Category: Uncategorized

I Kaukasus finns en plats som lockar extremskidåkare och presidenter. En liten bondby som garanterar både bökande grisar, vodkafester och magnifikt puder. RES testar Vladimir Putins favoritbackar i Krasnaya Polyana.

Krasnaya Polyana var länge en sömnig bondby i Kaukasusbergen där grisar strosade fritt på gatorna och tunga snöflingor föll över lador och bergstoppar. På nittiotalet byggdes en handfull skidliftar och när sedan Vladimir Putin började fräsa runt i backarna var livet i den lilla byn sig inte mera likt.

Bilder av den sportige presidenten lockade Moskvabor med den senaste skidutrustningen. Hotell och privata stugor växte upp mellan bondgårdar och sneda lador. Gas- och oljejätten Gazprom investerade i liftar och fastigheter och sommaren 2007 lyckades Putin övertyga den olympiska kommittén om att Krasnaya Polyana är rätt plats för en vinterolympiad.

 

 

2014 fick byn tillsammans med badorten Sochi vid Svarta Havet, fem mil från backarna, stå värd för vinter-OS. Men det är varken Putins slalomsvängar ellerolympiaden som har lockade mig till Krasnaya Polyana. Det är rykten om ortens fantastiska snö.

När jag ska flyga till Sochi tar mannen vid bagageincheckningen i Moskva mina väskor och mitt handbagage och lägger det på vågen. Han trycker ner högen med hela sin tyngd.

– Excess baggage, säger han och pekar på vågen. Two thousand rubel. Or one thousand – no receipt.

Han får tusen och stoppar sedeln direkt i fickan. Det känns som om det står ”sucker” skrivet över hela min panna. Jag talar med flera ryssar på flyget som säger att de skäms över hur korrupt landet är och att de inte kan förstå hur en utlänning orkar åka hit bara för att åka skidor. Men ett bottenlöst puderåk är inte att bara åka skidor.

Långt innan Putin började lobba för en vinterolympiad lockade den udda skidorten extremskidåkare och skidfotografer från hela världen. Byn ligger bara fem mil från Svarta havet, mitt i Kaukasusbergen – ett perfekt geografiskt läge som ger en ”lake effect” liknande den i skidorterna runt Salt Lake City i Utah. Fuktig luft från havet bildar moln som sedan ger snö i bergen. Riktigt mycket snö.

 

 

När jag besöker Krasnaya Polyana i slutet av februari är snötäcket över fem meter tjockt på två tusen meters höjd. Vid toppliften måste personalen gräva fram ett spår under liften för att stolarna inte ska släpa i snön. Skidorna glider i en framskottad gång av snö när jag sitter i liften.

2 238 meter över havet kliver jag av stolliften som tagit mig till toppen. Härifrån ser jag Svarta havet breda ut sig och söderut fortsätter bergen in i Georgien, gränsen ligger mindre än en mil bort. Kaukasusbergen är som en blandning av Alperna och bergen på Hokkaido i Japan – storslagna, vindpinade bergskammar med fria ytor leder ner mot snötäckta silverbjörkar vid trädgränsen. Terrängen liknar en jättelik terrängpark: raviner bildar naturliga halfpipes, skogskidåkningen är fylld av hopp över stenar och stockar. Det är gott om brant terräng och fantastiskt nog håller sig snön kvar – den ryska pudersnön är fuktig nog för att sitta fast på branterna, men ändå tillräckligt torr för att jag ska få snö i ansiktet.

Efter ett par hundra meters fallhöjd når jag trädgränsen, och det roliga bara fortsätter. Björkar som växer lagom glest bevarar snön kall och lätt. Jag forsar ner mellan träden med en svallvåg av pudersnö efter mig. Jag känner mig som en rockstjärna i Krasnaya Polyanas djupa snö.

Fyra stolsliftar tar mig åter till toppen. Fyra långsamma. Det tar över fyrtio minuter att nå toppstationen, om det inte är någon kö. Är det kö gäller det att passa sig, ryssarna har en effektiv kökultur, de kliver iskallt över både skidor och skidåkare för att komma först.

 

 

Jag avslutar skiddagen på Restaurang Münchausen, ett av få matställen i Krasnaya Polyana som har en meny på engelska. Här dricker man kaffe på morgonen, tar en afterskiöl på eftermiddagen, plockar i sig sushi till middag och dansar disco på kvällen. Modiga (och sliriga) ryssar dansar gärna på takbjälkarna på småtimmarna.

– People of Sweden, we drink for friendship!

En leende ryss vid bordet bredvid höjer ett dricksglas med vodka för att skåla. Vodkan är ett självklart inslag i en skidsemester i Ryssland. På morgnarna stärker sig flera skidåkare med en klunk från en praktisk fickplunta innan de hoppar på liften. Det spelas technomusik vid biljettkassorna, här går fest och skidåkning hand i hand.

 

 

Det finns även heliskidåkning i Krasnaya Polyana, men dagarna då man kunde hitta världens billigaste helikopterlyft i Ryssland är över. Flygbränslet har blivit dyrare och Röda Arméns helikoptrar har ersatts av nya, säkrare maskiner. Priserna ligger i dag på nästan samma nivå som i Kanada, fyra åk kostar runt 5 000 kronor.

– Helikopterskidåkningen här är fantastisk, säger Andy Ehurner, bergsguide från Sankt Anton som är i byn för att åka heliski med klienter från Frankrike.

– Jag skulle aldrig komma hit bara för att åka skidor vid liften.

Det finns bara fem liftar på berget och en handfull pistade backar, så visst, Krasnaya Polyana är inte ett alternativ för den som gillar svepande pister och ett överflöd av liftar som i Alperna. Men för den som vill hålla sig utanför pisterna och kan tänka sig att lägga skidorna över axeln för att nå orörd terräng är detta ett puderparadis. Än så länge.

 

 

Vinterolympiaden kommer att innebära en rad förändringar för Krasnaya Polyana: liftsystemet ska byggas ut, det ska dras en femtio kilometer lång snabbjärnväg från Sochi till byn, ett stort antal hotell- och lägenhetskomplex ska byggas, bland annat Gazprom Village. Sammanlagt satsar den ryska staten över 75 miljarder kronor på att utveckla Sochi och Krasnaya Polyana inför de olympiska spelen.

När jag besöker Krasnaya Polyana märker jag inte mycket av investeringarna. Den omtalade finanskrisen har nått även hit och halvfärdiga byggen står utan snickare, backarna som tidigare fylldes av huvudstadsbor är skönt öde mitt under högsäsong. Grisar strosar fritt på gatorna likt förr, men nu bökar de mellan ett fåtal blänkande nya SUV:ar. Det är en bra bit kvar tills Krasnaya Polyana blir den olympiska metropol som Putin utlovat.

 

SKIDFAKTA

Fallhöjd: Byn ligger på 550 meter. Liften går upp till 2 238 meter.
Säsong: Januari till april. Snösäkrast i februari.
Snödjup i februari: Det ligger i genomsnitt 4,5 meter snö på 2 000 meter. Information om aktuellt snöläge finns på www.snow-forecast.com.
Priser: Liftkort för sex dagar kostar 1 100 kronor.

ÅKA DIT
Det går flyg från Moskva till Sochi flera gånger om dagen. Ett annat alternativ är att flyga till Sochi från Wien. Från flygplatsen i Sochi är det fyrtiofem minuters taxifärd till backarna.

VISUM OCH PAKETRESOR
Det krävs visum för att resa till Ryssland, räkna med att det tar fem arbetsdagar för att få det godkänt. Sweagent Tour AB i Stockholm kan hjälpa till med visumansökan samt boende och transport till Krasnaya Polyana, www.sweagent.se. Svenska Pathfinder Travels ordnar paketresor till Krasnaya Polyana, 21 500 kronor för flyg, boende och bergsguide i en vecka, www.pathfindertravels.se.

BRA ATT VETA
Fixa i förväg
Att resa på skidsemester till Ryssland kräver en viss framförhållning och öppenhet. För att få tag på boende och visum behöver man kontakta en rysk resebyrå. Det går inte att boka allt själv över internet.

Bevakad flygplats
Flygplatsen i Sochi är sorgligt sliten och bevakas av tungt beväpnade militärer. Den hårda bevakningen beror bland annat på att Sochi ligger mitt i en geopolitiskt känslig zon – nära gränsen till Abchazien, ett område som enligt Georgien ingår i Georgien, men enligt Ryssland är ett självständigt land.

Hyrskidor
Ta med egen utrustning eller hyr i Sverige. Skidutbudet i Krasnaya Polyana är skralt.

Taxipriser
Ta reda på vilka priser som är rimliga och gör upp om betalning innan du åker taxi, annars riskerar du trista blåsningar.

Internet
Det finns inga internetkaféer i byn och endast de större hotellen har uppkoppling.

Språk
I Ryssland används det kyrilliska alfabetet och det kan vara lurigt att läsa skyltar. Räkna med att få gissa och peka på restaurangernas menyer. Det är även ont om ryssar som talar engelska.

BOENDE
Det saknas ett riktigt centrum i Krasnaya Polyana. Det finns en handfull mat- och boställen vid liftarna, men de flesta hotell och restauranger ligger utspridda över flera kilometer och gästerna åker busstransfer till backarna.

Irbis
Vi hyrde en enkel stuga, Irbis, cirka hundra meter från liftarna med plats för fem personer.
Esto-Sadok
service-sochi.ru
600 kronor per natt

Lazurnaya Peak Hotel

Flottast bor du på fyrstjärniga Radisson SAS Lazurnaya Peak Hotel, ett par kilometer från backarna.
77 Zaschitnikov Kavkaza
+7-495-411 77 66
peakhotel.ru
Dubbelrum från 2 000 kronor per natt

ÄTA

Piramida
Rysslands största forellodling ligger i närheten av Krasnaya Polyana och fisken serveras på alla restauranger i byn. Restaurang Piramida invid basstationen är ett populärt och prisvärt ställe.

MISSA INTE
Efter en lång dag i backen är ett besök i en banya, ett ryskt badhus, helt underbart. Eukalyptusbastu, ångbastu, massage och kallbad – testa allt. Flera av hotellen har egen banya, till exempel Banya-Land.
Zapovednaya, 94
+7-918-408 45 12
banya-land.ru

Mycket sol men svala nätter gör Sydafrika till ett av världens bästa vinländer. RES Jörgen Ulvsgärd åker på tur längs de legendariska distrikten i Stellenbosch, Franschhoek, Paarl och Tulbagh.

”Detta är den vackraste skapelse och den mest ståtliga udde jag har skådat på hela jordens yta”, utbrast världsomseglaren Francis Drake när han första gången rundade Godahoppsudden och såg det spetsiga Taffelberget som ramade in det böljande landskapet och de djupa bördiga dalgångarna inåt land.

Det är vår i Sydafrika, men höst för oss. Nattens svalka ligger ännu kvar i markens böljande saftiga gräs som vajar i den tilltagande vinden. Det var kanske dessa grässluttningar, som de i dalgången mellan Riviersonderendbergen och vildmarksområdet Boosmansbos vid foten av Witberge som inspirerade nobelpristagaren Doris Lessing till boktiteln Gräset sjunger. Poetiskt är landskapet i den västra Kapprovinsen i alla fall så det förslår.

”Hon såg bort över tunnland efter tunnland med blänkande gräs, bort mot höjderna som var suddiga i diset”, skriver Lessing. Kanske var det var det ingen tillfällighet att de vita kolonisatörerna en gång slog sig ner här. Kolonisatörerna som skapade apartheid, den rasåtskillnadspolitik och det samhällssystem som till sist fick ge vika. En bräcklig frihet som ständigt måste erövras, vilket fjolårets kravaller skvallrade om.

– Det tar tid att bygga upp ett nytt land. Vi har en unik historia som med tiden kommer att skapa något gott för oss, säger en medelålders svart passagerare som sitter bredvid mig på vägen in till downtown.

– Det är visserligen tufft att leva här ska du veta, men ingenting jämfört med Johannesburg fortsätter han. Motsättningarna ruvar lite överallt, men du behöver inte vara orolig. Don’t worry be happy, säger han, ler brett och ger mig en klapp på axeln innan han hoppar av.

 

När skymningens koleldar tänds längs vägkanterna i Afrika fylls natten ofta av skratt och sång. Så också denna kväll i Kapstadens utkant. I morgon bär det av på en vinrutt längs de legendariska vindistrikten Stellenbosch, Franschhoek, Paarl och Tulbagh.

Sydafrika räknas till nya världens vinproducenter (alla odlingsregioner utanför de traditionella europeiska) men man har odlat vinrankor under flera hundra år. Det hela började redan under mitten på sextonhundratalet när holländarna först anlände till Kapprovinsen för att upprätta en anhalt på väg till Indien. Jan van Riebeek, Kapstadens fader, odlade vinrankor nere i det som i dag kallas för Company’s Gardens. I sin dagbok skrev han noteringar om slutresultatet, som enligt honom ”smakade för djävligt, men gav ett bra rus”. Sedan dess har sydafrikanerna framgångsrikt lärt sig tillverka vin.

Kapstaden är förvisso en av de vackrast belägna städerna i världen, men knappast den vackraste som stad betraktad. Om dock inte ful så ganska trist, om man bortser från de få bevarade kolonialhusen längs Long Street i stadens centrum, stadsdelen Sea Point, som är en bohemisk del av Kapstaden med en hel del bra restauranger, och hamnområdet Waterfront, med sina pittoreska pirer, gamla ombyggda pack- och tullhus, barer och restauranger, för att inte tala om den magnifika utsikten över havet bort över Robben Island – den gamla fängelseön, känd för att många apartheidmotståndare, såsom Nelson Mandela, satt som politiska fångar där.

Bortom detta återstår sedan bara oändligt hav, oceanens mörka vatten vars vågor till sist når jordens ände, Antarktis. Det är detta unika läge med mycket sol, dagstemperaturer som under sommaren sällan når över trettiofem grader, och svala nätter som ger de bästa förutsättningarna för att producera viner av världsklass, vilket Sydafrika har gjort de senaste tio, femton åren. De svala nätterna gör att druvorna genomgår en långsammare mognadsprocess vilket resulterar i förhöjda aromämnen och en uppfriskande fruktsyra. De röda druvorna gynnas också genom att de svala nätterna bidrar till vinets stramhet samtidigt som det dagliga flödande solskenet ger tanninerna en mer sammetslen struktur. Det är just det där svala och varma i kombination som gör vinerna så njutbara att dricka.

Landskapet utanför bilrutan liknar ibland provensalska byar, för att i nästa dalgång övergå i afrikansk stäpp, som efter en tunnel genom bergen förvandlas till lummiga gröna dalar med vidsträckta fält som breder ut sig mellan vinodlingarna. Längs med bergskammarna som hela tiden följer oss skiftar vädret från dimma och regn till klarblå himmel.

 

 

En timmes resa från Kapstaden befinner jag mig på vingårdsägaren Graham Becks privata egendom i Robertson. Mellan vingårdssluttningarna går hans välryktade och glänsande kapplöpningshästar och frossar av det kalkrika betet, som inte bara gynnar vinkvaliteten utan också bygger upp hästarnas skelett. Det är nämligen inte vilka hästar som helst, utan de dyraste och mest prisbelönta i hela världen, som köps upp av kapplöpningskonsortier från Arabländerna och USA. Utöver sitt stora intresse för vin har alltså den före detta kolmagnaten Graham Beck satsat på sin andra stora passion, hästar.

Vi rör oss ljudlöst under sträng förmaning av Marco Ventrella, vineriets geolog och vingårdsman. Skulle vi skrämma hästarna så att något händer kan konsekvenserna bli mindre angenäma, påpekar han. Så vi smyger sakta förbi hagarna med de vackra fullbloden, som knappt ägnar oss en blick, för att titta på några vingårdslägen med omväxlande ängar, vilka nu står i full blom.

Det är ett fyrverkeri av färger i detta annars så karga busklandskap. Just när jag besöker Sydafrika är det julafton för världens alla botanister. Här finns de flesta växtarterna i världen, tjugo tusen arter, vilket är tio procent av alla arter på jorden. Men vinodlarnas exploatering av detta fantastiska världsarv har sina konsekvenser.

– I dag är vi väldigt måna om detta unika världsarv, säger Marco. Vi gör allt för att bevara jordens naturliga flora som är så artspecifik. Dessa vildängar får växa fritt mellan vinodlingarna. Det är dessa unika växtplatser, terroir, som är grunden till hela vår vinproduktion och förutsättningen för att skapa intressanta viner. Vi vill tillverka viner från druvor som växer i harmoni med naturen, utan att använda oss av onödiga bekämpningsmedel.

Medan vi vandrar runt mellan blomsterfält, vildrosmarin och lavendel berättar han om hur dessa örter håller skadeinsekterna borta. Han målar upp bilden av de olika druvornas personliga egenskaper.

– Chardonnaystockarna med sin kvinnliga elegans kräver en känslig hand i vingården. Shirazdruvorna, som är som bångstyriga tonåringar, måste du däremot hela tiden ha uppsikt över så att de inte tar över, för att inte tala om den rent kriminella druvsorten mourvèdre, som hela tiden ljuger och försöker lura dig vad du än tar dig för.

Vinnäringen i Sydafrika har tillsammans med motsvarigheten till vårt naturvårdsverk skapat BWI, Biodiversity & Wine Initiative. Ett samarbete som bygger på att vinodlarna nu tar sitt ansvar för att bevara den naturliga floran och inte till varje pris odlar vin på alla tillgängliga arealer.

– Det enda vi på konstgjord väg tillsätter är vatten, eftersom detta är en del av Sydafrika där knappast något regn faller. Men det gäller att vara noga med mängden för att optimera druvornas koncentration av aromämnen.

Med hjälp av satellitbilder har varje kvadratmeter av gårdens vinareal kartlagts i syfte att analysera växtkraften. De infraröda bilderna avslöjar jordmånens konsistens ett par meter under jord. Marco vet exakt hur varje liten plätt ska bevattnas och vilken typ av jordart som passar för olika druvor.

– Tidigare kunde man plantera samma druvsort på hundra hektar oavsett jordmån. Nu planterar vi sällan mer än en hektar med samma druvsort, just för att matcha olika typer av druvsorter med specifika lägen och deras egenskaper, säger Marco. Varje vin i världen har ett ursprung, en adress. Det är av den anledningen som vin är så eftertraktat, de har förmågan att uttrycka sin härkomst. Vi odlar inte druvor, vi odlar vin.

Shiraz och cabernet sauvignon är de blå huvuddruvorna i Sydafrika, chenin blanc och sauvignon blanc de gröna. Och så förstås landets egna blå druva pinotage som skapades i Stellenbosch- och Franschhoekregionen av professor Abraham Izak Perold under tjugotalet. Det är en korsning mellan druvsorterna pinot noir och cinsault.

Sydafrika har, i likhet med Australien, den röda jorden, eller som de ibland säger, det röda guldet. Dessa sandiga lerjordar är rena rama guldgruvan: de innehåller massor av järn och andra mineraler, som ger mycket smakrika viner som till exempel de röda gjorda av cabernet- och shirazdruvor.

Det stora utvecklingsarbetet i den sydafrikanska vinindustrin handlar inte bara om balansen med naturen utan även om de kulturella och sociala problem som man har tampats med under de senaste årtiondena. Organisationer som sysslar med att följa upp detta ser till att lönen är rimlig, att boendet är bra och att arbetsmiljön lever upp till de säkerhetsregler som man har satt upp. Dessutom jobbar man för att få ett större svart inflytande i industrin, både ekonomiskt och politiskt.

– Vi har byggt skolor och hus till våra anställda. Många av våra medarbetare är svarta och det blir fler för varje år. Vi måste ha tålamod. Sydafrika är ett ungt land. Vi är på rätt väg, men det är först våra barns generation som kommer att skörda frukten av dagens arbete, säger Marco innan han vinkar oss farväl.

Vi kör vidare mot Kapstaden igen med Sydafrikas hetaste rockband Just Jinjer och låten All comes round i högtalarna. Lukten av bränt gräs tränger in genom rutorna och när jag tittar ut ser jag eldens härjningar längs bergssluttningarnas buskskogar. Lite längre bort stiger blå rökpelare upp mot himlen. Dessa årligt återkommande bränder orsakade av blixtnedslag beskriver Doris Lessing ingående i sin bok Gräset sjunger.

Det är lätt att charmas av den gamla universitetsstaden Stellenbosch, Sydafrikas näst äldsta stad med kolonialbyggnader i viktoriansk och Cape Dutch-stil. Staden ligger mitt i Sydafrikas viktigaste vindistrikt.

 

 

Strax intill ligger ett annat välkänt vindistrikt, Paarl. Det är här som det välkända kooperativet KWV har sitt huvudkontor, en gigantisk vinproducent som dominerade marknaden totalt fram till mitten av nittiotalet. Det var den enda producenten, tillsammans med Distell, som fick exportera vin från Sydafrika under apartheidtiden under bekanta namn som Fleur du Cap, Roodeberg och Nederburg. I dag finns här flera hundra vingårdar som alla drivs privat och som har bidragit till landets vinmässiga genomslag internationellt.

Franschhoek är en annan pärla. Hit kom de franska hugenotterna under sin flykt från det franska förtrycket på sjuttonhundratalet. I bagaget hade de med sig sin vinkunskaper från Frankrike. Franschhoek är en typisk sommarstad, som mellan november och februari tiodubblar sitt invånarantal från det normala arton tusen. Staden supportar fotbolls-VM 2010 och hoppas på att något fotbollslag lägger sin förläggning här. Här har allt fler européer slagit sig ner och köpt hus. Staden är en känd gourmetort där det kryllar av bra restauranger. Här ligger också Graham Beck Wines Coastal Cellar (huvudvineri), en mycket vacker vingård med tillhörande sommarresidens, gudomligt vackert beläget mellan de båda bergskedjorna Groot Drakenstein och Simonsberg.

Chefsvinmakaren och det mousserande vinets mästare, Peter ”mr Bubbly” Ferreria har arbetat här sedan 1990 i jakten på den ultimata sydafrikanska ”champagnen”, cap classique. I ett mer kontinentalt klimat med varmare dagar men samtidigt också kallare nätter produceras de bästa av Sydafrikas mousserande viner. En av förklaringarna är den mycket kalkrika jorden som både chardonnay och pinot noir trivs i.

– Det är vinden från havet, som drar in över dalarna upp mot bergsidorna, som är förutsättningen för vinodling här, berättar Peter Ferreria. Vinden jämnar ut klimatet och mildrar solens hetta, så att druvorna inte mognar för fort. Samtidigt ger vinden ett mildare klimat vintertid.

Det kan bli rätt svalt uppe på bergssluttningarna, där druvorna växer på mellan hundra och fyra hundra meter över havet.

– Ju längre jag håller på desto mer inser jag att jag aldrig kommer att producera det fulländade vinet. Men jag kommer aldrig att sluta försöka, säger Ferreira.

Han bor själv i Franschhoek och tar oss på kvällen med till krogen Le Quartier Francaise, nyligen utsedd till en av de topp femtio bästa i världen. Chefskocken Margot Janse, en av Sydafrikas bästa kockar, väljer ut fisk och skaldjur åt oss från sin meny och till det dricker vi Graham Beck Brut, ett mousserande vin gjort på en blanding av chardonnay och pinot noir. Finstämd doft med brödiga toner, en frisk smak med inslag av citrus och med tydlig mineralkaraktär.

Nästa dag fortsätter vi längs N2 norrut mot den vackra vindalen och staden Tulbagh. Vi når vingården Rijks i skymningen. Men vi hinner en runda längs de majestätiska sluttningarna runt de vackra vitkalkade sjuttohnundratalsbyggnaderna och avslutar med ett spännande samtal om Sydafrikas framtid i det nyöppnade hotellet och restaurangen i en av gårdsbyggnaderna.

– Sydafrikas vinindustri är i dag en smältdegel av historiska, traditionella, moderna, nya och avantgardistiska vinerier och producenter, säger vinmakaren Pierre Wahl. För mig som vinproducent ligger utmaningen i att upprätthålla en balans mellan att producera kvalitetsviner och att vara ansvarig för jorden jag brukar.

 

 

Rijk’s är en relativt ung vinproducent i Sydafrikas vinhistoria, men med åtskilliga internationella medaljer och utnämningar för sina viner tillhör de i dag toppskiktet av välrenommerade vingårdar. Chenin blanc, denna gröna druva som under många år enbart var ”arbetshästen” i den sydafrikanska vinindustrin, visar här att den är en druva av världsklass. Med karaktär av ananas, persika och citrus balanserat av frisk fruktsyra och knäckiga honungstoner är detta en ynnest för gommen. Bland de röda vinerna visar sig shiraz trivas i detta kontinentala klimat och visar upp en annorlunda och intressant stil med tydligt peppriga och kryddiga toner samt karaktär av vilt rått kött och mintchoklad.

Ett rött dammoln stiger upp från vägen när vi lämnar vingården. Ett symboliskt dammoln. Sydafrika har den röda jorden, det röda guldet. Det är dessa sandiga lerjordar i samspel med klimatet, vingårdslägena och skickliga vingårdsmän som är hemligheten bakom den sydafrikanska vinsuccén.

FAKTA: SYDAFRIKAS VINHISTORIA

Sydafrika räknas förvisso till ”nya världens” vinproducenter, men har odlat vindruvor under flera hundra år. Det började redan under slutet på sextonhundratalet när holländarna först anlände till Kapprovinsen som ett nödvändigt stopover på sin väg till Indien.

Jan van Riebeek, som ofta kallas för Kapstadens fader, odlade vinrankor nere i det som i dag kallas för Company’s Gardens och skrev i sin dagbok att vinet han producerade ”smakade förjävligt men gav ett bra rus”. Mycket vin har runnit under broarna sedan dess och i dag tillverkar sydafrikanerna vin av världsklass.

Sydafrikas vinområden delas in i tolv distrikt, varav Franschhoek tillsammans med Stellenbosch, Paarl och Hermanus producerar de förnämsta rödvinerna. Anledningen är att de områdena ligger närmast havet, som svalkar och låter druvorna mogna långsammare än i de hetare dalarna längre in i landet.

Det är stort intresse för sydafrikanskt vin från hela världen. Dessutom har den inhemska druvan pinotage blivit mode i vinvärlden. Druvan har funnits sedan 1925, men först nu har den slagit igenom utanför Sydafrika.

 

Vindistrikt i västra Kapprovinsen
Sydafrika har ett antal olika vindistrikt och majoriteten av dem ligger inom ett par timmars bilväg från Kapstaden. Det äldsta området heter Constantia och det var här som Napoleons favoritvin tillverkades.

Men mest känt är Stellenbosch och Paarl-området. Det är här som de stora kooperativen, KWV och Distell ligger. Innan Sydafrika blev fritt kontrollerades all vinproduktion av dessa två företag som köpte upp alla druvor av farmarna i området och sedan sålde det under ett och samma tak under namn som till exempel Roodeberg, Nederburg och Fleur du Cap.

Vinvägar runt Kapstaden
Stellenbosch är för övrigt Sydafrikas näst äldsta stad. Franschhoek är ett annat populärt område och ligger cirka fyrtio minuter från Stellenbosch. Namnet Franschhoek betyder helt enkelt franska hörnet. Det var här de franska hugenotterna slog sig ner efter flykten från Europa, och med sig hade de kunskap om vin. Franschhoek kallas även för gourmetstaden nummer ett och här finner man flertalet av Sydafrikas tio-i-topp-restauranger.

Detta är vad som ofta kallas världen längsta vinrutt och här hittar man fantastiska viner i otroligt vackra omgivningar. På grund av det varma klimatet som råder specialiserar sig dessa vingårdar huvudsakligen på röda viner och port. Det är en perfekt rutt att köra om man vill göra en ”garden route” och slippa den tråkiga motorvägen N2. I stället, utforska R62, stanna till i Montagu och kör sedan vidare till Oudtshoorn.

Bara en timme utanför Kapstaden ligger West Coast National Park med sin vackra lagun. På vägen dit rekommenderas ett stopp i Darling, en liten by med mysiga vingårdar och olivfarmar. Längre norrut ligger Cederbergområdet med Cederberg Winery.

Hyr gärna bil och kör runt på egen hand för att kunna besöka de mindre kända distrikten som Tulbagh med Rijks vineri, Darling och Robertson där Graham Beck huserar i en fantastisk natur på gränsen till nationalparken.

Ett annat tips om man övernattar i Stellenbosch är att ta The vinehopper, en buss som besöker sex olika vingårdar där man kan hoppa av och på under en hel dag. Biljetten kostar 140 kronor och då tillkommer kostnaderna för vinprovningarna (cirka 75 kronor per person om man besöker alla sex). Kolla in www.vinehopper.co.za.

Äta och bo i Kapstaden och dess omgivningar
Blandningen av olika kulturer i Sydafrikas historia har satt sina spår i matlagningen, inte minst när det gäller kryddningen. Det mest framträdande sydafrikanska köket heter Cape Malay. Där förekommer kryddor som gurkmeja, koriander, kardemumma, ingefära, muskot och spiskummin i olika kombinationer. Ofta kombineras milda kryddor och söta frukter. Det är doften av dessa kryddor som är den bästa aptitretaren på sydafrikanska restauranger.

Semesterfavoriten Phuket svämmar över av lyxiga resorts och härliga strandbungalows. Det är dock inte alltid så lätt att veta vad man ska välja och vad som verkligen är bra. RES ger dig ett par tips på traven – från isolerat i vacker sluttning till kändisarnas favorithotell.

 

 

3 hotell i Phuket

The Chedi Phuket
Femstjärniga designhotellet the Chedi Phuket delar strand med legendariska Amanpuri. Jämfört med sin uberlyxiga granne är Chedi dock mer nedtonat och har fokuserat på design och bekvämlighet i sina bungalows. Chedi ligger i en sluttning precis ovanför en isolerad och vacker strand ungefär 20 minuter ifrån suset och duset på Patong Beach . En nackdel är att du måste åka taxi för att exempelvis äta på andra restauranger än de som hotellet har. Fördelen är såklart den lugna och exklusiva atmosfären. Chedi Phuket har tre restauranger, Spa, bibliotek, tennisbana och swimmingpool.
118 Moo 3 Choeng Talay, Phuket
+66 076-324017‎

Anantara Phuket Resort & Spa
Antantara har bara varit öppet i drygt ett år men har redan placerat sig högt upp på listan över attraktiva hotell i regionen och finns exempelvis med på amerikanska Conde Nast Traveller’s hot list under 2009. En kvarts bilresa från Phukets flygplats ligger resorten byggt kring en lagun och därmed bara fotsteg från stranden och havet. Var och en av lyxvillorna som utgör boendet har egen pool samt bubblande barkar ute i det fria.

888 Moo 3 ,Tumbon Mai Khao, Amphur Thalang, Phuket
+66 (0) 7633 6100

Lediga rum & priser

Twinpalms Phuket Resorts
Att Twinpalms är den mest tidsenliga, spännande och stylish resorten i Phuketområdet just nu står det på hemsidan. Detta kanske de celebra gästerna kan vittna om? De har nämligen varit många – Kung Carl Gustav, Tyra Banks och Sven Göran Eriksson (”Svennis”) är några av de som har bott här. Att vara ett unikt femstjärnigt boutiquehotell kombinerat med avskild resort är Twinpalms motto.
06/46 Moo 3, Surin Beach Road, Cherng talay, Surin / Kamala, Phuket,
+ 66 76-316500

Lediga rum & priser

Läs mer om Twinpalms Phuket Resort och några andra hotell i Johan Lindskogs artikel Phuket Deluxe – en makeover á la Mallis

Har du Thailand-cravings? Vi ger dig fler tips här

Fler hotell i Phuket

Hotell i New York

Manhattans Meatpacking District har länge varit en knytpunkt för New Yorks kreativa elit. En av  profilstarka invånare i Meatpacking är Diane von Furstenberg – legendarisk designer, skapare av ”the wrap dress” och gammal kompis med Andy Warhol.  Diane von Furstenberg bjuder RES läsare på sina bästa tips i Meatpacking District.

Vi sprang på Diane von Furstenberg i Cannes. Av en slump. På Sofia Coppolas fest för filmen Marie Antoinette. Diane seglade fram till min fru som hon i mängden hade förväxlat med en vän från New York.

– You! Here!, utropade hon och grep tag i min förvånade Cici innan hon insåg sitt misstag.

För sent att göra reträtt, samtalet var i gång, ett glas champagne i handen, Kirsten Dunst i dj-båset, medan ett enastående fyrverkeri lyste upp natten. Nice party. Diane tyckte absolut att vi måste träffas nästa gång vi besökte New York. Hon gav oss sitt visitkort och vi lovade höra av oss.

Några månader senare kom vi till New York för att intervjua Diane. En fredag i februari – mitt under New Yorks fashion week – trädde vi in i designerns högkvarter i Meatpacking District.

Intervjun utgick från den nya kollektionen och spann vidare på Dianes karriär och levnadsbana. Det gick förvånansvärt lätt att prata om annat än kläder. Vi pratade om Bryssel, staden där hon föddes och växte upp. Jag berättade om Didier, en vän som alltid påstår att han var Dianes första kärlek. De var fyra år och gick i samma skola. Hon kom inte ihåg Didier men, jo, hon hade gått i den skolan! Och Bryssel betyder mycket även om hon tidigt lämnade Belgien för att studera i Schweiz. Där träffade hon prins Egon von Furstenberg som hon gifte sig med innan de gav sig av till New York där hon ritade sina första klänningar.

Vi pratade om sjuttiotalet och den världsberömda ”the wrap dress”, som hon sålde i miljontals exemplar under en epok då ”vad som helst och allting var möjligt”. Diane pratade om vilka kvinnor som inspirerar henne – självständiga, feminina, sexiga och dynamiska – om ”the american dream”, om Lou Reed, Andy Warhol och The Rolling Stones.
 

Den klassiska DvF-intervjun, förtrolig och välskuren. Under fotograferingen gled vi in på Dianes hemområde i New York, The Meatpacking District.

– När jag började jobba igen valde jag The Meatpacking District för det kändes som ett riktigt hemkvarter, berättade hon. Kullerstensgatorna påminner mig om Belgien och Hudsonfloden bjuder på enastående solnedgångar!

När Diane flyttade in och öppnade Diane von Furstenberg Studio för över tio år sedan var Meatpacking District en spökstad som dagtid befolkades av de sista slaktarna som gett stadsdelen sitt namn, och som nattetid hemsöktes av transvestiter, prostituerade och knarkare. Övriga invånare klassades, oavsett ursprung, som en och samma folkgrupp: invandrare.

– Sedan dess har Meatpacking utvecklats till New Yorks hetaste stadsdel. Det kryllar av barer, butiker, restauranger, klubbar, koncepthotell och vackra människor. Den dagen ni verkligen vill lära känna det här området, please call me! avslutade Diane innan vi skildes åt.
 

I somras reste vi till New York för att besöka den nyöppnade och av Diane varmt omtalade parken the High Line (”det är den mest innovativa parken i hela världen!”). Diane och hennes man, medie- och filmmogulen Barry Diller, har under flera år varit aktiva medlemmar i den lokala och ideella organisationen Friends of the High Line, som bildades när detta monument från trettiotalet hotades av rivning.

The High Line var ursprungligen en tågbana vars originalfunktion var att få bort frakttrafik från gatan genom att lyfta upp den i luften, och under femtio år gick tåg längs denna unika räls från 34th Street till Spring Street, som en direkt länk till fabriker och lagerlokaler. Mjölk, kött, råvaror och annat gods fraktades på detta sätt till och från Meatpacking District, som på den tiden kallades Gansevoort Market och rymde tvåhundrafemtio slakterier. 1980 gick det sista tåget lastat med tre lådor djupfryst kalkon. Målet för Friends of the High Line var att bevara själva strukturen och förvandla den till ett parkområde på styltor – något man alltså lyckades med. Den åttonde juni 2009 återinvigdes The High Line.

Vi såg inte mycket av Diane själv, eftersom hon skulle ut och resa.

– Jag ska trekka i Borneos djungler med Christian, förklarade hon. Men jag har gjort en lista till er! Håll er bara till den så kommer ni snart att greppa det riktiga MPD.

– Christian vem? frågade jag nyfiket.

– Louboutin. Han står överst på min lista, fortsatte hon och log mot Cici. Helt enkelt de bästa skorna i världen! Men kanske inte för kullerstensgator …

Adresser

Christian Louboutin
59 Horatio Street
+1-212-255 19 10
christianlouboutin.com

Jeffreys
Diane: ”Och ni måste träffa Jeffrey Kalinsky! Hans butik ligger tvärs över gatan. Vi kom hit nästan samtidigt – han var en av pionjärerna i MPD. Jeffreys herrkollektion är oslagbar, han har många belgiska designer och ett otroligt bra urval: Ann Demeulemeester, Maison Martin Margiela, Rick Owens, Prada …”
449 West 14th Street
+1-212-206 12 72
jeffreynewyork.com

The Standard New York
André Balazs, hotellmogul och ägare av bland annat The Mercer i Soho, Chateau Marmont i Los Angeles och The Raleigh i Miami, har placerat sitt senaste hotell mitt i Meatpacking District. Den enorma Le Corbusier-inspirerade glasbyggnaden svävar på betongben över The High Line och är granne med Diane von Furstenberg.
Diane: ”Det är en sådan fantastisk byggnad! Det är det nyaste och hetaste stället i stan och vi placerar alla våra gäster där!”
848 Washington Street
+1-212-645 46 46
Lediga rum & priser
 

2400 för ett dubbelrum

The Waverly Inn & Garden
Graydon Carter är chefredaktör på prestigemagasinet Vanity Fair, men även delägare i The Waverly Inn. Här går det inte att boka bord, varken på nätet eller per telefon, något som antyder att de flesta aldrig får något bord. Men en av restaurangens pretentioner är att inte ha några; vill man ha ett bord kan man helt enkelt gå in och fråga. Jag gjorde det och det funkade. Och hur är maten? Bra, om än inte fantastisk. Ekologisk och ganska dyr.
Diane: ”Ska man vara petnoga ligger inte The Waverly i MPD, men på gränsen och ändå närmare oss än en del ställen som gör det. Dessutom skulle den toppa min lista över restauranger i hela New York. Det är mysigt och elegant.”
16 Bank Street
+1-212-243 79 00

Tortilla Flats
Hade det varit fullt på The Waverly skulle vi enligt Diane ha gått till Tortilla Flats.
Mycket billigare och livligare än the Waverly, speciellt med tanke på de överkomliga margaritorna. Bered er på att dricka ett antal sådana innan deras fabulösa tacos kommer in.
Diane: ”En mexikansk cantina där de har rockringstävlingar, fantastisk margarita, kitschiga Elvisaffischer och delikat ceviche.”
Adress: 767 Washington Street
+1-212-243 10 53
tortillaflatsnyc.com

Chelsea Market
Ett annat matalternativ på Dianes lista är Chelsea Market.
Diane: ”Ett coolt ställe. Fullt med bra mat, vin och kaffe. För det mesta äter tjejerna lunch här.”
75 Ninth Avenue
+1-212-243 60 05
chelseamarket.com

Soho House
Soho House är en av världens mest exklusiva medlemsklubbar, som bland annat finns i London och Miami. I New York ligger Soho House i Meatpacking District. Något av de tjugofyra rummen går att hyra – även om du inte är medlem. Men det kostar så klart skjortan.
Diane: ”Jag älskar takterrassen som är en av de absolut bästa på hela Manhattan. Utsikten över West Village är magnifik!”
29 9th Avenue
+1-212-627 98 00
sohohouseny.com
Från 3 800 kronor för icke medlemmar

Pastis
Keith McNallys Pastis och Balthazar är två av New Yorks mest populära och klassiska restauranger. Inredningen är très brasserie de Paris, stor bar, livlig restaurang, personalen däremot är New York, New York – alltså enastående trevlig. Trots att det alltid är smockfullt finns det alltid plats. Bra service och humana priser.
Diane: ”Ni måste bara prova Pastis pommes frites. Great!”
9 Ninth Avenue
1-212-929 48 44
pastisny.com

DVF
Dianes eget imponerande högkvarter och boutique.
440 West 14th Street
+1-212-741 66 07
dvf.com

Mer New York? Kolla in vår guide till New York.

Bangkok tur och retur – Thailand, Kambodja och Vietnam – är en klassisk rutt i Sydostasien. RES Anders Mathlein har skippat den förutsägbara paketresan och gjort det själv. Följ med honom på äventyr med nya vänner, poetiska ögonblick och en hel massa oväntat.
 

Bangkok

För en alkoholromantiker skulle det kunna vara en förgård till himlen. Och man är en bit på väg, Sirocco ligger på sextiofjärde våningen, på taket till State Tower Bangkok vid Silom Road. En bar under Vintergatan och med staden som ännu en gnistrande galax kring Chao Praya-flodens mörka båge.

Nattvinden är ljum och drajan iskall, och utsikten är mäktig och overklig. Är detta verkligen den svettiga, hetsiga och oöverskådliga labyrint som kallas Bangkok?

För en nyanländ farang tycks samhället förvirrande med dess dysfunktionella regering, militärkupper och den gulklädda rörelse som falskeligen kallar sig ”Folkets allians för demokrati” – parallellt med den mildhet som möter överallt och som inte bara är en turistkliché.

Tillbaka på jorden rusar mc-taxin med den möjligen påtände föraren genom ett våtvarmt kalejdoskop av bilkaos, grälla ljus och människovimmel. Det är aktivitet överallt, alla dessa mikroföretagare, alla dessa människor som kånkar på absurda bördor eller livsfarligt klänger på bambuställningar eller lagar mat några decimeter från den rytande trafiken. Den synliga kommersen omfattar såväl lådan på gatan som megalomaniska köptempel som Emporium.

 

 

Skytrain och tunnelbana har lättat det groteska trafiktrycket, de osande tuk-tukerna är praktiskt taget borta, men ändå är trängseln sådan att utryckningsfordon är oanvändbara.

Först nere vid floden finns en smula svängrum och svalka. Från båthållplatsen Tha Ratchawong kan man ta sig mot klassiska sevärdheter som Grand Palace och Den gyllene buddhans tempel, men som upplevelse slår de knappast blomster- och grönsaksmarknaden nära Memorial Bridge. På kvällen och natten kommer leveranser per båt och lastbil, det är omtumlande att vara i denna färgrika, doftande vitalitet som väl kommer ur obändigheten hos miljoner människor som ständigt är i farten för att försörja sig.

Utmed gatan sitter flickor vid drivor av gula blommor som arrangeras för att bli tempeloffer, på trottoaren serveras utsökt yam talay, en sallad på bland annat bläckfisk, lax, räkor, citrongräs och chili.

Att ha luffat i den här delen av världen hör till det sociala kapital som västerländsk medelklassungdom bör samla på sig. Men tanken att man som prutande och tatuerad backpacker på Khaosan Road också deltar i en massrörelse, precis som de vulgärturister man föraktar, passar inte i självbilden.

På Big Dogs Beer Bar sitter man vid ringside. Flickor går i väg med svettiga män som skulle kunna vara deras fäder eller farfäder. En elefant skrider förbi. Stämningen är surrealistisk.

Battambang

Bussen mot Aranya Prathet och kambodjanska gränsen. Soldater kollar passen ombord, därpå tuk-tuk till konsulatet för visering. Sedan är jag en hare på en motorväg, ett potentiellt lätt offer för de fixare som kan ordna allt för några få dollar mer.

Många fortsätter till Siem Reap och Angkor Wat, tempelområdet som Tomb Raider-spelare känner igen sig i. Två miljoner turister per år. En annan gång. Jag tar sikte på Phnom Penh via Battambang.

Bortom gränszonens kasinon tar fattigdomen vid med lera och gropiga gator. Medan taxichauffören raggar fler passagerare leker tuffa grabbar med bajonetter bredvid bilen.

Under vår medeltid omfattade Angkorimperiet en stor del av Sydostasien. 1887 blev det en del av Franska Indokina, självständigt 1953, fruktansvärt bombat av USA under Vietnamkriget, och med början 1975 mördade röda khmererna omkring en fjärdedel av sina landsmän för att skapa ett jordbruksutopia. Därpå vietnamesisk invasion och en fasansfull massvält. Det Kambodjas folk har utstått kan jag inte begripa vidden av, men det präglar hela samhället.

En munk och ett par med en flicka sitter i baksätet. Med vansinnesomkörningar och ständigt tutande passerar vi överlastade cyklar, mopeder, skotrar, lastbilar och bufflar som drar fram mellan risfälten.

Skymningen skimrar över Battambangs tempel, kolonialhus, ruckel och halvfärdiga nybyggen. Hotell Chhayas registreringskort har en rad för ”vapen”, men här menar man andra doningar än en fällkniv med korkskruv.

Det regnar ursinnigt utanför White Rose Restaurant. Över bläckfisken med ingefära och ångat ris berättar en man vi kan kalla Sampot lågmält hur livet här kan te sig. Korruptionen genomsyrar allt och gör ”det gåtfulla leendets land” till ett hånflin för den fattige. Sampot kan inte ens söka jobb utan att muta sig fram. Läkaren måste mutas för att vårda hans barn. Hur stor del av allt bistånd hamnar i rätt händer? Kambodjas höga tillväxt säger ingenting om fördelningen.

Liksom de flesta andra går Sampot till astrologen inför större beslut. Han kallar sig också buddist, men mest för att göra det som förväntas av honom.

– Nästan alla är fattiga, säger han. De är okunniga, de bryr sig inte, de fiskar och odlar ris och får gåvor av Cambodia’s Peoples Party inför de så kallade valen.

På kolmörka gator i ösregn återvänder jag till hotellet, men bara några timmar senare är scenen förvandlad. I rosa morgonljus sågar kvinnan i butiken mitt emot isblock i mindre stycken för försäljning. Från kafébordet syns ett par som friger en burfågel i hopp om att den tar med sig deras bekymmer i flykten.

Phnom Penh

Jag är bussens ende barang och den ende som oroas av hur utmattad chauffören är. Han trycker gasen och tutan i botten medan ögonlocken ideligen faller ihop. Jag sitter på helspänn, alla andra tittar på Rambo dubbad till khmer.

Begära att få stiga av? Här? I hettan, utan vatten, där ingen förstår mig?

Trots allt når vi det kaotiska Phnom Penh, och tuk-tuk-förarna slåss om passagerarna. Om kvällen sitter jag på luftiga Foreign Correspondents Club i ett franskbyggt hus vid Sisovath Quay. Det är fläktar och Angkoröl och utsikt över floden Sap. Ställets namn antyder krigsanor, men det öppnade först 1993.

Hotell Le Phnom från 1929 är klassikern. Det och hela staden tömdes av röda khmererna 1975. När de sista utlänningarna hade evakuerats från franska ambassaden stängdes landet. Nu heter etablissemanget Raffles Hotel Le Royal och är en lyxig likvaka där en Angkor kostar fem gånger mer än på stan.

För att komma över gatan måste man liksom oseende gå rakt ut i strömmen av skotrar, tuk-tukar och bilar och hoppas att de väjer. Som västerlänning tvingas man förhärda sig, göra sig döv för de oupphörliga tilltalen från tiggare, tuk-tuk-förare och langare.

Några kvarter in från strandpromenaden är gränderna mörka, nattmarknaden myllrar av folk som lagar mat, rensar fisk eller riggar stånd. På andra håll växer byggboomens skyskrapor mot himlen. De har inget gemensamt med det som skapades under ”New Khmer Architecture”-eran, då arkitekten Vann Molyvann ritade originella, klimatanpassade byggnader som också speglade det kambodjanska arvet.

Till middag blir det amok, nationalrätten som består av fiskbitar i kokosmjölk och currypastan kroueng ångade i bananblad. Köket doftar av arvet från hinduismen och Indien, med färska örter, grön mango, tamarind och fiskpastan prahoc.

Street 178 nära det pagodliknande nationalmuseet kantas av stenhuggare och gallerier. Det är en hel del hötorgskonst där solnedgångens älg är utbytt mot Vishnu, Buddha eller Angkor Wat. Men i museet med dess ljuvliga innergård kan man via skulpturer och tempeldetaljer följa historien från åttahundratalet och framåt.

Nationalmuseet, och till exempel kungliga palatset och Silverpagoden, hör till de skimrande bland sevärdheterna. Men mörkret är så närvarande i Phnom Penh. Kranierna på Dödens fält, Choueng Ek, är en turistattraktion, liksom Tuol Sleng, den skola som under röda khmererna blev tortyrcentrum och fängelse och nu är folkmordsmuseum. I stillheten kan man inbilla sig förnimma något av den smärta och ångest som fyllt dessa rum.

Chef i detta helvete var den före detta matteläraren Kang Kek Ieu, kallad Dutch, som lät döda minst 12 380 påstådda statsfiender. Han är en av de endast fem höga röda khmerer som först nu ställs inför rätta. De flesta bödlarna lever vidare bland sina offers anhöriga.

Flera jag talar med säger att kriget och det obearbetade folkmordet lett till en moralisk kollaps som kan förklara korruptionen och sexhandeln. Somaly Mam var själv sexslav som tioåring, nu är hon internationellt hyllad för sitt arbete med att rädda småflickor från bordellerna. Hon är lugn, vänlig och vacker, men demonerna lämnar henne aldrig.

– Vi måste förändra mentaliteten, säger hon där vi sitter i hettan på hennes åter strömlösa kontor. Folk här vet inte vad kärlek är. De tycker inte synd om andra. Hur kan mödrar sälja sina egna döttrar?

Men det mesta beror ju på vad man vill se. Om kvällen i Phnom Penh lyser det varmt från krogar och barer, och visst finns den där mjukheten här, och leendena. Men det förvånar inte att en av de populäraste nattklubbarna heter Heart of Darkness.

 

Mekong

Om jag hade väntat mig någonting i stil med en romantisk djonk i Neak Luong för färden mot Chau Doc i Vietnam så får jag tänka om.

I vad som ser ut som en utrangerad delfinbåt far vi ut på den breda, lattefärgade Mekongfloden. Sandpråmarna tycks orörliga. Betande kor, bananplantager och klungor av gråbruna brädhus ur Apocalypse now. Mobilmaster sticker upp ur den täta grönskan. De har medfört enorma förbättringar för invånarna, men föder ett styng av egoistisk besvikelse över att tekniken krymper världen. Vid gränskontrollen byter vi båt. Hettan under palmerna är som i en ångbastu.

I Mekongdeltat kan man färdas mellan öarnas pinniga bryggor i småbåtar eller per kanot. Folk i byarna lever på bland annat fiske och frukt- och biodling, och på turister, förstås. Smala stigar löper genom grönt, fuktigt dunkel. Jag stänger av mobilen och låtsas vara mycket långt hemifrån.

 

Ho Chi Minh City

På något sätt lyckas chauffören lirka den fullsatta minibussen också förbi de värsta groparna i vägen. Ännu är det långt till Saigon. Det gamla namnet gäller än, HCMC brukas mest i formella sammanhang.

Ngui och hennes mamma är på hemväg från ett tempel bland bergen där hon har bett om framgång i arbetet. Hon vill gärna öva sin engelska. På kryssningsfartygen där hon jobbar kallar hon sig Christine för enkelhetens skull.

Räknar man Graham Greene till de stora författarna tar man gärna in på gamla Hotel Continental bredvid operan vid Dong Khoi Street, Rue Catinat på den franska tiden. Här bodde han som korrespondent i rum 214 några vintrar i början av femtiotalet, och här utspelas centrala scener i Den stillsamme amerikanen, en roman som förutspår USA:s ödesdigra krig. Continental var Saigons sociala nav. ”Man säger att vad det än var du letade efter”, skriver Greene om Vietnam, ”så kommer du att finna det här.”

 

 

Redan fem på morgonen syns joggarna vid floden. Stimmen av skotrar sväller snabbt på Dong Khoi. De står i flerdubbla led vid rödljusen och signalerna är som läten från ett egendomligt fågelberg: ”Bi-bi-bi! Möö-möö! Tiii! Be-be-be-be! Bäpp-bäpp-bäpp!”

Gatan löper från Saigonfloden till katedralen Notre-Dame, granne med det pampiga postkontoret med porträttet av landsfadern ”Uncle Ho” i fonden. I de här kvarteren är det gott om espressobarer och designade krogar, prestigehotell och lyxbutiker – glöm inte att man räcker över kreditkortet med båda händerna.

Socialistiska republiken Vietnam har öppnat sig mot omvärlden, blivit ekonomiskt friare och säger sig bekämpa korruptionen. Bakom kulisserna är respekten för pressfriheten dålig och korruptionen förfärande. Och som västerlänning utan sällskap får jag ständigt erbjudanden av taxichaufförer om en ”Miss Saigon” för bara tio dollar.

Korsningen Tran Hung Dao Avenue och Nguyen Thai Hoc Street är en utmaning för gående bland hundratals skotrar som far åt alla håll. Strax intill ligger Saigons backpackergetto Pham Ngu Lao. På Lac Viet Bar Restaurant sitter två brittiska hippies som tycks ha skjutit upp hemfärden många gånger. De är i sjuttioårsåldern och bär tomteskägg, hårpiskor och tatueringar.

Hettan bedövar. Den extrema luftfuktigheten hindrar svetten från att dunsta, och spegeln i den svala elektronikbutik där jag söker lindring tycks visa en chanslös kandidat i en wet shirt contest. Jag tar en skotertaxi för fartvindens skull.

Av diplomatiska skäl har man döpt om Museet över amerikanska krigsförbrytelser till Krigsminnesmuseet. Det är en osentimental uppvisning av krigets lämningar, grymheter och konsekvenser. Vietnameser gör v-tecken framför de amerikanska stridsvagnarna. Landet var ett experimentfält för nya vapen, tre miljoner vietnameser och femtioåtta tusen amerikaner dödades. I fotogalleriet finns naturligtvis Nick Úts bild av lilla Phan Thi Kim Phúc som bränd av napalm springer mot betraktaren. Det är ett av historiens mest slagkraftiga fotografier.

På kvällen flanerar jag med Ngui och hennes väninna nerför breda, hårdtrafikerade Le Loi till Ben Thanh-marknaden. Dagtid en trång, het basar med miljoner varor, när jalusierna dras ner växer stora restauranger upp på gatan. Saigon vimlar av bra krogar, men ingenstans äter jag godare, till lägre pris och med bättre stämning än här.

Över en bánh xeo – rispannkaka fylld med räkor och groddar som rullas kring salladsblad och färska örter och doppas i en fisksås med chili – talar de om sin ”femårsplan”: att träffa en man. Det är bråttom, båda är över tjugofem. Förr var det mannen som styrde, men maktbalansen ändras nu när också kvinnorna jobbar.

Och så om igen den där överraskande känslan man kan få på ställen där den inte borde dyka upp. Miljön är ju väsensskild från det man är van vid, människorna har helt andra referensramar, och ändå kan det kännas som om man på något sätt har hittat hem.

 

FAKTA
SÅ GÖR DU RESAN:

Bangkok – Battambang – Phnom Penh

Skytrain eller taxi till Mo Chit och Northern Terminal. Buss Bangkok – Aranya Prathet och Poipet (Kambodja), cirka 4,5 timmar. Det går flera avgångar per dag och kostar cirka 40 kronor (200 bath). Lämplig övergång även för Siem Reap/Angkor Wat. Alternativ är tåg Bangkok – Aranya Prathet, (endast tredje klass) som tar 6 timmar och kostar 10 kronor (50 bath). Två avgångar per dag, klockan 05.55 och 13.05 (den senare kräver övernattning då gränsövergången är stängd vid ankomst).

Visum på kambodjanska konsulatet, 200 kronor (1000 bath), tag med passfoto. Vägra ytterligare avgifter vid gränskontrollen med gott humör. Sen kommer ännu en kontroll med fler stämplar. Betala fortfarande inga fler avgifter. Valutan i Kambodja är riel, men ofta anges priser i amerikanska dollar.
Buss till Battambang kostar 55 kronor (8 dollar). Plats i taxi kostar cirka 200 kronor (30 dollar) och tar 3 tim.

Battambang – Phnom Penh

Buss kostar 40 kronor (6 dollar) och tar 6 timmar. Vill man resa riktigt folkligt är det vaggande tåget ett alternativ, det kostar 15 kronor (2 dollar) och tar 30 timmar. Första klass har träbänkar, tredje klass är en öppen godsvagn.

Phnom Penh – Mekongfloden – Chau Doc – Saigon

Här finns flera alternativ. Bäst är att köpa hos resbyrå i Phnom Penh, de ordnar transfer till båten. Kostar cirka 120 kronor (17 dollar). Svenskar behöver inte visum till Vietnam, men observera att tillståndet måste förnyas efter två veckor.
Minibuss Chau Doc – Saigon, flera bolag anordnar och ett som är bra är Mailinh Group. Kostar cirka 70 kronor (10 dollar) och tar 6 timmar.

Dagstur i Mekongdeltat från Saigon med besök i byar, kanotfärd och lunch med mera kostar cirka 320 kronor (45 dollar).

Saigon – Bangkok

Flyg med till exempel Air France för cirka 1200 kronor (175 dollar).

OBS: Flygbolaget Siem Reap Airways har verksamhetsförbud i EU på grund av att bolaget inte uppfyller EU:s säkerhetsnormer.

 

KLIMAT

Regnsäsongen i regionen infaller ungefär juni–september. Oftast inte ihållande regn, utan ett skyfall per eftermiddag, så många reser också under juli–augusti.

LITTERATUR

Den stillsamme amerikanen av Graham Greene

All the wrong places av James Fenton, en erfaren reporter som bland annat var med när Saigon evakuerades

Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling

De oskyldigas tystnad av Somaly Mam

GUIDER

Lonely Planets Vietnam, Cambodia, Laos & The Greater Mekong rymmer en del konstigheter och faktafel. Alternativ är bland annat Footprints Southeast Asia Handbook 2009 och The rough guide to Southeast Asia on a budget.

WEBB
visit-mekong.com

tourismthailand.org

www.vietnamtourism.com

www.tourismcambodia.com

www.kambodjasajten.se

RES City

Vi sökte upp Nicholas Cage för att höra om hans absolut främsta favoriter världen över och fick bland annat veta att han har slutat gå på nattklubb och vill göra en film om havet.

 

STORSTAD:

New York … London… Tokyo. Det är någon av de tre. Jag kan inte välja. Det finns så mycket positivt i alla tre.

BEACH:

Vilken strand som helst på Bahamas. Alla är bra. Jag älskar havet. Jag skulle vilja göra en film som är helt tillägnad havet. Om det skulle uppstå en möjlighet att göra en ny version av En världsomsegling under havet, då skulle jag hoppa på det direkt.

Ö:

Catalina utanför Los Angeles. Anledningen är sentimentala minnen. Fast vilka de är berättar jag inte. Det är privat.

Hotell på Catalina

KAFÉ:

Canter’s Delicatessen på Fairfax Avenue i Los Angeles. Bra mat, bra kaffe, bra liveuppträdaden.

HOTELL:

Tawaraya Hotell i Kyoto i Japan. Ett bra litet hotell där Marlon Brando brukade bo och där jag försöker få plats när jag är i staden.

NATTKLUBB:

Jag brukar inte gå på nattklubb numera.

FLYGBOLAG:

Jag tror inte jag vill svara på det. För om jag säger Lufthansa så kanske de blir sura på British Airways nästa gång jag flyger med dem, och så vidare. Nej, jag törs inte svara.

FLYGPLATS:

Heathrow. Effektivt, det flyter bra när man ska byta plan.

PROMENADSTRÅK:

Bath i England och New Orleans, där jag bor numera. Bra ställen att ta långa promenader på. New Orleans är en stad full av magi och skönhet, men den är också skrämmande. Jag kände mig pånyttfödd där, jag känner en oerhört stark förbindelse med staden. I New Orleans behövs det inga bilar. Nu går jag, och det är ett bra sätt att hålla sig i form.

MUSEUM:

Pradomuseet i Madrid. Jag kan aldrig se mig mätt på konsten där.

RESTAURANG:

Dels är det Cochon i New Orleans, där man verkligen får cajunmat precis som den ska smaka. Och dels är det en liten tempurarestaurang i Tokyo, som serverar den bästa sushi som finns. Fast jag kommer inte ihåg vad den heter. Jag är noga med vad jag äter och dricker. Jag dricker tre liter vatten om dagen, hälften på morgonen och hälften på kvällen. Och jag väljer mat efter hur djuren har sex. Fåglar och fiskar har sex på ett snyggt sätt, medan till exempel grisar har sex på ett äckligt sätt. Därför äter jag bara fågel och fisk.

Adresser
Canter’s Delicatessen & Restaurant
419 North Fairfax Avenue, Los Angeles
+1-323-651 20 30
cantersdeli.com

Cochon
 930 Tchoupitoulas Street, New Orleans
+1-504-588 21 23
cochonrestaurant.com

Tawaraya Hotel
Fuyacho, Oike-agaru, Nakagyo-ku, Kyoto
+81-75-211 55 66

Museo Nacional del Prado
Calle Ruiz de Alarcón 23, Madrid
+34-91-330 28 00
museodelprado.es

 

”Storm på Store Regnegade i Köpenhamn är inte bara en av Skandinaviens främsta modebutiker för män utan även en av världens bästa butiker för herrmode. Anledningen är den moderna mixen av streetwear och finaste skrädderi.

Här säljs till exempel både sneakers från tokhippa japanska Visvim och 40 000-kronorskostymer från New York-skräddaren Thom Browne. Priserna är blandade eftersom de har både enkla t-shirtar och kostymer. En annan favoritbutik är Century 21 i New York vilket är en outlet på nedre Manhattan som säljer ut provkollektioner och utgående varor till sjuttio procents rabatt. Här är perfekt att köpa underkläder och strumpor till bra priser från amerikanska märken som Ralph Lauren och Tommy Hilfiger.”

Rasmus Storm
Store Regnegade 1, Köpenhamn
+45-339 300 14
stormfashion.dk

Century 21
22 Cortlandt Street, New York
+1-212-227 94 27
c21stores.com

 

”Många tror att Storbritanniens bästa streetwearbutiker finns i London – men det är helt fel! I skotska Aberdeen hittar du Hanon Shop som bröderna Toft har drivit sedan mitten av nittiotalet.

Det bästa med butikens utbud är bredden av deras varumärken. De säljer allt från engelska Six Eight Seven Sex till australiska PAM och Hongkongbaserade Clot.
Som en bubblare vill vi slå ett slag för Tarek Jahjah som driver butiken Monkey Bizz på Malmgårdsvägen 24 i Stockholm. Hos Monkey Bizz hittar du ett noga utvalt sortiment med kläder från bland annat Flying Coffin, Rockers NYC, Actual Pain och Mishka. I Tareks välstädade butik får du alltid ett trevligt mottagande och utomordentlig service.”

Hanon Shop
154 Market Street, Aberdeen
+44-1224-21 34 52
hanon-shop.com

Monkey Bizz
Malmgårdsvägen 24, Stockholm
08-23 21 12
monkeybizz.se