RES:s chefredaktör Viggo Cavling är på MC-resa i Skottland för att spana in kurviga vägar och whiskydestillerier. Häng med. 

Foto: Sam Retford 

Dag 5 

Näst efter London lär Edinburgh vara den mest besökta turiststaden i Storbritannien och kan stoltsera med cirka 13 miljoner besökare årligen. Det märks när vår researrangör Erik Möller och jag tar en promenad i stadskärnan några timmar innan planet ska gå. Det är tjockt med folk på huvudgatan upp till det majestätiska slottet. Jag har skrivit det tidigare, men att vara i Skottland är som att vara med i en valfri Harry Potter-bok eller film. 
Jag får inte alls denna magiska känsla i London. Megastäderna med mer än tio miljoner invånare är snygga och stora, men ack så kalla och sällan mysiga. I universitetsstaden Edinburgh bor runt 650 000 personer, alldeles lagom tycker jag. 
Vi flanerar runt och passerar ofta ensamma män i kilt och björnskinnsmössa som spelar säckpipa, världens i särklass gnälligaste instrument. 
Vi ser fastkedjade ugglor och andra rovfåglar som används för tigga pengar av turister. Även dessa fåglar för tankarna till J. K. Rowlings hjälte med runda glasögon. Rowling är en hjälte för mig eftersom hon står upp för det faktum att alla försöka att avskaffa ordet kvinna är en attack på mänsklighetens kärna. Hon tycker inte heller att våldtäktsmän ska kunna byta kön och förflyttas till ett kvinnofängelse. Det hade varit kul att ta en kaffe med mina favoritförfattare från Edinburgh, men av någon anledning springer vi inte på henne. 
I Princes streets trädgårdar (en park alltså) tar vi svindyr glass. Ett stenkast bort på själva gatan Prince Street hittar jag två skotskrutiga halsdukar och lika många t-shirts. Res aldrig bort ensam utan att komma hem med presenter till alla i familjen. 

Edinburghs internationella flygplats är i samma sunkiga division som Skavsta och Berlins tillfälliga i Schönefeld. Jag tycker visserligen att både Gatwick och Heathrow också är bedagade flygplatser, men detta är värre. 
Inte blir det bättre av att SAS-planet till Stockholm är försenat två dryga timmar. Efter 90 minuters väntan i baren får vi beskedet att vi kan hämta en voucher om sex euro i gaten. Pengarna får bara användas till mat, inte något med alkohol i. 
Det enda positiva denna eftermiddag är att Malmö FF slår Degerfors på bortaplan och tar ännu ett kliv mot allsvenskt guld. 
Skottland däremot är en beroendeframkallande plats som jag gärna återvänder till. Helst för att åka motorcykel, men gärna också för att dricka whisky. Golf däremot avstår jag ifrån enligt Mark Twains devis, golf är det bästa sättet att förstöra en fin promenad. 
 

Dag 4 – morgon
 

Är tillbaka i Edinburgh. Vi körde tillbaka genom ett lika magiskt landskap som jag tidigare tjatat om. Det regnade bara i början och resten av tiden sken sol så mycket att jag fått en smula solsting. 

Vi lämnade in cyklarna på BIKER BNB och jag köpte en tröja som minne av min resa. En resa utan souvenir är inte en riktig resa, tycker jag. Man vill ha ett fysiskt minne för att inte glömma bort sitt äventyr. 

Kan nu i efterhand reta mig på att jag inte har köpt fler grejer med mig hem från alla resor. Edinburgh är en vacker stad som setts i flera filmer. Tänker speciellt på One Day som påverkade mig mycket både som bok och film när jag tog del av historien.

I går åt vi en ljuvlig middag på The Fish Market Newhaven och sen drog vi till den heta puben Nauticus där vi festade vidare. Pubdöden har inte kommit till Edinburgh än, men vår fotograf berättade att den är påtaglig i hans hemstad Manchester. 

Det krävs bara några dagar för en grupp människor som är ganska olika att svetsas samman. Mitt förslag att vi ska skapa ett MC-gäng vid namn Balvenie Warriors togs emot väl, och redan nästa sommar ska vi fara runt på Österlen och sprida skräck och glädje.

I dag när alkoholen sakta avdunstar ur kroppen känns dessa planer inte riktigt lika heta. Men utan drömmar, vad vore vi människor då? Svar: på sin höjd apor.  

The Fish Market Newhaven

Dag 3 – världens bästa land för MC-körning
 

Foto: Sam Retford 

Nu förstår jag varför Skottland anses vara världens bästa land när det kommer till MC-körning. Landskapet är dramatiskt och böjande på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare. Det lär vara förbjudet att bygga raka vägar.

I stället smeker sig vägen fram i landskapet. Det är sällan skog och jobbiga träd utmed vägen, istället ser jag gigantiska hedar, stundtals befolkade med får. Ibland ser vi kossor och ännu mer sällan hästar. Vi kramar ur det sista av säsongen och det innebär att husbilarna redan har åkt hem till Tyskland eller var de nu kommer från.

Mitt gäng har alltså vägarna för oss själva. Underbart. 

Foto: Sam Retford 

Vi kör cyklar med ganska få hästkrafter vilket är smart när man betänker att underlaget är fuktigt och då och då fyllt med blöta löv. Hade jag kört med min egen Ducati Monster 1000 med 100 hästar hade jag legat i det gröna nu. 

Foto: Sam Retford 

Vi kom alltså alla fram till Balvenie Distillery oskadda efter fyra timmars körning med några kaffe- och kisspauser.  

Här har familjen Grant tillverkat whisky sedan 1887. Före covid tog man emot 40 000 besökare på ett år, nu är det betydligt färre eftersom man vill fokusera på produktion och små grupper av besökare. 

Vår guide tog oss runt och nu vet jag allt om hur korn blir whisky via torkning, fukt, jäst och vatten från ån som löper genom fabriken. (Ska eventuellt skriva en artikel om detta i Allt om Whisky så jag besparar RES-läsare denna kunskap.)

Det var William och Elizabeth Grant som började med destilleriet med arbetsfördelningen, en dreamer och en screamer. Elisabeth var den senare, en lång och ståtlig kvinna som ofta satt ner när hon blev fotograferad med sin man för han var ett halvt huvud kortare. De fick nio barn och fyra generationer senare (1962) kom någon på att man skulle tillverka single malt whisky. Det var ingen revolution utan evolution, enligt vår guide. Men att höja priset och ta mer kontroll över produktionen visade sig bli en hit. 

Jag testade förstås ett gäng olika sorters gyllene sprit och de flesta var goda, men den rökigaste var det bästa enligt mig. Vår guide var också tydlig med att det inte finns några regler för hur man ska dricka sin sprit. Vatten, is eller ingenting är godkänt. 

“Du har betalat för en dyr flaska, du får dricka som du vill.” 

Tack för budskapet. 

Uppenbarligen styrs detta av var man bor. I Indien och andra varma länder dricker alla whisky med is eftersom det är så varmt. Riktiga konnässörer anser att några droppar vatten är nödvändigt, men de dricker ofta extremt stark whisky för att vara coola och behöver då lite aqua för att inte tuppa av. 

Min största utmaning när det kommer till whisky är att inte dricka upp allt direkt. 

Och med dessa ord måste jag rusa vidare till kvällens middag.

Foto: Sam Retford 

Dag 2 – eftermiddag

Att köra motorcykel är vansinne. Min idol när det kommer till dagboksskrivande, Johan Hakelius, förstår inte varför man sätter sig på en motorcykel och kör i 120 kilometer i timmen med en gul skyddsväst som enda synligt skydd.

Som om det sista skulle göra det totalt vansinniga, en smula mindre vettigt. Att sitta på en sadel under bar himmel när man skulle kunna sitta i en varm bil med airbags, AC och säkerhetsbälte är ett tecken på att man inte har alla hästar hemma. 

Foto: Sam Retford 

Nu har jag gjort detta i två timmar på smala kurviga vägar i Skottland. Landskapet är en blandning av Harry Potter och Happy Valley, alltså outgrundligt vackert.

Vår guide förklarade att vi hunnit med fyra årstider på en timme. Solen sken, det ösregnade och sen dök en magisk regnbåge upp. Det har varit vindstilla och blåst som i en katastroffilm. Just nu är mina fingrar iskalla, eftersom mina handskar suger upp varje regndroppe som om de är en rollfigur i en roman av Björn Ranelid.

Men ändå. 

Foto: Sam Retford 

Att köra motorcykel ger en extrem frihetskänsla. Att samverka med en maskin som har en egen vilja är som att rida på en tiger för att ta ännu en Björn Ranelid-metafor. 

Vår researrangör heter BIKER BNB. Det är deras fjärde säsong och nu verkar det lossna för dem med kunder från hela världen. Motorcyklister från Florida och Kalifornien tycker att det är kallt i Skottland, men vår värd Steve är inte orolig för oss, vi är ju från Norden. “Ni är vana vid regn och blåst.” 

Jag önskar att jag kunde säga något annat, men efter denna sommar går det inte. Avslutar dagens framför en brasa med skotts-italiensk mat och underbart rödvin. Somnar i en tågvagn på heden som är sjukt snygg, men tyvärr ganska kall.

Foto: Sam Retford 

 

Dag 1 – förmiddag

Börjar min resa med att få en rundtur på nya Arlanda. Testar den nya säkerhetskontrollen i Terminal 5 och ja, den är sjukt mycket bättre än den gamla. De nya apparaterna direkt från Kina fungerar utmärkt. Datorer och små flaskor med schampo kan ligga nerpackade utan att systemet ballar ur. De som granskar väskornas innehåll sitter centralt vilket gör att den personal som är på plats i rummet kan fokusera på att få människor att gå och stå på rätt ställe.

Det finns 14 linor och hade fler än fyra av dem varit bemannade hade köerna varit kortare och passagen gått på under tio minuter för att passera säkerhetskontrollen. Men det går trots allt mycket snabbare än förut. Att betala extra för fast track är det allt färre som gör med nya säkerhetskontrollen.

På andra sidan kontrollen väntar Swedavias presschef Robert Pletzin och utvecklingschefen Charlotte Ljunggren. De är mycket exalterade över det nya taxfree-området som öppnar inom kort.

Dufry, som sköter sprit- och parfymbutiker som denna över hela världen, har gjort en stor undersökning och kommit fram till att svenskarna vill att det ska kännas som hemma i taxfree-butiken. Exakt hur man ställer frågor för att komma fram till detta svar är för mig ett mysterium. Men det jag ser tyder på att Dufry vill att butiken ska kännas mysig – och svensk. Björkväggar är ett sätt att nå det svenska målet. Murgröna i plast når kanske det första mysiga målet.

På andra sidan taxfree-området finns ett gäng nya restauranger, bland annat Jureskogs största någonsin. Men bakom de flesta restaurangvarumärken på Arlanda döljer sig fortfarande det brittiska restaurangbolaget SSP. De är kända för totalt smaklös mat oavsett vad som står på menyn.

Charlotte Ljunggren förklarar att Swedavias kundundersökningar visar att resenärer vill ha ett stort taxfree-område och många restauranger och att detta är en del av reseupplevelsen. Man har även börjat med skärmar som berättar hur lång tid det tar att gå till sin gate. 

Att detta, avståndet från taxibilen eller Arlanda Express till flygplansstolen, ska vara så kort och tidseffektivt som möjligt tycks ingen i undersökningen ha svarat. För mycket kan man säga om “nya” Arlanda, men antalet steg för att flyga iväg har inte blivit färre med den senaste ombyggnaden. Den brommafiering av Arlanda, som bland annat den förra regeringens flygutredare Peter Norman önskade, ser jag inget av. 

I stället ser jag en databild som visar framtidens Arlanda med en ny pir bakom F-piren (alltså utanför Schengen) och en ny terminal öster om denna. Men detta är förstås bara drömmar i Swedavia-direktörernas huvud. 

Verkligt däremot är den nya träverandan som Tengboms arkitektkontor har ritat till Arlanda. Den ligger alltså framför den gång som förr innehöll ett gäng klädbutiker och Pontus in the Air en trappa upp. 

2020 började man bygga och snart är det klart.

Verandan är på ungefär 3 000 kvadratmeter och kommer att rymma ett tiotal nya restauranger. Bland annat Pontus nya koncept La Girafe, men även mer enkla ställen. Matpriserna ska enligt Charlotte Ljunggren inte vara mer än 10 procent högre än de i stan. För att kontrollera detta köper jag en ostmacka på Pressbyrån som kostar 37 kronor. I går på T-Centralen kostade exakt samma macka 32 kronor… 

Swedavia är i grunden ett statligt verk som driver tio flygplatser i Sverige, men i takt med tiden är detta förklätt till ett aktiebolag med staten som enda ägare. Vd Jonas Abrahamsson är en av statens bäst betalda tjänstemän med en månadslön på svindlande 369 083 kronor och en löneökning på 8,5 procent. 

Han rapporterar till näringsminister Ebba Busch. Följaktligen är investeringens storlek höljd i dunkel, eftersom statliga aktiebolag inte lyder under offentlighetsprincipen. Men varje år bygger Swedavia om och ut för 1,5-2 miljarder, enligt Robert Pletzin. 

Majoriteten av pengarna landar på Arlanda, men även på Landvetter. Där har Swedavia stora planer på en mängd nya byggnader och ytterligare en rullbana. Man hoppas också att Trafikverket får tummen loss och börjar bygga en ny järnväg mellan Göteborg och Borås med ett stopp på Landvetter. Besked väntar i slutet på oktober från infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson.

Ja, som ni märker finns det många stora planer som kanske kommer att bli realiserade om många år. 

Klara redan nu är dock American Express två tillfälliga nya snygga lounger. Centurion har bordsservering, vita dukar och utsikt mot SAS stora hangar. Den mindre fina Amex-lungan saknar fönster, men känns ändå mysig. Bägge drivs av Arlandas enda toppkrögare Pontus Frithiof. 

Läste nyligen en insändare i DN om en person som landade på Arlanda Terminal 4 och gick 6 000 steg för att komma till parkeringen. Att reducera detta borde vara ett nationellt mål, men här tänker jag och Swedavia olika.

Ja, ja, nu sitter jag i en SAS-kärra, en Airbus A320, på väg mot Edinburgh. 

Snart landar vi och då ska jag dra på mig mitt 20 år gamla skinnställ och kasta mig ut på vägarna.