Så är semesterlivet på vägarna med en Polestar 2. Från Stockholm till Köpenhamn via Västervik, Hasslö, Eriksberg, Åhus, Lund, Emporia och Öresundsbron.

Text: Viggo Cavling, chefredaktör på RES.

Lördag

Hämtar ut en Polestar 2 och kör söderut utmed E4:an. Självfallet flyter det på hyfsat fram till Södertälje där långa köer gör att vi får snigla oss fram. Varför är det alltid köer i den syrianska metropolen? Obegripligt. Letar spår efter en krock eller olycka utmed vägen men hittar förstås ingenting. 

Bilen ligger som klistrad på vägen. Att köra en modern elbil är ungefär som att färdas i ett rymdskepp. Bilen både gasar och bromsar utan att man behöver göra någonting. Efter ungefär 90 minuter börjar det blinka på en av de stora skärmarna i bilen. Den tycker att jag ska ta en kopp kaffe och vila. Stannar och gör detta i Söderköping, men blinkandet fortsätter likväl. Jag försöker även ladda bilen i porten till Göta kanal, men det är fullsatt  på stationen bakom Hemköp. 

Lyssnar på Josefin Jinders Sommar. Hon kallar sitt ursprung för en fittfamilj och berättar mycket om vilka droger hon tar. Varför är för mig obegripligt, adhd är ju en diagnos, inte en förklaring. Jag hade blivit mycket ledsen om mitt barn hade pratat så om vår familj på detta sätt. Men det är uppenbart att Jinder inte har förmågan att tänka på någon annan än sig själv och möjligen sin dotter. 

En äkta nitlott från Google.

Det blir lunch i Västervik. Då avslöjas vilken lögnare Google är. Den första laddstationen på Google Maps är bara en övergiven parkeringsplats, den andra lyckligtvis äkta. Jag har ett kort som ska funka på 400 laddstationer i Europa, men förstås inte på Västerviks lokala nät. Min älskade fru hjälper mig att koppla in den stora sladden och ja, det visar sig fungera utmärkt. 

Hurra!

Vi går mot Slottsholmen, Västerviks finaste hotell som ägs av stadens mest kända son Björn Ulvaeus och drivs av hans dotter Anna. Vi passerar badhuset i vilket Björn badade i som barn. Då var botten täckt av gamla tånaglar. Idag är den kommunala byggnaden renoverad av Björn för runt 100 miljoner. Slottsholmen är ett hotell och en restaurang, i fastigheten som ligger på en liten ö finns också bostadsrätter. En skandal som SVT:s Uppdrag granskning ägnat många program. Jag har svårt att vara upprörd, att få ihop ekonomin i en nybyggd fastighet är inte det lättaste. 

Förr fanns här bara en restaurang som sedermera brann ner. Här jobbade Björn Ulvaeus som springpojke i tonåren på sextiotalet. Ett av uppdragen var att hämta pyttipanna och cykla till stadshotellet och lämna tallriken till direktören. När han var mätt åt Ulvaeus upp resterna. Planen var att tjäna ihop till en skidresa i Alperna, men när bussen kom och skulle hämta Ulvaeus fanns det ingen plats ombord. Pappa Ulvaeus hade försnillat pengarna. Då bestämde sig sonen för att aldrig lämna över den ekonomiska kontrollen till någon annan. Han skapade ett band som hette West Bay Singers och fick en hit. En manager från Stockholm kom farande och erbjöd ett skivkontrakt. Stikkan Andersson var generös, pojkarna skulle få knappt 2 procent av intäkterna. Björn frågade den lokala skivaffärsägaren om detta var okej, hen ryckte på axlarna och så blev kontraktet påskrivet. Stikkan bestämde då att bandet skulle byta namn till Hootenanny Singers och karriären rullade på. Med tiden träffade Björn en kille som hette Benny och de bestämde sig för att göra musik tillsammans. Resten är som vi alla vet historia och om detta finns det många bildbevis på Slottsholmens hotell. Det finns även en bok om Abba som man bara kan läsa på hotellet. 

Utsikt från Slottsholmens uteservering.

Tyvärr anländer vi sent och missar lunchen, men i baren får vi två vårrullar med kyckling och en langos med skagenröra. Det funkar fint. Anna tar ett glas vitt vin och jag en alkoholfri öl. På vägen tillbaka ser jag en kvinna med en gigantisk dödskalle-tatuering på ryggen. Jag ser även en cyklande man i min egen ålder med piercade bröstvårtor och rikligt med tatueringar. Jag vet att detta numera är mycket vanligt över hela världen, men ändå, Västervik sticker ut i min personliga statistik. 

 

Två och en halv timme senare parkerar vi bilen utanför en liten sommarstuga på Hasslö i Blekinges ljuvliga skärgård. Vi är nu i PM Nilsson-land.

Rapport om detta kommer i morgon. 

Söndag

Nu är vi på Hasslö, en ö utanför Karlskrona, ungefär lika stor som jetset-ön Sandhamn i Stockholms skärgård. Men där upphör likheterna. Detta är sosseland. Arbetarna på varvet inne i stan bodde här när Tage E var Gud och statsminister. Mest känd är Fabian Månsson som förärats en stor staty mitt på ön. Fabian har även sin egen gravplats och väg. När Olof Palme talade till Månssons ära på sjuttiotalet kom 5 000 personer och lyssnade.

 

Ön är platt som en pannkaka och alltså perfekt att cykla på. Vi hojar över hela ön och äter lunch på Sjöboden. Det serveras både fish and chips och Bao Bun med fläskkött till anständiga priser. Krögaren berättar att han bor i Sälen och ska återvända dit när säsongen är slut i mitten av augusti.

Badar gör man helst på öns insida, ut mot Östersjön sjunker vattentemperaturen som en sten mot havets botten. Vi hänger vid Hallarna, den inre av öns två hamnar. Här finns nyrenoverade bryggor och en liten trampolin som fungerar utmärkt. Termometern som ligger på ytan visar 19 grader. En meter ner är det 15 grader, säger mitt dyk. När solen sänker sig över ön blir det sagolikt vackert.
Även människorna här är vänliga. I öns Facebooks grupp klagar man på turister som inte hälsar. Tänk att de inte förstår att ta seden dit man kommer. Här känner alla varandra och alla människor är lika mycket värda. Alla utom Fabian Månsson som slogs för arbetarna vid seklets början och fick sitta i Sveriges riksdag innan det blev allmän rösträtt. Då blir man värd en staty. Men först efter sin död förstås.

Idag ska vi utforska Karlskrona. Ska bland annat köpa spray mot snarkning.
 

Måndag 

En gång i tiden var Karlskrona landets tredje stad. Den andra var Riga och den första var huvudstaden Stockholm. Karl den XI ansåg att stormakten Sverige behövde en reservhuvudstad och utsåg Karlskrona. Följaktligen fick Horace Engdahls hemstad gator breda som avenyerna i Paris, norra Europas största torg och ett skyddsrum under staden med plats för 6 000 personer. Men det blev aldrig en evakuering av den “riktiga” huvudstaden och Karlskrona tappade sin glans och blev omsprungen av ett stort antal städer i riket. 

 

Gert Wingårdhs bostadshus vid Kilströmskaj.

Dagens lokalpolitiker bestämde sig för att göra något åt detta och ringde arkitekten Gert Wingårdh och bad om en signaturbyggnad. Det blev tre bostadshus i trä vid Kilströmskaj några stenkast från stortorget. Husen har fått igång debatten i lokaltidningen Sydöstran. Även rättshaveristerna i Arkitekturupproret har uppmärksammat fastigheten och utsett den till Blekinges fjärde fulaste. 

Själv tycker jag att de nya huskropparna smälter fint in i den brokiga stadsbilden. Att glasa in balkongerna mot havet från början är riktigt smart. 

Blomlöfs på Saltö i Karlskrona.

Åt lunch på Blomlöfs på Saltö mitt emot Wingårdhs nybygge. Jag blev en smula upprörd över kön på femton minuter och beskedet att det tar 30 minuter att få fram en räkmacka. Men i semestertider gäller det att inte hetsa upp sig i onödan. Betyg: ⅗.

Har läst ut sommarens första deckare: stjärnadvokaten Jonas Erikssons debutroman Tjuv och polis. I valet mellan korrekthet och spänning väljer Eriksson ofta det första. Men på slutet blev det ändå en bladvändare. 

Idag styr vi vår Polestar mot Blekinges mest fashionabla jakt och spa-hotell: Eriksberg. På vägen passerar vi Gyön. FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan brukade hänga här när han var i riket. 
 

Tisdag

Skriver dessa rader i den stora dubbelsängen på Eriksberg. Framför mig finns en gigantisk savann där det betar dovhjort och visent. Det sista är en gigantisk buffel. Länge var arten utdöd, men tack vare djurparker som Skansen och Eriksberg har visenten överlevt i fångenskap för att nu åter vara i naturen. 

Vi bor i Arken, en nybyggd trälänga med 34 rum som svävar över marken på stolpar. 

Jag har bott på många hotellrum under mina sex och ett halvår som chefredaktör på Travel News. Rum 305 på Eriksberg är ett av de absolut bästa. Magisk utsikt, gigantisk balkong, ljuvlig säng och ett funktionellt badrum med rejält dörr och stora ytor för necessärens innehåll. 

I lokaltidningen läser jag att prins Carl Philip har designat några av rummen. En gång i tiden frågade min vän Dominika Peczynski i en stor undersökning svenska folket vem som var smartast i kungahuset. Kronprinsessan Victoria vann. Dummast ansågs prins Carl Philip vara. Han måste nu omvärderas för mitt rum är suveränt. 

Eriksbergs huvudbyggnad.

Den ny byggda arken.

En gammal länga.

Eriksbergs huvudbyggnad.

Hela anläggningen är långt över mina förväntningar. Igår åt vi en fantastisk middag och före det ett skönt dopp i poolen och ett härligt häng i bastun. Detta ställe kan jag verkligen rekommendera. 

Vi har ännu inte åkt på den stora safarituren i parken så rapport om detta kommer i morgon. 

Före Eriksberg hängde vi med familjen Elding på Gyön. Den absolut vackraste viken i Blekinge om ni frågar mig. 

Vi fick se Kofi och Nane Annans gamla sommarhus, ett mycket enkelt sommarnöje som saknade tv. I denna vik huserar även delar av familjen Wallenberg och Gynning. 

Det sägs att en äldre släktings förmögenhet började med att han vann stort på lotteri. Han kände sig då gynnad och det gav namnet Gynning. När jag träffar Carolina nästa gång ska jag fråga om denna skröna verkligen stämmer.

Idag fortsätter vår resa till Sturkö. Här lär Richard Jomshof med familj husera.
 

Onsdag 

Nu har jag sett dovhjort, visenter, davidshjort och massor av vildsvin i sin naturliga miljö. Vi missade tyvärr mufflonfåren och havsörn. Men på vägen från Eriksberg till vår friggebod på Hasslö tyckte jag att jag såg en örn genom bilfönstret, oklart om det var kungs- eller havsörn. Det kan också ha varit asätaren glada… mina ornitologiska kunskaper är inte på topp.

Utsikten på Erriksberg saknar vatten och el, å andra sidan är det mitt naturen.

Fina Eriksberg ägs och drivs av pappa Rune Andersson och son Johan Andersson via familjebolaget Mellby gård. Precis som många andra stenrika industrialister har de köpt på sig ett hotell på vischan som går med förlust. (Andra kända exempel är OMX-grundaren Olof Stenhammar och EQT-grundaren Conni Jonsson.) Hur kan detta komma sig? Mitt svar är att ägarna lyssnar mer till sin inre röst än kunderna. På Eriksberg finns ett gigantiskt skogsområde fyllt med ståtliga djur och en väldigt liten pool med många barn. Bygg ut det senare och skapa ett större område för barnfamiljer så tror jag att lönsamheten kommer. 

Visst, då blir Eriksberg mer av ett tivoli och mindre ett vuxendagis för män som vill leka högadel. Men på lång sikt är det inte bra för ett hotell att gå med förlust. Även om ägarna har mer pengar än de någonsin kan göra av med. 

Vi körde en omväg förbi Sturkö och hängde på Kristinas trädgårdskafé. En gammal frikyrka förvandlad till loppis och kaffestuga. Köpte en Grisham-pocket för 5 kronor. Det blir inte mer svensk sommar än så. Sen blev det ett dopp på Sturkö Camping. Familjen Andersson borde komma förbi på ett studiebesök och lära sig hur man trakterar barnfamiljer med liten plånbok. 

Idag styr vi Polestar 2 mot Åhus Seaside och passerar Wanås slott på vägen.
 

Torsdag 

Alla människor behöver i ungdomen ett universitet. Mina två stora under tidigt nittiotal var konsthallarna Rooseum och Malmö konsthall i Malmö. Men jag hade även ett sommaruniversitet: Wanås i Knislinge som drevs av Marika Wachtmeister. Här kunde man titta på samtidskonst i en gigantisk slottspark och här gjorde jag några av mina allra första intervjuer. Minns speciellt en med Ernst Billgren. Han var overkligt cool. 

Marikas förebild när hon skapade Wanås konstpark var det danska konstmuseet Louisiana och likheterna är stora. På båda ställena smälter konsten och naturen samman och blir ett besöksmål som får axlarna att åka ner och mungriporna att åka upp. Varje sommar behöver en promenad i den gamla snapphaneskogen och ett återseende av några fantastiska konstverk. Här är några av mina favoritverk:

 

Vägen från Hasslö till Wanås är sagolikt vacker. De gamla landsvägarna i Sverige är ofta övergivna eftersom alla tycks föredra de breda europavägarna. Följaktligen blir körningen med Polestar 2 ljuvlig på dessa mindre vägar. Vi susar fram genom ett landskap med åkrar, lövskog, rullstensåsar och sjöar. Elbilen må vara en utmaning att ladda, men att nästan ljudlöst susa fram i världens vackraste landskap är en zen-liknade upplevelse.

 

Nu har vi kommit till Åhus Seaside. Hotellet invigdes den 17 juni 2022 och har 72 rum, konferens- och festvåningar, restaurang samt spa. Verksamheten drivs av Skånes bästa hotellentreprenör, Kjell Jakobsson, ägare till Room Republic. Han driver även några av Helsingborgs bästa hotell och ett hotell på Mallorca. 

Hotellet ligger precis vid Täppetstranden i Åhus, precis norr om hamnen. Strax söder om hamnen finns Äspets naturreservat med strand, vilken playa som är finast är en fråga i samma division som kampen på näset mellan Skanör och Falsterbo. Alltså en match i paradiset. Åhus är nordöstra Skånes Saint Tropez, det är hit den regionala societeten åker för att synas och bli sedd. Åhus Seaside är den bästa teatern för dettaskådespel. En snygg fastighet som smälter väl in utmed den långa sandstranden. Rum 201 är suveränt. 

Detta betyg får även restaurangens hamburgare och dry martini. Havet utanför är mäktigt, men oj vad kallt. Igår var det med god vilja 16 grader i vattnet. Då blir man inte kvar många minuter i de milda vågorna. 

Nu drar vi vidare till Köpenhamn, men hinner med en mellanlandning hos familjen Borg i Lund.
 

Fredag 

Kör söderut på E22. Polestar 2 är gjord för att ligga i 139 kilometer på asfalt, speciellt när man slipper mötande trafik. Expressladdar i 40 minuter i Kristianstad för 250 kronor. Problemet med de bästa laddstationerna är att de ofta ligger i ett industriområde flera kilometer från stadskärnan. Jag vet att Eon har planer på att installera snabbladdare på centrala hotell, men att detta måste bekostas av fastighetsägarna. Det mesta är ogjort som Ingvar Kamprad brukade säga.

Äter lunch på Mårtenstorget i Lund med familjen Borg. Underbart sällskap, men maten på restaurang Ved utanför Klas Anshelms konsthall har förbättringspotential. Min ceasarsallad innehåller gummiliknande kyckling och överkladdig romansallad. 

Vi shoppar på Emporia utanför Malmö innan bron och den danska kronan. Köpcentrumet som är ritat av Gert Wingårdh har blivit en mötesplats för smältdegeln Malmö. Här trängs alla från gängkriminella via societeten i Skanör till torparna från Teckomatorp och knegarna i Malmö. Och förstås drösvis med danskar som rör sig på samma sätt som shejkerna i Dubai.

 

Nu bor vi på hotell 25H på Papirøn, rapport i morgon i dagbokens nästsista avsnitt.
 

Lördag

Nu är vi i Köpenhamn. Det finns så många anledningar att komma hit att jag knappt vet var jag ska börja. Det första som slår en när man är på andra sidan Öresundsbron är arkitekturen. Min vän arkitekten Jim Asklund gjorde på 80-talet en tv-film där han jämför våra två länders arkitektur och den fick namnet 3-0 till Danmark. Här är arkitekturen modig och rolig. Vacker och sexig. Spännande och nyskapande och ändå gör man inte våld på den gamla medeltida stadskärnan. Det nya och det gamla finns sida vid sida och det gör staden levande.

55H i Köpenhamn.

Vi bor i ett nybyggt hus, men det smälter fint ihop med de gamla hamnmagasinen som finns i närheten. Det ligger på Papirøen som ligger mittemot Nyhamn, en ny vacker sensuell cykelbro förbinder de två stadsdelarna. På denna konstgjorda ö förvarade man länge stadens behov av tidningspapper, men eftersom detta behov minskat har man gjort något nytt. 

Nybyggd restaurang i Operaparken.

Food court vid Reffen.

Nya hus vid Reffen.

Den nya Operan i Köpenhamn, en gåva från redaren A.P. Møller till Drottningen på hennes födelsedag. Ritad av Henning Larsen.

I mellanperioden var här stans största food court. Den har nu flyttat ut på Reffen, ett gammalt industriområde ut mot sundet som förr var industri. Transformationen går långsamt och människor i staden hinner med. 

Hotellet vi bor på är ett 25H, inte helt olikt Petter Stordalens Hobo vid Brunkebergstorg. Inredningen har Erik Nissens Stylt gjort. Blommorna i hissen är när man granskar dem kapsyler från ölburkar och flaskor. Hotellet är snyggt och mysigt.

På rummet ligger en gratistidning vid namn Companion. Den tipsar om kul ställen i närheten, ungefär det Nöjesguiden brukade göra innan den blev skämttidningen Mad. 

Vi hyr cyklar i receptionen och hojar runt i staden. Köpenhamn är den ultimata cykelstaden. Här är två hjul utan en motor, alltid mer värda än fyra hjul och en motor. Tempot är behagligt och alla följer trafikreglerna.

I fristaden!

Vi spanar in Christiania som slutat med öppen haschförsäljning efter en gängskjutning med dödlig utgång. Den gamla fristaden är i ett skrämmande stort behov av en gigantisk renovering. 

Nära Guldkulan.

Utsikt från Guldkulan.

Guldkulan på Vår frälsares kyrka i Christians hamn.

Mittemot ligger Vår frälsares kyrka. Högst upp på kyrktornet sitter en guldkula. Min farfar och namne Viggo Cavling har skrivit en roman om denna kula. För att hylla hans minne bokar vi en tid och klättrar upp mot kulan. Det är svindlande högt upp och jag är rädd att trilla ner, men min fru håller min hand så allt går bra. 

Plums!

Vi hinner även med att bada mitt i stan i en hamnbassäng vid Islands brygge. Det är helt gratis att gå in och dyka från det höga hopptornet. Vattnet från Öresund är hemma för mig som är uppvuxen på andra sidan sundet i Malmö.

Efterrätt.

Blåstång med blommar på Aska. Första rätten.

Kålrabbi på Aska.

Löjrom.

Kaviar med ål i botten.

Hummer. Mums!

Dagen avslutas med en bjudmiddag på Tivoli. Brooklyn-krogen Aska gör ett gästspel i det japanska tornet. Serverar och presenterar maten gör den svenske superkocken Fredrik Berselius. Det är förstås sanslöst gott. Rätterna har bas i de råvaror som finns norr om New York, alltså inte helt olikt nordisk mat. Maten är elegant, men glömmer aldrig bort att det viktigaste är smaken. Pilgrimsmussla, languster, hummer, ål, löjrom och belugakaviar passerar revy tillsammans med generösa mängder vin från Frankrike och Tyskland. Att äta en avsmakningsmeny med ett tjugotal serveringar är en utmaning i paradiset. Att hålla uppmärksamheten uppe samtidigt som det med tiden blir trångt i magen är en utmaning. Men på Aska är tempot behaglig och portioneras storlek perfekt så vi lämnar Tivoli och cyklar tillbaka till vår ö nöjda och belåtna. Askas två stjärnor i Guide Michelin känns självklara.

Jag blir lycklig av att vara i Köpenhamn, det enda som är jobbigt är att allting är 50 procent dyrare än i Sverige. Därför ska vi snart återvända till Sverige och avsluta denna dagbok. 
 

Söndag 

Avslutade vistelsen i Köpenhamn med att besöka ett av mina favoritmuseum i världen: Glyptoteket. Här kan man titta på allt från egyptiska mumier till fransk 1800-talskonst. Det är vackra salar med ståtliga marmorskulpturer med par som antingen hånglar eller slåss. Ja, konsthistorien (läs manliga konstnärer) har sedan urminnes tid haft ett komplicerat förhållande till kvinnor. Det började med Adam och Eva om vi ska tro skulpturerna i Glyptoteket. 

Missa inte takterrassen med magisk utsikt över Köpenhamn. Att fika i ljusgården fylld med tropiska växter är också ett måste. Museet är väldigt dåligt skyltat, men fråga personalen om du letar efter något speciellt, de vet var Gauguin och van Gogh-målningarna hänger. 

Det blev ännu ett bad i vattnet utanför vårt hotell 25H på Papirøen. Sen var det dags att sätta sig i Polestar 2 och åka tillbaka till Sverige och en valuta som gör att man inte känner sig rånad varje gång man köper en glass. 

Sommar-Köpenhamn.

Avslutningsvis några ord om Köpenhamn som turiststad. Visit Stockholm borde komma hit på studiebesök. Studera till exempel utbudet av lånecyklar. Vi körde med Donkey Republic, bra cyklar, bra app och låga kostnader. Överallt finns det cykelbanor, på de flesta är mopeder förbjudna vilket innebär att Foodora, Uber Eats och Volt inte förpestar stadsrummet med avgaser. 

Spana in CPH Card, QR-koden i appen gör att man kommer in överallt och kan åka var som helst med kollektivtransporter. Kortet har 40 år på nacken och är en institution som funkar. Att Stockholm inte förmår att skapa något liknande gör huvudstaden till ett u-land när det kommer till turism.

Eller besök Kastrup. Nordens bästa flygplats är smidigt att komma till oavsett om du kör bil eller åker kollektivt. Och väl på Kastrup är så tidseffektivt som möjligt att komma från tåget, tuben eller bilen till din gate. Här har Arlanda SJUKT mycket att lära som jag brukar påpeka.

I Sverige tar varje institution på resan ansvar för sitt lilla område, men att samarbeta med andra för att nå ett högre resultat tycks ofta omöjligt. I Köpenhamn är det människans upplevelse som är i fokus. De olika institutionerna har i uppgift att foga sig i ett större system med högre mål: allmän trivsel. Då uppstår en känsla av generositet som kan liknas vid känsla av att stå framför ett fantastiskt konstverk.

Nu tar dagboken semester några dagar, men kommer tillbaka när jag är i Georgien på fredag. Håll ut!