Category: Uncategorized

  • Fem öar – samma “hotellrum”

    Fem öar – samma “hotellrum”

    Varför välja om man inte måste? På en veckas kryssning i Atlanten går det att besöka fyra Kanarieöar utan att behöva packa om väskan. Ja, vi hann faktiskt med Madeira också.

    Text: David Grudd
    Foto: Elinor Wermeling

    Fuerteventura är formad som ett kycklingben och även till det yttre påminner hon om ett sådant. Som ett knaprigt skinn – aningen vidbränt på vissa ställen, toppat med något grönt på andra – breder det karga, ökenliknande landskapet ut sig framför oss. Namnet Fuerteventura betyder stark vind och det krävs inga högskolepoäng i geologi för att räkna ut varför. Här har erosionen gått fram utan vidare pardon och skapat en dramatisk terräng som får tankarna att spreta åt olika håll.

    Vid kusten har de vilda vågorna varit vinden behjälplig med formgivningen. Tillsammans har de bildat fängslande klippbranter av en sort som man snarare förväntar sig att finna betydligt högre upp i Atlanten. Och inne på land – där avrundade berg höjer sig ur den stilla sanden – krävs faktiskt utomjordiska jämförelser för att göra Fuerteventura rättvisa. Det menar åtminstone José, den trygge man som med stadig hand och på obruten engelska lotsar oss runt på den norra delen av ön i sin ålderstigna, men alltjämt pigga jeep.
    – Mars. När sanden blir röd om somrarna ser hon ut som planeten Mars, säger han med ett tonfall som övertygar oss om att han själv varit där uppe och jämfört.

    Som turistguide är José en del av öns viktigaste industri nuförtiden. Jordbruket har fått ge vika för besöksnäringen och här och var ser vi bevis som vittnar om dess förfall – luggslitna redskap som i bästa fall hamnar på museum, men mer troligt bara tynar bort utan att någon tar notis om saken.  Övergivna åkerplättar som lagts i träda på obestämd framtid.
    – Men söderut på ön, där är det vanligare med jordbruk, berättar José. Och det finns fortfarande fler getter än människor på Fuerteventura.
    Själv ser jag inte en enda get under rundturen, men när Josés myndiga blick reflekteras i backspegeln hör jag ändå ett svagt bräkande någonstans långt bak i huvudet.
    – Jag flyttade hit för 15 år sedan, fortsätter vår guide. Från livliga Gran Canaria hit till lugna Fuerteventura. Det tog lite tid att anpassa sig, men i dag trivs jag bra. Det finns en Kanarieö för alla människor, men det är inte du själv som bestämmer. Det är ön som väljer dig och nu har Fuerteventura valt mig.

    Att kontrasten mellan Fuerteventura och Gran Canaria är stor skriver jag under på. Den senare ön lämnade vi med båt under gårdagskvällen och på morgonkvisten anlände vi så till den förstnämnda. Från Las Palmas, en stad i ordets rätta bemärkelse, till Puerto del Rosario som så här sent under hösten kan liknas vid en enda lång siesta. Från uppklädda kontorsarbetare på välfyllda nattpromenader till surfentusiaster och helt vanliga hippies på sömniga strandstråk.

    Vi har rest ut hit till Atlanten med dubbla uppdrag: dels för att ta reda på vad det är som lockar med kryssningar, dels för att finna vilken Kanarieö som passar oss bäst – vilken som ”väljer oss”. Vi är debutanter både när det kommer till destinationerna och till reseformen som sådan, och mellan oss och svaren hopar sig förstås en hel radda av fördomar. Om blåhåriga damer och en instängd tillvaro ombord. Om exploaterade charterorter i land. Ett vackert och stillsamt Fuerteventura har dock öppnat våra sinnen, gårdagskvällen i Las Palmas genuina nattvimmel likaså och hög tid att kliva på båten igen för att se efter hur väl våra förutfattade meningar rimmar med livet ombord. Finns det något att göra? Är det så snobbigt som vissa påstår? Och hur dramatiskt sänker vi egentligen medelåldern när vi kliver på?

    – Fifty-eight. Five, eight.
    För några timmar sedan satt vi bredvid varandra i en jeep, jag och Alessandro. Då berättade han om sina framtidsplaner, att han inte tänker flytta hem till Lombardiet när han slutligen mönstrar av för gott utan i stället slå sig ner på Kanarieöarna. För vädrets skull. Nu lyser en annan sol på honom. Som ansvarig för bingon ombord är MSC Armonias klanderfritt klädde kryssningsdirektör i händelsernas centrum den här aftonen och han sköter sitt uppdrag med största möjliga stringens. Vi nickar hövligt när vi passerar förbi på vägen till middagen.

    Det går förstås att fritt välja bland skeppets många restauranger, men till samtliga middagar ombord har alla sällskap ett eget bord avsatt om man vill slippa väntetider eller bara känner för lite rutiner på resan. Vårt bord återfinns i den italienskinspirerande restaurangen i fören och det första besöket ger oss ingen anledning att klaga. Femrättersmenyn byts från dag till dag och så länge man håller sig inom standardpaketets ramar för dryck tillkommer inga extra kostnader till priset för själva kryssningen. Maten smakar bra och slår mig inte som särskilt onyttig, men fem rätter är ändå fem rätter, en flaska vin är en flaska vin och vi börjar så smått att förstå den brittiska undersökning som häromåret slog fast att en genomsnittlig kryssningspassagerare går upp ett halvt kilo om dagen under resan.

    Mätta, belåtna och inte minst trötta efter en lång dag återvänder vi så till respektive hytt. Redan under den första dagen blir jag svårt fäst vid min – i den stora sängen, de generösa utrymmena och framför allt det faktum att jag drog vinstlotten i balkonglotteriet. I en veckas tid får jag nu stoltsera med en utsikt som slår det mesta. Allt som allt är hytten ungefär så långt ifrån en klaustrofobisk östersjöcell man kan komma.

    Lätt kommet, lätt förgånget gäller inte för 500 gram kroppsvikt som tillförskansats under en dag till havs. Åtminstone inte att döma av de plågade anletena i gymmet högst upp på skeppet. Jag ska inte säga att jag är en av dem som gör något åt saken för då ljuger jag, men att döma av uppslutningen i träningslokalen är det fler än jag som har läst den brittiska studien. Vi har angjort en ny hamn, men den här gången är det inte någon Kanarieö som väntar oss utan en något nordligare granne. Alla kryssningsfartyg värda namnet i den här delen av världen lägger någon gång under rutten till vid staden Funchal på portugisiska Madeira och Armonia är inget undantag.

    Ibland är det en överraskning i sig att inte bli förvånad. Så känns det i vart fall när vi går i land. Precis som ryktet säger växer det så knakar här i Atlantens egen trädgård och palmer, buskar och blommor tycks trivas minst lika bra som brittiska och tyska turister. Funchals planlösning är säregen. Staden börjar uppe på ett berg, slutar nere i hamnen och för att särskåda denna diagonala historia tar vi oss först upp på toppen med hjälp av linbanan.

    Hundarna skäller i kör från sina inhägnade tomter i den upphöjda stadsdelen Monte. Efter en smått hisnande linbanefärd vandrar vi nu nedför berget längs med utkanten av Jardim Botânico. En idé så djärv som någon att anlägga en trädgård i detta grönskande paradis, men den välskötta parken lyckas faktiskt med konststycket att sticka ut från mängden. Då och då på vår strapats blir vi omkörda av stadens typiska fortskaffningsmedel, carros do cesto, korgslädar som rattas nedför branterna av två vitklädda män i hatt som springer vid sidorna om den och som med varsitt rep bromsar och svänger när så behövs.

    Vi ångrar snart att vi valde apostlahästarna. Våra lågskor är nämligen sämsta möjliga fotbeklädnad här i Madeiras branta sluttningar och trippandet på framfötterna sätter sina tydliga spår. Portvinstå är ett begrepp jag kände till sedan tidigare, men madeirasula ett helt nytt åtminstone för mig. Med vad som känns som en ordentlig blåsansamling strax nedanför tårna når vi till slut fram till slädarnas ändstation, ett litet torg med en bar och ett par souvenirbutiker.

    Vad som slår en med Madeira förutom all grönska är det städade intrycket. Bortsett från vissa sjabbiga delar av hamnområdet verkar ön vara rena undret av renlighet. Här på slädstationen är till och med herrtoaletten en sanitär sensation. Efter den fascinerande upptäckten slår jag mig ner i baren och börjar att fundera på om backarna i Funchal lagt grunden till Cristiano Ronaldos fenomenala fysik. Han är född här och helt otänkbart är det åtminstone inte. En kort stund senare beslutar vi oss för att fortsätta ner till Funchals stadskärna. Med taxi.

    En tallrik sardiner i Gamla stan avslutar vårt besök på Madeira. Dag har blivit kväll och uteserveringen på Rua Latino Coelho börjar så smått att fyllas på med folk. Från hörnet intill ingången brottas en begränsad, men entusiastisk trubadur med en svårflörtad publik. Att vi, som enda gäster, artigt applåderar efter låtarna får konsekvensen att han slår sig ned vid vårt bord när hans repertoar tagit slut.

    Upphetsad efter vad som tydligen varit veckans mest lyckade spelning visar han oss sin Facebooksida och blir om möjligt än mer begeistrad när vi pekar på båten som så småningom ska ta oss vidare på vår resa. Det är hans stora dröm att någon gång få spela på ett kryssningsfartyg och kanske kan vi lämna hans visitkort till någon i personalen. Vi lovar att göra vårt bästa och när vi slutligen lämnar haket vinkar han ivrigt av oss.
    – Ni kommer aldrig att kunna lyssna på Nirvana igen utan att tänka på mina versioner, ropar han upprymt efter oss.

    Vi tar det som ett hot när vi sakta vandrar bort i Funchalmörkret. Staden är alltjämt vaken, det syns klart och tydligt på den närmast överdrivna belysningen som strålar upp i natten. Tur att man inte betalar öns elräkning, tänker vi och svänger av mot fartyget. Uppför en av de brantaste backarna trampar en dåre på Madeiras enda cykel.

    Ny dag, ny ö, och lilla La Palma välkomnar oss med sina färgglada balkonger. Vi vandrar längs en yrvaken strandpromenad och när vi sedan viker av, upp mot hamnstadens inre, möts vi av en överraskande syn. Vid den gamla stadskärnans utkant står en kopia av Columbus flaggskepp Santa Maria parkerad mitt i morgontrafiken.
    – Maria, rättas jag av en man som pekar mot museibåten som är en av La Palmas mest besökta sevärdheter. Så klart. Det finns förstås inget ”Santa” över ett fartyg som har strandat i en rondell.

    La Isla Bonita – den vackra ön – kallas hon för, La Palma. Det har förstås sin grund i öns bedårande natur, men Santa Cruz innersta, med anor från sent 1400-tal, gör även det smeknamnet rättvisa. Vi slår oss ned på ett kafé vid det stenbelagda, lilla torget intill Columbusmuseet och sätter tänderna i en pabellón criollo – ett av många exempel på de kulturella influenser som hamnat på Kanarieöarna på grund av – eller tack vare – alla de som stannat till här på vägen över Atlanten. Just i det här fallet gäller begreppet tack vare. Svarta bönor, banan och vad som i Venezuela förmodligen inte kallas för pulled pork smälter samman till en av mina bästa luncher på länge.  

    Snett över gatan från kaféet har en liten bar funnit ett stillsamt hörn av det annars livliga turiststråket. Mitt i den smala ingången står ägaren själv och röker samtidigt som han blickar ut över en folkskara som så här mitt på dagen är ganska ansenlig. Hans gula skjorta är generöst uppknäppt vilket blottar ett stort halssmycke som tillsammans ett par bredbågade glasögon och ett grånat hår ger honom en myndig touch av Sopranos. Vi tar klivet förbi honom in på baren och han hälsar oss välkomna med en röst som tydligt förkunnar att cigaretten som ryker i högerhanden inte är hans första i livet.

    Bar Melchor har en strävsam kvartett stamgäster i övre medelåldern, rättvist fördelade efter kön och lika stora delar kaffe och vin. De snappar snart upp var vi kommer ifrån och ett kortare språköverskridande samtal om Estocolmo följer.
    – Ibrahimovic, flikar Melchor Soprano in och torkar av sina immiga glasögon innan han serverar en runda kaffe med ångad mjölk.

    Livet i Santa Cruz tycks ha sin gilla gång. Taket på 1600-talsfortet vid en av huvudgatornas mynning ska få nya tegelplattor, men arbetet sker i maklig takt – det spelar i samma idylliska tonart som staden i övrigt. Porten till fortet är stängd, men en man i tennisskjorta som vi känner igen från båtens danslektioner stoppas inte med så enkla medel. Likt en forntida erövrare forcerar han hindret och släpper in sin familj till den öppna platå varifrån sikten ut över havet är minst sagt magnifik. En av takläggarna skakar uppgivet på huvudet. Det har blivit hög tid för oss att mönstra på igen.

    Det finns saker att förbättra här på Armonia, menar vårt matsällskap, ett irländskt par någonstans mitt i den ljuva medelåldern. Äntligen har vi fått tag i ett par riktiga kryssningsveteraner, några som vet hur saker och ting borde fungera i sammanhang som detta. Annars har den blandade publiken förvånat oss på resan. Visst är de äldre paren i majoritet, men ombord finns också en god del barnfamiljer, några unga älskare, ett par tjocka släkter med medlemmar i alla former och åldrar och ett yngre grabbgäng som om vartannat lägger beslag på minigolfbanan och basketkorgen. Det är framför allt två saker som våra irländska vänner stör sig på. Dels den enligt dem alltför liberala uppfattningen om vad som är lämplig middagsklädsel, dels serveringspersonalens minne.
    – För två år sedan var vi på kryssning i Medelhavet, berättar mannen. När vi sedan åkte med samma båt i fjol mindes vår servitör att jag vill ha tabasco till maten. Sådant imponerar på mig…

    Kontrasten är total när vi ställer oss på däck morgonen därpå. Ett Santa Cruz har blivit till ett annat. Från det på pittoreska La Palma till Teneriffas bastanta storstad. Med kluvna steg tar vi oss iland och beskådar med viss avsmak allt liv och rörelse. Det var nämligen ett tag sedan sist. En stund senare har vi dock flytt bortom den massiva fasaden. Mysiga bakgator gömmer sig bakom turiststråket och här uppdagar sig samma känsla som vi fick i Las Palmas. Riktiga människor. Som faktiskt bor och lever här.

    Allra bäst trivs vi kanske på marknaden Nuestra Señora de África. Som turist över dagen handlar ett marknadsbesök förstås inte om att köpa med sig en stor kålrot eller en klase matbananer. Här gäller det att använda näsan, att supa in atmosfären och slå ned sig på en bänk i myllret av människor. Förslagsvis med en glass i handen. La Gelato del Mercato måste vara hela Atlantens allra bästa glasskiosk och den vita chokladen med basilika förtjänar egentligen ett eget kapitel. Vi avslutar vår dag på Teneriffa med en sväng förbi det spektakulära operahuset och ett par tapas på Calle Antonio Dominguez Alfonso, gatan som varit hipp så det förslår och som kanske fortfarande är det. Tillsammans spär de på vår nyfunna bild av Teneriffas Santa Cruz som en charmig stad, om än inte inbjudande vid första anblicken.

    Sakta slocknar så staden framför mina ögon. Vi har lättat ankar för sista gången och jag har slagit mig ner där jag trivs som allra bäst på den här båten. På min balkong, på första parkett med oceanens bästa utsikt och en hederlig vodka tonic från minibaren. Santa Cruz försvinner stilla i bakgrunden och nästa gång jag ser någonting annat än öppet hav är det hamnen i Las Palmas, vår utgångspunkt för kryssningen och tillika ändhållplats.

    Veckan gick fort och den där instängda känslan vi fasade för infann sig aldrig. Tvärtom måste jag tillstå att min kanariepremiär knappast kunde skett under bättre former. Att jag inte lyckats klura ut vilken av öarna som ”valt mig” spelar mindre roll; jag tycker om de alla på olika sätt och jag har lärt känna dem utan att byta hotellrum en enda gång. Väskan står på samma plats som jag och längst ner i botten skymtar underdelen av min kostym. Den kom visst aldrig till användning, konstaterar jag och sänder en välmenande tanke till den irländske ordningsmannen.

  • Tapas på svenska

    Tapas på svenska

    Det är svårt att tröttna på tapas – ett stort utbud och en stor variation av smaker gör att du enkelt kan äta tapas flera dagar i rad utan att känna att du har fått nog. Vi listar några av våra favoriter: 

    Patatas bravas con mojo Rojo: För alla som liksom Sunes lillebror Håkan gillar potatis. Patatas bravas är friterad potatis. Mojo Rojo är en stark röd sås och är en specialitet för just Kanarieöarna.

    Tortilla: Tortilla i Mexiko är bröd men på Kanarieöarna får man in en potatisomelettet om man beställer in en tortilla.

    Pimentos padron: Gröna, små paprikor som är stekta i olivolja och toppas med flingsalt.

    Chiperones: Grillad bläckfisk som gör sig bäst med lite pressad citron över.

    Albóndigas: Köttbullar, serveras ofta i tomatsås.

    Calamares: Bläckfiskringar. Serveras antingen grillade eller friterade.

    Gambas: Räkor. Tillagas ofta med mycket vitlök.

    Foton: Istock.

  • Gran Canaria – charterns bästa vandring

    Gran Canaria – charterns bästa vandring

    Hotell i Gran Canaria

    Gran Canaria är överlägsen andra chartermål på grund av bekvämt boende, bra kommunikationer och fina leder genom storslagna landskap. RES snörde på sig kängorna och gick på vandring.

    Det börjar bland torraste törel och fortsätter uppför branta tallskogar. På krönet av öns långa bergsrygg sjunker temperaturen till svalka och luften blir fuktig innan stigen vindlar ner över böljande blomsterprakt.

    Tre klimat på tre dagar. På en vandring tvärs över Gran Canaria blir regnkläder och mössa lika viktiga som solskydd och dricksvatten. Turistreklamen kallar ön för kontinent i miniatyr och beskrivningen ligger sanningen ganska nära. Ingen destination bortom Kanarieöarna erbjuder så skiftande landskap inom så korta sträckor. Gran Canaria har charterns bästa vandring.

    Öns stora klimatvariation beror på den närmare två tusen meter höga bergsryggen La Cumbre som effektivt hindrar Atlantens våtkalla vindar från att drabba samman med Afrikas torra värme. Gran Canaria är närmast cirkelrund och uppifrån dess centrum löper djupa raviner ner mot havet likt ekrar från ett cykelnav. Beroende på väderstreck kommer varje ravin att få sin egen karaktär och klimat.

    Lägg sedan till att ön har varit isolerad i miljoner år, vilket genererat växtlighet med hundratals unika arter och därtill har öns moderna befolkning plockat hem plantor från jordens alla hörn. Tillsätt vatten och det mesta frodas i Gran Canarias vulkaniska mylla. Vårblomningen uppe på den nederbördsrika nordsidan tål att jämföras med Alperna. Nere på den solbrända sydkusten framstår detta som en overklig fantasi.

    Turistmyndigheten på Gran Canaria har länge och medvetet satsat på vandring. Främst har man renoverat öns gamla nätverk av caminos reales, de stigar som skötte öbornas kommunikationer innan bilismen. Vandringslederna generellt är väl skyltade, men sällan terrängmarkerade, vilket betyder att du måste hålla koll på kartan och sedan försöka vidmakthålla känslan för rätt riktning under vandringen. Och oavsett vad som händer lämnar du aldrig stigarna. Stupande berg och lösa jordar gör nämligen varje avvikelse livsfarlig. Särskilt i skogarna, där kanarietallens långa barr stickar mjuka markmattor som glider undan i stegen.

    Gran Canaria-traversen är inget officiellt namn på någon särskild vandringsled, utan en smart sammanlänkning av öns populäraste etapper. Den kräver insikt om skillnaden mellan promenad och vandring, samt ett par grova skor, men är på intet sätt särskilt avancerad i övrigt. Ute på stigarna möter du tyskar, fransmän och italienare, utom på helgerna när skogarna fylls av kanarier på picknick. Nordiska turister tycks däremot ogärna lämna hyrbilen ur sikte.

    Gran Canaria-traversen börjar med att du tar taxi från Playa del Inglés till Ayagaures i syfte att bespara dig från femton kilometer stekhet och meningslös asfalt. Byn ligger rakt norr om den berömda badorten och härifrån följer du en slingrande grusväg innan du viker vidare uppför tätnade tallskog mot havsutsikten ovan den vitkalkade byn San Bartolomé de Tirajana. Skogen är illa svedd och de få hus som dekorerar dalgången är skadade efter den stora skogsbranden 2007. Dessbättre är kanarietallen brandtålig och skogen reparerar sig snabbt, men den fyra hundra år gamla och närmast religiöst vördade stortallen El Pino de Pilancones strök med. I dag ligger det en kondoleansbok intill stubben och frön har planterats i en minneslund. Kulten kring tallen återspeglar förmodligen faktumet att här låg ett kalhugget och överutnyttjat bergslandskap innan den stora återbeskogningen på sextiotalet. Kanske beror vördnaden också på kanarietallens stora betydelse för öns vattenförsörjning eftersom de långa barren bokstavligen borstar vätan ur molnen som dagligen driver in från nordost.

    Sedan blir det after walk på bytorget i San Bartolomé de Tirajana. Hundar skäller nätterna i ända och stenlagda caminos reales-stigar tar dig upp till bergsryggen La Cumbre. Luften blir kylslagen fastän solen skiner och fukten får håret att krulla sig. Räkna även med starka vindar och ett panorama som formligen exploderar ut över en vidsträckt kitteldal, där ensamma monoliter skjuter stående klubbor mot grannön Teneriffa och vulkanen Teide – Spaniens högsta berg (3 718 meter över havet) och den tredje största vulkanen på jorden.

    Här uppe lyser ginsten klargul om våren och om du bara tänker vandra en enda dag på Gran Canaria så väljer du denna etapp. Förutsatt att sikten är fri, vilket den inte alltid är eftersom vinden oavbrutet pressar in fuktkalla moln. Nordostpassaden är ett atlantiskt väderfenomen som varje vandrare måste respektera. Bergsryggen har tio gånger större årsnederbörd än badhotellen utmed Playa del Inglés och noll sikt på regnslipprig stig är ingen bra kombination på branta berg.

    Den andra dagsetappen slutar bakom en uteservering vid vägkorsningen i Cruz de Tejeda, vilket uppfattas välkomnande av den som vandrar i beskriven riktning, men klart förvirrande om du ämnar åt motsatt håll. När dagens efterlängtade after walk-öl serveras är det dessutom dags att fatta ett avgörande beslut. Gran Canaria-traversens tredje dagsetapp bjuder nämligen på alternativ. Endera tar du en kortare sväng ner till den traditionella kanariestaden Teror i öster eller en avsevärt längre sträcka över glesbygden mot byn Agaete i väster.

    Väljer du den bekvämare varianten möter du värme och flödande grönska. Tallskogen öppnar utsikter ända bort mot huvudstaden Las Palmas och efter det följande lövtaket når du ner bland prunkande odlingsterrasser.

    Väljer du det tuffare alternativet bör du vara rutinerad vandrare och i fin form, för dagsetappen blir tre mil och avslutas med en sicksackande störtdykning på tusen höjdmeter mot den palmprydda Agaetedalen. I gengäld belönas du med storslagna utsikter i tre väderstreck och ett intrikat grottsystem från det mystiska stenåldersfolk som befolkade ön när spanjorerna kom hit. Etappen kan med fördel töjas till två dagar genom att du lägger in en övernattning redan efter åtta kilometer i Artenara, där folk fortfarande bor i grottor.

    Det trevliga med Gran Canaria-traversen är att du vandrar mellan olika hotell. Lokalstyret på ön arbetar medvetet för att sprida turismen från sydkusternas hotellkoncentrationer och politiken har fått lyckosam skjuts av den internationella turismens växande nyfikenhet på de etablerade resmålens omland. Turisten har ju fått en massa semestertid över sedan cancerlarmen förmörkat himlen över det tidigare så tidskrävande solbadet och försöker nu fylla ledigheten med aktiva naturupplevelser, mat och vin. Gran Canarias landsbygdsturism har därtill fått draghjälp av ett gäng romantiska utlänningar, vilka gladeligen investerar oproportionerligt stora summor i mindre lönsamma hotellrörelser.

    Detta betyder sammantaget att vi i dag finner ovanligt många hotell i glesbygden. Du kan till och med bo fyrstjärnigt på ötraversen. Svettskitiga utseenden och grova skor är numera eftermiddagskorrekt på landsbygdens lyxhotell. Vad som tidigare varit ett genuint pensionärspyssel har fått modern äventyrsklädsel och blivit fitness. En lagom dos ansträngning håller fettspöket borta och vår lågintensiva friluftsaktivitet passar således perfekt in i den allmänna fokuseringen på det personliga välbefinnandet.

    Bra bussförbindelser och humana taxipriser gör att du också kan bo kvar på samma hotell i flera dagar och göra dagsturer i omgivningarna. Ett nybyggt paradorhotell vid senast nämnda after walk-öl toppar Gran Canaria-traversen och fungerar som utgångspunkt för flera olika vandringsleder. Nackdelen med dessa ensamma bergshotell är att du torskar på hyrbil eller taxi från flygplatsen och väl på vandring har du liten nytta av egen bil.

    Det är just denna kombination av bekvämt boende, bra kommunikationer, fina vandringsleder genom starkt föränderliga och storslagna landskap som gör vandringen på Gran Canaria överlägsen andra charterresmål. Du är tillräckligt långt från charterstränderna för att finna det naturliga lugnet och ändå så nära civilisationen att du hittar en restaurang och ett anständigt glas vin om kvällen.

    Ändå känner du dig lite lurad. Insikten om att denna förträffliga vandring passerar landskap som de flesta av oss inte tror existerar på en kanarieö, trots att charterdestinationen har varit superpopulär i årtionden, får dig att misstänka inkompetens eller någon slags konspiration i syfte att hålla oss kvar på badhotellen.

    Personligen skulle jag förmodligen aldrig ha satt min fot på ön om det inte vore för ett lotteri. Det var för tio år sedan och jag vann en resa till Maspalomas med fyrstjärnigt hotell som låg utsökt placerat intill de berömda sanddynerna. Allt var precis så bra som det någonsin blir i charterhimlen, men jag var varken pensionär, barnfamilj på all inclusive eller discobög. Därför hyrde jag en löjligt liten bil med en fånigt liten motor, packade ryggsäcken och drog på tur bland bergen. I dag är vandring en del av min personlighet och mitt jobb. Gran Canaria besitter frälsarkraft. Jag garanterar.

    Tvärs över Gran Canaria på tre dagar

    Våren är bästa tiden för vandring. Sommaren kan bli mycket het i söder och det kan snöa på topparna om vintern. Räkna med alla slags väder: stekande sol, kyla, vind och regn. Heltäckande klädsel mot solen, riktiga vandrarskor och två liter vatten/dag.

    Norwegian flyger från Stockholm till Gran Canaria. För vandrare som väljer en charterresa är huvudstaden Las Palmas i norr att föredra framför badorterna i söder eftersom det blir närmare till de flesta vandringsleder och kommunikationerna är bättre.

    Hotel Paradise Las Tirajanas och Parador de Cruz de Tejeda säljs av Fritidsresor. Båda ligger i bergen och är perfekt placerade för vandring. Fritidsresor sponsrar dessutom återskapandet av öns tallskogar.

    Rocky Adventure på badorten Bahia Feliz arrangerar dagsturer på Gran Canaria.

    Dag 1
    Ayagaures–La Manzanilla-passet–San Bartolomé de Tirajana, sjutton kilometer. Bo bra på Hotel Paradise Las Tirajanas eller billigare på La Hacienda del Molino.

    Dag 2
    San Bartolomé de Tirajana–La Cumbre–Cruz de Tejeda, fjorton kilometer.
    Bo på Parador de Cruz de Tejeda.

    Dag 3 (bekväm variant)
    Cruz de Tejeda–Teror, tolv kilometer.
    Bo på Casa Doña Margarita.

    Dag 3 (tuff variant)
    Cruz de Tejeda–Artenara–Tamadaba–San Pedro–Agaete, tjugoåtta kilometer.
    Bo på Casa Rural La Luna i Agaete.

    Karta för översikt: Kompass 237 Gran Canaria

    Karta för detaljer: senderos.grancanaria.com

    Guidebok: Rother Walking Guide – Gran Canaria

    Bussar: globalsu.net

    Lokala turistinformationer: aytoagaete.es, artenara.es, maspalomas.com, tejeda.es, teror.es

  • Tapasfest på Gran Canaria

    Tapasfest på Gran Canaria

    Tapas ska man äta flera och dela mellan varandra: glöm det svenska tänket med att beställa var för sig. På Gran Canaria finns ett stort utbud av restauranger – och av tapasrestauranger inte minst. Vi har vaskat fram tre riktigt bra.

    Av: Linda Larsson

    Hotell på Gran Canaria

    Los Jose s La Tapita

    Här hänger många stammisar och stämningen känns genuin. Restaurangen ligger på en i sig ganska tråkig gata men hit går du inte för läget – utan för maten. Beställ in sangria och gå loss på deras fantastiska utbud av pintxos – brödbitar med pålägg.
    Calle Plácido Domingo local 5, San Fernando de Maspalomas.
    Tel: +34 928 76 96 80.

    Tango Tapas

    Till Tango Tapas går du (som namnet antyder) för att festa loss på just tapas – och för att dricka en (antagligen flera) mojitos. 
    Avenida Gran Canaria 36, Apartamentos Los Molinos, Playa del Inglés.
    Tel: +34 928 72 01 17.

    Taste Meson, Mogan

    En fest för smaklökarna. Rätterna är enkla – men perfekt tillagade. Varje rätt kostar sju euro och serveras i avsmakningsomgångar. Här är det inte bara spanska smaker som gäller – en toast skagen? Ja man tackar!
    Paseo de Las Maranuelas, La Paya de Arguineguin.
    Tel: +34 694 44 20 30.

     

     

  • Philips Gran Canaria

    Philips andra dag på Gran Canaria – en dag som bjuder på både vandring och bad.

     

  • Snabbintro till Kanarieöarnas öar

    Snabbintro till Kanarieöarnas öar

    Kanarieöarna består av Teneriffa, Gran Canaria, Lanzarote, La Palma, La Gomera, Fuerventura och El Hierro samt sex mindre öar. Vilken ö är din favorit? 

    Av: Linda Larsson

    Teneriffa

    Den största ön i ögruppen. Stränderna och resorterna är många och sålunda åker många hit för sol och bad. Missa inte karnevalen i Santa Cruz som arrangeras i februari/mars varje år. Då förvandlas hela Santa Cruz till en stor folkfest med färgglada kostymer och sång och dans hela natten. 

    Hotell på Teneriffa

    Gran Canaria

    Gran Canaria erbjuder något för alla: vackra berg, coola sanddyner, sol och bad och pittoreska småbyar. Huvustaden Las Palmas är dit du åker för att shoppa, äta gott eller bara strosa runt i mysiga kvarter. Stränderna Playa del Inglés, Puerto Rico, Puerto de Mogán och San Agustín är dit du åker om du vill bättra på brännan.

    Hotell på Gran Canaria

    Lanzarote

    Vulkaniska månlandskap och vackra stränder. Många hyr en cykel för att ta sig runt ön som bara är sex mil lång och tre mil bred. 

    Hotell på Lanzarote

    La Gomera

    Grön och frodig ö med många vandringsleder och sagoskog. Gillar du att vandra ska du ta dig till nationalparken Garajonay som bjuder på vandring i trolsk skog.

    Hotell på La Gomera

    Fuerventura

    Vita långa sandstränder och ett populärt resmål för de som gillar att surfa. Om långa strandpromenader är din grej: missa inte den tre mil långa sandstranden Jandia.

    Hotell på Fuerventura

    La Palma

    Vulkaner och bananodlingar utgör en stor del av ön som är ett bra val om du gillar att vandra. Stränderna kan inte riktigt mäta sig med Gran Canarias eller Fueventuras men här finns Puerto Naos på öns västra sida vars svarta sand är en lite annorlunda upplevelse. För den som gillar att skåda stjärnor – missa inte observatoriet Roque de los Muchachos.

    Hotell på La Palma

    El Hierro

    Ön för de som vill slippa undan turister. Ön saknar i princip sandstränder men här finns många naturliga simbassänger, bland annat vackra Charco Azul.

    Hotell på El Hierro

    Foto: Istock

  • Philips Gran Canaria

    Vi på RES skickade vår läsare Philip till Gran Canaria. Här är hans första dag – på väg dit.

     

  • Kanarieöarna Special på webben

    Kanarieöarna Special på webben

    I veckan kommer vi att fokusera på Kanarieöarna – svenskarnas semesterparadis nummer ett.  Vilka hotell är det som gäller? Vad mer än sola och bada kan man göra där? Dessutom har vårens vinnare i vår Vloggtävling Philip precis varit där och vloggat för RES del. 

    Mycket nöje!

    Kärlek,

    /RES-redaktionen 

     

  • Tre sjysta barer i Köpenhamn

    Tre sjysta barer i Köpenhamn

     

    Ska du till Köpenhamn i helgen?  Vi tipsar om tre sjysta barer att släcka törsten på. 

    Mikkeller & Friends 

    Det prisade, danska mikrobryggeriet Mikkeller har två barer i Köpenhamn där man serverar en uppsjö av egna öler. På Vesterbro hittar man det lilla originalet, baren som slog upp portarna 2010. Nyligen öppnade man en större ölbar på Nørrebro, med fler sittplatser och 40 olika ölsorter av det egna märket. Goda men ganska dyra ölsorter, för både nördar och för dem som bara vill unna sig ett gott glas.

    Stefansgade 35, 2200 København N, Denmark

    Salon 39

    En av Köpenhamns bästa cocktailbarer hittar man ett stenkast från Søerne i Frederiksberg. Här är mörkt och mysigt, ur högtalarna strömmar jazz, soul och blues och stämningen för tankarna till USA på 1930-talet. På Salon 39 görs alla drinkar på färskpressad juice och för den fantasifulle finns det möjlighet att beställa drinkar som inte finns på barens lista. Här kan man också få stans bästa hamburgare.

    Vodroffsvej 39, 1900 Frederiksberg C, Denmark

    Vinhanen

    En unik vinbar och vinhandel på Nørrebro som nästan låter för bra för att vara sann. Vinhanen är danska för vinkranen och här tappas vinet i flaskorna på beställning. Sedan väljer man antingen att ta med flaskan hem eller att dricka den direkt på plats. Servicen är bra, priserna är låga och för den som vill sitta ner och njuta av ett glas på plats finns tilltugg att beställa.

    Baggesensgade 13, 2200 København N, Denmark

    Hotell i Köpenhamn

    Kolla in vår guide till Köpenhamn för fler tips. 

     

     

  • Här firar du Halloween i New York

    Här firar du Halloween i New York

    New York-bor vet hur man firar Halloween. Vi tipsar om vad du inte får missa om du är där under firandet. 

    Village Halloween Parade

    – världens största Halloweenparad 

    Den kända paraden på Manhattan. Över 50 000 zombies, monster, Disneyprinsessor och Donald Trump-kopior deltar i paraden. Är du inte en av dem bör du åtminstone gå dit och spana in alla fantastiska (och läskiga) kreationer. 

    När? 31 oktober, klockan 19.00 börjar paraddeltagarna marschera från Canal Street på sjätte avenyn. 

     

    Webster Hell 2016

    – här hålls den officiella efterfesten 

    En Halloween-fest du sent kommer att glömma. Den legendariska festen arrangeras i Webster Hall, en lokal som den 31 oktober är mer känd som “Webster Hell”. Se till att klä ut dig ordentligt. Bästa outfit går hem 5000 dollar rikare. Biljetter kostar från 50 dollar och uppåt. Köp biljetter här. 

    125 E, 11th Street

     

    Se när Jimmy Fallon och Kevin Hart besöker Blood Manor Haunted House i New York.

    Blood Manor Haunted House

    För de som gillar att bli skrämda. Zombies och monster traskar runt i mörka labyrinter och korridorer. Se upp: även om tanken inte är att monstren ska röra på dig kan de råka skvätta (låtsas)blod. Ha inga vita kläder på dig!  Under 14 år kommer man inte in utan vuxet sällskap.

    163 Varick St

    The Ear Inn

    – en hemsökt bar

    För de som vill ha en lugnare Halloween-upplevelse. Baren öppnade redan 1817 och är fortfarande ett berömt tillhål för törstiga New York-bor. Baren är inte bara känd för bra priser på ölen – det över 200 år gamla huset sägs vara hemsökt. Bland annat av (det snälla) spöket “Mikey”, en sjöman som dog i en bilolycka på 60-talet.

    326, Spring Street 

    Halloween Adventure 

    – här hittar du den ultimata Halloweenkosymen

    Som namnet antyder är det hit du ska om du är på jakt efter en Halloween-outfit. Sen 1981 har kedjan klätt ut amerikanare – inte bara under Halloween. För varje tillställning som kräver en kostym, är Halloween Adventure affären att shoppa loss på. 

    104, 4th Avenue 

    Hotell i New York