Category: Uncategorized

  • Kulinarisk medelhavshistoria

    Mat har alltid gått över gränserna. Redan under antiken reste man ut i världen med ögonen öppna och smaklökarna beredda. Eja Nilsson tar oss med på en historisk matresa genom Grekland, Italien, Spanien och Turkiet

    Redan de gamla grekerna åt goda fruktkompotter till den grillade osten från Kreta. Friterad camembert med hjortronsylt och dagens trendiga marmelad eller membrillo (fast fruktgelé) till de baskiska getostarna är en gammal idé, som redan grekerna kände till år 330 före Kristus.

    Det är lätt att tro att vi är de första som reser ut i världen med ögon och öron öppna och smaklökarna beredda. Att gastronomisk turism är ett helt nytt fenomen. Men var än i världen man gör ett nerslag i matkulturen landar man pladask i historien. I Medelhavsområdet är historien ständigt närvarande vid matbordet. Så förstår man att ta på sig de historiska glasögonen kan man läsa på tallriken och se flera hundra års historia snyggt och prydligt framdukad vid matbordet.

    Grekerna var ju en stormakt under antiken och man reste kors och tvärs över Medelhavet. Kreta var känt för sin olivolja, som skeppades ut från de stora hamnarna. Än i dag kan man se de stora olivoljekrukorna, som står i det minoiska palatsets källare på Knossos utanför Heraklion.

    Nya matidéer var man inte heller främmande för. Det fanns drygt ett tiotal kända kockar och matskribenter (!), som gärna skrev om mat, måltider och de goda råvarorna. Themachides från Rhodos var till exempel känd för sina såser och för att han var en hejare på att grilla.

    Archestratus kan kanske kallas världens förste konsumentreporter. Han satt på Sicilien och såg, smakade och skrev ner allt han upplevde. Han diskuterade i sina skrifter saker som vilken tonfisk som var godast: den från Medelhavet eller den från Svarta havet. En annan skribent skrev drygt ett tiotal böcker med den enkla och rättframma titeln: Om måltider. Helt enkelt goda måltidsbeskrivningar.

    KOCKAKADEMIER OCH DRYCKESLAG
    Redan de gamla grekerna säger vi ofta – och vi vet att de var intresserade av god mat. Det kan man se på målade bägare och vinblandningsskålar, som finns kvar från den tiden. Bilderna berättar om vardagsliv och fest, ja till och med uppsluppna och bråkiga fester och dryckeslag, både hos gudarna och vanliga människor i dåtidens Grekland. De samlades till dryckeslag, så kallade symposier, där de samtalade och svingade keramikbägaren, kylixen. Till serverades små rätter, som krossade oliver i olivolja med örter och kryddor eller dipp av olika slag. Dessa är föregångaren till dagens meze och tapas. De krossade oliverna med korianderfrön och andra smaksättningar kan påminna om tapenade.

    Man hade tvååriga kockakademier, där de goda kockarna utbildades. Man experimenterade med rätter som skaldjurskorvar med mosaik av hummer och skaldjur, sägs det. Det sägs också att de rika familjerna överbjöd varandra för att få en riktigt bra kock. Man lockade med både pengar och slavpojkar till hjälp i köksarbetet. Recept var också något som man gärna knyckte av varandra och fick kökspojkarna att skvallra om.
    Man hämtade goda råvaror från olika delar av det grekiska riket.

    När Alexander den store på trehundratalet före Kristus begav sig österut för att erövra hamnade han i Persien, ett land med en blomstrande och rik kultur – även matkultur. Historien förmäler att han tog sig en persisk prinsessa och att många av hans soldater tog med sig persiska kvinnor tillbaka till Grekland. Men tänkte de på att de därmed också importerade matkultur? Säkert inte.

    Ett spår från detta är idag vintergrytorna på det grekiska fastlandet, som blandar kött och torkad frukt som katrinplommon och aprikoser, precis som perserna gjorde. I det gamla Persien stod kontrasterna i högsätet i religion, kultur och samhälle. Svart och vitt, det goda mot det onda – och i maten kombinationen sött och salt. Samma kombination av frukt och kött finner vi också i Marockos taginerätter med lamm och aprikoser och kyckling och katrinplommon, vilka alltså också har rötter i det förkristna Persien.

    DEN SALTA SMAKEN
    Romarna var lite mer långsamma uti matkonsten. Men greker kom till Italien, slog sig ner och förde med sig nya tankar, idéer – och varor. Vinstockarna i södra Italien har med dagens moderna metoder DNA-bestämts och nu vet man med säkerhet att de stammar från Grekland. En känd syditaliensk druva heter just uva di Troia.
    Staden Gallipolli är just en av de städer där grekerna lämnat spår efter sig. Namnet kommer av kallá polis, alltså ”vacker stad” på grekiska, och än i dag hålls gudstjänster i den lilla kyrkan på grekiskt vis, hörde jag när jag nyligen var där.

    Många krig och sjöslag utkämpades i Medelhavet mellan greker och romare och man tog krigsfångar. Det sägs att romarna gärna tog de grekiska kockarna som krigsfångarna och införlivade dem i de kejserliga köken och hos de rike i Rom. Matkulturen utvecklades. Nya idéer kom till.

    Många romare skrev kokböcker och där får vi veta vad man åt och vad man tyckte om. Apicius var en av de kända romerska kokboksförfattarna, som lämnat många recept till eftervärlden. Vad man inte alltid vet är precis hur rätterna ska smaka. Men man vet att romarna uppskattade den salta smaken, som de fick från saltad, jäst och pressad småfisk. En slags fisksoja, om man så vill. Vid utgrävningarna i Pompeji har man hittat det som kan kallas världens första reklamskylt, där en producent skriver: ”Bästa garum, denna vägen”.
    Garum var deras favoritkrydda och än i dag återfinns den salta smaken i romarnas spår.

    Venedig har ett speciellt kök, där man smaksätter med sardeller, oliver och ansjovis för att få fram sältan. Där finns rätter som bigoli en salsa, spagetti med salt löksås med sardeller, russin och oliver. Även saor e sarde, en sorts sötsur sardininläggning har det salta i smaken.

    Provence gör man dippen achoide med ansjovis eller sardeller och har lök- och sardellfyllning i piroger.
    Man låter också sardeller koka med i köttgrytor som broufado, för att få fram den rätta sältan.
    Även vitlöksmajonnäsen aioli kan vi tacka romarna för. De mosade vitlök och vispade den kraftigt med olivolja till en skummig sås – vilket även grekerna kände till. Alli-olli kallades såsen, av latinets allium (vitlök) och oleum (olja). Idén kom till Provence med romarna under antiken och i dag får man knappast en fisksoppa i Provence utan den obligatoriska vitlöksmajonnäsen.

    Provence var ju en lydprovins under romarna, därav namnet provincia, som senare blev Provence. Så känner man den salta smaken på tungan kan man gott gissa på att romarna har passerat. Är smaken däremot sursöt av vinäger, sardeller, honung och russin kan man ana att även araberna har tagit vägen förbi, även om också romarna gillade det sursöta. I Apulien i södra Italien är det sardeller, oliver, kapris och honung i var och varannan rätt, liksom på Sicilien, där man kombinerar sardeller och honung i pastasåser.

    KAMELKARAVANER TILL ÖSTERN
    Araberna var nyfikna på alla områden och dem kan vi tacka för mycket. Från sexhundratalet reste de ut i världen och hämtade hem nya kunskaper och nya råvaror till Medelhavsområdet, som ris, persikor, mandlar, sockerrör, auberginer och citrusfrukter. Kamelkaravanerna gick i fast rutt till Fjärran östern och kom hem med kryddor, sidentyger, medicinska kunskaper, frön och skott av plantor. Från början gav kaliferna varandra citrusträd i present till de egna trädgårdarna, för frukterna var för sura att äta. Men de förädlades så småningom och så fick vi apelsinerna.

    När vi äter pepparkakor kan vi också skänka en tanke till araberna, för de har sitt ursprung i den tiden då araberna hämtade kryddor från Fjärran östern via den stora kryddbasaren i Konstantinopel, nuvarande Istanbul. Sidenvägen till Fjärran östern kallas också ibland Kryddvägen. Kryddorna vandrade sedan på medeltiden visa handelsvägarna till Nürnberg och användes från början som medicin, och stoppades i kryddkakor som såldes av munkarna.

    Man kan nästan följa ett doftspår från Fjärran östern, Mellanöstern och till Istanbul, den egyptiska basaren som än i dag ligger vid hamnen. Kanel, nejlika, muskot, svartpeppar, spiskummin och saffran. När en grekisk husmor tar kanel i köttbullssmeten eller kryddar en sås med spiskummin så påminner det om kontakter med Mindre Asien och kamelkaravanerna till Fjärran östern.

    Ända in i vår tid har det ju också bott en grekisk minoritet i Turkiet, bland annat i Istanbul, och de tvingades lämna Turkiet 1920–1922, den sista gruppen så sent som för tjugofem år sedan. Dessa turkiska greker slog sig ner i förorten Nea Smyrni (det nya Izmir) vid Aten och än i dag doftar hela området av Fjärran österns kryddor vid middagstid. Detta kök kallas på grekiska i politiki kuzina och på grekiska restauranger känner du genast igen det på doften av orientaliska kryddor. Alltså ett kök med mycket historia. Namnet betyder köket från staden och staden i det sammanhanget är Konstantinopel, alltså Istanbul.

    Kryddorna var rikedom. Matkulturen utvecklades, nya kryddor kom till och idéer spreds. Renässansen var rik på kryddor och man visade gärna sin rikedom. När den unga furstedottern Katarina av Medici skulle gifta sig med frankernas kung på femtonhundratalet ville hon inte resa dit utan sina kockar, som ju var ättlingar till de gamla grekerna. Frankerna var inte kände för någon särskilt högtstående matkultur. Så vill man spetsa till det kan man ju säga att den franska matkulturen rent faktiskt utvecklades tack vare grekerna.

    MORER OCH KRISTNA
    Araberna spred sig runt Medelhavet och via morerna kom de in i Spanien, där de stannade många hundra år fram till fjortonhundratalet. Med morerna kom ris och saffran till Spanien och där ser vi förstås ursprunget till nationalrätten paella. Mandlar, persikor och citrusfrukter är andra råvaror som också kom till Spanien med morerna.

    Turkarna har också under sina färder, krig och ockupationer runt Medelhavet satt sin prägel på köken. Balkan är ett typiskt exempel, där den södra delen länge var ockuperad av Turkiet och därför lagar man än i dag vinbladsdolmar, kebab och andra turkiska rätter. Mellan-Balkan har kontakterna till Italien med ett italienskpåverkat kök som följd, och de norra länderna i området hörde in under den kejserliga dubbelmonarkin med Österrike-Ungern. Därför har man samma bakverkskultur som i Wien och sitter på eleganta kaféer i Zagreb med samma goda kakor. Det är också därför man i norra Italien har jäsdegskakor à la panettone, medan södra Italien är påverkat av araberna och gillar de riktigt söta bakverken med kanderad frukt.

    Men man kan inte alltid säga varifrån vissa rätter och idéer har kommit. Maten är en ”mjuk” vetenskap som vandrar över gränserna och många idéer är universella och självklara, andra uppstår på olika håll och sprids. Arkeologi och skriftliga dokument berättar förstås en del av historien, men också språkvetenskapen ger fingervisningar. Ett ord som ris finns ursprungligen i sanskrit och kan följas språkligt på sin väg från Indien via Fjärran östern till Mellanöstern, Medelhavsområdet och Nordafrika. Ofta är ordet ungefär det samma, som riso eller arruz.

    GE MIG EN PORTUGAL
    I Grekland ber man om en portokali när man vill ha en apelsin, alltså en Portugal. Men varför? Apelsinerna kommer ju inte från Portugal – men det trodde man en gång i tiden. När de portugisiska upptäcksresandena som Vasco da Gama begav sig ut i världen, för att hitta en lättare och billigare sjöväg till kryddorna runt Sydafrika, kom de hem med förädlade citrusfrukter med god smak. Inte de vackra träden med sura frukter, som var de första araberna fört med sig till Europa. Så de goda apelsinerna kallas än i dag i både Grekland, Turkiet och det arabisktalande Mellanöstern för en portugal.

    Men man får också komma ihåg att Medelhavets gastronomiska historia också är bevattningskonstens historia. Utan sinnrika bevattningssystem med grävda kanaler, vattenhjul med lerkrukor och reglerade översvämningar hade vi inte känt det bördiga Medelhavsområdet – och den gastronomiska rikedomen – som vi känner i dag. Det var ett torrt område med stora ökenområden och det ursprungliga köket var nomadköket bland beduiner och berberna i Saharaöknen. Man bakade platta bröd (jämför med dagens pitabröd) i runda lerugnar, hade tillgång till kamelkött och -mjölk och färska dadlar.

    Det gröna som växte på bergssidorna i Mellanöstern åts både färskt och kokt, man lät mjölken surna naturligt till yoghurt i stora lerkärl utomhus, där luftens bakterier bidrog till surmjölkskulturen. Kom ihåg att på den tiden fanns inga tomater, auberginer, mandlar, persikor, zucchini, apelsiner, citroner och heller inget ris eller någon potatis.

    Så matkulturen får man se som en levande berättelse om historiens utveckling, där det hela började i den Gyllene triangeln mellan Eufrat och Tigris, där människan flera tusen år före Kristus började domesticera höns och odla olika sädesslag. Men många idéer är universella och finns i stora delar av världen. Från början har mycket varit en konserveringsteknik. Vad är pasta och skorpor annat än ett sätt att förvara mjöl i längre tid? Små platta bröd, bakade i lerugnar, sägs ha varit föregångaren till dagens pasta. Testaroli, pyttesmå plättliknande pastaplattor, var från början bröd, som fick torka när de skulle förvaras i längre tid. De kokades och åts med en sås – senare tomatsås – och se, där har vi idén till pastan!

    Vänd blicken hemåt och se på vår svenska gravlax. Vad är det annat än ett sätt att förvara all den lax man drog upp i Norrlandsälvar och vid kusterna?
     

  • Kroatiens guldkust Dalmatien

    Kroatiens guldkust Dalmatien

    Kroatiens Dalmatien bjuder på en förtrollande blandning av pittoreska fiskebyar, magnifika medeltidskloster och vildvuxna kryddodlingar. Andrea Alborno kryssar mellan öarna i den kroatiska skärgården.

    Text: Andrea Alborno Översättning: Fredrik Muhr

    Hotell i Dalmatien

    Dagen gryr. Färjan från Ancona glider långsamt fram över hamnens spegelblanka vatten samtidigt som Split vaknar till liv. De första solstrålarna bryter fram i en brusande symfoni av kvinnoröster från marknadsplatserna – fiskmarknaden bakom nyrenässanspalatset Trg Republike och frukt- och grönsaksmarknaden i närheten av Dioklecijanova Palaca.

    En kopp kaffe på Bar Luxor löser upp gruset i ögonen. Miljön är nära släkt med den på kaféerna i det angränsande Italien. Någon läser tidningen över kaffet medan andra sitter och småpratar i ett hörn. Det känns normalt och familjärt samtidigt som man kan förnimma ett eget kroatiskt stuk.

    Med hjälp av kaffet påminns vi om att Kroatien inte bara är soldränkta vikar och kristallklart saltvatten, utan också ett krigshärjat land där olika kulturer och folk både drabbat och smält samman. Här i Split blandas gotik med barock, venetiansk arkitektur med dalmatisk tradition i resterna av det romerska diocletianska palatset och dess superba kolonner som står i arkader och överblickas av katedralen San Doimos torn.

    https://res-2.clientdemos.app/wp-content/uploads/2008/06/1495614441074.jpg
    En timmes båtfärd tar oss till Brac, ön som är berömd för den vita marmorn som använts till de adliga palatsen i Split och Venedig och senare funnit sin väg till Berlins Reichstag och Vita huset i Washington. Brac har blivit en tillflyktsort för konstnärer som speciellt på sommaren låter sig fyllas av inspiration från den dalmatiska skärgårdsön. En internationell samling målare, skulptörer och andra konstutövare har sina sommarhus utspridda över hela ön, men mest i närheten av byn Bol.

    Inte långt ifrån ligger den vackra lilla halvön Zlatni Rat, en tunga av grus och sand som flyttar sig efter vindens toner och havets strömmar. Vad kan bättre stimulera en konstnärlig tankegång än naturens nyckfulla lekar? En tur till öns insida bland vildvuxen salvia, timjan och rosmarin för oss till klostret Blaca från femtonhundratalet.

    https://res-2.clientdemos.app/wp-content/uploads/2008/06/1496231019081.jpg

    Klostret uppfördes under en grotta på en klippa som beboddes redan för över två tusen år sedan. Det står numera praktiskt taget övergivet. Om det inte vore för att det är getter och inte jakar som betar på ängarna omkring klostret skulle det lätt kunna förväxlas med ett tibetanskt gompa.När skymningen faller är det ett måste med ett besök till den lilla fiskebyn Milna på öns nordvästra sida. Två eleganta intima småbåtshamnar lockar även jetsetet som ligger och gungar i sina segelbåtar, omgivna av ett tjusigt sceneri av saltvatten, klippor, antika murar och en blå och skär himmel. Den sjunkande solen markerar konturerna på öarna längre ut, en och en, för att slutligen bli ett med horisonten.

    Lila fläckar som blandas med gult och grönt slingrar sig mot azurblå kristaller som i en impressionistisk tavla. Det är Hvar, den långsmala mest färgrika och soldränkta ön i den kroatiska skärgården, också kallad Adriatiska havets Madeira för sitt milda klimat.

    På våren klär sig Hvar i doftande lavendel och lysande gul ginst som ger landskapet en exploderande kromatisk effekt, medan luften fylls av aromatiska dofter av rosmarin och salvia. De gamla stengärdsgårdarna påminner om spindelväv som drar med sig lavendeln ner i det blåa havet vid foten av Hvar, öns huvudstad med samma namn.

    Bortom lavendelfälten, där endast arbetsbinas surrande bryter tystnaden, ligger små byar som prickar i landskapet. Längs vägen framför husen uppvisas torkad lavendel i olika former för försäljning över improviserade diskar bestående av träbord. För betjäning: skrik! Ett ”ho-hoo” trollar fram en välvillig gumma som vi tydligen störde mitt i disken. Som så ofta på andra ställen leder även detta sammanträffande med den lantliga befolkningen till en inbjudan att smaka ett gott glas rödvin på gården.

    Bakom stenhusens träportar, som i kvällningen härbärgerar värmen från den heta dagssolen, bevaras frukterna av en antik bondekultur som lever kvar, och som i motsats till solen inte har en tanke på att dra sig undan. Dessa frukter, eller skatter, är fikon, vin, oliver, kapris, lavendel och kryddväxter som till stor del odlas på öns plana del, Velo Polje, i närheten av Stari Grad.

    https://res-2.clientdemos.app/wp-content/uploads/2008/06/1494509068069.jpg

    I skogarna och på fälten betar får och getter. Nordanvinden, boura, sveper ofta över ön och förser den på så sätt med lika delar sol och regn. Den lantliga delen av ön smälter samman med den historiska vilket staden Hvar vittnar om med sina stadsmurar från tolvhundratalet. Stadens kärna utgörs av Trg Sveti Stjepana, Stefanusplatsen, som kantas av vackra byggnader på tre sidor: den antika logen, klocktornet och de olika palatsen Podestà, Mandracchio och Arsenalen.

    I den östra delen av detta fyratusenfemhundra kvadratmeter stora torg står Stefanuskatedralen med sin fasad i venetiansk renässans. Mellan 1420 och 1797 blev Hvar en viktig hamn för Venedigs handel i orienten. Sankt Markus lejon vittnar där alltjämt om den mäktiga sjöstaten vid Stefanusplatsen. Hvar är en konststad och på många andra vis en källa till den kroatiska kulturen. Hannibal Lucic och Niksa Pellegrinovic är två av de viktigaste namnen som under femtonhundratalet levde och verkade här.

    Venedig och Korcula tvistar sedan sekler om att vara födelseplatsen för Venedigs mest berömde man, Marco Polo. Enligt kroaterna var det i den gamla delen av staden som han först såg världens ljus. Legend eller verklighet? Det har mindre betydelse. Mysteriet består, och accentueras av den fascinerande gotiska stilen på palatsen, gränderna, portarna och fönstren, och Sankt Markus-katedralen från femtonhundratalet. Korcula karaktäriseras av tät växtlighet där cypresser och pinjer växer om vartannat med vilda olivträd och ekar.

    https://res-2.clientdemos.app/wp-content/uploads/2022/06/1484871575034.jpg
    Ännu vildare är den vackra ön Mljet. Det var där Homeros Calypso hade sin boning och Odysseus gick i land på sin resa till Itaka. När vinden tar tag i pinjerna och ekarna som bekläder ön får man känslan av att de sjunger.
    Skönheten når sin kulmen där havet har format två sjöar av saltvatten: Veliko Jesero (stora sjön) och Malo Jesero (lilla sjön). Mitt i Veliko Jesero nästan flyter den lilla ön Santa Maria, och på denna ö ligger ett benediktinkloster som grundades 1151 av munkar ifrån Gargano i sydöstra Italien. Detta är Mljets nationalpark, kanske inte så välkänd men inte mindre mystisk för det.

    Med ett hopp förflyttar vi oss från Calypsos gröna skogar till Dubrovniks röda tak. Denna arkitektoniska juvel är återuppstånden ur askan efter de serbiska bombningarna mellan 1991 och 1992. Kriget har märkt men inte förintat den kroatiska folksjälen. Med hjälp av statliga och privata insatser har staden – som finns med på Unescos lista över världsarv – återuppbyggts enligt sitt gamla mönster på rekordtid.

    Omgivna av en mur som är tjugofem meter hög på sina ställen och närapå fem kilometer lång, samlas husen i Dubrovnik runt den centrala gatan Stradùn. Denna artär är inte bara ett flaneringsstråk för ungdomar utan även vägen till de fina palatsen och monumenten i den historiska italienska delen av staden: franciskanerklostret från trettonhundratalet i romersk-gotisk stil, Onofriofontänen och Rettoripalatset från fjortonhundratalet, kyrkorna San Biagio och Santa Maria Maggiore. På andra sidan stadsmurarna väntar havet med sina vida ytor som smeks av den doftande vinden.

  • Chokladdröm i London

    Hotell i London

    Missa inte nyöppnade Cocomaya vid nästa Londonbesök – en chokladboutique fylld av handgjorda läckerheter.

    Inredningen är en skönmix av gammalt och nytt: ett antikt menageri för chokladkreationerna,slitna trägolv, marmor och pastellfärgade väggar fyllda av inramadefjärilar. Utöver praliner säljs drycker, glass och bakverk, allt tillverkat av högklassig kakao. Och räcker inte sortimentet för den kräsne kan specialdesignade chokladverk beställas. 

    Cocomaya
    Öppettider: tisdag–söndag
    11.00–19.00
    Adress: 35 Connaught Street, London
    Tel. +44-20-770 627 70
    www.cocomaya.com

    Fler chokladadresser i LondonMelt
    En luxuös boutique som erbjuder ett omfattande sortiment av handgjord choklad, uteslutande tillverkad av organiska råvaror.
    Adress: 59 Ledbury Road, Notting Hill, London
    Tel. +44-20-772 750 30
    www.meltchocolates.com

    Paul A Young Fine Chocolates
    Lyxig, handgjord choklad skapad av chokladvärldsmästaren Paul A Young.
    Adress: 33 Camden Passage, Islington, London
    Tel. +44-20-742 457 50
    www.payoung.net

    Demarquette
    Chokladboutique som satsar på udda smaksättningar som citrongräs, körsbärsblommor och Earl Grey.
    Adress: 285 Fulham Road, Chelsea, London
    Tel. +44-20-735 154 67
    www.demarquette.com

    Threadneedle Hotel
    Bada i choklad, eller få chokladmassage. På det lilla boutiquehotellet Threadneedle erbjuds spabehandlingar för äkta chocoholics.
    Adress: 5 Threadneedle Street, London
    Tel. +44-20-765 780 80
    www.theetoncollection.com

     

  • Maxat lyxhotell i Paris

    1996 bröt franske designern Jacques Garcia mot allaminimalistiska konventioner när han inredde Hôtel Costes. Orgier avfärger, tung sammet och bulliga rokokofåtöljer gjorde Costes till enmodern klassiker och Paris mest omtalade plats att bo på. Och Garcia till superstjärna.

    Hans senaste Parisinredning hittar du på det lilla familjära, lyxiga Hôtel Odéon Saint-Germain. Och även här råder det maximalism. I de tjugosju rummen hittar du till exempel purpurfärgade mattor, vadderade sänggavlar och orange sidengardiner. Fler hotell i Paris av Jacques Garcia: Le Fouquet’s Barriere, Hilton Arc de Triomphe, L’Hôtel, Hôtel Bourg Tibourg, Hôtel Royal Monceau.

    Hôtel Odéon Saint-Germain
    Adress: 13, rue Saint Sulice
    Tel. +33-1-432 570 11
    Pris: dubbelrum från cirka 260 euro
    Lediga rum & priser

  • Trendigt i Thailand

    Det stilla kustsamhället Cha-Am, ett par timmars bilresa söder om Bangkok, har i vinter berikats med designhotellet Alila Cha-Am, en luxuös resort vid den milsvida, vita sandstrand som orten annars är känd för. Duangrit Bunnag, en av Asiens främsta designer, har skapat en tillflyktsort för trendkänsliga som vill uppleva något utöver det vanliga.

    Här finns sjuttiotvå rum och sju privata villor med egen pool, samt bibliotek, boutique, spaanläggning och smakfullt anlagda trädgårdar. Dagligen hålls yoga- och thai chi-klasser vid takpoolen. Den som inte vill träna kan i stället koppla av vid poolbaren som serverar hälsodrinkar och tilltugg. Restaurangen, Clouds Loft, ligger precis som namnet antyder på taket. Här utlovas kreativa mästerkocksrätter under stjärnorna.

    Alila Cha-Am
    Adress: 115 Moo, 7 Tambol Bangkao Amphur Cha-Am, Petchaburi
    Tel. +66-32-70 95 55
    Pris: dubbelrum från 1 200 kronor
    www.alilahotels.com

    Fler hotell i Cha Am

  • London Caffs

    London Caffs

    De kallas ofta för ”caffs” eller ”greasy spoons”, en sorts klassiska kaféer som varit en del av Londons stadsbild sedan mer än ett halvt århundrade. Dessa krypin, traditionellt sett älskade av arbetare och berömda för att de serverar frukost hela dagen, är vart och ett som ett litet mikrokosmos av urban brittisk kultur, arkitektur och inredning.

    Foto: Karin Riikonen

    Hotell i London
     

    Många av ställena har försvunnit eller utsatts för okänsliga renoveringar som suddat ut egenheterna och ersatt det personliga med fabriksgjort, standardiserat möblemang. Men vissa har fått behålla sin originalinredning och är snarare att betrakta som nationalskatter.

    En del av dessa klassiska ”caffs” har en väldigt jordnära atmosfär – en naturlig karaktär som många nutida motsvarigheter kan lägga ner hundratusentals kronor på att försöka skapa på artificiell väg. De är den sortens etablissemang där du gör entré som en främling och går ut som en vän.

    Tyvärr lever de här ställena farligt, ständigt under hotet från kaffekedjor som Caffe Nero, Costa Coffee och Starbucks. Så gott som varannan vecka lägger ett klassiskt ställe ner, eller så hör man ryktet om att något ställe planerar att stänga.

    Därför är det hög tid att göra en lite annorlunda gastronomisk resa genom Londons bästa och mest intakta överlevare från alla dessa älskvärda syltors gyllene era – innan det är för sent.
    RES presenterar de fem bästa.

    Pellicci

    Överfyllda tallrikar strömmar ut från köksluckan längst bak i lokalen, och gästerna trängs vid restaurangens relativt få Formicabord där de läser sina kvällstidningar i ångorna av lika delar hjärtlighet och espresso. De är en klassisk East End-blandning av arbetare, trendiga konsthipsters och snubbar som ser ut att ha tagit klivet direkt ur Lock, stock and two smoking barrels. På väggarna finns signerade foton av såpastjärnor från serien Eastenders bredvid sepiafärgade bilder av tidigare generationer från Pellicifamiljen som drivit kaféet i över ett århundrade. Vi har vanligtvis öppet från kvart över sex på morgonen och då har vi alltid redan kö utanför, säger åttioettårige Nevio Pellicci, som är född i lägenheten ovanför kaféet.

    Trots sin ålder är han väldigt energisk när han gör te, skär upp bröd och flänger omkring i lokalen med sin tehandduk slängd över axeln. Pelliccis kafé blev nyligen utnämnt till kulturminne av English Heritage, som verkar för bevarandet av historiska miljöer. Det är en stor ära för ett East End-kafé och innebär att Pelliccis gula Vitroliteglasfasad och fantastiska parkettpanel i art deco-stil nu kommer att bevaras för alltid. Det är också mödan värt att studera gästboken. Ett antal kända namn har besökt ”the best caff in town”, bland andra Ralph Fiennes, Robbie Williams och – under sextiotalet de berömda gangstrarna i Kraygänget som bodde alldeles runt hörnet.

    Pellicci
    Adress: 332 Bethnal Green Road
    Tel. +44-20-773 948 73

    caff3.jpg

    Regency Café

    Med sin svarta art deco-exteriör, söta logotyp och gräddfärgade interiör med röda och vita gardiner framstår Regency Café som ett så klassiskt modernistiskt ställe att det inte är särskilt förvånande att massvis med modefotograferingar äger rum här för att låna av kaféets retrochica miljö. Det har också använts i en mängd film- och tv-produktioner, vilket gör att allt känns sällsamt familjärt och välbekant redan vid första besöket.

    När vi anländer verkar klientelet till största delen framstå av arbetare i sina ställ, som proppar i sig den kaloririka stekta maten och rullar sina egna cigaretter medan den ålderdomliga vattenkokaren puttrar på disken. Ägarinnan ropar beställningarna ut till köket med en röst som vilket fotbollsfan som helst måste avundas. På väggarna hänger rader med gamla reklamposters.

    Regency Café
    Adress: 17–19 Regency Street
    Tel. +44-20-782 165 96

    caff.jpg

    Cabbie Shelter

    Klockan är halv tio på en tisdag morgon och inne på Grosvenor Gardens Cabbie Shelter är atmosfären varm och mysig. Servitrisen Sue bär ut överfyllda tallrikar med fettdrypande mat till de skrattande och skämtande taxichaufförerna som trängs kring Formicaborden.
    –– Reglerna säger att bara taxichaufförer får äta och dricka härinne, men vi serverar allmänheten genom fönsterdisken, berättar hon medan hon skickar ut två koppar rykande te genom den lilla luckan.

    En gång i tiden fanns det över sextio sådana här hak, byggda vid olika korsningar i London för att servera mat och te till viktorianska chaufförer som var ute i alla sorters väder. Vissa av dessa byggdes redan på kring 1870, men väldigt få har överlevt.
    –– Det finns bara tretton kvar, säger John Mills, chaufför sedan fyrtio år tillbaka, medan han äter sin frukost bestående av ägg och bacon. Ett av de mest kända exemplen ligger mittemot museerna i South Kensington och det finns ett annat bra ställe i Notting Hill, alldeles vid Portobello Road.

    Dessa kaféer är överlevare från en helt annan tid och vart och ett innebär en mindre tidsresa.

    Cabbie Shelter
    Adress: Grosvenor Gardens

    The New Piccadilly

    En välkommen paus från turisthelvetet vid Piccadilly Circus, och beskrivet av Financial Times som en ”orgasm av gul Formica”. The New Piccadilly är ett av de största originalkaféerna som finns kvar i Storbritannien, och är i stort sett oförändrat sedan 1957.

    Att gå in här är som att gå in i ett kafémuseum. Som femtiotalsretro innan femtiotalsretro ens var uppfunnet. Tänk dig en massa läderklädda bås i samma stil som en newyorksk diner där allt, precis allt, serveras med pommes frites. Hela inredningen har, som genom ett mirakel, överlevt åren intakt. Från de rosa espressomaskinerna till den svängda neonskylten som stavar ordet ”eat”. Till och med bordsmenyerna är i original.
    –– Ärligt talat förstår jag inte vad som är grejen med stället, säger ägaren Lorenzo Marioni. Jag har aldrig haft tillräckligt med pengar för en renovering och har egentligen bara kunnat bättra på färgen och byta ut plastblommorna lite då och då. Men en dag var kaféet helt plötsligt väldigt populärt igen.

    The New Piccadilly
    Adress: 8 Denham Street
    Tel. +44-20-743 785 30


     

    Café Rodi

    Vägen till Café Rodi bär en bit utanför centrala London men det är väl värt resan. För det här är en tidsmaskin som varit i samma familjs ägo sedan 1925. Café Rodis inredning är fenomenal med massvis av art deco-detaljer i original.

    I serveringsdelen med sina kromkantade bord finns även en gammal disk med en gammal kyl från English Electric. Väggarna är täckta med autentisk tobaksreklam från femtiotalet. I det inre rummet finns något som även det påminner om ett kafémuseum med sina smaragdgröna väggar, gamla viktorianska marmorbord, en farfarsklocka som fortfarande slår till varje timme och inramade menyer för ”tea” och ”supper”. Testa en av deras fantastiska rätter, som korven med löksås.

    Café Rodi
    Adress: 16 Blackhorse Lane
    Tel. +44-20-852 745 41

    Mer information om klassiska brittiska kaféer:
    www.classiccafes.co.uk
     

  • Borneo från ovan

    Borneo från ovan

    Hotell i Borneo

    24 timmars bergsklättring tar dit till toppen av Mount Kinabalu på Sabah – en av de högsta bergstopparna i Sydostasien med sina 4095 meter.

    Priset: öronsus, huvudvärk och total utmattning. Belöningen: en av världens vackraste soluppgångar. Och det bästa av allt, alla kan göra det. Det är imponerande högt – och ståtligt så här på håll. Mount Kinabalu på Sabah, den malaysiska delen av Borneo, mäter 4 095 meter över havet och är en av de högsta topparna i Sydostasien. Kinabalu betyder ”den stora klippan som tillhör våra förfäder”, berättar bergsguiden Dawat Kumandu och pekar mot den harmoniskt rundade toppen, som nu badar i morgonsol.

    Han är den som ska lotsa oss till dit. En tur som Dawat gjort drygt tusen gånger under de sju år han arbetat på berget.

     

    Och Kinabalu är ett hyfsat lättbestiget berg, där det inte krävs någon egentlig klättererfarenhet för att ta sig upp. Däremot en stor portion djävlar anamma och kondition, tillsammans med klättringstillstånd och olycksfallsförsäkring för drygt 200 kronor. Vi möter honom vid parkens informationscentrum tidig söndagsmorgon – porten till den drygt sjuhundrafemtio kvadratkilometer stora nationalparken, som finns uppsatt på Unescos världsarsvlista.

    Mängden av förväntansfulla människor från jordens alla hörn som alla ska hämta tillstånd och bli tilldelade guider går processen förvånansvärt snabbt och effektivt. Max hundrasextio personer per dag tillåts bestiga toppen, för att skapa viss exklusivitet och ha koll på säkerheten, enligt Dawat.
    – Berget kan förefalla lätt, men det är många som får ge upp på grund av den branta stigningen och höjden, så ta vandringen på största allvar.

    Leden börjar officiellt vid Timpohon Gate, på 1 800 meters höjd. Härifrån är det närmare tio kilometer till toppen, vilket inte verkar så mycket. Men nittionio procent av stigen är minst sagt brant och antalet trappsteg längs leden sägs vara över 2 500. Början känns dock enkel, med en behaglig vandring genom en regnskog med väldiga palmer, lagerträd och kastanjer.
    – De flesta har för bråttom och tror att det går snabbare om man ruschar på. Men det slår tillbaka efter bara några timmar, om man är oförsiktig och inte lyssnar på kroppen, menar Dawat, som målande beskriver utmattade amerikaner och japanskor som han och hans guidekollegor bokstavligen fått bära ner från högre höjd.

    Regnskog

    I samma veva berättar han om det årliga maratonloppet upp till bergets topp och tillbaka. Det anses vara det tuffaste bergsloppet i världen, där vinnaren förra året sprang på drygt två och en halv timme. En sträcka på totalt tjugoen kilometer i extremt brant terräng. Hela nationalparken är ett himmelrike för den som har fokus på fauna och flora. Här finns bland annat mer än tusen olika slags orkidéer. Många arter växer i överflöd utmed stigen mot toppen.
    – Följ med, ropar Dawat till oss och vi viker av in i den täta vegetationen för att fem hundra meter längre ner få ta del av nationalparkens mest berömda växt ”pitcher plant” – som är en insektsätande, färgstark orkidévariant som sägs sluka myggor och bin i mängd.

    Vid Layang Layang, där parkvakterna har en egen liten förläggning, tar vi rast strax efter klockan ett. Vi har svettats i drygt tre timmar och är på 2 600 meters höjd. Nu börjar det kännas i både huvud och kropp, med hög puls och konstant öronsus. Vi fortsätter i Dawats rekommenderade tempo och försöker komma in i en sorts meditativ rörelse och kontemplation, för att lura både kropp och sinne. Men likväl börjar jag ändå ganska snart krokna, i synnerhet som vi blir passerade av ett flertal späda kvinnliga bärare, med både gasoltuber, sängar och mat i stora säckar på ryggen. Bärarna får 2 ringgit för varje kilo de bär och 30 cent kilot för allt de bär ner.
    – Det är inte ovanligt att de kånkar på drygt fyrtio kilo, berättar Dawat. Och kvinnorna dominerar bärarkåren.
    Dawat tar 70 ringgit för att guida oss, vilket är lika med 140 kronor.

    Efter drygt sex timmars kämpande når vi ovan trädgränsen och börjar nu skönja vyerna. Det är en klar dag och toppen, som har namnet Low’s Peak är fullt synlig. Laban Rata Resthouse ligger på 3 300 meters höjd, dit vi anländer lagom till solnedgången. Här finns ett femtiotal bäddar i storlogi och några små stugor. Härifrån är det knappt tre timmar till toppen. Döm om vår förvåning när vi till middagen bjuds på en läcker buffé med både chicken curry, friterad bläckfisk, grönsakswok, biff och ris. Vi kostar till och med på oss varsin öl, även om den kostar skjortan.

    Redan vid åttatiden drar sig de flesta tillbaka, med tanke på att väckningen sker redan halv två på natten. Då kommer plötsligt huvudvärken. Som ett pistolskott. Det formligen bultar och bränner i tinningarna. Jag letar fram alvedon och trots dubbla doser med en timmes mellanrum händer inget. Inte blir det bättre av att kineserna som vi delar rum med tjattrar friskt, trots att taklampan släckts. När det är dags att kravla ur sängen har jag knappt sovit en blund. Huvudvärken är kvar och fotografen är dessutom rejält magsjuk.

    Från Laban Rata är det som att klättra uppför en svart alpin pist, bestående av berg och sten. Kraftiga rep finns dock att greppa tag i för att hiva sig uppför de branta granitklipporna. Här finns också svindlande smala trätrappor att balansera på i mörkret. Framför oss har vi ett trettiotal andra bergsbestigare, vars pannlampor skapar en sällsam ljusmosaik i mörkret. Efter en timme med maxpuls, torr mun och vila var femtionde meter, når vi hyddan Sayat-Sayat, där världens två högst belägna telefonkiosker finns, uppsatta av Telekom Malaysia. Jag har mitt telefonkort med mig och prövar att ringa hem, men batterierna i bägge båsen verkar vara urladdade. Här är också en ”checkpoint”, där en gäspande parkvakt kollar våra klättringstillstånd. Jag petar i mig ytterligare några alvedon och fotografen rusar in på den minst sagt provisoriska toaletten bakom träskjulet.

    Sedan väntar ett oändligt klipplandskap av slät granit ända upp till Low’s Peak. Det är lätt att lura sig i gryningsljuset, för toppen ser ut att ligga nära.
    – Men det är mer än en kilometer kvar, säger Padawan.

    Den tar oss nittio minuter att avverka – en av de jobbigaste sträckorna hittills i mitt liv. Men vilken belöning vi får när vi sedan trängs på toppen med de andra bestigarna. För trots en hel del moln långt nere i dalen får vi ta del av en riktigt praktfull soluppgång över Borneo. Vandringen tillbaka till Laban Rata känns betydligt lättare och tar ett par timmar. Efter en rejäl andra frukost packar vi ihop våra prylar för att vandra tillbaka. Och nu lättar äntligen huvudvärken. Fem timmar och drygt ett par tusen trappsteg senare är vi tillbaka vid grinden till parken. Benen är som gelé och knäna svullna, för det sliter verkligen att gå brant neråt under så pass lång tid.
    himel

    Nästa morgon besöker vi byn Monsopiad och The house of skulls, en knapp timmes bilfärd från provinshuvudstaden Kota Kinabalu. Här bodde Monsopiad, som anses vara den främste  kadazankrigaren i regionen. Kadazan är den största etniska folkgruppen på Sabah. Många var huvudjägare ända fram till förra sekelskiftet. I byn finns det märkliga huset med fyrtiotvå torkade skallar från de fiender som krigaren Monsopiad fällde.
    – Kadazankrigarna var inte kannibaler, utan huvudena togs som troféer med ett starkt symbolvärde, berättar Normah Baru, som bor och arbetar i den varsamt restaurerade byn.

    Huvudena torkades och hängdes utanför husen som avskräckande exempel för fiendestammarna.
    Normah frågar om vi vill träffa mister Gundohing Dousia Moujing, som är ättling till Monsopiad i rakt nerstigande led. Han är åttio år gammal och den som bevarat skallarna.
    – Jag vill visa för den unga generationen av kadazans att det finns krigarblod i deras ådror. Och att det är ett gott blod, för troféerna togs endast i självförsvar.

    Gundohing bor i grannhuset, där han bjuder på te samtidigt som han tar fram och visar Monsopiads gamla svärd, som han har hängande på väggen. Det är närmare fyra hundra år gammalt, men klingan är som ny. Skaftet är dekorerat med en hårtofs från en av de fiender som Monsopiad tog livet av.
    – Det här svärdet har erövrat mer än fyrtio huvuden. Klingan varnar mig när det är ”bad spirits around”. Då brukar det vibrera med en särskild ton, säger han med ett milt leende.

    Ny dag med Kinabatanganfloden i sikte. Det är den längsta floden i Sabah och den flyter i nordostlig riktning för att mynna ut i havet. Vi har tagit flyget från Kota Kinabalu till Sandakan i öster och flugit rakt över Mount Kinabalu.

    I Sandakan bokar vi både chaufför och bil för att ta oss till floden, via leriga småvägar. Aji Osman kör oss i timmar genom skövlad regnskog, som ersatts av jättelika palmoljeplantager. Regnskogen, som stått här sedan tidernas begynnelse, har skoningslöst avverkats av stora skogsbolag, för att ge plats åt utvinning av palmolja, som bland annat används i kosmetika, chips och biobränsle, berättar Aji. Närmare femtio procent av skogen har försvunnit under de senaste decennierna.

    Men vi ska försöka få fatt i den regnskog som ännu finns kvar längs floden Kinabatangan. Under ett par nätter ska vi bo på en enkel lodge och där vägen slutar i Sukau får vi skjuts av båtföraren Ray Top uppströms till Kinabatangan jungle camp. Ray har bott vid floden i hela sitt liv och har på nära håll följt förändringen.
    – Det är både jorderosionen och oljepalmerna som hotar både regnskogen och våra liv. För vi är beroende av floden, både för fisket och för turismens skull, säger han.

    Även om skogen närmast flodbädden är skyddad – ett par kilometer åt vardera hållet – är Ray ytterst tveksam till om den kommer att stå kvar om tio år.
    – All korruption gör att jag känner stort missmod, suckar han uppgivet.

    Trots avverkningen är djurlivet imponerande. Vi får under den timslånga turen se apor i mängd – både makaker, snabelapor och orangutanger, som svingar sig mellan trädkronorna. Och på bryggan till vår jungle camp finns en stor skylt som varnar för krokodiler.

    Vi hivar snabbt in våra ryggsäckar i det enkla trähuset, som rymmer vårt sovrum, för att färdas vidare med båten. För Ray har hört att en flock elefanter siktats några kilometer längre upp. De är ytterst svåra att få syn på och det sägs att det nu endast finns närmare tusen kvar av dem på ön. Det handlar om dvärgelefanter, en egen underart till den större asiatiska. Och de finns inte någon annanstans än just här på Sabah. Men hur noga Ray än spanar, genom att söka sig till både biflöden och små laguner, ser vi inte skymten av dem. Men vi ber honom att ändå fortsätta en bit till – i fall att …

    Då hör vi dem plötsligt. Väldiga brak i bambuvegetationen och några mörka skuggor. Visst är det elefanter. En flock på minst tjugo djur, kan Ray snabbt konstatera. Han stänger av båtmotorn och sedan ligger vi stilla nära strandkanten och väntar, för att halvtimmen senare få se en mamma med sina ungar ge sig ner för att dricka. Det är becksvart när vi vänder tillbaka och nu är fågellivet i full gång. Vi sätter på oss pannlamporna och kommer riktigt nära både rovfåglar, tranor och färgstarka kungsfiskare. Dessutom stirrar flera par gröna ögon på oss från vattenytan.

    Två dygn senare, efter en fuktdrypande djungeltrekking i gyttja och regn, kryddad med flera blodigelattacker, längtar vi efter havet och Turtle Islands, norr om Sandakan. Vi är på väg med speedboat till Pulau Selingan, en av tre korallöar som bildar en egen nationalpark, ett stenkast från gränsen till Filippinerna. Vi möts av kritvita sandstränder och vajande palmer. Nu väntar god snorkling, med reven bekvämt inom räckhåll, och några dagars umgänge med jättesköldpaddor. För här finns möjligheten att följa sköldpaddsforskarnas arbete med att kartlägga både äggläggningsplatser och kläckning. Det mest minnesvärda ska visst vara babysköldpaddornas nattvandring ut i havet.

    Besöket kräver att man bokar rum minst ett par månader i förväg, och det finns endast logi på just Selingan. Vi bor enkelt nära stranden. Livvakten Yusup Salomon morsar glatt och tipsar om den bästa snorklingen.
    – Men undvik korallrevet efter solnedgången. Det finns en hel del sjöormar runt ön, som biter en rätt illa om de är på humör.

    Själv blev han biten på land, strax ovanför fotknölen för ett halvår sedan, och fick vistas en vecka på sjukhus i Sandakan. Han visar stolt det decimeterbreda ärret. Vi njuter sedan av akvariekänslan i det tjugofemgradiga vattnet och litar på Ysups ord om att sjöormarna är aktiva endast i mörkertid. Och efter middagen ska vi ut på sköldpaddsexpedition fram till midnatt …

  • The Bowery Hotel New York

    The Bowery Hotel är något av minimalismens och designhotellens motsats.En anspråkslös tegelbyggnad på Manhattan som döljer ett luxuöst inre avgammaldags hotelltradition: allt ifrån handsskrivna meddelanden ochpersonliga väckningssamtal till dörrvakt i röd jacket och svart höghatt.

    Mot en bakgrund av mörka träpaneler, antika mattor, eldstad, karmfåtöljer i sammet och tavlor med motiv av forna tider.
    Ändå blir det inte för mycket. Dessutom har all möjlig modern teknologi integrerats i inredningen, och hotellets restaurang, Gemma, är så bra att även om man befinner sig i ett krogtätt distrikt bör man inta minst en måltid där.

    Adress: 335 Bowery, New York
    Tel. +1-212-505 91 00

    Pris: dubbelrum från 3 100 kronor
    Lediga rum & priser

     

    Fler hotell i New York

  • Miljövänligt i San Francisco

    San Francisco satsar på miljö. California Academy of Science slår på stort och skapar världens mestmiljövänliga museum. Från ovan liknar det gräsbetäckta taket enböljande, grön sagovärld. Nedanför döljer sig ett naturhistorisktmuseum, ett planetarium, en regnskog med fritt flygande fåglar och ettkorallrev med fyra tusen fiskar. Dessutom kommer ett enormt akvariumfinnas, fyllt av saltvatten som pumpas in från Stilla havet.

    Solceller, naturligt ventilerande tak, återvunnet och biologiskt nedbrytbart material och regnvattenreservoarer är bara några exempel på vad initiativtagarna satsar på för att göra projektet så miljövänligt som möjligt.
    Museet utlovas vara garanterat fritt ifrån dammiga, uppstoppade djur. I stället ska besökarna lära sig hur mänskligheten ska överleva och leva i harmoni med naturen. Öppnar i september 2008.

    California Academy of Science
    Adress: Golden Gate Park, San Francisco
    Tel. +1-415-379 80 00
    www.calacademy.org

  • Vilsamt på estniska Ösel

    Vilsamt på estniska Ösel

    En kort resa från Sverige ligger en ö där tiden står stilla. På estniska Ösel hänger hammaren och skäran kvar i fallfärdiga trähus. Einar Askestd upplever en overklig rofylldhet.

    Hotell på Ösel
     

    En punktering och taxibilen blir stående på grusvägen. Jag går en bit ut på fältet för att få tiden att gå. Här lär finnas varg, björn, räv, lo och rådjur, har jag just läst i en broschyr. Och vildsvin lär det finnas fler än öbor. Inne i Viidumãe naturreservat, en bit härifrån, kan man hitta över sex hundra kärlväxtarter, varav femtiosju fridlysta i Estland. Vidare rariteter som röd skogslilja, guckusko och otaliga andra orkidéer, eller Ösels alldeles egen höskallra, Rhinantus osiliensis.

     

    Sådant intresserar mig dock föga, och jag ser igen mot taxichauffören som svettas i eftermiddagssolen där han sliter med däcket.

    Asfalterade vägar är ovanliga på Ösel, regeln är snarare kritvita grusvägar vars vita moln först lägger sig till ro flera minuter efter att bilen farit förbi. Vilket inte sker ofta, för på Ösel råder stillhet och tystnad intill ödslighet.

     

     

    Att samspråka med lokalbefolkningen utan att ha några estniska språkkunskaper är inte heller oproblematiskt, få öbor talar någon engelska, och endast någon enstaka av dem behärskar tyska hyggligt. Ändå är Ösel ett bortglömt paradis och ingenting annat, och inget språk behövs för att konstatera att så är fallet, det räcker gott och väl med sina sinnen.

     

     

    Ösel är förvillande likt Gotland på femtiotalet, säger de som var med på den tiden. Jungfrulig mark, knappt någon turism, ängar, skogspartier, långgrunda vita stränder. Ja, som Gotland, fast vackrare, mer storslaget, mer variationsrikt, mer spännande.

    Luften är förtätad intill bristningsgränsen på denna ö, eller kanske snarare över gränsen. Det råder en sällsam stämning, påtaglig så fort man stigit ut från flygplanet. Tiden stannar upp. En overklig rofylldhet tar över, kanske en syrsa hörs på avstånd, liksom bekräftande att här råder en evighet. Jag får för mig att Ösels historia kanske har varit allt för magstark, allt för smärtsam, för att livet ska orka bära de samlade minnena, att ön därför lämnats för sig själv, utmattad men samtidigt befriad från allt det onda den tvingats igenom.

    Den långa ofriheten, från slaget vid Valjala år 1227, då de stolta Öselmännen, söner av friheten, gav upp mot tyska riddare i vita mantlar med rött kors och svärdstecken, över århundradena med främmande herrar, tyskar, svenskar, tsarryssar, fram till den sovjetiska ockupationen, vilken bokstavligen isolerade Ösel inte bara från omvärlden, utan från det egna fastlandet, i nästan femtio år.

    Missilerna, långt inne i skogarna, som plockats ner eller rostar bort, kolchoserna, med de fria bönderna som åter blev som livegna, grå spökbyggnader ute på fälten, sedda för ett ögonblick från bilen. Öselborna blev främlingar på sin egen ö, i sina egna liv, och kanske är det därför de är så tystlåtna, och oändligt tålmodiga.

    En vråk kretsar över träden på andra sidan grusvägen. Chauffören torkar svett från pannan. Kanske hinner vi inte till Vilsandi i dag. Vägkorsningar är enligt den gamla folktron heliga. Alla vägar troddes ligga öppna för den som stod vid en korsning, men spöken och vanföreställningar kom aldrig vidare, när de väl hamnat vid ett vägskäl.

     

    I Henrik Livländarens krönika från tolvhundratalet kan man läsa om den påvlige legaten Wilhelm som mötte en flotta från Ösel ute på Östersjön. De estniska krigarna hade varit och plundrat i Sverige och seglade hem med ett rikt byte. Kyrkklockorna och kyrksilvret från Sigtuna tog man med sig. De tillfångatagna kvinnorna fick bli bihustrur eller såldes till kurerna, ett av de många folk som kuvats, skingrats och försvunnit genom historien.
    På andra sidan näset, i Kogova by, har inte mycket hänt sedan femtonhundratalet. De gamla gårdarna har kvar sina vasstak, och samma släkten lever vidare i ett slags tidlöshet som ändå rör sig genom tiden, för generationerna kommer och går, som överallt annars.

     

    Flera av gårdarna i byn hyr ut rum till besökande, och bland höns och tuppar, barn och en och annan bydåre flyter det lantliga vardagslivet ihop med turistverksamheten. ”Här vilar själva tiden”, säger museichefen, som även guidar besökaren runt bland vasstäckta hus, uråldriga träd och stenmurar. Hon berättar om byns berömdhet Juhan Schmuul, som finns som staty en bit ner mot vattenbrynet. Han hade sin storhetstid under det sovjetiska styret och dog ensam och olycklig. Kanske tillmötesgick han de främmande herrarna för mycket för sitt eget bästa? Museichefen vill nyansera bilden, och invänder att mycket samtidigt var bättre på den tiden.
    – Friheten är kanske inte svaret på alla frågor, säger hon.

    En gammal gumma på marknaden inne i Ösels enda stad Kuressaare gör sig påmind. Bland de traditionella hantverken i dolomit, ljusstakarna, askarna, äggen, satt hon och stickade sina färgstarka tröjor. När besökaren vill lägga en handpenning för en tröja, som hon ska sticka i en storlek som hon inte har, säger hon att det inte går. Besökaren räcker fram sina sedlar, men dem vill hon inte att ta emot. Varför? Jo, för hon är gammal, säger hon, och för att bara Gud vet om hon hinner sticka färdigt tröjan innan hon dör.

    Och Karja, en ung kvinna som tröttnat på fastlandet och storstaden och arbetet som revisor. På våren slår hon ihop sina pärmar, tar färjan över sundet med sin lilla familj och åker upp till Tagamöisä, där gården väntar med det bed and breakfast som hon driver med sin man tills hösten kallnar och mörkret åter tätnat.
    Länge arbetade Karjas man i baren på färjorna över till Finland, och han skakar på huvudet när han tänker på den tiden. Bräkandet från de gråsvarta fåren i gården på andra sidan grusvägen tystnar alldeles innan skymningen, och Karjas lilla dotters glädjerop när hon får sin drake att lyfta är sådant som väcker en besökare på Annis turistgård.

     

     

     

    Chauffören vinkar, dags att åka vidare. Till Vilsandi. Inga vägar leder dit. De sista kilometrarna från Kihelkonna ner till Papisaare hamn är på en väg som verkar lagd för att inte användas. Titt som tätt slår den främre hjulaxeln i den gropiga och steniga marken, och taxichauffören ser allt olyckligare ut.

     

     

     

    Vilsandi. En magisk liten ö som ingår i det stora naturreservatet med samma namn, bortom den sista bebyggelsen, så långt västerut man kommer på Ösel. Taxibilen skumpar vidare, radion slår av och på om vart annat och avbryter varje melodi och tankegång. Där. Kaptenen som vankar fram och tillbaka på den lilla piren. Båten är av trä, och ur dess inre skymtar en sotsvart motor som ser ut att överleva sig själv hela tiden.

    Båtfärden går över ett hav där botten är synlig. Mellan kobbar, näs och rev. Vilsandi är en ung ö, som reste sig ur havet ungefär vid Kristi födelse. Jaan Tätte, en berömd estnisk författare, ska bjuda på flundror och han berättar att han vandrar till Kihelkonna från Vilsandi. Alltså går i vattnet. Båtfärden tar trekvart. Ibland tar han med sig sin fru, som är ganska kortväxt och som får sitta på hans axlar när vattnet är för strömt eller djupt.

    Han vandrar över havet, men bara när båten inte går att använda för drivande is. När Ösels eget troll Store Töll gick fram över havet nådde det upp till knäna på honom. Jaan Tättes hav når till bröstet, ibland till hakspetsen. Ljuset är överväldigande. Vilsandi är ett paradis inte bara för fåglarna. Tiotusentals sjöfåglar passerar eller häckar på ön och öarna omkring, och i närheten samlas merparten av Östersjöns gråsälar för att föda sina ungar.

    Nu löper båten i hamn, motorn stryps, puttrar svagt innan den dör. Fåordigt tas besökaren emot. Lasten lastas av. Tystnaden är djup, sjöfåglarna ropar på avstånd, men lämnar bara mer stillhet efter sig.

    Vilsandis fyr är bländande vit under den blå himlen. Landskapet är kargt och ändå milt. Konrad Mägi, den estniske konstnären, fann många av sina motiv på Vilsandi, men förstärkte ofta färgerna och lade till en energi där Vilsandi kanske mer är vila, en stillhet som inte låter sig beskrivas med starka uttryck. Den siste fyrvaktaren är borta. Automatiseringen gjorde honom överflödig, men han levde länge kvar i det lilla huset alldeles intill fyren. Förändringens vind når ut även till Vilsandi, och fyrvaktarens hus och båthus blir sommarhus som står tomma under större delen av året.

    Flundrorna har Jaan Tätte fiskat under morgonen. Hans fru tillreder dem, och författaren och vissångaren berättar att han har slutat spela teater. Hans leende antyder att han menar någonting annat än att stå på scenen. Och han spelar en sång på gitarren, den visa av Evert Taube som var orsaken till att Jaan Tätte blev vissångare. Utan att förstå ett ord av den berömde svenskens sång satte han egna ord till melodin. Hans fru höjer plötsligt handen, pekar för att berätta att räven står borta på muren igen, med nosen i vädret följer den doften från de stekta flundrorna.

     

     

    RESA DIT
    Att resa till Ösel med flyg från Arlanda tar cirka fyrtio minuter. Skyways har under sommaren avgångar två dagar i veckan. Priset är 798 kronor enkel väg.
    Tallink erbjuder färjor som avgår varje dag från Stockholm till Tallinn, därifrån kan man ta en buss och färja alternativt inrikesflyg över till Ösel.

    BOENDE
    Boendet på Ösel är främst av två slag. Billigare men charmigt rustika bed and breakfast-ställen och större spahotell. Sedan artonhundratalet är Ösel nämligen känt för sina lerbad.

    Georg Ots Spa Hotel
    Det främsta spahotellet, beläget i Kureessaare hamn. En stilren och exklusiv miljö, med såväl inomhus- som utomhusbassäng. Restaurangen är utmärkt, och liksom det mesta på Ösel är det anmärkningsvärt prisvärt.
    Adress: Tori 2, 93815, Kuressaare
    Tel. +372-455 00 00

    Lediga rum & priser

     

    Saaremaa Spa Hotel
    Några kilometer söder om staden vid en lång och vacker strand ligger spahotellet Saaremaa. Det är mycket familjevänligt och gediget men aningen opersonligt.
    Adress kontor: Kastani 20, Kuressaare
    Tel. +372-452 71 00
    www.sanatoorium.ee/se

    Pädaste Mõis
    Pädaste, herrgården på ön Muhu, är perfekt för den som vill bo slottsliknande och betala därefter. Här kan till exempel man hyra en egen biograf.
    Adress: Pädaste, Muhu
    Tel. +372-454 88 00

    Lediga rum & priser

     

    Anni Turistgård
    Ett utmärkt bed and breakfast (se artikeln).
    Adress: Tammese, Kihelkonna
    Tel. +372-508 27 02
    www.anniturism.ee

    Nami Namaste
    Ett annat idylliskt bed and breakfast-ställe med traditionella hus med designad finish, som drivs av en finsk tv-kändis och kokboksförfattare som även erbjuder matlagningskurser. Tre dygn är minimum, och boka i god tid.
    Adress: Namaste, Muhu
    www.sikkesumari.com

    RESTAURANGER
    Att äta på Ösel är än så länge en begränsad historia.

    La Perla
    En populär italiensk restaurang inne i Kuressaare som drivs av en före detta CIA-agent med erfarenheter från Mellanöstern. På sitt amerikanska vis sprider ägaren en märkvärdigt lättsam trivsel över såväl mat som servering. Från högtalarna ljuder påfallande ofta ABBA, men det är sådant man får överse med på Ösel.
    Adress: Lossi 3, Kuressaare
    Tel. +372-453 69 10
    www.laperla.ee

    Trahter Veski
    Inhyst i en gammal kvarn finns det mer inhemska alternativet, restaurangen Veski. Ett populärt tillhåll redan på sovjettiden som än i dag serverar grytor, kåldomar och annan husmanskost.
    Adress: Pärna 19, Kuressaare
    Tel. +372-453 37 76
    www.veskitrahter.eu

     

     

    BRA ATT VETA
    Bankomater finns. Kriminaliteten är minimal på Ösel. Och njut av tystnanden.