Inga lederhosen, fjäderprydda hattar eller Sound of music-kitsch. Bara romantiska sekelskiftesvillor, exklusiva badhus och sammetslena gröna sjöar. På österrikiska Rivieran lever det gamla kejsardömet kvar. Här kan man semestra med stil.
Foto: Erika Gerdemark
Kärnten? Wörthersee? Klagenfurt, Pörtschach, Velden, Millstatt. Öh, was ist das? Österrike må vara ett mycket välkänt turistland men en kort rundfrågning i bekantskapskretsen visar att det uppenbarligen finns kunskapsluckor. Å andra sidan, vilka ickesvenskar känner nödvändigtvis till Båstad, Torekov, Dalarö eller Sandhamn? De ovan nämnda platserna är den österrikiska motsvarigheten till dessa klassiska och ursvenska sommarnöjesorter.
På den gamla ”goda” kejserliga tiden då Österrike-Ungern var en av Europas viktigaste stormakter var det en självklarhet för varje välbeställd österrikare att tillbringa sommaren i en praktfull sommarvilla vid Wörthersee eller Millstättersee, de varmaste och vackraste sjöarna i landet. Båda ligger i Kärnten i södra Österrike, det landskap som gränsar till Slovenien och Italien och som har det bästa klimatet med flest soltimmar.
Av olika skäl har denna del av Österrike på senare år fallit i glömska och hamnat i total turistskugga. Att den ökände högerextreme politikern Jörg Haider fick härja ostört här under många år förbättrade inte precis Kärntens anseende, men nu håller denna landsända, som i många avseenden påminner om Skåne, så sakteliga på att vakna upp ur Törnrosadvalan.
Vi startar resan i Kärntens huvudstad Klagenfurt och blir överraskade av att finna en sällsamt lugn och behaglig stad med mycket svårbestämbar karaktär. Det är faktiskt svårt att förstå var i Europa vi befinner oss. Trots att alperna ligger inom synhåll finns det inget som helst alpint över den här medelstora, 800 år gamla staden som brukar beskrivas som en renässansjuvel. De pastellfärgade husen i den gamla stadskärnan är alla låga vilket skapar en skön småstadsstämning trots att staden har cirka 95 000 invånare.
Klagenfurt har fått flera internationella utmärkelser för sina många pietetsfullt renoverade och mycket speciella innergårdar. Staden är på samma gång prydlig och lite halvsjabbig, som en slags geografisk borderlinepersonlighet. Det känns som om staden har kämpat hårt och länge för att skapa en personlig stil men inte riktigt lyckats.
På den livliga grönsaksmarknaden är närheten till Balkan tydlig, här är det extra svårt att förstå att vi befinner oss i Österrike. För att återfå den nationella balansen lite äter vi lunch på anrika Bierhaus zum Augustin där vi beställer den regionala specialiteten käsenudel, som i sin tur vittnar om närheten till Italien.
Det finns mycket att se i Klagenfurt, inte minst den mycket sevärda vapensalen i rådhuset, men nu börjar vattnet locka och vi beger oss mot sydsidan av Wörthersee, sjön med den säregna gröna färgen som kan ha badtemperaturer på upp mot 25 grader på sommaren och vars sammetslena vatten sägs vara så rent att det går att dricka.
Här runt Wörthersee är badandet en reglerad verksamhet som kräver sina ritualer och attribut. Varje bad med självaktning har privata badhytter, som ofta är så exklusiva att de går i arv.
Närmast Klagenfurt ligger det mer folkliga badet Lido, byggt 1927, samt Maria Loretto som är ett känt bad men också ett vackert slott och en romantisk restaurang med underbar utsikt. Att man skymtar vinodlingar på andra sidan sjön förstärker känslan av att befinna sig nära Medelhavet.
Kärnten är också den del av Österrike som kan skryta med flest slott, bara i det här området finns det 24 stycken. Det är onekligen mycket här som påminner om Skåne.
Vi stannar till i Maria Wörth för att beundra den säregna Winterkirche, en urgammal träkyrka som folk köar för att få gifta sig i. Det är inte alls svårt att förstå varför, en mer romantisk plats får man leta efter.
Varje liten ort här längs sjön har sin charm och efter att ha ätit en sagolikt god och jättetypisk österrisk kaka på Strandhotel Sille i Reifnitz inser vi att vi kanske i likhet med många andra turister hellre borde ha cyklat de cirka 17 kilometerna runt sjön – för att hinna se mer och samtidigt bli av med de onödiga semesterkalorierna.
Det finns många myter och legender om Wörthersee och det sägs att detta område är fullt av så kallade kraftplatser, platser med stark jordmagnetisk energi som tros kunna påverka oss positivt. Kanske var det därför så många av forna tiders författare, konstnärer och musiker sökte sig hit. För ingenstans är magin runt sjön starkare än i tonsättaren Gustav Mahlers lilla kompositörsstuga, belägen inne i en trolsk bokskog, några hundra meter från den sirliga strandvilla där han bodde med sin familj. Själva stugan, som Mahler byggde själv, är enkel men sevärd med många fotografier och andra detaljer från kompositörens liv. Riktigt stämningsfullt blir det när vi ber vaktmästaren spela den vackra, melankoliska musiken till filmen Döden i Venedig. Av honom får vi också en förklaring till varför Gustav Mahler skrev så djupt sorgsen musik i sin lilla trolska skogsstuga. Det var nämligen just här som hans femåriga dotter dog i difteri 1907.
Vi fortsätter mot Velden, som förr var den tjusigaste orten där dåtidens jetset samlades, och som förr kunde ståta med det praktfulla och mycket exklusiva Schloss Velden, där bland annat många filmer har spelats in. I dag är Velden dock den stad som har genomgått den största och mest negativa förvandlingen. Här har den klassiska romantiken ersatts av ful plastighet, stora turistflockar, stökig trafik och en massa nyrika pengar.
Schloss Velden är fortfarande svindyrt och snyggt exteriört men inuti är det totalt sönderrenoverat, ett fruktansvärt kulturmord enligt många. Men de flesta i Velden, Österrikes svar på Magaluf och nuvarande Saint-Tropez, bryr sig nog inte så mycket. Hit åker man främst för att festa, nattlivet är gapigt och intensivt med swingerklubbar och annat ”kul” på menyn.
Visst är sjön fortfarande vacker och lockande här också men vi vill leka habsburgare, inte nyryssar, och skyndar oss därför härifrån för att i stället slå oss ner i stillsamma Pörtschach några kilometer längre bort.
Här finns en hel radda gamla vackra slotts- och villahotell, inte minst tjusiga Schloss Leonstain med anor från 1500-talet och där bland annat tonsättaren Johannes Brahms brukade bo, men vi väljer nästan larvigt romantiska Schlossvilla Miralago i klassisk och framför allt helt oförstörd Wörtherseearkitektur. Här får vi äntligen vårt lystmäte av gammal burgen centraleuropeisk överklasstil. I våra vackra träboaserade, charmigt ickestandardiserade rum med utsikt över sjön känner vi oss härligt förflyttade bakåt i tiden till de, för de rika, obekymrade åren före första världskriget. Ägaren, den före detta revisorn Johannes Muchitsch, gör allt för att bevara den romantiska anno dazumalkänslan på sitt hotell. Hela huset formligen knakar av bevarade minnen, och man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att få klara bilder av hur det glamorösa societetslivet levdes här. När han serverar oss en fullkomligt överdådig, egenhändigt tillagad middag med oräkneliga rätter – och givetvis i skenet av levande ljus – nere i det vackra gamla båthuset är allt så magiskt att vi får tårar i ögonen. Att Miralago är en mycket populär plats för bröllop är föga överraskande. I den här miljön får vem som helst lust att gifta sig – eller till och med gifta om sig.
Sympatiske Johannes, som själv skulle ha platsat fint bland dåtidens kulturelit, häller upp det ena utsökta vinet efter det andra, vilket naturligtvis ökar på förtrollningen avsevärt. Vi lyckas dock med äran i behåll vingla upp för trapporna till rummen och sover sedan gott i den knäpptysta, fina sjöluften.
Nästa dag ägnar vi åt att utforska Pörtschach, som trots det gräsliga namnet är en mycket vacker liten ort med en bedårande, blomsterprydd strandpromenad som verkligen leder tankarna till Rivieran. Här ligger de imponerande och mycket exklusiva gamla villorna på rad, många av dem på senare år omvandlade till hotell.
Att bada i Wörthersee är ingen enkel bagatell, det lärde vi oss redan i början av vår sjörunda. Badandet är snarare en sorts konstart och framför allt en viktig statusmarkör, förstår vi när vi besöker det oerhört vackra och mycket ålderstigna badhuset Werzers Seebad, som på sina många skrangliga träben försöker hålla sig kvar i vattnet. Badet byggdes år 1895 och för att få tillgång till en badhytt här måste man vara beredd att köa i åratal och därefter betala 7 000 kronor per år. När man väl har fått den eftertraktade nyckeln släpper man den aldrig ifrån sig utan låter någon i familjen ärva den.
Lite annan badkultur än i Sverige, där ju vem som helst överallt hoppar i plurret helt gratis och utan dylika krusiduller. Men att hålla stilen till nästan vilket pris som helst hörde till den ”image impériale” som har överlevt just här.
Werzers Seebad är kanske det bästa exemplet på de otaliga arkitektoniska pärlor i form av både badhus och fantasifulla sekelskiftesvillor som kantar hela sjön. På turistbyrån kan man hämta kartan Wörthersee Architektur där alla sevärda byggnader är utmärkta.
Längs strandpromenaden ligger som sig bör även en rad restauranger och kaféer, och om man nu återigen ska jämföra med kusinen franska Rivieran så är allt faktiskt både lugnare, charmigare, renare och framför allt stiligare här. Maten håller överlag högre kvalitet och allt är märkligt nog även billigare än i Frankrike.
Vi har blivit nyfikna på Wörthersees främsta konkurrent, Millstättersee, och bestämmer oss för att avsluta Österrikeresan med ett besök där. Ett klokt beslut ska det visa sig ty att vistas vid denna sjö, som är ännu varmare (upp mot 26 grader på sommaren) och kanske ännu mer magisk än Wörthersee, är en mycket behaglig upplevelse. Den lilla staden Millstatt är som ett skönt litet koncentrat av allt som hör den större och mer namnkunniga sjön till.
Millstatt har bara kring 3 000 invånare men bär sin ministorlek med högt huvud. Staden som har funnits i 700 år är elegant och strandpromenaden är minst lika flott som den i Pörtschach. De tjusiga villorna kantar hela nordsidan av sjön, den södra delen är i princip obebyggd vildmark. Här är allt ännu tystare, bara elektriska båtar är tillåtna på sjön och biltrafiken hålls på avstånd.
Vi övernattar på det totalt otrendiga, för att inte säga direkt skitfula, Hotel Die Forelle, som dock har ett fantastiskt läge precis vid sjön och makalösa frukostar. Det är helt klart ett prisvärt hotell som även har tillgång till ett stort spa. Alla älskare av boutiquehotell skulle nog ändå föredra det halvgalna och mycket gayvänliga hotellet Villa Verdin en bit bort. Vi äter en trevlig middag där mitt i det excentriska möblemanget och den egensinniga servicen. Ett ställe med karaktär som man antingen hatar eller älskar. Som en bit av New York mitt i Gammel-Europa.
En bit därifrån ligger Hotel See-Villa som vi snabbt tyckte att det var klart lättare att hata än att älska. Det ägs och drivs av en ”äkta” greve, herr Tacoli, en äldre, mycket arrogant man som kanske inte har uppfattat att vi i dag lever i lite andra, mindre feodala tider. Restaurangen är hyfsad och själva, villan som är greve Tacolis barndomshem, är vacker från utsidan, men rummen är tyvärr överlag riktigt fulrenoverade.
För den rastlöse finns det hur mycket aktiviteter som helst runt båda sjöarna: vandringar, cykelturer, golf, bergsklättring, båtutflykter och så vidare. För den som i stället vill stressa av totalt är en semester i den här delen av Europa rena (i alla bemärkelser) hälsokuren.
Och för alla med ett utvecklat sinne för äkta romantik och/eller nostalgi är det som att komma till paradiset. Kort sagt, här finns etwas für alle.
Fakta Österrike
BOENDE RUNT WÖRTHERSEE
Hela sjön är kantad av vackra lyxvillor från förra sekelskiftet. Wörthersee var förr den givna samlingsplatsen när dåtidens jetset och kulturelit ville roa sig på sommaren. Att ha ett sommarhus här i Österrikes svar på franska Rivieran var – och är fortfarande – en statusmarkör för välbeställda österrikare.
Detta superromantiska slottshotell med sina vackra rum och mysiga innergård är betydligt äldre än de så kallade Wörtherseevillorna. Det byggdes redan 1492 och var bland annat ett kärt tillhåll för tonsättaren Johannes Brahms på 1800-talet. Leonstain är också känt för sin restaurang och trevliga bar som ibland har livemusik.
Schloss Leonstain
Leonstainerstrasse 1, Pörtschach am Wörthersee
+43-427 228 16
Lediga rum & priser
I Pörtschach som är den trevligaste orten ligger flera fina hotell. Vackert ockragula Schlossvilla Miralago, byggt 1893, är med sina tolv rum och utsökta kök en
romantisk dröm som hålls vid liv av ägaren Johannes Muchitsch.
Schlossvilla Miralago
Hauptstrasse 129, Pörtschach am Wörthersee
+43-427 224 30
miralago.at
Fler hotell runt Wörthersee
SEVÄRT
Det gamla exklusiva badhuset med sin mycket speciella arkitektur ligger längs den mysiga strandpromenaden.
Werzer”s Hotel Resort Pörtschach
Werzerpromenade 8, Pörtschach am Wörthersee
+43-427 222 31
werzers.at/de-hotel-bad.htm
Slottet Maria Loretto, bara några kilometer från Klagenfurt, är ett av många sevärda slott som ligger i området. Alldeles intill ligger en utmärkt och romantisk restaurang med samma namn.
Maria Loretto
Lorettoweg 54, Klagenfurt am Wörthersee
+43-463 244 65
restaurant-maria-loretto.at
Mahlers kompositörstuga. På sjöns södra väg, några kilometer från Maria Wörth, ligger tonsättaren Gustav Mahlers kompositörstuga, en bit från sjövillan där han bodde med sin familj.
BOENDE MILSTATT
Millstättersee är som en lillasyster till Wörthersee, med samma höga svansföring. I den eleganta lilla staden Millstatt ligger många bra hotell och restauranger, de flesta längs den tjusiga strandpromenaden.
Bara ett stenkast från Villa Verdin ligger det korrekta och inte ett dugg trendiga hotellet Die Forelle, byggt på 1970-talet. Det är dock prisvärt, ligger fantastiskt vackert och serverar underbara frukostar. Här finns också ett stort spa.
Hotel Die Forelle
Fischergasse 65, Millstatt am See
+43-476-62 05 00
hotel-forelle.at
Mest excentriskt är gayvänliga Villa Verdin, där New York möter Habsburg. Galet möblemang, trevlig restaurang och makalöst sjöläge.
Villa Verdin
Seestrasse 69, Millstatt am See
+43-699-121 810 93
villaverdin.at
Fler hotell i Millstatt
