Category: Uncategorized

  • Mitt Rio de Janeiro

    Mitt Rio de Janeiro

    Hotell i Rio de Janeiro

    Häng med till surfarnas, fotbollsentusiasternas och Brasiliens pärla Rio de Janeiro, det ljuva livets Ipanema, favelan som fascinerar och förför, konstnärsromantikens charmiga Santa Teresa. Fem Riobor guidar oss till sina bästa delar av staden.

    Bolltrollaren

    Lite lätt generad anländer Raphael direkt från universitetet UERJ, via bostaden i stadsdelen Tijuca alldeles bredvid Maracanã. Han har glömt både fotbollskläder och boll. Och förstår först inte varför vi varken vill fotografera honom i skolkläder eller strandutstyrsel. Han är en av tiotusentals grabbar i Rio som vigt sitt liv åt en framtid inom fotboll. Han tränar hårt ute hos Bangu, en norrförort och ett lag, i Rios medier mest känt för sitt stora fängelse med ständiga uppror.
    – Mitt drömlag är Vasco da Gama, farfar är portugis, säger han stolt.
    Men vilka är då de grymt bästa i landet?
    – São Paulo, kommer det klockrent.

    XE6V4008.jpg

    Och så är det ofta. Om hjärtat, själen och framtiden ligger i Riolaget Vasco da Gama, så säger man aldrig ”Flamengo”, som den stora majoriteten av brassar så ofta gör.
    – Tre timmar om dagen, sex dagar i veckan, sedan sju år tillbaka, svarar han lite torrt kaxigt på frågan hur mycket han satsar.

    Familjebanden är som alltid starka.
    – Jag är påhejad av både mor och far och en entusiastisk lillasyster.

    Men så ser det hårda schemat ut för just de grabbar som bestämt sig, av alla de miljoner som bara drömmer. Några tusental tar sig sedan igenom det första stora nålsögat, hamnar i utkanterna av sitt lag på hemmaplan. Bara något hundratal tar sig genom det sista lilla nålsögat – till äran, berömmelsen i Brasilien eller chansen till de stora pengarna ute i världen. Vad är då den högsta drömmen i livet? Raphael sänker blicken och mumlar lite blygt:
    – Madrid, Milano …

    Vi pratar inte om att de flesta hamnar i en svensk småstad, i Ukraina eller någon ny yster Balkanstat. Och att de köps och säljs av giriga mellanhänder på ett sätt som ligger bra nära omänsklig ”trafficking”. Och om drömmarna spricker, vad har han då för alternativa planer?
    – Personal trainer, blir svaret direkt och på engelska.

    Sexigt kroppsfixerade Rio med en penningstark och fåfäng medelklass har förstås ett stort underlag för detta yrke. Men jag kan inte låta bli att fråga om han har ytterligare en framtidsplan.– Då blir jag statistiker och kommer att sitta på läktaren på São Januário och heja på Vasco da Gama, skrattar han.

    Raphael bor i stadsdelen Tijuca, som anses som en av stadens mest genuina och oförstörda delar, inte så långt från Maracanã och nära Andarai, där en gång Vasco da Gama började spela på ett öppet fält. På kvällar hänger han ofta på Open Lounge, favoritklubben där det spelas både vild funk och lokal pagode. Kompisar samlas ofta runt de goda pizzorna på Double Place. Självfallet håller han på den lokala sambaskolan Salgueiro. På helgerna är det på med Billabongbrallorna och ut till det unga Tijucas favoritstrand, Posto 5 i Barra da Tijuca. De gånger det blir riktigt nattliv så är det där ute på nöjesströget Avenida Armando Lombardi och tuffa Bombar.

    XE6V3471.jpg

    Flickan från Ipanema

    När vi träffar sprudlande och skrattande Carolina Porto, direkt utanför hennes bostad på en av sidogatorna från stranden, och går och tar en färsk nypressad juice på hörnan, så gör hon direkt klart för oss:
    – Det blir bara ingen klichéartad bikiniplåtning på stranden, under inga omständigheter!

    Carolina blir för oss direkt myten ”Ipanema”, så som sången. Det där som är Brasilien, när det är latinskt men varken portugisiskt, spanskt eller italienskt. En egen glimt, en egen rytm, ett eget skratt, ett eget sätt att röra sig på. Hon jobbar med ”design och mode”, men inte på det där glamorösa sättet som många direkt tolkar in i begreppen. Utan stenhårt på textilfabrik i Rios hårda norrförorter. Uppvuxen i Tijuca, en av de mest genuina och oförstörda stadsdelarna i Rio, nyss inflyttad till Zona Sul och Ipanema och Leblons strandliv. Det tar inte lång stund att förstå att hon tillsammans med sina väninnor lever det där intensiva unga ljuva livet i de välmående borgerligare stadsdelarna runt lagunen – Ipanema, Leblon, Gávea och Jardim Botânico. Så var träffas de, vilka är favorithaken, vad och var äter hon …
    – Jag är väldigt romantisk, säger hon. Min favorit bland kioskerna och barerna runt Lagoa är Palaphita Kitsch. För att det är så charmigt roligt brasilianskt. Sedan åker jag helst bort till Miss Tanaka, den lugna och romantiska japanen i Jardim Botânico. Här i Ipanema är favoriten gulligt romantiska Zazá Bistrô Tropical.

    Först låter det förstås som om hon och väninnorna bara äter sushi eller sallad. Den typiska Riokedjan känd för sina sallader, Gula Gula, och det lite sprättigt snobbiga Celeiro i Leblon, är de två favoriterna. Men när hon har råd och vill unna sig något riktigt gott bär det av ut till fiskebyn Pedra da Guaratiba alldeles utanför staden.
    – Där är Tia Palmira med sina skaldjursrätter min absoluta favorit, skrattar hon och avslöjar sedan snabbt: Fast inget går upp mot kött, riktig picanha!

    XE6V5708.jpg

    Här är det Braseiro da Gávea som gäller på helger, men ibland blir det bilen och brakfest i kött med kompisar ute på Barra Grill. Fast i nästa stund säger hon att det godaste hon vet är mexikansk mat – på El Palomar! Lika gott som det är med nypressad juice på morgonen eller i solen tycker hon den kalla fatölen, chopp, är på kvällen. För henne är det bästa snacket och barhänget i Ipanema och Leblon på Conversa Fiado och Jiló. Men mycket för denna Ipanemaflicka tycks vara ”bort från stranden” när det gäller kvällen och barer och krogar. De två ställen hon pratar sig varmast för är återigen i Jardim Botânico – Caroline Café och Saturnino. Och som alla cariocas är hon mycket bestämd runt spriten – en caipirinha morango, nationaldrinken men med jordgubbar är det som tycks gälla, i stället för som traditionellt med lemone, åtminstone nu våren 2007. Det bästa partyt tycker hon som så många Riobor är att dra till olika sambaskolor – gärna Salgueiro, Mangueira, men helst Grande Rio.

    Favelans favorit

    Vi står i en hörna mitt inne i Rocinha, Rios största slumkvarter, en så kallad favela. Anarkistiskt byggda hus klättar vilt i branta backar, gatukorsningen bubblar av energi. Barer basunerar ut den allra senaste musiken, hundar flirtar runt våra ben, tunga matkassar bärs hem till middagen. Inget tiggeri eller horeri à la Copacabana. Alla tycks strängt upptagna med en egen verksamhet i stunden. Via några italienska hjälparbetare ska vi få träffa Marcio Franco de Souza. En kille som alla älskar, som rör sig i alla läger. Och som sprudlar av entusiasm och är en positiv talesman för sina kvarter. Så nästa dag står vi vid mynningen till Rocinha. Marcio kommer släntrande en timme för sent, med några småbarn, som han lovat att ta till stranden. Rocinha ligger granne med grymt rika stadsdelen São Conrado med golfbanan, Fashion Mall, dyra bostadsrätter och en gigantisk strand som delas av fattig och rik.

    Vi beger oss några gator in där en stinkande miniflod forsar fram. Favelan lever förstås upp till många klichéer, men krossar minst lika många myter. Bruno, fotografen med sin tjusiga kamera och skrymmande stativ, rycker till lite extra när vi passerar ett litet torg, genom ett gäng av grabbar som sitter och putsar sina silverblanka pistoler. Marcio tittar bort från somliga, men verkar känna de flesta. Kramar tanter, språkar med och klappar småbarn.

    Så kommer vi till hans föräldrahem. Som en märkligt prydlig minivilla på höjden. Ett rum eller ett kök på varje våningsplan, smala branta trappor. Alla andra hus bredvid, med samma minimala markutrymme, sträcker på sig på ett liknande sätt. Så står vi på taket, och Marcio pekar med stolthet ut över sin kända stadsdel. Man förstår att hela hans själ och hjärta är i Rocinha. Tvätten hänger på streck mellan husen som i Neapel. Drakarna fladdrar i vinden precis som i Arne Sucksdorffs film Mitt hem är Copacabana. Favelan breder ut sig som en organiskt växande och ivrigt bubblande labyrint. Marcios bakgrund är hård sedan för tidig födsel, ett vilt tonårsliv med alla tunga baksidor. Där det så kallade lättsinnet fick ett drastiskt slut, efter att ha hamnat i veckors koma på sjukhus. En total nytändning med design, graffiti, mer surfing än droger …

    Han pekar stolt på sin signatur och tag där upp på berget, som alla de hundrafemtio tusen invånarna i Rocinha kan se. Berättar om sitt engagemang i olika projekt för gatubarn. Snabbt har han sålt några vackra t-shirtar till oss. Hans bamsiga hund Bagolin väcker både ömhet och respekt. Och från grannskapet, hoppandes över taken, kommer hans unga supporterskara – Christão, Luciano, Nilson – nerifrån huset dyker stolt pappa upp. Marcio rör sig mest i sina egna kvarter, ner till stranden, hänger lite på Pizza Lenia i Rocinha. Och så går han på Clube Emoções och söndagarnas bailefunk. Finns det då inget annat i Rio som lockar och drar? Jo, då och då lockar musiken honom till Rios nygamla nöjesdistrikt, Lapa, inne i Centro.

    Kuratorn

    Få delar av Rio charmar så överraskande skjortan av alla slags besökare som Santa Teresa. Allra helst rasslar man upp längs berget nere från Centro i en av de gamla gula spårvagnarna från 1896. Kanske är det för att man plötsligt befinner sig i en helt annan värld än Rios klassiska strandklichéer – Copacabana, Ipanema – som man blir så överväldigad, så fascinerad.

    Först är Anna Paola Baptista, kurator på lilla Museu da Chácara do Céo, inrymt i privatsamlaren Castro Mayas modernistiska privatvilla från 1954, ganska tystlåten. Som så ofta i Rio är villan ljuvligt artistiskt inbäddad i en lika väl genomtänkt grönska och trädgård. Som släpper fram de sanslösa vyerna på de rätta ställena. För att lätta lite på stämningen drar jag upp den nästan komiskt perfekta konstkuppen som museet utsattes för under karnevalen 2006.
    – Ja det var djupt tragiskt, inte bara för oss utan för Rio och hela Brasilien. Vi hade den enda stora samlingen av Matisse, Picasso, Dalí och Miró. In stormade ett gäng gangsters med automatvapen och granater, suckar Ana.

    All världens ledande medier gjorde sig sedan nästan lustiga över hur kuppmakarna smådansade ner för backarna med tavlor för miljoner och åter miljoner, i skydd av en än mer vilt dansande lokalbefolkning. Karnevalen hade startat några timmar innan den välplanerade kuppen. Beskrivningarna var som hämtade ur en James Bond-film.
    – Från tidigt artonhundratal satt en burgen borgerlighet och rika expats och tittade ut över Rio de Janeiro från sina pampiga villor här uppe, säger Ana. Från nittonhundratalet blickar konstnärer i stället upp från Centro mot berget och målar Santa Teresa. Nu vill alla bo här och ha egna studior, oberoende av vilken typ av konstnärer de är. De mest borgerligt etablerade och trendiga gallerierna finns ju inte här. De finns i Ipanema, Gávea, Lagoa och Jardim Botânico. Och prestigefyllt tongivande för staden är självfallet Museu de Arte Moderna och en konsthall som Centro Cultural Banco do Brasil.

    Men kvarteren började få ett starkt intellektuellt och filosofiskt stuk under andra världskriget. Just Santa Teresa tog då emot många europeiska flyktingar, som skapade sig ett ”andra hem” och en ”exiltillvaro” på legendariska Pensão Mauá – som numera koms ihåg och hyllas av Galeria Mauá. Dagens stora inflyttning av konstnärer i alla åldrar – musiker, författare och skådespelare, dansare – skulle knappast ha varit möjlig utan stadsdelens nästan totala förfall under sextiotalet. De flesta flydde undan våld och kriminalitet från gangsterstyrda favelas som klättrar runt berget.

    Santa Teresa har sina konstnärsutbyten med andra metropoler och stadsdelar, som till exempel Belleville i Paris. Men den stora händelsen är det årliga Arte de Portas Abertas. ”De öppna dörrarnas konst” har pågått i tio år den sista helgen i juli. Det är bitvis som en politisk handling i denna stadsdel och stad där många låser in sig av skräck för brottslighet och våld. Nu senast var det åttionio konstnärer med femtiofem ateljéer och studior, tretton ”konsthallar” och tre museer som deltog under tre dygn.
    – Men för de flesta är ju det bohemiska och konstnärliga livet mest en öl på rätt bar och i rätt sällskap, skrattar Anna, och rekommenderar som alla andra ett första stopp på underbara Bar do Mineiro.

    XE6V5032.jpg

    En typisk Riobar, botequim, som nittionio av hundra faller för och har som sin inkörsport att ständigt återvända till.

    Vågmästaren

    Direkt när vi träffar ”Rick”, Luis Henrique Pereira, förstår vi att vi inte bara hamnat hos honom och den surfingskola där han jobbar, utan även på hans alldeles egna charmskola. Hans leende försvinner inte en sekund under vår timme på stranden. Men det kommer från hjärtat och naturligt, han tycks trivas.
    – Jag har surfat i tjugo år sex timmar om dagen, säger han lite sturskt men ändå som om det vore helt naturligt för en tjugofemåring i Rio. Jag fastnade för havet redan som femåring. Sedan dess har ingen kunnat stoppa mig, skrattar han.

    Och han tycks leva med havet, för havet och av havet och vågorna. Som så många av dessa havets skyddsänglar är han uppe med tuppen. Det är mellan 7.00 och 9.00 på morgonen som han är lärare. Då tränar andra innan de ska till jobbet eller skolan. Och då kommer de seriösa turisterna, och kör minst två timmar om dagen under en veckas besök i Rio. När eleverna försvunnit är han ute på vågorna fyra timmar själv och med de bästa kompisarna.

    Vi befinner oss vid Barra da Tijuca, den Miamiliknande förorten till Rio, och dess strand med samma namn. För många är förorten mest känd för sina nybyggda hus med bostadsrätter och stadens största shoppingcentrum. Men för Rick är det förstås havet som lockar. Och här vid Posto 2, eller snarare lite elegant med dragning åt Posto 2 1/2 bubblar det som intensivast runt Barraca eller Quiosque do Pepê. Det här är som epicentrum för alla de sportigaste, sexigaste och mest sensuella kropparna i stan. Strosar man bara fem hundra meter i båda riktningarna, så har man råkollen och alla inkörsportar till surfing, kitesurfing, vindsurfing etcetera. Många väljer förstås att sitta på läktaren hos Pepê och spana in det vackra folket, med en agua minerale och en sanduiche natural i handen.

    Men Rick har förstås även andra jaktmarker. Det är stränderna bortanför Barra, Recreio och Praia da Macomba som är områdets mer ’hardcore’ surfingstränder:
    – Det är klart att det är mer äventyr och känns mer genuint borta vid Prainha och Praia de Grumari. Men gör jag en riktig utflykt är det ju till den lilla staden Saquarema och stranden Itaúna ett par timmar på andra sidan om Rio, mot Cabo Frio och Búzios. Det är Brasiliens absoluta surfingparadis och de bästa vågorna i landet.

    När jag försöker klämma Rick på lite shopping och varumärken, så fnissar han lite men säger:
    – Man dras ju mot Rosa Shopping, där möts alla och det är cool.

    De varumärken han säger direkt är Jamf, Redley och så Osklen förstås – Rios egen stolthet där havet och stranden anses genomsyra alla kläderna. Vad beträffar musik är han som de flesta surfistas helt dragen till reggae och rasta, men då och då lite baile funk.
    – Mina favoritställen på natten här i Barra är Ilha dos Pescadores och Ilha Primeira. Då och då på kära Empório i Ipanema, där speciellt måndagarna är coola. Men jag är mest hemma själv eller med mina kompisar, går inte ut så mycket.

    Rick har ett eget hus på en egen liten ö inne i kanalerna och lagunerna i Barra. Så han och kompisar beger sig ut på havet och fiskar.
    – Sedan grillar vi och dricker caipirinahas, spelar rätt musik …

    Och på frågan vad som är bäst med Rio kommer det direkt:
    – Människorna. Alla är så snälla, vi är som vänner allihop, vi har alla samma insida. Jag kan krama vem jag vill.

     

  • Mitt Rio de Janeiro

    Mitt Rio de Janeiro

    Hotell i Rio de Janeiro

    Häng med till surfarnas, fotbollsentusiasternas och Brasiliens pärla Rio de Janeiro, det ljuva livets Ipanema, favelan som fascinerar och förför, konstnärsromantikens charmiga Santa Teresa. Fem Riobor guidar oss till sina bästa delar av staden.

    Bolltrollaren

    Lite lätt generad anländer Raphael direkt från universitetet UERJ, via bostaden i stadsdelen Tijuca alldeles bredvid Maracanã. Han har glömt både fotbollskläder och boll. Och förstår först inte varför vi varken vill fotografera honom i skolkläder eller strandutstyrsel. Han är en av tiotusentals grabbar i Rio som vigt sitt liv åt en framtid inom fotboll. Han tränar hårt ute hos Bangu, en norrförort och ett lag, i Rios medier mest känt för sitt stora fängelse med ständiga uppror.
    – Mitt drömlag är Vasco da Gama, farfar är portugis, säger han stolt.
    Men vilka är då de grymt bästa i landet?
    – São Paulo, kommer det klockrent.

    Och så är det ofta. Om hjärtat, själen och framtiden ligger i Riolaget Vasco da Gama, så säger man aldrig ”Flamengo”, som den stora majoriteten av brassar så ofta gör.
    – Tre timmar om dagen, sex dagar i veckan, sedan sju år tillbaka, svarar han lite torrt kaxigt på frågan hur mycket han satsar.

    Familjebanden är som alltid starka.
    – Jag är påhejad av både mor och far och en entusiastisk lillasyster.

    Men så ser det hårda schemat ut för just de grabbar som bestämt sig, av alla de miljoner som bara drömmer. Några tusental tar sig sedan igenom det första stora nålsögat, hamnar i utkanterna av sitt lag på hemmaplan. Bara något hundratal tar sig genom det sista lilla nålsögat – till äran, berömmelsen i Brasilien eller chansen till de stora pengarna ute i världen. Vad är då den högsta drömmen i livet? Raphael sänker blicken och mumlar lite blygt:
    – Madrid, Milano …

    Vi pratar inte om att de flesta hamnar i en svensk småstad, i Ukraina eller någon ny yster Balkanstat. Och att de köps och säljs av giriga mellanhänder på ett sätt som ligger bra nära omänsklig ”trafficking”. Och om drömmarna spricker, vad har han då för alternativa planer?
    – Personal trainer, blir svaret direkt och på engelska.

    Sexigt kroppsfixerade Rio med en penningstark och fåfäng medelklass har förstås ett stort underlag för detta yrke. Men jag kan inte låta bli att fråga om han har ytterligare en framtidsplan.– Då blir jag statistiker och kommer att sitta på läktaren på São Januário och heja på Vasco da Gama, skrattar han.

    Raphael bor i stadsdelen Tijuca, som anses som en av stadens mest genuina och oförstörda delar, inte så långt från Maracanã och nära Andarai, där en gång Vasco da Gama började spela på ett öppet fält. På kvällar hänger han ofta på Open Lounge, favoritklubben där det spelas både vild funk och lokal pagode. Kompisar samlas ofta runt de goda pizzorna på Double Place. Självfallet håller han på den lokala sambaskolan Salgueiro. På helgerna är det på med Billabongbrallorna och ut till det unga Tijucas favoritstrand, Posto 5 i Barra da Tijuca. De gånger det blir riktigt nattliv så är det där ute på nöjesströget Avenida Armando Lombardi och tuffa Bombar.

    Flickan från Ipanema

    När vi träffar sprudlande och skrattande Carolina Porto, direkt utanför hennes bostad på en av sidogatorna från stranden, och går och tar en färsk nypressad juice på hörnan, så gör hon direkt klart för oss:
    – Det blir bara ingen klichéartad bikiniplåtning på stranden, under inga omständigheter!

    Carolina blir för oss direkt myten ”Ipanema”, så som sången. Det där som är Brasilien, när det är latinskt men varken portugisiskt, spanskt eller italienskt. En egen glimt, en egen rytm, ett eget skratt, ett eget sätt att röra sig på. Hon jobbar med ”design och mode”, men inte på det där glamorösa sättet som många direkt tolkar in i begreppen. Utan stenhårt på textilfabrik i Rios hårda norrförorter. Uppvuxen i Tijuca, en av de mest genuina och oförstörda stadsdelarna i Rio, nyss inflyttad till Zona Sul och Ipanema och Leblons strandliv. Det tar inte lång stund att förstå att hon tillsammans med sina väninnor lever det där intensiva unga ljuva livet i de välmående borgerligare stadsdelarna runt lagunen – Ipanema, Leblon, Gávea och Jardim Botânico. Så var träffas de, vilka är favorithaken, vad och var äter hon …
    – Jag är väldigt romantisk, säger hon. Min favorit bland kioskerna och barerna runt Lagoa är Palaphita Kitsch. För att det är så charmigt roligt brasilianskt. Sedan åker jag helst bort till Miss Tanaka, den lugna och romantiska japanen i Jardim Botânico. Här i Ipanema är favoriten gulligt romantiska Zazá Bistrô Tropical.

    Först låter det förstås som om hon och väninnorna bara äter sushi eller sallad. Den typiska Riokedjan känd för sina sallader, Gula Gula, och det lite sprättigt snobbiga Celeiro i Leblon, är de två favoriterna. Men när hon har råd och vill unna sig något riktigt gott bär det av ut till fiskebyn Pedra da Guaratiba alldeles utanför staden.
    – Där är Tia Palmira med sina skaldjursrätter min absoluta favorit, skrattar hon och avslöjar sedan snabbt: Fast inget går upp mot kött, riktig picanha!

    Här är det Braseiro da Gávea som gäller på helger, men ibland blir det bilen och brakfest i kött med kompisar ute på Barra Grill. Fast i nästa stund säger hon att det godaste hon vet är mexikansk mat – på El Palomar! Lika gott som det är med nypressad juice på morgonen eller i solen tycker hon den kalla fatölen, chopp, är på kvällen. För henne är det bästa snacket och barhänget i Ipanema och Leblon på Conversa Fiado och Jiló. Men mycket för denna Ipanemaflicka tycks vara ”bort från stranden” när det gäller kvällen och barer och krogar. De två ställen hon pratar sig varmast för är återigen i Jardim Botânico – Caroline Café och Saturnino. Och som alla cariocas är hon mycket bestämd runt spriten – en caipirinha morango, nationaldrinken men med jordgubbar är det som tycks gälla, i stället för som traditionellt med lemone, åtminstone nu våren 2007. Det bästa partyt tycker hon som så många Riobor är att dra till olika sambaskolor – gärna Salgueiro, Mangueira, men helst Grande Rio.

    Favelans favorit

    Vi står i en hörna mitt inne i Rocinha, Rios största slumkvarter, en så kallad favela. Anarkistiskt byggda hus klättar vilt i branta backar, gatukorsningen bubblar av energi. Barer basunerar ut den allra senaste musiken, hundar flirtar runt våra ben, tunga matkassar bärs hem till middagen. Inget tiggeri eller horeri à la Copacabana. Alla tycks strängt upptagna med en egen verksamhet i stunden. Via några italienska hjälparbetare ska vi få träffa Marcio Franco de Souza. En kille som alla älskar, som rör sig i alla läger. Och som sprudlar av entusiasm och är en positiv talesman för sina kvarter. Så nästa dag står vi vid mynningen till Rocinha. Marcio kommer släntrande en timme för sent, med några småbarn, som han lovat att ta till stranden. Rocinha ligger granne med grymt rika stadsdelen São Conrado med golfbanan, Fashion Mall, dyra bostadsrätter och en gigantisk strand som delas av fattig och rik.

    Vi beger oss några gator in där en stinkande miniflod forsar fram. Favelan lever förstås upp till många klichéer, men krossar minst lika många myter. Bruno, fotografen med sin tjusiga kamera och skrymmande stativ, rycker till lite extra när vi passerar ett litet torg, genom ett gäng av grabbar som sitter och putsar sina silverblanka pistoler. Marcio tittar bort från somliga, men verkar känna de flesta. Kramar tanter, språkar med och klappar småbarn.

    Så kommer vi till hans föräldrahem. Som en märkligt prydlig minivilla på höjden. Ett rum eller ett kök på varje våningsplan, smala branta trappor. Alla andra hus bredvid, med samma minimala markutrymme, sträcker på sig på ett liknande sätt. Så står vi på taket, och Marcio pekar med stolthet ut över sin kända stadsdel. Man förstår att hela hans själ och hjärta är i Rocinha. Tvätten hänger på streck mellan husen som i Neapel. Drakarna fladdrar i vinden precis som i Arne Sucksdorffs film Mitt hem är Copacabana. Favelan breder ut sig som en organiskt växande och ivrigt bubblande labyrint. Marcios bakgrund är hård sedan för tidig födsel, ett vilt tonårsliv med alla tunga baksidor. Där det så kallade lättsinnet fick ett drastiskt slut, efter att ha hamnat i veckors koma på sjukhus. En total nytändning med design, graffiti, mer surfing än droger …

    Han pekar stolt på sin signatur och tag där upp på berget, som alla de hundrafemtio tusen invånarna i Rocinha kan se. Berättar om sitt engagemang i olika projekt för gatubarn. Snabbt har han sålt några vackra t-shirtar till oss. Hans bamsiga hund Bagolin väcker både ömhet och respekt. Och från grannskapet, hoppandes över taken, kommer hans unga supporterskara – Christão, Luciano, Nilson – nerifrån huset dyker stolt pappa upp. Marcio rör sig mest i sina egna kvarter, ner till stranden, hänger lite på Pizza Lenia i Rocinha. Och så går han på Clube Emoções och söndagarnas bailefunk. Finns det då inget annat i Rio som lockar och drar? Jo, då och då lockar musiken honom till Rios nygamla nöjesdistrikt, Lapa, inne i Centro.

    Kuratorn

    Få delar av Rio charmar så överraskande skjortan av alla slags besökare som Santa Teresa. Allra helst rasslar man upp längs berget nere från Centro i en av de gamla gula spårvagnarna från 1896. Kanske är det för att man plötsligt befinner sig i en helt annan värld än Rios klassiska strandklichéer – Copacabana, Ipanema – som man blir så överväldigad, så fascinerad.

    Först är Anna Paola Baptista, kurator på lilla Museu da Chácara do Céo, inrymt i privatsamlaren Castro Mayas modernistiska privatvilla från 1954, ganska tystlåten. Som så ofta i Rio är villan ljuvligt artistiskt inbäddad i en lika väl genomtänkt grönska och trädgård. Som släpper fram de sanslösa vyerna på de rätta ställena. För att lätta lite på stämningen drar jag upp den nästan komiskt perfekta konstkuppen som museet utsattes för under karnevalen 2006.
    – Ja det var djupt tragiskt, inte bara för oss utan för Rio och hela Brasilien. Vi hade den enda stora samlingen av Matisse, Picasso, Dalí och Miró. In stormade ett gäng gangsters med automatvapen och granater, suckar Ana.

    All världens ledande medier gjorde sig sedan nästan lustiga över hur kuppmakarna smådansade ner för backarna med tavlor för miljoner och åter miljoner, i skydd av en än mer vilt dansande lokalbefolkning. Karnevalen hade startat några timmar innan den välplanerade kuppen. Beskrivningarna var som hämtade ur en James Bond-film.
    – Från tidigt artonhundratal satt en burgen borgerlighet och rika expats och tittade ut över Rio de Janeiro från sina pampiga villor här uppe, säger Ana. Från nittonhundratalet blickar konstnärer i stället upp från Centro mot berget och målar Santa Teresa. Nu vill alla bo här och ha egna studior, oberoende av vilken typ av konstnärer de är. De mest borgerligt etablerade och trendiga gallerierna finns ju inte här. De finns i Ipanema, Gávea, Lagoa och Jardim Botânico. Och prestigefyllt tongivande för staden är självfallet Museu de Arte Moderna och en konsthall som Centro Cultural Banco do Brasil.

    Men kvarteren började få ett starkt intellektuellt och filosofiskt stuk under andra världskriget. Just Santa Teresa tog då emot många europeiska flyktingar, som skapade sig ett ”andra hem” och en ”exiltillvaro” på legendariska Pensão Mauá – som numera koms ihåg och hyllas av Galeria Mauá. Dagens stora inflyttning av konstnärer i alla åldrar – musiker, författare och skådespelare, dansare – skulle knappast ha varit möjlig utan stadsdelens nästan totala förfall under sextiotalet. De flesta flydde undan våld och kriminalitet från gangsterstyrda favelas som klättrar runt berget.

    Santa Teresa har sina konstnärsutbyten med andra metropoler och stadsdelar, som till exempel Belleville i Paris. Men den stora händelsen är det årliga Arte de Portas Abertas. ”De öppna dörrarnas konst” har pågått i tio år den sista helgen i juli. Det är bitvis som en politisk handling i denna stadsdel och stad där många låser in sig av skräck för brottslighet och våld. Nu senast var det åttionio konstnärer med femtiofem ateljéer och studior, tretton ”konsthallar” och tre museer som deltog under tre dygn.
    – Men för de flesta är ju det bohemiska och konstnärliga livet mest en öl på rätt bar och i rätt sällskap, skrattar Anna, och rekommenderar som alla andra ett första stopp på underbara Bar do Mineiro.

    En typisk Riobar, botequim, som nittionio av hundra faller för och har som sin inkörsport att ständigt återvända till.

    Vågmästaren

    Direkt när vi träffar ”Rick”, Luis Henrique Pereira, förstår vi att vi inte bara hamnat hos honom och den surfingskola där han jobbar, utan även på hans alldeles egna charmskola. Hans leende försvinner inte en sekund under vår timme på stranden. Men det kommer från hjärtat och naturligt, han tycks trivas.
    – Jag har surfat i tjugo år sex timmar om dagen, säger han lite sturskt men ändå som om det vore helt naturligt för en tjugofemåring i Rio. Jag fastnade för havet redan som femåring. Sedan dess har ingen kunnat stoppa mig, skrattar han.

    Och han tycks leva med havet, för havet och av havet och vågorna. Som så många av dessa havets skyddsänglar är han uppe med tuppen. Det är mellan 7.00 och 9.00 på morgonen som han är lärare. Då tränar andra innan de ska till jobbet eller skolan. Och då kommer de seriösa turisterna, och kör minst två timmar om dagen under en veckas besök i Rio. När eleverna försvunnit är han ute på vågorna fyra timmar själv och med de bästa kompisarna.

    Vi befinner oss vid Barra da Tijuca, den Miamiliknande förorten till Rio, och dess strand med samma namn. För många är förorten mest känd för sina nybyggda hus med bostadsrätter och stadens största shoppingcentrum. Men för Rick är det förstås havet som lockar. Och här vid Posto 2, eller snarare lite elegant med dragning åt Posto 2 1/2 bubblar det som intensivast runt Barraca eller Quiosque do Pepê. Det här är som epicentrum för alla de sportigaste, sexigaste och mest sensuella kropparna i stan. Strosar man bara fem hundra meter i båda riktningarna, så har man råkollen och alla inkörsportar till surfing, kitesurfing, vindsurfing etcetera. Många väljer förstås att sitta på läktaren hos Pepê och spana in det vackra folket, med en agua minerale och en sanduiche natural i handen.

    Men Rick har förstås även andra jaktmarker. Det är stränderna bortanför Barra, Recreio och Praia da Macomba som är områdets mer ’hardcore’ surfingstränder:
    – Det är klart att det är mer äventyr och känns mer genuint borta vid Prainha och Praia de Grumari. Men gör jag en riktig utflykt är det ju till den lilla staden Saquarema och stranden Itaúna ett par timmar på andra sidan om Rio, mot Cabo Frio och Búzios. Det är Brasiliens absoluta surfingparadis och de bästa vågorna i landet.

    När jag försöker klämma Rick på lite shopping och varumärken, så fnissar han lite men säger:
    – Man dras ju mot Rosa Shopping, där möts alla och det är cool.

    De varumärken han säger direkt är Jamf, Redley och så Osklen förstås – Rios egen stolthet där havet och stranden anses genomsyra alla kläderna. Vad beträffar musik är han som de flesta surfistas helt dragen till reggae och rasta, men då och då lite baile funk.
    – Mina favoritställen på natten här i Barra är Ilha dos Pescadores och Ilha Primeira. Då och då på kära Empório i Ipanema, där speciellt måndagarna är coola. Men jag är mest hemma själv eller med mina kompisar, går inte ut så mycket.

    Rick har ett eget hus på en egen liten ö inne i kanalerna och lagunerna i Barra. Så han och kompisar beger sig ut på havet och fiskar.
    – Sedan grillar vi och dricker caipirinahas, spelar rätt musik …

    Och på frågan vad som är bäst med Rio kommer det direkt:
    – Människorna. Alla är så snälla, vi är som vänner allihop, vi har alla samma insida. Jag kan krama vem jag vill.

     

  • Bergen bortom Barcelona

    Bergen bortom Barcelona

    Välkylda toppar och hisnande dalar. En timmes resa från Spaniens främsta partystad väntar lugn, ro och bra mat i lugna Montseny.

    Från Barcelona är det nära till den vackra spanska landsbygden. En dryg timme från storstadslivet ligger området Montseny, där bergen erbjuder svalka, vandring och avkoppling.

    Hotell i Barcelona

    Vi slår vi upp balkongdörrarna. Hotellet ligger högt på en bergssida, sju hundra femtio meter över havet, och luften är behagligt sval. Från vår balkong ser vi ner på några gamla bondgårdar en bit bort och den slingrande lilla väg som leder hit. Bortom bondgårdarna reser sig ett mäktigt berg täckt av gröna träd. Solen har tagit sig över berget och skiner in på balkongen. Fåglarna sjunger och några kor råmar, annars är det tyst och lugnt. Kontrasten från Barcelona är stor. För någon timme sedan var vi mitt i stan. Luften dallrade. Polisbilarna tjöt, mopederna tutade och vi satt på ett kafé och funderade på vart vi skulle åka för att få lite omväxling från stadslivet. Några bilder i vår guidebok fångade vårt intresse. Berg, frodig grönska och vin på en balkong med utsikt lockade. När damen på kaféet sa att bilderna var tagna i hennes favoritområde bestämde vi oss. På Internet hittade vi hotellet som verkade uppfylla våra drömmar och via sajten fick vi också en enorm rabatt på priset. Vi packade snabbt på oss lite mat, sedan klev vi rakt ner i tunnelbanan och vidare ombord på lokaltåget norrut. Efter en kort tågresa klev vi av i den lilla sömniga staden Sant Celoni för att ta en taxi sista biten. Redan här kände vi att vi var på rätt väg. Små berg täckta av gröna träd omgav järnvägen och skitiga mountainbike-cyklister susade förbi på gatan. Barcelona kändes långt borta. Vi haffade den enda taxi som syntes utanför stationen.
    – Aah, ska ni bo på Sant Bernat, sa chauffören. Det är väldigt fint, och dyrt.
    – Vi vet, men vi fick ett bra pris och har med oss lite egen mat, sa vi och knackade på våra väskor med skinkor, oliver och vinflaskor.
     

    Montseny har länge varit en tillflyktsort för Barcelonaborna när hettan och stadslivet i staden blir för påträngande. Bergen i området sträcker sig upp till 1 700 meter över havet och klimatet och växtligheten varierar med höjden. Vi sätter oss på vår balkong och tittar ut över bergen. Hotellet är rustikt och trivsamt med fina detaljer. Förutom ett nyförälskat par vi såg skymten av när vi kom och ett trevligt par från Kanada som vi träffade i receptionen, verkar vi vara de enda gästerna på hotellet.

    På eftermiddagen gör vi en vandring till ett vattendrag i närheten. Marken är torr men de grönskande träden ger skön skugga. Delar av Montseny är klassat som biosfärreservat av UNESCO och vi ser ek, korkek, bok och tall. Här ska också finnas vildsvin och rovfåglar. Men vi ser inga sådana och får nöja oss med en jättelik skalbagge som kommer surrande genom luften rakt emot oss och trots våra flyktförsök flyger rakt in i oss.

    Väl tillbaka på hotellet svalkar vi oss lite i utomhuspoolen och lägger oss och läser i skuggan. Innan mörkret börjar falla promenerar vi nedåt på den lilla bilvägen och njuter av utsikten. Vi passerar en hästhage och kommer ner till en gård med flera gamla stenhus. Där möter vi en barnfamilj från Holland som hyr ett av husen. Barnen leker i utomhuspoolen. Föräldrarna bjuder oss på vin och berättar att de flög med Ryanair till Girona och tog regionaltåget mot Barcelona till Sant Celoni. Där hyrde de en bil och körde upp hit.
    – Det här passar oss perfekt, säger pappa Henk. Här uppe har vi lugn och ro och så har vi Barcelona en timme bort. Till och med ungarna tycker det är bra. Det är vårt tredje år här och det blir inte särskilt dyrt heller.
     

    De säger att de kanske ska gå upp till vårt hotell och äta någon dag, eftersom de flesta andra restauranger i närheten har stäng för tillfället. Lokalbefolkningen har åkt på semester nu, innan anstormningen av folk som kommer i augusti när spanjorerna får semester. Vi letar oss hemåt i beckmörker och somnar med öppna dörrar. Luften är sval och utifrån hörs de stilla ljuden av landsbygd.

    Tidigt nästa morgon påbörjar vi vandringen till en av de högsta topparna i Montseny, berget Matagalls, 1 697 meter högt. En halvt igenvuxen stig ringlar uppåt. Landskapet skiftar sakta från täta träd till grässlätter. När vi kommer upp på toppen har vi fri utsikt åt alla håll. Närmast oss finns en handfull andra höga berg, och i fjärran breder slättlandet ut sig. Ovanför oss har molnen börjat dra ihop sig oroväckande snabbt. Vi börjar småspringa nedför. Åskan dundrar plötsligt i närheten och vi får hejda oss själva för att inte snubbla. Regndroppar börjar falla. Vi når hotellet på en tiondel av tiden som det tog oss att komma upp, men nu har regnet slutat och molnen skingrats.

    Svettiga och på skakiga ben slår vi oss ned på hotellets uteservering och beställer en kall öl. Vi blickar ut över bergen. Då intar ett bröllopssällskap den lilla kyrkan bredvid, som hör till hotellet. Den tidigare så tomma gräsmattan fylls med gäster i glänsande och välstrukna kostymer och klänningar. Uppsättningar med färgglada blommor dekorerar gräsmattan framför kyrkan. Vi följer nyfiket bröllopet på avstånd.

    Många spanska par gifter sig på något av de fina hotellen i Montseny. På hotellet som vi bor på brukar det vara ett sextiotal bröllop per år och det gäller att boka långt i förväg om man vill hålla det på en helg. På kvällen äter vi middag i hotellets restaurang ”La Borda de l’Avi” med det kanadensiska paret från hotellet. Restaurangen har rykte om sig att vara en av de bästa i Katalonien. Vi beställer kid lamb och får in ett ordentligt ben av ett lamm. Det är otroligt mört, saftigt och gott. Servitrisen berättar att det tillagats på låg värme i sju timmar, insvept i folie så att det kokat i sina egna safter.

    Innan vi lägger oss ser vi en annons i tidningen om en konsert som lockar i Barcelona följande kväll. På dagen för konserten står vi mitt i Barcelona, omgivna av det pulserande ljudet av en spännande storstad full av möjligheter.

     

  • Bergen bortom Barcelona

    Bergen bortom Barcelona

    Välkylda toppar och hisnande dalar. En timmes resa från Spaniens främsta partystad väntar lugn, ro och bra mat i lugna Montseny.

    Från Barcelona är det nära till den vackra spanska landsbygden. En dryg timme från storstadslivet ligger området Montseny, där bergen erbjuder svalka, vandring och avkoppling.

    Hotell i Barcelona

    Vi slår vi upp balkongdörrarna. Hotellet ligger högt på en bergssida, sju hundra femtio meter över havet, och luften är behagligt sval. Från vår balkong ser vi ner på några gamla bondgårdar en bit bort och den slingrande lilla väg som leder hit. Bortom bondgårdarna reser sig ett mäktigt berg täckt av gröna träd. Solen har tagit sig över berget och skiner in på balkongen. Fåglarna sjunger och några kor råmar, annars är det tyst och lugnt. Kontrasten från Barcelona är stor. För någon timme sedan var vi mitt i stan. Luften dallrade. Polisbilarna tjöt, mopederna tutade och vi satt på ett kafé och funderade på vart vi skulle åka för att få lite omväxling från stadslivet. Några bilder i vår guidebok fångade vårt intresse. Berg, frodig grönska och vin på en balkong med utsikt lockade. När damen på kaféet sa att bilderna var tagna i hennes favoritområde bestämde vi oss. På Internet hittade vi hotellet som verkade uppfylla våra drömmar och via sajten fick vi också en enorm rabatt på priset. Vi packade snabbt på oss lite mat, sedan klev vi rakt ner i tunnelbanan och vidare ombord på lokaltåget norrut. Efter en kort tågresa klev vi av i den lilla sömniga staden Sant Celoni för att ta en taxi sista biten. Redan här kände vi att vi var på rätt väg. Små berg täckta av gröna träd omgav järnvägen och skitiga mountainbike-cyklister susade förbi på gatan. Barcelona kändes långt borta. Vi haffade den enda taxi som syntes utanför stationen.
    – Aah, ska ni bo på Sant Bernat, sa chauffören. Det är väldigt fint, och dyrt.
    – Vi vet, men vi fick ett bra pris och har med oss lite egen mat, sa vi och knackade på våra väskor med skinkor, oliver och vinflaskor.
     

    Montseny har länge varit en tillflyktsort för Barcelonaborna när hettan och stadslivet i staden blir för påträngande. Bergen i området sträcker sig upp till 1 700 meter över havet och klimatet och växtligheten varierar med höjden. Vi sätter oss på vår balkong och tittar ut över bergen. Hotellet är rustikt och trivsamt med fina detaljer. Förutom ett nyförälskat par vi såg skymten av när vi kom och ett trevligt par från Kanada som vi träffade i receptionen, verkar vi vara de enda gästerna på hotellet.

    På eftermiddagen gör vi en vandring till ett vattendrag i närheten. Marken är torr men de grönskande träden ger skön skugga. Delar av Montseny är klassat som biosfärreservat av UNESCO och vi ser ek, korkek, bok och tall. Här ska också finnas vildsvin och rovfåglar. Men vi ser inga sådana och får nöja oss med en jättelik skalbagge som kommer surrande genom luften rakt emot oss och trots våra flyktförsök flyger rakt in i oss.

    Väl tillbaka på hotellet svalkar vi oss lite i utomhuspoolen och lägger oss och läser i skuggan. Innan mörkret börjar falla promenerar vi nedåt på den lilla bilvägen och njuter av utsikten. Vi passerar en hästhage och kommer ner till en gård med flera gamla stenhus. Där möter vi en barnfamilj från Holland som hyr ett av husen. Barnen leker i utomhuspoolen. Föräldrarna bjuder oss på vin och berättar att de flög med Ryanair till Girona och tog regionaltåget mot Barcelona till Sant Celoni. Där hyrde de en bil och körde upp hit.
    – Det här passar oss perfekt, säger pappa Henk. Här uppe har vi lugn och ro och så har vi Barcelona en timme bort. Till och med ungarna tycker det är bra. Det är vårt tredje år här och det blir inte särskilt dyrt heller.
     

    De säger att de kanske ska gå upp till vårt hotell och äta någon dag, eftersom de flesta andra restauranger i närheten har stäng för tillfället. Lokalbefolkningen har åkt på semester nu, innan anstormningen av folk som kommer i augusti när spanjorerna får semester. Vi letar oss hemåt i beckmörker och somnar med öppna dörrar. Luften är sval och utifrån hörs de stilla ljuden av landsbygd.

    Tidigt nästa morgon påbörjar vi vandringen till en av de högsta topparna i Montseny, berget Matagalls, 1 697 meter högt. En halvt igenvuxen stig ringlar uppåt. Landskapet skiftar sakta från täta träd till grässlätter. När vi kommer upp på toppen har vi fri utsikt åt alla håll. Närmast oss finns en handfull andra höga berg, och i fjärran breder slättlandet ut sig. Ovanför oss har molnen börjat dra ihop sig oroväckande snabbt. Vi börjar småspringa nedför. Åskan dundrar plötsligt i närheten och vi får hejda oss själva för att inte snubbla. Regndroppar börjar falla. Vi når hotellet på en tiondel av tiden som det tog oss att komma upp, men nu har regnet slutat och molnen skingrats.

    Svettiga och på skakiga ben slår vi oss ned på hotellets uteservering och beställer en kall öl. Vi blickar ut över bergen. Då intar ett bröllopssällskap den lilla kyrkan bredvid, som hör till hotellet. Den tidigare så tomma gräsmattan fylls med gäster i glänsande och välstrukna kostymer och klänningar. Uppsättningar med färgglada blommor dekorerar gräsmattan framför kyrkan. Vi följer nyfiket bröllopet på avstånd.

    Många spanska par gifter sig på något av de fina hotellen i Montseny. På hotellet som vi bor på brukar det vara ett sextiotal bröllop per år och det gäller att boka långt i förväg om man vill hålla det på en helg. På kvällen äter vi middag i hotellets restaurang ”La Borda de l’Avi” med det kanadensiska paret från hotellet. Restaurangen har rykte om sig att vara en av de bästa i Katalonien. Vi beställer kid lamb och får in ett ordentligt ben av ett lamm. Det är otroligt mört, saftigt och gott. Servitrisen berättar att det tillagats på låg värme i sju timmar, insvept i folie så att det kokat i sina egna safter.

    Innan vi lägger oss ser vi en annons i tidningen om en konsert som lockar i Barcelona följande kväll. På dagen för konserten står vi mitt i Barcelona, omgivna av det pulserande ljudet av en spännande storstad full av möjligheter.

     

  • Latitud Kroatien

    Latitud Kroatien

    Rapport från en drömresa på klassiska farvatten. Jörgen Ulvsgärd för loggbok medan han seglar med en fyrtiofotare i Kroatiens egenartade skärgård.

    35 grader nord, 48 grader väst, Murter. 

    Ett moln av fåglar följer oss ett stycke ut från hamnen. De glidflyger i uppvindarna, och undersidan av deras vita kroppar färgas gula i gryningssolen. En frisk mistral rycker tag i stor och fock och ger båten en skjuts, som lyfter den över vågkammarna och får den att nästan plana ut. När vi ändrar kurs trycker vinden ner båten hårt i lovart. Vattnet sköljer över bord och piskar oss i ansiktet. Adriatiska havet visar sitt rätta jag.

    Några timmar senare är scenariot förändrat. Adria, som på latin betyder ”mörkt”, har fått sin innebörd besannad. Det stora blå har förvandlats till ett kolsvart och ogästvänligt inferno. För seglaren är dock upplevelsen tveeggad. Fartens tjusning och kampen mot elementen ger ett adrenalinpåslag som skärper koncentrationen. Den tilltagande vinden och den dåliga sikten gör plötsligt dessa lättseglade farvatten till en utmaning. Men för dem som siktat in sig på att ligga på fördäck och sola medan båten lojt glider över ett glittrande turkosblått hav kunde starten på seglingssemestern ha varit bättre. Vi tar ut kompassriktningen mot ön Primosten för att söka lä och hamn. Båten dunsar ner i vågdalarna och vattnet sprutar överbord.
    – Samo malo, ta det lugnt ingen fara, upprepar skepparen med jämna mellanrum som ett mantra för att ingjuta lugn hos oss i besättningen.

    Vår kroatiska kapten Zeljko Jerat utstrålar total trygghet, trots sin bohemiska och lätt koleriska utstrålning. Den här situationen är han väl bekant med. Havet har varit hans hem i större delen av hans liv. Som liten följde han sin pappa och farbror på deras dagliga fisketurer i skärgården. Lite senare började han arbeta som båtbyggare på ett av Murters varv, ön där han växte upp. Efter Balkankriget blev det jobb som båtuthyrare på marinan Hramina på samma ö, några mil nordväst om staden Sibenik. I dag äger han fortfarande en klassisk latinriggad fiskebåt, leut, och har seglat både den och den lite större, gajetan, vid de årliga tävlingarna för klassiska träbåtar i Kornatiskärgården.
    – Många säger att det är lättseglat här och det är delvis sant. Nästan inga grynnor och farliga skär, men vädret kan vara nyckfullt och ställa till med en hel del besvär för den oerfarne, säger Zeljko och pekar upp mot en av öarnas bergiga nordsida som vi just passerar.

    50 grader nord, 43 grader väst, Zlarin
    Avskalat, kargt och naket breder Kornati skärgård ut sig mellan städerna Split och Zadar. Symmetriskt mjuka kalkstensöar stiger upp ur havet likt pärlband i lager på lager utanför varandra. Detta är Kroatiens mest välbesökta region. Som under Balkankriget på nittiotalet dränerades helt på turister, men som nu åter är tillbaka som turistland. Och det med råge. Den adriatiska kulturen blandas här på ett attraktivt sätt med den italienska.

    Innan stormen och ovädret hann ifatt oss låg vi några timmar i hamnen på ön Zlarin, en anspråkslös liten ort där livet går sin gilla gång. En by som hämtad ur det förgångna. Världen runt omkring oss var ljus och behaglig. Stuvutrymmena var sprängfyllda av mat och dryck. Någon generation tillbaka var ön en livfull tummelplats för fiskare, som försörjde sig på att ta upp tvättsvamp och koraller. De pampiga husen påminner om ett svunnet Klondyke, men i dag sitter det mest äldre män och spelar bräde på någon av byns båda restaurangverandor och väntar på rörelsen från anlända turistbåtar.

    Nu befinner vi oss någonstans mellan Zlarin och Primosten i kamp med elementen. Den gråsvarta himlen sänker sig ner mot havet tills de går helt upp i varandra. Horisontlinjen försvinner och det går inte längre att urskilja vad som är vad. Då och då skymtar kustremsans konturer fram mellan regnskyarna och dimbankarna som i hög fart driver förbi. Kompassen visar hundratrettio grader sydväst och där någonstans ska marinan Kremik ligga.
    Vi pressar upp båten så nära vindögat vi kan för att slippa ett extra slag, innan vi till slut glider in i efterlängtat lä i den skyddande viken Luka Peles.
    – ¬Nu kan ni andas ut, säger Zeljko med ett lätt ironiskt tonfall. Om några timmar har vi fint väder igen, så passa på att dra några djupa andetag. Kom ihåg att luften ni andas är den renaste i Europa, möjligtvis med undantag för den ni har i Skandinavien.

    Fiskare

    57 grader nord, 35 grader väst, Primosten
    Medan åskan dånar och blixtarna lyser upp det trånga inloppet glider vi äntligen in till marinan Kremik. Den pittoreska gamla fiskebyn Primosten är en ö, men som i dag har förbindelse till fastlandet. Byn hade före det senaste Balkankriget tre tusen invånare. I dag bor bara fem hundra kvar. De flesta serberna har gett sig i väg. Längs vindlande gränder och utskjutande klippväggar ligger de små stenhusen med skiffertak omgärdade av små vinodlingar på sluttningarna ner mot havet. Här tillverkas ett av Kroatiens kända rödviner Babic. Efter en dags tuff segling i hårt väder är det en härlig känsla att krypa in i marinans restaurang och bli serverad halstrad fisk, sjöborrar och havskräftor tillsammans med det lokala vita vinet Grâse. Som aperitif bjuder ägaren på ett värmande glas av det berömda kroatiska plommonbrännvinet, sljivovica. Ur högtalarna hör jag Gibonni, en av de populäraste kroatiska artisterna just nu, sjunga sin kända Sa mnom ili bez mene.

    Den hundrasjuttio mil långa kusten med över tusen öar är en seglingsupplevelse utan motstycke i världen. Öarna ligger i dubbla och tredubbla rader med skyddande fjärdar innanför sig. Kornatiöarna är en av världens mest egenartade skärgårdar: hundratjugofem karga öar av ljus kalksten med mjuka böljande linjespel. Här bryts tystnaden bara av vindens sus och vågornas skvalp och då och då några bräkande får. Hela ögruppen är trettiofem kilometer lång och tretton kilometer bred och förklarades som nationalpark 1980. Bestämmelserna för parken liknar dem som gäller för våra svenska nationalparker. Det är förbjudet att plocka växter, döda eller störa djuren, att skräpa ner på stränderna och att göra upp eld. Som seglare är det därför viktigt att ta reda på var natthamnarna ligger, eftersom man inte får lägga till var som helst. Den fasta bebyggelsen har helt upphört, men under sommarhalvåret flyttar invånarna från Murter och Dugi Otok, som sedan generationer äger mark och hus på öarna, ut hit och hyr ut rum till seglande turister eller driver restauranger i vikar och hamnar. Det är detta som är den stora charmen med att segla i Kroatien.
    – Vi behåller naturen som den är och vägrar att exploatera den, som spanjorerna, grekerna och italienarna, säger Zeljko.

    45 grader nord, 54 grader väst, Sibenik
    Dagen efter går vi norrut och tar ut kompassriktningen mot Sibenik. Solen strålar från en klarblå himmel. Framför oss reser sig fästningen Svetni Nikola och ovanför den skymtar stadens vita kalkstenshus i terrasser ner mot vattnet. Vi passerar fyren Jadrija, som ligger längst ute på en pinjeklädd landtunga där en glipa i berget öppnar sig. Den trånga s-formade kanalen Svetok Antes kraftiga strömmar orsakade av floden Krkas utlopp i havet tvingar oss att starta motorn.

    Många folkslag och nationer har under årtusenden försökt erövra staden, men misslyckats. Första gången var det venetianarna som belägrade den i början av fjortonhundratalet och sedan höll greppet ända fram till slutet av sjuttonhundratalet. På femtonhundratalet försökte turkarna inta staden, men misslyckades. Ett nytt försök gjordes lite mer än hundra år senare, även då med reträtt efter svåra förluster. Senaste gången var bara för femton år sedan då hårda strider utkämpades sommaren och hösten 1991, året efter det att Kroatien utropat sig till självständig republik. Jugoslaviska trupper med stöd av serbisk militär anföll staden, men förlorade slaget mot kroaterna.
    – Det är minnen jag helst förtränger, säger Zjelko Jerat. Flera av mina släktingar och vänner var inblandade i striderna. En del av dem lever inte nu. De ständiga striderna var som en enda lång mardröm. Ofta var både vatten och elektricitet borta i flera dagar, ja veckor. Telefonförbindelserna var urusla. Denna ständiga oro för barn och familj var olidlig.

    Själv flyttade han sin fru och sina två barn till Zagreb, där de fortfarande bor kvar. Huset som han själv byggt på Murter var inflyttningsklart när kriget kom. Nu står det tomt. Ämnet är känsligt och han väljer i stället att prata om de positiva förändringar som sker i Kroatien just nu. Arbetslösheten är fortfarande stor efter kriget, i Sibenik rör det sig till exempel om cirka trettio procent, men turismen har börjat skjuta fart och den lugna vackra staden med sina trånga smala gränder lockar allt fler besökare. Tidigare var det stora aluminiumindustrier för skeppsindustrin som var placerade här, som nu nästan helt är försvunna. Många barnfamiljer från storstaden Zagreb har flyttat till Sibenik de senaste åren för att uppleva mindre stress. Ett tecken på att turisterna kommit tillbaka är guidade grupper som trängs runt katedralen i Sibenik, som är en märklig och sevärd kulturhistorisk renässansbyggnad. Den tog över hundra år att byggas med start 1432. De ekonomiska uppoffringarna var minst sagt stora. De som vägrade lämna bidrag till bygget gjorde man en ansiktsavgjutning på. När katedralen var färdig göts sedan huvudena in i en fris runt byggnaden som en påminnelse av deras illojalitet mot kyrkan. Ett något ovanligt sätt att gå till eftervärlden på kan tyckas.

    49 grader nord, 55 grader väst, Skradin
    Floden Krka är bred vid Sibenik, men smalnar sedan av ju längre norrut man kommer. Efter några sjömil glider vi genom en djup ravin med höga berg på vardera sidan om båten. Vindarna är nyckfulla och sveper ner doften av pinje och kåda i sittbrunnen. Plötsligt blir den åter bred och det känns som om vi är ute på öppet vatten igen innan vi når byn Skradin långt inne i en flodkrök. Krka har sina källflöden vid foten av Dinariska bergen sju mil in i landet. Det största av Krkas sju vattenfall ligger fem kilometer norr om Skradin och är en mäktig upplevelse.

    I det tidiga morgonljuset ligger vattenfallets katarakter i motljus och ger ett trolskt, nästan överjordiskt skimmer, som hämtat ur en Zornmålning. Nedanför det första fallet ser jag en familj vada. Fukten och vattenångorna förstärker dofterna av pinje. När jag vandrar genom skogen utmed fallen sluter sig träden som en mur framför mig. Jag hör dånet från vattenmassorna, men ser inget. Under fötterna breder mossan ut sig och på den upptrampade stigen ligger nerfallna barr i lager som påminner om en mjuk heltäckningsmatta. Det är svalt och doften jag inandas kommer från både grönskan och förmultnade växter och träd. Dagen därpå blir det en loj seglats tillbaka ut i havet mot Vodice och sedan vidare mot ön Kornat.

    19 grader nord, 48 grader väst, Vrulje
    Vid lunchtid går vi in i en vik på den lilla ön Smokvica, som ligger söder om en av de större öarna i Kornatiarkipelagen och heter Kornat. Det är bara sundet Zutski som skiljer ön från sin lillasyster Zut på andra sidan. Det som är så speciellt med den kroatiska skärgården är att i varje vik ligger ofta en klunga hus och då kan man vara säker på att minst ett av dem är en restaurang. Så är också fallet på Smokvica. Fisken vi blir serverade i den lilla hamnrestaurangen smakar himmelskt. Vindruvorna hänger i klasar ner över borden och i sumpen nere vid bryggan kryper jättelika humrar och stora krabbor för dem som vill beställa. Vattnet är kristallklart och ett dopp oemotståndligt. De mjuka böljande linjerna från kalkstensöarna lyser ockragula i det sena eftermiddagsljuset när vi fortsätter norrut. Det är karstkalkstenen, som i en avlägsen forntid bildades av sediment från havet, som reflekterar ljuset till detta overkliga skimmer som vilar över öarna.

    Lite senare på eftermiddagen innan skymningen faller når vi byn Vrulje, Kornatiskärgårdens största och äldsta by. Men innan vi lägger till i hamnen blir det bläckfiskfiske. Zeljkos familj är en av de sju familjer som har hus sedan generationer på ön och därför har rätt att fiska i dessa vatten.
    –Nu gäller det att ni ligger i, säger Zeljko. Vi har bara en halvtimme på oss innan mörkret faller och då är det för sent. Bläckfisk måste fångas i skymningsljuset.

    Men hur vi andra på båten än gör får vi inget napp. Den ”tysta” kunskap han besitter, som blivit till av år av erfarenhet är inte så enkel att ta efter.
    – Ni måste ha den rätta knycken, säger Zeljko, och betet måste vara på exakt samma djup.

    Han drar upp den ena bläckfisken efter den andra och mina tankar går till Melker på Saltkråkan och hans tappra försök att starta utombordaren utan att lyckas. Det är nästan helt mörkt när fisket är över och vi söker oss in mot ljusen inne i hamnen. Det är trångt mellan båtarna, som ligger packade längs de små stenpirarna eller på svaj, men Zeljko har egen båtplats där vi lägger till så det blir inga problem. Hans släkting driver restaurang på ön och det egna huset hyr han ut till sommargäster. Före middagen gör han vant iordning bläckfisken för nästa dags lunch. Det ska bli en svart risotto, crni rizot.

    På morgonen dagen efter skiner solen och tränger ner i sittbrunnen genom ruffluckan och ruffventilerna. Zeljko vill visa sina morföräldras hus längre upp på ön och själv besikta sina olivodlingar. Längs ön löper stengärdsgårdar kors och tvärs. De flesta byggda i slutet av artonhundratalet då ägor delades upp mellan invånarna i Murter, Betina och Zaglav. En ägares jordlotter kan vara utspridda över ett stort område, vissa så små att det bara får plats med ett enda olivträd mellan stengärdsgårdarna. På trettiotalet fanns det femtio hus på ön. Under kriget brändes de ner av partisaner, men är i dag reparerade och uppbyggda igen.
    – Varje år samlas mina syskon för att plocka oliver. Det är en viktig ritual för att hålla historien levande, säger Zeljko och konstaterar att årets skörd kommer att bli bra.

    De uråldriga träden dignar av kart. Men de måste skötas och beskäras. Marken ska ständigt renas från sly och gräs för att inte växa igen. Och det syns tydligt. Många jordlotter som vi passerar är helt igenväxta.

    31 grader nord, 27 grader väst, Split
    Nästa morgon fortsätter vi norrut längs utsidan av Kornat och passerar den magnifika klippan Vela Ploca, som är två hundra meter bred och hundrafemtio meter hög med sikt på tjugo meter. På utsidan av ön ligger ett utmärkt ställe för snorkling, Mana, som på ena sidan har en bågformad lodrät klippvägg och på andra sidan en härlig vik och klapperstensstrand. Vi passerar det trånga sundet Proversa Vela mellan Kornat och Drugi Otok och gör ett strandhugg i den lilla byn Pinizel på ön Zut. Medan Zeljko gör i ordning den svarta risotton på gårdagens bläckfisk, passar vi på att snorkla. Efter lunch tar vi bingen in till land för att hälsa på några av hans släktingar, ett gammal par som bor här ute åtta månader om året i ett enkelt stenhus. Det blir ett mottagande med torkade fikon och egentillverkat vin.
    – Vi har allt vi behöver här säger Ljuba Skracic, åttioett år gammal. Vi odlar själva tomater och oliver, varje dag går vi ut med båten och fiskar. Vi har sex får och några lamm. Det går ingen nöd på oss.

    Åldern och det ensliga läget med en evighet till närmaste hjälp om det skulle behövas skrämmer inte paret.
    – Vi har det bra här. Det är mest andra som är oroliga, säger Ljuba och får ett nickande bifall av maken.

    Resan närmar sig sitt slut. Efter Zut blir det lång segling i underbart väder tillbaka ner mot Murter och sedan vidare till Split. Efter en vecka i den glest befolkade kroatiska skärgården känns det skönt att slå sig ner på ett kafé i Split. Det gungar lätt i benen, jag tar en espresso och njuter av folkvimlet och stadspulsen. Jag samlar mig för att ta mig an det jättelika palatset mitt i gamla Split. Ett stenkast från hamnkornischen Gradska Luka ligger den romerske kejsar Diocletianus palats, som han lät bygga i slutet av tvåhundratalet efter Kristus. Palatsets väldiga proportioner är två hundra gånger två hundra meter. Det är ett byggnadsverk på fyrtio tusen kvadratmeter och består av större och mindre tempelbyggnader, bostäder och förråd. Lite andra dimensioner än en segelbåt.

    Städer förändras från århundrade till århundrade, från ett decennium till ett annat, men det sker också stora förändringar under en kortare tidsrymd. Har det dessutom passerat ett krig där emellan blir förändringarna ännu större. Split i dag är en pulserande och livlig stad, med en patina och en atmosfär som blandar gammal och nytt på ett spännande sätt. När jag går in bland de smala gränderna rycker havsvindarna tag i dukar och servetter på kaféborden. Samma vind som fört mig runt bland alla dessa öar i skärgården.

  • Latitud Kroatien

    Latitud Kroatien

    Rapport från en drömresa på klassiska farvatten. Jörgen Ulvsgärd för loggbok medan han seglar med en fyrtiofotare i Kroatiens egenartade skärgård.

    35 grader nord, 48 grader väst, Murter. 

    Ett moln av fåglar följer oss ett stycke ut från hamnen. De glidflyger i uppvindarna, och undersidan av deras vita kroppar färgas gula i gryningssolen. En frisk mistral rycker tag i stor och fock och ger båten en skjuts, som lyfter den över vågkammarna och får den att nästan plana ut. När vi ändrar kurs trycker vinden ner båten hårt i lovart. Vattnet sköljer över bord och piskar oss i ansiktet. Adriatiska havet visar sitt rätta jag.

    Några timmar senare är scenariot förändrat. Adria, som på latin betyder ”mörkt”, har fått sin innebörd besannad. Det stora blå har förvandlats till ett kolsvart och ogästvänligt inferno. För seglaren är dock upplevelsen tveeggad. Fartens tjusning och kampen mot elementen ger ett adrenalinpåslag som skärper koncentrationen. Den tilltagande vinden och den dåliga sikten gör plötsligt dessa lättseglade farvatten till en utmaning. Men för dem som siktat in sig på att ligga på fördäck och sola medan båten lojt glider över ett glittrande turkosblått hav kunde starten på seglingssemestern ha varit bättre. Vi tar ut kompassriktningen mot ön Primosten för att söka lä och hamn. Båten dunsar ner i vågdalarna och vattnet sprutar överbord.
    – Samo malo, ta det lugnt ingen fara, upprepar skepparen med jämna mellanrum som ett mantra för att ingjuta lugn hos oss i besättningen.

    Vår kroatiska kapten Zeljko Jerat utstrålar total trygghet, trots sin bohemiska och lätt koleriska utstrålning. Den här situationen är han väl bekant med. Havet har varit hans hem i större delen av hans liv. Som liten följde han sin pappa och farbror på deras dagliga fisketurer i skärgården. Lite senare började han arbeta som båtbyggare på ett av Murters varv, ön där han växte upp. Efter Balkankriget blev det jobb som båtuthyrare på marinan Hramina på samma ö, några mil nordväst om staden Sibenik. I dag äger han fortfarande en klassisk latinriggad fiskebåt, leut, och har seglat både den och den lite större, gajetan, vid de årliga tävlingarna för klassiska träbåtar i Kornatiskärgården.
    – Många säger att det är lättseglat här och det är delvis sant. Nästan inga grynnor och farliga skär, men vädret kan vara nyckfullt och ställa till med en hel del besvär för den oerfarne, säger Zeljko och pekar upp mot en av öarnas bergiga nordsida som vi just passerar.

    50 grader nord, 43 grader väst, Zlarin
    Avskalat, kargt och naket breder Kornati skärgård ut sig mellan städerna Split och Zadar. Symmetriskt mjuka kalkstensöar stiger upp ur havet likt pärlband i lager på lager utanför varandra. Detta är Kroatiens mest välbesökta region. Som under Balkankriget på nittiotalet dränerades helt på turister, men som nu åter är tillbaka som turistland. Och det med råge. Den adriatiska kulturen blandas här på ett attraktivt sätt med den italienska.

    Innan stormen och ovädret hann ifatt oss låg vi några timmar i hamnen på ön Zlarin, en anspråkslös liten ort där livet går sin gilla gång. En by som hämtad ur det förgångna. Världen runt omkring oss var ljus och behaglig. Stuvutrymmena var sprängfyllda av mat och dryck. Någon generation tillbaka var ön en livfull tummelplats för fiskare, som försörjde sig på att ta upp tvättsvamp och koraller. De pampiga husen påminner om ett svunnet Klondyke, men i dag sitter det mest äldre män och spelar bräde på någon av byns båda restaurangverandor och väntar på rörelsen från anlända turistbåtar.

    Nu befinner vi oss någonstans mellan Zlarin och Primosten i kamp med elementen. Den gråsvarta himlen sänker sig ner mot havet tills de går helt upp i varandra. Horisontlinjen försvinner och det går inte längre att urskilja vad som är vad. Då och då skymtar kustremsans konturer fram mellan regnskyarna och dimbankarna som i hög fart driver förbi. Kompassen visar hundratrettio grader sydväst och där någonstans ska marinan Kremik ligga.
    Vi pressar upp båten så nära vindögat vi kan för att slippa ett extra slag, innan vi till slut glider in i efterlängtat lä i den skyddande viken Luka Peles.
    – ¬Nu kan ni andas ut, säger Zeljko med ett lätt ironiskt tonfall. Om några timmar har vi fint väder igen, så passa på att dra några djupa andetag. Kom ihåg att luften ni andas är den renaste i Europa, möjligtvis med undantag för den ni har i Skandinavien.

    57 grader nord, 35 grader väst, Primosten
    Medan åskan dånar och blixtarna lyser upp det trånga inloppet glider vi äntligen in till marinan Kremik. Den pittoreska gamla fiskebyn Primosten är en ö, men som i dag har förbindelse till fastlandet. Byn hade före det senaste Balkankriget tre tusen invånare. I dag bor bara fem hundra kvar. De flesta serberna har gett sig i väg. Längs vindlande gränder och utskjutande klippväggar ligger de små stenhusen med skiffertak omgärdade av små vinodlingar på sluttningarna ner mot havet. Här tillverkas ett av Kroatiens kända rödviner Babic. Efter en dags tuff segling i hårt väder är det en härlig känsla att krypa in i marinans restaurang och bli serverad halstrad fisk, sjöborrar och havskräftor tillsammans med det lokala vita vinet Grâse. Som aperitif bjuder ägaren på ett värmande glas av det berömda kroatiska plommonbrännvinet, sljivovica. Ur högtalarna hör jag Gibonni, en av de populäraste kroatiska artisterna just nu, sjunga sin kända Sa mnom ili bez mene.

    Den hundrasjuttio mil långa kusten med över tusen öar är en seglingsupplevelse utan motstycke i världen. Öarna ligger i dubbla och tredubbla rader med skyddande fjärdar innanför sig. Kornatiöarna är en av världens mest egenartade skärgårdar: hundratjugofem karga öar av ljus kalksten med mjuka böljande linjespel. Här bryts tystnaden bara av vindens sus och vågornas skvalp och då och då några bräkande får. Hela ögruppen är trettiofem kilometer lång och tretton kilometer bred och förklarades som nationalpark 1980. Bestämmelserna för parken liknar dem som gäller för våra svenska nationalparker. Det är förbjudet att plocka växter, döda eller störa djuren, att skräpa ner på stränderna och att göra upp eld. Som seglare är det därför viktigt att ta reda på var natthamnarna ligger, eftersom man inte får lägga till var som helst. Den fasta bebyggelsen har helt upphört, men under sommarhalvåret flyttar invånarna från Murter och Dugi Otok, som sedan generationer äger mark och hus på öarna, ut hit och hyr ut rum till seglande turister eller driver restauranger i vikar och hamnar. Det är detta som är den stora charmen med att segla i Kroatien.
    – Vi behåller naturen som den är och vägrar att exploatera den, som spanjorerna, grekerna och italienarna, säger Zeljko.

    45 grader nord, 54 grader väst, Sibenik
    Dagen efter går vi norrut och tar ut kompassriktningen mot Sibenik. Solen strålar från en klarblå himmel. Framför oss reser sig fästningen Svetni Nikola och ovanför den skymtar stadens vita kalkstenshus i terrasser ner mot vattnet. Vi passerar fyren Jadrija, som ligger längst ute på en pinjeklädd landtunga där en glipa i berget öppnar sig. Den trånga s-formade kanalen Svetok Antes kraftiga strömmar orsakade av floden Krkas utlopp i havet tvingar oss att starta motorn.

    Många folkslag och nationer har under årtusenden försökt erövra staden, men misslyckats. Första gången var det venetianarna som belägrade den i början av fjortonhundratalet och sedan höll greppet ända fram till slutet av sjuttonhundratalet. På femtonhundratalet försökte turkarna inta staden, men misslyckades. Ett nytt försök gjordes lite mer än hundra år senare, även då med reträtt efter svåra förluster. Senaste gången var bara för femton år sedan då hårda strider utkämpades sommaren och hösten 1991, året efter det att Kroatien utropat sig till självständig republik. Jugoslaviska trupper med stöd av serbisk militär anföll staden, men förlorade slaget mot kroaterna.
    – Det är minnen jag helst förtränger, säger Zjelko Jerat. Flera av mina släktingar och vänner var inblandade i striderna. En del av dem lever inte nu. De ständiga striderna var som en enda lång mardröm. Ofta var både vatten och elektricitet borta i flera dagar, ja veckor. Telefonförbindelserna var urusla. Denna ständiga oro för barn och familj var olidlig.

    Själv flyttade han sin fru och sina två barn till Zagreb, där de fortfarande bor kvar. Huset som han själv byggt på Murter var inflyttningsklart när kriget kom. Nu står det tomt. Ämnet är känsligt och han väljer i stället att prata om de positiva förändringar som sker i Kroatien just nu. Arbetslösheten är fortfarande stor efter kriget, i Sibenik rör det sig till exempel om cirka trettio procent, men turismen har börjat skjuta fart och den lugna vackra staden med sina trånga smala gränder lockar allt fler besökare. Tidigare var det stora aluminiumindustrier för skeppsindustrin som var placerade här, som nu nästan helt är försvunna. Många barnfamiljer från storstaden Zagreb har flyttat till Sibenik de senaste åren för att uppleva mindre stress. Ett tecken på att turisterna kommit tillbaka är guidade grupper som trängs runt katedralen i Sibenik, som är en märklig och sevärd kulturhistorisk renässansbyggnad. Den tog över hundra år att byggas med start 1432. De ekonomiska uppoffringarna var minst sagt stora. De som vägrade lämna bidrag till bygget gjorde man en ansiktsavgjutning på. När katedralen var färdig göts sedan huvudena in i en fris runt byggnaden som en påminnelse av deras illojalitet mot kyrkan. Ett något ovanligt sätt att gå till eftervärlden på kan tyckas.

    49 grader nord, 55 grader väst, Skradin
    Floden Krka är bred vid Sibenik, men smalnar sedan av ju längre norrut man kommer. Efter några sjömil glider vi genom en djup ravin med höga berg på vardera sidan om båten. Vindarna är nyckfulla och sveper ner doften av pinje och kåda i sittbrunnen. Plötsligt blir den åter bred och det känns som om vi är ute på öppet vatten igen innan vi når byn Skradin långt inne i en flodkrök. Krka har sina källflöden vid foten av Dinariska bergen sju mil in i landet. Det största av Krkas sju vattenfall ligger fem kilometer norr om Skradin och är en mäktig upplevelse.

    I det tidiga morgonljuset ligger vattenfallets katarakter i motljus och ger ett trolskt, nästan överjordiskt skimmer, som hämtat ur en Zornmålning. Nedanför det första fallet ser jag en familj vada. Fukten och vattenångorna förstärker dofterna av pinje. När jag vandrar genom skogen utmed fallen sluter sig träden som en mur framför mig. Jag hör dånet från vattenmassorna, men ser inget. Under fötterna breder mossan ut sig och på den upptrampade stigen ligger nerfallna barr i lager som påminner om en mjuk heltäckningsmatta. Det är svalt och doften jag inandas kommer från både grönskan och förmultnade växter och träd. Dagen därpå blir det en loj seglats tillbaka ut i havet mot Vodice och sedan vidare mot ön Kornat.

    19 grader nord, 48 grader väst, Vrulje
    Vid lunchtid går vi in i en vik på den lilla ön Smokvica, som ligger söder om en av de större öarna i Kornatiarkipelagen och heter Kornat. Det är bara sundet Zutski som skiljer ön från sin lillasyster Zut på andra sidan. Det som är så speciellt med den kroatiska skärgården är att i varje vik ligger ofta en klunga hus och då kan man vara säker på att minst ett av dem är en restaurang. Så är också fallet på Smokvica. Fisken vi blir serverade i den lilla hamnrestaurangen smakar himmelskt. Vindruvorna hänger i klasar ner över borden och i sumpen nere vid bryggan kryper jättelika humrar och stora krabbor för dem som vill beställa. Vattnet är kristallklart och ett dopp oemotståndligt. De mjuka böljande linjerna från kalkstensöarna lyser ockragula i det sena eftermiddagsljuset när vi fortsätter norrut. Det är karstkalkstenen, som i en avlägsen forntid bildades av sediment från havet, som reflekterar ljuset till detta overkliga skimmer som vilar över öarna.

    Lite senare på eftermiddagen innan skymningen faller når vi byn Vrulje, Kornatiskärgårdens största och äldsta by. Men innan vi lägger till i hamnen blir det bläckfiskfiske. Zeljkos familj är en av de sju familjer som har hus sedan generationer på ön och därför har rätt att fiska i dessa vatten.
    –Nu gäller det att ni ligger i, säger Zeljko. Vi har bara en halvtimme på oss innan mörkret faller och då är det för sent. Bläckfisk måste fångas i skymningsljuset.

    Men hur vi andra på båten än gör får vi inget napp. Den ”tysta” kunskap han besitter, som blivit till av år av erfarenhet är inte så enkel att ta efter.
    – Ni måste ha den rätta knycken, säger Zeljko, och betet måste vara på exakt samma djup.

    Han drar upp den ena bläckfisken efter den andra och mina tankar går till Melker på Saltkråkan och hans tappra försök att starta utombordaren utan att lyckas. Det är nästan helt mörkt när fisket är över och vi söker oss in mot ljusen inne i hamnen. Det är trångt mellan båtarna, som ligger packade längs de små stenpirarna eller på svaj, men Zeljko har egen båtplats där vi lägger till så det blir inga problem. Hans släkting driver restaurang på ön och det egna huset hyr han ut till sommargäster. Före middagen gör han vant iordning bläckfisken för nästa dags lunch. Det ska bli en svart risotto, crni rizot.

    På morgonen dagen efter skiner solen och tränger ner i sittbrunnen genom ruffluckan och ruffventilerna. Zeljko vill visa sina morföräldras hus längre upp på ön och själv besikta sina olivodlingar. Längs ön löper stengärdsgårdar kors och tvärs. De flesta byggda i slutet av artonhundratalet då ägor delades upp mellan invånarna i Murter, Betina och Zaglav. En ägares jordlotter kan vara utspridda över ett stort område, vissa så små att det bara får plats med ett enda olivträd mellan stengärdsgårdarna. På trettiotalet fanns det femtio hus på ön. Under kriget brändes de ner av partisaner, men är i dag reparerade och uppbyggda igen.
    – Varje år samlas mina syskon för att plocka oliver. Det är en viktig ritual för att hålla historien levande, säger Zeljko och konstaterar att årets skörd kommer att bli bra.

    De uråldriga träden dignar av kart. Men de måste skötas och beskäras. Marken ska ständigt renas från sly och gräs för att inte växa igen. Och det syns tydligt. Många jordlotter som vi passerar är helt igenväxta.

    31 grader nord, 27 grader väst, Split
    Nästa morgon fortsätter vi norrut längs utsidan av Kornat och passerar den magnifika klippan Vela Ploca, som är två hundra meter bred och hundrafemtio meter hög med sikt på tjugo meter. På utsidan av ön ligger ett utmärkt ställe för snorkling, Mana, som på ena sidan har en bågformad lodrät klippvägg och på andra sidan en härlig vik och klapperstensstrand. Vi passerar det trånga sundet Proversa Vela mellan Kornat och Drugi Otok och gör ett strandhugg i den lilla byn Pinizel på ön Zut. Medan Zeljko gör i ordning den svarta risotton på gårdagens bläckfisk, passar vi på att snorkla. Efter lunch tar vi bingen in till land för att hälsa på några av hans släktingar, ett gammal par som bor här ute åtta månader om året i ett enkelt stenhus. Det blir ett mottagande med torkade fikon och egentillverkat vin.
    – Vi har allt vi behöver här säger Ljuba Skracic, åttioett år gammal. Vi odlar själva tomater och oliver, varje dag går vi ut med båten och fiskar. Vi har sex får och några lamm. Det går ingen nöd på oss.

    Åldern och det ensliga läget med en evighet till närmaste hjälp om det skulle behövas skrämmer inte paret.
    – Vi har det bra här. Det är mest andra som är oroliga, säger Ljuba och får ett nickande bifall av maken.

    Resan närmar sig sitt slut. Efter Zut blir det lång segling i underbart väder tillbaka ner mot Murter och sedan vidare till Split. Efter en vecka i den glest befolkade kroatiska skärgården känns det skönt att slå sig ner på ett kafé i Split. Det gungar lätt i benen, jag tar en espresso och njuter av folkvimlet och stadspulsen. Jag samlar mig för att ta mig an det jättelika palatset mitt i gamla Split. Ett stenkast från hamnkornischen Gradska Luka ligger den romerske kejsar Diocletianus palats, som han lät bygga i slutet av tvåhundratalet efter Kristus. Palatsets väldiga proportioner är två hundra gånger två hundra meter. Det är ett byggnadsverk på fyrtio tusen kvadratmeter och består av större och mindre tempelbyggnader, bostäder och förråd. Lite andra dimensioner än en segelbåt.

    Städer förändras från århundrade till århundrade, från ett decennium till ett annat, men det sker också stora förändringar under en kortare tidsrymd. Har det dessutom passerat ett krig där emellan blir förändringarna ännu större. Split i dag är en pulserande och livlig stad, med en patina och en atmosfär som blandar gammal och nytt på ett spännande sätt. När jag går in bland de smala gränderna rycker havsvindarna tag i dukar och servetter på kaféborden. Samma vind som fört mig runt bland alla dessa öar i skärgården.

  • Kolonial diplomati i Pretoria

    Kolonial diplomati i Pretoria

    Har du ett flygstopp i Johannesburg? Boka hotellet i Pretoria i stället. The diplomat i lummiga stadsdelen är en liten pärla. Komplett med khakiklätt spöke och alla andra bekvämligheter.

    Ingen vet vem han är, men han är uppenbarligen inte helt nöjd med tillvaron. Och har man otur kan man få höra hans irriterade fnysningar i nacken. Ett fåtal har till råga på allt sett honom, en gammal gentleman i khakikläder och safarihatt. Passande nog håller han sig i det av de fem rummen som är inrett i just det temat, beprytt med bilder på gamla hottentottstammar och bushfolk som det är. Ibland när ingen bott där har det hänt att man har sett avtryck efter honom på sängen. Kanske är The Diplomats eget spöke helt enkelt bara väldigt trött, eller lite avundsjukt på de som får sträcka ut sig på de bekväma sängarna i huset i stadsdelen Arcadia i Pretoria.
    – Min teori är att det är en gammal boerkrigare som dog under kriget, säger Marga Hofmeyr som äger och driver det lilla hotellet.

    Ska man nu tvingas spöka är det svårt att tänka sig trevligare omgivningar. För här handlar det inte om någon gammal dragig herrgård i deprimerande brittiskt klimat. The Diplomat ligger utmed Arcadia Street i Pretoria. Det första intrycket av området är magiskt. Den långa gatan är exceptionellt lummig, jakarandaträden blommar och mellan de höga murarna skymtar taken på de gamla kolonialvillorna. När man passerar genom en av portarna på väg in till hotellet kommer man in i en trädgård som känns betydligt större än vad den borde vara, baserat på den bild man gjorde sig utifrån vägen.

    Själva huset verkar leva i perfekt symbios med trädgården, det bara sticker fram sina rum lite artigt mellan träden. Detta bidrar till att en ovanligt stor känsla av avskildhet infinner sig när man väl satt ner sitt bagage inne i ett av rummen på Marga Hofmeyrs lilla guesthouse. Som om man där hade ett ännu mindre hus, helt för sig själv. Trots att byggnaden inte är enorm förstår jag aldrig riktigt planlösningen under mitt korta mellanlandningsbesök. The Diplomat har funnits i fyra år och har än så länge bara fem rum.
    – Jag köpte det från en ensamstående polack som tyckte att det var för stort för honom. Vilket man kanske kan förstå: fastän vi har fem hotellrum var jag endast tvungen att bygga till ett enda extra badrum, säger Marga.

    Namnet härstammar från omgivningen. Och från gästerna. Efter Washington DC är Pretoria den mest ambassadtäta staden i världen. Och av alla dessa ligger de allra flesta här, i eller i närheten av Arcadia. Området gränsar till det stora universitetsområdet och här ligger också presidentpalatset samt den berömda The Gerard Moerdyk Restaurant, inhyst i ett av den ryktbare arkitektens hus. Alldeles i närheten finns också Loftus Versfeld Stadium, en av de arenor som kommer att användas under fotbolls-VM 2010. Men kanske är det framför allt närheten till arbetsplatserna som är anledningen till att The Diplomat redan blivit en storfavorit för tillfällig ambassadpersonal.
    – Just nu har vi tyskar, australiensare och colombianer här. Nästa vecka väntar vi besökare från Kina och Indien. Det känns som om hela världen strömmar genom mitt hus, säger Marga Hofmeyr.

    Hon berättar att det var hennes son, en lokal bankir, som valde både huset och namnet. Den goda smaken har med andra ord uppenbarligen gått i arv.

    För väl här framstår alternativet – att bo i Johannesburg för en kväll – som vansinne. Även om Johannesburg inte direkt är en stor turiststad som Kapstaden, så är det ofta här som folk hamnar åtminstone när de landar i Sydafrika. Kanske i väntan på ett anslutningsplan. Och då är det betydligt trevligare att tillbringa den tiden i Arcadia än i den angränsande storstaden.

    Det som gör The Diplomat fantastiskt är inte bara läget. Det är även de bekväma rummen med stora mjuka sängar och det enkla men snygga badrummet. Allt det, och känslan för detaljer. Till exempel är porslinet under frukostbuffén av sällsamt hög klass.
    – Nästan all inredning är min privata. Jag älskar att gå i gamla antikvitetsaffärer, så när jag väl öppnade The Diplomat hade jag redan nästan all inredning jag behövde. Det är till exempel mitt bästa porslin som används i matsalen, säger hon.

    Innan Marga Hofmeyr startade hotellet jobbade hon på universitetet.
    – Jag var hjärtligt trött på det. Men jag hade organiserat mottagandet av internationella besök så jag hade tillräckligt med kontakter för att steget till att öppna ett hotell inte skulle kännas så stort.

    Framöver väntar uppförandet av ytterligare två rum. Dels för att det kommit önskemål om mer lägenhetsutrustade rum för besökare som stannar längre än någon vecka. Och dels för att fotbolls-VM 2010 närmar sig.
    – Vi hoppas förstås mycket på det, för Sydafrikas skull. Vi hoppas att det kommer att pressa regeringen att verkligen bekämpa brottsligheten ännu mer. Det enda jag oroar mig för är om vår infrastruktur verkligen hinner bli bättre. Som det nu är skulle landet aldrig klara av så många besökare.

    Hon förväntar sig att The Diplomat kommer att bli fullbokat först ett halvår innan. Fast den som är fotbollsintresserad och inte har något emot att eventuellt få dela rum med en sur gentleman i khakikläder kan ju göra slag i saken redan nu.

     

  • Kolonial diplomati i Pretoria

    Kolonial diplomati i Pretoria

    Har du ett flygstopp i Johannesburg? Boka hotellet i Pretoria i stället. The diplomat i lummiga stadsdelen är en liten pärla. Komplett med khakiklätt spöke och alla andra bekvämligheter.

    Ingen vet vem han är, men han är uppenbarligen inte helt nöjd med tillvaron. Och har man otur kan man få höra hans irriterade fnysningar i nacken. Ett fåtal har till råga på allt sett honom, en gammal gentleman i khakikläder och safarihatt. Passande nog håller han sig i det av de fem rummen som är inrett i just det temat, beprytt med bilder på gamla hottentottstammar och bushfolk som det är. Ibland när ingen bott där har det hänt att man har sett avtryck efter honom på sängen. Kanske är The Diplomats eget spöke helt enkelt bara väldigt trött, eller lite avundsjukt på de som får sträcka ut sig på de bekväma sängarna i huset i stadsdelen Arcadia i Pretoria.
    – Min teori är att det är en gammal boerkrigare som dog under kriget, säger Marga Hofmeyr som äger och driver det lilla hotellet.

    Ska man nu tvingas spöka är det svårt att tänka sig trevligare omgivningar. För här handlar det inte om någon gammal dragig herrgård i deprimerande brittiskt klimat. The Diplomat ligger utmed Arcadia Street i Pretoria. Det första intrycket av området är magiskt. Den långa gatan är exceptionellt lummig, jakarandaträden blommar och mellan de höga murarna skymtar taken på de gamla kolonialvillorna. När man passerar genom en av portarna på väg in till hotellet kommer man in i en trädgård som känns betydligt större än vad den borde vara, baserat på den bild man gjorde sig utifrån vägen.

    Själva huset verkar leva i perfekt symbios med trädgården, det bara sticker fram sina rum lite artigt mellan träden. Detta bidrar till att en ovanligt stor känsla av avskildhet infinner sig när man väl satt ner sitt bagage inne i ett av rummen på Marga Hofmeyrs lilla guesthouse. Som om man där hade ett ännu mindre hus, helt för sig själv. Trots att byggnaden inte är enorm förstår jag aldrig riktigt planlösningen under mitt korta mellanlandningsbesök. The Diplomat har funnits i fyra år och har än så länge bara fem rum.
    – Jag köpte det från en ensamstående polack som tyckte att det var för stort för honom. Vilket man kanske kan förstå: fastän vi har fem hotellrum var jag endast tvungen att bygga till ett enda extra badrum, säger Marga.

    Namnet härstammar från omgivningen. Och från gästerna. Efter Washington DC är Pretoria den mest ambassadtäta staden i världen. Och av alla dessa ligger de allra flesta här, i eller i närheten av Arcadia. Området gränsar till det stora universitetsområdet och här ligger också presidentpalatset samt den berömda The Gerard Moerdyk Restaurant, inhyst i ett av den ryktbare arkitektens hus. Alldeles i närheten finns också Loftus Versfeld Stadium, en av de arenor som kommer att användas under fotbolls-VM 2010. Men kanske är det framför allt närheten till arbetsplatserna som är anledningen till att The Diplomat redan blivit en storfavorit för tillfällig ambassadpersonal.
    – Just nu har vi tyskar, australiensare och colombianer här. Nästa vecka väntar vi besökare från Kina och Indien. Det känns som om hela världen strömmar genom mitt hus, säger Marga Hofmeyr.

    Hon berättar att det var hennes son, en lokal bankir, som valde både huset och namnet. Den goda smaken har med andra ord uppenbarligen gått i arv.

    För väl här framstår alternativet – att bo i Johannesburg för en kväll – som vansinne. Även om Johannesburg inte direkt är en stor turiststad som Kapstaden, så är det ofta här som folk hamnar åtminstone när de landar i Sydafrika. Kanske i väntan på ett anslutningsplan. Och då är det betydligt trevligare att tillbringa den tiden i Arcadia än i den angränsande storstaden.

    Det som gör The Diplomat fantastiskt är inte bara läget. Det är även de bekväma rummen med stora mjuka sängar och det enkla men snygga badrummet. Allt det, och känslan för detaljer. Till exempel är porslinet under frukostbuffén av sällsamt hög klass.
    – Nästan all inredning är min privata. Jag älskar att gå i gamla antikvitetsaffärer, så när jag väl öppnade The Diplomat hade jag redan nästan all inredning jag behövde. Det är till exempel mitt bästa porslin som används i matsalen, säger hon.

    Innan Marga Hofmeyr startade hotellet jobbade hon på universitetet.
    – Jag var hjärtligt trött på det. Men jag hade organiserat mottagandet av internationella besök så jag hade tillräckligt med kontakter för att steget till att öppna ett hotell inte skulle kännas så stort.

    Framöver väntar uppförandet av ytterligare två rum. Dels för att det kommit önskemål om mer lägenhetsutrustade rum för besökare som stannar längre än någon vecka. Och dels för att fotbolls-VM 2010 närmar sig.
    – Vi hoppas förstås mycket på det, för Sydafrikas skull. Vi hoppas att det kommer att pressa regeringen att verkligen bekämpa brottsligheten ännu mer. Det enda jag oroar mig för är om vår infrastruktur verkligen hinner bli bättre. Som det nu är skulle landet aldrig klara av så många besökare.

    Hon förväntar sig att The Diplomat kommer att bli fullbokat först ett halvår innan. Fast den som är fotbollsintresserad och inte har något emot att eventuellt få dela rum med en sur gentleman i khakikläder kan ju göra slag i saken redan nu.

     

  • Konstnärernas Grez-sur-Loing

    Bruno Liljefors tyckte att det var så pittoreskt att han blev illamående. Men Strindberg och Carl Larsson trivdes desto bättre. Och det vimlar fortfarande av svenskar i den klassiska konstnärsbyn Grez-sur-Loing.

    ”Du ska ut till landet, ut till fåglarna! Följ med till Grez-par-Nemours”, sa konstnären Karl Nordström till Carl Larsson 1882, när Carl Larsson befann sig i Paris fattig, sjuk och deprimerad.

    När min vän skulptören Carl Magnus ringer och föreslår att jag ska komma till Grez-sur-Loing ett par dagar tänker jag: ”lite lantluft och fågelsång skadar aldrig”. Så jag flyger till Paris, tar tåget från Gare de Lyon till Fontainebleau och därifrån taxi ungefär nio kilometer till Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, sju mil söder om Paris.

    Det var här den nordiska konstnärskolonin höll till i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet. Hit for August Strindberg 1883 med sin hustru Siri von Essen, för att skriva en essä om sin vän Carl Larsson för kalendern Svea. Essän fick rubriken ”Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund” och publicerades året efter. Strindberg stannade bara en kort tid i Grez men kom tillbaka två år senare. Då hade han anklagats för hädelse i novellsamlingen Giftas men frikänts och hyllats som en hjälte i radikala kretsar. Han behövde förmodligen också lite lantliv och fågelsång.

    Anders Zorn var i Grez, precis som de danska och norska målarna. Och den tjugofyra år gamla Bruno Liljefors skrev från Grez hem till akademikamraten Axel Tallberg: ”Här är så in i h-vete pittoreskt att man känner sig rent av illamående”. Pittoreskt är det fortfarande, men inte till den grad att det finns anledning till illamående. Och fortfarande reser konstnärer och författare hit, som Carl Magnus som erbjudit sig att vara min guide under några dagar.

    När man kommer innanför dörren till Hôtel Chevillon från Rue Carl Larsson är ett schackrutigt kakelgolv det första man ser och en svängd trappa upp till andra våningen. Det är inte utan att det känns lite högtidligt att gå uppför samma trappa som Strindberg gjorde. På andra sidan entrén är de höga glasade dörrarna öppna ut mot trädgården och floden Loing. Bron över floden, där Carl Larsson friade till sin Karin, ser precis ut som jag föreställt mig.

    Hôtel Chevillon är inte längre ett hotell som på Carl Larssons tid, men det finns några gästrum på andra våningen för dem som besöker de konstnärer som är stipendiater från konstakademierna och författarförbunden i de nordiska länderna.
    – Välkommen till Grez, säger Carl Magnus från balkongen till Carl Larssons ateljé.

    På nedre våningen har han vardagsrum, badrum och kök och på den övre sovrum och den stora ateljén. Ateljén ligger till höger om trädgården och till vänster finns tre nyare ateljéer donerade till stiftelsen av Gerard Bonnier.
    – Det var tack var Erik Malmsten, en förmögen och konstintresserad göteborgare, som Hôtel Chevillon kunde bevaras. När han fick veta att det var till salu, köpte han det och lät restaurera huset, berättar Carl Magnus.
    1993 var det klart och sedan dess har konstnärerna kunnat inta ateljéerna igen.

    Står man på bron ser man in i trädgården och man ser både hotellets och ateljéernas exteriörer. Och man ser muren som Carl Larsson målade av tillsammans med en av byns unga flickor som modell. Gamla muren, en akvarell från1885, såldes på auktion 1989 för 8 miljoner kronor. Man kan fundera över vad Carl Larsson hade sagt om han visste det. Under åren i Grez gjorde han ett antal oljor och akvareller i svala, eleganta toner influerade av ljuset och de franska friluftsmålarna.

    Det finns en platta i muren nedanför ateljén med en kälke och en inskription gjord av Carl Larsson där det står: ”Se upp i backen, tio hål i nacken”. Det gick uppenbarligen vilt till i den nordiska konstnärskolonin. Vid trappan ner till floden vid trädgårdens slut ligger ett par åror, som om någon lämnat dem för att snart komma tillbaka. Roddbåten däremot har stulits.

    När jag står vid floden ser jag gräsänder som driver med vattenvirvlarna, och när jag vänder ansiktet mot solen och blundar ser jag för min inre syn målningen Tvätterskor i Grez av Gottfrid Kallstenius och Strömkarlen av Ernst Josephson, en målning han började skissa på under vistelsen i Grez. Det är rofyllt och passar för tankar och promenader.

    Även om hotellet inte är öppet för allmänheten är Grez ett utflyktsmål man inte ska missa. Man behöver varken vara konstnär, konstintresserad eller skogsmulle, för att inse att naturen är något utöver det vanliga. Ljuset är silverglittrigt och påminner om ljuset över Skagen. Det är ögonbedövande vackert, och ingen bra idé att irra runt som en Duracellkanin – det här är ett ställe där man slår av på takten, tar ett djupt andetag och njuter av stillheten.

    I grannbyn Moncourt Fromonville hos Maryline Leger på La Marine äter vi en utmärkt lunch utan att ruinera oss. Värdinnan är pratglad och chict fransysk. Hon får oss att känna det som om vi har varit där förut. Vid kanalen utanför fönstren står hästar bundna medan ryttarna äter lunch på krogen. Något det ridande sällskapet gör varje lördag och söndag, berättar Maryline. Stämningen är hög, maten vällagad och vinet gott, för att inte tala om calvadosen till kaffet som serveras i små tvåcentilitersglas. På bron över kanalen en bit bort sitter en platta som berättar att bron byggdes för att påven Pius VII skulle kunna passera när han skulle kröna Napoleon I den 25 november 1804.

    Från Moncourt Fromonville kör vi mot Barbizon där föregångarna till impressionisterna höll till och hit kom också de svenska konstnärerna innan de drog till Grez. Förmodligen för att det var billigare än att bo i Paris och inte lika hett på somrarna. Carl Larsson var där 1877, men reste hem till Sverige igen besviken och deprimerad efter att fått två refuseringar till Salongen i Paris. Barbizon är parisarnas vallfärdsort och här har många fransmän sina sommarresidens.

    På Hôtel les Charmettes sitter en minnesplatta som berättar att prinsessan Elisabeth och prins Philip övernattade den 17 maj 1948, och på samma gata men på Hôtellerie du Bas-Bréau bodde författaren Robert Louis Stevenson som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde. Hôtellerie du Bas-Bréau är dyrt. En lunch kostar 80 euro, och man får betala 50 för en barnmeny – säkert värt slantarna men vi köper i stället nybakat bröd, några ostar, lite korvar och skinka till en picknick.

    Det sitter minnestavlor på nästan varje hus. Innan vi kör vidare tittar vi in i Jean François Millets (1814–1875) hus och ateljé, och Narcisse Diaz de la Penas (1807-1876). De tillhörde Barbizonskolan som var en grupp konstnärer ledda av Théodore Rousseau som flydde Paris, slog sig ner i utkanten av Fontainebleauskogen och skapade en trend när det gäller naturmåleriet.

    På väg till Fontainebleu vikar vi av från vägen i Milly-la-Forêt när vi upptäcker en ganska oansenlig liten skylt där det står Le Cyclop, och hamnar i skogen. Ett utmärkt picknickställe, och bland träden dyker plötsligen en tjugofem meter hög skulptur av Jean Tinguely upp. Den rör sig med spastiska knyckiga rörelser, gnäller och låter. Skulpturen är en satirisk kommentar till teknologivärlden där den reser sig som en jättelik cyklop med ögat mitt i pannan. Det är underbart surrealistiskt att se den gigantiska maskinen mitt ute i spenaten.

    Det kungliga palatset i Fontainebleau från femtonhundratalet är allt Tinguelys Le cyclop inte är. Slottet ser ut som en gräddtårta mitt i stan med trädgårdar både framför och bakom. Faktum är att Ludvig XIV lät uppföra barockslottet Versailles utanför Paris med Fontainebleau som förlaga. Det känns som en värdig avslutning på några intensiva dagar i La belle France. Från Fontainebleau går tåget tillbaka till Paris och Gare de Lyon och därifrån bussen till Charles de Gaulle och flyget hem. Jag säger som Oscar Wild: Jag kan motstå allt, utom en frestelse. Den här delen av Frankrike är en frestelse. Konstintresserad eller inte.

  • Konstnärernas Grez-sur-Loing

    Bruno Liljefors tyckte att det var så pittoreskt att han blev illamående. Men Strindberg och Carl Larsson trivdes desto bättre. Och det vimlar fortfarande av svenskar i den klassiska konstnärsbyn Grez-sur-Loing.

    ”Du ska ut till landet, ut till fåglarna! Följ med till Grez-par-Nemours”, sa konstnären Karl Nordström till Carl Larsson 1882, när Carl Larsson befann sig i Paris fattig, sjuk och deprimerad.

    När min vän skulptören Carl Magnus ringer och föreslår att jag ska komma till Grez-sur-Loing ett par dagar tänker jag: ”lite lantluft och fågelsång skadar aldrig”. Så jag flyger till Paris, tar tåget från Gare de Lyon till Fontainebleau och därifrån taxi ungefär nio kilometer till Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, sju mil söder om Paris.

    Det var här den nordiska konstnärskolonin höll till i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet. Hit for August Strindberg 1883 med sin hustru Siri von Essen, för att skriva en essä om sin vän Carl Larsson för kalendern Svea. Essän fick rubriken ”Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund” och publicerades året efter. Strindberg stannade bara en kort tid i Grez men kom tillbaka två år senare. Då hade han anklagats för hädelse i novellsamlingen Giftas men frikänts och hyllats som en hjälte i radikala kretsar. Han behövde förmodligen också lite lantliv och fågelsång.

    Anders Zorn var i Grez, precis som de danska och norska målarna. Och den tjugofyra år gamla Bruno Liljefors skrev från Grez hem till akademikamraten Axel Tallberg: ”Här är så in i h-vete pittoreskt att man känner sig rent av illamående”. Pittoreskt är det fortfarande, men inte till den grad att det finns anledning till illamående. Och fortfarande reser konstnärer och författare hit, som Carl Magnus som erbjudit sig att vara min guide under några dagar.

    När man kommer innanför dörren till Hôtel Chevillon från Rue Carl Larsson är ett schackrutigt kakelgolv det första man ser och en svängd trappa upp till andra våningen. Det är inte utan att det känns lite högtidligt att gå uppför samma trappa som Strindberg gjorde. På andra sidan entrén är de höga glasade dörrarna öppna ut mot trädgården och floden Loing. Bron över floden, där Carl Larsson friade till sin Karin, ser precis ut som jag föreställt mig.

    Hôtel Chevillon är inte längre ett hotell som på Carl Larssons tid, men det finns några gästrum på andra våningen för dem som besöker de konstnärer som är stipendiater från konstakademierna och författarförbunden i de nordiska länderna.
    – Välkommen till Grez, säger Carl Magnus från balkongen till Carl Larssons ateljé.

    På nedre våningen har han vardagsrum, badrum och kök och på den övre sovrum och den stora ateljén. Ateljén ligger till höger om trädgården och till vänster finns tre nyare ateljéer donerade till stiftelsen av Gerard Bonnier.
    – Det var tack var Erik Malmsten, en förmögen och konstintresserad göteborgare, som Hôtel Chevillon kunde bevaras. När han fick veta att det var till salu, köpte han det och lät restaurera huset, berättar Carl Magnus.
    1993 var det klart och sedan dess har konstnärerna kunnat inta ateljéerna igen.

    Står man på bron ser man in i trädgården och man ser både hotellets och ateljéernas exteriörer. Och man ser muren som Carl Larsson målade av tillsammans med en av byns unga flickor som modell. Gamla muren, en akvarell från1885, såldes på auktion 1989 för 8 miljoner kronor. Man kan fundera över vad Carl Larsson hade sagt om han visste det. Under åren i Grez gjorde han ett antal oljor och akvareller i svala, eleganta toner influerade av ljuset och de franska friluftsmålarna.

    Det finns en platta i muren nedanför ateljén med en kälke och en inskription gjord av Carl Larsson där det står: ”Se upp i backen, tio hål i nacken”. Det gick uppenbarligen vilt till i den nordiska konstnärskolonin. Vid trappan ner till floden vid trädgårdens slut ligger ett par åror, som om någon lämnat dem för att snart komma tillbaka. Roddbåten däremot har stulits.

    När jag står vid floden ser jag gräsänder som driver med vattenvirvlarna, och när jag vänder ansiktet mot solen och blundar ser jag för min inre syn målningen Tvätterskor i Grez av Gottfrid Kallstenius och Strömkarlen av Ernst Josephson, en målning han började skissa på under vistelsen i Grez. Det är rofyllt och passar för tankar och promenader.

    Även om hotellet inte är öppet för allmänheten är Grez ett utflyktsmål man inte ska missa. Man behöver varken vara konstnär, konstintresserad eller skogsmulle, för att inse att naturen är något utöver det vanliga. Ljuset är silverglittrigt och påminner om ljuset över Skagen. Det är ögonbedövande vackert, och ingen bra idé att irra runt som en Duracellkanin – det här är ett ställe där man slår av på takten, tar ett djupt andetag och njuter av stillheten.

    I grannbyn Moncourt Fromonville hos Maryline Leger på La Marine äter vi en utmärkt lunch utan att ruinera oss. Värdinnan är pratglad och chict fransysk. Hon får oss att känna det som om vi har varit där förut. Vid kanalen utanför fönstren står hästar bundna medan ryttarna äter lunch på krogen. Något det ridande sällskapet gör varje lördag och söndag, berättar Maryline. Stämningen är hög, maten vällagad och vinet gott, för att inte tala om calvadosen till kaffet som serveras i små tvåcentilitersglas. På bron över kanalen en bit bort sitter en platta som berättar att bron byggdes för att påven Pius VII skulle kunna passera när han skulle kröna Napoleon I den 25 november 1804.

    Från Moncourt Fromonville kör vi mot Barbizon där föregångarna till impressionisterna höll till och hit kom också de svenska konstnärerna innan de drog till Grez. Förmodligen för att det var billigare än att bo i Paris och inte lika hett på somrarna. Carl Larsson var där 1877, men reste hem till Sverige igen besviken och deprimerad efter att fått två refuseringar till Salongen i Paris. Barbizon är parisarnas vallfärdsort och här har många fransmän sina sommarresidens.

    På Hôtel les Charmettes sitter en minnesplatta som berättar att prinsessan Elisabeth och prins Philip övernattade den 17 maj 1948, och på samma gata men på Hôtellerie du Bas-Bréau bodde författaren Robert Louis Stevenson som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde. Hôtellerie du Bas-Bréau är dyrt. En lunch kostar 80 euro, och man får betala 50 för en barnmeny – säkert värt slantarna men vi köper i stället nybakat bröd, några ostar, lite korvar och skinka till en picknick.

    Det sitter minnestavlor på nästan varje hus. Innan vi kör vidare tittar vi in i Jean François Millets (1814–1875) hus och ateljé, och Narcisse Diaz de la Penas (1807-1876). De tillhörde Barbizonskolan som var en grupp konstnärer ledda av Théodore Rousseau som flydde Paris, slog sig ner i utkanten av Fontainebleauskogen och skapade en trend när det gäller naturmåleriet.

    På väg till Fontainebleu vikar vi av från vägen i Milly-la-Forêt när vi upptäcker en ganska oansenlig liten skylt där det står Le Cyclop, och hamnar i skogen. Ett utmärkt picknickställe, och bland träden dyker plötsligen en tjugofem meter hög skulptur av Jean Tinguely upp. Den rör sig med spastiska knyckiga rörelser, gnäller och låter. Skulpturen är en satirisk kommentar till teknologivärlden där den reser sig som en jättelik cyklop med ögat mitt i pannan. Det är underbart surrealistiskt att se den gigantiska maskinen mitt ute i spenaten.

    Det kungliga palatset i Fontainebleau från femtonhundratalet är allt Tinguelys Le cyclop inte är. Slottet ser ut som en gräddtårta mitt i stan med trädgårdar både framför och bakom. Faktum är att Ludvig XIV lät uppföra barockslottet Versailles utanför Paris med Fontainebleau som förlaga. Det känns som en värdig avslutning på några intensiva dagar i La belle France. Från Fontainebleau går tåget tillbaka till Paris och Gare de Lyon och därifrån bussen till Charles de Gaulle och flyget hem. Jag säger som Oscar Wild: Jag kan motstå allt, utom en frestelse. Den här delen av Frankrike är en frestelse. Konstintresserad eller inte.