Category: Uncategorized

  • The Villa by Barton G – bo som Versace i Miami

    The Villa by Barton G – bo som Versace i Miami

    Miami håller sin ställning som populär destination bland världens soltörstande, exhibitionister och numera också konstälskare.

    Ryktet gör gällande att den numera avlidne Gianni Versace kunde kryssa i alla rutorna och därför valde att tidvis slå ner sina bopålar i Miami Beach. Sedan ett litet tag har nu vi dödliga möjligheten att prova på hur det är att övernatta ”Versace-style”. Designerns semesterboende har gjorts om till lyxigt boutiquehotell för kräsna gäster och erbjuder nu 10 sviter inredda i en stil som för den överdådiga designen vidare. Under taket på den cirka 2000 kvadratmeter stora villan finns självklart också restaurang, bar, pooler och all annan tänkbar service för att matcha det visuella intrycket i detta sagoslott i modern tappning.

    1116 Ocean Drive, Miami Beach, Florida
    thevillabybartong.com

     

  • Pumpa pudret på Skipark360 utanför Stockholm

    Pumpa pudret på Skipark360 utanför Stockholm

    Med vintern som nalkas med stormsteg, är vi många som börjar titta närmare på bokningen av skidsemestern. Men åtminstone för stockholmarna finns det inom några år andra alternativ än att släppa skidor och utrustning norrut.

    En kort bit utanför huvudstaden – i Bålsta närmare bestämt – planeras det för fullt för Skipark360. Den nya anläggningen, som förutom utförsåkning även kommer kunna erbjuda längdåkning, skidskytte och en rad andra vintersporter, är planerad till början på 2016. Skipark360 kommer att bli den första inomhusarenan i världen som är tillräckligt lång och brant för att klara av de krav som ställs på att få arrangera alpina världscupstävlingar?

    Nackdelen? Avsaknaden av frisk luft, natur och sol. Fördelen? Att man kan åka skidor året om!

    skipar360.se

  • Las Vegas till sista andetaget

    Las Vegas till sista andetaget

    Syndigt, kittlande och överdådigt. I över 65 år har gangsters och romantiker flockats i Las Vegas för oskyldiga små snedsteg – eller för att bränna miljoner. Bobo Karlsson skildrar ett sömnlösa dårars paradis som alltid har något osannolikt i bakfickan.

    Foto: Bruno Ehrs

    Hotell i Las Vegas

    Var och en bör stålsätta sig – eller lära sig släppa loss riktigt ordentligt – inför mötet med Las Vegas. För redan när man landar på flygplatsen möter man alla nöjda leenden. Det är förlorarna. 90 procent som besöker Las Vegas är ­”losers”, riktiga förlorare. Men 95 procent som åker härifrån uppger att de haft jätteroligt och att de tänker återvända snarast möjligt.

    För den som är van att kämpa för att bli lite insider, försöka bli accepterad vid sidan av turiststråken, i ett Paris eller Barcelona – där invånarna kanske ”tycka turist trist” och bromsar utbölingar med sin diskreta arrogans – är det bitvis både chockerande och sympatiskt att plötsligt inte bjudas något som helst motstånd. Här är banan sopad för allt, bara man öppnar plånboken. Las Vegas är kanske en av de få städer där det istället är vi besökare som bitvis framstår som den egentliga lokalbefolkningen.

    Las Vegas ömsar ständigt skinn, fyller på med nytt blod. ­Ursprungligen enbart en liten exotisk, gangsterstyrd spelhåla i öknen, som många kunde rycka på axlarna åt. Sedan adderades successivt showbizådran – till slut hade de allra största artisterna 100 meter höga neonskyltar och stortavlor, bensprattlet blev intensivare än i Paris. Ett tag hade staden det bästa dåliga ryktet i världen – ”what happens in Vegas stays in Vegas”. Så plötsligt blev hotellen störst i världen, konferenscenter adderades. Las Vegas blev känt för allt från största porrmässan till frisörmässan.

    Sedan har man hysteriskt adderat all barntillåten familjeunderhållning. Så plötsligt skapar staden en restaurangboom som nästan gränsar till ett laboratorium för världens alla kockar och krögare. Sedan satsar man helhjärtat på shopping, en explosion i alla varumärken som går att uppbringa i de mest vansinniga miljöer. Nu på senare år har klubbarna blivit en ny hörnsten, varje hotell öppnar en lounge … det unga partyfolket strömmar till. Tanken är förstås att med hjälp av Broadway, Paris, Madison Square Garden, Rodeo Drive, Tivoli, Studio 54, Times Square … dra in oss alla i speldjävulens rävsax, få oss att tömma våra konton runt spelborden.

    Något är förstås skvatt galet med Las Vegas – staden som enligt många är djävulens förtrogne. När jag nu nyligen rumlade runt i allt det nya chauvinistiskt stiliga och det gamla pråligt kitschiga, så var staden enligt medier bitvis totalt ”down and out”. Arbetslöshetssiffrorna för Nevada och Las Vegas är de högsta i USA, och närmar sig nästan de spanska katastrofsiffrorna. 50 månader i sträck har här tvångsförsäljningar av lägenheter och villor och personliga tragedier också toppat amerikansk statistik. Mer än någon annanstans har många lånat stålar till en plats i solen. Och inte på år och dar har bokningarna rasat så, eller beläggningen varit så låg, som i denna kanske mest hotellstinna stad i världen.

    Men tro inte att Las Vegas försöker banta bort svälten à la något hårt drabbat europeiskt land, dra i bromsen som vi i den gamla världen på order av IMF och EU. Här är det istället gasen i botten. Sin City – som saknar skam och är världsledande i ”funny money”, plus vet hur man kommer åt ”other people’s money” – investerar förstås mer sanslöst än någonsin.

    Mot alla odds, mitt i krisen, slogs därför 2010 portarna upp till en ny epok i stadens historia – CityCenter. Med en investering som närmar sig 60 miljarder kronor och med 12 000 nyanställda, blev man plötsligt den största nya arbetsgivaren i USA. Med hjälp av alla spektakulära arkitekter, ledande inredare och kända konstnärer lockar och pockar nu Las Vegas helt ogenerat även med den så kallade goda smaken. I bakgrunden mullrar kasinoimperiet MGM, ägare till 50 procent av de stora hotellen längs ”The Strip”. En stor del av pengarna kommer från kassakistan i den andra skvatt galna ökenoasen och fantasistaden – Dubai.

    Bakom detta eleganta, urbana komplex finns toppnamn som bland andra César Pelli (tvillingtornen i Kuala Lumpur) och Daniel Libeskind (judiska museet i Berlin). Dess shoppingcenter, Crystals, har redan korats till Amerikas vackraste. Fyra nya hotell dominerar: hypermoderna, arkitektoniska Aria, boutiquehotellet Vdara, eleganta Mandarin Oriental och coola, hippa The Cosmopolitan som alla utgör en ny spjutspets bland stadens hotell. Samt förstås närmare 100 restauranger, där många drivs av världens ledande krögare. Om Las Vegas gasar lätt, så har CityCenter gasen i botten.

    Dagligen läser vi om Greklands skuldberg, inte minst gente­mot Tyskland. Men på hemmaplan är det ganska tyst om att Deutsche Bank drastiskt tog beslutet att här pumpa in 25–30 miljarder kronor i The Cosmopolitan, för att inte stå med brallorna helt nere när kasinots och hotellets byggherre kastade in handduken. Det finns givetvis ett visst komiskt drag runt tyska bankdirektörer som tvingas delta i beslut runt inneklubbar som Marquee, trendkrogar som Blue Ribbon och rouletthjul som snurrar. Den som vill få sig ett gott skratt kan på Youtube kolla in hotellets ekivoka reklamlansering med en ”byxlös bellboy”. Till senaste tidens bombastiska investerare hör också Credit Suisse och Goldman Sachs.

    Las Vegas själv drömmer sig ofta tillbaka till den gamla goda gangsterepoken, då allt ansågs mer elegant och kittlande. Tideräkningen börjar 1946 med Benjamin ”Bugsy” Siegel och hans Flamingo Hotel. The boss of the boss var Meyer Lansky, ledaren för det beryktade judiska ”syndikatet”, som räknade alla pengar i Havanna, Miami och Las Vegas. Till slut lyckades FBI köra bort den tidens fula fiskar, in släpptes istället de stora börsbolagen och bankerna. Då fällde Lansky det för många på den tiden lätt löjeväckande yttrandet: ”Nu blir det riktiga gangsters som tar över”. Idag när alla vet att Wall Street är ett ”Las Vegas in the sky”, en slags bingohall för de privilegierade och högutbildade, känns yttrandet mer insiktsfullt än bittert. Att Lanskys då så slugt skicklige försvarsadvokat, Oscar Goodman, som på senaste tiden varit Las Vegas borgmästare i tre perioder, och nu 2011 lämnat över till sin kära hustru Carolyn, gör bara att allt känns lite mer tryggt för somliga – same same but different.

    Det märkliga och praktiska med allas vårt USA är ju att var stad har sin funktion. Drömmarna dras mot Los Angeles och Hollywood, kulturella och kosmopolitiska kickar mot New York. Politikerna och byråkraterna frodas i Washington, den mer burleska kommersialismen trivs i Chicago. Den hårda industrin höll ut i det längsta i Detroit. Pensionärer vill fortfarande blicka ut över havet från Miami Beach. Bildning har ett extra starkt kluster i Boston. Medvetenhet och mod har gjort San Francisco till en mänsklighetens och kreativitetens tankesmedja … Så varför skulle då inte all synd och skam och det värsta tingeltanglet buntas ihop i Las Vegas på samma sätt.

    Om Liseberg och Gröna Lund är en förlängning in i natten, in i vardagen, av en rar och gullig familjesöndag, mamma-pappa-barn, god glass, mjuk nallebjörn, kanske en karusell … ja, då är Las Vegas motsatsen. Det är den eviga natten, den ständiga lördagskvällen, partyt utan slut, även mitt på ljusa dan. Det är neonljusen som aldrig slocknar. Det är ofta bort från familjen, bort från ansvar, bort från moral. Ett dygnet runt sus-och-dus för två, kanske tre, max fyra dagar. Ett slags leva ut, leva upp, braka lös, kasta loss. Rouletthjulen snurrar oavbrutet. Spelautomaterna rasslar som besatta. Pokeransikten rör inte en min – 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, sedan drygt 65 år tillbaka. Las Vegas är mer än någonsin helt oöverträffat som sömnlösa dårars paradis.

    Stommen i det nya livet är en klase pampiga grandiosa hotell, som vart och ett blir som ett Disneyland för vuxna, en förverkligad helt ohämmad vansinnesdröm. Med en distinkt design, kitschig eller elegant, ristar de in sin fantasi på nöjeshimlen. Under framför allt 1990- och 2000-talet har staden blivit nästan lika mycket ”Las Hotels” som Las Vegas. Cirka 20 av Amerikas största hotell finns nu här och för stunden är det cirka 150 000 hotellrum som ska fyllas.

    Den nya spektakulära hotellkulturen inleddes 1989 med det tropiskt magnifika palatset Mirage, året därpå invigdes det familjevänliga medeltida fortet Excalibur. 1993 öppnar den glansigt svartglasade, egyptiska pyramiden Luxor med en ståtlig sfinx vid portarna, samtidigt som det sjörövarlika Treasure Island slog upp dörrarna. 1995 inleds en ny modern och rockig hedonistisk epok med Hard Rock Hotel.

    På löpande band kommer sedan de gigantiska europeiska drömmarna: Monte Carlo med en lätt aura av Medelhavet, det osannolikt lyxiga italienska Bellagio som lockar big spenders. Och så den häpnadsväckande minikopian av Venedig, The Venetian, med Markusplatsen, kanaler, broar och gondoljärer. Hela klabbet invigdes förstås av Sophia Loren. Tillsammans med sitt nya partnerhotell vägg-i-vägg, The Palazzo, har man nu 7 000 rum. Nära granne är Paris Las Vegas, där man anländer genom Triumfbågen, hänger på operan och Louvren, och kan ta hissen upp i det 50 våningar höga Eiffeltornet. Parisisk glamour vid premiären skänktes av Catherine Deneuve.

    De amerikanska drömmarna finns i det hollywoodska och overkligt grönsprakande MGM Grand. Snett över gatan ligger det smått galna, yngre och familjeorienterade New York New York – där Chrysler Building, Frihetsgudinnan och annat utgör en tredje­del av sina original, och runt allt slingrar sig bergochdalbanan från Coney Island. Samtidigt förvandlas ett gammalt Aladdin till ett ungt Planet Hollywood, och det romerskt klassiska Caesars Palace fylls med sina trogna stammisar. Legenden Flamingo är still going strong, och det länge så trötta gamla Tropicana står nu återigen topprustat.

    Själv har jag några gånger hamnat på det mer moderna Mandalay Bay, som slog upp dörrarna genom att låta John Belushi plus ett gäng polare från Hollywood köra in genom dörrarna med sina Harley-Davidsons. Mandalay Bay mixar smidigt sina lyxigare gäster från Four Seasons med de coola från THEhotel, i samma komplex, i allt sitt spel och dobbel.

    Med sina snabba cash kan hotellen lätt övertala många fåfänga kändiskrögare att sprätta loss med sina koncept i alla vrår och gångar, framför och bakom kasinot, direkt vid receptionen, högt uppe i tinnar och torn, vid poolsidor eller längs shoppingströgen. Så tävlar man nu med alla ursprungliga gourmetmetropoler genom att här samla världens mest briljanta, cyniska och chauvinistiskt spektakulära krogsnillen. Thomas Keller från Napa Valley, Alain Ducasse och Joel Robuchon från Paris, Michael Mina från San Francisco, Julian Serrano från Madrid, Wolfgang Puck från Los Angeles, Shawn McCain från Chicago. Och så fortsätter det i all oändlighet med krögare från Tokyo, New Orleans, Hongkong, London och hela innemaffian från Manhattan. Min första chock för bra många år sedan var att anlända i gassande ökensol på blanka eftermiddagen. Innanför hotelldörren svartnade det för ögonen. Jag trevade mig fram som inne på en biograf där ljuset redan släckts. För i Las Vegas är det fortfarande oftast natt redan från tidig morgon. Inga fönster, inga klockor, dämpad belysning – allt hjälper oss att förlora fotfästet, tappa tid och rum och öppna plånboken på andra tider än normalt.

    Hungrig drog jag mig mot den folkligt fullsatta krogen nära kasinot och förses med en ovanligt stor meny, och inte undra på det. ”Frukost 24 timmar, Lunch 24 timmar, Middag 24 timmar” är budskapet på de olika sidorna. Det är bara att välja. Till vänster sitter ett rödögt par och knaprar på bacon och ägg. Stora nypressade juicer dövar samvetet. Till höger rinner istället det röda vinet ner till det möra köttet och bearnaisesåsen, kanske är det en sen långlunch. Och att klockan tre på eftermiddagen få frågan ”You want breakfast, lunch or dinner, sir?”, känns åtminstone mänskligt om man är förstörd av jetlag och udda arbetstider – och van att sköta sina märkliga vanor mer i smyg.

    Denna snabbväxande och helt nyskapade miljonstad har fixat en showbizådra som annars bara tio miljoners-bamsar som New York och London ibland kan komma i närheten av. För brakhotellen blir lika mycket ”Las Shows” som Las Vegas. Vart och ett av hotellen har en gigantisk teater-, kabaret- eller konsertlokal som försöker övertrumfa Broadway, West End och Paris med världsartister, cirkus, balettflickor, boxare, rockstjärnor, strippor, speedway, lejon och tigrar, komiker … Extrema spa-anläggningar har lånat det bästa från världens allra mest harmoniska hörn, poolerna är stora som sjöar, många med egna stränder, där tonvis med den rätta sanden gör barfotadansen mer paradislik. Allt går förstås ut på att man under 24, 36, 48, 72 eller högst 96 timmar helst ska länsa sitt konto på en och samma adress – gärna lockad in genom dörren med ett lågt rumspris, plus en gratis välkomstdrink som blir inkörsporten till allt det så förföriska.

    Nu vid mitt senaste besök är strålkastarna riktade mot stortavlor för Cher som avlöser Rod Stewart på Caesars Palace, Barry Manilow på Paris, David Copperfield och Roger Waters på MGM Grand, och Leonard Cohen i antågande. De eleganta galningarna Penn & Teller är på Rio, Bill Cosby på Treasure Island. Rita Rudner är den roligaste kvinnan i stan sedan tio år tillbaka på Harrah’s. Criss Angel kombinerar trolleri med en slags rockstjärnestatus och drar sina fans till Luxor. Men Las Vegas största stjärna idag, och genom alla tider, är den kanadensiska sångerskan Celine Dion. Hennes publik på Caesars Palace är större än vad Frank Sinatra, Liberace och Elvis lyckades skrapa ihop tillsammans.

    Några Broadwayshower, stenhårt komprimerade till 90 extatiska minuter, får taken att lyfta på flera av teatrarna. För den som inte nöjer sig med en stjärna, så är Legends in concert på Harrah’s en av de mest hysteriskt befriande hyllningarna till Dolly Parton, Michael Jackson, Cher, Elton John, Bette Midler, Elvis med flera. Divas Las Vegas på Imperial Palace är den stora dragshowen där Frank Marino som Joan Rivers är en showstopper sedan år tillbaka. Rafflande spektakulär striptease på högsta nivå är Peepshow på Planet Hollywood, där Holly Madison är klassad som Las Vegas mest hippa strippstjärna. Erotisk elegant konkurrens har man från världsberömda Crazy Horse Paris på MGM Grand.

    De som istället vill titta på halvnakna kralliga grabbar har två framgångsrika koncept att välja på: världsberömda Chippendales på Rio Hotel, och lite råare Thunder from down under, en australisk show som drar fulla hus med ”kvinnor och bögar mellan 18 och 100 år”, som min taxichaufför uttryckte det, sedan tio år tillbaka på Excalibur. Den som vill känna den mer genuint testosteronstinna stämningen, hittar ofta några av de känt råbarkade boxarna i en hård proffsmatch på stora MGM eller det hippa kändishotellet Palms.

    Den roliga avantgardeshowen som drar fulla hus till The ­Venetian är Blue man group – får den mest svårflirtade att jubla. Men stadens absolut största showstjärna alla kategorier är den extremt innovativa cirkusen Cirque du soleil, som lyckats producera en unik show till vart och vartannat stort hotell, ett tiotal shower som går för utsålda hus över hela stan sedan åratal.

    I vissa öststater greps man förr av tanken att meningen med livet var att vi alla skulle ha lika tråkigt. Las Vegas försöker krampaktigt bevisa motsatsen. För i denna ytterlighet av kapitalism kläs vi alla av våra normala roller. Balettbenen, spelauto­materna och drinkglasen vill inte skilja på ung och gammal, fattig och rik, svart och vit, bönder och stadsbor. Plötsligt med tillräckligt mycket glitter och i ett dis av alkohol är vi alla någorlunda lika. Det är nattens demokrati. Mörkret skyler det som inte tål att ses i dagsljus. Neonljuset tränger undan det som annars får en att grubbla i natten.

    Men det är ett lyckorus som varar i högst tre–fyra dagar. ­Sedan flyr alla hem – bort från tingeltanglet, bort från glitter och glam. Man återvänder till vardagen och verkligheten, men med ett nöjt leende. Lite påminner det om stadsbarnen som varit på koloni. Efter någon tid med frisk luft och lantliv längtar de tillbaka till gatorna och bakgården, det äkta livet och de riktiga kompisarna. Fast vi vuxna barn som dras till denna ”Amerikas förbjudna bakgata” mitt ute i öknen tycks inte ha behov av sol och frisk luft, utan snarare dess motsats.

    Den mest legendariska epoken är förstås med The Rat Pack; Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr., Peter Lawford och Joey Bishop – som oftast uppträdde på Sands Hotel och ­deras Copa Room. Har själv haft glädjen att hyfsat hinna uppleva fortsättningen av denna era på Caesars Palace och deras Circus Maximus, en miljö som ännu på 1980-talet var en skön mix av mafioso och la dolce vita. Brednackade herrar, feta fingrar försedda med flera stora ringar, cigarrer modell Batista, allt gav en vink om storlek större, må det vara plånboken eller något annat. Påfallande många damer var blonda eller blonderade, urringade, pälsen slängd över axlarna. Temperaturen med hjälp av luftkonditioneringen drevs ständigt mot samma on-the-rocks nivå som drinkarna. Ingen risk att pälsarna hängdes in på förvaring i detta ökenklimat.

    In på scenen kommer Sammy Davis Jr., för första gången tillsammans med Count Basie. Han är i sitt esse, knäpper upp skjortan, tar av kavajen, tänder cigarrett, smuttar på drink. Nonchalansen känns naturlig, showen uppsluppen från första ­låten, och inte sista som brukligt. Plötsligt förstår man hela företeelsen. Med tre drinkar minimum, där alla tre whiskyglasen fyllda till brädden kommer in på en gång, så blir underhållningsformen övertydlig. In på scenen kommer plötsligt en förvirrad Dean Martin nonchalant, också med ett glas i handen, och säger; ”Förlåt, jag gick till fel hotell”. Han uppträdde samtidigt på Hilton. The Rat Pack ansågs alla dra de stora sentimentala ”förlorarna” till hotellen och roulettborden, de som tar sig ett extra glas. Alla som envist nynnar på – That’s life, I did it my way, Strangers in the night …

    Las Vegas är inte normalt smaklöst eller lite gulligt billigt. Nej, den som har en dragning till det lite enklare och mer autentiska, som vill halsa en pilsner med grabbarna på en bar i en amerikansk småstad, stoppa en slant i jukeboxen, nynna med i en schyst countrylåt och spotta på golvet, han eller hon har nog inte mycket här att göra. Las Vegas är inte det schyst dåliga som blev kvar. För många blir det den designade smaklösheten, den pretentiösa tarvligheten – en vulgaritet med buller och bång. Även den idag nyskapade ”goda smaken” blir som ett burleskeri byggt för miljarder – förlorarnas pengar.

    Andra städer har skönhetsråd och byggnadsnämnder, som ska förvalta sin stads särpräglade stil. Eller åtminstone se till att livet blir lite mer strikt, håller sig på mattan – så icke i Las Vegas. En ritning eller skiss får godkänt om den är tillräckligt prålig, far out, tar för sig riktigt ordentligt. En lite elegant byggnad kan få passera om åtminstone färgskalan är grällt frånstötande. För på Las Vegas-språk blir det givetvis detsamma som attraktivt, något som bidrar till stans helhet, inte bryter av för mycket från omgivande bebyggelse.

    Mest ilsket blinkar neonkorset på den lilla kyrkan som placerat sig mitt i smeten längs den berömda stripen. ”We’ve only just begun wedding chapel” är det säljande namnet. Som om detta, och neonkorset, inte skulle räcka blinkar det växelvis ”fri parkering” och ”bara fem minuter” från diverse reklamskyltar på kyrkan. Men alla bröllopen är förstås hitresta. Det är knappast i Las Vegas man får ”jackpot in love”. Om själva akten går på fem minuter, så tycks istället många ha väntat i månader med att gifta sig tills de kommit just hit. Är det för att man undermedvetet vet med sig att äktenskapet ska spricka, och att det då inte ska kännas så allvarligt? Hur som helst, för den som inte snabbt vill vigas till, som det heter, evig kärlek, utan vill bryta upp från tomtebolyckan, styrs stegen bara tre kvarter bort från neonkyrkan. Där skiljer man sig på två minuter. Allt som behövs är ett American Express, Visa eller Mastercard.

    ”Everybody loves a winner”, åtminstone enligt visan. Och Las Vegas älskar sina kanske mer än något annat. För nästan alla vinnare fortsätter ju tills de också är förlorare. Studera den där barnsligt glada synen när någon plötsligt står där med pengarna i handen. Alla tycks i detta ögonblick tro att de är en av de få utvalda, en av de få försedda med tur – och fortsätter. För hur mycket roligare är det inte att plötsligt bara få pengar, jämfört med att slita för de ärligt förtjänta.

    När jag första gången klev in på mitt hotellrum började automatiskt en video mala i tv-apparaten. Temat tycktes vara att vi alla kan lära oss att spela, och förlora. Det är inte svårt men roligt. Humor och sprit tycks vara två vanliga ingredienser. Båda finns det gott om på just denna fläck på kartan. Men allt blir ju så mycket mer värdigt och speciellt om kunskap adderas. Så får man snabbt grundkurser i baccarat, roulett, poker och annat – och lär sig skillnaderna mellan de olika spelautomaterna som automatiskt tar och ger. Producenten till videon för hotellet är förstås djupt medveten om att de enda som inte spelar, är de som inte vet hur man gör. En snabb historik med ”redan de gamla grekerna”, plus lite om Jesus och George Washingtons spelvanor, förpassar de värsta skuldkänslorna till ens innersta vrår. Det finns anor runt att gripas av speldjävulen. Alla världens stora, kända och beundrade tycks ha dragit sitt strå till stacken – och skulle ha varit i Las Vegas om de levt idag!

    När man inte längre har några sedlar att gå till växlingskontoren med, finns det alltid räddande telefonapparater. De står i direktkontakt med de mest villiga och snabba bankerna. Efter tre minuter finns pengarna i kassan. Det finns även små kontor som erbjuder sig att belåna hus och hem var helst i världen du bor.

    Moralister som vet bäst och mår illa av att se äldre damer spela bort sina pengar, får det inte lätt här. Ingenstans ser man så många kvinnliga pensionärer. Och de ser ut att ha hejdlöst roligt. Mannen har gått bort för länge sedan, barnen kanske inte orkar bry sig längre. Men här slipper de lyssna på politikers mästrande, Amerikas skuldberg, bankers kollapsande, krig utan slut, stigande arbetslöshet … Man kan knappast klandra dem för att de föredrar att här lite diskret knapra på arvet och sparkapitalet.

    Las Vegas-borna själva är oftast mormoner eller katoliker. Staden har länge varit en av de mest kyrktäta i hela USA. Men Gud och speldjävulen tycks ha ett ganska välsmort pragmatiskt, skuldfritt och skamlöst förhållande. För om man inte själv får spela och dricka kan man ju bli bäst i världen på att snurra på kulan eller blanda drinkar – men framför allt bäst på att räkna pengar. Dessutom har som bekant katoliker inga problem med syndernas förlåtelse. Vi hitresta, betraktade som gudlösa åtmins­tone för några dygn, förses för säkerhets skull plikttroget med ­biblar på de över 150 000 rummen av alla ansvarsfulla hotellägare.

    ”Egentligen vill jag inte till Las Vegas”, är en vanlig ursäkt från dem som vill låta påskina att de är sansade människor med smak, bildning, karaktär och moral. Själv älskar jag mest gryningen i Las Vegas, fram på småtimmarna när lite för många rör och lampor gått sönder, några skyltar släckts. När bitterheten dallrar i luften, när krassheten inte kan gömma sig i morgonsolen. Då gäller det att ha dragit för gardinerna och somnat, menar många. Men då drar jag mig helst mot det gamla downtown och de oförstörda haken, det där lite gulliga och lätt farliga. Först där känner jag den där rätta djävulskt mänskliga kittlingen. När allt faktiskt blir som mest förföriskt ”noir”, som i filmen och litteraturen. Det man kanske rent av trott inte var sant.

    En av de stora kasinokungarna och domptörerna i Las Vegas, Steve Wynn, lär ha sagt om staden och sina hotell ungefär att ”Om Gud hade haft pengar, så skulle han också ha gjort så här”. Hunter S. Thompson, i sin roman Fear and loathing in Las Vegas, tyckte ju sig ha nått fram till själva kärnan i den amerikanska drömmen, när han satt på snurrande Horse Around Bar inne på Hotel Circus Circus. Andra ser nog likheter med Jean-Luc Godards senaste mästerverk, Film socialiste. Att staden är som ett sjunkande skepp, ett gigantiskt kryssningsfartyg fyllt av överkonsumtion. Och där alla världens ledande – sångare, dj:er, komiker, koreografer, arkitekter, balettflickor, kockar – försöker övertyga oss in i det längsta om att ”livet är stenkul”, trots allt. Själv kan jag inte undgå att tänka på Ken Keseys roman, och filmen, One flew over the cuckoo’s nest.

    Egentligen har jag nog bara några barnsliga ord på vägen att ge till såväl nybörjare som stammisar, som dras mot detta lockande, pockande, kommersiella dårhus, denna ogenerat skabrösa lekstuga: ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min …”

  • Radisson Blu – årets resort i Trysil 2011

    Radisson Blu – årets resort i Trysil 2011

    Trysil är, och har länge varit en modern och populär skidort i de norska fjällen. Nu har orten fått ytterligare erkännande genom Radisson Blu Resort och dess första pris som ”Norway’s Leading Ski Resort 2011”.

    Anläggningen är ett landmärke på orten och har 210 rum och sviter. Dess ski in, ski out läge mitt i backen gör anläggningen mycket populär, då kånkandet på skidor och pjäxor hålls till ett minimum. Radisson Blu Resort i Trysil har också flexibla och stora konferensmöjligheter, varför platsen också är poppis bland event- och konferensarrangörer. Barer, restauranger, klätterväggar i glas och vågsurfingsmöjligheter är en del av det man också har att tillgå förutom härlig skidåkning.
     

    rezidor.com

    Lediga rum & priser 

     

  • Matfestival i Dominikanska republiken

    Matfestival i Dominikanska republiken

    Den 28 och 29 september är Santo Domingo i Dominikanska republiken centrum för gastronomientusiaster från hela världen.

    Taste Santo Domingo, den internationella mat- och vinfestivalen i Dominikanska republiken, gör sig redo för tredje året i rad för att hänföra matentusiaster och turister. Festivalen sträcker sig över två dagar och har vuxit för varje år. Årets upplaga är inte något undantag med tusentals besökare från hela världen, som ger sig hän åt de gastronomiska läckerheterna på den exotiska destinationen.

    tastesantodomingo.com

     

  • Fjällräven lanserar nya vinterkläder

    Fjällräven lanserar nya vinterkläder

    Fjällräven har inför kommande vintersäsong tagit fram en ny serie plagg som man kallar för Tur Set. De är gjorda för att turen på ett vintrigt fjäll ska bli så njutbar som möjligt. I slitstarka och tekniska material tillsammans med värmande dun, håller man sig enligt Fjällräven varm och skön, samtidigt som man på dedikerade platser i kläderna kan bära med sig nödtorft så som en GPS eller en enliters flaska med önskat innehåll.
    fjallraven.se

  • New Yorks närproducerade cykel

    New Yorks närproducerade cykel

    I takt med allmänhetens allt större efterfrågan på alternativa transportmedel, bubblar den problemlösande kreativiteten på både nära och långt håll. Bowery Lane Bicycles i New York, håller sedan 2008 till på nedre Manhattan och tillverkar där för hand, gedigna cyklar för att tackla den biltäta trafiken.

    Foto: Travis Huggett

    Bowey Lane Bicycles är en av ytterst få inhemska tillverkare av cyklar i USA. Man tar dessutom produktionen ett steg längre – eller kortare. Alla cykelns delar köps in från lokala underleverantörer, den böjs, svetsas och skruvas ihop på Manhattan utav arbetare som bor inom cykelavstånd från fabriken.Man kan hyra Bowery Lane cyklarna på bland annat The SoHo Grand Hotel, Hotel Americano och Hotel 718.
    bowerylanebicycles.com

     

  • The Museum of Everything flyttar in på Selfridges

    The Museum of Everything flyttar in på Selfridges

    Konstvärldens senaste sensation är The Museum of Everything, som sedan 2009 visat oavsiktliga och outställda verk från outbildade konstnärer från hela världen. Utställningarna har minst sagt blivit en otippad succé.

    Med sin fjärde utställning vill grundare James Brett tala till en ännu större publik – vilket man gör genom att flytta in i alla skyltfönster på lyxvaruhuset Selfridges i London. De 200 verken som ställs ut visas till och med 25 oktober, och den tillhörande butiken The Shop of Everything lanserar en exklusiv kollektion med Clements Ribeiro under samma tid.

    museumofeverything.com

  • Rica No. 25 – Göteborgs nya vardagsrum

    Rica No. 25 – Göteborgs nya vardagsrum

    Efter lång tids planering och renovering får nu Sveriges framsida ett nytt så kallat koncepthotell i form av Rica Hotel No. 25. Tillsammans med inredningsbyrån Koncept Stockholm har hotellet transformerats för att ges en ni identitet där en varm ”hemma hos”- känsla skapats.

    Man vill att hotellet ska vara en varm och levande mötesplats för att passa både affärsresenärer och familjer, och med ett helt nytt extra våningsplan, blir det plats för ännu fler! Restaurangen ska servera vällagad mat med svensk prägel och på råvaror som är lokalt odlade. Man kommer också att lägga mycket tid på att ofta förändra både menyerna och de av lokala konstskolor arrangerade utställningarna som visas i matsalen.

    www.rica.se

     

  • London my love

    London my love

    Ingen världsstad är så krävande som London, där lyxkrogar, excentriska konsthallar och anrika popmyter ligger skavföttes med sekelgammal smuts. Andres Lokko gläntar på dörren till sitt älskade London, staden som ger rikliga gåvor till alla som gjort hemläxan ordentligt.

    Foto: Bruno Ehrs

    Hotell i London

    Det är en tidig vårdag i Primrose Hill. Vårdagar kan egentligen inträffa när som helst här i sydöstra England. De är ungefär likadana året om. I november som i februari, i maj likväl som i augusti. Som en brittisk vän till mig nyligen uttryckte det: England har inget klimat, bara väder.

    Den här vårdagen råkar jag gå förbi författaren Alan Bennett som i en trenchcoat sitter med, tror jag, sin pojkvän på en parkbänk i just Primrose Hill, denna appendixpark till kulle rakt norr om Regent’s Park. Primrose Hill är också är ett pittoreskt litet bostadsområde av ett nästan våldsamt gulligt snitt.

    Jag är på väg till det ytterst excentriska museet The Museum of Everything som, när ägaren har lust och ork, slår upp sin oansenliga dörr och låter oss andra ta del av hans senaste kuriösa idéer, besattheter och samlingar av vad man brukar kalla outsiderkonst.

    Sist var det den brittiske popkonstnären Peter Blake, fortfarande mest känd som upphovsmannen till det collageartade skivomslaget till The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som ställde ut sin enorma samling foton av cirkusdvärgar

    samt uselt uppstoppade djur av den vansinniga, viktorianska konservatorn Walter Potter.

    The Museum Of Everything ligger också i Primrose Hill och på den timida bakgatan bredvid posten är den omöjlig att hitta om man inte vet att det är exakt dit man ska. Om man inte har sett en av de naivistiskt handritade – med barnkritor – papperslapparna med texten ”Art!” och en pil som har tejpats fast lite på måfå på några träd och lyktstolpar i de närmaste kvarteren.

    Ett kvarter österut ligger The Lansdowne. En högljudd och vidöppen pub med Primrose Hills bästa bloody mary och storartade pizzor. Jag nämner den nog bara för att jag nästan varje lördag promenerar hit från Notting Hill. Hela vägen längs Regent’s Canal och så upp genom parken.

    Ibland fortsätter jag. Nästan planlöst. Ett egentligen högst dumdristigt beslut. Man ska inte vara utan plan i London. Blir det upp mot någon av Belsize Parks vackra och förvånansvärt rymliga pubar eller ner mot det alltid lite för överbefolkade Camden?

    Camden? Jag vet inte. Jag tror inte att jag tycker om Camden. Men i dess outhärdliga

    myller av kitsch och överblivna popkulturella turistfällor finns det pärlor. Man måste bara veta vilka de är, vad man vill ha och, kanske framför allt, varför man vill ha det.

    Där är de! Det där gänget av 60-åriga rockabillies, med blott tre brylkrämsskinande lakritsremmar noggrant kammade i en formation över flinten, som varje lördag jämför sina perfekta turn-ups på varandras rara och otvättade Levi’s. Jag tror att en av dem har med sig en linjal och för noggranna anteckningar om måtten i ett block. Jag tror att de alla, förr eller senare, har ingått i Morrisseys band.

    Två av dem säljer de vackraste bikerplaggen i norra London vid ett av marknadsstånden på Camden Lock. Jag tror att de har gjort det sedan hösten 1979. I fingerlösa vantar småhuttrar de varje helg bakom bordet vid sitt marknadsstånd. De hade exakt samma saker på det när jag var här sist. Det var över ett år sedan. Jag tror att de mest genuina delarna av Camden Market, de få som återstår, är en umgängesform, en slags klubb som bara råkar ha valt ett marknadsstånd som plattform.

    Sedan tar jag tunnelbanelinjen Northern Line ner till King’s Cross och byter till Hammersmith & City Line och åker hem till Ladbroke Grove i västra London.Alla resor i London är resor genom sekler och subkulturer.

    Man kan göra samma promenader genom seklen, genom saker som några av oss är besatta av men som ingen annan bryr sig om, i vilken del av London som helst. En mans skatter är en annan mans skräp som det väl heter. Ingenstans tror jag att det är så sant och så uppenbart som just i London.

    Och det tar aldrig slut. Den här stan är så förbannat vidsträckt. Efter att ha bott här i sex år har jag fortfarande aldrig egentligen satt min fot i, säg, Putney eller Walthamstow. Är lite osäker på om jag ens riktigt kan säga att jag har besökt vare sig Golders Green eller ens Gospel Oak, annat än möjligen genom tunnelbanevagnens fönster.

    Varje promenad eller bussresa sträcker sig mellan oligarkägda townhouses och hemlösa heroinister. Ibland under loppet av bara ett kvarter. Och sedan tillbaka igen. Stadens infrastruktur är ju att den inte har någon sådan. Likt den, för de flesta (även de som levt här i staden i hela sina liv) obegripliga postnummerlogiken. Varför ligger W2 bredvid W11 och inte W3? Även i allra dyraste Belgravia och Mayfair står de kommunala hyreshusen på andra sidan gatan från en Bentley eller alla stadsjeepar.

    Först efter lite mer än fem och ett halvt år i London börjar jag faktiskt kunna sätta fingret på vad det är som gör att jag älskar den här staden så mycket. Varför jag gjorde det innan jag ens hade varit här. Jag minns exakt när förälskelsen började. Det var när Kaj Kindvall spelade The Jams Strange town på Sveriges Radios P3. Jag hade just fyllt elva.

    Och efter snart sex år här vet jag också varför jag håller den så mycket närmare hjärtat än alla dess konkurrenter till världsstäder. Det är för att ingen annan stad av den här storleken kräver så mycket av både oss som lever här och av dem som bara doppar tårna i London över en helg eller under en chartervecka.

    Man måste veta exakt vad man vill ha av London. Det är ingen idé att ens komma hit om man inte vet precis vad man vill uppnå. Strosa kan man göra var som helst. Men i denna enorma stad, som ju för alltid snarare är en mängd oberoende små byar som bara råkar ligga relativt nära varandra, måste man ha en noggrann plan.

    Man går inte ut genom hotelldörren och tar en skön promenad i valfri riktning, och slinker spontant in på en pub eller restaurang om man känner hunger eller törst. I London har man en plan. I London måste man veta vad man vill ha och var man får det.

    För allting finns. Precis allt. Michelinstjärnprydda restauranger, de bästa modebutikerna, flest konserter, fotbollsmatcher, teaterföreställningar och världens vackraste parker. Men de ligger aldrig i närheten av varandra. Det finns inget specifikt område som egentligen kan kallas ”centrum” eller ens ”centrala London”. Dalston i öst är precis lika mycket Londons mittpunkt som Notting Hill i väst som någonsin Trafalgar Square.

    Jag gillar verkligen hur enkelt det är att missförstå London och hur många som åker hem till Sverige härifrån och bara skakar på huvudet. Jag gillar verkligen hur många av mina vänner och bekanta på väg till Heathrow säger att de aldrig tänker komma tillbaka och i stället längtar till Berlin, Paris eller New York.

    Då har de gjort fel. Eller kommer bara aldrig att förstå hur de måste kämpa för

    att älska London så att staden öppnar sina armar och släpper in en i dess hemligheter.

    Och hemligheten är den att London är ett paradis för alla som vet vad det är de älskar och vill ha. Man måste veta exakt vilka restauranger man vill äta på, vilken dj man vill höra, vilket band, vilken match, vilken pjäs eller utställning man vill se. Vilket specifikt klädmärke man är ute efter och hur man åker till den enda butiken i Europa som har just den eller den japanska designerns skjortor i ens storlek. På vilken marknad man varje fredag förmiddag hittar det där ståndet som har specialiserat sig på sedan länge utgångna Red Wing-kängor och Wescoboots.

    I början av den här texten nämnde jag författaren och dramatikern Alan Bennett. Det var honom som jag såg sittandes med sin pojkvän på en parkbänk, den där vårdagen i Primrose Hill. Han är också en outbytbar del av – eller snarare kanske en pedagogisk symbol för – något annat som lockar oss till London.

    Några kallar det anglofili, andra anglomani. Jag kallar det personligen helst ingenting alls, kanske för att jag tar den här kroniska känslan för så given att ingen -fili eller mani riktigt räcker som beskrivning. Men de här orden, de här beskrivningarna, betyder väldigt olika saker för olika människor. Ingen anglofil accepterar ju riktigt andra människors anglofili. Ty ”min anglofili är alltid lite bättre än din.”

    Den allra snobbigaste anglofilen är den som låtsas att hon inte alls är anglofil. Vi som beter oss så är de värsta av dem alla. För det är ju något av en sjukdom. Eftersom alla anglofiler – oavsett om de har blivit det tack vare Lily Allen, The Small Faces, Nigella Lawson, Burial, Samuel Selvon eller Tottenham Hot Spurs – förenas i

    en sak: kärleken till det torftiga.

    Det där lätt dragiga, inte riktigt färdigbyggda, det fuktskadade och lite halta och illa tandborstade som Storbritannien – och London i synnerhet – ständigt försöker gömma under ett glänsande nytt lager av färg. Men man skrapar aldrig bort de flagnade tapetresterna därunder, och färgen spricker och snart ser väggen likadan ut som den alltid har gjort.

    Det är någonting i detta som fascinerar oss svenskar kanske mer än några andra. Kanske för att Sverige så gärna ser sig som världens modernaste land. Och Storbritannien är vår diametrala motsats. Här är det, på gott och ont, alltid 1966 och även den mest Michelinstjärnbeströdda brittiska restaurang har sina avloppsrör på utsidan av byggnaden och elledningar som mössen har gnagt av plasten på så att bara det gnistrande benet återstår.

    Trots de enorma klasskillnaderna och inkomstklyftorna pågår allt och alla jämsides.

    Den mexikanska – och älskvärt småsmutsiga – gatubaren El Camino under The Westway vid Portobello Market, lyxhotellet The Connaughts supersobra nyrestaurerade barer där man knappt vågar andas, eller den så dokumenterat innovative kocken och entreprenören Fergus Hendersons märkligt minimalistiska nya bar, en trappa upp i hans hotell St. John på Chinatownsidan av Leicester Square, som påminner mig så starkt om väntrummet utanför rektorsexpeditionen i Viksjöskolan där jag växte upp. Samma tickande tystnad, samma praktiskt avspolbara ickeinredning. Klubbarna och popupgallerierna i östra Londons Dalston, secondhandbutikerna och medlemsbarerna i Shoreditch och Millenniumbron som leder en över Themsen till Tate Moderns mäktigt industriella turbinhallar.

    Jag nämner dem bara för att de är så olika men samtidigt lika självklara delar av den här stadens identitet som någonsin Sherlock Holmes pipa eller Twiggys Mini Cooper med en Union Jack på taket. Vad den här stadens identitet nu egentligen är? Är det en artig herre med plommonstop och paraply som tillsammans med 19 000 andra artiga herrar med plommonstop och paraply varje morgon – på slaget – klockan 8.56 promenerar upp från tunnelbanan till sina bankarbeten i The City?

    Är det ett tossigt rave någonstans kring New Cross? En lock-in i baren där borta på andra sidan London Fields? Är det de äldre herrarna som varje eftermiddag, oavsett väderlek, dricker sina pints och kedjeröker Silk Cuts vid de slitna träborden utanför Cock & Bottle vid hörnet Needham Road i det lilla område som fastighetsmäklarna så fint har döpt till Artesian Village?

    Är det de åldrande tunnhåriga modsen i sina parkasar som ställer sina backspegel- och tvättbjörnssvansförsedda scootrar i en symmetrisk parad längs Frith Street i Soho?

    Partytjejerna som åker in från Essex och raglande i ett karakteristiskt gytter av brunkräm, rosa och högklackat halsar rosévin på tågperrongerna varje lördag kring 1.30? Du vet de där som det alltid visas sorgliga dokumentärer om på svenska Kanal 9?

    Alla reklambyråslackers som med en cykelsadel under armen talar avslappnat om sin nyfunna kärlek till natur, svampplockning och camping på The Owl & Pussycats innergård vid Redchurch Street?

    Fotbollshuliganerna?

    Är det de lågmält snobbiga skrädderierna längs Savile Row eller de anrika skobutikerna på Jermyn Street, i skuggan av statyn som rests där av den viktorianska dandyn Beau Brummell?

    Eller är det egentligen de briljant hypermoderna reggaeproducenterna i Harlesden, där uppe i nordvästra London? Han som uppfann långbyxan och levde på att lära kungligheter knyta en linnescarf.

    Kanske är det den oändliga raden indiska restauranger med sina påstridiga inkastare på Brick Lane?

    Jag vet inte.

    Det är alla och ingen. Jag kan svara ”ja” eller ”nej” på alla frågorna. London är precis vad du vill att det ska vara. Du måste bara själv, med infälld tumme och rak hand, bestämma exakt vad du vill ha ut av London. Annars kommer du att gå vilse och aldrig förstå vad grejen är med en stad där nuet, historien och den ovissa framtiden pågår parallellt. Och gör det i skydd av det avlägsna distäcke som alltid vilar över vad jag tror kan vara världens mest krävande stad.

    För krävande är den. Andra världsstäder – Paris, New York, Rom, Los Angeles, Tokyo, Berlin – är en barnlek att besöka i jämförelse. Ingenstans kan det gå så fel som just i London. Ingestans är maten och servicen sämre om du gör misstaget att spontant bara peka på ett ställe och säga ”här går vi in”. Men samtidigt är maten och servicen, om du har gjort din hemläxa innan du åkte hit, inte bättre någonstans än när den är som bäst i just London. Men förlita dig bara aldrig på vare sig tur eller spontanitet. Noggrann research är den enda valuta London accepterar. Och vi som orkade göra våra läxor är nästan motvilliga när någon frågar oss om tips.

    Det finns en vanvettigt vacker svartvit dokumentärfilm från det allra tidigaste 1960-talet som handlar om Londons East End. Det är skådespelaren James Mason som är vår guide och filmen heter The London that nobody knows. Och någonstans i den titeln hittar man sanningen om lockelsen med den här staden. Det finaste med London är att ingen, hur länge man än har levt här eller hur många gånger man än har besökt stan, aldrig, aldrig riktigt kommer att lära känna den. Inte fullt ut. Det finns alltid lite mer, bara ännu en tunnelbanestation bort i valfri riktning. Det finns alltid en park till lite längre norrut efter Hampstead Heath, alltid ett område bara lite längre österut som är ”det nya Hoxton”.

    Det är som en jakt efter något man aldrig riktigt kommer att få, aldrig hinna i kapp. Den håller oss på tårna, tillåter oss inte att stagnera eller nöja oss med det vi redan har.