristiska dekorationerna till klubben. Nu har hon bott drygt nio år på ön, hunnit med att ha restaurang, en liten butik i gamla stan och anordnat flera modevisningar. Hon säljer sina fantastiska Kailashklänningar, skapade med inspiration från sagor, indiska prinsessor och feer på konstnärsmarknaden Las Dalias och i sin och vännen Belindas butik i byn San Carlos.
– Vad jag älskar mest med Ibiza är att jag som egentligen är stadsmänniska kan sitta i mitt lilla hus mitt ute på vischan och ändå kan hela världen titta förbi på en fika. Det finns så mycket speciella människor här.
Klubb
”¬Namaste är mitt vardagsrum”, säger Ylva, som bor bara några hundra meter från Las Dalias där delar av marknaden på onsdagskvällar förvandlas till en fantasifull, mystisk paradisträdgård, dekorerad med stora färgglada blommor, indiska guldkuddar och skimrande tygfjärilar.”Särskilt barn brukar bli lyckliga av alla dekorationer. Och små gäster är precis lika välkomna som vuxna. Hit kan alla komma i början av kvällen, vuxna som barn, för att lyssna på levande etnomusik, se olika dansföreställningar med exempelvis Bollywooddansare, eldkonstnärer eller mer kända artister som Nina Hagen. Vid ettiden på natten börjar musiken pumpa och man kan dansa till sex på morgonen om man känner för det.”
Restaurang
”Sunset Ashram, på den otroligt vackra stranden Cala Conta, gör indisk mat mixad med andra matkulturer. Här kan man bland annat äta en fantastisk tali, en tallrik med olika sorters indiska smårätter. Restauranger bjuder ibland in dj:er, ofta kvinnliga, bland andra Mafaiza från London. Utbudet på Ibiza varierar från säsong till säsong. Det som gällde förra året har kanske inte samma kock sommaren efter. Man kan därför råka ut för både bra och dåliga överraskningar”, tipsar Ylva.
Shopping och upplevelser
”Ett måste är att bege sig till Calle de la Virgin i Ibiza stads gamla stadsdel. Här är alla små butiker öppna sent in på natten och efter tolvslaget kommer alla exhibitionister, transvestiter och partyfolket som klätt upp sig i olika extrema kreationer hit och det blir en enda spontant show. De stora klubbarna anordnar ofta fantastiska kostymparader här.”
Bar
”På Teatro Pereyra, Ibizas första teater som byggdes 1898, kan man i dag lyssna på livemusik och ta en cocktail varje kväll året om i den gamla kolonialinspirerade byggnaden som fortfarande har en autentisk inredning.”
Strand
”Min strand är hemlig! Men på Aguas Blancas är det fint och där finns också ett schyst hotell precis intill havet, Hostal Sa Plana, som är prisvärt.”
Juan Mari Mari, bar- och restaurangägare
Juan, även kallad Juanito, är född och uppvuxen på Ibiza och hans familj har bott här sedan generationer, vilket gör att han är en helt äkta ”ibicenco”. Juans pappa Toni öppnade baren Toni Curreu 1974 och gjorde köket till en skola för sina sju barn.
– Alla mina syskon försvann listigt nog för att öppna egna ställen när de väl lärt sig laga mat, berättar Juanito, men eftersom jag är yngst blev jag kvar, skrattar han.
Restaurangen är som ett hem för honom och han är ibland något av en terapeut åt sina gäster. Hit kommer både byggarbetare, klubbmänniskor, övervintrade hippies och racelegenden Niki Lauda för att prata och ta sig en drink hos Juanito. Inredningen på Bar Toni Curreu är absolut inget märkvärdigt, hit kommer man för den genuina hjärtliga stämningen och för att uppleva en autentisk spansk barkultur. Maten är vällagad med mycket hjärta: friterad fisk, räkor i chili- och vitlöksmarinad eller någon av Juanitos välfyllda boccadillos är några av husets specialiteter och vinerna är oftast av bättre kvalitet än på många av de finare restaurangerna.
Plats
”Jag tycker att folk borde uppleva Ibiza mer på ett riktigt sätt och fly sina turisthotell. Det finns massor av stränder, men passa på att uppleva Ibizas inre natur också. Ta en tur upp på de snirkliga vägarna på Morna Valley’s berg i stället för att bara sola! Cykel, jeep, till fots, eller varför inte hyra en häst? Tar du dig högst upp ser du hela ön och om det är fint väder ända bort till Mallorca. Gudomligt!”
Restaurang
”Själv åker jag gärna till San Antonio för att äta fisk på Can Pujol, allt är fenomenalt gott. Öns garanterat bästa kött finns på min grannrestaurang Cas Pages, men det är inget för vegetarianer!”
Butik
”Förr fanns det fullt av små lanthandlar och gårdsbutiker runt om på landsbygden, nu har de mesta tyvärr tvingats stänga. På Toni Can Mariano utanför Aguas Blancas kan du fortfarande handla som förr i tiden.”
By
”De små autentiska byarna håller också på att försvinna, eller rättare sagt förväxa sig. Men åk till San Matteo och San Agustin, två små byar där det inte finns mer än en bar, en kyrka och ett par hus. Och en massa lugn …”
Tanya Angela Hartmann, driver yachtföretaget Sealine Ibiza
Tanya Angela, från Tyskland, kom till Ibiza 1996 med sin lilla dotter för att jobba som guide för jeepsafaris.Hon har dessutom drivit restaurangen the Milestones ett par år och arbetar nu med yachtföretaget Sealine som hyr ut och säljer båtar på Ibiza.
– Jag tyckte att Ibiza var en väldigt bra ö med en öppen atmosfär. En perfekt plats för barn att växa upp på. Här kan man ta med sig barnen ut på de flesta ställen, exempelvis på min före detta restaurang som numera heter Sansara. Varje söndag är det familjedag där, barnen kan springa omkring utomhus och leka och det är en skön bohemisk känsla.
Vackraste bilvägen
”Åk från San Miguel till Santa Ines och njut av landsbygden, speciellt vackert är det i januari när mandelträden blommar.”
Radiokanal
”Global Radio 97.6, bästa musiken spelade av öns bästa dj:er.”
Stränder och vikar
”Cala Jondal och Cala Boix, den sistnämnda är känd för sin svarta sand.”
Restaurang
”Cardamom Club, modern indisk restaurang inhyst i en flera hundra år gammal finca i Santa Eulalia. Härlig stämning och trevlig personal. Öppet både för lunch och middag, och man kan ta med sig barn utan problem. Det går också bra att bara hänga i baren för ett glas vin och några samosas och småprata med ägaren Craig. Håll annars utkik efter färsk fisk på de spanska restaurangerna, Dorada al Sal, saltbakad guldbraxen, och grillade sardiner är mina favoriter.”
Relax
”Fenicia Spa på Hotel Thalasso, som också är ett fantastiskt hotell att bo på om man vill slå på stort. Annars går det bra att bara spendera några timmar inne på relaxavdelningen, basta, ta en behandling eller bara besöka hotellet för en drink i hotellbaren. Det lilla familjeägda hotellet Can Talaias är också en liten pärla med bara ett fåtal rum. Du bor mitt ute på landet med hästar och växthus omkring hörnet.”
Utflykt
”Chartra en båt, med eller utan skeppare och åk till den lilla obebodda ön Es Palmador, precis utanför Formentera. Turkost hav och vit sand!”
David Fernandez Latorre, läderdesigner från Barcelona
David kom redan som barn till Ibiza på semester tillsammans med sina föräldrar. 1995 började han stanna längre perioder och till sist följde han sitt hjärta och bosatte sig på ön för gott. I dag arbetar David på heltid som läderdesigner i sin egen ateljé. Han använder sig av gamla traditionella hantverksmetoder när han tillverkar väskor, necessärer och skärp men blandar även in mer moderna influenser i sin design.
– Jag kom till Ibiza för att jag älskar öns speciella atmosfär, det är ett eget litet miniuniversum med människor från hela världen och det finns inga fördomar.
Davids läderdesign säljs bland annat i läderbutiken Te Cuero, i byn Santa Getrudis och i Sandal Shop, i Ibiza stads gamla stadsdel.
Plats
”Stranden Las Salinas på vintern och Cala Conta, utanför San Josep, på sommaren. Den sistnämnda är för mig världens vackraste plats att uppleva solnedgången på.”
Restaurang
”Charmiga La Paloma, San Lorenzo. Här kan man äta middag med influenser både från Italien och Israel. På morgonen kan man svänga in på restaurangens kafé och bageri, dricka en chailatte och äta ekologiska bakverk och grillad foccacia med humus i trädgården. På måndagskvällar är restaurangen stängd, men då omvandlas i stället uteserveringen till en biograf och det visas independentfilm från världens alla hörn. Jag går även ofta till den lokala lilla restaurangen Es Galliner i San Josep. Här kan man sitta bredvid både miljonärer och byggarbetare och ibland blir man överraskad av en spontan livekonsert som anordnas av den karismatiske ägaren.”
Shopping
”Jag gillar butikerna EZK8, som säljer skatemode i källaren på Calle Aragón 21 och på Avenida España 9.”
Folkliv
”Marknaderna Las Dalias i San Carlos och Hippodrome loppmarknad i San Jordi är bra på lördagar. Torget Plaza del Parque, Ibiza stad, är perfekt för att ta en drink eller kaffe och för att titta på stans alla personligheter.”
Fest
”Mest speciellt på Ibiza är de lokala små utomhusfesterna som anordnas i byarna. En höjdare är flower power-festen som anordnas på grannön Formentera varje år i slutet av juni.”
Adresser
Atzaro Agroturismo
Adress: Carretera Sant Joan km 15
Tel. +34-971-33 88 38
www.atzaro.com
Bambuddha Grove
Adress: Carretera San Juan km 8
Butik Belinda’s
Adress: Residencial Peralta, Local 4 A, San Carlos
Hotel Can Curreu
Adress: San Carlos km 12
Tel. +34-971-33 52 80
Lediga rum & priser
Restaurang Can Pujols
Adress: Badia de Sant Antoni, San Antonio
Tel. +34-971-34 14 07
Hotel Can Talaias
Tel. +34-971-32 57 42
www.hotelcantalaias.com
Restaurang Cardamom Club
Adress: ovanför matmarknaden i Santa Eulalia
Tel. +34-971-32 00 17
Restaurang Cas Pagés
Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos km 10
Insotel Fenicia Prestige Hotel Thalasso Spa
Adress: Santa Eulalia
Lediga rum & priser
Restaurang La Paloma
Adress: San Lorenzo
Tel. +34-971-32 55 43
Marknaden Las Dalias
Adress: Carretera San Carlos km 12
Sandal Shop
Adress: Plaza de Vila 2, D’alt Vila
Bar & Magic Garden Sansara
Adress: Carretera Santa Eularia/San Carlos km 9.3
Santa Eulalia Yachting
Adress: Santa Eulalias båthamn
www.staeulalia-yachting.com
Hostal Sa Plana
Adress: Aguas Blancas
Tel. +34-971-33 55 51
www.ibiza-hotels.com/saplana
The Rock Bar
Adress: Calle Cipriano Garijo, Ibiza stad
Te Cuero
Adress: Plaza Santa Gertrudis, Santa Gertrudis
Bar Toni Curreu
Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos
Resa till Ibiza
I år har resebolaget Apollo Ibiza som nyhet i charterutbudet från maj till början av september. (www.apollo.se) Det går också att flyga reguljärt till Barcelona med exempelvis SAS eller lågprisbolaget Sterling och byta till inrikesflyg. Spanair flyger även till Ibiza från Arlanda via Madrid och Barcelona under delar av året.
(RES Nr 5 2008)
Turistmagneten Kreta i Grekland har fortfarande mil av tomma stränder. Det gäller bara att hitta dem. Alexandra Pascalidou listar sina sju favoriter.
Kreta förekommer flitigt i den grekiska mytologin och gudarna valde sannerligen sina smultronställen med omsorg. När gudarnas gud Zeus var nyfödd gömdes han i en grotta på Kreta för att hans glupska pappa Kronos inte skulle äta upp honom. Alla som kan Kreta vet att det är ett bra ställe att gömma sig på. Än i dag är Kreta en plats för både gudar och vanliga dödliga som vill vara för sig själva en stund. Trots att ön är ett av Europas främsta turistmål finns det ännu många platser där turisterna är få och ensamheten nära.
Kreta hyser dessutom några av Europas bästa stränder. Ingen annan europeisk ö har tilldelats så många blåa flaggor av EU för sina rena vatten. Om man söker jungfruliga, ödsliga paradisstränder utan tunga turister i string och ölmage bör man styra sandalen mot södra Kreta, Europas sista utpost. Här är det ännu tyst, autentiskt, fortfarande billigt, vänligt och vackert. Många av stränderna saknar solstolar, parasoller och kommers så var beredd med vatten och starka solskydd, för närmare Afrika kommer du inte i Europa. Nordvästra Kreta är också ännu oexploaterat. Här finns några av de vackraste platserna i Grekland, eller världen, om du frågar mig.
Triopetra – Det vilda lugnet
Triopetra har fått sitt namn efter de tre väldiga stenblock som reser sig ur havet och delar två stränder. Emellanåt kan det blåsa rätt hårt här nere och då utgör stenblocken bra vindskydd. Triopetra är ett större område med flera vidsträckta stränder med kristallklart vatten. Ett bra tips är att ta sikte på Pavlos Taverna som dramatiskt hänger nerför en sluttning mot havet. Pavlos själv är står ofta i köket och bakar eller grillar läckra kretensiska specialiteter. Avsluta middagen med en galaktoboureko, Pavlos underbara mjölkbakelse. Denna familjära taverna hyr också ut enkla rum med fantastisk havsutsikt för runt 30 euro natten (www.triopetra.com.gr ).
Stränderna till vänster om Pavlos är ofta helt öde och här kan man befria kroppen från bikini och badbrallor utan att någon höjer på ögonbrynen. Till höger ligger de mer besökta stränderna med tavernor, en beachbar och solstolar. Som alternativ till Pavlos kan man gå ner på Taverna Triopetra som ligger vid de tre stenarna, alldeles vid vattnet. Här serveras färsk fisk, skaldjur, kretensiska ostpiroger med honung och andra delikatesser till humana priser.
På berget ovanför Pavlos ligger Triopetra Yoga Retreat – ett yogacenter som under sommarhalvåret får viga utövare från hela världen att vallfärda hit för att träna med världskända yogis. Inklusive vegetarisk mat, spartanskt boende och exklusiv yogaträning fyra, fem timmar om dagen kostar en vecka 800 euro (www.ashtanga.gr ).
Från Rethymnon tar du bilen fyrtiofem minuter söderut. På vägen kan du stanna till i den pittoreska bergsbyn Spili, ta en frappé (iskaffe) och köra vidare mot Akoumia, en ännu mindre by. Därifrån får du hålla utkik efter en handgjord skylt där det står Triopetra. Vägen är slingrig och smal men stränderna som väntar där nere är väl värda strapatserna.
Agios Pavlos – Livet i en hängmatta
En liten fiskeby på södra Kreta som lever om sommaren och somnar på vintern. Det första som möter är en härlig bar och taverna där man lätt kan tillbringa en dag med att dricka färskpressade fruktjuicer och ligga i hängmattor under ett svalkande tak av strå. Här hänger många yogafrälsta som bor och tränar på centret Yoga Plus (www.yogaplus.co.uk ) som ligger på berget ovanför stranden. Penny som driver yogacentret har också en liten shop, Pennys Minimarket, bredvid tavernan. Här säljer hon allt ifrån solkrämer till orientaliska smycken, indiska tunikor och strandkläder.
Nedanför en lång trappa ner från tavernan ligger en härlig vik med en strand där man kan hyra solstolar och parasoll för 3 euro. På andra sidan om stranden kan man klättra upp för berget på slitna trätrappor, fortsätta över krönet, och sedan åka rutschkana ner för de trettio meter höga sanddynerna som leder till vackra vikar och sandstränder som ofta är helt öde.
Elafonissi – Vackrast i Europa
Sjuttio kilometer från Chania ligger denna guldkorniga sandstrand som sträcker ut en arm mot en mikroskopisk ö dit man kan vada i vattnet. Viken och ön bildar en lagun som anses vara en av de vackraste i Europa. Här i det turkosblåa vattnet har otaliga reklamfilmer spelats in, men dessvärre har platsen blivit så populär att den bör undvikas under högsäsongen i juli och augusti om man inte älskar frenetiskt fotograferande folkmassor. Är man ändå här under sommaren kan man få njuta av skönheten efter klockan fyra då de sista turistbussarna lämnar stranden. Stanna in i den ljumma kvällen och avnjut en storslagen solnedgång. Bussar går från Chania men man kan också stanna till i Paleochora och ta en kort båttur därifrån till lagunen.
Prevelli – Fotogenisk ravin
Vid Kourtaliotiravinen ligger enligt mig en av världens vackraste platser och Kretas mest fotograferade område. Megalopotamos heter floden som rinner ut i det iskalla, kristallklara, turkosgröna havet. Längs med floden finns vackra vattenfall, grottor, tropiska palmer, små bassänger och en handfull övervintrade hippies och yogis som bosatt sig här för en sommar eller för gott.
Här råder en magiskt tropisk grönska mitt i det karga Kreta. Växtlighet med oleanderbuskar, palmer, mossa, örter, lavendel, rosmarin sprider sin doft och skönhet. Passa på att besöka klostret i Prevelli när du ändå är här. En sådan här plats är förstås populär under högsäsong så platsen blir mer din ju längre från turistveckorna du kommer.
Paleochora – By för bad
Bara resan hit är värd besöket. Från Chania går bussar som i två timmar slingrar sig fram genom bergen till en hisnande upplevelse. Bussarna stannar i Paleochora som är en liten genuin by med ett par tusen invånare på sydvästra sidan av Kreta.
Här finns ett antal hotell och pensionat för övernattning och det är ett bra alternativ om man vill bo och bada på samma ställe. Byn är en favorit bland kretensare själva på utflykt från någon av de större orterna och det är därför betydligt mer folk på helgerna än i veckorna. Paleochora har två vackra stränder med olika karaktär. Den ena har fin sand, den andra härliga solklippor.
Balos – Den blå lagunen
Balos strand är överlägsen alla stränder och bäst i mitt test. Längst ut på en lång landtunga som sträcker sig ut i havet på nordvästra Kreta ligger denna långgrunda lagun med ljummet vatten och finkornig vit sandstrand, perfekt för snorkling.
Under rätt omständigheter är detta en närmast magisk plats olik det mesta i Europa. På grund av lagunens läge når inte de kraftiga sommarvindarna in till stranden. Tyvärr tar ändå havet med sig en del olja som driver in och stör den annars paradislika vyn.
Balos är tillräckligt svårt att ta sig till för att det ska bli en exklusiv upplevelse. Från byn Kalyviani går en slingrande, stundtals riktigt dålig grusväg med hisnande utsikt.Om vägen är extra dålig kan man behöva fyrhjulsdrift för att ta sig hit. Sista biten måste man gå, en promenad på en kvart. Bästa sättet att ta sig hit är kanske ändå med båt från Kastelli. Båten avgår halv tio på morgonen och går tillbaka vid fyra. Ta med allt du behöver hit för nere vid stranden finns bara ett litet kafé.
Falasserna – Greklands klaraste vatten
I den mindre turisttäta nordvästra delen finner du Falasserna där du kan vara för dig själv och njuta av denna oändliga strand.Falasserna blev vald till Greklands bästa strand 2002 och har även fått pris för att ha det renaste vattnet i hela Grekland.Det kan dock blåsa en hel del här så undvik blåsiga dagar om du gör utflykter hit. Bussar går från Chania och tar cirka en och en halv timme.
Turistmagneten Kreta i Grekland har fortfarande mil av tomma stränder. Det gäller bara att hitta dem. Alexandra Pascalidou listar sina sju favoriter.
Kreta förekommer flitigt i den grekiska mytologin och gudarna valde sannerligen sina smultronställen med omsorg. När gudarnas gud Zeus var nyfödd gömdes han i en grotta på Kreta för att hans glupska pappa Kronos inte skulle äta upp honom. Alla som kan Kreta vet att det är ett bra ställe att gömma sig på. Än i dag är Kreta en plats för både gudar och vanliga dödliga som vill vara för sig själva en stund. Trots att ön är ett av Europas främsta turistmål finns det ännu många platser där turisterna är få och ensamheten nära.
Kreta hyser dessutom några av Europas bästa stränder. Ingen annan europeisk ö har tilldelats så många blåa flaggor av EU för sina rena vatten. Om man söker jungfruliga, ödsliga paradisstränder utan tunga turister i string och ölmage bör man styra sandalen mot södra Kreta, Europas sista utpost. Här är det ännu tyst, autentiskt, fortfarande billigt, vänligt och vackert. Många av stränderna saknar solstolar, parasoller och kommers så var beredd med vatten och starka solskydd, för närmare Afrika kommer du inte i Europa. Nordvästra Kreta är också ännu oexploaterat. Här finns några av de vackraste platserna i Grekland, eller världen, om du frågar mig.
Triopetra – Det vilda lugnet
Triopetra har fått sitt namn efter de tre väldiga stenblock som reser sig ur havet och delar två stränder. Emellanåt kan det blåsa rätt hårt här nere och då utgör stenblocken bra vindskydd. Triopetra är ett större område med flera vidsträckta stränder med kristallklart vatten. Ett bra tips är att ta sikte på Pavlos Taverna som dramatiskt hänger nerför en sluttning mot havet. Pavlos själv är står ofta i köket och bakar eller grillar läckra kretensiska specialiteter. Avsluta middagen med en galaktoboureko, Pavlos underbara mjölkbakelse. Denna familjära taverna hyr också ut enkla rum med fantastisk havsutsikt för runt 30 euro natten (www.triopetra.com.gr ).
Stränderna till vänster om Pavlos är ofta helt öde och här kan man befria kroppen från bikini och badbrallor utan att någon höjer på ögonbrynen. Till höger ligger de mer besökta stränderna med tavernor, en beachbar och solstolar. Som alternativ till Pavlos kan man gå ner på Taverna Triopetra som ligger vid de tre stenarna, alldeles vid vattnet. Här serveras färsk fisk, skaldjur, kretensiska ostpiroger med honung och andra delikatesser till humana priser.
På berget ovanför Pavlos ligger Triopetra Yoga Retreat – ett yogacenter som under sommarhalvåret får viga utövare från hela världen att vallfärda hit för att träna med världskända yogis. Inklusive vegetarisk mat, spartanskt boende och exklusiv yogaträning fyra, fem timmar om dagen kostar en vecka 800 euro (www.ashtanga.gr ).
Från Rethymnon tar du bilen fyrtiofem minuter söderut. På vägen kan du stanna till i den pittoreska bergsbyn Spili, ta en frappé (iskaffe) och köra vidare mot Akoumia, en ännu mindre by. Därifrån får du hålla utkik efter en handgjord skylt där det står Triopetra. Vägen är slingrig och smal men stränderna som väntar där nere är väl värda strapatserna.
Agios Pavlos – Livet i en hängmatta
En liten fiskeby på södra Kreta som lever om sommaren och somnar på vintern. Det första som möter är en härlig bar och taverna där man lätt kan tillbringa en dag med att dricka färskpressade fruktjuicer och ligga i hängmattor under ett svalkande tak av strå. Här hänger många yogafrälsta som bor och tränar på centret Yoga Plus (www.yogaplus.co.uk ) som ligger på berget ovanför stranden. Penny som driver yogacentret har också en liten shop, Pennys Minimarket, bredvid tavernan. Här säljer hon allt ifrån solkrämer till orientaliska smycken, indiska tunikor och strandkläder.
Nedanför en lång trappa ner från tavernan ligger en härlig vik med en strand där man kan hyra solstolar och parasoll för 3 euro. På andra sidan om stranden kan man klättra upp för berget på slitna trätrappor, fortsätta över krönet, och sedan åka rutschkana ner för de trettio meter höga sanddynerna som leder till vackra vikar och sandstränder som ofta är helt öde.
Elafonissi – Vackrast i Europa
Sjuttio kilometer från Chania ligger denna guldkorniga sandstrand som sträcker ut en arm mot en mikroskopisk ö dit man kan vada i vattnet. Viken och ön bildar en lagun som anses vara en av de vackraste i Europa. Här i det turkosblåa vattnet har otaliga reklamfilmer spelats in, men dessvärre har platsen blivit så populär att den bör undvikas under högsäsongen i juli och augusti om man inte älskar frenetiskt fotograferande folkmassor. Är man ändå här under sommaren kan man få njuta av skönheten efter klockan fyra då de sista turistbussarna lämnar stranden. Stanna in i den ljumma kvällen och avnjut en storslagen solnedgång. Bussar går från Chania men man kan också stanna till i Paleochora och ta en kort båttur därifrån till lagunen.
Prevelli – Fotogenisk ravin
Vid Kourtaliotiravinen ligger enligt mig en av världens vackraste platser och Kretas mest fotograferade område. Megalopotamos heter floden som rinner ut i det iskalla, kristallklara, turkosgröna havet. Längs med floden finns vackra vattenfall, grottor, tropiska palmer, små bassänger och en handfull övervintrade hippies och yogis som bosatt sig här för en sommar eller för gott.
Här råder en magiskt tropisk grönska mitt i det karga Kreta. Växtlighet med oleanderbuskar, palmer, mossa, örter, lavendel, rosmarin sprider sin doft och skönhet. Passa på att besöka klostret i Prevelli när du ändå är här. En sådan här plats är förstås populär under högsäsong så platsen blir mer din ju längre från turistveckorna du kommer.
Paleochora – By för bad
Bara resan hit är värd besöket. Från Chania går bussar som i två timmar slingrar sig fram genom bergen till en hisnande upplevelse. Bussarna stannar i Paleochora som är en liten genuin by med ett par tusen invånare på sydvästra sidan av Kreta.
Här finns ett antal hotell och pensionat för övernattning och det är ett bra alternativ om man vill bo och bada på samma ställe. Byn är en favorit bland kretensare själva på utflykt från någon av de större orterna och det är därför betydligt mer folk på helgerna än i veckorna. Paleochora har två vackra stränder med olika karaktär. Den ena har fin sand, den andra härliga solklippor.
Balos – Den blå lagunen
Balos strand är överlägsen alla stränder och bäst i mitt test. Längst ut på en lång landtunga som sträcker sig ut i havet på nordvästra Kreta ligger denna långgrunda lagun med ljummet vatten och finkornig vit sandstrand, perfekt för snorkling.
Under rätt omständigheter är detta en närmast magisk plats olik det mesta i Europa. På grund av lagunens läge når inte de kraftiga sommarvindarna in till stranden. Tyvärr tar ändå havet med sig en del olja som driver in och stör den annars paradislika vyn.
Balos är tillräckligt svårt att ta sig till för att det ska bli en exklusiv upplevelse. Från byn Kalyviani går en slingrande, stundtals riktigt dålig grusväg med hisnande utsikt.Om vägen är extra dålig kan man behöva fyrhjulsdrift för att ta sig hit. Sista biten måste man gå, en promenad på en kvart. Bästa sättet att ta sig hit är kanske ändå med båt från Kastelli. Båten avgår halv tio på morgonen och går tillbaka vid fyra. Ta med allt du behöver hit för nere vid stranden finns bara ett litet kafé.
Falasserna – Greklands klaraste vatten
I den mindre turisttäta nordvästra delen finner du Falasserna där du kan vara för dig själv och njuta av denna oändliga strand.Falasserna blev vald till Greklands bästa strand 2002 och har även fått pris för att ha det renaste vattnet i hela Grekland.Det kan dock blåsa en hel del här så undvik blåsiga dagar om du gör utflykter hit. Bussar går från Chania och tar cirka en och en halv timme.
Från pistagemandlar till yoghurtgrytor, fiskar med klar blick och baklavabakelser. Ett av de bästa sätten att upptäcka Istanbul på är via magen. Med staden som bas går det att göra fantastiska kulinariska utflykter i syd- och västlig riktning.
Maten i Turkiet är förvånansvärt undervärderad. Egentligen bygger gastronomin här på samma principer som italiensk matlagning: lysande råvaror och okonstlad tillagning. Det är stora smaker. Och bland de vardagliga upplevelserna som också kryddar resan ingår gästfriheten och den fysiska känslan som finns att upptäcka – det taktila Turkiet, helt enkelt.
Det är vid fastehögtiden ramadans slut. Då hör det till att man besöker rakstugan. Snett emot det före detta fängelset i Gamla stan, numera Four Season’s lyxhotell, rakar Hüsseyin Balkir mig med avmätt elegans och lätthet i handlaget. Frisersalongen Duygu Kvaförü är lika anspråkslös som min barberares Picassotvärrandiga tröja. Ett tag undrar jag om han verkligen behöver sina rejäla glasögon, för han går med fingertopparna igenom min hy för att lära känna samtliga ojämnheter i den. Som om han läste mitt ansikte i brailleskrift. Av varmt rakskum drar han lätt med pekfingret en vit mustasch på min överläpp innan han fortsätter med kinderna. Till och med det spröda skrapandet av rakkniven över hakan känns behagligt.
Bättre förberedd än så här kan man knappast bli inför den första måltiden efter ramadan. Slätrakade hakor skiner i kapp när vi bänkar oss med borgmästaren i nordöstra kommunen Beykoz, imamen, rektorn och byäldsten i en fullsatt församlingskantin intill en liten moské. Turkisk gästfrihet, ramadansk i synnerhet, och ett handskakande som aldrig tycks ta slut – allt lyses upp av starka lysrör i taket. Jag har aldrig mött så många Mehmet på en gång.
Först efteråt träffar vi kvinnorna bakom måltiden. De rör fortfarande i paprika- och lökblandningen i tvåhundralitersstekpannan och häller upp linssoppa från trehundralitersgrytan. Jag kan bara berömma dofterna i köket, beundra ordningen och glädjas med skratten och med färgerna i klädedräkterna. Om de här damerna startar restaurang baserad på sin egen matlagningstradition kommer de att göra karriär.
Fisk med utsikt
Istanbul är trots sina fantastiska historiska kvaliteter och fina råvaror en stad som är häpnadsväckande fixerad vid ”bästa utsikten”. Varje glimt av Gyllene hornets eller Bosporens vatten finns tydligt avspeglad i hotellens prislistor och restaurangernas menyer. Utsikt från frukostmatsalen värderas ofta högre än kvaliteten på madrassen man får sova på och hur väl utbildad service- och kökspersonalen är. Även på en av de mest välrenommerade restaurangerna ”with a view” har jag suttit alldeles för länge med en hycklande restaurangchef. Bara för att tillåta honom kyla ner mina heta besvikelse över den riktigt dumdryga kypare som drabbat mig.
Det finns givetvis en poäng med utsikten. På asiatiska sidan av Bosporen kan man sitta och se den livliga trafiken mellan Medelhavet och Svarta havet, mellan färjeterminalerna på ömse sidor om vattnet. Man kan se några av världens mest avbildade minareter och livet på andra sidan och tänka att ”där börjar ju Europa”. Och vice versa.
Restaurangerna vid vattnet serverar oftast fisk. Begär man det ska man också få se på fisken, vilket är långt viktigare än att se på utsikten med tanke på vad man betalar. Priserna varierar från det högst rimliga till det mest fantasifulla. Fiskbesiktningen man gör är ett gyllene tillfälle att fråga vad respektive fisk kostar när köket lagat till den. Åtminstone de fiskar som stirrar tillbaka på en med klar blick. Det ska alltid finnas minst ett par bra fiskar som stirrar tillbaka på en med klar blick även om inte alla är dagsfärska. Sea bass och sea bream är exempel på bra val bland finare fisk. Skarpsillen hamsi, bläckfisk och sardin är markant billigare. Tillagningen varierar med fisksorten, men rakt-på-sak-stekt, grillat eller friterat dominerar.
Vill man lära sig något om färskhet är det bara att komma ihåg den klarröda färgen på gälarna som försäljarna vrider fram till beskådande på senaste fångsten. Korgarna med fisk ser ut att vara till enbart för dekorationens skull. Det sker exempelvis i fiskstånden utanför den egyptiska kryddmarkanden i Gamla stan.
Utsikt över kommersen här, med blekgula ostar och grönsaker i alla färger alldeles intill har man från restaurangen Hamdis inglasade övervåning, en av Istanbuls ljusaste lunchupplevelser på alla sätt. På Hamdi serveras klassisk turkiskt mat med inslag från Gaziantep och grannstaden Sanliurfa, två sydliga sydturkiska matmetropoler.
NÄRA KULTURENS VAGGA
Originalmatlagningen härifrån hittar man på mindre än två timmars avstånd söderut med inrikesflyget, där floden Eufrat rinner igenom Turkiet. Gaziantep är berömt för sina intensivt smakande gröna pistagemandlar, lövtunna lahmacunpizzor (köttfärspizzor som serveras hoprullade med pickles och grönsaker i) och milt syrliga yoghurtgrytor. Och det är bara början. Baklavabakelse är en söt sensation när den avnjuts direkt i bageriet Güllüoğlu, så färsk att den ännu är varm och man kan höra den svalna.
Jag ser för första gången Gaziantep lite från ovan. Stadens våta fasader blänker till mellan slöjor av regn. Från utsiktspunkten i en högt belägen trädgård, en bostan, men skyddade under ett tak kan vi följa molnens rörelser när de jagas av friska oktobervindar. Än sveper de in det karga kulliga landskapet. Än släpper de igenom solens strålar så att vi tydligt ser syriska berg flera mil bort i sydlig riktning.
Det ställs fram ångande rödbrun çay i timglasfomade små teglas på en bricka så fort vi vänder ryggen till. För den skull att den anisdoftande rakın inte värmer oss tillräckligt, nu när skördetiden växlar från varm höst till snålblåst. Vår ciceron är Ragıp, utbildad tandläkare och hängiven matlagare. Ragıp har fullständigt förlorat sitt hjärta till köket och råvarorna i regionen.
– Gazianteps paprikor, pistage och fettsvansfår är värda all respekt, intygar han mellan tuggorna på en tunnbrödswrap fylld med storbladig persilja, valnötskärnor och citron.
Buteljformade pumpor, druvor, kronärskockor och olika sorters paprikor trivs här i den rika jorden. Smakerna är typiska för det som fått växa på traditionellt sätt i en bostan under sensommarens och den tidiga höstens sol, koncentrerade och sammansatta.
– Om tillagningen av sådana råvaror vill förändra något, så är det möjligen att göra de naturliga smakerna ännu mera intensiva, menar Ragıp.
Mitt i det framväxande moderna Gaziantep ligger de gamla marknadsgatorna och den nyrenoverade basaren där stadens många läderarbetare och finsmeder fått en fristad där de kan verka och visa sina färdigheter. Utan deras arbete skulle många av veteranbilarna vi ser rulla i karavan över västvärlden sakna sin glans. Några av dem skulle inte rulla alls.
Härifrån hämtas de förtenta djupa frukosttallrikarna till lamm- och rissoppan som Ragıp beställer åt oss om morgonen. Tirnaylibröd som kommer rykande hett ur den stora stenugnen som ligger alldeles under vårt bord på Metanet Lokansı. Frukostsoppa som den serverades för hundra år sedan är en helt mager soppa så när som på det fettsvansfårsfett som tillsätts för smakens skull.
– Jag har skrivit ner drygt tjugo recept på spett härifrån trakten och ännu fler salladsrecpt.
Ragıp talar som en fotbollskommentator för att hinna berätta.
– Kaféet i det här trähuset har inte ändrats under mina dryga femtio år här. Kanske har de städat det någon gång … Och där passerar vi det gamla badhuset som blir museum snart.
– Bered på att stiga trettio år tillbaka i tiden, säger vår chaufför gravallvarligt när vi når bron över Eufrat, på väg till Şanliurfa.
Vi närmar landet där keme grävs fram ur jorden. Bara om vädrets makter varit gynnsamma för denna lokala tryffelsort kan man beställa den, ofta grillad och serverad med lammfärs. Mot den lysande blå himmelen kastar sig en alldeles vit duva. Från ett torn kommer två svarta med vita huvuden. Plötsligt fylls luften av duvor, som liksom konfetti tycks spridas för vinden klockan tre på eftermiddagen. Brevduvor som husdjur påminner om bygdens historiska postförbindelser. I dag, trots att stadens arabiska, assyriska, armeniska och kurdiska traditioner ännu skymtar fram på gatorna, rusar i stället hälsningarna allt tätare över ett anonymt Internet.
Här bränner chilin hetare än i grannstaden Gaziantep. Män i vida kjolliknande şalvarbyxor äter grillad kycklinglever på fyrkantiga brädbitar mittemot inomhusmarknaden. De skalar och skär själva lök med slidkniven som är enda besticket på deras plats vid bordet. Och de förser sig med tomater för att avsluta med citron, mald rökig chili och salt. I basarernas valv tror man sig emellanåt se kvinnliga kunder hasta förbi. Men sjalarna över huvudena och de svarta knapplösa kapporna är typiska mansplagg. Kvinnans plats tycks i alla fall inte vara här. Inte förrän vid den mycket väl underhållna Halil-ur Rahman-moskén möter man hela familjer. En liten skolpojke som kunde ha spelat prins i filmatiserade österländska sagor fångar in min blick och börjar rabbla ”… Ibrahim … Ibrahim …”. Nästan utan att hämta andan. Pojkens kroppsspråk berättar nästan lika mycket som hans mekaniska rabblande på engelska, händerna rör sig och pekar i karpdammen bredvid där vi står, som bildades genom ett Allahs under för att rädda den bibliske Abraham undan en förtärande eld. Gulvit lokal kalksten ramar in dammen och får den intilliggande moskén med park att lysa i bjärt kontrast mot den gyttriga cementgrå staden. De branta klipporna som reser sig i fonden högt över parkens gröna trädkronor kröns av det väldiga urfafortets murar.
Välsituerade pilgrimer som reser till denna en av världens fem viktigaste muslimska vallfartsorter ser till att boka sig till en utsikt över allt detta, vilket de får från hotell El-Ruhas terrasser alldeles intill. Utsiktens antites är en av hotellets stora samlingssalar, en grotta inredd enbart med mattor och låga bord, insprängd i kalkklippan på samma sätt som många av stadens traditionella bostäder. De många sorternas matlagning på El-Ruhas meny avspeglar tillströmningen av resande som vallfärdar hit från Europa och olika delar av Turkiet. Matlagning med olja betyder Medelhavskusten, speciellt den olivodlande delen som gränsar till den grekiska övärlden.
Bildningsresor och arkeologiresor har alltid haft det antika Greklands fästen i sikte, Efesos, Pergamon och Troja, norr om Bodrums badlyx. För den matintresserade resenären finns all anledning att söka sig till stränderna nära Pergamon, till den alltför lite kända kuststaden Ayvalik. Själva valde vi bilresa från Istanbul och färjor över Bosporen för att se hur snabbmaten i Iskenders kebabimperium hanteras hundrafyrtio år efter sin premiär. Det illustreras utmärkt på en av Turikets modernaste outletar ett par mil norr om staden Balıkesir, där McDonalds och andra moderniteter trängs undan av Iskenders bar med riktiga tallrikar och kebaber som andas både tradition och smakrikedom. Även outletkomplexets hightechtoaletter imponerar. Tänk bara på kapaciteten att husera alla passagerare i cirka fyra busslaster åt gången. And do it in style.
Ayvalik måste ses en bit uppifrån där de gamla kvarteren känns tryggt oförändrade sedan sekel tillbaka. Men ett ännu säkrare kort är det gamla fiskesamhället på ön Cunda dit bron leder när man kör längs strandlinjen. Kajen är snabbpromenerad. Bara en restaurang där brukar omnämnas med vederbörlig respekt, Lale, som just renoveras av ägarfamiljen bakom det lilla finhotellet Bay Nihat, som gömmer sig i gyttret bland de små gränderna bakom. Den inbjudande bistron Günay ligger ett stenkast från Lale. Bläckfiskägg med oregano, bergsspenat och andra smårätter står alla uppställda i kylar bakom de glasdörrar som bildar fond i lokalen mot köket. Det är bara att se och välja. Men med försiktighet, för Günay saknar matsedel, så man har skäl att kontrollera framför allt vad huvudrättens fiskar kommer att kosta. Hyggliga turkiska viner hamnar på 40 lira och uppåt, men rakı kostar bara 7 för en åtta.
Minisamhället på Cunda tycks ha sovit en törnrosasömn i femtio år. Små välbyggda hus ser ut att tävla med innevånarna själva: är det byggnaderna eller människorna som bär den vackrast patinerade fasaden? Promenadavstånden är minimala, som gjorda för semesterliv i sol och värme. Skugga söker man i det stora kaffe- och tehuset vid kajen där gubbar bläddrar med spelkorten till ett parti açik basra eller oşkin. Under utflykten inåt ön blir vägen allt smalare och olivlundarna allt glesare. Byn på andra sidan ön är helt övergiven, men ett stycke längre bort kan man se solen gå ner över Lesbos, ett ödsligare, men också långt mera romantiskt alternativ till solnedgången vid Seytan Sofrasi som bidragit till Ayvaliks (diskreta) popularitet.
Från pistagemandlar till yoghurtgrytor, fiskar med klar blick och baklavabakelser. Ett av de bästa sätten att upptäcka Istanbul på är via magen. Med staden som bas går det att göra fantastiska kulinariska utflykter i syd- och västlig riktning.
Maten i Turkiet är förvånansvärt undervärderad. Egentligen bygger gastronomin här på samma principer som italiensk matlagning: lysande råvaror och okonstlad tillagning. Det är stora smaker. Och bland de vardagliga upplevelserna som också kryddar resan ingår gästfriheten och den fysiska känslan som finns att upptäcka – det taktila Turkiet, helt enkelt.
Det är vid fastehögtiden ramadans slut. Då hör det till att man besöker rakstugan. Snett emot det före detta fängelset i Gamla stan, numera Four Season’s lyxhotell, rakar Hüsseyin Balkir mig med avmätt elegans och lätthet i handlaget. Frisersalongen Duygu Kvaförü är lika anspråkslös som min barberares Picassotvärrandiga tröja. Ett tag undrar jag om han verkligen behöver sina rejäla glasögon, för han går med fingertopparna igenom min hy för att lära känna samtliga ojämnheter i den. Som om han läste mitt ansikte i brailleskrift. Av varmt rakskum drar han lätt med pekfingret en vit mustasch på min överläpp innan han fortsätter med kinderna. Till och med det spröda skrapandet av rakkniven över hakan känns behagligt.
Bättre förberedd än så här kan man knappast bli inför den första måltiden efter ramadan. Slätrakade hakor skiner i kapp när vi bänkar oss med borgmästaren i nordöstra kommunen Beykoz, imamen, rektorn och byäldsten i en fullsatt församlingskantin intill en liten moské. Turkisk gästfrihet, ramadansk i synnerhet, och ett handskakande som aldrig tycks ta slut – allt lyses upp av starka lysrör i taket. Jag har aldrig mött så många Mehmet på en gång.
Först efteråt träffar vi kvinnorna bakom måltiden. De rör fortfarande i paprika- och lökblandningen i tvåhundralitersstekpannan och häller upp linssoppa från trehundralitersgrytan. Jag kan bara berömma dofterna i köket, beundra ordningen och glädjas med skratten och med färgerna i klädedräkterna. Om de här damerna startar restaurang baserad på sin egen matlagningstradition kommer de att göra karriär.
Fisk med utsikt
Istanbul är trots sina fantastiska historiska kvaliteter och fina råvaror en stad som är häpnadsväckande fixerad vid ”bästa utsikten”. Varje glimt av Gyllene hornets eller Bosporens vatten finns tydligt avspeglad i hotellens prislistor och restaurangernas menyer. Utsikt från frukostmatsalen värderas ofta högre än kvaliteten på madrassen man får sova på och hur väl utbildad service- och kökspersonalen är. Även på en av de mest välrenommerade restaurangerna ”with a view” har jag suttit alldeles för länge med en hycklande restaurangchef. Bara för att tillåta honom kyla ner mina heta besvikelse över den riktigt dumdryga kypare som drabbat mig.
Det finns givetvis en poäng med utsikten. På asiatiska sidan av Bosporen kan man sitta och se den livliga trafiken mellan Medelhavet och Svarta havet, mellan färjeterminalerna på ömse sidor om vattnet. Man kan se några av världens mest avbildade minareter och livet på andra sidan och tänka att ”där börjar ju Europa”. Och vice versa.
Restaurangerna vid vattnet serverar oftast fisk. Begär man det ska man också få se på fisken, vilket är långt viktigare än att se på utsikten med tanke på vad man betalar. Priserna varierar från det högst rimliga till det mest fantasifulla. Fiskbesiktningen man gör är ett gyllene tillfälle att fråga vad respektive fisk kostar när köket lagat till den. Åtminstone de fiskar som stirrar tillbaka på en med klar blick. Det ska alltid finnas minst ett par bra fiskar som stirrar tillbaka på en med klar blick även om inte alla är dagsfärska. Sea bass och sea bream är exempel på bra val bland finare fisk. Skarpsillen hamsi, bläckfisk och sardin är markant billigare. Tillagningen varierar med fisksorten, men rakt-på-sak-stekt, grillat eller friterat dominerar.
Vill man lära sig något om färskhet är det bara att komma ihåg den klarröda färgen på gälarna som försäljarna vrider fram till beskådande på senaste fångsten. Korgarna med fisk ser ut att vara till enbart för dekorationens skull. Det sker exempelvis i fiskstånden utanför den egyptiska kryddmarkanden i Gamla stan.
Utsikt över kommersen här, med blekgula ostar och grönsaker i alla färger alldeles intill har man från restaurangen Hamdis inglasade övervåning, en av Istanbuls ljusaste lunchupplevelser på alla sätt. På Hamdi serveras klassisk turkiskt mat med inslag från Gaziantep och grannstaden Sanliurfa, två sydliga sydturkiska matmetropoler.
NÄRA KULTURENS VAGGA
Originalmatlagningen härifrån hittar man på mindre än två timmars avstånd söderut med inrikesflyget, där floden Eufrat rinner igenom Turkiet. Gaziantep är berömt för sina intensivt smakande gröna pistagemandlar, lövtunna lahmacunpizzor (köttfärspizzor som serveras hoprullade med pickles och grönsaker i) och milt syrliga yoghurtgrytor. Och det är bara början. Baklavabakelse är en söt sensation när den avnjuts direkt i bageriet Güllüoğlu, så färsk att den ännu är varm och man kan höra den svalna.
Jag ser för första gången Gaziantep lite från ovan. Stadens våta fasader blänker till mellan slöjor av regn. Från utsiktspunkten i en högt belägen trädgård, en bostan, men skyddade under ett tak kan vi följa molnens rörelser när de jagas av friska oktobervindar. Än sveper de in det karga kulliga landskapet. Än släpper de igenom solens strålar så att vi tydligt ser syriska berg flera mil bort i sydlig riktning.
Det ställs fram ångande rödbrun çay i timglasfomade små teglas på en bricka så fort vi vänder ryggen till. För den skull att den anisdoftande rakın inte värmer oss tillräckligt, nu när skördetiden växlar från varm höst till snålblåst. Vår ciceron är Ragıp, utbildad tandläkare och hängiven matlagare. Ragıp har fullständigt förlorat sitt hjärta till köket och råvarorna i regionen.
– Gazianteps paprikor, pistage och fettsvansfår är värda all respekt, intygar han mellan tuggorna på en tunnbrödswrap fylld med storbladig persilja, valnötskärnor och citron.
Buteljformade pumpor, druvor, kronärskockor och olika sorters paprikor trivs här i den rika jorden. Smakerna är typiska för det som fått växa på traditionellt sätt i en bostan under sensommarens och den tidiga höstens sol, koncentrerade och sammansatta.
– Om tillagningen av sådana råvaror vill förändra något, så är det möjligen att göra de naturliga smakerna ännu mera intensiva, menar Ragıp.
Mitt i det framväxande moderna Gaziantep ligger de gamla marknadsgatorna och den nyrenoverade basaren där stadens många läderarbetare och finsmeder fått en fristad där de kan verka och visa sina färdigheter. Utan deras arbete skulle många av veteranbilarna vi ser rulla i karavan över västvärlden sakna sin glans. Några av dem skulle inte rulla alls.
Härifrån hämtas de förtenta djupa frukosttallrikarna till lamm- och rissoppan som Ragıp beställer åt oss om morgonen. Tirnaylibröd som kommer rykande hett ur den stora stenugnen som ligger alldeles under vårt bord på Metanet Lokansı. Frukostsoppa som den serverades för hundra år sedan är en helt mager soppa så när som på det fettsvansfårsfett som tillsätts för smakens skull.
– Jag har skrivit ner drygt tjugo recept på spett härifrån trakten och ännu fler salladsrecpt.
Ragıp talar som en fotbollskommentator för att hinna berätta.
– Kaféet i det här trähuset har inte ändrats under mina dryga femtio år här. Kanske har de städat det någon gång … Och där passerar vi det gamla badhuset som blir museum snart.
– Bered på att stiga trettio år tillbaka i tiden, säger vår chaufför gravallvarligt när vi når bron över Eufrat, på väg till Şanliurfa.
Vi närmar landet där keme grävs fram ur jorden. Bara om vädrets makter varit gynnsamma för denna lokala tryffelsort kan man beställa den, ofta grillad och serverad med lammfärs. Mot den lysande blå himmelen kastar sig en alldeles vit duva. Från ett torn kommer två svarta med vita huvuden. Plötsligt fylls luften av duvor, som liksom konfetti tycks spridas för vinden klockan tre på eftermiddagen. Brevduvor som husdjur påminner om bygdens historiska postförbindelser. I dag, trots att stadens arabiska, assyriska, armeniska och kurdiska traditioner ännu skymtar fram på gatorna, rusar i stället hälsningarna allt tätare över ett anonymt Internet.
Här bränner chilin hetare än i grannstaden Gaziantep. Män i vida kjolliknande şalvarbyxor äter grillad kycklinglever på fyrkantiga brädbitar mittemot inomhusmarknaden. De skalar och skär själva lök med slidkniven som är enda besticket på deras plats vid bordet. Och de förser sig med tomater för att avsluta med citron, mald rökig chili och salt. I basarernas valv tror man sig emellanåt se kvinnliga kunder hasta förbi. Men sjalarna över huvudena och de svarta knapplösa kapporna är typiska mansplagg. Kvinnans plats tycks i alla fall inte vara här. Inte förrän vid den mycket väl underhållna Halil-ur Rahman-moskén möter man hela familjer. En liten skolpojke som kunde ha spelat prins i filmatiserade österländska sagor fångar in min blick och börjar rabbla ”… Ibrahim … Ibrahim …”. Nästan utan att hämta andan. Pojkens kroppsspråk berättar nästan lika mycket som hans mekaniska rabblande på engelska, händerna rör sig och pekar i karpdammen bredvid där vi står, som bildades genom ett Allahs under för att rädda den bibliske Abraham undan en förtärande eld. Gulvit lokal kalksten ramar in dammen och får den intilliggande moskén med park att lysa i bjärt kontrast mot den gyttriga cementgrå staden. De branta klipporna som reser sig i fonden högt över parkens gröna trädkronor kröns av det väldiga urfafortets murar.
Välsituerade pilgrimer som reser till denna en av världens fem viktigaste muslimska vallfartsorter ser till att boka sig till en utsikt över allt detta, vilket de får från hotell El-Ruhas terrasser alldeles intill. Utsiktens antites är en av hotellets stora samlingssalar, en grotta inredd enbart med mattor och låga bord, insprängd i kalkklippan på samma sätt som många av stadens traditionella bostäder. De många sorternas matlagning på El-Ruhas meny avspeglar tillströmningen av resande som vallfärdar hit från Europa och olika delar av Turkiet. Matlagning med olja betyder Medelhavskusten, speciellt den olivodlande delen som gränsar till den grekiska övärlden.
Bildningsresor och arkeologiresor har alltid haft det antika Greklands fästen i sikte, Efesos, Pergamon och Troja, norr om Bodrums badlyx. För den matintresserade resenären finns all anledning att söka sig till stränderna nära Pergamon, till den alltför lite kända kuststaden Ayvalik. Själva valde vi bilresa från Istanbul och färjor över Bosporen för att se hur snabbmaten i Iskenders kebabimperium hanteras hundrafyrtio år efter sin premiär. Det illustreras utmärkt på en av Turikets modernaste outletar ett par mil norr om staden Balıkesir, där McDonalds och andra moderniteter trängs undan av Iskenders bar med riktiga tallrikar och kebaber som andas både tradition och smakrikedom. Även outletkomplexets hightechtoaletter imponerar. Tänk bara på kapaciteten att husera alla passagerare i cirka fyra busslaster åt gången. And do it in style.
Ayvalik måste ses en bit uppifrån där de gamla kvarteren känns tryggt oförändrade sedan sekel tillbaka. Men ett ännu säkrare kort är det gamla fiskesamhället på ön Cunda dit bron leder när man kör längs strandlinjen. Kajen är snabbpromenerad. Bara en restaurang där brukar omnämnas med vederbörlig respekt, Lale, som just renoveras av ägarfamiljen bakom det lilla finhotellet Bay Nihat, som gömmer sig i gyttret bland de små gränderna bakom. Den inbjudande bistron Günay ligger ett stenkast från Lale. Bläckfiskägg med oregano, bergsspenat och andra smårätter står alla uppställda i kylar bakom de glasdörrar som bildar fond i lokalen mot köket. Det är bara att se och välja. Men med försiktighet, för Günay saknar matsedel, så man har skäl att kontrollera framför allt vad huvudrättens fiskar kommer att kosta. Hyggliga turkiska viner hamnar på 40 lira och uppåt, men rakı kostar bara 7 för en åtta.
Minisamhället på Cunda tycks ha sovit en törnrosasömn i femtio år. Små välbyggda hus ser ut att tävla med innevånarna själva: är det byggnaderna eller människorna som bär den vackrast patinerade fasaden? Promenadavstånden är minimala, som gjorda för semesterliv i sol och värme. Skugga söker man i det stora kaffe- och tehuset vid kajen där gubbar bläddrar med spelkorten till ett parti açik basra eller oşkin. Under utflykten inåt ön blir vägen allt smalare och olivlundarna allt glesare. Byn på andra sidan ön är helt övergiven, men ett stycke längre bort kan man se solen gå ner över Lesbos, ett ödsligare, men också långt mera romantiskt alternativ till solnedgången vid Seytan Sofrasi som bidragit till Ayvaliks (diskreta) popularitet.
