Hotell i Namibia
Namibias fria natur är det yttersta av modern lyx. Fri natur är dyrt. Det är någon som äger naturen och tar betalt vid en grind långt bort. Vi får tillträde till ingenting. Det är det som är lyxen.
Filmen om Namibia visas i mitt bilfönster. En tom och väldig jordlott, raka ristningar ytligt skrapade i den hårda ytan som av en knivspets, tunna sträck av dammiga vägar, mil efter mil i det torra landskapet.
Jag har varit här förr. Vägarna påminner mig om min bror. Vi skrattade oss genom Namibia i en gammal folkabuss full av de märkligaste människor för åtta år sedan. Vi var bröder. Vi har andats samma damm. Vi sa alltid att vi borde skriva om den resan. Ingen skrev. Vi behöll allt för oss själva. Då var det budget och smörgåsar med chutney och knivad ost vid vägkanten. Vi sov på tunna svampiga madrasser direkt på marken under enkla tält vi själva satte upp.
Åtta år senare skumpar jag på samma vägar i en mjukare stol. Nu är det organiserad lyx. Vildmark med silverbestick. Det är trerätters på savannen. Det är dunbolster i tälten. Det är kockmössa och gin och tonic och välstrukna khakiskjortor och svarta leenden och allt är så ordnat och så perfekt genomtänkt, allt för att vi ska nå det där vilda.
Och det fungerar. Lyxen tar oss paradoxalt nog närmare naturen.
Det är något casinoaktigt över gruppresor. Jag sätter hela min upplevelse på spel. Vilka ska dessa människor vara som jag ska dela en blivande rikedom med? Ska de suga ut mig? Ska de dubbla min vinst?
Vi möts på en gård till ett väldigt bra litet guesthouse i Windhoek. Danske Jens och sydafrikanerna, tjejerna som petar i maten, den lite runda och den lite mindre runda. De glada. De petiga. Den sömniga och den ljusa. Vi ska sitta i den där bilen tillsammans länge och skava och skratta och sova. Fem personer. Tretton dagar. Sedan ska vi aldrig mera ses.
På den första dagen äter vi torkat kött i jeepen och känner stämningar och lugnas över varandras hygglighet. Marcelino, vår guide, vår sjätte medlem, har ett evigt smittande leende. Han slutar aldrig prata om sina fåglar. En prick i himlen, look ropar han, look, a Southern black flycatcher. Han brinner för sina upptäckter som ett barn, varje gräshoppa är ett underverk. Han skrattar. Det smittar. Han har sin fru i Sydafrika. De verkar inte så lyckliga.
Vårt första stopp är en olivodling mitt ute i ingenting. Här bor en tysk person som ville odla oliver. Många tyskar bor i Namibia. Det var ju länge en tysk koloni, detta land som ingen riktigt ville bry sig om. I början retade grannarna det tyska paret med oliverna men i takt med att träden växer och oljan tappas upp hyser de en viss beundran. Ingen hade någonsin odlat oliver i Namibia tidigare. Vi går bland träden som vore vi i Italien. Olivodlingar har jag sett förr. Det är hett och lunchen är inget vidare. Oliverna smakar oliver. Tyskarna har en son. Han är, som man säger, lite speciell. En barnflicka tar hand om sonen. Här får han lugn i överflöd.
Många eftermiddagstimmar i bilen senare anländer vi till Waterberg. En högplatå som reser sig röd över landskapet som en annan Ayers Rock. Solen går ner och förväntan går upp inför första mötet med våra hem. Tältlägret som ska flytta med oss genom Namibia. Champagne och sex glada leenden möter fem turister och en guide. Våra dammiga väskor torkas av med våta trasor och bärs av mörka muskler till tälten. Inom tjocka tygväggar och tunna myggnät ett helt hem, dubbelsäng med frasiga dunbolster, nattduksbord, badrum med vattentoalett matad av en spann på trefot utanför tältet, badrockar, en hinkdusch hänger från taket över ett plåtkar. Allt är väldigt Hemingway.
Jag vaknar till mörker och kyla. Ovillig lämnar jag min dungömma och drar på mig iskallt stela byxor. Snart står en huttrande grupp och värmer händerna runt heta plåtkoppar med afrikanskt kaffe. Vi börjar en vandring uppför platån. Marcelino pekar och ler. Ett spår av oryx här, en dassie, ett kryp, femton svarta prickar i himlen. Efter en timmes vandring når vi andra sidan av platån, här i ingenstans med utsikt över Afrika överraskar oss ett dukat bord precis vid bergets rand. Vår fryntlige kock Ali steker ägg och bacon, rykande rött rooiboste hälls upp ur kannor i porslinskoppar. Värmen kommer inifrån. Solen stiger.
Namibia är ett ensamt land, själva landet är ensamt. Ett hörn av Afrika som känns mer isolerat än en ö. Öar har havet omkring sig. Öar har människorna ovanpå. Kanske är det därför, för att så få lever här, så glest. Ingen människa dominerar. Det är för långt mellan fötterna. Namibia ligger där öppet med en känsla att vem som helst när som helst kan gå rakt ut från den tunna vägen ut i landskapet och bara göra en enorm bit till sitt.
Förra gången jag var i Namibia åkte vi rakt förbi Okonjima Lodge. Det var för dyrt. Nu är det en annan kassa. Hela poängen med Okonjima är att här finns en av världens främsta parker för geparder. Boskapsägare hatar geparder. Det kan man förstå. Geparderna gör middag av deras djur. Men i stället för att skjuta geparden kan man slå ett nummer till AfriCat Cheetah Foundation och så kommer någon och hämtar geparden som hamnar här och kan jaga fritt i väldiga landskap. Turister kommer och bor i lyxiga lodger med utsikt över naturen och åker runt i jeepar och jagar djuren med sina kameror. Vi tittar på dem. De tittar på oss. Ingen dör. Nätterna i tält blandas med lyxen på dessa lodger. Det är dushen man vill åt. Men nydushade och utsövda längtar vi till tältet igen. Det är under den gröna kanvasen som man möter naturen.
Nästa dag åker vi till Etosha – Namibias berömda nationalpark. Afrikas djur står vid sina vattenhål med sina vänner och sina fiender och sneglar på varandra. Nervösa hjortar stannar blickstilla så fort något rör sig i buskarna. Gnuerna ser mest sura ut. Jag gillar gnuer. Dom är buffliga. Girafferna gungar framåt och dricker i mödosam spagat.
För mig är djur som pyramider. Det är helt magiskt när man ser dem första gången, fria. Där står de bara. De bara finns. Lever här. Men när man sett dem några gånger kommer den stressade gäspningen, som med allt fantastiskt man ser men inte deltar i. Man sitter där i sin safarijeep och tittar och tittar och sedan: Någon som är hungrig?
Vi åker vidare. Fjorton gnuer till. En elefant får oss att vakna till en stund. Fler gnuer. Några oryx. Så plötsligt befinner vi oss omringade av ett hav av guldfärgat knähögt gräs. Där med hovarna gömda i det svajande gula går en enorm flock zebror. De vadar tyst genom gräset som en scen ur Sagan om ringen. Det är inte den här världen.
Runt en lägereld: Sam, Chris, danska Jens, Marcelino med leendet och vi. Alla småhoppar med sina registolar närmare elden ju kallare kvällen blir. Långsamt närmar vi oss varandras privata sfärer. Läraren och idrottaren Jens, ständigt i sin träningsoverall, brinner för sina barn, sina skolbarn. Han pratar om dem som om sin familj. Han organiserar resor och tar med hela sin klass än hit än dit. Han lever sitt aktiva liv i sitt Danmark. Sam, den lite mindre av de två tjejerna, pluggar, bor i Johannesburg som inte alls är så farligt som alla säger. Det säger alla som bor i Johannesburg. De är bästa vänner, hon och Chris, som jobbar extra på CC Africa, arrangören vi åker med. De hade förstås aldrig haft råd med detta om hon inte fått sin personalrabatt. Inte för att det är vansinnigt dyrt, men ströjobb och studentlån är ingen god grund för en resa av den här typen. De pratar om sina tentor.
Alla pratar om sina länder. Hur dyrt det är eller inte är och hur man bor och gör och andra ofarliga ämnen. Det är ett ganska enkelt gäng. Vi, Jens och studenterna. Inte den vanliga mixen av safarigäster. Ali står i sin matbuss och ungsbakar oryx. Sedan kommer han med sitt varma leende under sin kockmössa och berättar om kvällens middag och vi sveper våra drinkar och flyttar oss från lägerelden och sätter oss kring den vita duken.
Middagen är den tid då jag måste stålsätta mig en smula för att stå ut med Sam och Chris eviga petande med maten. Stackars Ali får ständigt bära tillbaka sina mödosamt arrangerade men förkastade förrätter. Sam och Chris gör en stor sak av allt de inte äter. Alla är dock mycket glada i de sydafrikanska viner som förgyller våra middagar. Lätt lulliga går vi tidigt i säng.
Det kanske mäktigaste lägret slår vi Damaraland. Ett magiskt landskap långt från allfarvägarna, om nu några vägar kan kallas så i detta land. Det tog oss många rejält skumpiga timmar att nå hit men det är värt allt. Inte en människa någonstans, bara uråldriga berg, ensamma hjortar och familjer av zebror som rörliga fläckar på långa avstånd. Mitt i allt detta ligger våra blygsamma tält. Fri natur är det yttersta av modern lyx. Fri natur är dyrt. Det är någon som äger naturen, som tar betalt vid en grind någonstans långt bort. Vi ser honom aldrig men vi betalar och får tillträde. Till ingenting. Det är det som är lyxen. Vi tar en promenad mot solnedgången och når fram till vår höjdpunkt precis när solen nuddar de spetsiga topparna. Naturligtvis har Marcelino organiserat så att vi kan uppleva detta med ett glas i handen. Isens knäppande i whiskeyglaset är det enda ljud som konkurrerar med vinden.
Nästa dag byter landskapet fullständigt skepnad. Vi når skelettkusten – så kallad för att sjöfarare genom tiderna lurats av dimman och sandbankarna till en svältdöd i ett av världens mest ogästvänliga landskap. Ingenting växer här, ingenting lever här, ingen människa överlever här. Allt är sand och sten och dimma och iskall Atlant. I timmar färdas vi längs denna långa döda kust tills vi når Swakopmund.
Namibia har två städer av någon sorts betydelse, Windhoek och Swakopmund. Det är något konstigt med städer i detta landskap. Få platser, kanske Grönland, har så bisarra öar av enstörig civilisation som i Namibia. Huvudstaden Windhoek är en samling kartonger på högsta hyllan i kylskåpet. De fyrkantiga grälla husen. Två liter mjölk, jos av apelsin, sex ägg i en grön kartong, den vita keson. Rent och städat däremellan.
Swakopmund är ännu märkligare – en tysk fristad vid södra Atlanten där tiden stått stilla. Namibier pratar med någon sorts stolthet om denna gudsförgätna plats. Den är lika bisarr denna gång som den förra. Tyska damer med håret lagt på en salong som inte bytt inspiration sedan femtiotalet. Modebutiker lika daterade. En badort nästan ständigt insvept i rå dimma. Här säljs uppblåsbara krokodiler till de barn som huttrande bygger sandslott på den långa stranden som egentligen bara är öknens fortsättning mot havet. Vi köper diamanter.
Swakopmund är för mig bara en utgångspunkt för en vidare resa mot världens vackraste plats, och detta står jag för. Sossusvlei, öknen några timmar söder om staden, är något ingen människa vill missa.
Jag minns Sossusvlei. Som vi frös. Innan solen gått upp över öknen gick vi genom mörkret och den iskalla dimman. Min brors svarta tröja framför mig i mjölken. Vi skakar av köld. Först över den torra leran sedan spred sig det röda landet omkring oss. Vi börjar gå uppför, sanden fyller skorna, benen sjunker ner flera decimeter i det lösa. Mjölksyran och ansträngningen värmer oss. Halvvägs upp på det flera hundra meter höga berget av sand kliver vi ur dimman och upp i himlen. Framför oss det märkligaste landskap jag någonsin sett. Ur molnen av dimma höjer sig eldröda mjuka toppar av sand med knivskarpa konturer mot den blåa himlen. Vi fortsätter vår tunga vandring uppför mot toppen. Långsamt lättar dimman och hela landskapet är rött under morgonsolen. Vi sätter oss på toppen, hundratals meter sand, hur många ton, under oss, och bara stirrar. Jag tar upp en vattenflaska och tömmer den i klunkar, fyller den sedan med sand. Än i dag har jag sanden hemma.
Sossusvlei är nästan lika magiskt denna gång minus dimman och det första mötets dramatik. Vi hänförs innan vi återvänder till vår lodge någon timme bort. Sossusvlei Mountain Lodge är ett ställe man blir glad av. En lodge mitt i öknen, en arkitektur som smälter in i landskapet, ett perfekt designhotell i världens utkant, långt från Philippe Starck och nära naturen. Bäst är att det finns ett fönster ovanför sängen så att man kan ligga och titta på natthimlen.
Natten i Sossusvlei är den klaraste i hela världen. Bara Atacamaöknen i Chile kommer i närheten av den klara luft och den svarta natt som ligger mellan öknen och stjärnorna här.
Det bor en perfekt professor på lodgen. Han är precis sådan som man tänker sig en astronom från University of Chicago. Här har han sitt teleskop. Här håller han små inspirerande lektioner för turister som gapande stirrar rakt upp i luften. Nästa dag har alla ont i nacken.
Vi fortsätter mot vårt sista tältläger och det är här som Jens snart ska citera Kierkegaard.
Vi möts upp för vår sista middag. Ali står och grillar och hans runda ansikte och leende och vita mössa flammar av elden. En kraftig flaska rött värmer oss när vi sitter till bords. Vi har upplevt något tillsammans som snart är slut. Jens fyller femtio denna dag och det är hans anledning. Han har gett sig själv en upplevelse för livet. Ali bär in en tårta till efterrätt. En champagnekork smäller i mörkret.
Mellan skålarna håller vi tal till varandra. Jens säger att hans dröm har infriats. Han har köpt sig en biljett och tagit sin vältränade femtioåriga kropp till Namibia. Han har fått sitt äventyr. Jens är högtidlig, rörd och rakt ut i mörkret säger han: Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
En kanotsafari på Zambesifloden i Zimbabwe är ett äventyr på liv och död. Vattnet är fullt av flodhästar. Stränderna vimlar av krokodiler, vildhundar och elefanter. Men det är ett bekvämt äventyr. På kvällarna bär det av över floden, in bland träden. Till tältläger fulla av grabbar som gillar stora djur och gin & tonic.
Skyll på inflygningen, skyll på den enormt tidiga morgonen. Skyll på den aningen oklara kartan i guideboken som nästan förleder en till att tro att här finns ett samhälle. Skyll på att jag är så medtagen att jag knappt vet vad jag heter, än mindre var jag är. Skyll på vad som helst. Bara inte på mig. För så fort jag ställt frågan inser jag själv hur dum den är.
– Finns det något ställe där man kan köpa lite frukost?
Orden blir hängande i den dammiga luften i Mana Pools nationalpark i Zimbabwe. Jag ser att munnen på vår infödde guide, Andy Ault, plötsligt formats till ett mycket frågande o. För att parera skjuter jag in ett strategiskt eller något? innan han börjar kasta de ofrånkomliga menande blickarna åt de andras håll. Jag borde ha insett att detta inte direkt är stället där det finns en espressobar med grillad focaccia.
Andy axlar sitt gevär och leder i väg oss över ett fält. Pekar bortåt några buskar och förklarar att det finns lejon där någonstans, eller också är de redan två mil bort. Till slut kommer vi fram till skjulen. Eller rucklen. Med alla nationers mått mätt.
En kille sitter och rengör någon ospecificerad utrustning men lyckas fixa fram inlagd guava, flingor och mjölk. Andy väger på en stol under ett träd fullt med babianer och röker det lokala cigarettmärket Madison. Mellan blossen förklarar han att vi måste vara mycket försiktiga om vi lämnar närområdet.
– För bara tre månader sedan blev en sjuttonårig tjej ihjältrampad av en uppskrämd elefanthona där borta, på vägen mot toaletterna.
Typiskt nog får den uppgiften min mage att rassla i gång som aldrig förr. Av någon grym ödets nyck måste jag genast gå just den vägen.
Kanoterna sicksackar mellan flodhästarna. Det gäller att hålla sig på rätt sida om djuren. Helst närmast stranden, eftersom de föredrar de djupa rännorna mitt i, men det beror på hur de ligger i förhållande till varandra. Ibland blir det lite trixigt att välja rätt läge. Eftersom vi pumpats fulla med historier om hur farliga flodhästarna är håller vi spänd uppsikt över alla ögonpar som ständigt följer oss vad vi än gör. Redan efter ett par timmar på Zambesifloden känns det som att jag sett tusentals flodhästar. Och ju längre dagen går, desto rödare framstår de som. Öronen snurrar och lyser som lyktor.
– Det är en sorts svett som får dem att se ut så där, säger Andy. De utsöndrar ett sekret och det är därför de ser så röda ut. Flodhästarna är flodens sura gubbar. Kommer man någon halvmeter för nära deras domäner signalerar de sitt missnöje med höga råmande ljud. Ett paddeltag för nära och de beter sig som om man försökt palla deras äpplen.
– De låter en hel del. Det fanns till och med en flodhäst, en stor gammal tjur, som snarkade. Man kunde höra varje andetag över hela floden när den sov. Det var lite störande, men egentligen rätt skönt. Man visste var den fanns. För allra vanligast är att flodhästar sover under vattnet. Risken att man ska råka paddla över dem är ganska stor. Vaknar de då är det lite svettigt. En gång hände det mig, när jag hade en elvaåring och en trettonåring i båten. Kanoten lyftes upp och kastades omkull. Tack och lov var vi så nära strandkanten att vi inte ens hann bli blöta. Och det var ingen aggressiv attack, vi var bara på fel ställe vid fel tidpunkt. Här och var är den höga, sandiga strandkanten perforerad av hål. Ibland när man smyger förbi störtar det ut små röda fåglar från dem. Det känns som att bli beskjuten. Fågelsorten heter carmine bee eater och håller luften föredömligt fri från jobbiga insekter.
Vår safari sträcker sig över fyra dagar och tre nätter. Vi kommer att färdas några av flodens sammanlagda 254 mil. Zambesi är Afrikas fjärde största flod och rinner ut i Indiska oceanen. I min värld minst lika mytisk som Kongofloden. Bara namnet är som en besvärjelse. Alldeles bredvid oss på floden ligger Johan och guppar i en kanot som styrs av vår andra guide, Bono Lunga.
– Vad som än händer. Spring inte i väg, väser Andy i samma sekund som elefanten tar ett steg framåt för att markera vem som har makten.
Andy Ault hukar med geväret i handen bakom ett träd. Vi andra kryper ihop bakom honom. Var verkligen den här strövturen bort från stranden verkligen nödvändig? Elefanten tar ett steg till. Jag ser hur Johan plötsligt blir spänd som en sträng. Eller jag känner det, för i exakt samma stund drabbas jag själv av samma reflex. Hela kroppen vill genast lägga benen på ryggen.
– Sitt stilla, säger Andy bestämt och börjar sedan tala lugnande med elefanten.
Efter tio, femton långa sekunder går den vidare, förbi oss, bort mot ett av de vattenhål som gett Mana Pools dess namn. Där står ett överraskat vildsvin och blänger mot den.
Här finns mycket gott om djur, det har jag redan förstått. Mana Pools har varit nationalpark i snart fyrtio år, sedan 1967, och ligger i norra delen av landet, utmed gränsen till Zambia. Andy skrattar och visar upp sin darrande hand. För mig dröjer det en lång stund innan jag återfår kontrollen över mina knän.
Då har Andy precis upptäckt några vildhundar som vi bara måste speja på. Vildhundarna har precis ätit upp en impala, ett av de hjortliknande djuren med vad som ser ut som en svart McDonaldslogotyp målad tvärs över stjärten. De är i dubbel bemärkelse den afrikanska vildmarkens fast food. Nu ligger hundarna mätta under ett träd och vi spanar på deras stora runda Musse Pigg-öron genom våra kikare. En bit bort ligger impalans huvud med tillhörande ryggrad. Kranium och kotor. Inget mer. Smyger man dit går det att se hur oerhört väl avgnagt kadavret är. Ingenting har sparats. Det är delvis helt förfärligt, delvis en stark påminnelse om barndomen och den oerhörda glädjen man endast kan finna genom att peta på döda saker med pinnar.
Den första lunchen på safarin spenderas i sällskap med ett gäng britter på fiskesemester. Klockan är bara tolv men de sippar redan på drinkar och mobbar varandra på det där jobbiga viset som vissa sorters män gör för att visa vänskap. En av dem är tjock och får veta det. En annan är flintis och blir hela tiden påmind om sin brist på kalufs. En tredje, den rödmosige Nigel, är tydligen kass på att fiska. Den fjärde verkar bara vara perfekt. Mellan gnabbandet visar de stolt bilder på en sammandrabbning med en elefant. Av bilden att döma ser elefanten ut att ha vält den ena kanoten. Två sydafrikaner sitter också med vid bordet. Far och svärson. De är knäpptysta. Talar bara motvilligt. Aldrig med varandra.
Jag tittar ut över floden och fattar inte riktigt hur jag ska palla med flera timmars paddling nu. Det blev en tidig morgon i Kariba, sedan en timmes nervkittlande flygning i ett litet plan styrt av en gammal vithårig, fåordig man i ökenkängor, khakibyxor och vit skjorta. Landskapet under oss böljade fram. Uttorkade buskar såg ut som svinborst på bergsryggarna. Sedan en tur runt reservatet efter landningen och mötet med elefanten. Jag är fullständigt färdig. Andy Ault visar sig vara tankeläsare. Han kommer direkt fram med en kopp kaffe som tacksamt tas emot. Med munnen full av kaffe och magen full av mat går jag tillbaka till kanoterna.
Tankeläsaren slår strax till igen. Det har gått timmar. Mina axlar värker som efter ett stenhårt styrketräningspass. Kan jag känna fibrerna i musklerna? Börjar de brista? Precis när jag tror att något ska gå sönder i dem styr vi in till strandkanten eftersom Andy tycker att vi ska ta oss ännu en titt omkring. Utan att jag hunnit säga ett knyst. Andy sticker upp huvudet över banken för att kolla att kusten är klar och att inga arga elefanter, lejon, bufflar eller flodhästar passerar förbi.
– Följ mig, säger han. Som om det fanns några egentliga alternativ.
– Det här är en av mina absoluta favoritplatser längs floden.
Vi marscherar tätt över bränd jord, i akaciornas skugga. Akaciaträdens fröskidor är, vid sidan av impalor, de mest populära matvarorna bland ställets alla djur. Elefanter och babianer älskar dem som om de vore gåslever.
Eftersom det är de sista dagarna av september är Zimbabwe precis i slutet av den årliga torkan och vi passerar då och då stora skallar som ligger kvar efter fjolårets rekordhetta då massvis med elefanter svalt ihjäl. Framme vid ett vattenhål ser vi en silvrig mungo rassla i väg genom gräset. Överallt omkring oss syns impalor, ståendes blickstilla. Skogsbrynet är fullt med zebror. Vid vattenhålet rör sig en stor krokodil. Det ser egentligen inte djupt ut, men när den glider ner bland växterna är den totalt omöjlig att upptäcka. Jag börjar fundera över karriärdraget att bli delvis uppäten av en krokodil? Eller vore det coolare att bli mosad av en elefant? Andy sätter sig på en stock, stödd mot geväret. Johan plåtar en gam eller något. Bono sätter sig ner och läser en tidning om nationalparkskötsel. Vi vilar en stund, njuter av den fantastiska vyn med de kornblå bergen bortanför floden på Zambiasidan.
Klockan är runt sex och solen verkar inte kunna vänta på att gå ner. Jag hinner inte ens duscha innan mörkret faller och alla konstiga ljud sätter i gång. En uggla ser mig naken i duschen och börjar hoa uppskattande. Vissa människor måste gå mycket långt för att bli värderade som sexsymboler.
Vi har anlänt till det första lägret. Våra tält är redan uppställda när vi når stranden, de är knappt mer än myggnät på sidorna vilket visar sig vara helt perfekt, maten är på gång och på ett bord vid en eld står det massvis med spritflaskor uppställda. I en kylväska intill finns öl. Det känns förstås som en härligt manlig dröm att slå sig ner i en regissörsstol och dricka något väldigt starkt. Det finns inget som en gin & tonic i vildmarken för att förvandla en människa från en cityslicker till en äventyrare i doktor Livingstone-klassen. David Livingstone skrev för övrigt en bok om sin expedition längs Zambesifloden, då det enligt uppgift gick lite vildare till än under vår. Han hade också med sig en hel del sprit, men gick även loss ganska hårt bland de besökta byarnas alla kvinnor. Å andra sidan råkade han ut för tjuvaktiga konstnärer (målaren Thomas Baines fick sparken för stöld, mer eller mindre mitt i djungeln), köttsår, parasiter och andra vedermödor.
Den sortens äventyr är så klart väldigt överskattade. Till slut hade Livingstone i stort sett bara sin malaria att njuta av, och expeditionen benämndes som ett enda stort misslyckande trots att han under den upptäckt Victoriafallen. Vi har en väntande trerättersmiddag (Soppa! Biff Stroganoff! Cheesecake!), sköna nybäddade tältsängar och egna tälttoaletter så att vi slipper bli uppätna om en nödsituation skulle uppstå. En bekväm livsfara.
Under middagen berättar Andy episoder från sin karriär som guide.
– På mitt första jobb skyfflade en kille in fullt med fröskidor från akaciaträdet under bilen där jag sov. Mitt i natten vaknade jag plötsligt av att ett gäng elefanter stod och buffade på bilen. Givetvis blev jag livrädd, men det var bara att knipa igen om det. Hade jag sagt något hade jag fått höra det i år. Det är en viss machokultur här ute. En kille togs in för att han blivit biten av ett djur, jag minns inte vilket. Alla hade väldigt roligt åt att han fått bettet i häcken, eftersom det tydde på att han fegat. Den episoden kommer han aldrig att få glömma. Vi skrattar med som om vi förstår precis och själva aldrig skulle ha vänt ett vilt djur ryggen, men det krävs så klart bara ett enda bett från lägrets enda mygga innan jag börjar fantisera om svåra tropiska sjukdomar och min egen nära förestående död. Men då passar Andy på att släppa en nyhet som får håret att räta ut sig i min afro.
– Jag bor förresten egentligen i Motala.
Myrsloken är nationalparkens egen hyresvärd. Han gräver hela tiden nya hål och i de gamla flyttar andra djur in. Såväl piggsvin som vildsvin brukar kvarta i de övergivna gryten. Påfallande ofta brukar de bosätta sig i samma håla. Eftersom vildsvinen är vakna på dagen och piggsvinen är verksamma på natten brukar det gå bra ett tag. För eller senare brukar dock vildsvinen få en smärtsam överraskning när piggsvinen tagit sovmorgon. Eftersom de förra tar sig in i grytet med baken först blir de en tacksam måltavla för rumskamratens vrede.
– Kolla här, säger Andy och visar på ett litet ärr på sin ena hand. Det här kommer från ett piggsvin. Taggen gled in i handen, och det var oerhört svårt och smärtsamt att få ut den igen eftersom den har hullingar.
Det är vår andra dag på floden och vi har återigen gett oss ut på upptäcktsfärd mellan strandbankarna och skogen. Vattenflaskor slängda över axlarna. Jag tror aldrig tidigare att jag förstått skillnaden mellan hetta och värme. Jag trodde att det delvis var samma sak. Men de är inte ens släkt. Det är inte särskilt varmt här, bara som en typisk svensk sommardag. Det är däremot väldigt hett. Torrt. Vi andas damm och gräs och passerar genom buskar som luktar precis som marijuana. Andy går först. Jag och Johan följer efter. Sist går Bono tystlåtet och håller koll på saker och ting. Efter att vi kollat in myrslokens hålor står vi och spanar bortåt horistonten. Bono ser något i kikaren och vi andra tittar åt samma håll.
Ett gäng vildhundar jagar något (gissningsvis ännu en impala). – Har en impala någonsin dött av ålderdom? funderar jag högt.
– Du, jag kan lova dig att det aldrig har hänt. Inte här, säger Andy.
Bono garvar. Johan plåtar en snygg träformation. Vi börjar sakta gå mot tumultet. Mitt vatten är redan uppdrucket. Promenaden går långsamt utmed en liten kulle. Då och då stannar vi medan Andy och Bono lyssnar på saker eller letar spår.
– Kolla, här har det gått en leopard, säger Andy och petar på några nertryckta sandkorn i vad som för mig bara är ett virrvarr av fotavtryck och spillning.
Efter några sådana pauser höjer Andy högra armen i en signal som inte kan missförstås. Vi ställer oss i tät formation. Nere till vänster, ovanför vad som ser ut att vara en glänta, kretsar ett gäng gamar.
– Något har hänt här, säger Andy.
Sakta, sakta går vi dit. Från vår plats bakom en buske kan vi se ett köttstycke och en vildhund som jagar och nästan får tag i en gam.
– Äter de gamar? frågar jag.
– Jag vet inte, det har jag aldrig sett dem göra men det beror på att jag aldrig sett dem få tag på en gam, säger Andy.
– Inte jag heller, säger Bono.
– Därför hade det varit lite intressant att se vad som hänt, säger Andy.
Efter att ha underhållit oss med några roliga anekdoter om krokodiler strax innan vi går i kanoterna tycker Andy att vi ska ta en badpaus mitt ute på floden. Vattnet är visserligen grunt just här, men idén känns med ens sådär lite lagom lockande. Johan försöker förklara att han inte är någon stor badare, vad nu det kan betyda. Men Andy vet exakt vad som biter. Fem minuter senare sitter vi nakna mitt i floden och dricker öl.
Kvällen är en välkommen repris på den föregående. Drinkbord och trerättersmiddag. Medan vi äter pressar vi Andy på hans bakgrund i Motala. Det visar sig att han, som ursprungligen kommer från Zimbabwe, träffade sin svenska fru när hon var här för att forska om vildhundar. När hon blev gravid med deras första barn beslöt de sig för att flytta till Sverige. Men båda längtar tillbaka till Afrika och Andy åker hit och jobbar varje år, några månader åt gången. Ofta i Mana Pools, men också på andra ställen. Bland annat har han lett safariturer till bergsgorillorna i Uganda.
– Jag måste tillbaka till Afrika efter nio månader i Sverige. Det är verkligen som en drog.
Det blir en blöt middag. Och det blir ännu blötare efteråt. Andy och Bono börjar berätta skräckhistorier som de, av fullt naturliga skäl, hållit inne med tidigare under dagen, men däremot gärna hintat lite om då och då. Det börjar med de rent djuriska tragedierna:
– En kollega såg några lejon simma över floden, säger Andy. Det var naturligtvis en fantastisk syn, man ser dem säll n simma överhuvudtaget och inte så långt. Plötsligt togs en lejonhona av en krokodil. Hon daskades fram och tillbaka i vattnet och bara försvann. Tänk, ett helt lejon!
Därefter är inte steget särskilt långt till att berätta om de mänskliga ödena:
– Det var ett gäng som kapsejsade med sin kajak och blev kvar på en ö i floden. En kille beslöt sig för att simma över och försöka skaffa hjälp. När han var något simtag från strandkanten blev han tagen av en krokodil. Den högg honom i armen. Han hade ändå närvaro nog att få in sin andra arm i gapet och tvinga upp käften och komma loss. Men han förlorade mycket blod, och när han sedan låg där på stranden hörde han hur hyenorna började yla.I en sådan stund räknar man nog med att ens sista stund är kommen, men märkligt nog kom en stor gammal buffel fram och la sig bara en meter ifrån honom. Den låg där hela natten och höll vakt. Dagen efter kom en båt och räddade allihop.
Bono fortsätter med mer personliga upplevelser:
– En gång fick jag en en och en halv meter lång krokodil i kanoten, säger han. Den sköt ut från strandbanken och fastnade i nätet som vi spänt över packningen. Krokodilen låg kvar en minut och sprattlade innan jag fick loss den. Det var en väldigt lång minut, så väl för mig som för kvinnan som satt längst fram.
Bono har fru och barn i Kariba, men kommer ursprungligen från Bulawayo som är Zimbabwes andra stad. Redan som ung scout bestämde han sig för att bli safariguide. Nu har han jobbat i branschen av och till i snart tio år och pendlar mellan Mana Pools och hemmet. Det blir några dagar här, några dagar här.
– Krokodiler i all ära. Det mest bisarra hittills har varit några av de turer som jag gjort med gifta par.
– Berätta om han med ringen, säger Andy.
– Ett par började bråka så till den milda grad att vi fick dela upp dem. Man kan säga att han fick en safari, hon en annan. Det hann gå så långt att han slängde vigselringen i Zambesifloden.
– Det är ingen hård safari direkt, men bara det att ett par delar på en kanot kan vara ett ganska hårt test av ett förhållande, fortsätter Bono.
Alla fyra tystnar lite, glada över att livet just nu är så okomplicerat och bara cirklar kring paddling, smygande på stora, härliga djur och en och annan drink. Civilisationens sociala finlir känns mycket avlägset och mycket onödigt. Efter ett par avslutande gin & tonic är det läggdags. Någonstans långt borta hörs ett ljud som låter som om någon blåser mycket högt i en mycket stor flaska.
– Lejon! säger Bono.
Det känns som om jag inte hinner sluta ögonen innan det är dags för morgontoalett. Utanpå tältet hänger en sprucken rakspegel. I den ser man sig själv och floden och ett gäng flodhästar medan man blaskar av rakhyveln i ett litet portabelt handfat av vattentätt tyg. På matbordet står flingor av flera olika sorter och tack och lov en kanna starkt kaffe. Trots att jag sovit hårt är ringarna under ögonen så kolsvarta att de matchar den rykande varma drycken när jag slår upp en kopp. Andy är redan startklar och går omkring och röker sina Madison och säger att den här dagen ska vi åka hans favoritsträcka på floden.
Johan kommer ut ur den mycket spartanska men väldigt varma duschen och är redan så pigg och entusiastisk att jag skulle ha drogtestat honom om jag var nattklubbsvakt.
– Fy fan, det stod en hyena bara någon meter bortanför din säng i natt, ropar han. Jag såg hur den glänste som silver i månskenet.
– Coolt, eh, säger Andy och ler menande mot mig.
– Jo.
– Och om någon dag kan ni göra er beredda på att paddla genom adrenalinkanalen.
– Varför heter den så?
– Den heter så för att där får man känna att man lever. Stället är fullt med flodhästar. Och annat.
Den informationen bär jag med mig ner i kanoten som den sista droppen vatten.
Planen är att ska jag få se en av de stora katterna. Ett lejon eller en leopard. Andy har funderat och tror att han vet det perfekta stället för ett sådant möte. Ett av hans favoritställen, faktiskt. Så efter en timmes paddling eller två, drar vi upp kanoterna på strandbanken och börjar gå in mot en skog. Det dröjer inte länge innan Andy får oss att stanna med en snabb vink med högerhanden.
– Impalorna där borta står inte stilla på grund av oss. Här finns något annat rovdjur i närheten.
En stund är det enda som hörs ljudet av våra flåsanden när vi promenerar bort mot skogsbrynet där vi såg impalorna. Andy tycker sig se leopardspår och stannar plötsligt.
– Där under trädet! Fyra par kikare riktas mot något vitt som ligger slängt en bit ifrån det. Ännu en impala har slaktats. Den ligger nu övergiven men inte uppäten.
– Det måste vara en leopard. Bara en leopard skulle ha övergivit bytet så där när vi närmade oss.
Vi väntar här. Vi tillbringar säkert en kvart sittandes blick stilla på en nerfallen trädstam medan vi väntar på att djuret ska komma fram. Det gör det inte. Efter att ha inspekterat kadavret går vi in mot ännu ett av Mana Pools alla vattenhål. Det här är helt uttorkat.
Men Andy upptäcker några gamar som cirklar kring något inåt skogen och vi fortsätter ditåt. På vägen ser vi två Musse Pigg-öron sticka upp. En vildhund som kommit ifrån sin flock.
– Det var nog han som dödade impalan, säger Andy. Men det där gamgänget är ute efter något annat.
Det bär av djupare in i skogen och till slut är vi helt omringade av elefanter. På alla håll drar de fram genom skogen. Oroväckande många elefantkor med sina barn. För första gången verkar Andy en smula nervös. Vi gömmer oss bakom träd och buskar. Går längs små försänkningar och uttorkade flodådror och trots att vi egentligen var på väg tillbaka har vi kommit att hamna alldeles vid platsen där gamarna sveper fram. Uppskattningsvis tjugo meter ifrån oss, mitt i ett mycket högt gräsparti, finns något som de fortfarande inte verkar våga hugga in på. Vilket bara kan betyda att där fortfarande finns kvar ett rovdjur med sitt byte.
Vad det rör sig om för djur kommer vi bara att kunna gissa oss till, gräset är för högt och risken för en obehaglig överraskning för stor. Gissningen är dock hyfsat kvalificerad. För en ilsket trumpetande elefant får ett högt rytande till svar. Ett rytande som bara kan komma från ett lejon.
Lunchen intas mitt på floden. På en sandbank, bara en decimeter under ytan placeras ett bord. Kring det fyra stolar. Det ser antagligen en smula lustigt ut när vi sitter och väntar på att Bono ska få fram spagetti och köttfärsås, och kakan till kaffet. Före maten doppar jag mig i Zambesi. Blundar. Håller för näsan och sjunker ner i vattnet. Släpper greppet om bottnen och låter strömmen föra mig bort.
Adrenalinkanalen visar sig vara bedövande vacker. Med eftermiddagssolen i ryggen och vatten så lugnt att kanotens skärning tvärsöver ytan känns närmast burdus. Antalet flodhästar är inte riktigt lika stort som beräknat. Åtminstone inte efter att vi passerat två bråkande hannar som visar sina enorma gap för varandra. Under tiden de gör upp väntar vi oroligt vid strandkanten. En förnedrad flodhästhanne kan ofta vilja göra sig av med sin ilska på svagare varelser i närheten. Som en kanot. Eller två.
Därefter följer en snirklande smal kanal där vi möter elefanter vid strandkanten – där Johan och Bonos kanot nästan välts av en lite väl lekfull och provocerande hona som rullar sig i vattnet och ger ett allmänt stökigt intryck. Även djurlivet verkar ha sina damp-barn. Framför oss löper ett gäng antilopsläktingar över floden. Långa, höga hopp som lämnar dem hängande i luften, som om de skuttade i slowmotion.
Vi passerar en elefanthanne som till vår ära har sin ganska enorma penis ute i hela sin prakt, till allmän beskådan. Det ser ut som om han har fem ben. Och vi passerar bufflar. I kikaren ser de alltid ut som om de har världens värsta dag. Sura, hopskrynklade ansikten.
Det är svårt att inte låta tankarna vandra bort till hur området uppfattades i mitten av artonhundratalet när Livingstone utforskade floden. Som naturskönt? Och vad tänkte de arabiska upptäckarna på medeltiden, de som först placerade floden på den tidens relativt annorlunda världskartor? Eftersom man inte ser ett tecken på civilisation måste det här vara ett område som ur den synvinkeln rimligtvis ser mer eller mindre likadant ut i dag som då. Trots den nybyggda dammen i Kariba och trots att floden då och då ändrat sin fåra.
Ibland lägger jag ner paddeln och låter Andy sköta hela jobbet. Vi har inte sett några andra människor på dagar och det gäller att verkligen försöka suga i sig den här sortens ögonblick.
– Det är fantastiskt här, säger jag.
– Jag vet, säger Andy. Det är ett av mina favoritställen.
– Finns det något enda ställe vi stannat på som inte varit ditt favoritställe?
– Nej. Jag blir lika entusiastisk varje gång jag ser dem.
Det är kanske en smula komiskt, men också lättförståeligt.
På eftermiddagen passerar vi genom den mest helvetiska biten på hela resan. Tsetseflugornas rike. Under en kvart, eller en halvtimme, hör vi ständigt ett surrande ljud och det bränner till på skulderbladen som av små, små cigaretter. Precis på de ställen dit händer och armar inte når. Det är bara att bita ihop. Och så slutar de plötsligt, lika hastigt som de var över oss. Snart syns våra tält på strandbanken. Strömmen är så stark att vi bara glider fram den sista kilometern. Andys GPS visar att vi färdas i mellan fem och sex knop utan att behöva sätta en paddel i vattnet.
På vägen till flygplanet morgonen därpå ser vi en art som är mycket sällsynt här ute, till och med mer svårfunnen än lejon. Fyra män stirrar förvånat, med gapande munnar. Tystnaden är kompakt. Vi vill inte skrämmas på något sätt. Det här exemplaret kör en bil, har långt hår och ler vänligt åt oss när det kör förbi.
Mellan vita stränder och regntunga moln infinner sig den totala avkopplingen. Med näsan mot havet sitter Johan Lindskog på en enkel veranda i Seychellerna och funderar på förruttnelse, fransk sex, tropiska räkningar och det alternativa livet.
Det bästa med små flygplatser vid ekvatorn är att man får kliva rakt ut på landningsbanan och direkt känner hettan och lagret av tjock fuktighet som lägger sig över huden. Ett band spelar. Den här typen av flygplatser ska ha minst en kille med ukulele. Så är det bara. Passkontroll. Ängslan vid svarta bandet. Utandning. Väskorna klarade sig genom Charles de Gaulle. Världens sämsta flygplats. Försöker komma ihåg den där ordleken som anspelar på namnet och handlar om att bagaget alltid försvinner där. Jag är alltid nervös hos de Gaulle. Det är något som inte stämmer. Hela flygplatsen är byggd som en mage, tjocka ståltarmar transporterar folk och fä och deras bagage genom den feta kroppen och rätt som det är hamnar din Samsonite och några indier i blindtarmen och är för evigt förlorad.
Odette och killen med helikoptern möter oss på flygplatsen. Odette äger huset. Hon pratar långsamt och lågt. Hon bor på den stora ön Mahé och har en tjej som sköter det lilla huset på La Digue som ska bli vårt hem under två veckor.
Det är alltid ett vågspel att hyra hus på nätet. Det blir aldrig som man tänkt sig. Någon enstaka gång blir det bättre. Tricket är att alltid ha väldigt låga förväntningar. Den här gången har jag dessutom gått på en rekommendation från en konstnär jag känner som varit mycket på La Digue. Han gillar huset. Det kan inte bli helt fel.
Odette har sin dotter med sig. Hon talar tyst. Jag tittar en extra gång på folk som bor på en sådan här plats. Måste alltid fundera en stund på hur det kan vara; spela upp en liten film i huvudet. Jaha, nu åker de hem till sig, till något hus utan fönsterrutor för att fönsterrutor inte behövs här och de steker upp några ägg eller nackar en höna, gör en sallad med söta frukter och sitter och käkar på terrassen och papegojorna skriker i bakgrunden, palmerna rasslar och det är naturljud och hav och vind hela tiden och solen går alltid ner sex och det är ett helt annat liv.
Killen med helikoptern talar mycket tyst. Man måste luta sig fram. Han drar lite säkerhetsgrejer. Varför talar alla så tyst? Eller är det vi som pratar högt? Ibland känner man sig sådär lång och stor och bufflig och blek och västerländsk och snabb och klumpig i mötet med mindre tystare och eftertänksammare människor.
Undrar hur man betalar räkningar på ett sådant här ställe? Det är nog mycket kuvert med kontanter. Någon kommer och hämtar ett kuvert, tar en fika, eller kanske en juice, öl, och hämtar kuvertet.
Jag fipplar med kameran inför flygningen. Man får aldrig en så bra chans att plåta som från en helikopter men det gäller att sitta längst fram. Vi är fyra i helikoptern. Jag är egoistisk och kastar mig fram förbi det andra paret till platsen bredvid föraren. Vad är det Klas brukar säga: Onödig artighet kan förstöra en semester.
Vi lättar från Mahé på väg mot La Digue över det spräckliga korallhavet. Vita strandremsor kring frodiga gröna cirklar med utspridda röda plåttak som paprika i en sallad. Där nere bor folk. De med kuverten.
Vi tar en taxi från helikopterplattan. Känns konstigt. Det är en av de få bilarna på ön. Tydligen får man inte ha privata bilar på La Digue. Det är en välsignelse. I alla fall för oss. Det finns några få taxibilar och några stora pickuper, som alla åker på. Det sitter alltid ett gäng på flaket när en bil åker förbi. Resan kostar 40 rupier. Vi betalar i euro. Får växel i dollar.
När vi kommer fram är huset låst. Vi har blivit varnade. En ettrig fransyska och hennes älskare har bott i huset i två veckor. De gör så varje år. Hon vill inte lämna huset förrän i absolut sista stund. De har förklarat för Odette att de måste få vara kvar tills de bara måste lämna ön. Så är det. De gråter väldigt mycket varje gång de ska lämna ön för då ska de också lämna varandra. De bor inte ihop annars. De lever inte ens i samma stad. Vi har hört skvallret.
Fransyskan kommer springande över stranden. Hon har rött hår, undrar om vi kan tänka oss att äta lunch, alltså försvinna, medan de ger sig av, om några timmar. Under tiden de gråter. Innan regnet faller. Hennes älskare mumlar i bakgrunden. Visst. Knulla ni så äter vi.
I våra flygskitiga kläder lommar vi bort längs vägen mot en restaurang som serverar poisson au sauce picante dans un feuille de banane och den lokala ölen Seybrew. Molnen drar ihop sig.
Huset är fantastiskt. Spartanskt på ett sätt som hus är i länder där folk inte riktigt behöver hus. Ett gäng väggar med hål i. För många sängar som det alltid är i hus man hyr. Några spridda konstverk eller vad man ska kalla dem, lämningar av folk som velat lämna något. En ful akvarell inom ram. En hatt av flätade bananlöv hänger på väggen och i ett snöre två decimeter drivved där någon bränt in ett Welcome. I köket väldigt slöa knivar och gammalt porslin. Några få möbler i mörkt trä. Blommiga, väldigt blommiga kuddar och lakan i travar. Tunna enkla gardiner i vitt framför fönster utan glas fast skyddade av tjocka fönsterluckor som man slår upp likt en dandy på Amalfi och släpper luften och ljuset och livet och en svärm av insekter in i huset. Trettio steg från den lilla altanen ligger havet och stranden som är den vitaste jag sett. Det blir inte mycket bättre än så här.
På väg tillbaka från restaurangen såg vi några män släpa ner stora högtalare på stranden. Flera bord stod dukade med stora grytor kokande på bärbara spishällar. Under resten av dagen dränks vågornas brusande av ett pumpande soundsystem som levererar taktfast pop-calypso-Britney-goes-Trinidad. Det är äkta, tänker jag, kanske hade jag velat ha bara havet eller så hade jag velat ha ursprungliga riter och stämsånger från slavättlingar som dansade något traditionellt kring eldar på stranden men det hade ju bara varit fejk. Det är ju 2006 även på Seychellerna. Alkoläsk.
På Seychellerna bär naturen historien. Människorna fann under århundraden inget här att göra. Åtskilliga har seglat förbi på oceanresorna mellan Europa och Asien men Seychellerna har aldrig blivit mer än några trötta rader i loggboken. Ett stopp på vägen, skydd i någon hamn. Inga människor att plundra, inga djur att äta upp, inget av intresse att roffa åt sig.
Inte förrän på artonhundratalet befolkades öarna när britterna dumpade utnyttjade och uttjänta slavar här. De fick klara sig bäst de kunde bara de var ur vägen. I perspektiv av den grymhet och människosyn som hela slavhandeln byggde på kan man ändå fundera över det överraskande stråk av barmhärtighet som ledde till att någon faktiskt utrustade och betalade för de båtar som skeppade slavarna hit. Det hade väl varit mer i linje med handelns värderingar att bara skjuta dem på fläcken.
Precis i samma sekund som solen går ner tystnar calypsopopen och vågorna och rasslet från palmerna tar över igen. Vi preppar med myggolja och går ner mot byn eller vad man nu ska säga – samlingen med hus vid piren. Vi bestämmer oss för en restaurang Chez Michel som är rekommenderad i gästboken men visar sig vara präktigt usel. Fast det är klart, bara en idiot beställer kött på en ö mitt i Indiska oceanen. Den oxe som fick sätta livet till för den här curryn har flugit minst tusen mil för att ligga på min tallrik och någonstans i processen har detta blivit den utan jämförelse segaste köttbit jag satt tänderna i. Jag gör ett par tappra försök men det går bara inte att få ner och jag är som vanligt alldeles för mesig för att klaga. Betalar och ler. Betalar och ler.
På vägen hem är det becksvart, hela djungeln sjunger i natten, cikadornas pulserande ljudmassa, enstaka skrik från fåglar ännu vakna, råttdjur som rasslande kilar längs grenarna i lövtaket ovan, stora krabbor vars klor skrapar ljudligt mot vägens stenbeläggning, träd som knakande sträcker på lederna och kraftiga brak från djupet av skogen när ruttnade lemmar släpper sin stam och rasar till marken. Ljudet av het och svettig natt.
Svälld av fukten och lätt febrig försöker en ovan kropp hitta sömn i det nya klimatet. Med öppna fönster, fladdrande gardiner och blöta lakan som aldrig kan bli för tunna når jag ett sorts utslocknande, ett tjockt och tungt tillstånd natten igenom med några korta yra avbrott av förvirrad vakenhet.
På morgonen möter jag Jerry Seinfelds granne i badrummet. Kramer stirrar mot mig från spegeln, svullen i ansiktet och med ett hår som lyft sig från sin hjässa i ett virrvarr av upproriska lockar stärkta av tropisk fukt. Ett popband från åttiotalet hade betalat dyrt för en sådan här frisyr. Jag irrar stolpigt nyvaken ut på terrassen, vinden tar tag i håret eller vad man ska kalla det, och jag möts av den där bilden som alla har sett och lite färre verkligen har upplevt. Den perfekta stranden helt öde i morgonsolen, fuktiga palmer hängande över havet, inte ett fotspår.
Valutan är rupier men det går alltid att betala med euro.
– Det blir 100 rupier.
– Och i euro?
– Har du bara euro?
– Ja.
– 100 rupier ? vi säger 10 euro.
Det låter ju inte ett dugg konstigt om det inte vore så att kursen officiellt är 6,40 rupies på en euro men ibland avrundar man helt enkelt bara 1:10. Det är den bästa turistblåsning jag har åkt på, för det är turisten som vinner. Det är ofta lite mer hemsnickrade etablissemang som växlar på detta intressanta sätt. Jag är ingen matematiker, kan knappt lösa sudoku, men jag inser att det är en av de mer förmånliga ekonomierna att turista i. Genom att betala med euro kan man alltså kamma hem en rabatt på dryga trettio procent. Betala alltid i euro.
Cyklar under ett träd. En fågel bajsar. Jag måste byta skjorta.
På Gregoires supermarket finns inte allt man skulle vilja. Det är till exempel väldigt dåligt med frukt. Mitt i jordens växthus, och så är utbudet av frukt och grönsaker sämre än på Konsum. Vad som helst växer ju här, det går säkert att få en skruv att gro, men ingen tar vara på det. Kanske man blir hemmablind. Vi svenskar borde äta mer svamp slår det mig. Jag gillar svamp. Det är rätt gott om morötter i fruktdisken men sedan är det skralt. Det ligger ett par övermogna mango och skräpar bredvid en hög importerade amerikanska äpplen. Några kvistar enorm selleri. Konserver är det gott om. Nittiofem procent av utbudet i butiken är konserver, mycket asiatiska grejer, åt det indiska hållet, olika sorters curry men också mycket från Sydafrika. Det seychelliska köket är en blandning av alla väderstreck, välkryddade rätter, grytor, fisk på längden och tvären, kokos, och gul pumpagucka till allt. Rustika grejer.
Killen som äger Gregoires är öns pamp. Han har ett stort hus uppe på ett berg som alla kan se från hamnen. Seychellernas president sover över i huset när han är på La Digue. Presidenten och pampen är polare.
Politiskt är det lite svajigt på Seychellerna. Det har det varit länge och det är bättre nu men fortfarande är det säkert lättare att bli pamp om man är polare med presidenten. Till exempel så kan man få en egen ö. Pampen fick Felicité Island av presidenten. Nu har han gjort ön till en lyxresort dit turister kommer och får vara alldeles i fred från precis alla andra utom andra lyxturister. Pampen äger ett tjusigt ställe på La Digue. Han breder ut sig. Pampen gillar tjejer. Vilken pamp gör inte det? Men det kostar. Hans fru har lämnat honom för att han hade en älskarinna för mycket. Det är sådant som det snackas om under fläktarna på de små barerna i hamnen.
Lokalbefolkningen på La Digue handlar inte gärna på Gregoires. De handlar på de små affärerna längs gatan. Det är billigare där. Pampen verkar inte så väl sedd. Han lever där uppe i huset, ensam. Någon älskarinna hälsar på då och då.
På morgonen springer vi tills vägen tar slut, fyra plus fyra kilometer, flåsande springgår, och tillbaka. Vid vägkanten ligger den, en jättesköldpadda. Rena Galapagos. Det är ett märkligt djur. Den verkar helt orädd. Käkar gräs som om inget hade hänt. Man är kanske inte så lättpåverkad om man har levt ett par hundra år.
Det är bara här och på just Galapagos som dom finns. Jag förstår inte varför folk åker till Galapagos för att se jättesköldpaddor när de finns här. Varför heter de paddor? Jag har aldrig varit på Galapagos men jag har hört många som blivit besvikna. Namnet klingar ju så magiskt att verkligheten omöjligt kan leva upp till myten. Jag har hört att det är dyrt att ta sig dit, och bökigt, och att det inte alls är så där jungfruligt och ensamt expeditionsartat som man vill tro. Och sedan när man sett ödlorna och sköldpaddorna och de vindpinade klipporna. Sedan då? Då åker man tillbaka den långa och dyra vägen och blir sjösjuk. Jag röstar på Seychellerna, fast då räknar jag förstås inte in Ecuador, som är en värld i sig. Med en månad i Ecuador så kanske ett par dagar till Galapagos kan vara värt, inte annars.
Jag gör ingenting. Det händer ingenting. Jo det regnar ibland. Ibland är det sol. Det är vad som händer. Jag läser, nästan hela tiden när jag inte bara stirrar framför mig. Det tar tre timmar med båten till huvudön Mahé. Lite längre än att flyga från Sverige till Paris.
Att växa upp här? Måste man inte bli lite lycklig ändå? Jag vet ju inte ett skit. Inte ett skit vet jag och jag är säkert alldeles dimmig i huvudet av föreställningar om det bekymmerslösa livet under ekvatorn. Bara för att vi, sargade nordbor, kommer hit några veckor och suger i oss allt vi är berövade i vår vinter.
Killen som hyrde ut cyklarna och skelade så mycket att jag undrade om han var blind cyklar upp jämsides.
– Hi. Where are you goin?
– To Gregoires, säger jag.
– I”m goin home, watch a video. Relax. So much work. All day work.
Han säger så.
– Work, work, work.
Han säger så. Verkligheten är relativ. Du ska inte klaga din jävel skulle jag kunna skrika. Det gör jag inte. Det kan säkert vara jobbigt att hyra ut cyklar. Vad vet jag. Och inte fan ska jag klaga heller. Utbrändhet, är det ett stort samtalsämne på Seychellerna?
Alla barnen som cyklar. Tjejerna har små handväskor. Väldigt små handväskor med ett läppstift i kanske. De växer upp här. Just precis nu växer de upp på Seychellerna, fyra grader söder om ekvatorn. Jag är en betraktare i deras uppväxt. Detta är deras liv. Varför är det så svårt att förstå? Jag tror ändå att de är lyckliga. De skrattar. En svag men hyfsad indikation.
Ungefär två tusen personer bor på ön. Alla känner förstås varandra. Cykelkillen som skelar och heter Jude känner Anielle som städar vårt hus och lagar god kycklinggryta. Det vet han säkert. Anielle känner Rörmokaren som vi snart ska tvingas träffa. Alla känner barnen med cyklarna och handväskorna som känner den tjocka tanten i kassan på Gregoires som känner det spinkiga fyllot som raglar omkring i vattenpussarna.
Man måste tänka sig det alternativa livet ibland. Det här är ett av alla de alternativa liven. Eller blir man galen då? Går det att tänka sig ett annat liv? Bör man göra det? Detta är livet om man vuxit upp på den här ön, på La Digue, tusen mil från all annanstans. Man cyklar hem från sitt cykeljobb nere vid piren, kollar på en film eller ställer sig utanför en bar och hänger och snackar, kanske äter lite kycklinggryta och tar hand om sina döttrar med handväskorna. Jag läste i boken att många barn är illegitimate om det nu stavas så. Födda utom äktenskapet skulle man väl säga på svenska. Det låter som en term Försäkringskassan kommit på, ett högtravande och nedlåtande uttryck med unken bismak av pekfingrig kristendom. Det handlar väl helt enkelt om att man skiter lite mer i vem man ligger med, och får barn med, och så struntar man i att gifta sig. Det kanske inte är riktigt lika viktigt här som hemma i vår slutna betongvärld av Konsumkort och varannanveckasfamiljer.
Anielle tänker inte gifta si . Hon har redan två barn. Pappan är någon annanstans, i verkligheten och i tankarna. Det blir bra så. Anielle ska inte gifta sig. Hon vill inte vara beroende av någon säger hon. Hon bor i det vita huset på kullen med alla sina systrar. När mamman dog fick de huset så nu bor alla där. Anielle vill ha ett eget hus. Hon ska ta ett banklån och bygga eget.
Det regnar idag igen. Det regnar väldigt mycket och det gör nästan ingenting. Jag läser böcker som om jag skulle bli hög på bokstäverna. Jag läser en hel dag. Och en till. Och det regnar. Har varit här precis en vecka och först nu, precis nu sätter rastlösheten in. Har läst fyra böcker, och stirrat på havet, sovit, ätit, låtit kroppen komma i kapp, hjärnan samla ihop skärvorna av månader av knäckande stress. Det tog en vecka av apatisk stillhet att bli någorlunda hel och gå från minus till noll. Nu börjar det bubbla lite i blodomloppet. De säger att det är nyttigt, att det är det här tillståndet man måste hantera, att det är då det verkliga lugnet sätter in. Master the uproar and peace shall be given, som man skulle sagt i Star Wars.
Först tror jag inte att det är sant, att det bara är en fågel, men det är en fladdermus, eller en flying fox som man säger här. Stor som en hel räv. Flappar med sina lädervingar. Tydligt ser man klorna mitt på vingen, och fötterna som avtecknar sig mot den skymmande himlen. Jag ser öronen också.
Precis hela dygnet har det regnat. Som om det var straffet för att det var soligt hela dagen i går. Stekande. Natten var helt galen, ett skyfall av bibliska mått. Hela dagen bara jämngrått, duggande ibland, hällregn ibland, korta avbrott. Vi bor inne i molnet. Det är ovanligt att det är grått hela dagen. Det stämmer inte. Klimatet karakteriseras annars av sina kontraster, några timmar klarblått sedan snabbt över i tunga droppar och svarta moln som skingras relativt hastigt och spricker upp i en ny himmel. Fast de säger att klimatet har förändrats mycket här.
Och det säger de överallt jag varit de senaste åren på de här platserna kring ekvatorn, i den tropiska zonen verkar väderförändringarna vara större än någon annanstans, korallerna dör i massor vilket är en tyst katastrof, regnperioderna blir längre och längre och flyttar sig över året och själva vädermönstret blir ett annat. Det regnar ihållande, flera dagar i sträck utan uppehåll. Så var det inte förr. Något har hänt. Så går snacket. 
Tar en båt ut till Coco Island och snorklar en halv dag. Korallerna kring stränderna på La Digue är inte mycket att ha. Det är inte korallerna kring de andra öarna heller visar det sig. Allt är dött. Hela kyrkogårdar av gammal död korall, kilometer efter kilometer. Fisk finns det gott om. Vattnet är glasklart men korallerna är döda. Michel som kör båten säger att tsunamin knappt gjorde någon skillnad alls. Alla koraller var redan döda och allt har dött under de senaste åren. Allt.
Plötsligt hör jag ett skrik från badrummet. D står där inne och det sprutar vatten från handfatet. Golvet fylls snabbt och det börjar rinna ut i resten av huset. Jag kastar mig på slangen och försöker täta läckan med en plastpåse men trycket är för stort. Kryper runt hela huset och försöker hitta något vred för att kunna stänga av vattnet men hittar bara en sönderrostad kran på utsidan av huset som med lite våld går att vrida runt. Men ingenting händer. Vattnet forsar över golvet. D ringer larmnumret tre gånger. 999 går till polisen. Oavsett vad det gäller så får man prata med polisen. Polisen säger rådigt att de ska göra något men ingen kommer, inget händer. Till slut tar jag en tång och vrider den läckande ledningen i krumbukter tills den kniper sig själv och flödet stoppas upp lite grann. Det är en decimeter vatten på sina ställen i huset.
Då kommer Anielle. Sedan kommer Rörmokaren. Han bor precis bredvid. Rörmokaren kommer från Madagaskar, han flyttade hit med hela familjen för tio år sedan. Det enda problemet han har är pappren. Han får egentligen inte stanna på Seychellerna. Men det har han löst genom att hjälpa pampen. Så fort något händer på Gregoires eller på något av hotellen som pampen äger så är det Rörmokaren som rycker ut. De har en pakt, Rörmokaren och pampen. Pampen tjallar inte på Rörmokaren så länge han får hjälp precis när han behöver det. Undrar om presidenten vet? Rörmokaren har till och med fått låna ett litet hus av pampen bredvid det stora pamphuset på berget. Där bor han med sin familj. Bredvid berget bor vi. Anielle cyklar till Gregoires och köper en ny slang. Rörmokaren sätter in slangen och så är läckan lagad. Vi sopar vatten hela eftermiddagen.
Det är sista dagen på La Digue. Vi ska vidare till Pralin, den näst största ön i Seychellerna. Två nätter ska vi på en riktig lyxresort. Femstjärniga Lemuria är det finaste hotellet på Pralin och en av de lyxigaste på hela Seychellerna vilket säger en del. Seychellerna är känt för sina lyxhotell.
Resorter är en relativt modern företeelse. I alla fall i den omfattning och på det sätt som man pratar om det i dag. Det är klart att det fanns resorter tidigare, kring sekelskiftet när man åkte på kurort med sina hattaskar. Det var ju en typ av resort. Men i dag är det ett begrepp och en av de delar av turismen som växer allra snabbast. Några ställen i världen har gjort det här med resorter till en del av sin image. Seychellerna är ett sådant ställe, Maldiverna är ett annat, Bali har också några av världens finaste resorter.
Men vad är egentligen en resort? Det är alltid lite mer än ett hotell, en sorts plats där man kan göra mer än bara bo. Hela ordet andas: ladda batterierna. Det är svaret för utbrända stressmänniskor i karriären som behöver en kvick fix. Man bör ha en karriär för att bo på resort. Det är oftast hiskeligt dyrt. På Seychellerna liksom på andra ställen i världen pågår en kapprustning mellan hotellkedjor som tävlar i att bygga den allra lyxigaste och den allra mest kompletta och utomordentliga resorten. Tanken är att man som gäst ska bli alldeles vansinnigt avslappnad.
När Lemuria byggdes 1999 var det den första femstjärniga resorten på Seychellerna. I dag finns många fler, och några ännu lyxigare. North Island är en sådan. En lyxresort utanpå det mesta. En helt egen ö där man bor i egna hus med egen pol och där allt är väldigt ekologiskt.
Det är ju ett modeord. Man vill ju inte bli stressad av att förstöra den fina naturen. North Island är bland det lyxigaste som finns i världen. Tror att det kostar ungefär 20 000 kronor per natt. Det lär vara helt fantastiskt där men jag tror att jag skulle bli lite stressad av att kreditkortet låg och brann som en fyrbåk i plånboken.
Att göra entré på Lemuria ska vara lite som att komma in i himlen. Bländande är det. Två enorma portar slås upp mitt i djungeln. Ljuset slår emot en från den öppna lobbyn. Solen gnistrar i den svarta marmortrappan. Kisande urskiljer vi en stab av människor som står längs våra lätt förvirrade steg. De räcker fram kylda handdukar, fruktdrinkar, leenden, ilar i väg med våra väskor. Det är en bild av lyx man förlägen tar emot.
Villan på stranden är enorm, champagnen står på kylning, två duschar, ett badkar, krispiga lakan och bolstriga handdukar. Allt är ditt för 10 000 och lite mer per natt. På Lemuria är allt perfekt. Till och med träden verkar växa på ett sorts belevat sätt. Det är så välordnat lyxigt att det blir en sport att hitta sprickorna i fasaden, hålen i himlen. Visst kan det bli så när man står mitt i lyxen? Håll med mig. Det är därför de rika klagar så mycket. De som inte har något att klaga på.
Precis när livet är väldigt bra där jag ligger i solstolen på den minutiöst krattade vita stranden kommer en kille och undrar om han får putsa mina solglasögon. Hans arbetsredskap är en liten duk. Han har uniform. Han ska putsa mina glasögon. Det är hans jobb. Putsa glasögon. Där går gränsen. Jag är så svensk.
Funderar över de rika. Hur de ser ut. De ser så vanliga ut. Slevar i sig av frukostbuffén. Den enda som ser riktigt cool ut är en kille som skulle ha kunnat vara Miles Davis. Han har en fru, eller vad det nu är, som liknar Karen Blixen. De är ett vackert par. Snygga. Annars ser de flesta ut som amerikanska datakillar och deras tjejer ser ut som någon butikschef på H & M. Jag hade velat ha lite mer blåhåriga människor med stramande kinder. Cigarrer. Johnny Depp hade också gått bra. Det viskas att Frankrikes president är här. Han lär bo i sviten. Han är i alla fall inte vid frukostbuffén.
Står och hyperventilerar på terrassen. Vill dra in det sista i lungorna. Det sista av Seychellerna. I morgon är det vinter igen.
En irrfärd på vespa visar att Naxos står under Dionysos och Apollons beskydd, precis som sägnen säger. Ön är både mindre exploaterad och mer spännande än inkastarna längs hamnpromenaden antyder.
Kvällen är ljum och andas förväntan. En ung grekinna i en virvlande, vit bomullskjol slänger med sitt becksvarta hår och ger sin trånande pojkvän med tindrande blick en slängkyss. Hon ropar sagapo – jag älskar dig – så gränden blir ännu tätare mellan sina nykalkade husväggar från 1200-talet. En vän sade en gång: ja.
