Category: Uncategorized

Lata semestrar är historia – allt fler reser i väg för att kompetensutveckla sig och sina fritidsintressen. RES Klas Ekman drog till Maldiverna, blev elev hos Surfakademin och upptäckte nya dimensioner av ringrostighet.

Vågen närmar sig. Det är fem år sedan sist och jag inser snabbt att det smartaste naturligtvis hade varit att vänta. Men. Av någon anledning börjar mina armar ändå att paddla.
I teorin skulle jag kunna få ett riktigt fint första åk. I teorin hade jag kunnat surfa fram som en riktig vinnare. I stället fortsätter jag bara framåt, plaskandes, halvliggandes och ser den steniga stranden närma sig.

Det här surfbrytet, en bit utanför Maldivernas huvudstad Malé, heter Jail och kallas så av två anledningar. Fram tills för två år sedan var det förbjudet att surfa här, på grund av det hus som vid en första anblick är förvillande likt en resort i mängden, men som i själva verket är ett fängelse som tar upp i stort sett hela ön.

Den andra anledningen börjar jag bli varse när jag försöker ta mig ut igen. Jag är fast. Stora vågor kastar mig gång på gång tillbaka, och trots att jag inte borde försöker jag parera med fötterna mot en havsbotten bestående av död korall. Det gör inte ont. Jag trampar inte på några sjöborrar. Men jag vet att jag kommer att få ångra mig och dessutom skämmas en hel del inför de andra, betydligt proffsigare deltagarna.

Dem ser jag dock inte till, jag vet bara att de befinner sig någonstans bortom den enorma våg som snabbt omintetgör alla mina pareringsförsök och kastar mig baklänges. Min funktionströja, en så kallad rash guard som ger skydd mot både sol och eventuella skavsår från surfbrädan, har kanat upp och ryggen dras över en strandbotten som är ungefär lika bekväm som ett rivjärn.
Jag kastar mig ut igen, dyker under ännu en våg och är ute på öppet vatten. Där är det bara att vänta på att bli upplockad i en liten gummibåt. Under tiden känner jag lukten av blod.

Fem veckors semester ska inte bara räcka för att hinna varva ner och vila upp sig för ännu en tung arbetsperiod, de ger också en möjlighet att lära sig något nytt eller fördjupa sig i ett gammalt intresse.
I mitt fall handlar det om att damma av gamla erfarenheter och se en ny plats på samma gång. Chansen att jag hade hamnat på just Maldiverna är annars ganska liten. För mig är ett antal veckors slappande på en strand samma sak som helvetet på jorden. Men när resan till öriket går att förena med en sorts högst privat kompetensutveckling är det en helt annan sak.
Maldiverna är en helt ny destination för Surfakademin. Företaget har funnits sedan 2005 och bedriver annars sin undervisning i Costa Rica och Biarritz. Det senare är Europas absoluta surfmecka sedan Ernest Hemingway-vännen Peter Viertel reste dit med sin longboard på femtiotalet.

Deras andra kurser är främst inriktade på nybörjare, Surfakademins primära mål är att göra surfingen till en ny svensk semestersport, ungefär som slalom. Maldiverna, där vågorna är rätt stora och där man surfar på rev, är för dem som redan vet hur man tar sig upp på brädan, en sorts examenskurs eller möjlighet till vidareutbildning.
Under tretton dagar lever vi ombord på båten Cobia. Det görs visserligen några strandhugg ett par kvällar, men de är undantag. Vi hattar fram mellan atollerna men tappar aldrig själva kursen.
Mina medresenärer är en brokig skara. Doktorander, entreprenörer, dj:er filmarbetare, fotografer och studenter. Så fort vi gått ombord på båten slängs dock alla normala statusbegrepp överbord. Det enda folk har i huvudet är sporten (även om alla verkar anse att just surfing är något mycket mer än sport). Och den enda konflikten som existerar är den mellan longboardåkare och de som valt shortboard.
De förra, mer traditionella, benämns ”nybörjare” oavsett hur länge de hållit på, de senare, med mindre och mer moderna brädor, kallas i stället för ”white trash”.

Vädret är fantastiskt, men ändå inte på vår sida. Vind och strömmar ligger inte riktigt rätt. På den fjärde dagen, efter att förgäves ha kryssat runt bland Maldivernas södra atoller på jakt efter bra vågbryt, dyker ett stort stim tandvalar upp bredvid Cobia och skingrar lite av den frustration som spritt sig ombord.
Inte ens de med mest surfabstinens kan värja sig mot att beundra djuren. Kameror klickar och det går en lång stund utan att någon klagar över att vår surfguide inte lyckats hitta några vågor.
De tidigare dagarna har gått åt till att kolla meteorologsajter och dividerande om ifall båten borde sätta kurs tillbaka mot Malé eller inte. Däremellan har alla försjunkit i ett dvalliknande tillstånd. Båten vaggar oss till sömns, liggandes på däck eller i sängarna. På kvällarna har det tittats på surffilmer, vilket bara ökat frustrationen.
Det märks också att sjön suger. Det är krig om frukost, lunch och middag. Aptiten är enorm. Bordskicket utplånat. Med en känsla av panik vaknar man till på morgonen och undrar om man missat en omelett.

Rent personligen kunde jag inte ha varit mer nöjd. Efter omplåstring och baddande med jod har såren på mina fötter och ben börjat läka.
En kväll åker vi i land på en liten muslimsk ö. Paradiset är belamrat av övergivna byggen. De enda människor som syns till är kvinnor i hucklen. Inte en enda man syns till. En souvenirbutik som är stängd förklaras raskt öppnad.
På tjugo minuter har vi gått runt ön och glatt konstaterat att det verkar lite trist ändå – vilket man förstås skadeglatt vill konstatera när man befinner sig på en plats med så behagligt klimat – när vi hör ett våldsamt buller. Genom ett fönster syns ett gäng ungdomar som sitter framför en enorm, av allt att döma sprillans ny platt-tv, och tittar på nya Rambofilmen.
Ingen av oss som är där har en lika modern hemma.

Tålamod har tyvärr aldrig varit min grej. Surfbrytet som båten lagt till vid heter Sultans och ligger även det i närheten av Malé. Det står snabbt klart att den första dagens missöde på intet sätt var en klantig engångsföreteelse.
Fem år tidigare lärde jag mig att surfa på Bali. Det tog en och en halv månad i vattnet utanför Kuta Beach. Sedan dess har jag knappt ens tagit i en surfbräda men hade någon vag teori om att det skulle vara ungefär som med cykling: har man en gång lärt sig det så behärskar man åtminstone grunderna.
Det stämmer inte alls. Jag ligger och plaskar för mig själv, får mjölksyra i armarna och kommer endast med på någon enstaka våg då och då.
I stället tvingas jag nöja mig med att njuta av naturupplevelsen: ett stort stim delfiner som passerar förbi och gör en sjudubbel saltomortal och en stor havssköldpadda som dyker upp bara några meter ifrån mig.
– Akta nötterna, de gillar sådant, varnar Christer ”Myggan” Myhrán, som är en av mina reskamrater.
Han nickar mot sköldpaddan samtidigt som han paddlar förbi ut mot lineupen.

Antagligen skämtar han, men jag ligger ändå en lång stund med benen hårt hoptryckta. Vilket förstås försvårar eventuella surfförsök än mer.
En stund senare sitter jag helt trollbunden och tittar på en vacker blå fisk som simmar förbi inuti en våg. Än en gång missar jag det faktum att vågen var på väg att bryta. Det slutar med att jag får ägna en kvart åt att försöka hitta tillbaka till positionen igen, medan jag blir överspolad av ännu ett så kallat ”freak set”, det vill säga vågor som är ofantligt mycket större än de vanliga.
Någon skakar roat på huvudet, men den där stunden kan ingen ta ifrån mig. Jag är kanske sämst här, men jag tror inte att de andra hade tid att bli riktigt lika begeistrade över den där vackra fisken.
Det är inte bara jag som har problem med formen. Surfakademins Jens Holmer är också helt slut i armarna efter två dagar. Till skillnad mot mig är han dock en obotlig optimist.
– Andra dagen är tuff, tredje är bättre, säger Jens efter två dagars surfande.
Dagen efter har han ändrat sig.
– Tredje är värst. Fjärde blir bättre.
Han får något slags medhåll från Klas ”Klasse” Johansson från Stockholm.
– Om man blev tvingad att surfa åtta timmar per dag i resten av sitt liv skulle man skjuta sig, säger han.

Den karln lever dock inte som han lär. Under resan snittar han på betydligt mer än så. Alla skakar på huvudet. Klasse är inte människa, han är en naturkraft.
Någon annan har fått sig en ordentlig smäll över bröstet.
– Du har fler revben än brädor, säger Linda Öhrström, en annan surfelev.
En del av oss nybörjare har haft svårt att sova på grund av muskelsmärtorna efter några dagars hårdträning, så i stället för ännu en surfsession blir det snorkling.
Strömmen är så stark att vi ens inte behöver simma. I stället glider vi fram över korallen. Nedanför passerar enorma klarblå fiskar och till vänster anas ett svindlande bråddjup. På väg upp i båten ser vi en enorm rocka.

Senare fångar jag äntligen en våg och får en liten åktur innan jag trillar och får ytterligare ett par vågor över mig. Därefter kommer en helt enorm och både jag och brädan far i väg åt olika håll. När jag försöker simma upp mot ytan går det inte. Min leash, bandet som förenar mig och brädan, är normalt sett min bästa vän i världen under sådana här omständigheter. Fast det finns undantag, som nu, när den fastnat i korallrevet.
Kvällen innan hörde jag två äldre surfare berätta om sin barnuppfostran. Hur de höll barnen nere i en pool, räknade till fem och sedan lät den frigöra sig från en leash. Konsten är att alltid fästa den på samma sätt, så att man som ren reflex kan lossa på den och inte panikartat börjar leta efter rätt ställe.
Det rådet har jag följt, så jag kommer upp lagom till att ännu en enorm våg kraschar rakt över mig. Dessvärre hinner jag inte frigöra brädan från revet innan det är dags för nästa. Och nästa. Innan den till slut lossnar har jag märkt att det går alldeles utmärkt att kallsvettas i vatten.
– Folk har drunknat på det där sättet, säger någon allvarligt när jag är tillbaka vid lineupen och berättar om mitt predikament.

En kväll äter vi middag på Alimatha Resort, ett ställe som egentligen bara brukar ha italienska besökare – något som fram för allt märks på badbyxemodet. Vår surfguide Boo sjunger Bob Marleys samlade låtkatalog och dricker champagne.
Efteråt brakar festen loss på båten. Jesper och Jens glider över matsalsbordet med bar överkropp och lämnar en gnistrande hinna av svett efter sig. Boo somnar i en liten dreadlockig hög. Vi andra nattbadar.
Morgonen därpå träffar vi på några av italienarna vid surfbrytet.
De blir inte kvar länge. En båt med upprörda tjejer kommer ut och hämtar sina killar. Hela lineupen ser på när de skamset paddlar bort till båten som lagt till i närheten.
Fotografen Bisse Bengtsson har en liten beef med en japan som ”snott” hans våg och puttar omkull honom när han kommer farande. Det börjar ryktas om att en båt med portugiser är på väg. Portugiserna är inte bara bra – och därmed konkurrenter om de bästa vågorna – de är dessutom kända för att inte acceptera de vedertagna reglerna om kösystem i vattnet. Det är något som väcker stort bekymmer redan på förhand.

Här ute råder en helt egen sorts nationalism, där vi oroar oss eftersom vi som svenskar befinner oss längst ner på hierarkin. Det finns surfställen i Sverige, men de är inte många, och sällan användbara mer än ett par månader per höst.

Surfbrytet Cokes ligger vid en gammal Coca-colafabrik. Chicken utanför en ö med en kycklingfarm. Ninjas har en strand som vaktas av stora svarta stenar.
Precis som i fallet med Jail finns det en allt annat än romantisk logik bakom namnen på de olika surfbryten.
De sista dagarna börjar jag komma i gång med paddlingen. Näst sista dagen får jag till och med en riktigt bra våg. Brädan får skjuts och det är bara att resa sig upp och luta sig så att den svänger av åt höger. Farten känns överväldigande och det hela pågår säkert bara i sekunder, men en sak är säker – det finns ingenting som det här.
Efteråt firas mitt åk med en öl ombord. Jesper DeRuvo trycker hål i en burk Bintang och räcker över den. Jag spiller inte en droppe och ser för första gången någon sorts beundran, eller snarare acceptans, i de andras blickar.

FAKTA
Surfskola på Maldiverna
I Surfakademins utbildning ingår resa till huvudön Malé på Maldiverna från Stockholm, fullpension under tretton dagar med coachning och feedback samt ett brett urval av surfbrädor. Resan dokumenteras med filmning och fotografering.
Priset är 28 950 kronor.

FAKTA

Problem med att varva ner? Ibland är det enklaste sättet att slappna av att i stället koncentrera sig hårt på något helt annat. Det finns gott om snabbkurser i världsklass.

MATLAGNING

Culinary Boot Camp
Förkortningen står inte för någon mäktig spionorganisation. I det här fallet avses Culinary Institute of America och deras berömda matlagningskurser. Under fem dagar får man lära sig knivkunskap, lyxmatlagning, konsten att prova viner och vilket vin som passar bäst till vilken maträtt. I priset ingår förutom helpension dessutom två kockuniformer.
16 000 kronor
ciachef.edu

VIN

Drick dig genom Bordeaux
Skolan L’ecole du vin de Bordeaux anordnar vinkurser där eleverna under tre dagar skjutsas runt i området och får provsmaka några av världens bästa viner. Bland exemplen finns Women in wine, en rundtur som endast är för kvinnor och där man endast besöker kvinnliga vinfabrikanter. En annan är Bordeaux Classics, som besöker de största och mest berömda slotten och odlingarna i och runt Bordeaux. Det går även att kombinera de olika utbildningarna.
Pris: kurs och boende på trestjärnigt hotell, från 645 euro
ecole.vins

SPRÅK

Franska på Sorbonne
Vissa språkkurser ser bättre ut på ditt cv än andra. Genom Avista är det möjligt även för vuxna att bättra på franskan på Sorbonne i Paris. Sommarkurserna finns i tre olika varianter: en på fyra, en på sex och en på åtta veckor. Inkvarteringen kan man antingen stå för på egen hand (kanske har någon bekant en lägenhet som står tom under sommaren?) eller så kan man bo på studenthem eller hos en familj.
Pris: fyra veckors kurs med boende i dubbelrum, från 13 100 kronor
avista.nu

Spanska på resan
Upptäck världen och lär dig spanska på köpet. Välrenommerade språkskolan Don Quijote erbjuder språkkurser för vuxna i så gott som alla spansktalande länder. Du kan välja kurser i Barcelona, Cuzco, Buenos Aires eller Havanna. Skolorna erbjuder även bra boendemöjligheter, om du inte förväntar dig lyx och allt för stora bekvämligheter.
Pris: från cirka 2 500 kronor per vecka (exklusive boende)
donquijote.org

SPORT

Löpning i Portugal eller Thailand
Det svenska löpreseföretaget Springtime ordnar varje sommar träningsläger i Monte Gordo vid Algarve i Portugal. Där får man bland annat chansen att lära sig springa sträckor längre än ett maraton tillsammans med löplegenden Rune Larsson (även en av Sveriges allra mest populära föreläsare). För den som inte enbart vill springa finns det även möjlighet att yoga med Blossom Tainton eller öva sig i dans.
Priser: Portugal med del i dubbelrum från 6 970 kronor, Thailand från 19 900 kronor
springtime.se

Dykkurs i Belize
Caye Caulker har kallats för den mest förtrollande ön utanför Belize. Med tanke på den klass som reven utanför denna lilla centralamerikanska stat håller generellt så säger det ganska mycket, och det är inte för inte som Caye Caulker brukar hållas för en av världens bästa dykdestinationer (särskilt det ställe som heter Blue Hole). På ön finns det gott om dykarskolor.
Pris: cirka 1 900 kronor för en kurs
cayecaulker.org