Category: Uncategorized

I skuggan av Dubai

Finanskrisen satte tvärt krokben för expansionsivern i Dubai. Men världen har fått upp ögonen för Förenade arabemiraten och plötsligt hittar turister till mindre emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah. RES testar en ny väg i öknen.

Text: Ola Liljedahl Foto: Ulf Bergström

Hotell i Dubai

Utanför fiskmarknaden i Ras al-Khaimah ligger en man på en bänk. En gubbe. Han säger något på arabiska och jag svarar med ett sådant där tafatt turistleende. Området är ganska slitet och butikerna i kvarteret rätt risiga. Att Dubai ligger en timme bort är svårt att fatta.
Många kan peka ut Dubai på en världskarta men färre klarar Förenade arabemiraten och man får leta ett bra tag för att hitta några som fixar Ras al-Khaimah och Fujairah. Fast den som kan sin geografi och historia vet att Förenade arabemiraten sedan 1970-talet är landet som består av sju emirat, där Dubai är det guldglänsande kända och Ras al-Khaimah och Fujairah två mer anonyma i norr.

Än så länge. Men nu kommer vi. Turisterna. På samma sätt som det spillde över på Botswana och Namibia när det regnade turister över Sydafrika efter apartheidsystemets slut skapar turistfloden till Dubai nu fåror till emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah. Där träffar man människor som – vad man än tycker om det – lever där månggifte är tillåtet, där 20 000 fortfarande lever nomadiserande beduinliv, där spöstraff förekommer.

En lastbil med cement passerar, en av många, många lastbilar med cement, och gubben viftar mot den och skrattar. Kanske försöker han säga att han en gång, som så många andra i Ras al-Khaimah, jobbade på cementfabriken. Den gigantiska fabriken är tillsammans med en lika gigantisk kakelindustri motorn i näringslivet i det lilla emiratet – för någonstans måste ju cement och kakel till alla skrytbyggen i Dubai tillverkas.

De sju emiraten fick olika roller när landet bildades på 1970-talet. I Abu Dhabi fanns olja. Där finns den politiska ledningen och oljepengar därifrån pytsas ut till de andra betydligt fattigare emiraten. Dubai hade väldigt begränsat med olja och satsade på turism och business – och pengatvätt säger kritikerna – och blev den nya nationens bad boy. Sharjah blev kulturellt centrum och de små emiraten Umm al-Qaywayn och Ajman ganska anonyma ”förorter”.

Emiratet Ras al-Khaimah blev industri- och hamnplats och i det lilla men bergiga, regnigare och aningen svalare Fujairah odlade man, i den mån det nu går att leva på jordbruk i ett ökenland. Invecklade samarbeten mellan de sju styrande shejkfamiljerna får det hela att gå runt med Dubai som den internationellt lysande stjärnan.

För att förstå de okända emiratens möjligheter börjar vi just där. I Burj al Arab, det självutnämnt sjustjärniga hotellet på en ö i vattnet i Dubai och symbolen nummer ett för de gyllene dagarna som finanskrisen åtminstone satt tillfälligt stopp för.
När man har tagit sig de 280 metrarna ut till den konstgjorda ön i Persiska viken är det första man slås av att det är högt i tak – och då pratar vi inte om åsiktsfrihet och sådant utan om takhöjd, sådan som är 2,40 i svenska standardhus.

Takhöjden i lobbyn på Burj al Arab är 180 meter. Etthundraåttio meter! Hotellet är, förstås, världens högsta fristående hotellbyggnad med sina 321 meter, vilket är 17 meter högre än Eiffeltornet och bara 60 meter lägre än Empire State Building. Det är byggt som ett gigantiskt dhowsegel där det står i vattnet med en fasad som nattetid belyses med olika färger. Gubben från fiskmarknaden i Ras al-Khaimah känns långt borta.

De flesta gäster stannar upp, gapar och ler sedan brett. Rycker de fram kameran vet man att de är som man själv: tillfälliga gäster med en afternoon tea-bokning (800 kronor) eller lunchbokning (många, många fler kronor). Utan någon form av bokning kommer man nämligen inte över bron till Burj Al Arab.

Det är galet och fantastisk och imponerande – men nästan för mycket. Och det är där emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah kommer in. Många känner att Dubai har blivit just för mycket. Alla vill inte äta extra allt. Med skidbackar inomhus och världens största, högsta, dyraste av allt är en promenad i Dubai ibland som en promenad i ett uppgraderat Disneyland. Det är ofta dyrt och infrastrukturen fungerar dåligt. Vägarna korkas igen och utvecklingen av tunnelbanan som skulle förändra hela situationen går på tok för sakta.

Emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah ser möjligheterna i detta. Nybyggda motorvägar gör att infrastrukturen där i stället fungerar bra. Turister lockas till exklusiva hotellanläggningar med fantastiska poolområden – i princip i Dubaiklass men mycket billigare. Och utan avgasmoln och trafikstockningar. Dessutom känns städerna, hur ska man säga, mer på riktigt. Där hör man inte, som i Dubai, en entusiastisk guide berätta att ”vi bygger ett nytt Gamla stan nu”. Och det är ju samma sol överallt.

Det finns de som reser till Dubai en vecka och inte ser annat än Starbucks, Calvin Klein, French Connection … De åker inte vattentaxin, abran – det snart enda genuina som finns kvar – över Dubai Creek, och besöker inte kvarteren där alla pakistanska gästarbetare bor. Inget fel i det, särskilt inte om man kommit för sol och bad, men det är lite som att åka till Sydafrika och tillbringa en vecka i Kapstadens uppbyggda centrum Waterfront.
Vill man se Förenade arabemiraten är Ras al-Khaimah och Fujairah därför spännande baser för utflykter till fantasibyggena i Dubai. Något som bland annat charterarrangörer har upptäckt.

I båda emiraten finns också något som inte ens oljepengarna i Dubai kan köpa: natur. Där finns berg med porlande bäckar, faktiskt, och klippig kust upp mot grannlandet Oman med fjordar som gör att det kallats Österns Norge. Och förstås öknen, eftersom landet till 95 procent består av öken, med turistanpassade ökensafaris och halväkta beduinläger med magdans.

Golfen, ett av Dubaiturismens viktigaste ben, är ett bra exempel på hur de okända emiraten drar nytta av storebror. Fredagsbönen ropas ut från en minaret. Golfbanearbetarna gör en paus. Själv ber jag en privat liten bön medan jag placerar min boll på en röd peg för att slå ut på första hålet på Tower Links Golf Club: snälla, snälla, inte slå bort bollen nu. Oklart vem som lyssnar på en svensk medelgolfares stilla bön på en bana i Förenade arabemiraten men bollen går i alla fall rakt ut på banan. Inte särskilt långt. Men rakt. Klubborna som har stått och dammat i boden är nu framme igen och jag står på banor finare och bättre än de jag normalt spelar på hemma och hoppas, hoppas göra en riktigt bra runda. Otränad. Utan tajming. Ingen känsla. Som de flesta vintergolfare.

Men av alla fantastiska golfbanor i Förenade arabemiraten är det egentligen konstigt att det är just på Tower Links Golf Club vi hackar oss fram. Det är ju banorna i emiratet Dubai som är de berömda, guldbestyckade mästerverken. Tower Links däremot ligger i just lite okända Ras al-Khaimah.

För att förstå behövs en smula golfhistoria. Europas bästa golfspelare samlar under varje säsong på Europatouren poäng som mot slutet sammanställs. Order of merit har listan hetat och de 60 bästa har gått till en finaltävling med stora prispengar, ofta i Spanien.
Golf må vara en traditionsrik sport men på elitnivå handlar det om pengar. Så när turistorganisationen i Dubai bestämde sig för att köpa konceptet handlade det i slutänden bara om hur många dollar de ville hosta upp. Det var precis innan finanskrisen slog till globalt och alla involverade i Europatouren glömde mer än gärna den klassiska Order of merit-listan när den 2009 bytte namn till Race to Dubai.

Finaltävlingen blev Dubai World Championships och tanken var att den skulle bjuda på världens i särklass största prissumma, 10 miljoner dollar. Finanskrisen skar sedan ner prissumman med 25 procent men ändå … Pr-mässigt var det ett genidrag av det växande golfemiratet, där den allra första banan byggdes så sent som för 20 år sedan. För övrigt något golfvärlden skrattade åt då. Golf i öknen! Haha! Världens största sandbunker! Haha!

Vid varje tävling i Europa handlar snacket nu lika mycket om Dubai som om Malaga eller Skottland eller var tävlingen nu spelas. En seger på en tävling ger si mycket poäng och den spelaren är därmed så mycket närmare finalen i Dubai. Någon som spelar dåligt håller på att missa platsen till Dubai. Någon hoppas formen håller i sig över Dubai.

Dubai, Dubai, Dubai … Det är vad alla pratar om, och när elitspelarna pratar om banor följer vi andra efter. En fantastisk bana byggdes dessutom för finaltävlingen, Earth Course på Jumeirah Golf Estates. En dag går vi runt och tittar, inte spelar, på den med en engelsman som heter Aaron Richardson. Han är ung men har en titel med senior-någonting i organisationen bakom Race to Dubai. Givetvis spelar han själv. Men inte på den här banan, visar det sig. Och inte särskilt ofta på de andra kända banorna heller.
– Jag brukar åka till Ras al-Khaimah, viskar han, gör det ni också. Där finns både Al Hamra och Tower Links. Jättebra!

Problemet med golfen i emiratet Dubai, förklarar nämligen Richardson, är att hela världen trycker på. Egentligen samma problem som med hela turismen där. Det gör att det tiotal banor som finns blir a) svindyra och b) svåra att få speltid på. Visserligen har finanskrisen gjort att trycket har minskat en aning, men de två banorna i Ras al-Khaimah är en annan värld. Där är det lugnt och bra mycket billigare men fortfarande banor som banor i Växjö, Avesta eller Umeå bara drömmer om att vara.

Ras al-Khaimah är det av de mindre kända emiraten som har sneglat mest på turism. Hotellkomplex ligger på rad vid vattnet. Emiratet har satsat på några stora sportevenemang, bland annat ett halvmaraton, för att få internationell uppmärksamhet. Stora hotellkedjor med Hilton i spetsen har upptäckt emiratet.
Men trots lyxiga hotellanläggningar som får de flesta andra länders lyx att blekna är Ras al-Khaimah – och Fujairah – hela tiden kusinerna från landet i Förenade arabemiraten.

Jätteprojekt i Dubai har följts av planer på ännu större projekt. När man flyger in över staden och ser hundratals skyskrapor är det obegripligt att den första byggdes där i öknen för bara 30 år sedan. Men de senaste åren har man vid varje besök frågat sig samma sak: hur länge ska det här fungera?
När ett av de stora byggföretagen i slutet av 2009 meddelade att alla betalningar ställdes in under sex månader darrade det till i hela finansvärlden. Stockholmsbörsen, precis som världens alla börser, rasade. Oljeemiratet Abu Dhabi försökte stoppa paniken genom att pumpa in ännu mer oljepengar men lugnet blev bara tillfälligt. Sedan dess har det fortsatt darra.

I ett försök att hålla skenet uppe färdigställde man världens högsta byggnad, det 828 meter höga tornet Burj Khalifa, för 150 miljarder, med invigning i början av 2010. Men det hjälpte liksom inte. Där det sticker upp som en gigantisk spik ser många spiken i kistan. Det är plötsligt konstant rea på hotellens lyxrum. Få projekt har visserligen lagts ner men farten har dämpats. Där det tidigare schaktades 24 timmar om dygnet av 30 stora maskiner är det kanske två som kör nu, sex timmar om dagen. På många byggarbetsplatser är vakterna de enda man ser.

Kanske är det så att växtvärken i staden som har expanderat snabbare än någon stad tidigare i historien till slut gör för ont? Kanske finns en gräns för den typ av lyxkonsumtion som gör att en drink kan kosta 50 000 kronor?

Många tvivlar på att flera av Dubais drömprojekt någonsin blir verklighet. Något som, paradoxalt nog, de andra emiraten tackar för. För den här delen av världen är upptäckt och för varje dag lär sig fler att pricka in emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah på en karta. De kan nämligen fortsätta utveckla turismen i sin takt för där finns, trots en kärvare ekonomi även där, fortfarande ett överflöd av grunden för massturism: sol och hav.

FAKTA

Förenade arabemiraten, UAE, är en förbundsstat bestående av sju emirat (shejkdömen): Abu Dhabi, Ajman, Dubai, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharjah och Umm al-Qaiwain. Staten grundades 1971 när britterna lämnade området. Nio emirat skulle ha varit med men Bahrain, Qatar och Ras al-Khaimah valde att stå utanför. Redan 1972 anslöt sig dock Ras al-Khaimah.

Huvudstad: Abu Dhabi
President: Shaykh Zayid ibn Sultan Al Nahyan (emiren av Abu Dhabi).
Befolkning: 4,6 miljoner (varav 1,7 miljoner i Abu Dhabi och 1,3 miljoner i Dubai).
Yta: 82 880 kvadratkilometer (som tre Småland).
Språk: arabiska officiellt språk, engelska ofta handelsspråk.
Religion: sunnimuslimer 63 procent, shiamuslimer 13 procent, kristna 11 procent, hinduer 7 procent.
Natur: Stora delar är öken i olika former. Kusterna har flodliknande vikar där städerna ligger. De högsta bergen har toppar över 1 000 meter.
Klimat: Hett tropiskt ökenklimat, på sommaren kring 50 grader i skuggan.
Valuta: dirham (AED)
Sverige i Förenade arabemiraten: Sverige har ambassad i Abu Dhabi sedan 2002. Mellan 2 500 och 3 000 svenskar bor där, varav tre fjärdedelar i Dubai. Cirka 250 svenska företag finns direkt eller indirekt representerade i Förenade arabemiraten.

Boende i Ras al-Khaimah

Hilton Beach Resort
Stort fint Hiltonhotell med mycket fin spaavdelning. Härliga villarum med stora balkonger och terrasser några steg från Persiska vikens strand.
Lediga rum & priser

The Cove Rotana Resort
Ännu ett lyxhotell i området. Privat 600 meter lång strand med Hajarbergen i bakgrunden. Stora pooler och, ja, allt som hör lyxhotell till.
Lediga rum & priser

Hayat Plaza Hotel
Betydligt mindre (50 rum) och enklare än många andra Ras al-Khaimah-hotell men fortfarande ett riktigt bra hotell – och betydligt billigare.

Boende i Fujairah

Miramar Beach Resort
Lyxig resort med fint poolområde precis vid Indiska oceanen. Glöm inte att besöka butiken med underbara sjalar, lyktor och andra fina saker.
Lediga rum & priser

Hotel Royal Beach Al Faqeet Resort
Som de flesta hotell i Fujairah en lyxig resort med allt vad det innebär i form av restauranger med stora bufféer och digert aktivitetsprogram.
royalbeach.ae

Al Diar Siji Hotel
Ligger vid havet, fem minuter bilresa från flygplatsen. Nära till affärer och banker och gångavstånd till mycket.
Lediga rum & priser

January 12, 2011
Dansk köksdynamik

Med en bakgrund på El Bulli och Noma kan det knappast gå fel för Christian Puglisi, den dansk-sicilianska kocken bakom restaurang Relæ. Han och kollegan Kim Rossen lämnade Noma i början på 2009, och har efter många om och men öppnat eget i en källarlokal i Nørrebro i Köpenhamn.

Till skillnad från målsättningarna hos de tidigare arbetsgivarna, vill Christan och Kim hålla måltiden enkel – man har medvetet skalat bort formell service, fem olika sorters vinglas och påkostad inredning till förmån för god atmosfär och enkel, ärlig mat. Gästerna väljer mellan två 4-rättersmenyer (kött eller vegetariskt) för cirka 400 kronor, och plockar själv fram bestick och servetter ur lådan i bordet.

restaurant-relae.dk

January 2, 2011
Marc Jacobs öppnar bokaffär

Bokhandeln har just injicerats med en rejäl dos sexighet i och med öppnandet av Bookmarc på 400 Bleeker Street i New York. Modedesignern Marc Jacobs, som på några år förvandlats från cardiganförsedd boknörd till gymbunny som låter kläderna falla vid första bästa kamerablixt, står bakom den annorlunda bokaffären i New Yorks Meatpacking District.

Pennor, skrivbordsaccessoarer, nyckelringar, konst och första upplagan av ovanliga böcker fyller bokhyllorna i den lokal som ger känslan av ett gammalt, ingånget bokantikvariat. Skrivhäften försedda med texter som ’Moby’s Dick’, ’The Gay Gatsby’ och ’My Grapes of Wrath are Tasty and Delicious’ gör oss oerhört nyfikna på vad Marc planerat för sin stundande lansering av MJ Café runtom i världen …

www.marcjacobs.com

December 26, 2010
Heliskiing i Kanada

En dyrköpt erfarenhet, men så maxad att den räcker livet ut. För ingen puderupplevelse slår helikopterskidåkning i Kanada. Häng med RES på en flygtur i Galena, British Columbia.

Text: Leslie Anthony Översättning: Kjell Höglund Foto: Mattias Fredriksson

Hotell i British Columbia

Helikoptern lyfter från bergsryggen och du omfamnas av ett kristallglittrande paket av virvlande snö. Och när molnet lägger sig och ljudet tonar bort som en döende vind i trädtopparna är det som om en börda lyfts bort, som om ditt liv tappar allt det tunga och bara det lätta finns kvar.

Kanske känner du det inte riktigt direkt, eftersom det första som fyller upp tomrummet efter helikoptern är en syn för gudar. Allt du ser omkring dig är berg i horisontens alla riktningar. Det är bara du, snön och rymden.

Men du känner det efter den första etappen, när du kört en kilometer utför, i snö så djup att den sköljer över dina axlar som vattenvågor. Oavsett hur mycket skidor du åkt tidigare – bättre än så här har det aldrig varit. Och insikten, den enda tanken, du tar med dig hem är att det var värt det.

Det är egentligen den enda kunskapen om helikopterskidåkning du behöver, när du en gång själv upplevt det. Att det är värt alla förberedelser, alla pengar, alla sömnlösa nätter av vånda och oro över om du har råd, om du kommer att klara av det tillräckligt bra för att inte guiderna ska tappa bort dig och lämna dig till ditt öde i någon avlägsen glaciärreva… Alla dina förväntningar och föreställningar kommer att slås sönder mot första bästa klippa. Förväntningar hör inte hemma i helikopterskidåkning. Det du bär med dig efteråt är inte konkreta minnesbilder i första hand utan hårt ömmande ben och en varm glöd i ditt inre, en glöd som räcker livet ut.

När jag får frågan om jag inte tycker att helikopterskidåkning är lite väl dyrt ställer jag en motfråga: hur mycket betalade de för bilen de sitter i varje dag i sinnesbedövande trafik, vilka magnifika minnesbilder får de av att sitta i den, blänga och tuta, kolla klockan i ångest och flippra rastlöst mellan radiostationerna för att inte gå sönder av irritation?

Kostnaden är, med andra ord, relativ. Visst kostar skidåkning. Men upplevelser är inget man kan köpa på Ikea. Och på upplevelsemarknaden är helikopterskidåkning alltid rena fyndet.

Ur ett puderperspektiv (och finns det något annat perspektiv för en skidgalning?) känns skidortssemestrar ofta som svindyra felköp – du pungar ut för flyg, hyrbil, mat, boende och lektioner men blir aldrig garanterad färska skidspår. Den perfekta snön är däremot en av alla de garanterade upplevelser du betalar för när du satsar på heli-ski. Vad det handlar om är helt enkelt att väga värdet av en bit av himlen mot värdet av en chansartad charterresa… eller av att fastna med din fina bil i ännu en tråkig dags trafikstockning.

Att flyga till en avlägsen skidstuga i vildmarken är inte så mycket dyrt frosseri som billig friskvård – ett välbehövligt break från det moderna livets psykologiska mangel av motorvägar och människor i massor. Vissa kanske föredrar en femdagars skidtur för att nå ett mål som de lika gärna hade kunnat flyga till på fem minuter, men skulle de kunna tänka sig att fotvandra i fem dagar för att komma fram till en strand och bada? Knappast. Och fem dagar på fjället får dig att svettas, frysa, hungra, bli dyngsur, lukta illa och känna dig halvknäckt medan du med känslan av militärt tvång reser och fäller ditt lilla övernattningstält… Det är ingen semester, snarare ett eldprov som du lätt kan ångra och förbanna – när du i stället hade kunnat koppla av i en rustik ski-lodge utrustad med bastu, varmbad och massage. Skulle du behöva teve? Nej, det räcker med bekväma fåtöljer, ett överflöd av fantasieggande kartor och en stor skål med snacks. Skulle du behöva musik? Nej, för här är konversationen kung. Skulle du bli så trött av skidåkningen att du inte ens tog notis om komforten i sängarna? Förmodligen. Men känslan av maten är inget du missar – ett fyrstjärnigt kök av en klass du sällan finner på den vanliga skidorten. Kommer du att uppskatta de gemensamma middagarna? Ja, för de är fullständigt kravlösa. Du kan äta femrätters i fleecetröja. Den enda inofficiella klädkoden är att alla bär ett leende.

Och oroar du dig över att guiderna ska behandla dig som ett barn? Glöm det. Att vara bergsguide är ett krävande, svårt jobb och de utstrålar i regel så mycket fokus och seriositet, och har så högt utvecklade sätt att sköta sina jobb och fånga allas uppmärksamhet på att du omedelbart fylls av respekt för dem. Alla har sina egna livshistorier som alla har identiskt slut: ett kärleksförhållande med bergen och driften att hitta den perfekta snön tillsammans med dig.

Kommer du att behöva kunskaper om snösörjiga sumpmarker, skidutrustningsdetaljer, teknisk lavinutrustning och räddningstekniker? Absolut. Det måste alla som besöker sådana här utmarker – eftersom man ofrånkomligen blir del av ett team om olyckan inträffar. Även om det nästan aldrig händer. Och alla dessa grundläggande kunskaper får du, inklusive en del träning, innan du närmar dig helikoptern.

Slutligen försäkrar sig guiderna om att du har rätt kunskaper, färdigheter och attityd för att få ut maximalt nöje av äventyret – det är mer än dina föräldrar och de flesta av dina skollärare tidigare i livet klarat av! Och än viktigare, de försäkrar sig om att du har rätt utrustning. Du kanske tror att dina fatskis är breda, men de är rent anorektiska jämfört med de brädor helikopterskidåknings-lodgerna erbjuder till uthyrning – dessa påminner nästan mer om snowboards än om vanliga fatskis (de första fatskis som togs fram för helikopterskidåkning tillverkades faktiskt av lätt nedsågade snowboards), och är oerhört lättmanövrerade och, när så önskas, supersnabba utan att man tappar i fråga om läckra face-shots.

Så, okej, du hör stories och ser bilder av djupplogande pudersvängar och helikoptrar på bergskammar, och det ser fantastiskt ut, så du tänker dig att det här måste ju vara för jävla gött. Men kicken är så skyhögt mycket större än ”gött” att man måste plocka fram klichén om det ”obeskrivliga”. Iskall rök, utomjordiska face-shots, puder ända upp hit… nej, det räcker inte med att checka av superlativen i fråga om branta drömbackar, långa glaciärer, svepande kurvor. Trädskidåkning här är något du aldrig kunnat föreställa dig; tangerande det djuriska – det är inte bara snön som sköljer över dig utan urkunskaper om att träden ger skydd mot stormen, och att snön runtom är djupare, kallare, ligger kvar längre och är mindre glidbenägen.

Men den alpina utmaningen blir inte mindre bara för att det är soligt och vindstilla – det är ett enda meckigt pussel av klippor och is och rullande kurvor som vecklas ut på samma sätt som ditt sinne efter fem mils utförsåkning på en vecka. Det finns, förstås, folk som gjort en bra bit över 30 mil på samma tid. Antingen är de oerhört upplysta eller komplett galna. Men de får, åtminstone vid vissa heli-ski-lodger, en kostnadsfri dräkt för sina bedrifter.

Det finns åtskilliga etablerade platser för helikopterskidåkning i Europa och USA samt i Ryssland, Indien, Nya Zeeland och på Grönland. Men de flesta erbjuder bara dagstripper eller enstaka turer. Den som vill prova på detta för första gången gör bättre i att satsa på de mer ombonade vistelsepaketen, med den avslappnade atmosfär och personliga service som man får på de stora lodgerna i British Columbia i Kanada. Här handlar det om enorma bergsvidder – ta till exempel företaget Canadian Mountain Holidays, som inhyser dussinet olika helikoperdedikerade lodger i ett område lika stort som Schweiz – och det är ändå bara en bråkdel av provinsen.

När man helikopterskidar på sådana här platser är upprepningen minimal. Alltid nya vyer, nya känslor. Ett enda enskilt utförslöp täcker in ett större område än vad som utgör en normal skidort. Och så tillkommer den ojämförligt mycket vidare estetiken och historien, som i British Columbia med berg som The Coast, Chilcotin, Selkirks, Monashees, Purcells, Cariboos och Rockies, alla med sina individuella robusta karaktärer och med upp till 30 meter lätt, torr snö om året.

En favorit är de veckade topparna uppe på Galena – kargare än resten av Selkirk-bergskedjan i Columbia Mountains, kraftigt skogbeväxt direkt under trädlinjen, skarpa stup direkt ovanför. Namnet Galena är synonymt med skidande genom gamla skogar i pudersnö upp över huvudet. Så helikopterskidåkning vid Galena Lodge är alltid en säregen upplevelse, i synnerhet tidigt på säsongen eftersom det är det första området som blir tillgängligt för entusiasterna.

Galenas pudersnöupplevelser, höga träd och helikopterutsikter är legendariska – liksom numera även lodgeverksamheten, känd för en skön jargong och atmosfär som skapat en stor hardcorekärna av ”stammisar”. Skidstugan är utbyggd åt flera håll i både modern och traditionalistisk stil, gediget timrad och målad i jordbrunt. En avdelning med enkla men bekväma sovrum på markplanet sitter ihop med en trevåningsbyggnad med sällskapsytor och kök. Tre stora, djupa dalar strålar samman alldeles vid lodgen och ger omedelbar tillgång till skidpister som funkar i alla väder – här finns 167 namngivna pister som täcker över 1 180 kvadratkilometers yta på mellan 1 000 och 3 100 meters höjd, och de täcks årligen av i genomsnitt 1 800 centimeters snöfall. Det finns, kort sagt, alltid tillräckligt med rymd och snö för att göra sitt eget personliga avtryck i klassiska pister som Mega Bubba, Hanging Gardens och Freefall.

Men när man kommit ner vänder man sig inte om och beundrar sina perfekta spår. Oftast kan man bara se tre eller fyra svängar bakåt – ibland bara någon enstaka. Och det beror inte bara på alla träden utan på att terrängen böljar i snövågor och omöjliggör de ”svängodlingar” som vanligen uppstår på andra helikopterskidställen, där varje ny åkare kan lägga ut sitt eget spår intill föregående åkares.

För att köra säkert i Galena förväntas skidåkare ta på sig mer eget ansvar än vad som annars är brukligt, eftersom guiderna inte kan ha samma uppsikt här.

Många pister löper längs trånga bergsryggar som delar sig i två eller fler nya bergslinjer, med stupande väggar emellan. Föreställ dig att du följer kanten på en jättelik pyramid – och så delar sig plötsligt pyramiden så att det blir två kanter. En skidåkare som väljer ett spår någon enstaka grad ifrån övriga kan hamna på en helt annan kant och sluta i botten av en dalgång åtskilliga kilometer från resten av gruppen.

Guiderna förklarar varje åk från toppen och pekar ut riskfulla passager och nästa upphämtningsställe. Sedan försvinner de i ett ogenomträngligt moln av virvlande snö – inte för att lämna dig i sticket utan för att säkra vägen ner så att du själv kan släppa loss inom guidernas ramar.

Givetvis kommer du inte att vara ensam på de här turerna. Men du kanske funderar över vilka filurer du kommer att få dela helikoptern med – ett gäng coola heli-ski-livsstilsposörer? Nej, folk som sysslar med helikopterskidåkning är inget annat än superpassionerade skidåkare, idealister som lever för att förverkliga sina drömmar. Och är du inte likadan själv har du hamnat på helt fel ställe. Elitism räcker inte till som attityd, och inga pengar i världen kan köpa dig passion – oavsett om du skulle ha råd en gång om året eller en gång i livet. Och det är ju exakt detta som gör att det är värt det. Varenda krona, varenda minut.

För i slutändan finns det ju bara ett enda skäl till varför folk sysslar med helikopterskidåkning över huvud taget – puder. Och en hängiven skidåkares kärleksrelation till puder går ju inte att beskriva. Det handlar bara om att älska. En gång om året eller en gång i livet.

Heliskiingboende i british columbia

CMH Heli-Skiing
Banff, Alberta
12 olika skidstugor
Pris: 20 000–67 000 kronor för 3–10 dagar.
canadianmountainholidays.com

CMH Galena
Här finns matsal, lounge och bar, sällskapsrum och butik; gymutrustning, bubbelpool, bastu och massage. Internetuppkoppling via satellit, ethernet och trådlöst nätverk, två gästdatorer.
20 enkelrum och 12 dubbel-/tvillingrum, samtliga med eget bad.
Kapacitet: 44 gäster.

Fem steg till en bra helikopterskidresa

1. GÖR GEOGRAFILÄXANMed ett dussin bergskedjor, jättelika vertikala glaciärer och djupa skogar, och ett gigantiskt utbud av skidorter med cat-ski- och heli-ski-verksamheter, erbjuder British Columbia i princip allt en skidåkare kan drömma om. Du måste sätta dig in i utbudet för att finna exakt vad som passar dig bäst – din drömskidresa börja på nätet: travel.bc.ca

2. INGET FÖR ALLAI motsats till vad vissa lodger hävdar så är helikopterskidåkning absolut ingenting för dig som inte är riktigt vass och erfaren på skidor. Nybörjare eller halvdana hobbyskidåkare kan ha hur kul som helst i en slalombacke, men en heli-ski-resa är något annat och slutar lätt i både svindyr och fysisk leda och bedrövelse för den oförberedde. Helikopterskidåkning är snarare belöningen för den som ägnat åratal av sitt liv åt utförsåkning.

3. HÅLL FORMENVisst är det viktigt med riktigt breda reverse-camber-skidor för att fixa puderäventyret, men inget är viktigare än att vara i fysisk form. Kör många och långa cykelpass på gymmet eller på landsvägen innan helikopterturen – och se det som en investering i din investering…

4. OMVÄXLING FÖRNÖJEROm du bestämmer dig för att testa helikopterskidåkning i British Columbia, boka in några dagar på en vanlig skidort i provinsen och inled vistelsen där –Revelstoke Mountain Resort, Kicking Horse eller Whistler är bra val. Perfekt för mjuk uppvärmning i samma luft och miljö, och för att komma ur jetlaggen, innan du tar dig vidare till helikopterlodgen. Och vem vet, du kanske får sköna puderupplevelser redan där.

5. LAVINRESPEKTMed tanke på hur många ställen för helikopterskidåkning som finns därute och hur många tiotusentals entusiaster som tar sig dit varje år är lavinolyckor ändå extremt ovanliga. Men även om varje lodge har sitt eget säkerhetsprogram och informerar sina besökare om de grundläggande kunskaperna bör du – för ditt eget självförtroendes och nöjes skull, och för att göra hela gruppen än säkrare – vara stensäker på hur man använder en transciever, en snöspade och en sond.

December 20, 2010
Filip Hammars bästa

Filip Hammar är programledare och tv-producent. Han bor i Los Angeles där han etablerar det svenska produktionsbolaget STO-CHP på den amerikanska marknaden. RES har frågat Filip om hans favoritplatser i världen.

STORSTAD:

Kan man säga nåt annat än NYC? Det kan man nog inte. Med Paris som tvåa, LA som trea, New Orleans som fyra och Tokyo som femma. Bubblare: Mumbai.

STRAND:

BeacHPaloma på St Jean Cap Ferrat på Rivieran. Inget klarblått vatten, det kan till och med flyta iland en använd binda, men det är oväsentligt. Här skulle jag vilja att min aska spreds ut när jag dör.

Ö:

Bora Bora (som väl är flera öar?) är det vackraste jag har sett. Outstanding. Aitutaki på Cook-öarna är också sensationellt. Jag vill också slå ett slag för Grönland! OERHÖRT vackert.

HOTELL:

Dött lopp mellan Clardige’s i London och The Parker i Palm Springs.

Lediga rum & priser Clardige’s

Lediga rum & priser The Parker

BAR:

Tom Bergin’s i LA. Det som utspelar sig i Billy Joel’s fantastiska ”Piano man” utspelar sig också här – på riktigt. Alkoholism blir aldrig vackrare och mer meningsfullt en i sådana här syltor.

FLYGBOLAG:

Jag älskar SAS, men det är så svårt att göra smidiga långflygningar med dem eftersom de flyger till så få destinationer, så nu blir det alltid British Airways, trots att maten är en fucking disaster.

FLYGPLATS:

På Heathrow känner man sig väldigt urban. Men en klassiker är Asmaras flygplats i Eritrea. Jag var där för många år sen och jag gillade verkligen det analoga upplägget med kritor istället för datorer. Gillar när flygplatserna andas att ”det här är en HELT annan värld än du är van vid, grabben”!

SPA:

Jag bodde på Chedi resort i Phuket en gång. Deras SPA levererade. Grand Hotell i Stockholm har också ett sensationellt fint spa. I Kerala, Indien, blev jag också väl omhändertagen även om det alltid är lite obekvämt när unga män masserar varenda milimeter av din kropp.

PROMENADSTRÅK:

Var i Montana förra sommaren och vandrade runt i bergen kring Triple Creek. Helt magiskt även om de varnade för björnar överallt.

BUTIK:

Barnes and Noble var som helst i hela USA. Paradiset.

MUSEUM:

Jag skulle vilja betrakta staden Paris som världens bästa museum. Som man älskar att bara studera alla byggnader och fantisera om vad som har utspelat sig inuti och utanför dessa mästerverk.

RESTAURANG:

Garga i Florens är kanske inte världens bästa restaurang ur ett Mattias Dahlgren-perspektiv, men den är oöverträffad vad gäller den här avslappnade autenciteten som är så svår att finna.

PARK:

En eftermiddag i Central Park med New York Times och en kopp kaffe är nåt alla borde kosta på sig emellanåt.

PRYL PÅ RESA:

IPod, vad annars? Musik förhöjer alltid. När man går längs 14th street i NYC måste man lyssna på just ”14th street” av Rufus Wainwright och så vidare.

December 16, 2010
Bortom fullmånen i Thailand

Glöm gycklare, lysstavar och strandfester. Det finns en annan sida av Koh Phangan i Thailand. Med ödsliga vikar, spirituellt lugn och hypnotiska solnedgångar. Det gäller bara att kliva av båten på rätt ställe.

Text: Annika Hällqvist Foto: Ulf Berglund

Hotell på Koh Phangan

Fyra nätter har de bokat rum. Här ska det partas. I morgon är det full moon party och det svenska grabbgänget räknar med några dygns ihållande feststämning. Ögonen tindrar av förväntan. De är på gång.

Färjan från Koh Samui till Koh Phangan är full av festsugna unga som vill uppleva den ökända fullmånefesten när de nu ändå är i Thailand. Men ombord finns också en publik som är den motsatta. När partydjuren stannar vid Hat Rin i söder fortsätter vi till de små halvmåneformade stränderna på östra ön.

Samma kväll när månen går upp är vi långt från pumpande house och hinkar med sprit och sugrör. På stranden Thong Nai Pan Noi sitter en ensam kvinna och studerar glittret i mångatan. Själva slappar vi med fötterna i sanden, njuter av vår som tam – den chiliheta papayasalladen – och en blaskig Singha, den perfekta ölen till.

Thong Nai Pan Noi är den norra av två tvillingstränder, vår favorit och snäppet snyggare än sin sydliga granne. Här finns några bungalowbyar med budgetboenden, men här märks också den uppgraderade Thailandsturismen med två lyxiga resorter. Det ger en skön mix av folk: honeymooners, de hippa bögparen från Frankrike och Storbritannien, ett gubbgäng från Österrike, coola killar från Italien, backpackers i alla åldrar samt en och annan svensk barnfamilj som passar på att ta ut en del av föräldraledigheten långt från snö och slask.

Bakom stranden hittar vi en by som Thailandsnostalgiker – de där som gärna pratar om ”Thailand för 20 år sedan” – skulle sucka drömskt över. Billigare boenden och restauranger, tvättinrättningar och Mr Handsome.

Mr Handsome är byns superentreprenör som likt en outtröttlig enmansorkester står bakom allt från smörgåsförsäljning till taxi- och båtrörelse. Han är en upptagen man med skämt i sinnet och en alldeles egen känsla för reklam. Svensk marknadsföringslagstiftning skulle knappast godkänna hans skyltar på tvätten: ”Clean and good smell for ten years” eller vid bensinförsäljningen: ”Makes your bike go fast”.

Än mer tillbakalutad atmosfär är det på grannstranden Hat Khuat, även kallad Bottle Beach. Vi blir varnade för att den kan vara fullpackad, men knappast. Sömnigare än så här blir det inte. Backpackerfolket dominerar, en och annan badbåt lägger till på förmiddagen, men åker igen på eftermiddagen och så finns bara stillheten, några restauranger och strandstrosandet kvar.

Vi beger oss vidare söderut till stranden Hat Thian, plötsligt är det svårt att inte tänka på Alex Garlands Beach. Här har resorten Sanctuary byggt upp en egen liten värld. Alternativ eller flummig – valet av adjektiv i det här fallet beror på vilka glasögon man föredrar att betrakta världen genom.

– När jag kom hit för tolv år sedan var stället en lugn hangout för hippies. I dag har det förvandlats till en mix av allt, säger irländaren Mike Doyle som chefar på Sanctuary.

Mix av allt är ingen överdrift: yoga, detox, tidigare liv-sessioner, meditation, tarmsköljning, chakrabalansering, healing, kraniumsakral terapi, åter till källan-meditation …

– Jag skulle bara stanna ett par dagar, men nu har det gått tre veckor och de tre veckorna har fullständigt förändrat mitt liv, säger en tjej från liberala Amsterdam som har hittat ett nytt jag här.

Sanctuary är onekligen en guldgruva för den som gillar alternativa vägar … eller flum.

Vill man ha en dag i sanden är det bättre att knalla över till grannen Hat Yuan. Stranden vid Sanctuary är nämligen inte öns härligaste. Längs promenaden dit ligger ett thaiboxningsläger. Engelske Jay tillbringar många veckor här och skrattar gott när jag frågar om han inte passar på att yoga på Sanctuary när han ändå är här?

– No, no, no! Jag håller mig här. Yoga är inte min grej.

Samma distanserade inställning möter vi bland yogafolket på Sanctuary.

– Nej, thaiboxning är ju ganska aggressivt och vi brukar inte umgås med boxarna, förklarar yogainstruktören.

Stockholmstjejen Taban Ibrahim har däremot inga problem med eventuella kulturkrockar. Hon både yogar och bor på Sanctuary och knallar trapporna upp för att thaiboxas på dagarna.

– Både yoga och thaiboxning handlar om fokus, säger hon.

Hat Yuan blir vårt sista strandstopp på Koh Phangan. Hemresan kallar. Vi ler nöjt när vi hör den stora festnyheten: i kväll är det black moon party. Någonstans på ön. Någon helt annanstans.

TRE BRA RESTAURANGER

Smile på Hat Khuat/Bottle BeachLängst upp på norra stranden samlas folk när solen har gått ner, tar en öl, spelar spel och snackar före middagen. I bamburestaurangen råder avspänd backpackerstämning och här serveras traditionellt thaikök där man inte snålar på curryn och chilin.

Thong Ta Pan på Hat Thong Nai Pan NoiI norra delen av stranden ligger denna restaurang, strandens mysigaste, där man sitter med fötterna i sanden under träd med kulörta lyktor. Barbecue finns, men också stor meny där salladerna kan rekommenderas särskilt.

Bamboo Hut på Hat YuanFrån stranden tar man de rangliga gångbroarna norrut och klättrar upp på klippan för att ta en solnedgångsöl. Här serveras rejält thaikäk, men också smoothies, juicer, hamburgare, bakverk och utsikt över stranden.

BO PÅ KOH PANGHAN

Rasananda

Hyr din egen rymliga strandvilla eller välj ett rum med egen pool. Snygg resort med betoning på modern design.
Pris: 5 000–11 000 kronor per natt under högsäsong, men priset är förhandlingsbart
Adress: 5/5 Moo 5
Tel: +66-77-23 95 55
Lediga rum & priser

Santhiya

Stor, tjusig och lyxig resort byggd i traditionell thaistil. Har en egen liten strand och ett spa med en utsikt som slår det mesta. Hyr din egen villa i olika prisklasser och storlek eller välj rum med eller utan pool. Pris: varierar efter val av rum, men ett de luxe-rum kostar 2 000–4 000 kronor per natt
Adress: 22/7 Moo 5 Bantai
Tel: +66-77-42 89 99
Lediga rum & priser

Star Hut

Enkla bungalower utan tjafs. Vissa har fläkt, andra luftkonditionering. Några ligger vid stranden, andra i rader ovanför stranden. Familjerum finns.
Pris: 130–380 kronor per natt
Webb: har ingen egen, se phangan.info

Had Khuat Resort

Hotellrum precis vid stranden. Hotellet vinner inga charmpriser, men är mycket prisvärt och läget vid stranden helt fantastiskt. Resorten har även ett antal bungalower med varierande läge, standard och pris.
Pris: 50–600 kronor per natt
Adress: 154/1 Moo 1
Tel: +66-77-44 51 53
haadkhuadresort.com

Sanctuary

Denna resort dominerar den lilla stranden, och är lika mycket en livsstil som ett rum för natten. Boenden finns i allt från sovsalar och billiga rum till lyxvilla.
Pris: 50–1 300 kronor per natt
Tel: +66-81-271 36 14

hesanctuarythailand.com

December 9, 2010
Bäst i världen Sofi Fahrmans

Sofi Fahrman är moderedaktör på aftonbladet.se och driver bloggen Sofis Mode. 25 oktober släpptes hennes andra bok Elsas värld, en uppföljare till debuten Elsas mode från 2009. RES frågar fröken Fahrman om hennes favoriter i världen…

STORSTAD:

Mitt förhållande till New York är nästan ohälsosamt och jag är kärare än någonsin. Det finns ingen stad i världen som kan få mig att vara otrogen. Staden bjuder på allt och gör mig tillfredsställd varje dag.
Hotell i New York

STRAND:

En kompis strand på Bahamas i Lyford Cay. Stranden är bländade vit och vattnet är vykortsblått. Jag firade in det nya året barfota på denna oslagbara plats.

Ö:

På Mustique tillåts inga bilar och du slipper turiststråk. Jag har bara varit där en gång men jag hoppas att jag kommer att kunna komma tillbaka väldigt snart.

KAFÉ:

Jag älskar att sitta på Melrose Avenue, spana in publiken och njuta av Urth Caffés bakverk och sallader. Är du en kaffeknarkare så hittar du det bästa ekologiska kaffet här.

HOTELL:

Om jag vill fly hetsen och asfalten i New York så finns det inget mer chillaxed ställe än Round Hill på Jamaica. Här har ikoner som Grace Kelly och Jackie Kennedy hängt i solstolarna.

Hotell Round Hill

RESTAURANG:

Den bästa restaurangen är min mammas kök där det serveras hemlagade kött- och potatisrätter som får mig att jubla, men en av mina bästa matupplevelser har jag fått i Sydafrika. I vindistrikten i Stellenbocsh njöt jag smöriga viner och kittlande goda rätter på La Petite Ferme.

BAR:

Boom Boom Room bjuder på en utsiktsorgasm. New Yorks skyline i 360 grader från golv till tak och bartendrar som anstränger sig sitt yttersta för att mixa till något som kommer att kittla dina smaklökar.

NATTKLUBB:

Les Caves du Roy i Saint-Tropez är den enda nattklubben där jag vill stoppa tiden. Energin i detta omoderna festpalats är svårslaget. Här blir man full av omgivningen och inte av alkohol.

FLYGBOLAG:

Jag väljer gärna BA för långflygningar och Lufthansa för säkerhet.

FLYGPLATS:

Terminal 5 på Heathrow har en hel del som kan hålla en sysselsatt. Vad sägs om nudlar på Wagamama, doftspray från Victoria”s Secret och att prova skor på Kurt Geiger.

SPA:

Jag vet att det är gubbigt och snobbigt i Genève men det finns en pärla och det är La Réserve. Vackert placerat vid Genèvesjön och med världens bästa massage.

PROMENADSTRÅK:

Harajuku i Tokyo fyller hela kroppen med inspiration. Det bubblar över av coola butiker och byggnader. Dessutom är denna plats perfekt för mig som alltid letar efter små storlekar.

BUTIK:

Jag gillar att göra fynd så det finns inget bättre än vintage. Är man ett fan av Chanelaccessoarer så får man inte missa Vintage Paris i Paris eller Decades I Los Angeles.

PARK:

För en morgonlöprunda är Central Park den bästa filmkulissen. Jag känner mig knappt andfådd när jag springer runt i denna park.

PRYL PÅ RESAN:

Min kamera. Jag vill inte missa en solnedgång eller livlig bardans.

HITTA DIT

Urth Caffé

Adress: 8565 Melrose Avenue, Los Angeles, USA
urthcaffe.com

Round Hill

Adress: John Pringle Drive, Montego Bay, Jamaica
Tel: +1-876-956 70 50
oundhilljamaica.com

Boom Boom Room

Adress: 848 Washington Street, New York, USA
Tel: +1-212-645 46 46
standardhotels.com

Les Caves du Roy

Adress: Avenue Paul Signac, 83990 Saint-Tropez, Frankrike
Tel: +33-494-56 68 00
byblos.com

La Petite Ferme

Adress: Franschhoek Pass Road, 7690, Sydafrika
lapetiteferme.co.za

November 29, 2010
Ett med naturen

Lediga rum & priser Treehotel

Alla har vi fantiserat om att någon gång bo i en koja. Nu blir drömmen verklighet, på Treehotel i Norrbotten.

”I en tid av urban rotlöshet blir Trädet en symbol för en plats som alltid finns där, en plats vi alltid kan återvända till” skriver Jonas Selberg Augustsén på sin hemsida, regissören till den svenska dokumentären Trädälskaren. Filmen handlar i grova drag om ett försök att stilla människans rotlöshet genom att bygga en trädkoja och under inspelningen bodde teamet på Brittas Pensionat i Harads, Norrbotten. Ägaren till pensionatet, Britta Jonsson Lindvall, hade länge drömt om att utöka pensionatet och genom filmen föddes idén om Treehotel. Tre år senare hänger fem rum och en bastu flera meter upp i luften. Rummen är designade av framgångsrika svenska arkitekter som SandellSandberg, Bertil Harström, Mårten och Gustav Cyren, Bolle Tham och Martin Videgård och alla rum bär namn som speglar deras utseende: The Birds Nest, The Blue Cone, The Cabin, The MirrorCube, The Ufo, A Room With A View.

– Visionen är att skapa 24 rum designade av 24 olika arkitekter. Förhoppningsvis ska alla stå klara inom fem år, säger Sofia Lindvall, pressansvarig för Treehotel och dotter till Kent och Britta, grundarna av projektet.

Treehotel samarbetar enbart med lokala producenter och ställer hårda krav på att arkitekterna tänker ekologiskt. Att träden inte skadas har varit ytterst viktigt, berättar Sofia.
– Vi använder varken spik eller skruv när vi hänger upp rummen. Istället hålls de uppe med selar och speciella klämmor som fästs runt träden. Eftersom tall även växer på bredden justerar vi klämmorna en gång om året så att träden ska fortsätta växa.

Rummen är utrustade med el och belysning men saknar vanlig dusch. Istället är alla rum utrustade med en Rukka Moinika, en slags vattentank i glas som rymmer tre liter vatten.

Det ekologiska tänket märks även i utbudet av aktiviteter. Treehotel erbjuder inte snöskoterturer utan satsar på naturnära upplevelser som snövandring, hundspann, pimpelfiskning och längdskidåkning vintertid. På sommaren finns goda möjligheter till trekking, kajakpaddling och midnattsritt på hästryggen.
– Vi erbjuder även en så kallad village walk där man blir guidad genom Harads och får avslutningsvis fika hemma hos någon i byn som berättar sin historia. Säger Sofia Lindvall.

Treehotel öppnade i juli 2010 och riktar sig till alla som vill komma nära naturen och uppleva något unikt.

– Det är en rofylld känsla att sova i en trädtopp, säger Sofia Lindvall.

Treehotel/Brittas Pensionat
Edeforsväg 2 A
960 24 Harads

November 24, 2010
Sikta mot stjärnorna i Mürren

Sedan 1900-talets början har semesterfirare vallfärdat till schweiziska Mürren för att avnjuta frisk luft och halsbrytande åkning. RES beträder klassisk alpmark och upptäcker att gammal är äldst.

Text: Leslie Anthony Översättning: Kjell Höglund Foto: Mattias Fredriksson

Hotell i Mürren

På kanten av en soldränkt 800-metersklippa balanserar byn Mürren likt ett medeltida kråkslott. Men väl på plats får man mer känslan av en väldig terrass – och en större känsla av dramatik än man anar på förhand. Genom de enorma fönstren på historiska Hotel Eiger hamnar bergstoppen med samma namn så nära i blickfånget att man tappar orienteringen och blir svettig och lycklig av hänförelse, samtidigt som man i de väldiga viktorianskinredda rummen får känslan av att ha hamnat i ett större historiskt sammanhang.
Så berörande är panoramautsikten över den här delen av schweiziska Berner Oberland.

Till höger om Eiger ser vi bergen Mönch och Jungfrau som tummen och pekfingret på en bergsjätte som nyper om iskanten av Europas längsta glaciär, Aletschletschern. Dessa tre berg utgör Schwarzmönch, en magnifikt massiv och vattenfallssmyckad alpmur. Att beskåda den genom fönsterglas är att komma så nära naturens under att det blir overkligt. Som om man befann sig framför en jättemonter på ett världens-vackraste-berg-museum.

Mürrens mänskliga historia är lika förförisk och rik som den geologiska. Första gången den omnämns i nedtecknad form var 1257, då den kallades Dorf auf der Mauer – ”byn på muren”. Walserfolket, vars tyska diftonger och alptraditionella kultur alltjämt lever i dialekten och husformerna i dessa trakter, var de första att bosätta sig här, när de anlände från Lötschendalen i nuvarande kantonen Valais i södra Schweiz genom att trycka sig igenom det smala Wetterlückepasset. Genom århundradena har deras isolerade lilla civilisation varit känd som Murron, Murn, Mürn, Murne och Myrrhen innan namnet Mürren befästes under 1840-talet då äventyrliga engelsmän kom hit och koloniserade byn som sommarviste.

Förmögna semesterfirare lät sig till en början lyftas upp i bärstolar för de klippiga stigarna nerifrån dalen Lauterbrunnen, men efter några år hade Mürren blivit så populärt att man byggde en rälsbana upp. Det Grand Palace Hotel som byggdes 1847 har i dag bytt namn till Alpin Palace, och samtliga rum riktar utsikten mot Eigermassivet.

Men det var inte förrän 1910, då bergsbestigarturismen vuxit lavinartat (en adekvat ordvits), som en brittisk reseledare lyckades övertyga järnvägen att sluta bomma igen under vinterhalvåret och bereda plats även för snösuktande semesterfirare. Det blev succé. Allt fler kom för att njuta den friska alpluften och glida runt på kälke, och snart nog rotade sig den nya trenden med skidåkning.

Det var återigen britterna som stod för utvecklingen. Inte bara sportgalna utan även lika affärs- som äventyrslystna insåg de skidåkningens potential som turistnäring. Skidinstruktörer etablerade sig för att lära ut tekniken till välbärgade nybörjare och tävlingar anordnades för de skickligaste. Det var här och då som både utförsåkningen som idrottsgren och skidresan som resenäring tog form.

Visst finns det andra ställen som med fog kan hävda att de är ”skidåkningens vagga”, som Altairegionen i västra Kina, norska Telemarken, och praktiskt taget hela Österrike, men endast i Jungfrau blev dessa olika beståndsdelar – rekreation, tävling, organisation – en helhet. Den moderna skidkulturen föddes ingen annanstans än i Mürren.

I dag lyfter linbanor packade med skidåkare först till Birg och sedan till det 2 969 meter höga Schilthorn, där den berömda, modernistcoola och osannolikt roterande restaurangen i James Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst från 1969 alltjämt håller jetsetklass.

Framför Hotel Eiger ligger den klippkramande järnvägsstationen som tar emot passagerarna som först tagit spårvagnen upp från Lauterbrunnen och sedan det pittoreska trätåget över från Gimmelwald. All transport i själva Mürren sker med hästsläde eller elektriska fordon, så utanför stationen väntar små taxigolfbilar på de anländande, för att köra oss förbi några utomhuscurlingrinkar och fram till våra boenden.

I likhet med många andra schweiziska bergsbyar röjs gatorna i Mürren aldrig helt från snö. I stället packas den så att skidåkare, när de kommer ner från pisterna, kan fortsätta raka spåret till favoritbaren för après-ski utan att kliva ur utrustningen. En alpinidyll bevarad och värnad sedan ett sekel. Och intill järnvägsstationen ståtar den man som grundlade hela denna tradition. Jag har rest långt för att möta honom, ändå säger han ingenting när vi äntligen ses. Men sådana är nu statyer, och den som föreställer sir Arnold Henry Moore Lunn är inget undantag.

Jag hade tänkt ägna min tid i Jungfrau åt att färdas lite i de historiska skidspåren efter Arnold Lunn och hans mest kända följeslagare, W James Riddell. Tillsammans betraktas de som grundarna av både den alpina reseskildringen och den moderna skidjournalistiken. Som gammal rese- och skidjournalist är jag, på flera sätt, en arvtagare till dem, och jag har ofta funderat över det – hur mycket jag har dem att tacka för. För att inte tala om Berner Oberland, miljön för många av deras böcker och artiklar.

Under mina första dagar här åker jag nerför Grindelwalds rullande sluttningar nedanför Eigers kungatronande norra sida och scannar av skidaktiviteten i något av teleskopen i berömda Kleine Scheidegg, Schweiz mest berömda bergspass beläget mellan Eiger och Lauberhorn. Här finns hotell, restauranger och en station som tar emot två anrika rälsbanor – Wengernalpbahn som kört här sedan 1893 och den tre år yngre Jungfraubahn. Den förra förbinder Grindelwald med Lauterbrunnen i nästa dalgång, medan Jungfraubahn, ett av 1800-talsingenjörskonstens klassiska verk, klättrar genom stupande tunnlar inuti Eiger och Mönch tills den når sin 3 454 meter höga slutpunkt Jungfraujoch, Europas högst belägna tågstation. På vägen stannar man ibland till för att kunna titta ut genom fönster i Eigers norra vägg, och över det hav av is som utgör början av Aletschglaciären. Denna upplevelse i sig måste ha varit tillräcklig för att fullständigt fängsla Lunn och Riddell, och många av deras pionjärskidresor utgick härifrån.

Under vintern är Kleine Scheidegg centrum för två skidorter, Grindelwald och Wengen, så att röra sig däremellan är i princip bara en fråga om vilken sida om skidliften man väljer att kliva ur på. Vilket också är en förutsättning för att jag och 58 000 andra fans smidigt och samtidigt från båda håll ska kunna komma hit för att vara med om Lauberhornrennen, Wengens 80-årsjubilerande världscupstörtlopp.

Jag kan se tävlingen från åtskilliga platser längs den krokigt kurviga banan, och som alltid fascineras jag som vore det första gången – av farten, finessen, den tekniska skickligheten. Men också av den otroliga atmosfären skapad av en ansiktsmålad, flaggviftande och schnappspimplande publik så tätpackad att snön snart är fullständigt borttrampad från berget.

Många av schweizarna stannar sedan i Wengen för att med alkohol och sång fira landsmannen Didier Cuches seger till gryningen. Själv flyr jag galenskaperna med sista liften till Lauberhorns topp för att därefter låta mig nedsänkas till Grindelwalds säkerhet och en lugn, skön middag på en rustik stübli.

Dagen därpå förflyttar jag mig till Mürren, stället jag är som mest nyfiken på, för att få uppleva Infernot – världens äldsta och största amatörstörtlopp, tillika den största tänkbara kontrasten till Lauberhornrennens mediemättade kommerskaos. Det var förstås Sir Arnold Lunn som, 1928, startade det här evenemanget – ett slags Vasaloppsvariant av störtlopp som rultar ner 13 magiska kilometer till Lauterbrunnen. De första åren var deltagarna tvungna att klättra nerifrån Mürren i tre timmar med skidorna på, ta ett sovpass i en skidhytta och sedan fortsätta klättra i ytterligare tre timmar för att kunna komma upp till starten på Schilthorn på morgonkvisten. Premiärsegraren 1928 behövde en timme och 45 minuter för att nå målet i dalen. Redan 1929, när rutten var inpluggad och konkurrensen tuffare, var vinnartiden kapad med en timme – av Lunns kompanjon Riddell.

I dag, med 1 900 deltagare och 12 sekunder mellan varje åkare i startgrinden, vinner man Infernoloppet på under 15 minuter, men för det stora flertalet handlar det hela mer om att ha ögon i nacken och försöka överleva hela vägen ner.

Infernot är alltså en helt annan sorts institution och folkfest än världscupsjippot borta i Kleine Scheidegg. Här finns inget avstånd mellan tävlingsdeltagare och publik, eftersom publiken i första hand består av de tävlandes kompisar och familjemedlemmar.

Dagarna före loppet fylls Mürrens gator och barer upp av allt fler lycraklädda besökare, och alla skidbutiker bunkrar upp med särskilt exklusiva uthyrningsskidor – sådana som använts i tidigare världscupstävlingar.

Kvällen före den stora starten utspelar sig en säregen procedur i byn. En parad av fackelbärare och utklädda marschmusiker ormslingrar sig längs huvudgatan anförd av ett gigantiskt djävulshuvud av papier-maché – en symbol som går igen i Infernoikonografin i vartenda butiks-, kafé- och restaurangfönster längs vägen. Rejält påfylld med te och schnapps når slutligen paraden och dess trängsel av åskådare sportkomplexet framför magnifika Alpin Palace. Det hålls invigningstal, det lottas startnummer och det blir dags för en sista schnappsfösare. Folkfesten har bara börjat – detta är ingenting mot partyhetsen ett dygn senare, när alla deltagare är i mål efter sju timmars tävling.

Jag undrar vad Riddell och Lunn, dessa kommersialiserande pionjärer inom både skidresande och skidtävlande, hade tänkt om de såg detta. Hade de blivit chockade av vad som blivit av Infernoloppet och deras älskade Mürren?

Jag tror snarare att de hade känt sig hedrade och stolta.

Arnold Lunn föddes 1888 i indiska Madras. Skidåkningen invigdes han i som åttaåring i Chamonix av sin far Henry, en resglad metodistpastor som också var den där reseledaren från början av texten – han som övertalade sommartåget att ta folk till Mürren även vintertid.

Arnold Lunn var egentligen huvudsakligen bergsbestigare, i den brittiska traditionen, men det var som skidåkare han blev känd. Från 1907 och i ett halvsekel framåt föll böckerna och tidningsartiklarna som ett ymnigt snöfall från hans penna … Och ändå var skrivandet bara en biprodukt av hans livsverk.

Som grundare av Alpine Ski Club 1908 och Kandahar Ski Club 1924 organiserade han flera av världens mest prestigefyllda utförsåkningstävlingar. Det var Lunn som skiljde ut slalom från störtlopp – ordet slalom myntade han som benämning på ett lopp med kortare, skarpare svängar som han arrangerade i Mürren 1922, för vilket han också uppfann slalomportarna. Lunn var också den som kampanjade in båda grenarna på OS-programmet, i Garmisch-Partenkirchen 1936.

För Lunns bäste vän James Riddell blev skidäventyrandet än mer tävlingsorienterat. 1929, samma år som han vann Infernot i Mürren, representerade han Storbritannien i världens första internationella elitstörtlopp i Zakopane i Polen, och blev åtta av 60 deltagare. 1930 klockades han för hastigheten 127,96 kilometer i timmen i flygande kilometern i Sankt Moritz, och voltade 50 meter utanför banan. Han blev brittisk utförsåkningsmästare 1935 och OS-landslagets vice-kapten 1936 samt medaljprydd ordförande i Ski Club of Great Britain, Kandahar Club och Alpine Ski Club efter kriget.

En vän hade berättat för mig att Arnolds son, den nu 96-årige skidstjärneveteranen och författaren Peter Lunn, fortfarande tar in på Hotel Eiger varje vinter. Så jag hade förstås fantiserat om att jag skulle se honom skyffla omkring där i foajén, varpå jag skulle gå fram och växla några ord – kanske över en kopp te i hotellets lounge?

Just så blev det inte. Men dagen före Infernot, precis när jag hade kommit tillbaka från några underbara offpiståk i pudersnö på Sonnenberg (ett av många lättillgängliga resortområden i Mürrens minutiösa nät av stigar och farleder), snöplöjde en liten man med elfenbensvita skepparkranstofsar förbi mig. Det var Peter Lunn, i sällskap med son och svärdotter. Bara några år tidigare, vid fyllda 90, hade han blivit den äldsta någonsin att köra Infernot.

Lite senare hade familjesällskapet stannat för en fika på en restaurang, jag fick ånyo syn på dem i solen på uteserveringen och lyckades bli presenterad för Peter Lunn. Försiktigt tryckte jag hans utsträckta hand samtidigt som jag bubblade på om hans bok från 1935, High-speed skiing, som jag hade sträckläst. Sedan frågade jag vad som drivit honom att fortsätta med utförsåkningen ända upp i 90-årsåldern. Han tittade på mig med ett leende.

James Riddell och hans far hade många gånger besvarat frågan om denna mänskliga drivkraft med många eleganta formuleringar, med vilka de lagt grunden för den industri av erfarenhet, utforskande och analys som är skidjournalistik.

Peter Lunn hade ett enklare svar, som inte skulle kunna sitta mer perfekt än just i Mürrens makalösa backar en gnistrande solig vinterdag:

– Det är kul. Det är bara så kul.

FEM SCHWEIZISKA BONUSTIPS

Bo hos svenskarDe två skidvännerna Niklas Möller och Eric Spongberg tröttnade på skrivbordsjobben i Sverige och startade populära boutiquehotellet Ski Lodge i Engelberg.

Ta GlaciärexpressenTa en dagstur med ett av världens mest berömda tåg. Glaciärexpressen åker genom bergslandskap, raviner, 91 tunnlar och över 291 broar från Zermatt till Sankt Moritz. Turen tar ungefär sju timmar.

Hyr en helikopteRI Schweiz går det alldeles utmärkt att prova på helikopterskidåkning. En helikopter skjutsar upp dig till en bergstopp och sedan är backen bara din.

HälsokickHälsa och friskvård är religion i Schweiz. Unna dig total avkoppling på någon av landets många spaanläggningar.

Exklusivt vinFå personer vet hur schweiziskt vin smakar eftersom nästan inget vin exporteras. Ta chansen när du är här. Prova en flaska Dole från Valais.

Fakta om Jungfrauregionen

Barry’s Restaurang
Ligger i anslutning till Selfness Hotel Eiger i Grindelwald. Här kan du avnjuta både lokala och internationella rätter i en rustikt romantisk miljö. Restaurangens namn kommer från den omtalade sankt bernardshunden Barry – fråga om hans historia!
Dorfstrasse, Grindelwald
+41-33-854 31 31
eiger-grindelwald.ch

Eiger Saal Dining Room
Förflytta dig bakåt i tiden med elegant europeisk mat och fransk service. Du kommer att känna dig som James Bond på hemligt uppdrag.
Mürren
+41-33-856 54 54
hoteleiger.com

Restaurang Bahnhof
Mitt i myllret av tågbyten och skiduthyrning i Kleine Scheidegg ligger Restaurang Bahnhof. Prova deras rösti för en äkta Eigerupplevelse.
Kleine Scheidegg
+41-33-828 78 28
bahnhof-scheidegg.ch

Hotel Regina Mürren
Fantastiska vyer från detta hotell, som är något poppigare än de andra klassiska hotellen på orten.
Pris: 1 000–1 500 kronor beroende på säsong
Mürren
+41-33-855 42 42
regina-muerren.ch

Selfness Hotel Eiger Grindelwald
Beläget 500 meter från tågstationen. Utrustat med spa och gym och har många närliggande restauranger.
Pris: 2 000–3 000 kronor beroende på säsong
Dorfstrasse, Grindelwald
+41-33-854 31 31
eiger-grindelwald.ch

Hotel Eiger Mürren
Här finns allt du kan önska av ett klassiskt hotell. Uppgraderat och nyrenoverat men utsikten från hotellrummen är lika hisnande som förut.
Pris: 1 700–2 300 kronor beroende på säsong
Mürren
+41-33-856 54 54
hoteleiger.com

NFORMATION

myswitzerland.com

jungfraualetsch.ch

jungfraubahn.ch

November 23, 2010
När tiden står stilla i Namibia

Namibia är 80 miljoner år gammalt. Här faller mindre än 100 millimeter regn per år och nästan inget överlever. Utom Himba, nomadfolket som lever med hettan och vattenbristen i generation efter generation. RES besöker en av jordens mest enastående platser.

Text: Petra Dokken Foto: Daniel Ohlsson

Medan fotografen skojar med de nakna barnen för att charma deras mammor att le på bild letar jag efter en plats att kissa på. En skugga faller över en sanddyn, kor med stora horn stirrar en bit bort och jag sänker mig i den darrande hettan. I sanden rör sig kryp, små överlevare. Tänker att nöden inte har någon lag. Jag tittar bortåt byn, en handfull hyddor av spillning, en eldstad och några plastbehållare i olika färger.

Himbastammen är ett nomadfolk på riktigt. Och Namiböknen är den äldsta i världen. Det liksom känns, det finns en magi, en vishet – som i det orörda går att ta på. Som en klok kvinnas fina rynkor när hon ser dig rakt i ögonen.
– Moro moro, skrockar hon, och för åter pipan till munnen.
Slår bort en fluga och grymtar lätt.
– Moro moro, svarar jag.

God morgon, solen har just dansat över från den svarta kyliga natten och tar nu dagen i sin heta famn. Vi är ungefär lika långa. Eftersom någon sa att doppade man mig i mörk färg kunde jag se ut som en östafrikansk nomad, har vi yttre likheter. Där vi sitter i sanden.

Det luktar, eller stinker från djuren och getterna bräker. Hundarna viftar på svansarna. Överallt är det röd sand och hetta. Byn består av en enda familj, en rik familj med många djur och som dessutom säljer kopparsmycken till oss turister som hälsar på då och då. Solen har brett ut sig och Mwengipo sitter utanför sin hydda. Hennes döttrar rör sig omkring henne och en kvinna från grannbyn friserar hennes långa flätor. Hon är imponerande, Mwengipo, insmord med ockra och fett är huden röd och glänsande från topp till tå. Den röda färgen är ett fungerande solskydd men ett viktigare syfte är kanske att det är snyggt på damerna.

Barnens uppgift är att mjölka, de får också dricka mjölk till frukost medan de vuxna väntar till middagen. Mwengipos äldsta dotter har blivit gammal nog för att få smörja in sig med ockra och man kan också läsa i hennes smycken hur gammal hon är. Att hon är ogift och ännu inte fött barn informeras genom hennes midjebälte.

Mwengipo styr med järnhand, hon sitter och ropar än hit och dit till sin familj. De skrattar högt och tittar på varandra. Vi pratar om livet och vad som är gott i livet.
– Att gå och besöka en annan by och där slippa oroa sig över sitt, lite som semester, säger hon med sin hesa stämma. De brinnande bärnstensfärgade ögonen möter inte mina, ännu.
– Och regn, det betyder mat till djuren, att de blir feta.

Det är en man, en släkting på besök. Han kan läsa, och läser bibeln uppflugen på en blå plasttunna medan småttingarna leker vilt på marken. Det missioneras friskt, men ursprungligen tror himba på sina förfäders kraft som de möter i den heliga elden.
– Man frågar dem om råd, slaktar en ko och frågar varför, om man inte förstår vad som händer. De kommer också till en i drömmen och berättar vad man måste göra.

Mwengipos man, det vill säga hövdingen, bär ett höftskynke i tyg och har dolt sitt långa hår i en tajt turbanliknande anordning. Han lyssnar intresserat där vi sitter och konverserar med hjälp av en tolk.
– Vad tror du på? frågar han mig.
– Hm, jag tror inte på någon gud, utan på energier … och på mig själv.
– Hur då?

Vi pratar på, försöker förklara våra olika världar och personliga tankar. Han försvinner upp till sina förfäder när han dör. Undrar i vilken riktning jag försvinner när jag dör. Jag svarar också uppåt, för enkelhetens skull.
Nu får vi ögonkontakt, Mwengipo och jag, och pratar om allt. Förtroende. Vill veta allt om varandra; kärlek, snö och drömmar.

– Jag vill kunna skicka mina barnbarn till skolan, men mina fyra döttrar behövs här hemma för att sköta boskapen.
– Vad önskar du för dina döttrars framtid då?
– Att de blir lyckliga, och kan hjälpa till när jag blir gammal, ler hon.

Hon är så väl medveten om sin skönhet, rör sig med högburet huvud. Getpälsen hon har runt höfterna är långhårig och brun, och smyckena av järnnitar och läder runt hand- och fotleder har spår av ockra och sand. Brösten får ogenerat se solen. Hennes man har flyttat närmare och sitter på en plaststol, han filosoferar kring vårt prat om energier, inkarnationer och ljus. Förfäderna, familjen och byn betyder allt för en himba. Föräldrarna bestämmer och man behandlar de äldre med respekt, får inte hälsa på en äldre utan att först tilltalas. Även rollerna mellan man och kvinna är tydligt uppdelade. Hon sköter mat och hydda medan han tar hand om boskapen. Familjen betyder också mer än tvåsamheten.

– Jag gillar en fet man, skrockar Mwengipo.
– Inte fet, inte smal, som hon, säger hennes man och pekar mot sin fru. Kanske lite fetare.

Leenden. Kärlek och attraktion. Himba lever av kött och mjölk, och kanske gröt. Varför inte fisk undrar jag.
– Fisk, var får den kraft ifrån, den är ju i vattnet? säger hövdingen.

De svarta basaltbergen, Hartmann och Otjihipa, är uråldriga och spruckna av extrema temperaturväxlingar. Det regnbågsfärgade landskapet ramlar ner mot de svarta klipporna och där i glipan mellan det omöjliga och det absolut omöjliga spricker Kunenefloden upp på gränsen till Angola och glimrar i grönt och blått. Som en oas. Halvädelstenar under fötterna och sus av gåtfull natur. Man kan prata om en av Afrikas sista vildmarker, och en plats som inte är för den oerfarna.

Timmarna passerar.
– Gå väl. Vi ses igen.
– Okuhepa. Tack.

Tar det tid för barnen att bestämma sig vem de ska gifta sig med tar föräldrarna ett beslut. Väl gifta är det mannen som är the boss, och vill kvinnan skilja sig får hon snällt ge sig hemåt till sina föräldrars by och lämna eventuella barn hos mannen. Alla problem tas upp med hövdingen i byn, som oftast består av flera familjer och kan ha många hundra medlemmar. Grannbyn är också mycket liten, elva hyddor, och leds av Crocodile som är en matriark. Byns kvinnor är skilda eller änkor och barn leker och kryper överallt. Så länge de har boskap klarar de sig. Vi diskuterar giftermål och skilsmässor, och utan att vara säker upplever jag en öppenhet för livets svängningar.

Getterna och kornas bete har fått styra vägarna mellan olika boplatser de senaste 600 åren, då himba migrerade till den ogästvänliga nordvästra delen av Namibia, platsen kallades då Kaokoland. Isoleringen har gjort att lite har förändrats under dessa år. Men även om det må verka romantiskt i våra ögon, på besök en kort tid, är en vattenlös tillvaro ingen lek. Lyxcampen där vi bor samarbetar med stammen, turisterna får hälsa på och himba får i utbyte vattendunkar, ved, tändstickor, hjälp till läkarvård och en och annan Coca-Cola.

Regeringen i Namibia vill framstå som ung och framåt, och anser att himba är bakåtsträvare med åldrade traditioner. Himba utgör mindre än en procent av befolkningen och är en minoritet, trots detta bär de delar av turistlandets Namibias ansikte utåt. En vän som själv är himba men arbetar i staden säger att det pågår olika konflikter grundade i särintressen. När det kommer till himbafolkets intresse säger han att de tar intryck, men bor för långt bort och behåller därför sina traditioner.

– Förresten ska jag ta din väska? I vår kultur tillåter vi inte kvinnor att bära tungt.

Jag träffar Mwengipo igen. Nu känner vi varandra lite bättre. Slår oss ner. Hon biter barken av en pinne, jag undrar vad det är. En välsmakande rot?
– Det här? Det är en pinne, jag biter för att jag inte har något bättre för mig.

Tidsfördriv i öknen, i stället för att glo på tv. Barnen leker med hela sin fantasi utan leksaker, utan träd att klättra i eller gräsmattor att slå kullerbyttor på. Sällan har jag sett en sådan lek, som kattungar med oändlig lust. Eftersom vi avslutade vårt förra samtal på ämnet kärlek plockar vi upp där.
– Får mannen titta på andra kvinnor när han går ut och frun är hemma?
– Nja, titta är en sak men han ska nog helst hålla sig till sin kvinna, svarar jag.
– Hos oss är det helt accepterat att han rumlar runt.
– Och hon då?
– Nej, hon får inte, säger Mwengipo och tittar bortåt sin man. Men hon gör sin grej tills hennes man får tag i henne!

Skratten dunsar i sandens långa skuggor. Fotografen vill ta ett porträtt, och Mwengipo gör sig fin. Vet sina fördelaktiga vinklar. Grymtar och skrockar. Himba känner väl till de urbana områdena, och många arbetar i vanliga kläder för att sedan leva traditionsenligt i sina byar. Förändring är omöjligt att undvika. Ibland blir det problem när pengar och med dem alkohol strömmar in i byarna. Samtidigt ger medel möjlighet till skolgång och sjukvård. En finstämd balansgång. Just himba är en stam kända för att vara arroganta och stolta, de har alltid klarat sig på egen hand och många väljer att leva sitt enkla liv ute i naturen. Att fråga varför vissa traditioner finns ger inga svar.
– Förändring … att komma bort från traditioner kan ibland vara bra, förklarar Mwengipo för mig.

Hon är orädd, vill precis som jag att familjen ska må bra, och vi vill båda ha kärlek.
– Har du någon hemlig dröm Mwengipo?

Tystnad.
– Vet du vad Petra, ibland har jag drömt att det vore bra att ha en jeep ståendes här, en jeep med tygtak så att vi kan sitta i skuggan de hetaste dagstimmarna.

Nästa gång vi ses ute i öken möts våra ögon, vi ler och vinkar. Går mot varandra.
– Wapen doka nawa? Har du sovit gott?

Solen har kraschat i en ny dag av förändring, anpassning och överlevnad.

RESA HIT OCH RUNT

Man kan se turism som ett sätt att dela med sig. Företaget Wilderness Safaris är en organisation som vill bevara – natur, djur och kultur. Samtidigt ge turister en möjlighet att uppleva något bortom allfarvägarna, bortom vårt vanliga liv i det moderna samhället. Företaget har också ett unikt program där de ordnar läger för utsatta barn och ger dem möjlighet att vara barn, och att få lära sig om sitt land och om hiv/aids.

I Sverige bokas Wilderness Safaris resor genom Trackers:

trackers.se

BOENDE

Serra Cafema
Vid Kunenefloden ligger Wilderness Safaris premium camp, Serra Cafema – ett av de mest avlägsna i hela södra Afrika. Hus på pålar alldeles vid vattnet, uppbyggt av tälttyg, sten och gräs. Det är omåttligt bekvämt så här ute i ingenstans. Sköna sängar och dusch både inomhus och på terrassen. Personalen kallar dig vid förnamn och står till tjänst med små handdukar på is när som det kan tänkas behövas.

Pris: beroende av säsong
wilderness-safaris.com

ÄTA

På campen är allt inkluderat och det serveras både kött och fisk. Men särskilt mycket kött, viltkött och nöt, med bönor och sötpotatis till. Eftersom det trots allt fortfarande råder en sorts kolonial anda finns det te och muffins, erbjuds gin och tonic, små aperitifer. Men här är det i all vänskaplighet, man känner sig inte som i ett obekvämt master and servant-rollspel.

SAFARIVETT

Safari är resor som oftast görs i känslig natur och både vett och etikett måste tillämpas. Följ kulturen dit du kommer, öppna upp för andra perspektiv och njut av att det inte är som vardagen hemma. Handlar det om djur och känslig terräng, var tacksam för det du får uppleva och gå inte över gränsen för exploatering. När det gäller byar och bybefolkning, var en ödmjuk människa och lyssna in, men dela också med dig av likheter och olikheter. Gör det okända till en livserfarenhet.

TRE TIPS OM DJUR

Oryx
När oryxen står så där stilla och tycks hålla pausknappen inne är det för att den kyler ner sin hjärna. Med mulen vänd mot den nedkylda atlantvinden utnyttjar han sin omgivning maximalt, kärlen i näsan kan nämligen kyla ner blodet innan det når hjärnan.

Ökenelefant
Den ser visst ut som en elefant, men man tänker på Fem myror är fler än fyra elefanter – något ska bort. Ökenelefanten är en Loxodonta africana men har extra stora fötter. Den ska ju inte bort för det, men detta är anledningen till att man tittar två gånger innan man säger ”elefant”. Fötternas storlek och de höga benen är en anpassning till sand, het ökensand, för att kunna vandra utan att sjunka ner.

Noshörning
Det finns svart (black) och vit (white), den ena är inte svart och den andra är inte vit. ”White” blev fel, det skulle vara ”wide” (bred) för den här sortens noshörning har en bredare käft. Magiska urdjur som sakta dör ut, men om de får vara i fred kan de klara sig i karga miljöer och ta hand om sina ungar (som föds sällan och behöver stor omvårdnad under lång tid).

Nambia är femtonde största stat och torrast söder om Sahara. Befolkningen är liten, runt två miljoner, och består av både ursprungliga stammar och tyskättlingar.
Turismen är relativt ny och försiktig, än så länge styrd av händer utanför landets gränser. Många av eldsjälarna som arbetar med turism är karaktärer som kan otroligt mycket om Namibia och gärna delar med sig av detta och sina livshistorier. En spännande befolkning som i tysthet utstått apartheid, som Sydafrikas bakgård, och nu åtnjuter en självständighet (sedan 1989) man inte tänker ge avkall på.

November 15, 2010