Category: Uncategorized

  • Fnulans matresa i Flandern

    Fnulans matresa i Flandern

    Vi skickade iväg en av vinnarna i vår videobloggtävling; Fnulan, på en resa till Flandern tillsammans med sin vän Åse. Här får du ta del av hennes resa bakom kulisserna.

    Fnulan ger sitt bästa packtips:

     

    Fnulan och Åse på väg till Flandern:

     

    Låt matresan börja:

    Fnulan och Åse besöker bryggeriet Bourgogne des Flandres:

     

    Fnulan och Åse äter lunch på Belga Queen – Fnulan beställer räkor men hon får inte riktigt in vad hon tänkt sig:

     

    Fnulan och Åse letar rätt på besticken på restaurangen Roots:

     

    Fnulan och Åse skålar in lunchen – som består av både förrätt, varmrätt och efterrätt (visst är det härligt med rejäla luncher?):

     

    Vi på RES tackar Fnulan för att vi har fått ta del av hennes resa.

  • Hallå där Yoga Girl!

    Hallå där Yoga Girl!

    RES reste till den lilla ön Aruba med slogan ”One Happy Island” och passade på att ta ett yogapass och en pratstund med svenska yogasuccén Rachel Bråthén, mer känd som Yoga Girl, som bor på ön. 

    Text: Kajsa Beausang

    Hur hamnade du på Aruba?
    – Tack vare av kärleken. Jag bodde i Costa Rica 2010 och reste till Aruba på semester en vecka. Jag klev in i en surfshop och där stod han. Dennis. Fem dagar senare flyttade jag hit. Jag tänkte att jag testar i en månad, men jag flyttade aldrig tillbaka. Idag är vi gifta – och jobbar tillsammans.

    Hur börjare yogakarriären?
    – Jag hade ingen plan på att yogan skulle bli någon karriär från början. Jag behövde ett jobb och jag hade utövat yoga en längre tid, så jag utbildade mig till yogainstruktör. Det var väldigt enkla förhållanden från början, jag höll klasserna under ett träd med strandhanddukar istället för riktiga yogamattor. Jag gick runt bland solstolarna och raggade upp deltagare bland solbadande hotellgäster. Efter en tid blev jag erbjuden jobb som yogadirektör på ett av hotellen här på Aruba.

    Nu planerar du att öppna ett eget yogacenter på Aruba. Berätta!
    – Ja, Island Yoga. Vi har precis hittat vår lokal och håller på och bygger om och renoverar. Förhoppningsvis kommer vi att kunna öppna i november eller december. Det här blir helt och hållet vårt eget, vår verksamhet helt fristående. Det blir öns första yogacenter och vi kommer även att ha ett holistiskt kafé och restaurang samt en butik med fina saker och kläder, som bohemiska klänningar och annat härligt. Det är redan väldigt många från Sverige som kommer till Aruba på yogaresor, så vi ser fram emot att kunna välkomna ännu fler.

    Var det ett svårt beslut att flytta från Sverige?
    – Tvärt om. Jag har alltid känt att jag ska leva utomlands. Sverige är för kallt för mig, jag kan inte tänka mig att flytta tillbaka. Här finns en helt annan tillvaro, det är inte alls samma stress, folk klagar sällan trots att många är fattigare, det saknas infrastruktur och mycket av det materiella som finns i Sverige, men jag anser att livskvaliteten här är mycket högre och folk är glada och stolta.

    Vart åker du när du har semester?
    – Ingenstans! Jag reser så otroligt mycket jämt, så när jag är ledig vill jag bara stanna hemma. Jag brukar inte ta särskilt mycket semester, jag hinner igen, men i år har jag bestämt mig för att göra det – jag ska försöka vara ledig riktigt mycket!

     

     Ben Kane

    Foto: Ben Kane

    Foto: Ben Kane


    Foto: Ellos

    Om Rachel Bråthén

    Yrke: Yogainstruktör, författare, inspiratör och entreprenör

    Familj: Maken Dennis Schonevend, tre hundar och en get.

    Från: Stockholm

    Bor: Aruba

    Antal följare på Instagram: 1,9 miljoner

    Mer info: islandyoga.com, rachelbrathen.com

  • Nykär i Nice

    Nykär i Nice

    Hotell i Nice

    Nice är högaktuell som värdstad för mötet mellan Sverige och Belgien i fotbolls-EM. Vi på RES har plockat fram en av våra absoluta favorittexter ur arkiven, ett tidlöst kåseri av författaren Per Hagman. Färden bär från Nice til Menton. Som den alltid gör. Men trots att han rest samma väg oräkneliga gånger genom åren märker författaren Per Hagman att han aldrig älskat franska rivieran mer än just nu.

    Mitt Rivieran har nog ungefär lika många nyanser som dess världsberömda men hastiga solnedgång. Redan lite för ung och i lite för solitär jakt på ett vuxenliv så långt från den svenska småstaden som möjligt blev jag besatt av den sydfranska kuststräcka som sträcker sig mellan Saint-Tropez och Menton och som vanligtvis kallas för Rivieran. En mer än lovligt klichétyngd längtan efter och tro på drömsymbiosen av kasinoromantik, tjugotalselegans, medelhav och attraktiv dekadens fick mig att redan i tidiga tonåren ta mig dit, gång efter gång.

    Under varje sejour upptäckte jag något nytt, lärde jag mig något nytt. Såväl om Rivieran som om livet. Drygt tjugo år senare är min palett av Rivierannyanser långt ifrån komplett, men åtminstone lite mer mångfasetterad. Vissa menar att franska Rivieran är lika torftigt tacky och dumdyrt som Dubai på 00-talet, bara skitigare och tröttare. De har en poäng. Andra att den bjuder på de allra mest romantiskt orörda, provensalska medeltida byar och förtjusande undanskymda badvikar. De har också en poäng. Ytterligare någon kommer hem från en Rivieransemester och frågar mig varför jag så ofta frivilligt tar mig till en plats som på så liten yta samlar så vansinnigt många tiggare och småkriminella, tonårsligister och ficktjuvar, bedragare och rasister, lyx- och gatuprostituerade. Eller hur jag kan åka till ett så sömnigt ställe, för ”där är ju bara läderbrända pensionärer med små hundar och de mest ickeprisvärda lyxkrogarna och omodernaste nattklubbarna i västvärlden”.

    Jag har gått igenom alla de där faserna, lämnat Rivieran med någon av de oräkneliga bittra eftersmakerna och svurit på att jag gjort mitt sista besök. Äntligen har jag växt ifrån min naiva förtjusning i franska Rivieran, har jag tänkt. Våren 2007 älskar jag den mer än någonsin. Kanske är det alltså naiviteten jag vuxit ifrån. För att i stället acceptera den komplexa färg som kombinationen av alla nyanser bildar.

    Min Rivieran utgår hur som helst alltid från Nice, även om det finns andra platser jag ständigt återvänder till. Jag kan älska att fly den ruffa storstaden Nice (Frankrikes femte eller åttonde största, beroende på vem du frågar) och ta mig österut med Rivierans utmärkta pendeltåg. Som ringlar sig längs havet genom precis alla orter mellan Menton och Saint-Raphael (bortsett från den udde som hyser Saint-Tropez, men den intresserar mig inte längre). Bara för att alldeles strax hamna i den medeltida idyllen Villefranche-sur-Mer. Från storstadsbrus till stillsamt vågskvalp på tio minuter blankt.

    Tyvärr har Villefranches idylliska lilla strandpromenad från stationen in till byn begåvats med en gediget meningslös turistfälla (eller lounge som det heter nuförtiden) vid namn Beluga och till min bestörtning har även lyxidylliska tjugotalshotellet Welcomes fantastiska terrasservering tagits i torftig tukt av slabbkrogen Le Cosmo. Men att hotellet i övrigt vårdas ömt är man tacksam över. Det var här den briljante Jean Cocteau bodde på rum nummer 22 när han ägnade halva 1957 åt att dekorera Villefranches mest häpnadsväckande sevärdhet: La Chapelle Saint-Pierre. Ett minimalt trettonhundratalskapell vid vattenbrynet som Cocteau dränkt i fiskarrelaterade motiv och religiös ornamentik, alltihop i den försåtligt elegant enkla stil som var hans signum. Vilket skänker kapellet en lika unikt sakral som gåtfullt vacker ambiance.

    I stället för en pastis på Le Cosmos terrass mittemot går jag därpå hellre upp för den lilla trappan Ruelle de Marché, dit där de vindlande tusenåriga valvkvarter som klättrar upp för bergsväggen och som utgör Villefranches centrum börjar. För där håller Lombardo till på sin Le Phare, en alldeles vanlig kvartersbar som motstår frestelsen att casha in på turistmenyer och med tjurig självklarhet håller fast vid hästkapplöpningsskval från tv:n i hörnet, fotbollsregalia, lokalt skvaller och flipper.

    Skulle jag i stället fortsätta österut med tåget därför att jag är på ett humör som jag först inte vill erkänna för mig själv, så är nästa stopp Beaulieu. Promenaden ut på berömda lyxudden Saint Jean Cap Ferrat är fantastisk, likaså den enorma rotschildska villan och trädgården på uddens topp. Numera museum. Men så är det där rastlösa i mig och eftersom jag bär kostym med pass i innerfickan på min promenad är det väl bara att erkänna. Så efter middagen i Saint Jean vandrar jag tillbaka mot Beaulieu och plötsligt uppenbarar sig mitt favoritkasino. Jag har aldrig varit någon vän av black jack och poker, men ren hasard älskar jag och när jag ger mig i kast med rouletten är det Beaulieus kasino jag väljer: litet och stillsamt, liksom mjukt tjugotalsmondänt och inhyst i en mycket vacker gammal villa.

    Naturligtvis är kasinot i Monte Carlo värt ett besök, men mer som museum och glimt av en mycket speciell värld, än som arena för en enkel västgötadrängs kamp om hjulens gunst. Skulle jag ändå ta mig dit så blir det under lågsäsong och då ser jag till att nå de innersta salarna och vara kvar till framåt tre–fyra på natten, då de allra vansinnigaste summor sätts på spel och ansiktsuttrycken är som allra mest nonchalant uttryckslösa när ett par genomsnittliga svenska årsinkomster förloras på ett nummer, alltmedan en passopp står och håller i spelarens tunga marmoraskfat vari en cigarr ligger och pyr.

    Efter Monaco kommer Roquebrune. Ännu en vacker medeltida by på en bergstopp och stillsam lyxidyll i övrigt, som jag ibland lite planlöst promenerar omkring i, förhoppningsfull om att någon gång av en slump få reda på vilken av alla grandiosa gamla villor det var som Coco Chanel köpte 1927, för att kunna tillbringa somrarna med att dricka riesling on the rocks med sin nästan lika berömda granne, den fantastiska lolitaförfattarinnan Sidonie Gabrielle Colette.

    Sedan sista anhalten före Italien: Menton. Som jag tycker mycket om för att det är en ganska vanlig fransk småstad, om än med osedvanligt vacker saluhall och tvåhundrafemtio tusen invånare sommartid. Även här har Jean Cocteau satt sina spår. Skulle jag en dag möta kärleken i form av en demoiselle från Menton kommer vi naturligtvis att gifta oss i stadshusets bröllopssal, dekorerad av den legendariske poeten och konstnären. Som för övrigt var bästis med nyss nämnda Coco. Men till dess får jag nöja mig med det fina Cocteaumuseet nere vid vattnet.

    Numera beger jag mig sällan västerut från Nice. Men i så fall blir det till Antibes, större än vad många tror och i princip hopvuxen med det charmigt solkiga men neonblinkande och tingeltangeltyngda Juan-les-Pins, dit många nöjeslystna tonåringar gärna tar sig. Alltmedan Antibes förblir mer vuxet och värdigt. Anledningen till att Graham Greene bodde de sista trettio åren av sitt liv i en ordinär lägenhet på sömniga Rue Pasteur sägs ha varit att han då fick vara kvinnan han älskade så nära som möjligt. Två favoritkrogar i Antibes hade han, numera avsomnade Chez Félix men underligt nog också Auberge Provençale, en utmärkt halvflott krog mitt i turistvimlet på Place Nationale. Det berättas att hovmästaren ofta hade fullt sjå med att mota bort beundrare när författaren de sista åren ville äta sin lunch i ensam stillhet inne i bakgårdserveringens grönska.

    Vilket faktiskt för oss tillbaka till ”huvudstaden”. För var det något Greene avskydde under sina sista år så var det Nice. Han skrev till och med en bok (pamflett, enligt honom själv) med namnet J’accuse – the dark side of Nice, som handlar om det sjuttio- och åttiotalens genomkorrumperade Nice, som i viss mån existerar än i dag. Även om staden rensades upp lite efter att dåtidens ökände borgmästare Jacques Médecin till slut greps med lite för suspekt många väskor fyllda med sedlar på väg till USA.

    Nice må vara en mycket opålitlig och sliten skönhet med fler tveksamma erfarenheter, anekdoter och solkiga glamourhistorier på sitt samvete än de flesta andra vackra städer vid hav. Men det är väl därför jag älskar henne och så gärna vill förstå.Nice är lite som Jackie.

    Jackie är kvinnan som 1968 öppnade den lilla baren La Mediterranée på en i dag turisttät gata; en avskedsgåva från en gammal älskare och början på hennes nya liv efter de vilda åren. Den magiskt vackra och futuristiskt sextiotalistiska inredningen är orörd och går helt i orange. I baren tronar hennes samling av olika prydnadsgrodor, men knappt längre ens några stammisar. För numera har hon sorgligt nog ibland stängt flera dagar i sträck.

    Så sent som i slutet av nittiotalet var hon lycklig och harmonisk och jag firade såväl jul- som nyårsaftnar i hennes lilla orangea oas, tillsammans med halvdussinet andra ensamma hjärtan och Jackievänner. Hon brukade köpa partyhattar och serpentiner till oss alla, sätta upp ferméskylten på dörren och så dansade vi om och om igen till Modern Talkings You’re my heart, you’re my soul.

    Men för några år sedan blev Jackie rånad och nerslagen på väg hem en natt och sedan dess är hon inte sig lik; förvirrad, misstänksam mot allt och alla och inte helt rumsren i sin syn på invandrare. Frågan är om det inte dansats till Modern Talking på Le Mediterranée för sista gången. Men gå förbi och ta en kaffe om det är öppet, inredningen är makalös.

    På alla de slitna och gudsförgätna gamla barerna och gubbdagisen kring Boulevard Gambetta och i Gare de Sud-området är det annars jag trivs bäst i Nice, för där är det så behagligt lojt och ”vardagsfranskt”. Vilket kanske inte är vad man längtar efter som förstagångsbesökare eller som dam. Och det tar ju sin tid att lära sig bara den självklara turiststadsdelen. Gamla stan. Där det så klart finns juveler jag ofta besöker, gömda bland alla olivoljeförsäljare och drivor av akvareller med puttrigt provensalska motiv. Först och främst Café de Turin, för det makalöst grinigt franska bemötandet men framför allt för det komplett chosefria men grandiosa skaldjursutbudet, där såväl medelhavska ostron som sjöborrar ingår. Och så Chez Palmyre, en restaurang med tolv platser som har drivits i evigheter av nittiotvååriga Palmyre och hennes blott sjuttioåriga dotter Suzanne. Vill man ha en utstuderat enkel fransk trerätters utan minsta krusiduller för en spottstyver är det en självklar anhalt.

    När det kommer till finkrogar men om man inte är på humör för den enda prisvärda trestjärniga måltid jag känner till – lunchen på Alain Ducasses Louis XV i Monaco – kan man inte annat än älska Bruno Clément och hans Terres de Truffes, som hållit till på Rue Francois-de-Paule i snart tio år. En kombinerad tryffelambassad, butik och restaurang som aldrig har serverat en enda rätt utan tryffel. Apéritifen eller digestifen intas med fördel snett mittemot, på Le Comptoir, en uppsnofsad tjugotalsrestaurang med livlig bardel på kvällarna. Är man däremot lagd åt stekarhållet rekommenderas bordsbeställning och helkväll på La Petite Maison. Men då ska man uppskatta ett lite för dyrt och dumpretentiöst kök och att framåt midnatt stå på borden och skrika bland franska hel- och halvkändisar i den brackigare genren och se på hur glamourdrömmande blondiner à la francaise stoppar lavendelsorbet i varandras designerurringningar.

    Utan att behöva förklara de komplicerade franska utskänkningslagarna ingående så bör det påpekas att Nice är oerhört fattigt på vettiga barer som är öppna till riktigt sent. Om nu charmiga gaybaren Le Six är stängd och man vill slippa drängfulla nordeuropiska franskastudenter och bedrövliga U2-coverband på gräsliga men klassiska partykrogar som Chez Wayne och Thor, eller bli ruinerad på nattklubb bara för ett sista glas skull.

    Under lågsäsongsvardagar finns egentligen bara ett tvärsäkert alternativ. Nices gamla bunkerliknande Casino Ruhl och baren i dess spelautomatsavdelning. Gud vet hur många gånger jag i ensamhet slutat min natt där. Suttit där med en lite men bara lite för dyr och onödig sista drink och blickat ut över det näst intill hypnotiserat sömnlösa pokerautomatsklientelet: de spelberoende hemmafruarna som smitit ner sedan ungarna somnat, de övergivna älskarna så berusade av sorg och sprit att de knappt får in jetongerna i automaterna, de älskande och jackpotdrömmande unga paren, förlorarna från den riktiga spelsalen en trappa upp som vägrar spara sina allra sista mynt.

    Ljudväggen av automatljud, allt blinkandet, den febrila verksamheten längst där nere i källaren. Trehundrasextiofem dagar och nätter om året. Även det en helt sann nyans av alla de färger som målar Rivieran.

     

  • Nykär i Nice

    Nykär i Nice

    Hotell i Nice

    Nice är högaktuell som värdstad för mötet mellan Sverige och Belgien i fotbolls-EM. Vi på RES har plockat fram en av våra absoluta favorittexter ur arkiven, ett tidlöst kåseri av författaren Per Hagman. Färden bär från Nice til Menton. Som den alltid gör. Men trots att han rest samma väg oräkneliga gånger genom åren märker författaren Per Hagman att han aldrig älskat franska rivieran mer än just nu.

    Mitt Rivieran har nog ungefär lika många nyanser som dess världsberömda men hastiga solnedgång. Redan lite för ung och i lite för solitär jakt på ett vuxenliv så långt från den svenska småstaden som möjligt blev jag besatt av den sydfranska kuststräcka som sträcker sig mellan Saint-Tropez och Menton och som vanligtvis kallas för Rivieran. En mer än lovligt klichétyngd längtan efter och tro på drömsymbiosen av kasinoromantik, tjugotalselegans, medelhav och attraktiv dekadens fick mig att redan i tidiga tonåren ta mig dit, gång efter gång.

    Under varje sejour upptäckte jag något nytt, lärde jag mig något nytt. Såväl om Rivieran som om livet. Drygt tjugo år senare är min palett av Rivierannyanser långt ifrån komplett, men åtminstone lite mer mångfasetterad. Vissa menar att franska Rivieran är lika torftigt tacky och dumdyrt som Dubai på 00-talet, bara skitigare och tröttare. De har en poäng. Andra att den bjuder på de allra mest romantiskt orörda, provensalska medeltida byar och förtjusande undanskymda badvikar. De har också en poäng. Ytterligare någon kommer hem från en Rivieransemester och frågar mig varför jag så ofta frivilligt tar mig till en plats som på så liten yta samlar så vansinnigt många tiggare och småkriminella, tonårsligister och ficktjuvar, bedragare och rasister, lyx- och gatuprostituerade. Eller hur jag kan åka till ett så sömnigt ställe, för ”där är ju bara läderbrända pensionärer med små hundar och de mest ickeprisvärda lyxkrogarna och omodernaste nattklubbarna i västvärlden”.

    Jag har gått igenom alla de där faserna, lämnat Rivieran med någon av de oräkneliga bittra eftersmakerna och svurit på att jag gjort mitt sista besök. Äntligen har jag växt ifrån min naiva förtjusning i franska Rivieran, har jag tänkt. Våren 2007 älskar jag den mer än någonsin. Kanske är det alltså naiviteten jag vuxit ifrån. För att i stället acceptera den komplexa färg som kombinationen av alla nyanser bildar.

    Min Rivieran utgår hur som helst alltid från Nice, även om det finns andra platser jag ständigt återvänder till. Jag kan älska att fly den ruffa storstaden Nice (Frankrikes femte eller åttonde största, beroende på vem du frågar) och ta mig österut med Rivierans utmärkta pendeltåg. Som ringlar sig längs havet genom precis alla orter mellan Menton och Saint-Raphael (bortsett från den udde som hyser Saint-Tropez, men den intresserar mig inte längre). Bara för att alldeles strax hamna i den medeltida idyllen Villefranche-sur-Mer. Från storstadsbrus till stillsamt vågskvalp på tio minuter blankt.

    Tyvärr har Villefranches idylliska lilla strandpromenad från stationen in till byn begåvats med en gediget meningslös turistfälla (eller lounge som det heter nuförtiden) vid namn Beluga och till min bestörtning har även lyxidylliska tjugotalshotellet Welcomes fantastiska terrasservering tagits i torftig tukt av slabbkrogen Le Cosmo. Men att hotellet i övrigt vårdas ömt är man tacksam över. Det var här den briljante Jean Cocteau bodde på rum nummer 22 när han ägnade halva 1957 åt att dekorera Villefranches mest häpnadsväckande sevärdhet: La Chapelle Saint-Pierre. Ett minimalt trettonhundratalskapell vid vattenbrynet som Cocteau dränkt i fiskarrelaterade motiv och religiös ornamentik, alltihop i den försåtligt elegant enkla stil som var hans signum. Vilket skänker kapellet en lika unikt sakral som gåtfullt vacker ambiance.

    I stället för en pastis på Le Cosmos terrass mittemot går jag därpå hellre upp för den lilla trappan Ruelle de Marché, dit där de vindlande tusenåriga valvkvarter som klättrar upp för bergsväggen och som utgör Villefranches centrum börjar. För där håller Lombardo till på sin Le Phare, en alldeles vanlig kvartersbar som motstår frestelsen att casha in på turistmenyer och med tjurig självklarhet håller fast vid hästkapplöpningsskval från tv:n i hörnet, fotbollsregalia, lokalt skvaller och flipper.

    Skulle jag i stället fortsätta österut med tåget därför att jag är på ett humör som jag först inte vill erkänna för mig själv, så är nästa stopp Beaulieu. Promenaden ut på berömda lyxudden Saint Jean Cap Ferrat är fantastisk, likaså den enorma rotschildska villan och trädgården på uddens topp. Numera museum. Men så är det där rastlösa i mig och eftersom jag bär kostym med pass i innerfickan på min promenad är det väl bara att erkänna. Så efter middagen i Saint Jean vandrar jag tillbaka mot Beaulieu och plötsligt uppenbarar sig mitt favoritkasino. Jag har aldrig varit någon vän av black jack och poker, men ren hasard älskar jag och när jag ger mig i kast med rouletten är det Beaulieus kasino jag väljer: litet och stillsamt, liksom mjukt tjugotalsmondänt och inhyst i en mycket vacker gammal villa.

    Naturligtvis är kasinot i Monte Carlo värt ett besök, men mer som museum och glimt av en mycket speciell värld, än som arena för en enkel västgötadrängs kamp om hjulens gunst. Skulle jag ändå ta mig dit så blir det under lågsäsong och då ser jag till att nå de innersta salarna och vara kvar till framåt tre–fyra på natten, då de allra vansinnigaste summor sätts på spel och ansiktsuttrycken är som allra mest nonchalant uttryckslösa när ett par genomsnittliga svenska årsinkomster förloras på ett nummer, alltmedan en passopp står och håller i spelarens tunga marmoraskfat vari en cigarr ligger och pyr.

    Efter Monaco kommer Roquebrune. Ännu en vacker medeltida by på en bergstopp och stillsam lyxidyll i övrigt, som jag ibland lite planlöst promenerar omkring i, förhoppningsfull om att någon gång av en slump få reda på vilken av alla grandiosa gamla villor det var som Coco Chanel köpte 1927, för att kunna tillbringa somrarna med att dricka riesling on the rocks med sin nästan lika berömda granne, den fantastiska lolitaförfattarinnan Sidonie Gabrielle Colette.

    Sedan sista anhalten före Italien: Menton. Som jag tycker mycket om för att det är en ganska vanlig fransk småstad, om än med osedvanligt vacker saluhall och tvåhundrafemtio tusen invånare sommartid. Även här har Jean Cocteau satt sina spår. Skulle jag en dag möta kärleken i form av en demoiselle från Menton kommer vi naturligtvis att gifta oss i stadshusets bröllopssal, dekorerad av den legendariske poeten och konstnären. Som för övrigt var bästis med nyss nämnda Coco. Men till dess får jag nöja mig med det fina Cocteaumuseet nere vid vattnet.

    Numera beger jag mig sällan västerut från Nice. Men i så fall blir det till Antibes, större än vad många tror och i princip hopvuxen med det charmigt solkiga men neonblinkande och tingeltangeltyngda Juan-les-Pins, dit många nöjeslystna tonåringar gärna tar sig. Alltmedan Antibes förblir mer vuxet och värdigt. Anledningen till att Graham Greene bodde de sista trettio åren av sitt liv i en ordinär lägenhet på sömniga Rue Pasteur sägs ha varit att han då fick vara kvinnan han älskade så nära som möjligt. Två favoritkrogar i Antibes hade han, numera avsomnade Chez Félix men underligt nog också Auberge Provençale, en utmärkt halvflott krog mitt i turistvimlet på Place Nationale. Det berättas att hovmästaren ofta hade fullt sjå med att mota bort beundrare när författaren de sista åren ville äta sin lunch i ensam stillhet inne i bakgårdserveringens grönska.

    Vilket faktiskt för oss tillbaka till ”huvudstaden”. För var det något Greene avskydde under sina sista år så var det Nice. Han skrev till och med en bok (pamflett, enligt honom själv) med namnet J’accuse – the dark side of Nice, som handlar om det sjuttio- och åttiotalens genomkorrumperade Nice, som i viss mån existerar än i dag. Även om staden rensades upp lite efter att dåtidens ökände borgmästare Jacques Médecin till slut greps med lite för suspekt många väskor fyllda med sedlar på väg till USA.

    Nice må vara en mycket opålitlig och sliten skönhet med fler tveksamma erfarenheter, anekdoter och solkiga glamourhistorier på sitt samvete än de flesta andra vackra städer vid hav. Men det är väl därför jag älskar henne och så gärna vill förstå.Nice är lite som Jackie.

    Jackie är kvinnan som 1968 öppnade den lilla baren La Mediterranée på en i dag turisttät gata; en avskedsgåva från en gammal älskare och början på hennes nya liv efter de vilda åren. Den magiskt vackra och futuristiskt sextiotalistiska inredningen är orörd och går helt i orange. I baren tronar hennes samling av olika prydnadsgrodor, men knappt längre ens några stammisar. För numera har hon sorgligt nog ibland stängt flera dagar i sträck.

    Så sent som i slutet av nittiotalet var hon lycklig och harmonisk och jag firade såväl jul- som nyårsaftnar i hennes lilla orangea oas, tillsammans med halvdussinet andra ensamma hjärtan och Jackievänner. Hon brukade köpa partyhattar och serpentiner till oss alla, sätta upp ferméskylten på dörren och så dansade vi om och om igen till Modern Talkings You’re my heart, you’re my soul.

    Men för några år sedan blev Jackie rånad och nerslagen på väg hem en natt och sedan dess är hon inte sig lik; förvirrad, misstänksam mot allt och alla och inte helt rumsren i sin syn på invandrare. Frågan är om det inte dansats till Modern Talking på Le Mediterranée för sista gången. Men gå förbi och ta en kaffe om det är öppet, inredningen är makalös.

    På alla de slitna och gudsförgätna gamla barerna och gubbdagisen kring Boulevard Gambetta och i Gare de Sud-området är det annars jag trivs bäst i Nice, för där är det så behagligt lojt och ”vardagsfranskt”. Vilket kanske inte är vad man längtar efter som förstagångsbesökare eller som dam. Och det tar ju sin tid att lära sig bara den självklara turiststadsdelen. Gamla stan. Där det så klart finns juveler jag ofta besöker, gömda bland alla olivoljeförsäljare och drivor av akvareller med puttrigt provensalska motiv. Först och främst Café de Turin, för det makalöst grinigt franska bemötandet men framför allt för det komplett chosefria men grandiosa skaldjursutbudet, där såväl medelhavska ostron som sjöborrar ingår. Och så Chez Palmyre, en restaurang med tolv platser som har drivits i evigheter av nittiotvååriga Palmyre och hennes blott sjuttioåriga dotter Suzanne. Vill man ha en utstuderat enkel fransk trerätters utan minsta krusiduller för en spottstyver är det en självklar anhalt.

    När det kommer till finkrogar men om man inte är på humör för den enda prisvärda trestjärniga måltid jag känner till – lunchen på Alain Ducasses Louis XV i Monaco – kan man inte annat än älska Bruno Clément och hans Terres de Truffes, som hållit till på Rue Francois-de-Paule i snart tio år. En kombinerad tryffelambassad, butik och restaurang som aldrig har serverat en enda rätt utan tryffel. Apéritifen eller digestifen intas med fördel snett mittemot, på Le Comptoir, en uppsnofsad tjugotalsrestaurang med livlig bardel på kvällarna. Är man däremot lagd åt stekarhållet rekommenderas bordsbeställning och helkväll på La Petite Maison. Men då ska man uppskatta ett lite för dyrt och dumpretentiöst kök och att framåt midnatt stå på borden och skrika bland franska hel- och halvkändisar i den brackigare genren och se på hur glamourdrömmande blondiner à la francaise stoppar lavendelsorbet i varandras designerurringningar.

    Utan att behöva förklara de komplicerade franska utskänkningslagarna ingående så bör det påpekas att Nice är oerhört fattigt på vettiga barer som är öppna till riktigt sent. Om nu charmiga gaybaren Le Six är stängd och man vill slippa drängfulla nordeuropiska franskastudenter och bedrövliga U2-coverband på gräsliga men klassiska partykrogar som Chez Wayne och Thor, eller bli ruinerad på nattklubb bara för ett sista glas skull.

    Under lågsäsongsvardagar finns egentligen bara ett tvärsäkert alternativ. Nices gamla bunkerliknande Casino Ruhl och baren i dess spelautomatsavdelning. Gud vet hur många gånger jag i ensamhet slutat min natt där. Suttit där med en lite men bara lite för dyr och onödig sista drink och blickat ut över det näst intill hypnotiserat sömnlösa pokerautomatsklientelet: de spelberoende hemmafruarna som smitit ner sedan ungarna somnat, de övergivna älskarna så berusade av sorg och sprit att de knappt får in jetongerna i automaterna, de älskande och jackpotdrömmande unga paren, förlorarna från den riktiga spelsalen en trappa upp som vägrar spara sina allra sista mynt.

    Ljudväggen av automatljud, allt blinkandet, den febrila verksamheten längst där nere i källaren. Trehundrasextiofem dagar och nätter om året. Även det en helt sann nyans av alla de färger som målar Rivieran.

     

  • “Ett porträtt säger mycket om resmålet”

    “Ett porträtt säger mycket om resmålet”

    I veckan som kommer tar fotografen Linda Romppala över RES Instagram.

    Linda har bland annat bott i England i åtta år men bor i dag i Stockholm (när hon inte är ute på jobbuppdrag världen över). Här berättar hon om vad resande betyder för henne och skillnaden i att fota privat när man reser jämfört med att fota för resemagasin.

    Vilken var din allra första resa du gjorde?
    – Min första resa gick till Gotland med en kompis när vi var 15. Vi planerade och bokade allt själva, och cyklade runt i en vecka. Vi kände oss så vuxna!

    Hur föddes ditt intresse för att resa?
    – Efter gymnasiet flyttade jag till Skottland för att jobba, då fick jag mersmak för upplevelser. Jag har bott i tre olika länder och alltid rest så mycket jag har kunnat. Kombinationen att numera kunna resa som jobb känns faktiskt som en dröm.

    Hur kom det sig att du blev fotograf?
    – Jag har ett starkt minne av att jag ställer upp mina barbiedockor och fotar dem med min röda kompaktkamera, då var jag kanske sju år. Jag gick på flera konstskolor och länge var keramiker mitt förstahandsval, men så mellan några ströjobb så kom det till mig som en självklarhet att det var fotograf jag skulle bli. Därefter utbildade jag mig i både Finland och England.

    Vad betyder resande för dig?
    – Jag har som mål att alltid ha minst en resa inbokad. Jag älskar möten med nya människor och nya kulturer.

    Hur tar man en riktigt bra resbild?
    – Våga fråga människor, ett porträtt säger ofta så mycket om resmålet. Och ha tålamod. Om du hittar du en bra plats för din bild, så vänta in att det händer något som höjer kompositionen. Det kan vara något så enkelt som att en person går förbi.

    Vad skiljer semesterfoton från foton man plåtar för ett resemagasin?
    – För ett reportage måste man tänka på att få med en helhetskänsla av destinationen så man måste få med ett visst antal olika element från platsen. Jag försöker tänka starka kompositioner och mycket människor. Som resefotograf känns det som om man lättare får tillträde till att plåta, både människor och platser. Om jag ens plåtar på min semester så blir det mest bilder på de jag reser med, för mina egna minnens skull.

    Vilken är den bästa resan du har gjort?
    – Det måste vara när jag gjorde en jobbresa till öarna Zanzibar och Pemba. Pemba är en fattig ö, men där träffade jag fantastiskt varma och fina människor. Eftersom jag bodde väldigt länge i England så måste det också komma med som en av mina favoriter. Det blir en eller ett par resor dit varje år för att träffa vänner och få en nypa britishness.

    Vilka bilder kommer vi att kunna förvänta oss när du tar över RES Instagram?
    – De flesta blir från mitt Pemba, men även någon bild från min favoritfestival i England, Goodwood Revival Festival. Tusentals besökare i vintage outfits, och mängder av veteranbilar. Sen kommer jag definitivt ta med ett par teasers från mina senaste resmål Boston och Miami, som kommer att publiceras som reportage i RES till hösten.

    Om Linda Romppala

    Ålder: 37 år.

    Bor: Enskede, Stockholm.

    Gör: Fotograf.

    Ta del av Lindas bästa resebilder på RES Instagram under veckan som kommer. @restravelmagazine

     

  • Las Vegas – staden som aldrig sover

    Las Vegas – staden som aldrig sover

    I Las Vegas lägger du ditt vanliga liv på hyllan ett tag och kliver in i ett konstgjort neonlandskap av shower, spel och bröllop. Det här är staden som aldrig sover. Men bakom neonfasaden finns en hel bakgård av hippiedistrikt, klassiska kasinon och en storslagen natur. Här väntar historien om staden som växte upp mitt i Nevadaöknen, det riktiga Las Vegas. Där allting en gång började.

    Text: Julia Grufving

    Hotell i Los Angeles

    Sin City ­– ett barnförbjudet partyeldorado mitt i Nevadaöknen. Tiden går, men stämpeln består. Las Vegas har fått poker att bli en olympisk sport. Här finns Eiffeltornet, en lysande egyptisk pyramid (som kan ses från rymden), Frihetsgudinnan och en vulkan – på en och samma gata. Galet är bara förnamnet på staden som aldrig sover.

    Här kan du beställa en trerätters dygnet runt. I de gigantiska kasinokomplexen finns varken klockor eller fönster, allt för att locka fram en speldjävul utan tidsuppfattning.

    På drygt ett sekel har världsmetropolen växt upp, mitt i öknen. 1905 byggs järnvägsnätet ut till följd av att Las Vegas grundas av ranchägare och järnvägsarbetare. 1931 legaliserar delstaten Nevada spel och spelstaden börjar ta form. Till en början var stadens kasinon ett utmärkt tillhåll för östkustens organiserade brottslighet. Här kunde de tvätta stålar.
    Las Vegas är även i dag mest känt för spel, vilket också är stadens viktigaste inkomstkälla. Nästan 90 procent av alla besökare spelar och blir i snitt 500 dollar fattigare under sin vistelse. Uttrycket ”The house always wins” är bekräftat. 

    Mitt bland enarmade banditer och baksmällor har numera stjärnkockar flyttat in och levererar kulinariska höjdarrestauranger. Spelhålan har förvandlats från en barnförbjuden partyoas till ett holistiskt underhållningscentra.

    På den fem kilometer långa huvudgatan The Strip ligger alla pampiga, skimrande hotell och kasinon tätt uppradade och slåss om turisternas uppmärksamhet. Störst neonskylt vinner. Strippen besöks av 40 miljoner turister varje år. Allt från budget till jet set. Från unga partydjur och brudpar till spelsugna seniorer. Ja, till och med barnfamiljer.

    Men bakom Strippens neonfasad väntar en enorm bakgård av storslagen natur och otaliga sevärdheter som Grand Canyon och Hoover Dam. Här finns också stadens baksida, det riktiga Las Vegas med hippie-distrikt, elektiska barer och gamla klassiska kasinon.

    Staden är enorm, urvalet likaså. Några välkända, andra dolda.


    Foto: Julia Grufving

    Julias 12 X tips till Las Vegas

    TAO restaurang – Asiatisk mat
    Hotellet The Venetian har minst sagt inspirerats av den italienska romantikmagneten. Hotellets kärna består av ett torg där italienska restauranger och butiker huserar. Tätt intill glider gondoler fram i smala kanaler. Torget lyses upp av en himmel i skymningsljus med fluffiga moln, helt fejkat förstås. Här kan du strosa i butiker och dinera italiensk mat på röd-vit-rutiga dukar. Eller varför inte gå emot strömmen och köra på asiatiskt? Restaurang TAO serverar kulinariska komponenter från Kina, Thailand och Japan. Sushin rekommenderas starkt. Den uthållige stannar sedan kvar på TAO:s nattklubb.
    3377 South Las Vegas Boulevard 
    taolasvegas.com

    The Cosmopolitan of Las Vegas – Femstjärnig lyxjätte
    Den drygt 3 000 rum stora lyxjätten, The Cosmopolitan har överdimensionerade fräscha hotellrum i bostadsstil med expansiva privata terrasser, vilket är ytterst svårfunnet i den annars balkonglösa spelstaden. Las Vegas har tragiskt nog förbjudit både balkonger och öppningsbara fönster i hotellen på grund av riskbeteendet hos spelare. Hotellets restaurang Scarpetta sätter en modern touch på italiensk matlagning. Paradrätten är spagetti och i vinlistan kan du bläddra bland 500 italienska viner. Gästerna sitter i halvcirklar i bastanta bås och äter. Interiören går i rökig ek, hand i hand med beigea tyger och marmor.
    Missa inte att gå till dagklubben Marquee. Den hittar du vid hotellets poolområde. Här finns badhytter med enskilda pooler, bungalows och ett stort soldäck. Konstigt nog även ett bibliotek, mitt bland plastpalmer och soldyrkare.
    3708 Las Vegas Boulevard South
    cosmopolitanlasvegas.com

    MGM – Hakkasan – Mat- och nattklubbstempel
    MGM är världens näst största hotell. Inte nog med att hotellet rymmer närmre 6 000 rum och en arena för konserter och UFC-matcher med 15 000 platser, här finns även ett restaurang- och nattklubbstempel på fem våningar. I entrén möts du av doften av rökelser och orientaliska kryddor. Designen är progressiv med en tvist av kinesiska influenser – en fin kontrast till den klassiska Las Vegas-inredningen med heltäckningsmattor och glittrande kristallkronor. Restaurangen kläs med skiljeväggar i hålig snickarglädje och ger både en öppen och en intim atmosfär. Det moderna kantonesiska köket erbjuder fantastiska dumplings i regnbågens alla färger. Kockarna lagar till mumsiga små konstverk av varje knyte. Till det, en biff-sallad med pinjenötter, granatäpplen och honung som har en perfekt balans mellan salt, sött och surt.

    Känner du för att fortsätta kvällen i lugn och ro kan du bege dig till Ling Ling lounge på våning tre. Den som är partysugen fortsätter upp till våning fem där en elektronisk untzuntz-värld väntar. Nattklubben erbjuder en brokig samling av dj:s – Tiësto och Calvin Harris besöker båda Hakkasan titt som tätt. Kärnan i den maffiga nattklubben fylls av en heterogen publik på ett trångt, men glatt dansgolv som överskådas från spejarterassen ovanför. Tungt ljud och epilepsiframkallande ljussättning utlovas.
    MGM Grand Hotel & Casino, 3799 Las Vegas Boulevard South
    Lediga rum & priser

    Meet The World – Snurrande takbar
    Åk 257 meter upp i hotellet Stratosphere och möt en 360 graders vy över Las Vegas neonupplysta värld. I restaurangen och baren Top of the World, kan du beställa en fräsch Mango Madness att sippa på medan våningen roterar ett varv i timmen. Det här stället stoltserar med ryktet som den mest romantiska platsen i staden – en riktig höjdare. Ett framgångsrecept är att tajma besöket med solnedgången som lyser upp stadens topografi. Sedan är det bara att luta sig tillbaka.
    Stratosphere Casino, Hotel & Tower, 2000 Las Vegas Blvd South
    Lediga rum & priser

    Gordon Ramsey Burger – Snabbmat med finess
    När du kliver in i den hetaste hamburgerrestaurangen i Las Vegas möts du av en 30 meter lång glasinklädd brinnande vägg. Energi är ett genomgående tema i inredningen där röd möbelklädsel mixas med varma trätoner. Här kan du beställa mästerkocken Gordon Ramseys signatur-burgare. Den är enorm, perfekt medium rare och kommer med krispig bacon, avokado och kryddstark tomatsalsa. Dessutom är den enastående saftig. Se till att spara lite plats för tillbehören: krispiga lökringar och sötpotatis-pommes pudrade med vitt pulver i form av florsocker. Ramsey uppfyller förväntningarna, här han har lyckats ta snabbmaten till en helt ny dimension och välkomnar förutom köttälskare, även vegetarianer. Restaurangen ligger lättillgängligt i mitten av Strippen i hotellkomplexet Planet Hollywood Resort & Casino.
    3667 S Las Vegas Blvd
    caesars.com

    Zarkana –Spektakulär cirkusshow
    Cirque du Soleil är troligtvis en av världens mest omskrivna cirkuskollektiv just nu. I en av deras spektakulära shower – Zarkana – vaknar en övergiven cirkus till liv och bjuder på en visuell virvel av akrobatisk fantasi, på hög nivå. I rytm kastar akrobater varandra som vantar mellan ringar och platåer. Allt till tonerna av synkad musik. Övergången från liveeffekter, ridåbyte och sceneffekter blir sömlös tack vare ljusshowen och den kameleontlika ledskärmen i bakgrunden. Med tre miljoner pixlar, byter den skepnad till varje ny uppsättning och går i olika teman i alltifrån passionerat rött, till en hel väv av spindelnät. Den maffiga scenen fylls av akrobater, trapetskonstnärer, jonglörer och retfulla clowner om vartannat. Karaktärerna är inspirerade av Amerikas blomstrande cirkusshower från 1930-talet. Gymnastiska konstverk (som är handsvettsframkallande), en surrealistisk ljusshow, förförisk musik blandat med humorinslag gör Zarkana till något mer än en cirkusföreställning.
    cirquedusoleil.com/zarkana

    Freemont street – Bortom The Strip
    Oavsett hur roligt du har på Strippen kan det vara skönt, eller nödvändigt med ett miljöombyte. En kort taxiresa bort ligger Downtown och Freemont Street vars västra del består av klassiska hotell, kasinon och ett ofantligt utomhusköpcentrum med mindre fashionabla butiker. Om du vågar, skaffa dig en snabb överblick av området genom att slänga dig ut i linbanan, Zlotzilla, som sträcker sig över hela centret, från den ena änden till den andra, 30 meter över gatan. Du får garanterat en härlig adrenalinkick på köpet. När mörkret faller lyses gatan upp av metalltakets lasershow med projektioner i bild- och ljusspråk, och liveband intar utplacerade scener. Till den östra delen av Freemont Street flyr lokalbefolkningen partyglada turister. Här får de vara i fred bland eklektiska barer, musikställen, restauranger och boutiquer. En gammal klassiker är den chica retro-baren Atomic Liquers, från filmen Casino, tillika Las Vegas äldsta bar.
    Freemont St, Las Vegas, NV
    vegasexperience.com

    Golden Nugget – Pröva spellyckan
    På den fyrstjärniga hotellklassikern Golden Nugget kan du husera i såväl glammiga sviter som fräscha rum. Guldklimpen erbjuder dessutom åtta restauranger att välja bland varav Vic and Anthonys Steakhouse är världsberömt för deras saftiga stekar. Om det är någonstans du ska prova på spellyckan i Las Vegas är det här. På Golden Nuggets spelhåla hänger såväl Las Vegas-bor som turister vid enarmade banditer, lyckohjul och roulettebord. Utöver det finns det tio pokerbord och ett separat lyxpokerrum för storspelarna, där stora stålar står på spel. Om dina spelmotståndare börjar hälsa på varandra vid namn, bör du som nybörjare byta bord. De livnär sig på turisters misstag. Ja, stil är det inte, det är Vegas.
    Golden Nugget Hotel, 129 E. Fremont St.
    Lediga rum & priser

    Art District – Hipsterspaning
    I den södra delen av Downtown ligger Art District – södra Nevadas mest hippa område, Las Vegas motsvarighet till Stockholms Sofo. Art District kallas även 18b, vilket står för kvarterets fysiska dimension, nämligen 18 ”blocks”. Kvarteret präglas av konst och rymmer såväl gallerier med modern konst som fotoutställningar – en fin motvikt till nattlivet.
    18b.org

    Neonmuséet – Neonskyltarnas kyrkogård
    Lysande skyltar är givetvis ökänt och nästintill heligt i neonstädernas stad. Neonmuséet har räddat ikoniska Las Vegas-skyltar från skroten sedan 1996 och visar i dag upp ett showcase av neonskyltar för såväl turister, fotografer som brudpar. De 150 icke-lysande skyltarna ses som en nationell skatt och bakom varje skylt finns såklart en lång, väldetaljerad historia. Historien som sträcker sig tillbaka till 1905 och berättar om staden som föddes mitt i Nevadaöknen.
    770 Las Vegas Boulevard North
    neonmuseum.org

    Grand Canyon – Helikoptertur
    Jättediket som Coloradofloden successivt gröpt ur under 17 miljoner år ligger cirka fem timmars bilresa från Las Vegas. Ett snabbare och mer effektfullt sätt att ta sig dig är via helikopter. Svävandes över Arizonas ökenlandskap får du en spektakulär snabbtitt på Hoover Dam och den 45 mil långa dalen. Grand Canyons storlek blir inte rättvis förrän du landar på botten, drygt en kilometer ner i ravinen där du sedan kan njuta av en champagne-picknick. Grädden på moset är att titta upp och beskåda en väv av berggrunder i de respektingivande väggarna på en av världens sju naturliga underverk. För den äventyrlige som vill utforska Grand Canyon ytterligare finns ett stort utbud av hikingturer och utmanande forsränning. Pris från cirka 2 800 kronor.
    Grand Canyon Helicopters, 275 E. Tropicana Ave
    papillon.com

    Cactus Joe – Kaktuspark
    Drygt en halvtimme bortom Las Vegas skyskrapor väntar ett oändligt ökenlandskap. På med cowboy-bootsen och flanellskjortan och åk ut till en annorlunda, taggig trädgårdshandel i det lilla samhället Blue Diamond. Ökenträdgården Cactus Joe föder upp Joshua-träd, Nevadaväxter och ett dussin olika kaktusmodeller. Här kan du gå vilse i en jättelabyrint eller varför inte passa på att gifta dig i deras Wedding Chapel.
    12740 Blue Diamond Road
    cactusjoeslasvegas.com

     

     

  • Annorlunda matupplevelser

    Annorlunda matupplevelser

    Friterat ankhuvud någon? Annorlunda matupplevelser från hemma är en del av resan. Här berättar vår webbredaktör Linda om några av de märkligaste måltiderna hon har ätit utomlands.

    Ankhuvud
    Taiwan är landet för de som gillar att prova på märklig mat och alltid är hungriga. Det är till nattmarknaderna man ska för att verkligen ta del av Taiwans mångsidiga kök med influenser från framförallt Kina och Japan. Grillad anka var min taiwanesiska vän Brads favorit och han fick mig att smaka på den speciella “delikatessen” under ett besök i Taipei. “Perfekt snacks” tyckte han eftersom det är rätt knaprigt. Som svensk är det dock rätt svårt att ignorera känslan av att två ihopskrumpna ögon tycks kolla på en.

    Friterad syrsa
    På en buss mellan Phnom Phen i Kambodja och Vientienne i Laos vaknade jag upp av att en man som satt bredvid mig sträckte fram en påse med något oklart i. Han frågade om jag ville smaka. “Absolut”, svarade jag (utan att riktigt veta vad jag tackade ja till) och sträckte fram handen. Knaprigt men bittert konstaterade jag medan mina amerikanska vänner fnissande satt bredvid.

    Stinkande tofusoppa
    Ytterligare något som min vän Brad fick mig att prova på i ett av världens mest spännande matdestinationer – Taiwan. Stinkande tofusoppa smakar inte så vidrigt som det låter (eller luktar). Men gott? Nej, gott är det inte.

    Durianglass
    Durianfrukten känner många till. Vissa älskar den – andra hatar den. Under duriansäsongen i Malaysia är det helt omöjligt ibland att åka in i vissa städer om man har svårt för lukten. Den skarpa doften (stanken?) omringar dig – bokstavligt talat (inte ens i taxin slipper du undan). Att de smaksätter allt från godis till glass med den i mitt tycke fruktansvärda smaken visste jag inte när jag som 20-åring bestämde mig för att en glass skulle sitta fint. En tugga in insåg jag mitt misstag.

    Mote con huesillo 
    Chiles svalkande sommardryck: persikojuice med matvete som jag bokstavligt talat drack (åt?) varje dag när jag bodde där under en tremånadersperiod för några år sedan. Känns nyttig men varning: det är mängder med socker i den. Den läskar bra vilket är anledningen till att man främst hittar den under sommarmånaderna då den säljs överallt.

    Glass med fisksmak
    På en resa med Hurtigruten fick jag smaka på deras konstigaste version av norsk matinnovation – glass med fisksmak. Sött och salt på samma gång. Gott? Nej, inte alls.

     

  • Tack till alla läsare!

    Tack till alla läsare!

    RES fortsätter den positiva trenden och ökar med nio procent i den senaste Orvestoundersökningen. TACK!

    RES ökar sin räckvidd till 86 000 läsare enligt den senaste Orvestoundersökningen – en uppgång med 9 procent från tidigare år.

    – Jag upprepar mig gärna: RES fortsätter den positiva trenden. Vi är stolta och glada över att allt fler läser RES. Att vi dessutom ökar på en marknad som tappar generellt är ett styrkebesked, säger Kajsa Beausang, chefredaktör på RES.

    Alla vi på RES vill tacka er, våra läsare – ni är fantastiska!

    Kärlek från hela redaktionen på RES

    Glöm inte att följa oss på Facebook och Instagram.

     

     

     

  • New Yorks bästa shoppingtips

    New Yorks bästa shoppingtips

    Hotell i New York

    “Be prepared to get lost”. RL Pearsall, inflyttad Stockholmsbo från New York, jobbar med, brinner för och andas mode.  Här delar han med sig av sina bästa shoppingtips till sin tidigare hemstad.


    Foto: Istock

    5th Ave & Madison Ave

    Bergdorf Goodman, Saks 5th Avenue, Barneys och stora flaggskeppsbutiker. Ja, det här området är bäst när det kommer till lyxshopping.
    Bara skoavdelningen för kvinnor på Saks kräver i princip sitt egna postnummer.


    Foto: Istock.

    Chinatown

    Här använder man inte kreditkort (bör inte göra i alla fall) så ta med tillräckligt med kontanter! Distriktet angränsar till trendiga SoHo. Här hittar du de bästa priserna på souvenirer och vill du ha en “I love NY”-tshirt är det hit du ska gå. Istället för 10 dollar betalar du cirka 3 dollar för likadana tröjor här.


    Foto: Istock.

    Herald Square

    I det här området hittar du många amerikanska kedjor: exempelvis Macys och Victorias Secret. Håll koll i tidningar som The free daily och Metro NY för kuponger samt “One Day Sale”- erbjudanden.

    Century 21, TJMaxx och Marshalls

    Återförsäljare av en mängd olika märken – även toppnamn inom designvärlden. Hemtextil, möbler och mode för hela familjen med ofta kraftigt rabatterade priser.


    Foto: Istock.

    Harlem

    Gå längs 125th Street i fotspåren av många afroamerikanska storheter (och hitta deras namn ingraverade i guld på The Apollo Theater) för autentiska afrikanska textilier, idrotts- och streetwear i begränsade upplagor och unika modebutiker. Här har också den svenske kocken Marcus Samuelsson en restaurang så varför inte passa på att äta lunch här? 
    Streetbird Rotisserie
    2149 Frederick Douglass Blvd. at 116th street

    Sample Sales

    Håll koll på Metro NY, The Village Voice och lokala modebloggar för sample sales som ofta erbjuder riktigt bra rabatter på tidigare säsongers osålda varor och one-of-a-kind-plagg.

  • Nu slipper du roamingavgiften

    Nu slipper du roamingavgiften

    Lagom till sommarsemestern slopar Telenor roamingavgiften inom hela EU och EES.

    Nu slipper Telenors privatkunder roamingavgifterna i hela EU och ESS.

    – Mobilen ska inte begränsa oss när vi reser. Tvärtom vill vi att våra kunder ska kunna resa så bekymmersfritt som möjligt utan att behöva ändra sina mobilvanor oavsett om man befinner sig i Sverige eller någon annanstans i EU, säger Patrik Hofbauer, vd på Telenor Sverige, i ett pressmeddelande.

    Detta innebär att Telenors kunder nu kan roama fritt i 36 länder och geografiska territorier.

    ”Telenor frihet” heter det nya abonnemanget vilket befintliga kunder måste uppgradera till för att slippa avgifterna. Bindningstiden påverkas inte. Med deras populäraste privatabonnemang kostar det ingenting att uppgradera. Nya kunder får automatiskt ett abonnemang utan roamingavgifter inom EU och EES.