My Website

Category: Uncategorized

  • Fem resemyter

    Fem resemyter

    Tax-xfree är alltid billigt, att bagage försvinner är mer regel än undantag och guidade turer kan aldrig vara bra. Eller? Vi har undersökt hur det står till med fem klassiska resemyter.

    Resemyt 1: Taxfree är alltid billigare

    Stämmer inte alltid

    Webbplatsen The Duty Free Price Guide jämför taxfreepriser i olika länder och vittnar om stora skillnader. En undersökning gjord av Dagens Nyheter visar att taxfree i flygplatsernas butiker är billigare än motsvarande ombord på planet. I många fall är det dock billigast att skippa trängseln på flygplatsen och i stället köpa vinet i den lokala butiken på resmålet.

    Resemyt 2: Guidade turer är turistfällor

    Stämmer i vissa fall

    Visst finns det guidade turer du klarar dig bra utan. Men en bra guidad tur med en väl påläst guide i just det ämne du är intresserad av, kan vara väl värd pengarna. Vissa resmål, som exempelvis Inkaleden, mer eller mindre kräver en guide. Är du på långhelg i en storstad klarar du dig oftast dock bra med en guidebok och genom att fråga lokalbefolkningen.

    Resemyt 3: Man tjänar på att boka all inclusive

    Stämmer inte alltid

    Begreppet all inclusive har varit ett modeord inom resor de senaste åren och den allmänna uppfattningen är att man sparar slantar genom att välja en sådan paketresa. Frågan är dock om du kommer att utnyttja den där morgonyogan och om du verkligen vill äta på hotellet varje kväll? Är du typen som hellre upptäcker världen utanför hotellet kan det vara en god idé att skippa all inclusive.

    Resemyt 4: Det är vanligt att bagage försvinner

    Stämmer inte

    Visserligen försenas miljontals väskor varje år men de flesta av dem hittar tillbaka till sin ägare efter bara några timmar. Enligt en undersökning gjord av amerikanska resetidningen Travel and leisure är det bara cirka 1 procent av allt bagage som hamnar på fel flygplan. Av denna procent är det endast en liten andel som försvinner för gott.

    Resemyt 5: Bonusmedlemmar blir ofta uppgraderade på flyget

    Stämmer inte

    Förr i tiden kunde du som bonusmedlem bli uppgraderad till en högre flygklass. Nu för tiden är dock var och varannan resenär medlem av ett bonusprogram och medlemskapet har förlorat sin glans. Vill du flyga i en finare klass köper du med fördel biljetten själv.

     

  • Trendspanarna: Ed Gillespie

    Trendspanarna: Ed Gillespie

    För ett par år sedan gjorde Ed Gillespie en resa jorden runt där flygplan var bannlyst som transportmedel. Genom Futerra, en grön kommunikationsbyrå, vill han göra den hållbara livsstilen så attraktiv att den blir gängse. RES har pratat grönt resande med den moder Jord-älskande pionjären.

    Att resa jorden runt är en dröm många har. Men att resa jorden runt utan att överhuvudtaget sätta sin fot i ett flygplan? Är det ens möjligt?

    – Jag har alltid rest mycket. Senare års intensiva arbete med klimatfrågor planterade tanken om att inte vilja flyga längre, och min flickvän och jag bestämde oss för att resa jorden runt utan att färdas i flygplan. Självklart ville vi dra ner på koldioxidutsläppen, men vi lockades även av tanken på att göra en resa som var mer avstressad. Resans äventyr var viktigt – det fanns en fantastisk tillfredsställelse i att uppleva övergången mellan landskap, kulturer, folkslag, språk och kök i takt med att vi förflyttade oss genom jorden, i stället för över den. Vi upplevde romantiken av en äldre form av resande som egentligen försvann först för någon generation sedan. Tänk att få se hela världen, utan att bidra till dess förstörelse!

    Saknar du aldrig flygets bekvämlighet och snabbhet?

    – Personligen är jag inte helt ”anti-flygplan” men jag har, med undantag för vid ett tillfälle, inte flugit på sju år. Jag saknar det inte. Jag har fantastiska semestrar, och känner att jag ser mer av världen just för att jag reser genom landskapen.

    Är tåget favorittransportmedlet?

    – Ja, näst efter kamelen. Skämt åsido, kamelryggen är hemsk. På vår resa försökte vi hitta 80 sätt att färdas på, men det slutade med att vi bara red på en massa konstiga djur. Fraktskeppen vi åkte med över Stilla havet var en ödmjukande upplevelse – man kände sig väldigt liten och isolerad, samtidigt som båtfärden var ett fantastiskt äventyr.

    Är denna typ av långsammare resande på återintåg?

    – Det är en oerhört nischad del av resandet. Det tar längre tid och kan bli dyrare, men till viss del tror jag vi kommer se mer av det.

    Vad har vi framför oss när det gäller hållbart resande?

    – Vår största utmaning är att begränsa koldioxidutsläppen. Hur vi tar itu med denna utmaning kommer att ha stor påverkan på vårt sätt att transportera oss. För att överhuvudtaget kunna upprätthålla vår nuvarande nivå av flygtrafik måste vi minska utsläppen av koldioxid i resten av näringslivet med 90 procent. Därför kommer vi att tvingas flyga mindre – vi ”samlar på oss” koldioxid för de längre resorna, och drar ner på kortare flygresor som i stället ersätts med tåg. Det har gång på gång bevisats att snabbtåg som är pålitliga och attraktiva gör att folk slutar flyga – se bara på tågen som trafikerar sträckorna London–Paris och Barcelona–Madrid.

    Hur ser du på dagens hållbara resande?

    – Med blandade känslor. Många lyfter fram hur oerhört viktigt till exempel ekoturism är för urinvånarnas samhällen, men om man måste flyga för att komma dit så undergräver man idén om hållbarhet. Vi måste skapa kreativa lösningar för sådana dilemman i framtiden.

    Kan du exemplifiera?

    – Absolut! Några av de upplevelser jag hade i Mongoliet kändes oerhört genomtänkta – man tar del av en livsstil som i princip har varit oförändrad i över 1 000 år. Vi bodde hos lokala familjer i deras jurtor, där energin kommer från getter och kamelers spillning som man eldar upp. Vissa jurtor hade även solceller. Som turist fick man lära sig om kretsloppets samberoende, och att sättet att leva på är anpassat efter den miljö man befinner sig i. Jag anser att olika destinationer måste skräddarsy sina turistlösningar efter de egna omständigheterna. Jag fick även se en del spännande initiativ i Centralamerika, och framför allt i Nicaragua. Runtom i landet finns rancher som har tagits över av lokala grupper, och som drivs som kooperativ. Turister är välkomna, och det är superbilligt och väldigt enkelt att bo där. Man får tillfälle att lära sig mer om och arbeta med permakultur. Ställen som Finca Magdalena på Isla de Ometepe är både ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara.

    Upplever du att det finns länder som jobbar extra hårt med att lyfta fram ekologiska alternativ?

    – Nej, inte direkt. Det jag däremot ser är att man börjar använda termen ”eko” på allt, utan att man har några direkta belägg för det. Problemet är att det inte finns många ackrediterade märkningar för denna typ av miljöanspråk. Just i turistindustrin är det ett enda stort minfält.

    Hur kan man som resenär välja rätt i denna djungel?

    – Man måste kolla runt, göra sin egen research. Det gäller att ställa krav – allt handlar om utbud och efterfrågan. Förändringen kommer genom att vi ställer frågor och kräver utveckling.

    Vilka är de viktiga frågorna att ställa?

    – Är affärsverksamheten lokal? Det är viktigt att se att den lokala befolkningen är de främsta förmånstagarna av olika initiativ. Sedan är det viktigt att ta reda på var maten och vattnet kommer från. Hur genereras energin? Vad har man för åtgärder för vattenbesparingar? Detta är en väldigt viktig fråga att ställa i områden där vatten är sällsynt, och eventuellt leds om för att förse ett enskilt vandrarhem i stället för en hel by. Sådana situationer är inte alls ovanliga.

    Hur långt har vi kommit om 20 år?

    – Då tror jag verkligen att vi reser på ett annorlunda sätt. Min dröm är att vi reser med luftskepp, så som Aircruise designade av Seymourpowell. Tvärs över Atlanten på 36 timmar, och en resa som verkligen kan göras i stil.

    Vart reser du helst privat?

    – Skottland, jag älskar det vilda och barska landskapet och den alltjämt förändrande väderleken. Det finns inget som slår ett glas whisky framför en öppen brasa med utsikt över det skotska landskapet. Varje år uppsöker min flickvän och jag en ny ö i norra Skottland.

    Vilken ovanlig pryl lämnar du aldrig hemmet utan på dina resor?

    – En kompass. Det är världens mest användbara pryl. Tänk dig att du står mitt i en gigantisk matmarknad i Mexiko, där kan en kompass vara oerhört användbar för att hitta vägen.

    Vilken av världens turistfällor älskar du mest?

    – Jag bor mitt i en – London. Samtidigt älskar jag staden, hela världen finns ju runtomkring mig. Jag tror att det talas över 300 språk i London.

    Vilket är favorithotellet ute i världen?

    – När vi var ute och reste drogs vi ofta till vandrarhem som tidigare hade varit fängelser. Vi försökte resa rätt billigt, och Jailhouse i Nya Zeeland var fint. Ett annat som är värt ett omnämnande är Celica i Slovenien. Stället var ett politiskt fängelse under den jugoslaviska konflikten, och jag tror att den nuvarande presidenten suttit fängslad där. Cellerna är kvar, och har inretts individuellt av olika konstnärer.

     

     

    Var skulle du välja att äta din sista måltid?

    – Det blir utan tvekan Indochine i Hanoi, men maten som såldes på trottoaren utanför var nästan minst lika bra. Streetfood är helt klart min grej. Sedan är jag svag för pekinganka, en maträtt som är helt sensationell.

    Kommunikationsbyrån Futerra manar till grön revolution, och jobbar med att marknadsföra olika typer av hållbara initiativ. Ed Gillespies koldioxidneutrala resa runt jorden kommer senare i år ut i bokformat, håll utkik efter Only planet.

    futerra.co.uk

    Antingen eller med Ed Gillespie

    Carry-on/Check-in

    Flygplan/Tåg

    Landet/Storstaden

    Morgon/Kväll

    Klubb/Restaurang

    Business/Ekonomi

    Fönster/Gång

     

    Adresser

    Finca Magdalena
    Isla de Ometepe, Nicaragua
    +505-849 816 83
    fincamagdalena.com

    Jailhouse
    338 Lincoln Road, Christchurch, Nya Zeeland
    +64-3-982 77 77
    Lediga rum & priser

    Celica
    Metelkova 8, Ljubljana, Slovenien
    +386-1-230 97 00
    souhostel.com

    Indochine
    16 Nam Ngu, Hoan Kiem District, Hanoi, Vietnam
    +84-4-942 40 97

  • Ny sajt smultrontipsar

    Ny sajt smultrontipsar

    Hej Per Wieselgren, du är en av de som varit med och startat Smultronmoja, vad är det för en sajt?
    – Grunden till Smultronmoja lades i december 2009 när jag och mina vänner Charlotte, Sara och Poli åt lunch på Njutbar i Malmö, som i dag finns bland våra guldkorn på sajten. Vi är alla intresserade av resor, god mat och att uppleva nya saker och vår passion för nya upptäckter leder oss ständigt till fantastiska platser på hemmaplan och ute i världen. Det slog oss att det finns ett omättat behov av tips på riktigt bra guldkorn….

    Och så föddes Smultronmoja? 
    – Precis! Det vi vill med Smultronmoja är helt enkelt att dela med oss av våra bästa tips. Och det med  korta texter och egna bilder.

    4 guldkorn från Smultronmoja

    Per: Restaurang La Fontelina på Capri. Läge, dofter och smaker i härlig
    symbios. En lunchrestaurang för livsnjutare som söker helheten.

    Charlotte: Tranquebar i Köpenhamn är ett resecafé som man lätt blir
    stammis på. Här kombineras resor, böcker och fika på ett mysigt sätt.

    Sara: Husavik på Island. Magiska vyer, mörka vatten och en chans att skåda
    världens största djur. En valtur i Husavik lämnar djupa intryck.

    Poli: Norris, Montana. Quesadilla, öl och varma källor – i Norris, Montana
    vet de hur man ska utnyttja Jordens egna heta badställen på rätt sätt. Här i
    de stora himlarnas stat jäser man i en rejäl badtunna till tonerna av
    stillsam country.

    För fler guldkorn från Per, Charlotte, Sara och Poli surfa in på smultronmoja.se

  • Snurrigt Louis Vuitton i ny Londonbutik

    Snurrigt Louis Vuitton i ny Londonbutik

    Fyra extravaganta våningar på 1 500 kvadratmeter har öppnat på Londons New Bond Street. Den nya Louis Vuitton-butiken är Londons största flaggskeppsbutik och märkets mest påkostade hittills.

    Här inryms bland annat en vip-avdelning, ett bibliotek fyllt med specialutgåvor av konst- och modelitteratur, och roterande installationer av märkets berömda väskor. Modern konst spelar en framträdande roll med verk av Damien Hirst, Takashi Murakami och Richard Prince. Själva byggnaden är omgärdad av en vallgrav och nås därför bara via en bro. Peter Marino står för arkitekturen.

    Louis Vuitton London

    17–20 New Bond Street, London
    +44-20-775 892 88
    louisvuitton.com

     

  • Rätt storlek för Ryan

    Rätt storlek för Ryan

    Det gäller att ha stenkoll på sitt handbagages vikt och storlek när man reser med Ryanair. Går du över gränsen är det bara att checka in packningen och betala flera hundra kronor. För att du ska slippa detta har nu flygbolaget lanserat en kabinväska tillsammans med Samsonite.

    Väskan överrensstämmer exakt med Ryanairs restrektioner.
    – Det finns inget mer lugnande än att resa till flygplatsen med vetskapen om att ditt bagage får plats i flygkabinen, säger Fabio Rugarli från Samsonite.

    Resenären har dock yttersta ansvaret – med ett mjukt skal kan kabinväskan packas för mycket och därmed ändå bli för stor. Väskan kostar 999 kronor och levereras fritt inom Europa.

  • Musikaliskt Milanohotell

    Musikaliskt Milanohotell

    Hotell Milano Scala öppnar mitt i stadens konstnärliga och kulturella distrikt vilket sätter färg på konceptet. Namnet kommer naturligt från närliggande teatern La Scala och de 62 rummen och tio sviterna har alla döpts efter berömda operastycken.

    Visionen är att kommunicera med sina gäster på ett universellt språk vilket blir symboliskt genom musik. Hotellet är inrymt i den gamla byggnaden Palazzo, som har genomgått en helrenovering och restaurerats med en rad miljövänliga lösningar. Bland annat finns ett värmeåtervinningssystem för vatten. Milano Scala vill även vara en plats för möten och hoppas på att stå värd för evenemang och välkomna gäster i sin Lounge Bar.

    Hotel Milano Scala

    Via dell’Orso 7
    +39-02-7748
    dubbelrum från 1 200 kronor
    Lediga rum & priser
  • Konst på franska vischan

    Konst på franska vischan

    Museum Metz är först ut bland Frankrikes gamla industristäder att vilja göra en Bilbao. I maj invigdes Paris moderna museum Centre Pompidou sin filial i den gamla industristaden.

    Metz ligger 82 minuter med snabbtåg rakt in i dimmorna, nordost om Paris. Staden är inklämd i EU:s Bermudatriangel av arbetslöshet, industriflykt och kulturellt mörker. För fransmän rimmar Metz med leriga lumparminnen, sotiga gruvor och gnälliga väljare, men det ska alltså arkitekterna Shigeru Ban och Jean de Gastines sätta stopp för.

    Förhoppningen är att Beaubourgmuseet ska bli samma makeover för Metz som Guggenmheimmuseet blev för spanska Bilbao. Och den extravaganta museibyggnaden är inte bara ett vackert skal. Utställningen Chef d’oeuvre? bjuder på det bästa av Joan Miró, Henri Matisse, Pablo Picasso och gänget. 700 verk i toppklass.

     

  • Alentejo – orört i Portugal

    Alentejo – orört i Portugal

    När de unga portugiserna drar till Lissabon och turisterna till Algarve åker Anders Mathlein till Portugals glömda kust. En tur bland trösterrik död och dramatiska landskap.

    Foto: Susanne Kronholm

    Hotell i Alentejo

    Det är någonting med kranier som lockar turister. Men det är knappast påminnelsen om den egna förgängligheten som skapar köer utanför katakomberna i såväl Paris som Palermo, eller som här, utanför Capela dos Ossos i Évora. Snarare handlar det om det trösterika i att man själv ännu inte visar dödskallegrinet.

    Franciskanermunkarna som på 1600-talet byggde detta bisarra kapell av benen efter 5 000 medborgare avslutade med ett memento mori: ”Vi ben som är här, väntar på era”.

    Vänta ni, bara. Vi går i stället ut till livet, till kaféerna i arkaderna kring Praça do Giraldo medan skymningen blånar och lyktorna tänds. Det praktfulla torget är hjärtat i den medeltida delen av Évora, som i sin tur är hjärta och huvudstad i regionen Alentejo, Portugals största och mest glesbefolkade.

    Bilvägen är vi bara två timmar öster om Lissabon, men ändå i en annan värld. Det konservativa och fattiga Alentejo lever på spannmål, kork, marmor, vin, boskap och olivolja, och så här i lågsäsong är det så stilla i så många av de vita byarna bland inlandets kullar. ”Det finns ingen skugga i Alentejo” enligt talesättet, och på bytorgen sitter seniga kepsgubbar efter ett solstekt och strävsamt liv och ser de unga dra till Lissabon eller söderut till turismens Algarve.

    Och till universitetet i Évora, tack och lov, för utan studenterna kanske också staden skulle slumra bland minnen och lämningar av romare och morer, dåsigt tillfreds med en konserverande plats på Världsarvslistan.


    Foto: Susanne Kronholm

    Vi, däremot, ska västerut, till det tidlösa och ständigt föränderliga havet. Vi ska följa solnedgångens kust från norr till söder, en sträcka som för andra än portugiser är ganska okänd, men som hör till de vackraste och mest dramatiska strandlandskapen i Europa.

    Troía

    Också Troía har en morbid anstrykning: det var ju här som Marie Fredriksson i videon till Roxettelåten Anyone från 1999 gick med brustet hjärta genom ödsliga hotell och rakt ut i havet. Självmordstemat blev dock för mycket för MTV.

    Den långa landtungan som pekar mot Lissabon består av sanddyner och pinjer och är en del av stora Reserva Natural do Estuária do Sado. Det är en smaksak om man vill likna den vid ett horn eller en fallos, men om man tror att Troía på dess spets är en liten charmig fiskeby, då får man tänka om.

    I stället är det vad som så här i lågsäsong liknar en utrymd förort, en labyrint av hotell, tillbommade semesterlägenheter och ödsliga butiker i väntan på invasionen. Lite deppigt är det, men inte tillräckligt för att gå i sjön. Och man har ju den makalösa vita, vida sandstranden nästan helt för sig själv.

    Sines

    Det blir flera ofrivilliga rundturer genom hamnstadens virrvarr av trånga, branta gränder, och att parkera kräver millimeterprecision och infällda sidospeglar.

    Högst ovanför bukten tronar borgen, och där finns naturligtvis en utställning om Vasco da Gama, hamnstadens son. Han sägs vara född här – eller möjligen i Vidigueira? – men skeppsflaggorna välsignades i Évoras katedral innan han i juli 1497 gav sig ut för att finna sjövägen till Indien. Plundringen och förslavandet av länderna bortom haven skulle göra Portugal till Europas rikaste land.

    Porto Covo

    Mellan Sines och lilla Porto Covo är kusten en uppvisning i naturdramaturgi. Nedanför tvärbranta klippstup öppnas de mest betagande vikar med len sand och blåskimrande vatten. Stranden, havet och solnedgången; att skriva om det på samma gång svindlande och lugnande i att betrakta oceanen är nästan lika svårt som att skriva om sex. Man riskerar hela tiden att gå ner sig i banaliteter eller svulstigheter.


    Foto: Susanne Kronholm

    Men på surfskolan vid Praia de San Torpes jamar man inte om längtan och livets mysterium. Här handlar det om att tämja de vitskummande vågor som kanske har varit på väg ända från Nya världen.

    Innanför den växande kransen av semesterradhus finns den gamla fiskebyn Porto Covo kvar. Att kalla det palmkantade torget pittoreskt vore en underdrift. Husen är kritvita med knallblå detaljer, huvudgatan Rua Vasco da Gama leder förbi männen på Café Pastelaria Arsénio och spikrakt mot havet.

    Méditerraneos terrass ligger högt ovan fiskehamnen och den grillade havsrudan serveras utan krusiduller med citron och kokta grönsaker. De saftiga, klarröda tomaterna har en överraskande intensiv smak av … tomat. Det säger något om de anemiska växthusprodukter man utfodras med därhemma.

    Efter en avslutande tarte de limão, citrontårta med matig botten, kan man bli sittande med den sista slurken vin och blicken i fjärran. Med ny teknik förfinas de rustika vinerna från Alentejo allt mer, gjorda på druvor som aragonéz, alfrocheiro och trincadeira som få har hört talas om. Men den nya tiden skapar också problem i arbetslöshetens Alentejo: en skördemaskin gör 60 plockare överflödiga. De flesta av egendomarna som togs över av lantarbetare vid revolutionen 1974 är åter i händerna på de gamla godsägarfamiljerna.

    Vila Nova de Milfontes

    Den långa huvudgatan kantas av butiker, barer, snabbköp, konditorier, krogar och Den helige andes bank. Så här i försäsong behöver man inte vänta på bord på A Choupana nedanför fyren på Praia do Farol, där de grillade sardinerna är en läckerhet.

    Vi bor ett stycke inåt land, vid de laguner som bildas innan floden Mira möter havet. När tidvattnet går ut förvandlas den dimsvepta vattenspegeln till en skärgård av gräsöar.

    Mannen som i kvällningen står och fiskar på den smala bryggan säger att många av dem som jobbar på hotellen här kommer från förhållanden utan el och rinnande vatten. Många människor över 60 är analfabeter.

    – Det har varit så fattigt här, men mycket har blivit bättre tack vare EU, säger han och kastar ut på nytt. När jag kom hit på 1970-talet fanns sex telefonlinjer, nu har de flesta mobil.


    Susanne Kronholm

    Zambujeira do Mar

    Vägen mot Zambujeira do Mar går via Almograve och Cavaleiro med den stiliga fyren. Stränder, surfare, klippor, till synes utrymda byar. Praia do Tonel är stranden för den som söker avskildhet, enda sättet att ta sig ner är med klätterutrustning. Husbilarna – påfallande många nederländska – samlas i flockar där utsikten är som bäst på solnedgångsklipporna.

    Tysta, vita Zambujeira ligger hjärtskärande vackert vid en bukt där väldiga vågor bryter i snövitt skum. I augusti får de 900 bofasta invånarna sällskap av tiotusentals festsugna surfare, beach bums och musikintresserade som dras till Festival do Sudoeste. Då är det mycket långt till stillheten och de stela leendena i Capela dos Ossos.

     

    Fakta Alentejo

    Resa dit

    Från Lissabon med hyrbil, tåg eller buss, cirka två och en halv timme. Alternativ är norrut med bil eller buss från Algarve via Odeseixe.

    Säsong

    I högsäsong – mitten av juni till mitten av september, topp i augusti – blir det trångt på kusten. Lågsäsong är rätt säsong, redan i mars/april kan vädret vara som svensk sommar.

    Boende

    På Alentejokusten är de stora hotellen få, det är glest mellan orterna, och betydande delar är avsatta som naturområden. Bra dubbelrum från cirka 500 kronor, ett alternativ är ståtligt boende på pousada, historiska byggnader som förvandlats till hotell.

    Att göra

    Prova Alentejos typiska viner längs Rota dos Vinhos Alentejo. Det är klokt att ringa i förväg till de vingårdar man vill besöka.

    Shopping

    Shopparen kan satsa på till exempel keramik, vin och läder- och korkvaror. Med nya metoder kan kork hyvlas så tunn att den används till bland annat väskor, hattar och paraplyer. Kanske inte alltid så snyggt men klart originellt.

    Läsning

    Lonely Planet har gåtfulla luckor i den senaste guiden, satsa hellre på The Rough Guide to Portugal eller, på svenska, Reseförlagets Portugal.

    The wine and food lover’s guide to Portugal av Charles Metcalfe och Kathryn McWhirter (Wine Appreciation Guild, 2008).

    Sommaren i Mamarrosa (originaltitel Alentejo blue), roman av Monica Ali (Forum/Månpocket).

    Turistinformation

    Portugals handels- och turistbyrå i Stockholm
    08- 506 521 00
    embassyportugal.se

    Webbplatser
    visitalentejo.com
    pousadas.pt
    viniportugal.pt
    vinosdoalentejo.pt

     

     

     

  • Mons Kallentoft listar sina bästa

    Mons Kallentoft listar sina bästa

    Författaren och journalisten Mons Kallentoft har gett ut åtta böcker, senast kriminalromanen Vårlik. Förutom böcker har han skrivit en rad rese- och gastronomiartiklar till flertalet svenska magasin. För oss har han berättat var i världen han gillar att vara mest och vilka hans favoritplatser är.

    STORSTAD:
    Hongkong. Stan stinker av pengar, blinkar magiskt dygnet om, tempot suger musten ur dig, samtidigt som det uråldrigt kinesiska existerar jämsides med det allra mest samtida, globala. En urbanofils dröm.

    Hotell i Hong Kong

    STRAND:
    Seminyak, Bali. Vackert, inte packat med folk, och i säsong juni, juli, augusti fyllt med planetens vackraste och mest intressanta människor, och kantat med beachbarer som inte har något motstycke.

    Ö:
    Bali. Magi, raffinemang, estetik, party och hinduism i perfekt mix.

    Hotell på Bali

    KAFÉ:
    Café Gray de Luxe i Hongkong. Inget kafé kanske men en väldigt bra bar med utsikt över både Central och Kowloon. Rätt hippt. Perfekt martini.

    HOTELL:
    Det finns många, måste jag välja ett blir det Mandarin Oriental i Bangkok. Jag är stammis. Floden, människorna och det sublima tempot i allt som sker. Hotellens hotell, som Niklas Ekstedts pappa Lennart så väl utryckte det.

    Hotell Mandarin Oriental

    BAR:
    Del Diego i Madrid. En gammal, vacker bar med skum historia, inte minst under inbördeskriget på 1930-talet. Perfekt martini och konstpublik. Öppet sent och de kastar inte ut en bara för att man blivit så full att man inte kan prata.

    NATTKLUBB:
    Jag är ingen nattklubbsmänniska. På nyårsafton förvandlas dock Oriental i Bangkoks lobby till nattklubb. Jag lovar: den mixen av människor och stämningen och känslan av privilegierat liv är världsunik. Personalen får festa med, vilket har lett till invecklade saker, minst sagt.

    FLYGBOLAG:
    Danskarna gör tyvärr SAS bedrövligt med sin sinnesjukt dåliga attityd och serviceanda. De borde flyga lite med Singapore Airlines. Annars är första klass med Emirates bra.

    FLYGPLATS:
    Florens. Litet men med mycket vänliga människor. Hade missat en flight med en vecka och de ordnade ny biljett. Helt gratis. Hjärtevärmande. Att sedan planet var nära att störta är en annan historia.

    SPA:
    Massösen Khun Vi på Sri Panwa, Phuket, föddes med två tummar på ena handen. Hennes massage toppar alla andras med råge, och jag har fått många. Hennes intuition är nära nog gudomlig.

    PROMENADSTRÅK:
    Börja nere på Wall Street tidigt på morgonen och gå vägen upp förbi Washington Square, och Broadway förbi Times Square upp till Time Warner vid Central Park. Du är framme lagom till lunch. Som intas hela eftermiddagen på Thomas Kellers restaurang Per Se med utsikt över nämnda park. Sedan avslutas promenaden till hissen som leder upp till Mandarin Oriental, där du förhoppningsvis kan krascha på ett rum med utsikt över Manhattans skyline.

    BUTIK:
    Space Prada. Pradas outlets var de nu må finnas. Till exempel i Hongkong och Florens. I regel hyfsat utbud, och cirka 75 procent billigare än i märkets reguljära butiker.

    MUSEUM:
    Guggenheim Bilbao. Byggnaden och den permanenta Kieferutställningen är fortfarande oöverträffade.

    RESTAURANG:
    El Bulli. Fortfarande och ett litet tag till världens absolut bästa. Har ätit där regelbundet i 15 år och följt deras resa från okända till världsberömda på nära håll. Jag har bord den 8 december, tre dagar innan de stänger för gott. Duende.

    PARK:
    Jag gillar djurparken i Barcelona. Fina lejon, och efteråt kan man äta lunch på Cal Pep.

    PRYL PÅ RESAN:
    Skor som är bra att promenera i, och hotellimousiner. De bästa transportsätten helt enkelt. Öronproppar och huvudvärkstabletter reser jag helst inte utan.

     

  • Tv-serie från New Orleans

    Tv-serie från New Orleans

    Det har snart gått fem år sedan orkanen Katrina drog in över New Orleans, USA och fick den forna franska kolonistaden att likna ett dystopiskt Venedig utan båttrafik. Människor dog, förlorade sina hus, sitt hopp.

    Och som om inte det var sorgligt nog tycktes många – från cyniska Fox News-reportrar till den sega Bushadministrationen – inte bry sig ett skvatt om ifall den svarta,
    fattiga och mordlystna Lousianastaden skulle gå samma sjunkande öde till mötes som Atlantis. Cynismen och skepsisen mot New Orleans fick David Simon, skaparen av tv-seriesuccén The Wire, att skriva serien Treme till stadens försvar. Serien inleds exakt tre månader efter Katrina. Jazzmusiker, mardi gras-indianer och cajunkockar sliter nu för att få livet att gå ihop i ett klibbigt New Orleans där vatten och elektricitet än så länge är ett skämt och där alla frågar ”How’s your house?” i stället för ”How are you?”.

    David Simon har varit mån om att inte blåsa upp Treme som en ny The Wire, en Charles Dickensk story om en helamerikansk stad (Baltimore). Det är därför han har döpt serien efter den lilla, traditionellt svarta medelklassiga stadsdel som ofta ses som själva kärnan för New Orleans multikultiidentitet.

    – Treme är verkligen en helt annan historia än The Wire, säger David Simon när jag träffar honom på lyxhotellet Windsor Court mitt i New Orleans. Vi försöker inte sätta samman en story om New Orleans kriminalitet eller politik. Eller okej, vad jag än tar mig för så kan jag inte låta bli att skriva politiskt. Och våldet kommer att dyka upp, det är oundvikligt. Men främst handlar det här om kultur och vad som gör oss amerikaner till amerikaner. Storheten med USA är när vi, människorna, blandas. Och ingen annanstans syns det tydligare än här i kreolska New Orleans.
    Det är en lika kärleksfull som klichéartad bild av New Orleans kreolkultur som skildras i Treme. Men som med alla klichéer har de blivit till av en anledning:
    – New Orleans är verkligen som klichébilden av New Orleans, säger skådespelaren Wendell Pierce, tidigare mest känd som polisen William ”Bunk” Moreland i The Wire.
    Pierce, som är född och uppvuxen bara ett par kvarter härifrån, ser Treme som ett återerövrande av New Orleans själ. Och det är, som han säger, ”ingen jävla McDonald’s-kultur det!”.

    Treme sänds nu på HBO i USA och kommer att sändas i Sverige i höst på Canal+.