RES.se

Category: Uncategorized

  • Oförstörda pärlor i Thailand

    Oförstörda pärlor i Thailand

    Stora charteranläggningar, överbefolkade stränder och dyra restauranger. Thailand har förändrats. Men det finns fortfarande platser för den som vill semestra under betydligt enklare former, även om man väljer att åka med charter – ställen som Surat Thani och idylliska ön Koh Phayam.

    Text: Eva Brodin Kjeller

    Hitta hotell i Khao Lak, Ko Phayam & Khao Sok

    Khao Lak. Vi äter lunch på en sådan där overkligt kritvit sandstrand. Några bord i sanden. Grillade skaldjur. Iskall öl. Det är i princip folktomt så när som på ett par som går hand i hand bland snäckskalen i det skummiga vattenbrynet. Inga försäljare, inga massörer, inga charterfamiljer. Det enda som hörs är vågornas meditativa brus.

    Vi befinner oss precis på gränsen mellan det gamla, goda Thailand och det moderna, nyanlagda Lyxthailand. Här på den elva kilometer långa Bang Sak-stranden blir skillnaden tydlig mellan förr och nu. Några meter söder om restaurang White Sands på Pak Weep-delen av stranden ligger ett av Thailands mest hajpade lyxhotell. The Sarojin utsågs förra året till Thailands bästa hotell av brittiska Sunday Times. Här kostar rummen från 2 000 kronor natten. Några meter norr om restaurangen bygger restaurangägarna en traditionell bungalowby med enkla bambuhyddor för 200 kronor natten.

    Lunchen i gränslandet representerar det Thailand vi svenskar älskar. Perfekta råvaror utan krusiduller till ett lågt pris. För det är onekligen något alldeles speciellt med Thailand. Det är ingen slump att det är ett av världens mest besökta turistländer, det är ingen slump att alla svenskar åker hit igen och igen. Perfekt klimat. Underbara stränder. Suveräna dykvatten. Smakfull matkultur. Allt insvept i en mjuk kram av lokal vänlighet.

    Men Thailand håller på att förändras. I takt med att turistmiljonerna rullar håller ”råvarorna” på att försämrats. Och inga krusiduller i världen slätar över att det faktum att många destinationer består av stora charteranläggningar, överbefolkande stränder och dyra restauranger. Exempelvis Phuket lämnar en bismak av big business, det är lätt att känna sig som en vandrande plånbok när allt handlar om försäljning. Och den nya affärsidén tycks vara sämre kvalitet till högre priser. Allt fler Thailandsresenärer letar sig till mindre platser med större charm. Men räcker kartan till för oss som söker det genuina bortom turiststråken? Även små öar som Ko Muk utanför Trang och Chumphonkusten norr om Ko Tao finns i charterkatalogerna nu.

    Räddningen är västkustområdet norr om Khao Lak. Vi är på jakt efter en av de bäst bevarande hemligheterna i den thailändska övärlden, miniön Ko Phayam utanför Ranong ett stenkast från Myanmars kust. Phayam är ön som ingen talar om än. Ön som knappt är omnämnd i Lonely Planet. Ön som det mycket väl kan betraktas som en dödssynd att skriva om … Vi har fått tips om ön av en kompis till en kompis. Och även om det inte behövs en handritad karta, drömmer vi om vår egen ”the beach”. Vi avslutar lunchen på White Sands och kör norrut.

    Nästa stopp är fiskebyn Ban Nam Khem. Orten totalförstördes av tsunamin och uppmärksammades i medierna när det svenska kungaparet kom på besök. Dagen innan har vi gjort de oundvikliga posttsunamierfarenheterna i Khao Lak. Sett bilderna på ännu saknade barn nere vid stranden. Hört det eviga hamrandet från återuppbyggnaden av hotell. Pratat med lokala affärsidkare som tårögt berättar hur de – till skillnad från deras familjer och vänner – överlevt tsunamin. Och dränkt sorgen som alltid kommer att vara förknippad med Khao Lak på Ska Bar, ett slags naturlig mötesplats på huvudgatan nu när de flesta strandbarerna har försvunnit. I Ban Nam Khem var det nästan ingen som överlevde, men konstigt nog är områdets fascinerande mangroveträsk intakt.
    – Mangrove är gjort för att överleva vatten, konstaterar fiskaren som vi anlitar för en båttur genom de smala mangrovekanalerna.
    – People die, trees live, säger han krasst.

    De verkar inte ta så allvarligt på döden här. Livet går vidare. Båten kryper fram mellan de slingrande trädrötterna och jag lutar mig tillbaka i båten och sluter ögonen. Djurlivet är öronbedövande, cikador, grodor och fåglar skriker i kapp någonstans i skydd av träsket. Doften av fuktig mark är påträngande, som när man kliver in i en jordkällare. Plötsligt stannar båten. Bara någon meter ovanför mig ligger en svartgulrandig orm hoprullad på en gren och stirrar ilsket ner. Inte giftig, säger fiskaren. Men ändå. Den ser farlig ut. Som en två meter lång geting.

    Vi lämnar träsket och kommer ut på öppet hav. Vi har planerat en picknick på en av få än så länge helt öde öar i området, Ko Phra Thong. Eller Buddha Island som den kallas i båtutflykterna från Phuket och Khao Lak. Men vädret vill annorlunda. Det blåser upp på nolltid och himlen öppnar sig för ett sanslöst ösregn.

    På matmarknaden i Takua Pa har vi hört rykten om att en tyfon drar fram utanför Myanmars kust. Eftersom vi är på väg till öarna utanför Ranong, blir vi oroliga att vår jakt på orörda paradisöar ska vara över redan innan den börjat. Tre av fyra båtar vi rest med i södra Thailand har gått söder. Så under vår två timmar långa bilresa till Ranong arbetar vi upp en vidskeplighet av thailändska mått. För thailändarna är världsberömt vidskepliga. Det är för de flesta helt otänkbart att bygga ett hus utan att först placera ett andehus – de fågelboliknande, färgglada minitemplen man ser överallt längs byvägarna – på tomten. Andarna måste först ha någonstans att bo så att de inte tar markägarnas bostad i besittning.

    Vi misstänker att vi har drabbats av en förbannelse. Varje gång vi ger oss ut på havet för att hitta oexploaterade öar att rapportera om drabbas vi av väderandens vrede. Åk tillbaka till Phuket, tycks budskapet vara, trängs med de andra turisterna och låt våra oupptäckta pärlor vila i hemlighet. Vi ringer till Ko Phayam för att kolla hur det står till med tyfonen, men får inte tag i någon som kan engelska. På tv:s väderleksrapport ser vi att det faktiskt är en tyfon som drar förbi, men den tycks vara på väg norrut och inte mot oss. För säkerhets skull gör vi ändå det alla normala thailändare skulle göra. Vi går till templet och offrar en tändare till Buddha. Att offra just en tändare – säger den filosofiske fiskaren från Ban Nam Khem – är något som ger en ljusare framtid. Utan tyfon. Utan båtolyckor.

    Ranong. Ranong är en alldeles vanlig thailändsk småstad två, tre biltimmar norr om Khao Lak på gränsen till Myanmar. Det är hit utländska säsongsarbetare i Phuket och Khao Lak åker för att förnya sina visum genom en dagsutflykt med båt över floden till Kawthaung på sydligaste tippen av Myanmar. Thailändska turister kommer i stället hit för att badda pannan i heligt vatten.

    Ranong är nämligen känt för sina helande, heta källor. Så efter att vi under hopbitna fnitterattacker offrat vår favorittändare (en souvenir från Mauritius med en dront på) gör vi som alla andra, vi baddar oss i den heta källan vid Wat Tapotaram. Det funkar. Över natten botas såväl finnar som myggbett och skavsår. För den som vill njuta av det hälsogivande Ranongvattnet under avskildhet finns ett nytt spa på området, Siam Hot Spa. Men vi tycker att det är kul att trängas utomhus med uteslutande thailändska besökare och låter oss inspireras till att även testa spådom med pinnar.

    Först ska man buga för Buddha, ser vi, sedan stå på knä för att tända rökelse och sedan skaka en burk med en massa pinnar. När pinnarna känns färdigskakade släpper man ut dem på golvet och väljer ut en. På pinnen står ett nummer som man sedan kan läsa allt om på väggen utanför det lilla spådomstemplet. Det finns förvånande nog även text på engelska. Min pinne har nummer sex och spådomen är omfattande, säkert två A4-sidor. Det viktigaste är följande:
    ”Do not panic. Do not keep changing your mind. You will eventually succeed though it seems unfavourable of present. Good fortune envisaged, be patient. All matters are fine in general.”

    Vi lyder pinne nummer sex och fullföljer planerna på att ta båten ut till Ko Phayam nästa morgon. Men först avslutar vi vår heliga kväll med det andra som Ranong är känt för, nämligen restaurangfenomenet Mo Kradan. In kommer en bordsgrill och mängder mat (bläckfisk, kyckling, lever) som vi tillagar själva enligt någon slags fondueprincip. Mo Kradan-restaurangen och är fullsatt av thailändare på fredagsparty. Här sitter bara tre västerlänningar och det är vi. Det känns befriande lokalt. Vi äter för kung och fosterland och dricker flera stora öl. Notan landar på totalt 100 kronor.

    Himlen är blå igen och efter ett par timmars lugn båtfärd kliver vi iland på Ko Phayam. Den offrade tändaren fyller sin funktion. Inte ett moln i sikte, tyfonen är historia, framtiden ser ljus ut. Vid bryggan väntar öns samlade fordonsstyrka, bestående av ett tiotal mopeder, för transfer. Det finns ingen väg på ön, och inga bilar. Men de bofasta – tre hundra personer – har anlagt en cementstig för att kunna skjutsa turister över ön till de två vidsträckta stränderna med totalt femton bungalowbyar.

    För mig är det förälskelse vid första moppeturen. Luften känns som varm andedräkt mot huden och jag vill aldrig komma fram. Vi passerar en liten butik. En lika liten skola. Några barn sparkar boll. Någon gång möter vi en annan moppe, förarna stannar och pratar en stund. Vid korsningen ner mot stranden finns en skylt om massage och Internet. That’s it. Renodlad idyll. Bara en halv dags resa norr on Patong. Det tar en dryg kvart att åka över den vackra och rena ön genom ett tätt buskage av cashewträd. Man hinner både fascineras av att det finns organiserad transferservice till fasta priser på en så oexploaterad ö och svälja en eller annan insekt innan man inser att det inte är så smart att le brett med öppen mun i den här skogen. Men det är svårt att låta bli när man äntligen hittar sin thailändska drömö.

    Vi checkar in på Coconut Bungalows på öns vackraste strand, Ao Yai Bay eller Sunset Beach som den tre kilometer långa naturstranden döpts till efter de färgsprakande solnedgångarna. Receptionens bokhylla vittnar om att här har svenska gäster haft gott om tid. Här står Dostojevskis Idioten. Bredvid Liza Marklunds Studio Sex. Rummen kostar 80 kronor natten för två. Det är enkelt men rent. Duschen är under bar himmel på hyddans utomhustoalett. Som bäst kommer det en tunn stril av iskallt sötvatten. Det finns el mellan 18.00 och 23.00 varje kväll, vilket betyder att man kan låta fläkten stå på och svalka utanför myggnätet vid sovdags. Bara det att det saknas fläkt i just vår bungalow. Jag har sett genom fönstren på de andra husen att de har stora fläktar och med trettio grader i skuggan vill jag också gärna ha en.
    – Can we also have a fan in our room, please, frågar jag den unga tjejen som städar hyddorna.

    Hon ser oförstående på mig. Hon kan ingen engelska men jag märker att hon uppfattat ordet ”fan”. Jag försöker med kroppsspråk. Pekar på en annan bungalow. Säger fan. Pekar på vår bungalow och säger fan. Pekar på mig själv och säger fan. Städerskan stirrar förskräckt på mig. Jag ritar på marken. En stor ring med tunna ekrar på en hög fot. Så cirklar jag allt snabbare med handen runt ringen och säger ”wouwouwou” samtidigt som jag blåser ut luft.
    – You know ”fan”?
    – Ah, fan, utbrister hon och lyser upp när polletten trillar ner.

    Några minuter senare har vi en fläkt i rummet. Men om du någon gång befinner dig i Thailand och behöver en fläkt, be då om en ”pad lom”. För när jag lite senare berättar den här historien för vårt ressällskap Malin – som bott i Thailand fyra år och talar thai – säger hon att det inte är så smart att beställa en ”fan”. Det betyder nämligen pojkvän på thailändska. Inte så konstigt att städerskan såg så förskräckt ut. Ko Phayam är verkligen inte en ö för sexturism.
     

    Strandlivet på Phayam är suveränt stillsamt. Ibland roar vi oss med att ta en moppetaxi för att köra i full fart på stranden i solnedgången. Samma känsla som att rida, men bekvämare för baken. Annars är schemat frukost, strandpromenad, lunch, hängmattan, strandpromenad, middag. Det är aldrig mer än ett trettiotal personer på stranden, det finns inte en enda försäljare att reta upp sig på. Inget neon, ingen glättig musik. Men ibland smäller det till. Då är det en palm som släpper en kokosnötsbomb.

    När vi tröttnar på att samla snäckor bokar vi massage inne i cashewskogen. Massagen är överraskande bra. Definitivt den bästa jag fått i Thailand. Massören är en kraftfull kvinna som jobbar som sjukgymnast i Kanada halvårsvis. Förutom att hon har hårda nypor och talar bra engelska är hon också självutnämnd healer.
    – Du behöver äta jättenattljusolja och vitamin E, meddelar hon bestämt. Då orkar du mer.
    Jag som trodde det var en vecka i hängmatta jag behövde. Men nej.
    – För mycket vila är inte bra för vare sig kropp eller själ, bygg i stället upp styrka genom ökad ansträngning, säger hon.

    Och visst blir det till sist lite väl slappt på Phayam. Det enda bekymret här är valet av öl: Chang eller Singha? Fast oftast behöver man inte ens bekymra sig om det, man tar den som är kall(ast). Så för att utveckla styrka reser vi vidare mot regnskogsvandringar och munkkloster.

    Surat Thani. Till småstaden Surat Thani på östkusten kommer de flesta bara av ett skäl: för att ta båten ut till Ko Samui och Ko Phangan. Men regionen har mycket mer att erbjuda. En timme med bil mot västkusten ligger Thailands största tropiska regnskog i nationalparken Khao Sok. En timme norrut längs östkusten finns världsarvslistade tempelområdet Chaiya med tusenåriga Buddhareliker. Regionen står överst på listan för fortsatt exploatering och i vinter går det första svenska charterplanet till Surat Thani. Men än så länge känns infrastrukturen för turism precis lagom tillrättalagd för ett lätt äventyr på egen hand.

    Till Khao Soks djungler går det dagsturer från Phuket och Khao Lak. Men den stora behållningen är att övernatta i regnskogen. Än så länge finns inte så många ställen att bo på, men byggandet pågår och ekar mellan de karaktäristiska, skogsbeklädda kalkstensformationerna. Planeras det kanske femstjärniga spaanläggningar även här i det än så länge ac-fria Khao Sok? I dag är det enda alternativet till en enkel hydda de sydafrikanska safaritälten på lyxcampen Elephant Hills nära floden en bit från huvudvägen söder om kilometerstolpe nummer 109. Efter bambuhydda på Phayam känns det skönt med tält i Khao Sok. Det är som att sova utomhus men med stärkta lakan och noll mygg. Här finns lyx som rinnande varmvatten och fläkt dygnet runt. Och så finns det en cocktailbar. I baren träffas de olika sällskapen och jämför dagens upplevelser. En del har ridit elefant genom regnskogen. Andra har vandrat längs lederna i nationalparken eller utforskat sjöområdet Cheo Lan med båt bland de hundra småöarna. Vi har djungeltrekkat i timtal i våra anletens svett och kan skryta med att ha sett macaqueapor och thornbillfåglar. Samt stiftat närmare bekantskap med den lokala blodigeln (varför var det ingen som sa att man skulle ha knästrumpor?).

    Förra gången jag var här gick vandringen till den ovanliga rafflesian, en jättelotus som bara blommar i februari på två platser i världen (den andra är i Indonesien). Stora som badbollar ligger de häpnadsväckande blommorna i klungor på marken och luktar ruttet i skuggan av den tätaste djungel.

    Det jag får se den här gången är ännu knasigare. På Elephant Hills pågår tv-inspelningen av Mr Schweiz. Och de tävlande – rätt hunkiga om man säger så – försöker klättra upp på elefanter. I bara badkläder. Vi tjejer på campen befinner oss i snabelhimlen. Nästa dag vaknar vi av vildmarkens egen väckarklocka.
    – Oui oui oui, oui oui oui, oui oui oui, gapar gibbonaporna i soluppgången.

    Gibbon går inte att ignorera. De låter som en korsning mellan gök och varg. Eller som ett bröstsjukt spädbarn. De danska småbarnsfamiljerna i lägret har haft svårt att sova, de hade inte med sig öronproppar.
    – Man förstår varför folk flyttar in till städerna när det är ett sånt här liv i naturen, muttrar en av papporna vid frukost.

    Vi är också på väg att lämna naturen. På väg till Surat Thani besöker vi tempelområdet Chayia. I går fick kroppen sitt i regnskogen, i dag utmanas själen hos munkarna.

    Några av landets heligaste reliker finns samlande vid Wat Phra Boromathat och buddhastatyerna är fantastiska att se på. Men för den som törstar efter inre värden finns det ett riktigt hardcore retreat mellan Chayia och Surat Thani: Suan Mokkha Phalaram – en buddistisk meditationsskola. De flesta thailändska män går i kloster en eller flera gånger i livet, men hit till Suan Mokkha kommer även västerlänningar. Varje månad tar man emot kring hundra utländska personer bland annat från Sverige, USA och Tyskland. Många återkommer, en del har varit här en gång om året de senaste tjugo åren. För vadå, kan man inte låta bli att undra. Man sover på golvet, fastar hela dagen och får inte tala med någon utanför lektionstid.
    – Här utövar vi det vi kallar för ”plain living, high thinking” säger munken som visar oss runt.

    Många västerlänningar ägnar sig åt motsatsen – high living, plain thinking – och behöver ibland avsätta tid till att kontemplera kring sina komplexa liv. Vilket handlar mycket om att andas in och andas ut på sexton olika sätt flera timmar om dagen i de tio dagar man är på retreatet. Även den låga levnadsstandarden har ett behandlingssyfte.
    – Allt lidande är förknippat med ägande – ”not attachted, not suffer”, säger munken.

    Den som vill testa plain living, high thinking behöver inte anmäla sig. Det är bara att dyka upp. Den sista dagen i varje månad startar ett nytt retreat för både män och kvinnor. Vi har som tur är kommit två dagar för sent för att dra oss undan världen på Suan Mokkha. I stället planerar vi att i västerländsk anda öka på vårt lidande med shopping i Surat Thani.

    Stan påminner om exempelvis Phuket och Krabi med Lotus shoppingcenter, svärmar av tuk-tukar, varuhus som Sakathai och en nattmatmarknad med grillade insekter. Men här finns nästan inga utländska turister. Och det är fortfarande riktigt billigt. Efter några timmars svettig shopping avslutar vi resan som den började: med grillade skaldjur och iskall öl med filosofisk eftertanke.

    Den här gången sitter vi på uteserveringen vid den kompakt fuktiga och becksvarta kvällen vid piren där nattbåtarna går från Surat Thani till Ko Samui. För första gången sedan Khao Lak ser vi skandinaviska turister. De är unga, de är snygga och de har de rätta backpackerkläderna. De dricker öl, knappar på sina mobiler och längtar efter att få hångla med varandra på ett fullmoonparty på Ko Phangan. Det känns som om vi har hamnat på Gotland. När partykidsen kliver ombord på nattbåten sitter vi tacksamt kvar. De har sitt thailändska öliv, vi har vårt. De vill röja järnet till de senaste househitsen. Vi vill återupptäcka det stillsamma Thailand vi en gång blev så förtjusta i. De väljer Phangan. Vi väljer Phayam. Namnen låter visserligen lika, men det handlar om skilda världar, om olika upplevelser, om två totalt olika slags Thailand. Hoppas bara att det även i framtiden finns plats för en thailändsk paradisö som erbjuder det enkla strandlivet.

    FAKTA
    Flyg
    Med Thai Airways via Bangkok till Phuket, hemresa från Surat Thani. Till vintern även charterflyg med Fritidsresor till Surat Thani.

    Rundresa
    Vår rundresa går från charterorten Khao Lak till småstaden Ranong och paradisön Ko Phayam via regnskogen i Khao Sok till munkkloster utanför storstaden Surat Thani.
    Från Khao Lak till Ranong är det tjugo mil, från Ranong till Surat Thani tjugotvå mil.
    Hyrbil kostar kring 300 kronor per dag, att ta taxi (minibuss med ac) mellan orterna kostar ungefär detsamma.
    Det går även lokalbuss längs samtliga sträckor för den som har gott om tid.
    Båtarna ut till Ko Phayam går normalt dagligen, ibland oftare under högsäsong (vinterhalvåret). Webbplatsen www.andaman-island-hopping.com brukar ha uppdaterade tidtabeller. På Phayam finns ingen väg, all transport sker med moped på en cementstig.

    • Hat Bang Sak. Paradisstrand norr om Khao Lak.
    • Ban Nam Khem. Fiskeby vid fantastiskt mangroveträsk norr om Takua Pa.
    • Ko Phra Thong (Buddha Island). Strandhugg på orörd ö norr om Ko Kho Khao.
    • Ranong. Heliga källor och fonduerestauranger.
    • Ko Phayam. Slappt strandliv på Thailands bäst bevarade hemlighet.
    • Khao Sok. Lyxcamping och elefantritt i nationalparkens djungler.
    • Wat Phra Boromathat. Tusenåriga Buddhareliker i tempelområdet Chaiya.
    • Suan Mokkha Phalaram. Buddistisk meditationsskola som tar emot västerlänningar.
    • Surat Thani. Shopping och skaldjur i storstaden.

    Khao Lak
    Boende

    La Flora Resort & Spa
    Stilfulla bungalower på stranden strax norr om Khao Laks centrum. Fint spa.
    Adress: 59/1 Moo 5, Khao Lak
    Tel. +66-76-42 80 00/28
    Pris dubbelrum: 1 500 kronor
    Lediga rum & priser

    Tony Lodge
    Prisvärt boutiquehotell med trevlig personal vid huvudvägen i Khao Lak, nära det skepp som blivit minnesmärke efter tsunamin.
    Adress: 6/27 Moo 5, Khao Lak
    Pris dubbelrum: cirka 400 kronor
    Lediga rum & priser
     

    The Sarojin
    Stilfullt lyxhotell på den mest bildsköna stranden i Khao Lak-området, Hat Bang Sak. Utsett till Thailands bästa hotell av brittiska Sunday Times.
    Adress: 60 Moo 2, Khao Lak
    Tel. +66-76-42 79 05
    Pris dubbelrum: från 2 000 kronor
    Lediga rum & priser

    Green Beach Resort
    Nybyggda bungalower så nära strandkanten men kan komma vid det fem hundra år gamla pinjeträdet på Nan Thong Beach, ett av få träd som klarade tsunamin.
    Adress: 13/51 Moo 7, Khao Lak
    Tel. +66-76-42 00 46

    Information
    www.siamsafari.com (mangroveträsk)
    www.aidcdive.com (dykning i Burma)
    www.khaolaklanddiscovery.com (naturturism i Phang-Nga)

    Fler hotell i Khao Lak

    Ranong/Ko Phayam

    Boende
    Royal Princess Hotel
    Enkelt men praktiskt affärshotell. Bra frukostbuffé och skön pool med vatten direkt från de helande heta källorna i stan.
    Adress: 41/144 Thamuang Road, Ranong
    Tel. +66-77-83 52 40/44
    Pris dubbelrum: cirka 300 kronor
    www.dusit.com

    Coconut Bungalows
    Enkla bungalower med fläkt och bästa läget på bästa stranden. Mopedtransport på stigar en kvart från piren.
    Adress: Ao Yai Bay, Ko Phayam
    Tel. +66-77-82 00 11
    Pris bungalow: cirka 80 kronor

    Mr Gao Bungalows
    Nybyggda, bekväma trähus på den lite sämre stranden (den utan solnedgång …). Bredare transportväg från piren.
    Adress: Ao Kao Kwai Bay
    Pris bungalow: mellan 50 och 120 kronor
    www.mr-gao-phayam.com

    Fler hotell på Ko Phayam

    Information
    www.ranong.go.th
    www.andaman.com

    Surat Thani/Khao Sok

    Boende
    Wang Tai Hotel
    Enkelt men praktiskt affärshotell med pool på flygplatssidan om centrum. Tuk-tukavstånd från nattmarknad, varuhus och båtar till Ko Samui.
    Adress: 1 Taladmai Road, Surat Thani
    Tel. +66-77-28 30 20/39
    Pris dubbelrum: cirka 300 kronor

    Elephant Hills
    Bekväma safaritält på naturskön djungelcampingplats. Bokas som minst tvådagarsturer från Phuket/Khao Lak i liten grupp med trekkingguide, elefantritt och helpension.
    Adress: tältcamp i Khao Sok, km 109
    Tel. +66-76-28 02 72
    Pris: tvådagarsturer från Phuket/Khao Lak 2 000 kronor
    www.elephant-hills.com

    Art’s Riverview Djungel Lodge
    En av de äldsta och charmigaste lodgerna i Khao Sok, mycket enkla trähyddor men bra service och god mat.
    Adress: Box 28, Khao Sok, Takua Pa
    Fax för bokning: +66-76-42 16 14
    Pris dubbelrum: från 250 kronor

    Dhammadana Foundation
    Den tio dagar långa retreaten på Suan Mokkha börjar den sista varje månad året om. Ingen förbokning, dyk bara upp dagen innan den sista.
    Adress: c/o Suan Mokkhanalarama, Chaiya, Surat Thani
    Fax och tel. +66-77-43 15 97
    www.suanmokkh.org

    Fler hotell i Khao Sok

  • På kryss med Sea Cloud

    Tyskar och delfiner. Litervis med Champagne. En ensam japan. Knarrande skov och knakande relationer. Filippinska leenden och sämre schlagers. En kryssning med fartyget Sea Cloud är en blandning av aristokrati och modern såpopera.

     

    Förväntansfulla nordeuropéer, mest tyskar, en ensam rund finska i färgglad kaftan, en solbränd japan, några flygande holländare, en handfull svenskar. Och jag. Vi står på kajen i Bridgetown, Barbados. Den tyska briggen Sea Cloud vilar i det kompakta karibiska mörkret. Svag bris, tyskt sorl och bubblande glas vid ombordstigningen. Karaktärerna checkar in.

    Caribbean_0718.jpg

    I hytt nummer sex står en ljummen flaska champagne med båtens emblem, en liten fruktkorg och blommor med en välkomsthälsning. Vit inredning, skogsgrön heltäckningsmatta, solgula gardiner och en taklampa som gungar lojt till vågornas rytm. I den öppna spisen ligger upplysta bärnstenar. Hela hytten andas burgen lyx från forna tider. Det är en båt med anor och säregen historia av kärlek och krig. Ett segelfartyg fjärran från alla moderna megafärjor med Las Vegas-komplex som fraktar turister i masslaster mellan de västindiska öarna. Vi märker knappt när båten lägger ut från kajen. Plötsligt dansar lampan lite extra i taket. Värmen, det halva dygnet på flyget, skrovets rörelse i vågorna vaggar stressen ur kroppen. Somnar omsvept mellan frasande lakan och tjockt dun i de mjuka sängarna.

    Lite jetlag, lite sjösjuka, lite längtan efter land och dopp i havet, redan vid femsnåret när solljuset är som mjukast, kliver jag upp. Genom hyttens runda fönster ser jag bara hav. På akterdäck står kaffe och croissanter framdukade för de morgonpigga. En tysk onkolog är redan uppe med en kaffekopp i handen och en Camel mellan fingrarna. Hans mjuka okammade krull spretar åt alla håll. Frun sover till åtta.
    – Jag heter Herman. Jag är femte generationens Herman i min släkt, säger han, fimpar, skrynklar ihop det tomma paketet, öppnar ett nytt, tänder ännu en cigarett, blickar ut över havet, tar ett djupt bloss som om han i egenskap av läkare vore immun mot rökningens skadeverkningar, eller som om det inte längre spelade någon roll.

    Caribbean_0925.jpg

    Han tittar på klockan. Prick åtta ska han ta med en kopp te och väcka sin kära fru som ligger i hytt nummer fem. Det gör han varje morgon, på havet och hemma. Det är fjärde gången de seglar med Sea Cloud. De älskar båten. Därför köper de alla segelbåtens souvenirer, från tubsockor till nyckelknippor. De röker och dricker vitt vin från gryning till skymning och njuter av livet på ett sätt blott de som varit nära döden kan göra. Herman är svårt sjuk. Han talar sin tyskbrutna engelska med slapp käke och sluddrig röst. Sjukdomen har gjort honom tunn. Strupcancern höll på att ta honom. De har en dramatisk historia tillsammans. Ändå ler han nästan jämt. I synnerhet när han talar om sin fru.

    Hela första dagen tillbringar vi på havet. Jag garderar mig med sjösjukepiller. Båten har en läkare ombord. Det är lag på att passagerarfartyg måste ha en läkare. På Sea Cloud har man löst det så att någon duktig doktor från Tyskland får två veckor gratis på båten mot att ha en liten mottagning öppen några timmar om dagen, och jour om något skulle hända. Jag sväljer mitt piller och är redo för havet. Vi seglar mot Trinidad. Avslappningen är total. Det är skönt att vara till sjöss. Havet är oändligt men utrymmet på båten är begränsat. Efter några citystressade promenader runt däck finns inte så mycket mer att se, inte så mycket mer att göra, än att packa upp en roman och lägga sig på akterdäck på den stora blå soldynan som vi snart ska kalla för Blå lagunen.

    Kommunikationen med omvärlden klipps. Mobilerna kippar efter täckning och dör sedan helt. Det viktiga blir oviktigt. I övrigt finns allt du behöver på några stegs avstånd. Mat en masse, sol, vind och vatten, hav, böcker, kärlekstrassel och intriger som överträffar även den mest välregisserade tv-såpa. Vi anar det bara än. Vi sneglar på varandra. Artiga, undrande leenden. Ansikten som blir mer och mer familjära i den slutna världen på båten.

    Den officiella kaptensmiddagen första kvällen kräver formell klädsel. Vissa kommer insläntrande i jeans och skjorta och andra i smoking. Snyggast är den gamla silverhåriga damen i bronsbrun paljettklänning och sidensjal. Rätterna avlöser varandra och de filippinska servitörerna ler i kapp. Man hinner knappt tappa sin linneduk på golvet förrän en ny välstruken hamnat på knät. Ett ungt snyggt solbränt par äter i total tystnad. Inte ett ord, inte en blick utbyter de. Hon, surpuppan, och han, den långa stiliga sammanbitna. Ofta står han och dricker vitt vin ensam på däck och tittar ut över havet med en djup rynka över pannan.

    Eva-Maja reser ensam. Det är den fylliga finskan i den färgglada kaftanen som har fyra barn och elva barnbarn någonstans i mellersta Finland. Hon har samma kaftan till frukost, lunch och middag. Efter ett par dagar inser jag varför. Hennes bagage åkte vilse. Det försöker nu hitta till en hamn vi ska besöka. Eva-Maja är alltid trea till frukost. Det är Herman, jag och sedan hon. Sea Clouds sömnlösa själar.

    I horisonten dyker Trinidad upp, den mest tätbefolkade karibiska ön, med en mångfald av människor och kulturer, indianer, afrikaner, kineser och européer. Trinibagierna kallar sig invånarna på Trinidad-Tobago. Landet som mest påminner oss om matchen vi helst vill glömma. Världens minsta nation som någonsin medverkat i ett fotbolls-VM för första gången 2006 och som nästan slog ut Sverige.

    I Las cuevas hänger träden i vattnet. De böjer sina långa halsar för att doppa huvudet, dricka vattnet eller bara svalka sig en smula. Röda flaggor signalerar badförbud men vår längtan är färgblind. Vi ser varken röda skynken eller känner rädsla. De uttråkade kokosnötsförsäljarna gäspar under palmerna. De lever ett lojt liv men har ett farligt yrke. Där är Peter som bröt ryggen när han föll ner från en kokospalm och tvingades tillbringa sex månader på sjukhus. Nu gör han situps och armhävningar för att få tillbaka sin styrka. Vi badar tills regnet kommer. Det är inget skyfall, bara ett lätt strilande regn från en gråtung himmel.

    Tillbaka till båten. Ankaret upp och vi lägger ut mot nästa destination. På övre däck håller en av kockarna en uppvisning i att skära och dekorera frukt. Vi är inte så intresserade av att skära glada gubbar av vattenmeloner och clowner av ananas utan finner oss snart i Blå lagunen; ligger där tills solen börjar gå ner.

    Då händer det. Ett gäng delfiner överraskar oss med volter i vattnet. I samma silverblå nyans som havsytan leker de med vågorna. Jag vill bara hoppa i vattnet och delta i deras vilda dans. Få saker i livet gör en så lycklig som en flock delfiner. Våra applåder och visslingar vägrar ta slut och delfinerna gör allt de kan för att maximera vår glädje. Upplevelsen måste firas.

    Bartendern Pibot från Manilla har arbetat ombord på Sea Cloud i tjugofem år. Han är uppenbart homosexuell. Om han vill träffa någon så har han valt världens sämsta arbetsplats. Klientelet består till en överväldigande del av vita, rika heterosexuella par. Skulle någon ensam bög ändå förirra sig ombord är det förbjudet för Pibot att inleda någon som helst relation. Men Pibot är glad ändå. Han är alltid glad. Han är den perfekta bartendern. Känner av gästen, drar en fräck vits för dem som tål. Håller ryggen rak inför stela ansikten. Han berättar om alla kändisar han serverat.
    – Donald Rumsfeldt drack gin martini, säger han viftandes med händerna.
    – Den ska jag ha, säger Johan.
    – Hur vill du ha den? undrar Pibot och himlar meningsfullt med ögonen.
    – Som Rumsfeldt.
    – On the rocks, alltså, svarar Pibot och häller upp.

    I bakgrunden hörs klonkande tysk schlager och det man brukar kalla för ”gamla godingar”. Pianisten Mischa torterar ett elpiano. Han spelar den värsta sortens hissmusik. När som helst kan han kliva in i en film och spela den loja barpianisten som för länge sedan kopplat bort huvudet från harmonierna, fingrarna hittar själva över tangenterna. Han minns inte ens alla kryssningsfartyg han spelat på, åratal av nattliv simmar i hans dimmiga ögon. Hans musik håller på att sänka hela båten, eller intrycket av den. Alla sinnen smeks ombord men hörseln tar stryk. Mischas repertoar är massturismens soundtrack.

    På kvällen är det piratfest. Det är väl en av de här grejerna som måste göras. Gästerna ska underhållas. Det känns lite onödigt. Havet och båten är underhållning nog. En hel del deltar ändå med glädje och glas i högsta hugg. Gästerna får låna svärd, smycken, ögonlappar och hattar och spökar ut sig och skrattar. Det är bara Johnny Depp som saknas. Personalen sjunger piratsånger. Den ensamme japanen som har druckit rompunch, går loss och dansar en vild piratdans. Successivt kliver karaktärerna fram på scenen och mot slutet av veckan ombord på vackra Sea Cloud är gästerna både den stora behållningen och underhållningen. Man ser människor vakna, somna, skratta, sura, äta. Ser hur de tittar och tar på varandra. Eller inte tar. Inte tittar. Vissa blir vänner, som levnadskonstnären från Holland som man aldrig riktigt förstår vad han jobbar med. ”I do nothing and I’m very good at it”. Vi ligger och diskuterar populärfilosofi i Blå lagunen, vinden blåser, han är yr i gråhåret och kär som en tok. Han kysser sin nyaste fru hela dagarna. Eller som Herman, den morgontidige rökaren som bär morgonteet som en juvel till sin fru sedan många år tillbaka. Kära människor är trevliga människor.

    Det nygifta paret är inte kära. De är yngst ombord, ja, kanske med undantag för oss och definitivt med undantag för Lottas och Elisabeths döttrar. Men annars. De är snyggast ombord. Tyvärr. De är dessutom nygifta och alldeles iskalla. Han är alltid ensam. Hon är alltid sur. Nygifta, unga, snygga, solbrända, sura. Alltid hittar de ett skäl att sära på sig. När han tittar viker hon undan blicken. Fladdrar i väg. När hon tittar låter han sina ögon vila mot horisonten eller så pillar han på sin vigselring. Snurrar, tittar, snurrar som om han väntar sig en förklaring. Själv vill man agera äktenskapskonsult och skrika: ”Skilj er fort!” Det tar inte lång tid innan de är båtens stora samtalsämne. Hur hamnade de här? Har de någonsin tyckt om varandra? De svarar knappt på tilltal. Vi försöker luska. Sätter oss bredvid dem på lunchen. Ingen kontakt. Det är inte förrän killen står ensam och mulen i baren en av de sista kvällarna som jag lyckas få honom att berätta. De har nyss gift sig och detta är deras bröllopsresa. Han älskar båtar. Han äger en stor snickarfirma och har gjort en del arbeten åt Sea Cloud. Det var så han hamnade här. Problemet är att hans fru hatar båtar. Hon blir sjösjuk. Det kommer inte att sluta lyckligt.

    Men lustigast av alla är nog ändå japanen. Ensam, lång och gänglig går han omkring på båten och ler mot alla. Han bor i en av de minsta hytterna längst fram och hans dörr står ständigt öppen till allmän beskådan. Ofta vinglar han omkring i bara handduken utanför sin hytt. Och ler. Hans engelska vokabulär är ytterst begränsad. ”Hello” är allt han kan och det använder han flitigt. Det går ändå ett rykte; att han rest omkring länge i Karibien och att han hoppar på och av olika kryssningar. Den flygande japanen. Men det kanske bara är fria romantiska spekulationer. Ingen vet.

    Jag är som vanligt först upp. Tillsammans med mina två morgonpigga medresenärer, rökande Herman och Eva-Maja som denna morgon breder ut alla sina fylliga finska vokaler i telefonen och rapporterar detaljerat om läget på sjön och förhör sig om väderförhållandena i sina hemtrakter i mellersta Finland. På andra sidan jordklotet är det mörkt.
    – Det snöade en centimeter i går och nu har den regnat bort. Det är svart överallt. Inget ljus någonstans. Ingen sol, ingen snö, ingenting, sammanfattar Eva-Maja när hon lagt på luren och verkar väldigt glad över att hon är på Sea Cloud, trots att det storregnar just denna morgon.

    Alla sover. Det öser ner. Hundar och katter och stolsben och mango och papayor och allt du kan tänka dig. Himlen har öppnat upp sig och det är vackert vitgrått, dramatiskt blött. Repen droppar. Vi småhuttrar. Det stänker på Hermans Camels, kaffet blandas med regndroppar och Bequi gömmer sig bortom molnen. Kaffebordet rullar gnisslade fram och tillbaka. Det finns en stillhet i rörelsen. Solen tittar fram och värmer snabbt fukten ur däcket. När Sea Clouds övriga passagerare börjar vakna till liv har alla spår av det vilda regnet torkat bort.

    Buss eller bad? Det är ett svårt val. Vi har en halv dag på en ö. Grenada. Ska vi välja bussrundtur och se så mycket som möjligt eller ska vi ta oss till en guldkornig sandstrand, bada, svalka oss och äta grillad färsk fisk på någon beachbar. Kvantitet eller kvalitet. Med den hetsiga informationsstress som ännu förgiftar våra blodomlopp blir det ändå bussen. Timme efter timme på slingriga vägar i ojämn luftkonditionering, stopp vid hänförande utsiktspunkter, intressanta muskotodlingar och kakaoplantager. Vi får se massor och vi längtar bara till stranden. (Ju mer vi får se desto mer längtar vi till stranden.) Det är som på alla kryssningar eller resor med många destinationer. Man får se mycket men man upplever ingenting, ingen kontakt med lokalbefolkningen, inga oförutsedda händelser, inga problem att lösa. Kanske är det just det som är semester. För mig blir själva avvarandet av motstånd en stressfaktor i sig. Mitt i ett land, ett folk utan att kunna agera. Fångad i stressen att se, se, se. Våra korta stopp på nya destinationer blir det som bryter lugnet och ökar blodtrycket.

    Vi återvänder trötta till båten. Det är ändå här resan utspelar sig. Det är båten och livet ombord som är det centrala. Här finns ingen konflikt mellan upplevelsestressen och det så hett önskade lugnet. På bara några timmar har man sett allt som finns att se ombord. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och vaggas av vågorna, njuta av maten, litteraturen, lagunen, champagnen, havet och tankarna. Vi stannar ombord.

  • Powernap i New York

    I New York, staden som aldrig sover, har man börjat inse vikten av återhämtning. Dock sker tuppluren, liksom mycket annat i USA, med en twist. På Yelo på Manhattan betalar man för att ta en powernap.

     I New York, staden som aldrig sover, har man börjatinse vikten av återhämtning. Dock sker tuppluren, liksom mycket annat iUSA, med en twist. På Yelo på Manhattan betalar man för att ta enpowernap. Lokalen är utrustad med ett antal hytter, så kalladeyelocabs, med specialdesignade stolar som ger kroppen optimalavlastning och avslappning. Före insomnandet har man möjlighet attställa in ljus, ljud och doft efter behag. Slumrandet går även attkombinera med zonterapi. För maximalt energitillskott rekommenderarpersonalen en lur på mellan tjugo och fyrtio minuter. Priset för tjugominuter är 80 kronor.

    YELO
    Adress: 315 West 57th Street, New York
    Telefon: +1-212-245 82 35
    www.yelonyc.com

  • Fem favoriter i Spanien

    Spaniens verkliga prakt och charm finns inte på stranden. Den finns i de anrika städerna. Omgiven av magnifika borgar, slott och katedraler kan du känna historiens vingslag. Följ med till fem spanska favoriter. 

     

    Salamanca – den gyllene staden
    Salamanca är osedvanligt vacker och anses vara en av de mest praktfulla renässansstäderna i Europa.
    Med ett av Västeuropas äldsta universitet, grundat redan 1218, har Salamanca gjort sig känd som kunskapens stad. Universitetsbyggnaden med sin gotiska platereskfasad är häpnadsväckande. Men det är ändå inte den som får besökaren att tappa hakan. Det är den magiska glöden. Den speciella sandsten som använts till stadsbyggnaderna har genom århundraden på det spanska höglandet präglats av naturens krafter vilket gett hela staden en gyllene färg och smeknamnet ”la ciudad dorad” – den gyllene staden. Här osar det av historia. Kelter, romare och morer är bara några av dem som har satt sin prägel på staden sedan den grundades omkring år 400 före Kristus. Sevärdheterna avlöser varandra utmed de kullerstensbelagda gatorna. Stadens två katedraler sträcker sig mot himlen och kämpar om de imponerade turisternas uppmärksamhet. Den gotiska och delvis barocka katedralen, som byggdes 1513, är enorm i all sin pompa och ståt. Den romerska katedralen har funnits på plats sedan 1150. Och vid Plaza Mayor, Spaniens vackraste torg, kan du koppla av och smälta alla gyllene intryck från Salamanca.

    Hotell i Salamanca

     

    Segovia – Törnrosastaden
    Segovia har ofta hamnat lite i skymundan av den mer populära Toledo. Men när du närmar dig och ser staden i fjärran är det svårt att förstå varför. Att resa in i Segovia är nämligen som att fara rakt i sagan om Törnrosa. Det sägs faktiskt att Segovias fästning, Alcázar, var inspirationskällan till Walt Disneys Törnrosaslott. Och det är inte konstigt. Borgen har allt man annars bara hittar i sagornas värld: runda torn, vallgravar, salar och hemliga rum som varit hem åt ett otal kungligheter genom åren. Alcázar i Segovia nämns för första gången i historiska dokument från 1122 men mycket tyder på att fästningen grundlades redan under den romerska ockupationen. Det var också romarna som byggde den berömda viadukt som ledde vatten in till byn ända fram till slutet av artonhundratalet. Nu fungerar den högresta, över två tusen år gamla viadukten som gräns mellan den gamla och nya delen av staden. Dessutom är den en unik sevärdhet. Katedralen i Segovia, som är en av de vackraste gotiska byggnaderna i hela Spanien, kallas ibland för ”katedralernas first lady”. Den ackompanjeras av ytterligare ett tjugotal kyrkor i staden, något som bidragit till att Segovia är ett så populärt resmål för brudpar. Många nygifta är det som strosat genom stadens gamla kvarter där romantiken blomstrar och varje hus är en sevärdhet i sig.

    Hotell i Segovia

     

    Toledo – Spaniens stolthet
    Spaniens store diktare Miguel de Cervantes beskrev Toledo som Spaniens stolthet och som den starkast lysande stjärnan bland spanska städer. Den över två tusen år gamla staden är i dag en av de bäst bevarade i Spanien och finns i likhet med både Segovia, Ávila och Salamanca på Unescos världsarvslista. Stadsmuren omgärdar en stad som vittnar om att kristna, muslimer och judar har levt sida vid sida i århundraden. Kyrkor, moskéer och synagogor har alla getts plats i Toledo, tidigare huvudstad i Spanien. Här finns praktfulla medeltidsbyggnader som katedralen från 1226 och kungaslottet Alcázar från västgoternas tid. Än i dag är den smideskonst som tidigt gjorde staden vida känd stor här. Tyvärr har turismen satt sina spår. De vackra byggnaderna trängs med ett överflöd av souvenirer och busslaster av tyska, italienska och brittiska turister. För att se staden är det därför bäst att besöka den sent på eftermiddagen och kvällen, när de flesta turisterna rest tillbaka till Madrid och stadens invånare ger sig ut på stan. Då finns det plats att strosa i de smala gränderna. När kvällen sänker sig och strålkastare lyser upp de vackra byggnaderna sjunker stadens överväldigande historia in och Toledo blir plötsligt oförglömlig.

    Hotell i Toledo

     

    Trujillo – conquistadorens stad
    Trujillo är Spaniens främste erövrares hemstad. Hit kommer turisterna, inte minst spanjorerna själva, i horder för att låta sig fotograferas framför den enorma ryttarstatyn av Francisco Pizarro, conquistador i den spanska armé som erövrade inkariket på femtonhundratalet. Den dramatiska statyn av Pizarro finns på stadens livliga torg, Plaza Mayor, och är Trujillos främsta kännetecken. Men conquistadoren som bidrog till det spanska imperiet är inte den enda anledningen till att besöka den här lilla staden i Extremaduraregionen. Det pittoreska kullerstensbelagda torget anses vara ett av de mest intressanta i hela Europa. Här finns en mängd kaféer, restauranger och butiker. De storslagna palats som omgärdar torget är präglade av tidens gång, likväl är det mäkta imponerande. Precis som de flesta andra stora byggnader i staden uppfördes den med hjälp av rikedomar som spanjorerna tog med sig tillbaka när de med Pizarro i täten härjade i den nya världen under femtonhundratalet. Trujillo är en romantisk stad med vindlande gränder genom vilka man på sedvanligt spanskt sätt vandrar med sin käraste på kvällen. Här dukar fototillfällena upp sig på löpanden band. Från ovan hörs ett ständigt klapprande ljud från storkarna som flyttar om sina reden i kyrktornen.

    Hotell i Trujillo

     

    Ávila – Spaniens monument
    Mitt ute i den gråbruna ödemarken elva mil nordväst om Madrid tornar den plötsligt majestätiskt upp sig, Spaniens högst belägna provinshuvudstad Ávila. Staden, som egentligen är en borg från elvahundratalet, omgärdas av en två och en halv kilometer lång mur med åttioåtta torn och nio portar. Sedan länge är Ávila klassad som nationalmonument, något som inte är svårt att förstå när man står mitt i staden omgärdad av vackra kyrkor och välbevarade fästningar. En av kyrkorna, Iglesia de Santa, är uppförd på den plats där stadens mest kända person, Sankta Teresa, föddes. Författaren, nunnan och mystikern var och är en av de största inom spansk historia och litteratur. Vid sidan av Cervantes Don Quijote är hennes Boken om mitt liv den mest lästa spanska boken genom tiderna. När ögat sett sig mätt på alla storslagna byggnadsverk som Ávila har att erbjuda kan även smaklökarna få sitt. Castilla y León-området är vida känt för sin mat, inte minst när det gäller bakverk, kakor och andra sötsaker. Ett måste för besökare i Ávila är att testa en variant av den berömda yemas de Santa Teresa, en specialitet gjord av äggula, socker och citronskal.
    Hotell i Avila

  • RES listar lyxcharter

    Charterresor till Thailand, Egypten och Kanarieöarna är kanske inte det mest exotiska på världskartan. Men här finns flera härliga semesterorter. RES listar de bästa charterorterna för resenärer med höga krav på sköna upplevelser.

    Varje resa måste inte vara världens upptäcktssäventyr. Ibland behöver man bara komma bort en stund för att koppla av med lite miljöombyte och sol. Dessutom finns det inte alltid möjlighet att planera så långt i förväg. Plötsligt uppstår med kort varsel en ledig vecka i kalendern, och då är det inte säkert att det finns varken flygbiljetter till eller hotellrum på drömresmålet. Det som däremot nästan alltid finns är charterresor till Thailand, Kanarieöarna och Egypten de tre volymmässigt största destinationerna under vintersäsongen. Gemensamt för dem är att det finns många olika slags orter och att vissa av dem är trevligare än andra. Så vart ska man åka? Det beror förstås mycket på ressällskap och syftet med resan. RES listar charterorterna som erbjuder romantik och naturupplevelser för par, avkopplande semester med småbarn och en kul partyvecka med kompisarna.
     

    hklak.jpg
     

    THAILAND
    Det bästa med Thailand är natursköna kustområden med bra dykvatten, god mat och att det fortfarande finns så många oexploaterade badöar. Det sämsta är att hela världen har Thailand som favoritresmål, vilket har lett till att vissa orter har högre priser för sämre upplevelser.

    Romantik
    Ko Chang nära Kambodja är ”det nya Ko Lanta”, en naturskön ö med en småskalig mix av enkla bungalower och lyxiga spahotell för äkta honeymoonkänsla. De bästa stränderna ligger på västkusten liksom de flesta hotellen, White Sands är något mer exexploaterad än Lonely Beach men också vackrare. Ägna dagarna åt vandring i regnskogen, dykning kring småöarna söderut och filosoferande i hängmattan.
    Ett alternativ är livligare Khao Lak som har några riktigt flotta hotell någon mil norr om centrum längs den natursköna och folktomma Hat Bang Sak-stranden. Khao Lak är också en bra bas för dykutflykter till Similian Islands och djungelvandringar i nationalparken Khao Sok.

    Familjeliv
    Stillsamma Ko Lanta med strandnära bungalowboende är barnfamiljernas favorit trots att det är lång transfer från flygplatsen. Det har byggts, och byggs, en mängd större hotellanläggningar men det finns fortfarande lite att göra utanför hotellen. Men stränderna är barnvänliga och servicen välkomnande. För familjer med större krav på upplevelser är Khao Lak ett alternativ. Där finns ett brett utbud organiserade utflykter samtidigt som det är enkelt att ta sig runt på egen hand med lokalbuss eller taxi. För familjer med barn i skolåldern – som behöver resa när det är skollov – är Ko Samet ett smart val. Det är relativt torrt väder året om och ligger nära Bangkok. Samet är populär bland thaifamiljer och där är ofta fullbokat från mars till maj och under lokala storhelger. För lugn och ro välj boende på södra delen, ju längre söderut desto lugnare.

    Party
    Phuket är partyön nummer ett och i Patong finns både det mer sofistikerade nattlivet och det inte särskilt rumsrena … Det bästa är att bo vid en annan strand och tuk-tuka in till stan på kvällen. Närmast ligger vidsträckta Karon, men många föredrar Kata som är mindre. Ett smart område för hotell är mellan södra Karon och norra Kata där det finns flera moderna barer att börja kvällen på i solnedgång. För festsugna som reser under sommarsäsong rekommenderas Ko Samui. Den mest exploaterade stranden Chaweng har ett mer sofistikerat nattliv än Lamai, men båda är bra för bad året om till skillnad från stränderna söderut som har lågt vatten under vinterhalvåret. Från de stillsammare stränderna Mae Nam, Bo Phut och Bang Rak på norra delen rak går det färjor till partyön Ko Pha-Ngan och dykön Ko Tao.
     

    tenerife.jpg

    KANARIEÖARNA
    Fördelen med den kanariska övärlden är variationsrikedomen: här finns allt från vild natur till hett nattliv och en folktom strand är aldrig längre bort än någon timme i hyrbil. Det sämsta är att det är så svårt att hitta parkering på turistorterna.

    Romantik
    Det kryllar av sköna ”stay-in-bed” hotell på Kanarieöarna. Långt ifrån alla finns i charterkatalogerna, men köp bara flygstol och leta upp boutiquehotell på exempelvis La Gomera eller i Garachico och Orotava på norra Teneriffa. Stilfullt renoverade lyxhotell på södra Gran Canaria och Teneriffa finns som charterpaket och har ofta spa och närhet till golf. Melonaras och Maspalomas på Gran Canaria håller generellt högre standard än andra kanariska orter. Men även enkla pensionat är romantiska i rätt miljö, både vandringsön La Palma och pytteön La Graciosa norr om Lanzarote erbjuder orörd charm (dock bäst under sommarhalvåret). Par som surfar väljer lavaön Lanzarote med bra vågor i Famarabukten. Där finns lägenhetshotell, men det är trevligare att bo på andra sidan ön i antingen huvudstaden Arrecife eller i turistorten Playa del Carmen. Dykare väljer sandstrandsparadiset Fuerteventura med boende i småstaden Corralejo och gör dagsutflykter till de milslånga stränderna i Jandiabukten. Las Palmas är annars en klassiker för par med höga krav på mat och dryck, speciellt hålla-handen-vänligt är det i gamla stan.

    surferlanzarote.jpg

    Familjeliv
    Södra Gran Canaria och Teneriffa är de solsäkraste delarna av Kanariaeöarna under vintermånaderna. Men monsterorterna avlöser varandra här, och eftersom de flesta hotell saknar strandläge behövs ofta hyrbil för att frakta barn och prylar mellan hotell, strand och matställen. Alternativt boka ett hotell som känns så trevligt att man inte vill/behöver lämna det. Under vintermånaderna är det smart att boka hotell med uppvärmd pool.
    På Teneriffa är områdena kring Los Cristianos och Costa Adeje mer barnvänliga än Las Americas. På Gran Canaria är det orterna väster om Maspalomasudden som är mer stillsamma och har mindre blåst, exempelvis Puerto Mogan är charmigt för barnfamiljer. På sommarhalvåret (då det är garanterat fint väder) rekommenderas även Lanzarote som har roliga utflykter för barn, experiment i lavaöknen, besök grottbostäder och nakenbad på naturstränder. Även Fuerteventura är bättre på sommaren då det är varmt nog för vattensporter.

    Party
    Det är Teneriffa som leder partytoppen med knapp marginal mot Gran Canaria. På Gran Canaria är nöjeslivet uppdelat. Befolkningen roar sig på tjusiga ställen i Las Palmas på helgerna, turisterna roar sig varje kväll i Playa del Inglés nöjescentrum Kasbah. På Teneriffa är det lokala nöjeslivet yngre och trendigare. Det finns en mängd moderna barer i Puerto de la Cruz, Santa Cruz och studentstaden La Laguna. Under sommaren uppstår tillfälliga klubbar längs sydkusten med brittiska dj:er på semestergig. Men många pensionärer turistar på Teneriffa vintertid och då är nattlivet i Los Cristianos och Las Americas sömnigt på vardagarna. Och gayscenen är definitivt bättre i Playa del Inglés på Gran Canaria.

    EGYPTEN
    Det bästa med Egypten är den spännande kulturhistorien och den fantastiska dykningen. Sämst är att turistorterna generellt sett är hotellgetton utan lokal karaktär och att det är svårt att resa runt på egen hand.

    Romantik
    Dykningen är lika bra oavsett om man väljer Hurghada eller Sharm El Sheik, men Sharm är mysigare och har mer att erbjuda utanför hotellen i form av restauranger och barer. Å andra sidan ligger Hurghada bättre till för historiska utflykter till Luxor och längs Nilen. I Sharm finns ett äldre centrum som det är kul att strosa i, men hotellen ligger utspridda längs kusten. Många ställen har bara bad från bryggor på grund av korall, men i Naama Bay (sex kilometer från Sharm centrum) finns hotell längs strandpromenaden. Bästa snorklingen är utanför norra Naama vid Near Garden och Middle & Far garden. Även revet vid stranden nedanför fyren vid Ras Um Sid mellan centrum och Naama har bra snorkling.

    Familjeliv
    Många familjer med små och halvstora barn åker gång på gång till Hurghada som erbjuder prisvärda familjepaket med all inclusive, hel- eller halvpension. Stränderna är mer barnvänliga här med mindre korall än i Sharm.Hurghada har vuxit ordentligt de senast åren och är inte särskilt charmigt, men några mil söderut ligger den relativt nyanlagda orten Makadi Bay som känns fräschare. Här finns flera stora hotell med hög standard nära stranden och bara en simtur ut finns vackra snorkelvatten. Välj hotell med uppvärmd pool för barnen under vintermånaderna.

    Party
    Egypten är inte första valet för partygänget, men Sharm El Sheik har ett större utbud restauranger och barer utanför hotellen än Hurghada. Nöjeslivet här utgörs ofta av internationella dyksällskap som samlas på någon strandbar after beach för att jämföra dagens dykupplevelser.

    diver_sharelmsheik.jpg
     

    FRÅN RES NR 10 2007

  • Kreta – Klassiker med kontraster

    Kreta – Klassiker med kontraster

     

    RES har listan på de elva sparesorterna där du slappar och slappnar av allra bäst. Pangkor Island, på Malaysias västra kust, är täckt av frodig regnskog kantad av steniga klippor och vita sandstränder. Här finns den exklusiva resorten Pangkor Laut, med exotiska villor byggda på pålar över det smaragdgröna vattnet.

    amandari.jpg

     

     

     

    Amandari
    Det här spakonceptet föddes för att dess skapare ville minimera all påverkan på den vackra Ayungfloden och det lokala bylivet i Kedewatan, precis utanför Ubud, Bali. För att lyckas med det beslutade man att resorten skulle byggas som en avskild traditionell balinesisk by – utan kompromisser vad gäller kvalitet – och att den skulle omges av terrasser av risodlingar. Det var det första projektet i sitt slag inom balinesisk arkitektur. Förstklassig bördig mark köptes in från lokala bönder med en garanti om att de får bruka marken på obestämd tid så att de kan behålla eller kanske till och med förbättra sin livssituation, och samtidigt ge möjligheten för resortgästerna att bo mitt i ett autentiskt jordbrukslandskap. Relationen mellan byn, bönderna och resorten är så nära att en särskild ingång byggts för bönderna så att de kan ta sig rakt igenom resortområdet precis som om ingenting hade ändrats. Idén är att en blomstrande och välmående by också ger en blomstrande och välmående resort. I Amandaris gästbok finns en imponerande lista över kända personer, till exempel hölls Mick Jaggers bröllop här, eller borde jag säga “Mr Brook i rum fyra” som han kallades. Andra framstående gäster har varit Lady Di, Jimmy Carter, Haitis president, David Copperfield och David Bowie. Spaet erbjuder holistiska behandlingar, vid sidan av de mer traditionella, med betoning på att ge näring till både sinnet, själen och kroppen. Blanda gärna behandlingar som skrubbehandlingen med mandi lulur eller mandi susu (mjölk), en kroppspolering med honung eller kanske kroppsmasken av vulkanlera. Komplettera det hela med ett yogapass och meditation i teakhyddan högt uppe på en kulle.

    Amandari
    Adress: Kedewatan, Ubud, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-97 53 33
    www.amanresorts.com

    evasonhuahin.jpg

     

    Evason Hideaway & Six Senses Spa Hua Hin
    Evason Hideaway på Hua Hin ligger avskilt i Pranburi, söder om staden Hua Hin. Här bodde vi i en av anläggningens femtiofem poolvillor med privat butler som välkomnade oss. I den slående vackra restaurangen, där borden är placerade i mitten av en lotusdamm, festade vi loss på en av de mest praktfulla och hälsosamma bufféer vi någonsin sett. Måltiden ackompanjerades av två lokala musiker som satt på en separat ponton och spelade balinesisk gamelanmusik. I sann Evasonanda vandrade hotelldirektören förbi barfota i linneshorts när vi åt frukost. Evason Hideaways spa i Pranburi är något alldeles unikt: nio kupolliknande hus helt byggda av en blandning av vulkanlera, risskal och halm. Det ger ett naturligt ventilationssystem och sägs vara inspirerat av hur man bygger traditionella uthus i norra Thailand. Behandlingarna är inriktade på ”skin food”, det vill säga att ingenting ska läggas på din hud som inte skulle kunna läggas i din mun. Du kan till exempel förvänta dig saker som en ”body glow” av kokos och morot, eller en ansiktsmask av honung och gurka.

    Evason Hideaway & Six Senses Spa Hua Hin, Thailand
    Adress: 9/22 Moo 5 Paknampran Beach, Pranburi, Prachuap Khiri Khan
    Tel. +66-32-61 82 00
    www.sixsenses.com/hideaway-huahin

    pangkorlaut.jpg

     

     

    Pangkor Laut Resort
    Denna lilla tropiska ö sydöst om Pangkor, på Malaysias västra kust, är täckt av frodig regnskog kantad av steniga klippor och vita sandstränder. Här finns den exklusiva resorten Pangkor Laut, med exotiska villor byggda på pålar över det smaragdgröna vattnet. Flera hus kryper in i djungeln högt upp på kullarna med utsikt över bukten, alla designade så att det ska likna en idyllisk och traditionell malajisk by. Det som utmärker Pangkor Laut Resort är sättet på vilket man blandar in den lokala kulturens helande traditioner i ett smörgåsbord av behandlingar som alla syftar till att lindra, friska upp och stärka. Sparitualerna har plockats från malajiska, kinesiska, indiska och thailändska hälsokulturer. Programmen baserar sig på fyra koncept: ”föryngring och livsförlängande”, ”avslappning och stressminskning” och ”detox och romantik”. Pangkor Laut anses av många vara det den bästa spaanläggningen i världen. Den stämningsfulla atmosfären bjuder liksom in till njutning och det är inte svårt att slappna av både kroppsligt och själsligt i den här tropiska miljön. Till ön reser man med inrikesflyg från Kuala Lumpur eller med bil till Lumut. Härifrån går resortens egen båt.

    Pangkor Laut Resort
    Adress: Pangkor Laut, Malaysia
    Tel. 020-79 19 99 (svenskt nummer)

    Pangkor Laut Resort

     

    baanthai2.jpg

    Baan Thai Wellness Retreat
    Baan Thai Wellness Retreat i Bangkok är en djungeloas mitt inne i ett av de hetsigaste kvarteren i Bangkok. Baan Thai, som helt enkelt betyder ”thailändsk by”, öppnade 1965 som en exklusiv restaurang med VIP-gäster från hela världen. För ett år sedan lyckades ägaren, som är släkt med thailändska kungafamiljen, flytta dit fem välbevarade traditionella thailändska teakhus. De monterades ner och transporterades i delar till Bangkok där de byggdes upp igen. Inte en enda spik har använts för att bygga det som nu är The Baan Thai Wellness Retreat, medlem i Small Luxury Hotels of the World. En pool slingrar sig från spaanläggningens reception och vidare under flera av husen, vilket ger en känsla av att simma längs en flod som rinner genom en gammal thailändsk by. Vid ankomsten till Baan Thai får du träffa en specialist inom fysioterapi och holistiska behandlingar, som rekommenderar dig ett personligt program bestående av spaterapier och en diet. Behandlingarna kan vara till exempel ett morgonpass thai-chi, yoga eller meditation, men mer krävande träningsformer som aerobics och träningsbollspass finns också. Resorten har även en fin egen hudvårdsslinje med produkter som skrubbkrämer, ansiktsmasker och hand- och fotsalvor tillverkade av högkvalitativa essentiella oljor. Själv älskade jag detoxjuicerna, som var något av deras specialitet. Rumspriserna börjar på 2 200 kronor för ett dubbelrum (håll utkik efter specialerbjudanden på webbplatsen). Då ingår en personlig hälsokonsultation, tre mål mat per dag från thaispaköket, ett val av dagens massage (thaimassage, blandad asiatisk massage, svensk massage eller zonterapi) och tillgång till olika bekvämligheter som ett ångbasturum med örter och en infraröd bastu. Extra behandlingar kostar mellan 100 och 1 000 kronor.

    Baan Thai Wellness Retreat
    Adress: 62 Langsuan Road, Lumpini, Bangkok, Thailand
    Tel. +66-2-651 95 01
    www.bangkok.com/baanthai

    evasonsamui.jpg

     

     

    Sila Evason Hideaway & Spa Samui
    Visionärerna Sonu och Eva Shivdasani har skapat Evason Resorts, åtta resorter och tolv spaanläggningar på exotiska och exklusiva platser. Den grundläggande designfilosofin är att förhöja den naturliga omgivningen i stället för att förändra eller förstöra den. Sonis och Evas hjärtefråga är nämligen att kunna erbjuda innovativa och berikande upplevelser i en hållbar miljö. De är välkända för att ha varit först med barfotalyxkonceptet med sin ”no shoes no news”-policy. Under vår resa i Thailand hade vi lyckan att bo på två av deras tre resorter. Vi började med att tillbringa en helg på Sila Evason Hideaway på Koh Samui, en riktig drömdestination. Här ligger massagehyddorna med halmtak idylliskt placerade vid den steniga strandremsan. Från vår bungalow, högt upp på en klippa hade vi utsikt över Thailandsviken. Att vakna där och i morgonrocken smyga ner till vår privata pool för ett tidigt morgondopp var underbart och frukostbuffén var helt enkelt den bästa vi någonsin ätit. Det rikliga utbudet av organisk mat och färskpressade juicer, allt från den egna trädgården, var överväldigande.

    Sila Evason Hideaway & Spa Samui
    Adress: 9/10 Moo 5, Baan Plai Laem, Bophut, Koh Samui, Thailand
    Tel. +66-77-24 56 78
    www.sixsenses.com/hideaway-samui

     

     

    tugu.jpg

    Tugu Hotel & Spa
    Bali – “– gudarnas ö”– är den perfekta miljön för Tugu Hotel & Spa som ligger längs en underbar sandstrand i Canggu. Tugu är som ett museum paketerat till lyxresort. Anläggningen byggdes med en passion för den sköna konst, historia och kultur som kännetecknar Java och Bali. En stor samling ovärderliga indonesiska antikviteter och konstföremål skapar en miljö av tropisk lyx med unik atmosfär. Resultatet blir en blandning av historielektion och ett romantiskt gömställe. Ägaren har lagt ner så mycket av sitt eget liv i skapandet av resorten att han när den till slut var färdig ironiskt nog inte klarade av att återvända. Varje paviljong är helt olik den andra, inredd med en skarp blick för detaljer. I hjärtat av resorten finns en avskiljd pool med antika rislådor som solbäddar. Något i särklass är Le Mayeur-sviten, som flyter på en naturlig lotusdamm, där man kan äta under bar himmel. Sviten är uppkallad efter den berömda belgiska konstnären Adrian Jean Le Mayeur. Men också den tyska musikern och konstnären Walter Spies har en paviljong, designad i enlighet med centrala Javas art deco-era. Spaet följer forntida traditioner med en blandning av tusen och åter tusen exotiska kryddor, rötter, örter och blommor från den lokala floran på de indonesiska öarna. Behandlingarna är inspirerade av traditionella balinesiska danser och innefattar även heta kryddmarinerade vulkanstenar. Det som utmärker Tugu är att allt som finns där har en historia och ett syfte.

    Tugu Hotel & Spa
    Adress: Jalan Pantai Butu Bolong, Canggu Beach, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-73 17 01
    Tugu Hotel & Spa

    pimalai.jpg

    Pimalai Resort & Spa
    På ön Koh Lanta, sjuttio kilometer söder om Krabi ligger det slående vackra Pimalai Resort & Spa, inhyst mellan kokosnötspalmer och tropisk regnskog. Flera av villorna ligger högt med en oslagbar utsikt över stranden och bukten Ba Kaan Tiang. Pimalai är imponerande stort och sträcker sig på båda sidor om huvudgatan, vilket delar resorten i två delar med fyrtionio villor med pool längs sluttningen. På strandsidan finns ytterligare sjuttiotvå villor som visar vägen genom lummig vegetation till den närmast orörda stranden. Att äta frukost på Seven Seas Restaurant högt upp på kullen är en oförglömlig upplevelse. Varje morgon trollar kocken fram smaksensationer i form av croissanter, bakverk, fullkornsbröd och andra delikatesser. Spaanläggningen, designad för att efterlikna en thailändsk by, ligger djupt inne i djungeln och består av sju hyddor med halmtak byggda för aromaterapimassage, kroppsinpackningar och kroppsskrubbningar. Ön Koh Lanta är även perfekt för den som är undervattenfantast. På de närliggande öarna finns fantastiska orörda korallrev. Vår redan underbara vistelse här förgylldes dessutom av den nyfikna aporna som dagligen besökte oss.

    Pimalai Resort & Spa
    Adress: 99 Moo 5, Ba Kan Tiang Beach, Koh Lanta, Krabi, Thailand
    Tel. +66-75-60 79 99
    Pimalai Resort & Spa

     

    puh_chaisai.jpg

    Phu Chaisai
    Att komma till Phu Chaisai är som att gå in genom grinden till Edens lustgård. Om den vore placerad högt upp på Mae Chans kullar vid Chiang Rai, omgiven av skog, teplantager och stambyar. Phu Chaisai har byggts smart av naturligt material som jordgolv, bambuväggar och bladtak. Med dessa enkla medel har man ändå lyckats skapa en känsla av kvalitet och lyx. Spaanläggningen under öppen himmel är kanske en av Thailands mest unika, också den i samma traditionella bambustil. Njut med alla sinnen, av såväl doften av citrongräsolja i luften som av alla de hundra procent naturliga skrubbkrämerna, inpackningarna och hudbehandlingarna. Spamenyn innehåller också ett urval massagesorter, från blandad asiatisk och thailändsk till svensk.

    Phu Chaisai
    Adress: 388 Moo 4, Ban Mae Salong Nai, Mae Chan, Chian Rai, Thailand
    Tel. +66-53-918 63 67
    Phu Chaisai

    layana.jpg

    Layana Resort
    Layana är ett intimt thailändskt boutiquehotell och en resort som skapades för endast ett par år sedan. Det ligger vid Phra-Ae-stranden på Koh Lantas västkust, söder om Krabi. Ägarna, ett entreprenörspar från Sydafrika, upptäckte platsen i jakten på ett vykortsvackert ställe för sitt privata hem. Layana som betyder en lugn paus är den perfekta platsen att ta just en sådan. Elva paviljonger, var och en med fyra moderna femstjärniga sviter, ligger åtskilda av grönskande tropiska trädgårdar och fyra singelvillor är placerade längs stranden. Interiörerna består av naturligt lyxig inredning med material som trä, marmor och thaisiden. Och det slutar inte där. Spaanläggningen, med det passande namnet Linger Longer (”dröj kvar”), ligger avskilt i en egen muromgärdad trädgård. Här finns flera olika behandlingspaket, från Layanas signaturmassage, en och en halv timme av salighet, till kroppsskrubben med tamarind, kroppsinpackningen i papaya eller fotmassagen. För ansiktsbehandlingarna använder man importerade franska produkter och de välutbildade terapeuterna använder endast helt naturliga produkter för att ge dig fysiskt, mentalt och känslomässigt välbefinnande. Priserna börjar på 300-400 kronor.

    Layana Resort
    Adress: 272 Moo 3 Saladan, Phra-Ae Beach, Koh Lanta, Krabi, Thailand
    Tel. +66-75-60 71 00

    Layana Resort
     

    thebale.jpg

    The Balé
    Jag älskar att börja dagen med en simtur, och att kunna gå direkt från badrummet till sin privata pool är en ren njutning som de flesta endast kan drömma om. The Balé är en ultramodern boutiqueresort på en sluttning i Nusa Dua, Bali, med utsikt över Indiska oceanen. Tjugo lyxiga paviljonger, alla med eget badrum utomhus och med privat pool inramad av en gård omgärdad av vitkalkade murar, och med varsin butler så klart! Här gäller uttrycket less is more, fokus ligger på minimalistisk design. Villorna är en mix av balinesiska halmtak, mörkt gediget trä och skarpa linjer, av både det traditionella med det moderna. Den sakrala spaanläggningen har inspirerats av den balinesiska traditionen med en rad äkta och naturliga massager, kropps- och ansiktsbehandlingar. Resorten håller också regelbundet förändra ditt liv-seminarier och workshops med inbjudna berömdheter inom holistiska praktiker och specialistterapier.

    The Balé
    Adress: Jalan Raya Nusa Dua Selatan, Nusa Dua, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-77 51 11
    The Balé

     

    fourseasons.jpg

    Four Seasons Resort
    På avstånd ser det ut som om en by sprider ut sig längs bergssluttningen vid den balinesiska Jimbaranbuktens södra del. Men det visar sig vara Four Seasons Resort som är uppbyggd av flera traditionella balinesiska byar, alla med sitt eget namn. Four Seasons utnämndes nyligen till en av de bästa sparesorterna i världen. Resorten har lånat av balinesisk tradition och design och i dess famn dras du in i en värld långt borta från vardagen. Sublimt placerade ligger hundrafyrtiosju fristående halmtaksvillor med utsikt över Jimbaranbukten. Inga utgifter har sparats, det här är ett skolexempel i klass och elegans, med putsad marmor, guldkranar, fristående bad och dusch ute i trädgården. Varje villa ligger helt avsides, omgärdad av en trädgård, med separata småhus för bland annat sovrum och bad. Från poolen blickar man ut över havet. Spaet är berömt för sin användning av aromaoljor från helande växter och från havet, och av balinesiska örter och kryddor. Den ultimata omvårdnaden får du i ”The royal spa suite” med dess skonsamma regnduschritual. Denna speciella Four Seasons-blandning av behandlingar utgör essensen av moderna skönhetsbehandlingar.

    Four Seasons Resort Bali
    Adress: Jimbaran, Denpasar, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-70 10 10
    Four Seasons Resort

     

    FRÅN RES NR 10 2007

  • Skidåkning i La Grave

    En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

    – Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

    Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

    Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

    Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.


    Foto: Mattias Fredriksson

     

    La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

     

    La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

    Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

    Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

    1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

    –- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

    År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

    –- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

    Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

    –- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

     

    Från RES nr 10 2007

  • Schweiz – som på räls

    Schweiz – som på räls

    ‘I landet där alla tåg avgår exakt när de ska är det kanske inte så konstigt att invånarna är världens mest tågresande folk. Och där kan Anders Mathlein uppfylla en barndomsdröm. Han slumrar till tågdunket, filosoferar, njuter av isvita överjordiska vyer och känner sig plötsligt väldigt, väldigt liten.

    Ett av de landskap jag tydligast minns från min barndom fanns i källaren hos min bäste vän. Där hade hans pappa, som arbetade vid järnvägen, omsorgsfullt skapat en värld på kanske sju kvadratmeter. Där var en liten stad med branta berg i fonden, där var träddungar och ängar med betande kor, och genom detta land rullade Märklintågen. De for in i mörka tunnlar och över vackra, välvda broar. Husen såg egendomliga ut med sina små fönster och utskjutande tak. Som gökur, ungefär. Jag önskade att jag hade kunnat resa med tågen. Men att förminska sig till skala HO, det vill säga 1:87, till det räckte inte ens en sexårings suggestionsförmåga. Efter alla dessa år ser det ändå ut som om det på sätt och vis ska bli av.

    Zürichs spår
    Om det inte vore för att folk talar schweizertyska skulle man kunna tro sig vara i Göteborg. Åtminstone en liten stund och just här vid Central invid Bahnhofbrücke, där vi stiger på den blå spårvagnen. Folk skyndar kors och tvärs, många är på väg mot krogarna vid den smala Niederdorfstrasse i gamla staden. På andra sidan bron höjer sig den gigantiska järnvägsstationen med Niki de Saint-Phalles frodiga skyddsängel svävande under taket. Med 2 700 kilometer per person och år säger sig schweizarna vara världens mest tågresande folk. Till skillnad från andra transportmedel i staden liksom skrider spårvagnen fram. Vi åker mot Zürich-West, stadsdelen där det nya händer. En gång hyste tegelbyggnaderna industrier, verkstäder och magasin, nu är de teatrar, krogar och skolor.

    West är ett exempel på den urbana konservering som praktiseras i så många gamla industristäder. När tillverkningen försvinner river man numera inte byggnaderna, utan ger dem nya funktioner. Bak skavda fasader till varv och verkstäder och tvålfabriker hittar man barer, klubbar och gallerier. Att riva allt föråldrat har ofta visat sig förhastat, men att så att säga byta om till Armani under blåstället börjar kännas aningen förutsägbart. Fast här kan man ju diskutera vad som ska ses som gammalt. Stadens historia går tillbaka till romarnas tullstation Turicum år 15 före vår tideräknings början.

    Nietturm Bar balanserar som ett akvarium ovanpå det gamla Schiffbaukomplexet, där man förr byggde båtar för Zürichsjön och Limmatfloden. Härifrån syns hela Zürich-West, inklusive de gamla arbetarbostäder som fortfarande är trånga och omoderna, och således bebos av gästarbetare och andra som inte har råd att välja. En fjärdedel av landets arbetskraft är gästarbetare. Annars är Zürich ett skyltfönster för schweiziskt välstånd. Bern må vara huvudstad, men det är Zürich som märks. Börsen är den fjärde största i världen, Bahnhofstrasse har alla de exklusiva märkesbutikerna, och framme vid Paradeplatz med hus i burgen Hansastil, tronar Crédit Suisses imposanta huvudkontor.

    På gatuplanet finns en fontän i vars botten man kan läsa exempel på sådant som inte kan fås för pengar, som att hejda själva tiden. Den som tror att lycka inte kan köpas för pengar vet inte var man shoppar hade varit en mer passande tänkvärdhet – trots allt är ju detta en av hjärtpunkterna i ett land som levt högt på människors penningtörst. Den stränga banksekretessen har skyddat såväl småfifflare som diktatorer, men avslöjandet av handeln med nazisternas stulna guld under kriget drev fram kravet att bankerna ska informera om misstänkt verksamhet. Fortfarande är Schweiz dock en käpp i hjulet för ett europeiskt samarbete med syfte att spåra smitare i skatteparadisen. Det där skulle säkert der führer der russischen revolution ha haft synpunkter på. Från februari 1916 till april 1917 förberedde Lenin proletariatets diktatur på Spiegelgasse nummer 14. Nu säljs röda byster av honom i en butik i samma hus vid den idylliska gatan i Zürichs medeltida kvarter.
     

    13.32 till Lutzen
    Tåget avgår på minuten. Det kommer för övrigt alla – ja, alla – tåg som vi reser med i Schweiz att göra. Det blir ett slags bekräftelse på klichébilden av den ordning och urverksprecision som vissa kallar tråkighet. Enligt järnvägens egen statistik ankommer 81 procent av alla tåg exakt i tid, och 95 procent inte mer än fyra minuter försenade. Visserligen är landet inte större än Danmark, men nog verkar det som om schweizarna har något att lära ut. Med tanke på landets litenhet är variationen förbluffande. Tyskt i norr och mitten, franskt i väster och italienskt i söder. Dessutom finns ett fjärde nationellt språk, rätoromanska.

    Det här är upptakten på Golden Pass Line, en av den handfull romantiskt namngivna tåglinjer som genomkorsar Schweiz. Vi passerar Zürichsjöns husbeströdda sluttningar och blommande ängar med slingrande stigar. Påfallande många vandrande par rör sig raskt och spänsigt som i propagandafilmer för sunt leverne. Jag, å andra sidan, köper en kall Eichof Klosterbräu från dryckesvagnen och grunnar på att blonda friskusar i vykortsmiljöer ohjälpligt föder associationer till nattståndna rasföreställningar. Kanske är det alltför rent, alltför vackert? Somliga människor provoceras av levande fondtapeter. I Somerset Maughams roman Ashenden är huvudpersonen – liksom författaren själv – spion under första världskriget. När han ser sjön i Luzern konstaterar han att vattnet är för blått, bergen för snöiga, och denna skönhet som slog en i ansiktet irriterade mer än den entusiasmerade …. Att Schweiz blev en lekplats för välbärgade européer när järnvägen nådde orter som Luzern förvånar inte. Men även om Maugham var cyniker, så förstår man vad han menade när man går utmed floden Reuss som kantas av kaféer och korsas i vinkel av den gamla, täckta Kapellbrücke av trä. Svanar och pedalbåtar mot en fond av berget Pilatus med skymningsrosa snö på hjässan över två tusen meter upp; det är så hötorgspittoreskt att det tycks tillrättalagt. Min väns pappa hade inte kunnat göra det bättre där hemma i källaren.

    Det är ingen brist på krogar i gamla stadens gränder, men vi äter en überdesignad men storartad middag på Bam Bou i det überdesignade hotellet The Hotel. Det är arkitekten Jean Nouvels våta dröm i betong och borstat stål för anhängare av det neospartanska och lyxasketiska. Alltsammans var mycket rent och prydligt och varslade om dålig mat, skriver Maugham när hans spion ska äta middag i Luzern. Det är alltså numera bara till hälften sant.

    07.34 mot Montreux
    När floden av pendlare har forsat förbi kan vi borda Golden Pass Line igen. Bakom regnridåerna blir bergen allt högre. Vi reser från vår till vinter, från blommande träd till snötyngda. Efter Giswil bär det uppför på allvar. I Kaiserstuhl snöar det, i Brünig-Hasliberg faller snön tätt som på ett julkort. Brünigpasset ligger på tusen meters höjd.
    – Vädret skiftar dag från dag, säger konduktören Paul Müller. Men det är sällan ett hinder. Någon enstaka gång går en lavin över spåren. Han är en vänlig man som efter tolv år på tågen fortfarande tycker om att prata med passagerarna. Jodå, han är tågfantast sedan barnsben. Självklart har han en modelljärnväg, men ingen bil.
    – Här kan man åka överallt med tåg eller buss, säger han.

    Från maj till oktober är det oftast fullt på tåget. Att det numera också är många indier bland japanerna och amerikanerna lär bero på scenerna från Gstaad – klassisk mark för skidåkare med välvallade kreditkort – i ett par romantiska Bollywooddramer. Tåg i snöyra framför alper är lika exotiskt i Indien som korallrev och kokospalmer i det frusna Nordeuropa. Vi rullar genom ett mycket välgjort modelljärnvägslandskap av fjällsjöar, tunnlar, skogar, avgrunder, alphyddor, kyrktorn och betande kor. Molnen sveper som fluffiga klänningar kring bergens midjor. En helt annan utsikt bjuds på toaletten: ett öppet hål rakt ner på spåret. Mellan vagnarna står en indier och ryter i mobiltelefonen, ideligen avbruten på grund av tunnlarna. På de gula skinnsofforna i barvagnen sitter det amerikanska paret Curtis som har bott tjugosju år i Schweiz. De skulle kunna vara anställda av järnvägens PR-avdelning:
    – Vi reser alltid med tåg, säger John. Det skulle inte gå i USA. Var hittar du ett tåg där, utom långlinjerna, förstås?

    I Zweisimmen byter vi. Smalspår och panoramavagnar. I somliga av tågen kan man boka plats längst fram, ovanför lokföraren. Broar löper över blågröna forsar. Hur kan stora träd klamra sig fast vid praktiskt taget lodräta stup? De indiska familjerna stiger mycket riktigt av i Gstaad. Hotellen är byggda i alphyddestil. Fram till fyrtiotalet betydde schweizeri i Sverige ett bättre kafé med starka drycker, ofta etablerat av invandrade schweizare. I Château d”Oex är vyerna om möjligt mer spektakulära än på turistbyråns affischer. Enorma berg med snöpudrade branter ovan djupa, vida dalar. Och så ännu en tunnel. En grupp skolbarn stiger av i Rossinière. Hur påverkas de av att leva omgivna av dessa svindlande perspektiv? Kvinnan i sätet bakom säger till maken att medan han var på toaletten har hon sett både rådjur och räv. Jag har inte sett något levande alls. Ljuger hon, och i så fall varför? Är det en liten raffinerad hämnd i deras privata Norénpjäs? Och så bär det av neråt, mot Lac Léman, Genèvesjön, mattblank som aluminium med speglingar av bergen. Det gröna där nere är våren, och den är på väg uppför branterna. Tåget ålar sig fram på en klipphylla och snart växer Montreux med systerstaden Vevey till skala HO och fortsätter att växa ända tills det är dags att stiga av. Till denna station löper spår av tre olika vidder – 80, 100 och 143,5 centimeter.

    Montreux är som franska Rivieran, fast lugnare, och med en sjö i stället för Medelhavet. Från ett kafé på strandpromenaden nära gamla Grand Hôtel Suisse-Majestic syns snöklädda bergstoppar mellan palmerna. Inte ett ord på schwyzerdütsch så långt örat når, alla talar franska. För världen bortom bergen förknippas trakten bland annat med jazz- och tv-festivalerna. Och för somliga med det mångarmade, mäktiga och ofta kritiserade Nestlé, vars huvudkontor skyltlöst ruvar i Vevey. Chaplin, Le Corbusier och Hemingway – det finns en lång lista över kända gestalter som sökt sig hit. Freddie Mercury står staty längre bort på strandpromenaden, nära det hus där han bodde ett champagnekorkskott från vattnet. På Queenstudions plats ligger nu kasinot.
    – Kändisar, säger mannen på kaféet, söker sig till Montreux därför att de får vara i fred. Folk är så vana.
    Diskretion är också en förutsättning för den berömda kliniken för plastikkirurgi i Vevey.

    Ännu ett tåg för den korta färden upp till den – naturligtvis – pittoreska byn Chexbres. Det är mest uppför, på kuggstångsbana liksom på så många andra håll i Schweiz. Om lutningen är mer än sju grader blir det inte tillräcklig friktion för hjulen, då greppar kugghjul under loket en kuggstång mellan skenorna och kan dra tåget uppför 50-gradiga stigningar. En riktigt brant bana går upp till Rochers-de-Naye på över två tusen meters höjd i ett gnistrande landskap där blicken förlorar sig bland franska och schweiziska alper. Där uppe finns såväl krog som en utställning om murmeldjur. Kameror i de mörka bona gör djuren till ovetande aktörer i en inte oäven variant av Big Brother.

    Nedanför Chexbres bildar vinodlingarnas terrasser mot sjön ett egenartat landskap. Allt tycks perfekt. Vinrankornas placering mellan grå stenmurar ger begreppet snörräta rader ett ansikte.
    – Det kan bli för prydligt, säger senare en inflyttad engelsk kvinna i Montreux. De till och med tvättar gatorna med rengöringsmedel. Chasselas är den klassiska druvan här och ger viner med drag av sauvignon blanc. Odlingarna sägs vara välsignade med tre solar: solen, reflexerna från sjön, och värmestrålningen från murarna. I Schweiz ses man inte som alkoholist bara för att man alltid dricker vin till maten – vilket naturligtvis inte betyder att man inte är det. Eric Bovy är vinodlare i femte generation och har ännu inte tröttnat på vyn från Domaine Bovy, gården högt ovan sjön. Han odlar även pinot noir och merlot och har femtio sorter till i trädgården.
    – Utsikten ändras hela tiden, säger han. Vädret kan skifta fem gånger under en dag.

    Om kvällen på en bar i Montreux visas Sex and the City dubbad till franska medan den inflyttade engelska kvinnan berättar om nyårsfirandet i den lilla konservativa kantonen Appenzell: folk klär ut sig till träd, och männen är småväxta men har mycket stora händer. Det var den kantonen som år 1990 var sist med att införa kvinnlig rösträtt, men de gör i alla fall ost som är minst lika god som den gruyère man får här i trakten. Appenzell är kanske ett särfall, men under neutralitetsflaggan har Schweiz alltid gått sin egen väg. Numera märks dock en vilja till ökat samspel; år 2002 röstade en knapp majoritet för medlemskap i FN. Den unika direktdemokratin ger ibland eko i världen, som när en folkomröstad lag som stadgar hårdare behandling av psykiskt sjuka brottslingar visade sig strida mot Europakonventionen. Högerpartiet SVP:s ledare Christoph Blocher ansåg då att Schweiz bör lämna konventionen. Hans parti är det största i parlamentet.
     

    14.20 mot Zermatt
    Personalen på perrongen är vänlig, korrekt och välinformerad. Golden Pass Line fortsätter ända till Genève, men vi tar ett annat tåg mot sydost och byter i Visp till Glaciärexpressen mot Zermatt. Här öppnas än mer svårfattliga vyer, dimensionerna i detta landskap av avgrunder och snötäckta toppar stämmer inte med ens vanliga sätt att bedöma avstånd. Inför svårare branter rasslar det till när kuggstångsdriften kopplas in. Forsens vatten där nere är turkost och ogenomskinligt av sediment från glaciärerna. Och så Zermatt. Att man genast känner igen Matterhorns makalösa 4 478 meter höga topp måste bero på att den stod modell för berget i Disneyland.
    – Grüss gott! hälsar taxichauffören och svänger ut i en stad av gökurshotell och gamla fäbodar där alla människor bär sportkläder.
    Ljudbilden är helt ny. I stället för trafikbuller hörs vinandet från de eldrivna fordonen. Och sluter man ögonen kan man tro sig vara förföljd av klonade Frankensteinmonster, eftersom så många klampar omkring i pjäxor.
    Zermatt ligger på 1 600 meters höjd, och trots krämer med hög solskyddsfaktor har åtskilliga snösportfantaster en hy som påminner om gamla skinnsoffor. Eller kanske plånböcker. Zermatt är det slags plats där uraffären skyltar med armbandsklockor från F.P. Journe för motsvarande 785 000 kronor.

    Minnesplaketten vid Hotel Monte Rosa hyllar Edward Whymper, som den 14 juli 1865 blev den förste att bestiga Matterhorn. Fyra i gruppen dog på nervägen, och Whymper hade knappast kunnat tänka sig att skidåkare så småningom skulle kunna färdas i fullpackade linbanegondoler ända upp till Klein Matterhorn på nära fyra tusen meters höjd. Där uppe har man huggit ut en stor, djup grotta i glaciären. Att vandra inuti dessa oräkneliga ton av uråldrig is ger en högtidlig känsla som bara de kitschiga isskulpturerna förmår dämpa. Tungviktare flåsar plågat i den tunna luften på utsiktsplattformen. Ljuset är isvitt och vyn överjordisk. Bergen är enorma och skarptandade, formade av en modellbyggare med sinne för effekter. Great are the works of the Lord, står det på en skylt. Kanske det. Närmare himlen är det hur som helst svårt att komma.

    09.10 mot Andermatt
    Glaciärexpressen förbinder Zermatt med Sankt Moritz, och lokföraren Gasser Martin i blåvitrandig skjorta har arbetat på sträckan i tjugoett år.
    – Jag älskar att köra tåg, säger han medan loket slukar rälsen i sjuttio kilometer i timmen.
    Förbi Visp igen, och så Brig. Utsikten är som omslaget till en coffee table-bok. Också denna andlösa, hämningslösa naturskönhet kan faktiskt bli enformig. Häri ligger en kanske banal men dock sanning om själva livet: övermått och upprepning får nästan vad som helst att förlora glansen. Vi passerar Niederwald där hotellkungen César Ritz föddes. I Münster bodde Goethe en tid på Hotel Croix d”or et Poste, och när man sitter där och slumrar till av tågets krängningar kan man minnas något om att om Goethe ska uttalas Göte så borde poet uttalas pöt. Samma sak med Maugham; om det namnet uttalas mååm, så borde pråm stavas praugham.

    I Andermatt i alplandets hjärta lämnar vi Glaciärexpressen, trots att man här ska haka på en mycket lockande, gammaldags restaurangvagn. Vi tar i stället tåget som sniglar brant neråt genom den dramatiska Schöllenenravinen till lilla Göschenen. Hur människor förr tog sig fram i denna ursinnigt oländiga terräng är inte lätt att begripa. I Göschenen befinner man sig vid mynningarna till Gotthardtunnlarna söderut mot det tredje Schweiz, det soliga, italienska Ticino. Järnvägstunneln är hundra år gammal och femton kilometer lång, biltunneln är sjuttiofem år yngre och en kilometer längre.

    Ombord på William Tell Express och en stunds väntan på stationen. Jag slumrar igen och kvicknar till först när vi rusar fram genom kolmörkret. Ovanför tåget är det nästen tre tusen meter berg. Här är man mycket liten. Det är som om jag plötsligt har krympt till skala HO och äntligen fått följa med på resan i det där landet för länge sedan.

    ‘