My Website

Category: Uncategorized

  • Lyxkonsumtionens Asien

    Lyxkonsumtionens Asien

    Asiaterna har dragit förbi den gamla världen och konsumerar lyx i en omfattning vi bara kan drömma om. Som europeisk resenär får man för första gången se sig som en andra klassens människa i de finaste salongerna.

    När Johan och Meri Lindberg i mars gick in i en av Kuala Lumpurs Diorbutiker förväntade de sig att behandlade som alla andra kunder.Meri ville köpa ett par skor. Men när de skulle fråga en av expediternavisade det sig omöjligt att få hjälp. I stället flockades sig allaexpediterna runt den grupp japanska turister som också hade klivit in ibutiken. För första gången kände sig Johan och Meri behandlade somandra klassens medborgare. Varför? Helt enkelt för att de var européer.

    Lyxkonsumtion

    Som västerlänning är det lätt se sig själv som ”rik” när man är ute och reser. Man förväntar sig att bli både uppassad och serverad. Men det är förmodligen en bild vi snart får anledning att revidera.
       – Vi fick övertyga expediterna om att vi verkligen skulle köpa något. De har inställningen att européer inte har några pengar, de går bara in i butiken för att ”titta”. Det är japaner och ryssar i avklippta jeans och hockeyfrilla som är de som köper, säger Johan Lindberg.

    Johans och Meris erfarenhet bekräftas också av marknadsstrategierna hos de stora producenterna av lyxvaror, som i flera år börjat titta allt mer åt öster. I synnerhet de stora europeiska tillverkarna av mode, bilar och klockor. Ett befolkningsmässigt krympande och trögt Europa är inte längre en särskilt intressant målgrupp – det är i Asiens accelererande ekonomier man hittar framtidens lyxkonsumenter.

    Japan är redan i dag världens största konsument av lyxprodukter och köper fyrtiofem procent av världens lyxbilar, klockor, viner och mode. På andra plats ligger fortfarande USA, men analysföretaget Ernest & Young beräknar att konsumtionen av lyxvaror i Kina ökar med tjugo procent årligen. Vilket betyder att Kina kommer att gå om USA inom mindre än tio år. Och den förändrade prioriteringen är redan tydlig på modeveckorna i Europa när de stora modehusen presenterar sina nya kollektioner. Krister Ragnarsson är vd på svenska modemagasinet Bon och var närvarande på modeveckan i Milano i februari.
       – Japaner har dominerat frontrow på visningarna sedan några år tillbaka, men de allra senaste säsongerna har även inköpare och journalister från Hongkong, Shanghai och Korea synts i allt större utsträckning. Många på modeveckan pratade om hur mycket svårare det har blivit för européer att få bra platser på visningarna. Den största skillnaden märks nog för engelska journalister som tidigare alltid haft väldigt hög prioritet.

    De nyrika i Asien köper också den västerländska bilden av lyx. Gärna i form av de gamla anrika europeiska lyxmärkena.
       – Både Dolce & Gabbana och Versace har lyckats bra med att attrahera Asien och Ryssland med en svulstig och överdådig glamour. I Nordeuropa fnyser vi åt det modet, men i själva verket handlar det bara om marknadsstrategi och en anpassning gentemot den marknad där tillväxten finns.

    De nyrika i Asien har helst en Rolexklocka på armen, bär Louis Vuitton-väskor, kör Rolls-Royce och dricker Château Latour à Pomerol.
       – Europeiska lyxvaror är de mest etablerade när man talar om kvalitet, exklusivitet och anseende, säger Milton Pedraza, chef för undersökningsföretaget The Luxury Institute i New York.

    Inom en inte alltför avlägsen framtid är det förmodligen Europa som står för produktionen och Asien för konsumtionen. I Japan äger nittiofyra procent av alla kvinnor i tjugoårsåldern något äkta från Louis Vuitton och femtiofyra procent något från Chanel. Bara det senaste året har Louis Vuitton öppnat två stora butiker i Asien, bland annat en sex tusen kvadratmeter stor affär i Malaysia.

    Även amerikanska lyxmärken har stora framgångar i Asien. Polo Ralph Lauren öppnade förra året ett tjugotvå tusen kvadratmeter stort flaggskepp i Tokyo och New York Times skrev i fjol om att Nikes nya exklusiva 250-dollarssko, Limited Edition Zoom LeBron III, sålde slut på två timmar när den lanserades i Kina. Ett Indien med IT-bom och åtta procents årlig tillväxt är också en ny blomstrande marknad för lyxprodukter. Enligt en undersökning av American Express ökar antalet indiska miljonärer med tretton procent årligen och når snart miljonstrecket. Därmed uppstår en ny klass nyrika som också kräver varor av klass. Calvin Klein öppnade i april sin första av fyrtio planerade butiker i landet. Business Week skrev i höstas i artikeln ”India rolling in rupees” att försäljningen av dyra klockar ökar med fyrtio procent per år.
       – Nyblivna miljonärer i Kina och Indien kommer alltid att vilja ha en Rolex. Genom att bära en Rolex visar konsumenter i växande ekonomier att de har lyckats, säger Milton Pedraza. Därför har Rolex och andra producenter av lyxvaror all anledning att tro att de bästa tiderna fortfarande väntar. Även försäljningen av dyra europeiska viner ökar i Indien och Kina. Men det är inte bara mode och viner som säljer. Asiens nyrika gillar även dyra bilar, försäljningen av lyxversioner av Mercedes, BMW, Ferrari har på några år ökat från i princip noll till hundratal i Indien. Den brittiska lyxbilstillverkaren Rolls-Royce ser en än mer lysande framtid. Förra året ökade försäljningen av Rolls-Royce i Kina med femtio procent. Detta trots att kinesiska köpare får betala drygt 800 000 dollar för lyxbilen Phantom. Det är mer än dubbelt så mycket som en köpare i USA betalar för samma bil, på grund av höga import- och lyxskatter. Men priset verkar inte vara ett problem för Kinas nyrika.

    Både LVMH-gruppen som äger Louis Vuitton och PPR group som äger Gucci och Yves Saint Laurent har de senaste åren visat rakt stigande försäljningssiffror mycket på grund av ökad försäljning i Asien. Däremot tycks den europeiska marknaden gå mot en stagnation, till exempel talar LVMH:s skönhetsavdelning rent av om att sälja av butiker i Europa.
       – Européerna får allt sämre platser på visningarna för att den relativa köpkraften inte är lika stark i Europa, men också till stor del för att börskurserna hos de italienska modehusen är värderade utifrån att marknaden förväntar sig tillväxt. Europa är ingen tillväxtmarknad även om Europa fortfarande är en viktig marknad, säger Krister Ragnarsson på Bon.

    Hur ser då framtiden ut för europeiska resenärer? Johan Lindberg berättar om försmaken han fick i Kuala Lumpur.
       – Som europé känner man sig i Kuala Lumpur verkligen som en lantis i jämförelse med hur stadens modemedvetna unga klär sig. De är superstylade och har dyra märkeskläder. Jag har en vän som jobbar med H & M i Shanghai, han säger att det är samma sak där. Det känns som man kommer från landet.

    Milton Pedraza menar att vi helt enkelt får vänja oss vid utvecklingen.
       – Hela världsekonomin förändras snabbt i dag. Europa är inte tillräckligt snabbt och flexibelt för att hänga med. Men jag tror att Europa kommer att anpassa sig så småningom. Lite sent kanske, men ändå.

    Men kommer det att betyda att Europa snart inte har råd med sina egna lyxprodukter? 
       – Jag tror att ni i framtiden kommer att ha råd med lyxvaror, men ni får nog vänja er vid att Asien kommer att dominera världsekonomin inom överskådlig tid framöver. Ni är en liten marknad och ni står inte direkt i centrum.

  • Lyxkonsumtionens Asien

    Asiaterna har dragit förbi den gamla världen och konsumerar lyx i en omfattning vi bara kan drömma om. Som europeisk resenär får man för första gången se sig som en andra klassens människa i de finaste salongerna.

    När Johan och Meri Lindberg i mars gick in i en av Kuala Lumpurs Diorbutiker förväntade de sig att behandlade som alla andra kunder.Meri ville köpa ett par skor. Men när de skulle fråga en av expediternavisade det sig omöjligt att få hjälp. I stället flockades sig allaexpediterna runt den grupp japanska turister som också hade klivit in ibutiken. För första gången kände sig Johan och Meri behandlade somandra klassens medborgare. Varför? Helt enkelt för att de var européer.

    Som västerlänning är det lätt se sig själv som ”rik” när man är ute och reser. Man förväntar sig att bli både uppassad och serverad. Men det är förmodligen en bild vi snart får anledning att revidera.
       – Vi fick övertyga expediterna om att vi verkligen skulle köpa något. De har inställningen att européer inte har några pengar, de går bara in i butiken för att ”titta”. Det är japaner och ryssar i avklippta jeans och hockeyfrilla som är de som köper, säger Johan Lindberg.

    Johans och Meris erfarenhet bekräftas också av marknadsstrategierna hos de stora producenterna av lyxvaror, som i flera år börjat titta allt mer åt öster. I synnerhet de stora europeiska tillverkarna av mode, bilar och klockor. Ett befolkningsmässigt krympande och trögt Europa är inte längre en särskilt intressant målgrupp – det är i Asiens accelererande ekonomier man hittar framtidens lyxkonsumenter.

    Japan är redan i dag världens största konsument av lyxprodukter och köper fyrtiofem procent av världens lyxbilar, klockor, viner och mode. På andra plats ligger fortfarande USA, men analysföretaget Ernest & Young beräknar att konsumtionen av lyxvaror i Kina ökar med tjugo procent årligen. Vilket betyder att Kina kommer att gå om USA inom mindre än tio år. Och den förändrade prioriteringen är redan tydlig på modeveckorna i Europa när de stora modehusen presenterar sina nya kollektioner. Krister Ragnarsson är vd på svenska modemagasinet Bon och var närvarande på modeveckan i Milano i februari.
       – Japaner har dominerat frontrow på visningarna sedan några år tillbaka, men de allra senaste säsongerna har även inköpare och journalister från Hongkong, Shanghai och Korea synts i allt större utsträckning. Många på modeveckan pratade om hur mycket svårare det har blivit för européer att få bra platser på visningarna. Den största skillnaden märks nog för engelska journalister som tidigare alltid haft väldigt hög prioritet.

    De nyrika i Asien köper också den västerländska bilden av lyx. Gärna i form av de gamla anrika europeiska lyxmärkena.
       – Både Dolce & Gabbana och Versace har lyckats bra med att attrahera Asien och Ryssland med en svulstig och överdådig glamour. I Nordeuropa fnyser vi åt det modet, men i själva verket handlar det bara om marknadsstrategi och en anpassning gentemot den marknad där tillväxten finns.

    De nyrika i Asien har helst en Rolexklocka på armen, bär Louis Vuitton-väskor, kör Rolls-Royce och dricker Château Latour à Pomerol.
       – Europeiska lyxvaror är de mest etablerade när man talar om kvalitet, exklusivitet och anseende, säger Milton Pedraza, chef för undersökningsföretaget The Luxury Institute i New York.

    Inom en inte alltför avlägsen framtid är det förmodligen Europa som står för produktionen och Asien för konsumtionen. I Japan äger nittiofyra procent av alla kvinnor i tjugoårsåldern något äkta från Louis Vuitton och femtiofyra procent något från Chanel. Bara det senaste året har Louis Vuitton öppnat två stora butiker i Asien, bland annat en sex tusen kvadratmeter stor affär i Malaysia.

    Även amerikanska lyxmärken har stora framgångar i Asien. Polo Ralph Lauren öppnade förra året ett tjugotvå tusen kvadratmeter stort flaggskepp i Tokyo och New York Times skrev i fjol om att Nikes nya exklusiva 250-dollarssko, Limited Edition Zoom LeBron III, sålde slut på två timmar när den lanserades i Kina. Ett Indien med IT-bom och åtta procents årlig tillväxt är också en ny blomstrande marknad för lyxprodukter. Enligt en undersökning av American Express ökar antalet indiska miljonärer med tretton procent årligen och når snart miljonstrecket. Därmed uppstår en ny klass nyrika som också kräver varor av klass. Calvin Klein öppnade i april sin första av fyrtio planerade butiker i landet. Business Week skrev i höstas i artikeln ”India rolling in rupees” att försäljningen av dyra klockar ökar med fyrtio procent per år.
       – Nyblivna miljonärer i Kina och Indien kommer alltid att vilja ha en Rolex. Genom att bära en Rolex visar konsumenter i växande ekonomier att de har lyckats, säger Milton Pedraza. Därför har Rolex och andra producenter av lyxvaror all anledning att tro att de bästa tiderna fortfarande väntar. Även försäljningen av dyra europeiska viner ökar i Indien och Kina. Men det är inte bara mode och viner som säljer. Asiens nyrika gillar även dyra bilar, försäljningen av lyxversioner av Mercedes, BMW, Ferrari har på några år ökat från i princip noll till hundratal i Indien. Den brittiska lyxbilstillverkaren Rolls-Royce ser en än mer lysande framtid. Förra året ökade försäljningen av Rolls-Royce i Kina med femtio procent. Detta trots att kinesiska köpare får betala drygt 800 000 dollar för lyxbilen Phantom. Det är mer än dubbelt så mycket som en köpare i USA betalar för samma bil, på grund av höga import- och lyxskatter. Men priset verkar inte vara ett problem för Kinas nyrika.

    Både LVMH-gruppen som äger Louis Vuitton och PPR group som äger Gucci och Yves Saint Laurent har de senaste åren visat rakt stigande försäljningssiffror mycket på grund av ökad försäljning i Asien. Däremot tycks den europeiska marknaden gå mot en stagnation, till exempel talar LVMH:s skönhetsavdelning rent av om att sälja av butiker i Europa.
       – Européerna får allt sämre platser på visningarna för att den relativa köpkraften inte är lika stark i Europa, men också till stor del för att börskurserna hos de italienska modehusen är värderade utifrån att marknaden förväntar sig tillväxt. Europa är ingen tillväxtmarknad även om Europa fortfarande är en viktig marknad, säger Krister Ragnarsson på Bon.

    Hur ser då framtiden ut för europeiska resenärer? Johan Lindberg berättar om försmaken han fick i Kuala Lumpur.
       – Som europé känner man sig i Kuala Lumpur verkligen som en lantis i jämförelse med hur stadens modemedvetna unga klär sig. De är superstylade och har dyra märkeskläder. Jag har en vän som jobbar med H & M i Shanghai, han säger att det är samma sak där. Det känns som man kommer från landet.

    Milton Pedraza menar att vi helt enkelt får vänja oss vid utvecklingen.
       – Hela världsekonomin förändras snabbt i dag. Europa är inte tillräckligt snabbt och flexibelt för att hänga med. Men jag tror att Europa kommer att anpassa sig så småningom. Lite sent kanske, men ändå.

    Men kommer det att betyda att Europa snart inte har råd med sina egna lyxprodukter? 
       – Jag tror att ni i framtiden kommer att ha råd med lyxvaror, men ni får nog vänja er vid att Asien kommer att dominera världsekonomin inom överskådlig tid framöver. Ni är en liten marknad och ni står inte direkt i centrum.

  • Prinsliv i Cilento

    Prinsliv i Cilento

    Hotell i Cilento

    Söder om Neapel ligger den lilla kuststräckan Cilento. Till stora delar ett naturreservat, men det är också som att själva tiden spärrats av. Här bor man inte på hotell. Här bor man i en borg. En naken atletisk och brunbränd man är på väg att dyka rakt ner i havet. På avstånd ser jag hur han redan har tagit sats för att hoppa över ett hinder. Om ett ögonblick kommer han att vara försvunnen och uppslukad av havsytan …

    Stopp. Någon har fryst det där ögonblicket, nästan som på film, och bevarat det för alltid. I stället för att vara på bio eller leka med dvd-spelarens singelsekvenser sitter jag på en bänk i ett tyst luftkonditionerat museum och tittar in i en grav vars stenväggar nu står utplacerade utmed väggarna. Han kallas för Dykarmannen. Något annat namn går inte att få på honom, eftersom han levde för snart tvåtusen femhundra år sedan. Gravens målade stenar visar att han tycks ha roat sig kungligt såsom brukligt var i den antika grekiska världen. På en bild ligger han utsträckt på en bädd och dricker vin tillsammans med en älskare, på en annan spelar de på en kithara, ett enkelt stränginstrument.

    Dykarmannen var en sensation när han hittades 1968. Aldrig tidigare hade arkeologerna funnit en grekisk grav med målningar. Denna form av utsmyckningar har varit förbehållen etruskerna i Italien. I graven hittade arkeologerna också ett primitivt stränginstrument, där skalet av en sköldpadda fungerat som resonansbotten. Kanske var Dykarmannen musiker?

    Vi är i Paestum ett par timmars resa söder om Neapel. I detta bördiga jordbruksområde, som bevattnas av floden Sele, anlade grekerna redan på sexhundratalet före Kristus en koloni som ursprungligen kallades Poseidonia. Merparten av stadens kilometerlånga mäktiga murar finns kvar. De första turisterna kommer redan klockan nio på morgonen för att se Paestums tre doriska tempel i vit kalksten. Efter Agrigento på Sicilien är detta Italiens främsta grekiska lämningar. Vid lunchtid gassar solen över templen. Ett fåtal mäktiga pinjer bjuder skugga. Från trädkronorna stiger cikadornas entoniga gnisslande konsert. Vi åker vidare till vad som är vårt egentliga mål: de små byarna vid havet i denna grönskande del av Italien som kallas Cilento och som till stora delar är en nationalpark.

    Cilento är slow. Det är en grönskande och betydligt mer lantlig variant av Amalfikusten, som har blivit ett hårt exploaterat resmål. I Cilento är besökarna få och stränderna tomma – åtminstone under vår junivecka och med all sannolikhet även i september.

    Efter en timme är vi framme i Santa Maria di Castellabate. Palazzo Belmonte, där vi ska bo, visar sig vara precis så unikt och gästvänligt som mina vänner utlovat. Palatset är i själva verket i ett jaktslott från sextonhundratalet direkt vid havet med egen strand och pool. I skymningen står jag länge på balkongen och njuter av stillheten och friden. Den lilla kyrkan ringer till kvällsmässa och det pinglar en stund. Svalorna flyger som tokiga i glädjekaskader denna sommarkväll. De tar sats över terrassen i huset på andra sidan gränden och störtar sig sedan mot mitt fönster i en allt ystrare dans. Varv efter varv som på en motortävling.

    Den stora bukten nedanför palatset ligger spegelblank. Bergen runt omkring Santa Maria di Castellabate är täckta av en grön macchiavegetation, som efter en skogsbrand vuxit upp ännu tätare. Bortåt den stora udden Punta Licosia har de gamla övergivna villorna köpts upp en efter en och restaurerats. Nu glänser de i solnedgången i en mild röd laxfärgad ton, som kallas ”rosso cilentano” och som också en gång måste ha täckt Palazzo Belmontes fasad som nu har bleknat av solen.

    Slottet har alltid tillhört en och samma prinsfamilj. Vi hälsar högtidligt på den nuvarande ägaren Angelo Granito Pignatelli di Belmonte, en elegant man i sextioårsåldern i vit uppknäppt skjorta. Han har inte alls något emot att bli kallad ”principe”, men efter ett tag förklarar han att det går väldigt bra att bara kalla honom Angelo.
    Det har alltid varit gott om prinsar, hertigar och markiser i Syditalien, som en gång ingick i vad som kallades konungariket Bägge Sicilierna. I dag är många dynastier utdöda. Angelo visar upp ett imponerande släktträd, där jag omedelbart tappar bort mig mellan åtta olika grenar som Strongoli och spanska kungafamiljer som Aragona och Cortez. En anfader skrev under en fredstraktat med Napoleon. En annan medlem av familjen, Antonio Pignatelli, valdes 1691 till påve och tog sig namnet Innocentius XII.
    Cilento

    Anfadern Parisi I tyckte i början av sextonhundratalet att Santa Maria di Castellabate, hundratjugo kilometer söder om huvudstaden Neapel, var den perfekta platsen för ett jaktslott. Här fanns och finns fortfarande gott om vildsvin och hjortar. Anfadern gjorde saken ordentligt. Det blev ingen liten paviljong, utan ett rejält slott med försvarstorn, fyrkantig borggård och stora ägor. I dag finns trettiofem rum för gäster i slottet och ett femtontal i ett nyare annex.
    – Det är inget hotell. Det är en historisk byggnad där jag vill att gästerna ska uppleva att de bor i ett privat hem. Därför finns det ingen skylt utanför, förklarar Angelo Pignatelli.

    Tidigare arbetade han som börsmäklare i Schweiz och Milano. Slottet hade stått övergivet i tjugo år. Bönderna som arrenderat slottets mark hade blivit gamla och gått i pension. Ingen hade tagit över. Angelos föräldrar hade inte bott där. Det var ungefär som Manderlay, slottet i Daphne Du Mauriers roman Rebecca. Det låg också vid havet, påpekar han.
    – En dag i New York fick jag ett telegram där det stod att kommunen ville lägga beslag på Palazzo Belmonte och expropriera det. Då bestämde jag mig för att åka hem och kämpa. Dessutom var jag trött på livet som börsmäklare.

    Det blev ingen expropriering. För ett tiotal år sedan efter en omfattande renovering kunde Angelo Pignatelli öppna sitt hem för gäster.

    Morgonen därpå får vi en guidad visning av slottets privatvåning med vackra möbler och ett magnifikt färgsprakande majolikagolv, som är vanligt i Neapeltrakten. I det stora galleriet finns hans anfäder, både som porträtt på väggarna och som marmorbyster placerade på piedestaler. I stället för kapell finns ett ambulerande altare som kunde flyttas vid behov.
    – Kom en präst in med altaret i ditt rum, då kunde du vara säker på att din sista stund var kommen, skrattar Angelo.

    Angelo Pignatelli är frånskild och har två döttrar. De ärver inte hans titel. Det gör möjligen hans kusin i Brasilien, men Angelo Pignatelli säger att han funderar på att i stället skapa en stiftelse. Jag frågar honom om han inte känner sig lite som i Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden: vetskapen om att vara den siste i en lång dynasti, och förvaltare av ideal som i dag knappt existerar.
    – Jag tjänar min familj och denna titel. Det finns en tradition och ett arv att förvalta. Det är något som inte tillräckligt många i dag respekterar, svarar han.

    Efter några dagar i Santa Maria di Castellabate är all storstadsstress långt borta. Promenadtakten utmed huvudgatan Corso Andrea Matarazzo (uppkallad efter en greve som lämnade byn och blev storförmögen i Brasilien) är långsamt maklig. Promenerandet är vad syditalienarna kallar ”lo struscio”, vilket innebär att man går fram och tillbaka utan mål.

    En plats att stanna vid är fiskbutiken, där morgonens färska fångst omedelbart finns till försäljning. Vi ser på den fula röda fisken scorfano (mycket ben och perfekt i soppor), triglie (rödbarb) och lokala fiskar som pezzogna och ricciola. Bland skaldjuren hittar vi en knubbig variant utan klor som är ett mellanting av en langust och en krabba. Djuret, en läcker delikatess till spagetti, säljs under namnet havselefant.

    Concetta Giannis mataffär lockar med färska fikon. Det är sommarens första skörd. De som brukar kallas för helgonens fikon, eftersom de mognar mellan den helige Antonius av Paduas fest (13 juni) och midsommar, som är tillägnad Johannes döparen. Concetta Gianni förklarar användningen av ”tadducci” som är de stora gröna zucchinibladen: när de är små kokas de till en soppa, ungefär som nässlor och äts tillsammans med pasta. Medan Concetta redogör för denna specialitet ser jag hur fotografen Charlotta Smeds med radarinstinkt fått syn på en vacker spegel bakom disken. Spegeln kantas av torkad röd chili, men det är ett par fotografier med Mussolini som gör romersk hälsning med utsträckt arm som lockar fotografen. Concetta poserar snällt och oberörd intill spegeln med Musse.
    Cilento

    Nere utmed den långa havspromenaden sitter Nunzio Chiariello och Oliva Pasquale och njuter av sommarvärmen under ett stort randigt parasoll. De förefaller vara urbilden av det gamla strävsamma paret och har mycket riktigt varit gifta i mer än sextio år.
    – Eftersom vi inte längre går till sängs med varandra så gör vi långa promenader för att hålla oss i form, säger Nunzio och delar helt naturligt denna mycket privata detalj med oss.
    Ögonen lyser och han stryker kärleksfullt sin hustrus nakna solfläckiga ben.

    Kvällarna är mörka och tysta. Vi äter i trädgården på Palazzo Belmonte precis ovanför stranden. Kocken Trofimena Flauto serverar maträtter typiska för regionen Kampanien, där den napolitanska traditionen dominerar. Hemgjord knubbig pasta, ”cavatielli”, i en gudomlig sås, givetvis utan grädde. I stället har Trofimena passerat och blandat i olika färska grönsaker som ärtor, zucchini, gul paprika, bondbönor och sedan kompletterat med färsk strimlad bläckfisk. Efteråt äter vi ugnsbakad fisk med små plommontomater. Efterrätten visar sig vara en total nyhet. Trofimena kommer med ett fat med små rektangulära knyten täckta med chokladsås och kanderat apelsinskal. Ingen av oss lyckas gissa vad det är.
    – Melanzane alla cioccolata – auberginer i choklad, säger Trofimena, som om det var den naturligaste sak i världen men väl medveten om att vi alla blir helt förbluffade.

    Som grönsak är auberginen lite bitter. Det gör att den matchar chokladen utan problem. Dessutom innehåller knytena en läcker fyllning bestående av kex, mandelbiskvier, riven sötmandel och citronlikör. Familjereceptet kommer från Trofimenas hemby Minori på Amalfikusten och serveras knappast på någon vanlig restaurang.

    Slottets rum är svalt. De tjocka murarna gör luftkonditionering är överflödig. Linnelakanen är nymanglade. Jag somnar nästan med en gång. Det sista jag tänker på är prinsens berättelse om slottets spöken.
    – Det är snälla spöken som inte stör någon. De tycker om klassisk musik, framför allt Mozart. Då och då startar cd-spelaren med en Mozartsymfoni helt oförklarligt, berättade Angelo vid middagen.

    Morgonen därpå åker vi i väg för att se La Certosa i Padula tio mil inåt landet. Detta kloster tillhörande kartusianorden (en eremitorden grundad år 1084 av helgonet Bruno av Köln) är Kampaniens äldsta, från 1306. Klostret är med sina över femtio tusen kvadratmeter som en hel stad. Tjugofyra munkceller vetter ut mot en klostergård som förefaller vara större än en VM-arena. De sista munkarna lämnade klostret så sent som på sextiotalet. Här finns kyrkor, kapell, refektorium (matsal) och otaliga praktfullt gyllene salar. Munkarna levde ett eremitliv och skulle ha så liten kontakt med omgivning som möjligt. I köket syns tydligt den mjölkledning som kom utifrån och som gjorde det möjligt för munkarna att göra sin egen ost. Kökets skarpa gula och gröna majolikaplattor har inte bara en dekorativ funktion, berättar guiden. Färgerna skulle distrahera flugorna som på så vis höll sig borta från maten. Troligen var det i detta kök som munkarna 1535 lagade till en legendarisk omelett på tusen ägg till den tysk-romerske kejsaren Karl V och hela hans här som stannade i klostret. Munkarna åt inte kött, men väl frukt, grönsaker och mycket fisk och skaldjur. Ostron kompletterade dieten och beskrivs som den idealiska födan för deras kontemplativa liv.

    Området kring Padula är inte vackert. Flera små byar som Sala Consilina har genom kristdemokratiskt vanstyre förvandlats till ett Manhattan i miniformat. Höghusen med en skog av tv-antenner på taken har växt upp i rader utmed bergssidorna likt fingersvamp. Vi åker tillbaka ner mot kusten till den sydligaste delen av Cilento. Vägen slingrar sig fram genom smala dalar. Den gula ginsten blommar ymnigt. Vi passerar olivlundar och fält med stora ekar, där man nästan tycker sig se tjuren Ferdinand sitta och lukta på blommorna bakom nästa vägkrök.
    Ganska snart skymtar vi den stora Policastrobukten som omges av höga berg. Vi kör genom den lilla byn Lentiscosa där trafiken regleras med ljus. Vi måste stanna för rödljus i tre minuter innan vi får köra vidare. Alla byns gubbar på utomhuskaféet noterar oss och vår främmande bil som kör igenom. Vägen ringlar sig som en orm ner till den lilla badorten Marina di Camerota. Vi fortsätter fram till udden Palinuro som domineras av en klippa med en stor fyr. Klara dagar när det blåser maestrale kan man härifrån tydligt se både ön Capri norrut och den eldsprutande vulkanön Stromboli söderöver.

    Från hamnen går otaliga båtar hela eftermiddagen. Vi väljer en tur där vi får se ett antal av de många vackra grottor som finns utmed denna klippiga kust. Kaptenen Antonio Pepoli visar oss blodsgrottan, kallad så för de järnhaltiga mineraler som finns här och som antar en rödaktig ton när de oxiderar. I bukten Cala Fetente luktar det svavel från vulkanisk aktivitet på havsbotten. Vackrast är den blå grottan som på tjugo meters djup har en lång underjordisk passage. Här kommer dagsljuset in i grottan och förmedlar en skarp blå färg. Detta är ett populärt mål för dykare. Allt som behövs för en dyktur finns att hyra på plats i Palinuro.

    Den sista morgonen innan vi lämnar vårt fantastiska prinsliv i Palazzo Belmonte åker vi med båt ut till slottets gamla jaktmarker vid udden Punta Licosa. Reservatet omfattar nära fem hundra hektar orörd natur. En tät pinjeskog kantar kusten. Martallarna närmast havet är mycket låga och kryper utmed marken. Här finns fortfarande stora mängder vildsvin som livnär sig på skogens rötter och ollon från lövträden. Havet är grunt vid Punta Licosa. Denna udde utpekas liksom Amalfikusten som den plats där sirenerna satt och sjöng och lockade sjöfarare att gå på grund. Sirenerna beskrivs i den grekiska mytologin som tre systrar med kvinnohuvud och fågelkropp. Sirenen som gett namn till denna plats är Leucosia. Den romerske författaren Plinius den äldre, som skrev en encyklopedi, noterar att ”mitt emot Paestums bukt ligger Leucosia, som har fått sitt namn efter en siren som där ligger begravd”.

    Utanför udden finns en liten obebodd ö, där biologerna särskilt intresserat sig för den unika blå färgen hos öns små ödlor. Vi åker runt ön. Det är en fullständigt vindstilla dag. Jag ställer mig i fören. Havet ligger som en blank oändlig glasskiva framför mig. Jag tvekar ett ögonblick. Så tar jag språnget, plöjer Punta Licosas spegelblanka havsyta och försvinner ner i en annan dimension – det var sommarens skönaste bad! – precis som Dykarmannen för tvåtusen femhundra år sedan.

  • Prinsliv i Cilento

    Prinsliv i Cilento

    Hotell i Cilento

    Söder om Neapel ligger den lilla kuststräckan Cilento. Till stora delar ett naturreservat, men det är också som att själva tiden spärrats av. Här bor man inte på hotell. Här bor man i en borg. En naken atletisk och brunbränd man är på väg att dyka rakt ner i havet. På avstånd ser jag hur han redan har tagit sats för att hoppa över ett hinder. Om ett ögonblick kommer han att vara försvunnen och uppslukad av havsytan …

    Stopp. Någon har fryst det där ögonblicket, nästan som på film, och bevarat det för alltid. I stället för att vara på bio eller leka med dvd-spelarens singelsekvenser sitter jag på en bänk i ett tyst luftkonditionerat museum och tittar in i en grav vars stenväggar nu står utplacerade utmed väggarna. Han kallas för Dykarmannen. Något annat namn går inte att få på honom, eftersom han levde för snart tvåtusen femhundra år sedan. Gravens målade stenar visar att han tycks ha roat sig kungligt såsom brukligt var i den antika grekiska världen. På en bild ligger han utsträckt på en bädd och dricker vin tillsammans med en älskare, på en annan spelar de på en kithara, ett enkelt stränginstrument.

    Dykarmannen var en sensation när han hittades 1968. Aldrig tidigare hade arkeologerna funnit en grekisk grav med målningar. Denna form av utsmyckningar har varit förbehållen etruskerna i Italien. I graven hittade arkeologerna också ett primitivt stränginstrument, där skalet av en sköldpadda fungerat som resonansbotten. Kanske var Dykarmannen musiker?

    Vi är i Paestum ett par timmars resa söder om Neapel. I detta bördiga jordbruksområde, som bevattnas av floden Sele, anlade grekerna redan på sexhundratalet före Kristus en koloni som ursprungligen kallades Poseidonia. Merparten av stadens kilometerlånga mäktiga murar finns kvar. De första turisterna kommer redan klockan nio på morgonen för att se Paestums tre doriska tempel i vit kalksten. Efter Agrigento på Sicilien är detta Italiens främsta grekiska lämningar. Vid lunchtid gassar solen över templen. Ett fåtal mäktiga pinjer bjuder skugga. Från trädkronorna stiger cikadornas entoniga gnisslande konsert. Vi åker vidare till vad som är vårt egentliga mål: de små byarna vid havet i denna grönskande del av Italien som kallas Cilento och som till stora delar är en nationalpark.

    Cilento är slow. Det är en grönskande och betydligt mer lantlig variant av Amalfikusten, som har blivit ett hårt exploaterat resmål. I Cilento är besökarna få och stränderna tomma – åtminstone under vår junivecka och med all sannolikhet även i september.

    Efter en timme är vi framme i Santa Maria di Castellabate. Palazzo Belmonte, där vi ska bo, visar sig vara precis så unikt och gästvänligt som mina vänner utlovat. Palatset är i själva verket i ett jaktslott från sextonhundratalet direkt vid havet med egen strand och pool. I skymningen står jag länge på balkongen och njuter av stillheten och friden. Den lilla kyrkan ringer till kvällsmässa och det pinglar en stund. Svalorna flyger som tokiga i glädjekaskader denna sommarkväll. De tar sats över terrassen i huset på andra sidan gränden och störtar sig sedan mot mitt fönster i en allt ystrare dans. Varv efter varv som på en motortävling.

    Den stora bukten nedanför palatset ligger spegelblank. Bergen runt omkring Santa Maria di Castellabate är täckta av en grön macchiavegetation, som efter en skogsbrand vuxit upp ännu tätare. Bortåt den stora udden Punta Licosia har de gamla övergivna villorna köpts upp en efter en och restaurerats. Nu glänser de i solnedgången i en mild röd laxfärgad ton, som kallas ”rosso cilentano” och som också en gång måste ha täckt Palazzo Belmontes fasad som nu har bleknat av solen.

    Slottet har alltid tillhört en och samma prinsfamilj. Vi hälsar högtidligt på den nuvarande ägaren Angelo Granito Pignatelli di Belmonte, en elegant man i sextioårsåldern i vit uppknäppt skjorta. Han har inte alls något emot att bli kallad ”principe”, men efter ett tag förklarar han att det går väldigt bra att bara kalla honom Angelo.
    Det har alltid varit gott om prinsar, hertigar och markiser i Syditalien, som en gång ingick i vad som kallades konungariket Bägge Sicilierna. I dag är många dynastier utdöda. Angelo visar upp ett imponerande släktträd, där jag omedelbart tappar bort mig mellan åtta olika grenar som Strongoli och spanska kungafamiljer som Aragona och Cortez. En anfader skrev under en fredstraktat med Napoleon. En annan medlem av familjen, Antonio Pignatelli, valdes 1691 till påve och tog sig namnet Innocentius XII.

    Anfadern Parisi I tyckte i början av sextonhundratalet att Santa Maria di Castellabate, hundratjugo kilometer söder om huvudstaden Neapel, var den perfekta platsen för ett jaktslott. Här fanns och finns fortfarande gott om vildsvin och hjortar. Anfadern gjorde saken ordentligt. Det blev ingen liten paviljong, utan ett rejält slott med försvarstorn, fyrkantig borggård och stora ägor. I dag finns trettiofem rum för gäster i slottet och ett femtontal i ett nyare annex.
    – Det är inget hotell. Det är en historisk byggnad där jag vill att gästerna ska uppleva att de bor i ett privat hem. Därför finns det ingen skylt utanför, förklarar Angelo Pignatelli.

    Tidigare arbetade han som börsmäklare i Schweiz och Milano. Slottet hade stått övergivet i tjugo år. Bönderna som arrenderat slottets mark hade blivit gamla och gått i pension. Ingen hade tagit över. Angelos föräldrar hade inte bott där. Det var ungefär som Manderlay, slottet i Daphne Du Mauriers roman Rebecca. Det låg också vid havet, påpekar han.
    – En dag i New York fick jag ett telegram där det stod att kommunen ville lägga beslag på Palazzo Belmonte och expropriera det. Då bestämde jag mig för att åka hem och kämpa. Dessutom var jag trött på livet som börsmäklare.

    Det blev ingen expropriering. För ett tiotal år sedan efter en omfattande renovering kunde Angelo Pignatelli öppna sitt hem för gäster.

    Morgonen därpå får vi en guidad visning av slottets privatvåning med vackra möbler och ett magnifikt färgsprakande majolikagolv, som är vanligt i Neapeltrakten. I det stora galleriet finns hans anfäder, både som porträtt på väggarna och som marmorbyster placerade på piedestaler. I stället för kapell finns ett ambulerande altare som kunde flyttas vid behov.
    – Kom en präst in med altaret i ditt rum, då kunde du vara säker på att din sista stund var kommen, skrattar Angelo.

    Angelo Pignatelli är frånskild och har två döttrar. De ärver inte hans titel. Det gör möjligen hans kusin i Brasilien, men Angelo Pignatelli säger att han funderar på att i stället skapa en stiftelse. Jag frågar honom om han inte känner sig lite som i Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden: vetskapen om att vara den siste i en lång dynasti, och förvaltare av ideal som i dag knappt existerar.
    – Jag tjänar min familj och denna titel. Det finns en tradition och ett arv att förvalta. Det är något som inte tillräckligt många i dag respekterar, svarar han.

    Efter några dagar i Santa Maria di Castellabate är all storstadsstress långt borta. Promenadtakten utmed huvudgatan Corso Andrea Matarazzo (uppkallad efter en greve som lämnade byn och blev storförmögen i Brasilien) är långsamt maklig. Promenerandet är vad syditalienarna kallar ”lo struscio”, vilket innebär att man går fram och tillbaka utan mål.

    En plats att stanna vid är fiskbutiken, där morgonens färska fångst omedelbart finns till försäljning. Vi ser på den fula röda fisken scorfano (mycket ben och perfekt i soppor), triglie (rödbarb) och lokala fiskar som pezzogna och ricciola. Bland skaldjuren hittar vi en knubbig variant utan klor som är ett mellanting av en langust och en krabba. Djuret, en läcker delikatess till spagetti, säljs under namnet havselefant.

    Concetta Giannis mataffär lockar med färska fikon. Det är sommarens första skörd. De som brukar kallas för helgonens fikon, eftersom de mognar mellan den helige Antonius av Paduas fest (13 juni) och midsommar, som är tillägnad Johannes döparen. Concetta Gianni förklarar användningen av ”tadducci” som är de stora gröna zucchinibladen: när de är små kokas de till en soppa, ungefär som nässlor och äts tillsammans med pasta. Medan Concetta redogör för denna specialitet ser jag hur fotografen Charlotta Smeds med radarinstinkt fått syn på en vacker spegel bakom disken. Spegeln kantas av torkad röd chili, men det är ett par fotografier med Mussolini som gör romersk hälsning med utsträckt arm som lockar fotografen. Concetta poserar snällt och oberörd intill spegeln med Musse.

    Nere utmed den långa havspromenaden sitter Nunzio Chiariello och Oliva Pasquale och njuter av sommarvärmen under ett stort randigt parasoll. De förefaller vara urbilden av det gamla strävsamma paret och har mycket riktigt varit gifta i mer än sextio år.
    – Eftersom vi inte längre går till sängs med varandra så gör vi långa promenader för att hålla oss i form, säger Nunzio och delar helt naturligt denna mycket privata detalj med oss.
    Ögonen lyser och han stryker kärleksfullt sin hustrus nakna solfläckiga ben.

    Kvällarna är mörka och tysta. Vi äter i trädgården på Palazzo Belmonte precis ovanför stranden. Kocken Trofimena Flauto serverar maträtter typiska för regionen Kampanien, där den napolitanska traditionen dominerar. Hemgjord knubbig pasta, ”cavatielli”, i en gudomlig sås, givetvis utan grädde. I stället har Trofimena passerat och blandat i olika färska grönsaker som ärtor, zucchini, gul paprika, bondbönor och sedan kompletterat med färsk strimlad bläckfisk. Efteråt äter vi ugnsbakad fisk med små plommontomater. Efterrätten visar sig vara en total nyhet. Trofimena kommer med ett fat med små rektangulära knyten täckta med chokladsås och kanderat apelsinskal. Ingen av oss lyckas gissa vad det är.
    – Melanzane alla cioccolata – auberginer i choklad, säger Trofimena, som om det var den naturligaste sak i världen men väl medveten om att vi alla blir helt förbluffade.

    Som grönsak är auberginen lite bitter. Det gör att den matchar chokladen utan problem. Dessutom innehåller knytena en läcker fyllning bestående av kex, mandelbiskvier, riven sötmandel och citronlikör. Familjereceptet kommer från Trofimenas hemby Minori på Amalfikusten och serveras knappast på någon vanlig restaurang.

    Slottets rum är svalt. De tjocka murarna gör luftkonditionering är överflödig. Linnelakanen är nymanglade. Jag somnar nästan med en gång. Det sista jag tänker på är prinsens berättelse om slottets spöken.
    – Det är snälla spöken som inte stör någon. De tycker om klassisk musik, framför allt Mozart. Då och då startar cd-spelaren med en Mozartsymfoni helt oförklarligt, berättade Angelo vid middagen.

    Morgonen därpå åker vi i väg för att se La Certosa i Padula tio mil inåt landet. Detta kloster tillhörande kartusianorden (en eremitorden grundad år 1084 av helgonet Bruno av Köln) är Kampaniens äldsta, från 1306. Klostret är med sina över femtio tusen kvadratmeter som en hel stad. Tjugofyra munkceller vetter ut mot en klostergård som förefaller vara större än en VM-arena. De sista munkarna lämnade klostret så sent som på sextiotalet. Här finns kyrkor, kapell, refektorium (matsal) och otaliga praktfullt gyllene salar. Munkarna levde ett eremitliv och skulle ha så liten kontakt med omgivning som möjligt. I köket syns tydligt den mjölkledning som kom utifrån och som gjorde det möjligt för munkarna att göra sin egen ost. Kökets skarpa gula och gröna majolikaplattor har inte bara en dekorativ funktion, berättar guiden. Färgerna skulle distrahera flugorna som på så vis höll sig borta från maten. Troligen var det i detta kök som munkarna 1535 lagade till en legendarisk omelett på tusen ägg till den tysk-romerske kejsaren Karl V och hela hans här som stannade i klostret. Munkarna åt inte kött, men väl frukt, grönsaker och mycket fisk och skaldjur. Ostron kompletterade dieten och beskrivs som den idealiska födan för deras kontemplativa liv.

    Området kring Padula är inte vackert. Flera små byar som Sala Consilina har genom kristdemokratiskt vanstyre förvandlats till ett Manhattan i miniformat. Höghusen med en skog av tv-antenner på taken har växt upp i rader utmed bergssidorna likt fingersvamp. Vi åker tillbaka ner mot kusten till den sydligaste delen av Cilento. Vägen slingrar sig fram genom smala dalar. Den gula ginsten blommar ymnigt. Vi passerar olivlundar och fält med stora ekar, där man nästan tycker sig se tjuren Ferdinand sitta och lukta på blommorna bakom nästa vägkrök.
    Ganska snart skymtar vi den stora Policastrobukten som omges av höga berg. Vi kör genom den lilla byn Lentiscosa där trafiken regleras med ljus. Vi måste stanna för rödljus i tre minuter innan vi får köra vidare. Alla byns gubbar på utomhuskaféet noterar oss och vår främmande bil som kör igenom. Vägen ringlar sig som en orm ner till den lilla badorten Marina di Camerota. Vi fortsätter fram till udden Palinuro som domineras av en klippa med en stor fyr. Klara dagar när det blåser maestrale kan man härifrån tydligt se både ön Capri norrut och den eldsprutande vulkanön Stromboli söderöver.

    Från hamnen går otaliga båtar hela eftermiddagen. Vi väljer en tur där vi får se ett antal av de många vackra grottor som finns utmed denna klippiga kust. Kaptenen Antonio Pepoli visar oss blodsgrottan, kallad så för de järnhaltiga mineraler som finns här och som antar en rödaktig ton när de oxiderar. I bukten Cala Fetente luktar det svavel från vulkanisk aktivitet på havsbotten. Vackrast är den blå grottan som på tjugo meters djup har en lång underjordisk passage. Här kommer dagsljuset in i grottan och förmedlar en skarp blå färg. Detta är ett populärt mål för dykare. Allt som behövs för en dyktur finns att hyra på plats i Palinuro.

    Den sista morgonen innan vi lämnar vårt fantastiska prinsliv i Palazzo Belmonte åker vi med båt ut till slottets gamla jaktmarker vid udden Punta Licosa. Reservatet omfattar nära fem hundra hektar orörd natur. En tät pinjeskog kantar kusten. Martallarna närmast havet är mycket låga och kryper utmed marken. Här finns fortfarande stora mängder vildsvin som livnär sig på skogens rötter och ollon från lövträden. Havet är grunt vid Punta Licosa. Denna udde utpekas liksom Amalfikusten som den plats där sirenerna satt och sjöng och lockade sjöfarare att gå på grund. Sirenerna beskrivs i den grekiska mytologin som tre systrar med kvinnohuvud och fågelkropp. Sirenen som gett namn till denna plats är Leucosia. Den romerske författaren Plinius den äldre, som skrev en encyklopedi, noterar att ”mitt emot Paestums bukt ligger Leucosia, som har fått sitt namn efter en siren som där ligger begravd”.

    Utanför udden finns en liten obebodd ö, där biologerna särskilt intresserat sig för den unika blå färgen hos öns små ödlor. Vi åker runt ön. Det är en fullständigt vindstilla dag. Jag ställer mig i fören. Havet ligger som en blank oändlig glasskiva framför mig. Jag tvekar ett ögonblick. Så tar jag språnget, plöjer Punta Licosas spegelblanka havsyta och försvinner ner i en annan dimension – det var sommarens skönaste bad! – precis som Dykarmannen för tvåtusen femhundra år sedan.

  • Apelsinblommornas Algarve

    Apelsinblommornas Algarve

    Här finns fler hotellrum och uthyrningslägenheter än i resten av landet. Med över tretusen soltimmar per år riskerar man knappast att får ledigheten bortregnad i Algarve. På Portugals sydvästra kust pendlar man ständigt mellan den ljuva doften av apelsinblommor och den av rödstekt turistfläsk.

    Hotell i Algarve

    Varningslampan vägrar slockna, så i skymningen svänger vi in på första mack. Men i stället för den väntade lukten av bensin och avgaser omsluts vi av ett osynligt, magiskt moln av väldoft. I apelsinodlingen intill lyser blommorna vita i dunklet. Det är en fröjd som följer resenären genom Algarve. På torgen, utmed gatorna, när man stannar vid en gammal tant som sitter vid vägen och säljer saftiga apelsiner i femkilospåse för fjorton kronor – varhelst man passerar kan man plötsligt smekas av den förföriska blomdoften.

    Att prata om dofter blir subjektivt och inte sällan kvalmigt sentimentalt. Det beror väl på att luktsinnet är direktkopplat till hjärnans känslocentrum, det är därför dofter så lätt väcker minnen och associationer. Men orden räcker liksom inte, doftbeskrivningar blir jämförelser – se bara hur vinprovare brottas med liknelser till läder och röda bär. Så hur doftar apelsinblomman?

    Sensuellt, skulle jag säga, med toner av gardenia och jasmin. Och så något annat, ordlöst, som föder en känsla som liknar den nordiska sommarnattens vemod: i skönheten finns ett bedrägligt löfte om det ouppnåeliga. Det tar emot att föreställa sig att något ont kan ske i doft av apelsinblom, men det kan det naturligtvis. Till exempel skulle hela macken kunna explodera i ett eldhav och förvandla oss till briketter när servicekillen bredvid pumpen tänder en cigarrett. Han förklarar lugnt att det inte är bilen det är fel på, utan varningslampan. Det är just vad vi vill höra. Så vi fortsätter västerut, mot solnedgångens kust.

    Solen, morerna och turisterna
    Apelsinblom är en av Algarves dofter, den av rödstekt turistfläsk en annan. Och så är det: här liksom nästan överallt där massturismen väller in är det ändå inte långt till något helt annat. Turismen, och EU- bidragen, är dock till stor del det som håller Algarve vid liv. Hälften av dem som har jobb arbetar på ett eller annat sätt i den så kallade besöksnäringen. Och vid sidan av turisterna finns de tiotusentals bofasta utlänningarna, inte minst tyska och brittiska pensionärer. Hos Lidl finns vin för en femma litern, så här räcker pengarna långt. Men det är inte bara kostnadsläget som drar, det är solen också. Den lyser tretusen trehundra timmar per år. Det är därför man norröver, i Serpa, nyligen invigde världens största solkraftverk med femtiotvå tusen vridbara solpaneler.

    Och bortom hotellkomplexen och semesterlägenheterna finns en storartad natur och en lång historia. Spåren av morernas över fem hundra år i södra Portugal är långt fler än kakelkonsten och skorstenarnas form. Redan namnet Algarve kommer från deras al-Gharb, ”väster”, och otaliga ortsnamn har också islamska rötter. Men de riktigt gamla byggnaderna är få. Somligt står kvar, som morernas borg i Silves, men ofta är det till synes åldriga byggt efter jordbävningen år 1755, den som lade både Lissabon och Algarve i ruiner. Vi fortsätter på den tättrafikerade kustvägen med nummer 125. Här gäller det att vara både nykter och klok, räknat per miljon invånare dör mer än dubbelt så många portugiser som svenskar i trafikolyckor. På den snabbare men tråkigare motorvägen A22 är maxfarten hundratjugo kilometer i timmen, men man blir raskt omkörd även när man håller hundrafyrtio.

    Vila Real de Santo António
    En gatstump in från marinan öppnar sig det stora torget med mönster av strålar från obelisken i mitten. Det är ett vackert stadsrum, omgivet av låga, vita byggnader, apelsinträd och kyrkan. Torget är uppkallat efter statsmannen markisen av Pombal, som på 1770-talet lät återuppföra Vila Real de Santo António som ett skrytbygge för att visa spanjorerna på andra sidan gränsfloden Guadiana. Han ritade också Baixaområdet i Lissabon, och genom att ge Vila Real ett rätlinjigt gatunät skilde han den från alla andra städer i Algarve. Vi följer floden upp till Alcoutim. Pastoralt är ordet: olivlundar, betande kor, ängar täckta av gula blommor. Ibland kan man få bevittna hur Guadiana blir mångalen på grund av tidvattnet och börjar flyta uppåt land mot Alentejo i stället för ut mot oceanen.

    restaurang

    Tavira
    Från Praça da República leder den gamla bron över floden Gilão som delar Tavira. Staden har en mycket lång historia, men trots vad som står i guideböckerna är nog bron snarare medeltida än från romarnas dagar. Salt har varit en huvudsak här i ett par tusen år, och fortfarande breder saltdammarna ut sig utanför stan. Kanske är Tavira kustens finaste stad, med tiotals kyrkor, borgen på höjden, vackra torg och trädgårdar och gränder att förlora sig i. Och så fiskrestaurangerna, naturligtvis. Läckra musslor som coquhillas och ameijoas, bläckfisk och räkor, och förutom de obligatoriska grillade sardinerna väljer man mellan tonfisk, makrill, svärdfisk, sjötunga, guldbraxen och en stor, god variant av ansjovis. Det mesta är kryddat med koriander.
    – Under högsäsongen har jag sex servitörer anställda, säger ägaren på Cad’Oro som nu själv serverar torta de laranja Algarvia, den saftiga apelsinkakan.

    Faro och Ria Formosa
    Såväl i den muromgärdade gamla staden som på shoppingstråken hör man storkar klappra med näbbarna uppe i de stora, risiga bona. Storkboet i katedralen räknas till stadens sevärdheter. Och trakterna kring Algarves huvudstad är populära bland fåglar. Utmed kusten nästan bort till spanska gränsen sträcker sig naturparken Ria Formosa, en labyrint av öar och halvöar med sanddyner, våtmarker, laguner, saltbassänger och vida, breda stränder. Mängder av fåglar häckar eller övervintrar, eller rastar under flytten mellan Afrika och Europa. För människor är flygplatsen utanför Faro porten till denna ljusa, varma kust. Vid bagagebandet tycks det som om varannan väska är en golfbag. Algarve är strösslat med golfbanor, en av de mest kända är Vale de Lobo vid den förnäma och tråkiga semesterorten med samma namn.

    Albufeira
    Att Algarve har fler hotellrum och semesterlägenheter än hela resten av Portugal är inte svårt att tro i Albufeiratrakten. Tidvis har exploateringen svämmat över alla bräddar, betong eller golfbanor täcker tidigare jordburksområden, byar har slukats av hotellkomplex och semesterlägenheter och kan finnas kvar som en turistpittoresk kärna någonstans i mitten. Britterna tittar på fotboll i tv på pubar som är minst lika mörka och unkna som hemma i Blackpool eller Newcastle.

    Bland bergen
    Om pubarna, de grälla souvenirerna och trafiken börjar kännas kvävande, då vänder man norrut mot bergen, mot Serra de Alcaria do Cume, Serra do Calderão eller Serra de Monchique. Där doftar luften av tall och eukalyptus och cistros, himlen är hög och sluttningarna färgas av ginst och ljung och lavendel. Man odlar oliv och mandel, johannesbröd, fikon och druvor. Och kork, naturligtvis. Det som ser ut som högar av benhud från flådda elefanter är i själva verket barkrullar på tork. De knotiga korkekarnas stammar kläs av vart nionde år. Och kring alltsammans välver sig den stora friden, med tysta byar som kanske inte finns på kartan. Det är mest äldre människor som syns, men jobb på kusten har lockat tillbaka en hel del utvandrade bybor.

    Vid vägskälet står fårade kvinnor med hatt på hucklet, mellan steniga åkerlappar kommer en man med en åsna och en skuttande vallhund. Mycket av det som kallas genuint eller traditionellt är här sådant som konserverats av fattigdom snarare än av nostalgi eller pietet. Det finns förstås undantag, som Caldas de Monchique, som varit kurort sedan romartiden. Kring källan har vuxit en lummig by med vackra byggnader, hotell och ett spa med mycket mellan behandling mot andningsbesvär och chokladterapi. Det låter som en aningen kinky kur, då kroppen förvandlas till en stor biskvi. Vinterapi finns också, men den är inte så enkel som att man tar sig tre glas vin och nickar till i skuggan.

    Lagos
    Henrik Sjöfararen, liksom så många andra, hade inga problem med att passionerat älska både Gud och guld. Han står staty på torget i Lagos, en mycket gammal stad som är mest känd för att ha hyst Europas första slavmarknad.

    Nu äter vi lunch på restaurang Navegadors lilla terrass strax intill den plats där många tusen människor byttes mot regales i den kommers som utgjorde en av de bestialiska baksidorna av historiska upptäcktsfärder och växande välstånd. Fiskebåtar kommer in i moln av måsar. Såväl fenicier som romare och morer värdesatte Lagos för den utmärkta hamnens skull. Lagos är en turistfälla, men en trivsam sådan. Om somrarna är det fullt ös på barerna, och staden har också en särskild lockelse på åldrade hippies. Här finns en gammal tradition av både etnisk och kulturell blandning. Se bara indianorkestern på torget som spelar Hotel California på panflöjt.

    Träd

    Cabo de São Vicente
    Sista biten ut mot Europas sydvästligaste spets går över en trädlös hed. Där borta reser sig fyren, män fiskar med spö från de sextio meter höga, lodräta klipporna där Atlantens vågor krossas. Den mobila korvkiosken drivs av ett tyskt par och heter Letzte Bratwurst vor Amerika, Sista korven före Amerika.

    Förr, innan man visste att Amerika fanns bortom horisonten, var detta en mycket laddad plats: den sista utposten i den kända världen. Ingen visste vad som väntade där ute – vidunder, ett ändlöst stup, eller skulle havet bli tjockflytande? De som småningom vågade sig ut skulle komma tillbaka med karavellerna fulla av guld och kryddor och slavar, och Portugal skulle bli Europas rikaste land.

    Solnedgångens kust
    Vägen ner till den lilla fiskehamnen i Arrifana stupar orimligt brant. På kajen ligger travar av tinor, fällor och burar som har det gemensamt att det ska vara lätt och lockande att ta sig in, men omöjligt att ta sig ut. Ungefär som med somliga erbjudanden om att köpa andelslägenhet på den soliga kusten i öster.

    På andra sidan udden lyser surfarnas favorit Praia da Arrifana gyllengul i eftermiddagsljuset. Den är bara en i en lång rad av magnifika stränder, som Praia do Amado, Praia da Bordeira och Praia de Monte Clérigo. Hela den vilda västkusten, från Cabo de São Vicente till Odeceixe uppe vid Alentejogränsen, är avsatt som naturpark. I stället för all inclusive-hotell, semestersovstäder eller industrier är det dramatiska sandstensklippor som reser sig vid havet. Och mellan dem dessa gyllene stränder.

    Vid de tyska husbilarna som står parkerade strax intill avgrunden klirrar det av glas. Det är dags för en sundowner, medan solen sväller och rodnar och sänker sig mot den väldiga oceanen som med undantag för Azorerna ligger tom och ödslig ända bort till Nya världens Washington DC.

  • Apelsinblommornas Algarve

    Apelsinblommornas Algarve

    Här finns fler hotellrum och uthyrningslägenheter än i resten av landet. Med över tretusen soltimmar per år riskerar man knappast att får ledigheten bortregnad i Algarve. På Portugals sydvästra kust pendlar man ständigt mellan den ljuva doften av apelsinblommor och den av rödstekt turistfläsk.

    Hotell i Algarve

    Varningslampan vägrar slockna, så i skymningen svänger vi in på första mack. Men i stället för den väntade lukten av bensin och avgaser omsluts vi av ett osynligt, magiskt moln av väldoft. I apelsinodlingen intill lyser blommorna vita i dunklet. Det är en fröjd som följer resenären genom Algarve. På torgen, utmed gatorna, när man stannar vid en gammal tant som sitter vid vägen och säljer saftiga apelsiner i femkilospåse för fjorton kronor – varhelst man passerar kan man plötsligt smekas av den förföriska blomdoften.

    Att prata om dofter blir subjektivt och inte sällan kvalmigt sentimentalt. Det beror väl på att luktsinnet är direktkopplat till hjärnans känslocentrum, det är därför dofter så lätt väcker minnen och associationer. Men orden räcker liksom inte, doftbeskrivningar blir jämförelser – se bara hur vinprovare brottas med liknelser till läder och röda bär. Så hur doftar apelsinblomman?

    Sensuellt, skulle jag säga, med toner av gardenia och jasmin. Och så något annat, ordlöst, som föder en känsla som liknar den nordiska sommarnattens vemod: i skönheten finns ett bedrägligt löfte om det ouppnåeliga. Det tar emot att föreställa sig att något ont kan ske i doft av apelsinblom, men det kan det naturligtvis. Till exempel skulle hela macken kunna explodera i ett eldhav och förvandla oss till briketter när servicekillen bredvid pumpen tänder en cigarrett. Han förklarar lugnt att det inte är bilen det är fel på, utan varningslampan. Det är just vad vi vill höra. Så vi fortsätter västerut, mot solnedgångens kust.

    Solen, morerna och turisterna
    Apelsinblom är en av Algarves dofter, den av rödstekt turistfläsk en annan. Och så är det: här liksom nästan överallt där massturismen väller in är det ändå inte långt till något helt annat. Turismen, och EU- bidragen, är dock till stor del det som håller Algarve vid liv. Hälften av dem som har jobb arbetar på ett eller annat sätt i den så kallade besöksnäringen. Och vid sidan av turisterna finns de tiotusentals bofasta utlänningarna, inte minst tyska och brittiska pensionärer. Hos Lidl finns vin för en femma litern, så här räcker pengarna långt. Men det är inte bara kostnadsläget som drar, det är solen också. Den lyser tretusen trehundra timmar per år. Det är därför man norröver, i Serpa, nyligen invigde världens största solkraftverk med femtiotvå tusen vridbara solpaneler.

    Och bortom hotellkomplexen och semesterlägenheterna finns en storartad natur och en lång historia. Spåren av morernas över fem hundra år i södra Portugal är långt fler än kakelkonsten och skorstenarnas form. Redan namnet Algarve kommer från deras al-Gharb, ”väster”, och otaliga ortsnamn har också islamska rötter. Men de riktigt gamla byggnaderna är få. Somligt står kvar, som morernas borg i Silves, men ofta är det till synes åldriga byggt efter jordbävningen år 1755, den som lade både Lissabon och Algarve i ruiner. Vi fortsätter på den tättrafikerade kustvägen med nummer 125. Här gäller det att vara både nykter och klok, räknat per miljon invånare dör mer än dubbelt så många portugiser som svenskar i trafikolyckor. På den snabbare men tråkigare motorvägen A22 är maxfarten hundratjugo kilometer i timmen, men man blir raskt omkörd även när man håller hundrafyrtio.

    Vila Real de Santo António
    En gatstump in från marinan öppnar sig det stora torget med mönster av strålar från obelisken i mitten. Det är ett vackert stadsrum, omgivet av låga, vita byggnader, apelsinträd och kyrkan. Torget är uppkallat efter statsmannen markisen av Pombal, som på 1770-talet lät återuppföra Vila Real de Santo António som ett skrytbygge för att visa spanjorerna på andra sidan gränsfloden Guadiana. Han ritade också Baixaområdet i Lissabon, och genom att ge Vila Real ett rätlinjigt gatunät skilde han den från alla andra städer i Algarve. Vi följer floden upp till Alcoutim. Pastoralt är ordet: olivlundar, betande kor, ängar täckta av gula blommor. Ibland kan man få bevittna hur Guadiana blir mångalen på grund av tidvattnet och börjar flyta uppåt land mot Alentejo i stället för ut mot oceanen.

    Tavira
    Från Praça da República leder den gamla bron över floden Gilão som delar Tavira. Staden har en mycket lång historia, men trots vad som står i guideböckerna är nog bron snarare medeltida än från romarnas dagar. Salt har varit en huvudsak här i ett par tusen år, och fortfarande breder saltdammarna ut sig utanför stan. Kanske är Tavira kustens finaste stad, med tiotals kyrkor, borgen på höjden, vackra torg och trädgårdar och gränder att förlora sig i. Och så fiskrestaurangerna, naturligtvis. Läckra musslor som coquhillas och ameijoas, bläckfisk och räkor, och förutom de obligatoriska grillade sardinerna väljer man mellan tonfisk, makrill, svärdfisk, sjötunga, guldbraxen och en stor, god variant av ansjovis. Det mesta är kryddat med koriander.
    – Under högsäsongen har jag sex servitörer anställda, säger ägaren på Cad’Oro som nu själv serverar torta de laranja Algarvia, den saftiga apelsinkakan.

    Faro och Ria Formosa
    Såväl i den muromgärdade gamla staden som på shoppingstråken hör man storkar klappra med näbbarna uppe i de stora, risiga bona. Storkboet i katedralen räknas till stadens sevärdheter. Och trakterna kring Algarves huvudstad är populära bland fåglar. Utmed kusten nästan bort till spanska gränsen sträcker sig naturparken Ria Formosa, en labyrint av öar och halvöar med sanddyner, våtmarker, laguner, saltbassänger och vida, breda stränder. Mängder av fåglar häckar eller övervintrar, eller rastar under flytten mellan Afrika och Europa. För människor är flygplatsen utanför Faro porten till denna ljusa, varma kust. Vid bagagebandet tycks det som om varannan väska är en golfbag. Algarve är strösslat med golfbanor, en av de mest kända är Vale de Lobo vid den förnäma och tråkiga semesterorten med samma namn.

    Albufeira
    Att Algarve har fler hotellrum och semesterlägenheter än hela resten av Portugal är inte svårt att tro i Albufeiratrakten. Tidvis har exploateringen svämmat över alla bräddar, betong eller golfbanor täcker tidigare jordburksområden, byar har slukats av hotellkomplex och semesterlägenheter och kan finnas kvar som en turistpittoresk kärna någonstans i mitten. Britterna tittar på fotboll i tv på pubar som är minst lika mörka och unkna som hemma i Blackpool eller Newcastle.

    Bland bergen
    Om pubarna, de grälla souvenirerna och trafiken börjar kännas kvävande, då vänder man norrut mot bergen, mot Serra de Alcaria do Cume, Serra do Calderão eller Serra de Monchique. Där doftar luften av tall och eukalyptus och cistros, himlen är hög och sluttningarna färgas av ginst och ljung och lavendel. Man odlar oliv och mandel, johannesbröd, fikon och druvor. Och kork, naturligtvis. Det som ser ut som högar av benhud från flådda elefanter är i själva verket barkrullar på tork. De knotiga korkekarnas stammar kläs av vart nionde år. Och kring alltsammans välver sig den stora friden, med tysta byar som kanske inte finns på kartan. Det är mest äldre människor som syns, men jobb på kusten har lockat tillbaka en hel del utvandrade bybor.

    Vid vägskälet står fårade kvinnor med hatt på hucklet, mellan steniga åkerlappar kommer en man med en åsna och en skuttande vallhund. Mycket av det som kallas genuint eller traditionellt är här sådant som konserverats av fattigdom snarare än av nostalgi eller pietet. Det finns förstås undantag, som Caldas de Monchique, som varit kurort sedan romartiden. Kring källan har vuxit en lummig by med vackra byggnader, hotell och ett spa med mycket mellan behandling mot andningsbesvär och chokladterapi. Det låter som en aningen kinky kur, då kroppen förvandlas till en stor biskvi. Vinterapi finns också, men den är inte så enkel som att man tar sig tre glas vin och nickar till i skuggan.

    Lagos
    Henrik Sjöfararen, liksom så många andra, hade inga problem med att passionerat älska både Gud och guld. Han står staty på torget i Lagos, en mycket gammal stad som är mest känd för att ha hyst Europas första slavmarknad.

    Nu äter vi lunch på restaurang Navegadors lilla terrass strax intill den plats där många tusen människor byttes mot regales i den kommers som utgjorde en av de bestialiska baksidorna av historiska upptäcktsfärder och växande välstånd. Fiskebåtar kommer in i moln av måsar. Såväl fenicier som romare och morer värdesatte Lagos för den utmärkta hamnens skull. Lagos är en turistfälla, men en trivsam sådan. Om somrarna är det fullt ös på barerna, och staden har också en särskild lockelse på åldrade hippies. Här finns en gammal tradition av både etnisk och kulturell blandning. Se bara indianorkestern på torget som spelar Hotel California på panflöjt.

    Cabo de São Vicente
    Sista biten ut mot Europas sydvästligaste spets går över en trädlös hed. Där borta reser sig fyren, män fiskar med spö från de sextio meter höga, lodräta klipporna där Atlantens vågor krossas. Den mobila korvkiosken drivs av ett tyskt par och heter Letzte Bratwurst vor Amerika, Sista korven före Amerika.

    Förr, innan man visste att Amerika fanns bortom horisonten, var detta en mycket laddad plats: den sista utposten i den kända världen. Ingen visste vad som väntade där ute – vidunder, ett ändlöst stup, eller skulle havet bli tjockflytande? De som småningom vågade sig ut skulle komma tillbaka med karavellerna fulla av guld och kryddor och slavar, och Portugal skulle bli Europas rikaste land.

    Solnedgångens kust
    Vägen ner till den lilla fiskehamnen i Arrifana stupar orimligt brant. På kajen ligger travar av tinor, fällor och burar som har det gemensamt att det ska vara lätt och lockande att ta sig in, men omöjligt att ta sig ut. Ungefär som med somliga erbjudanden om att köpa andelslägenhet på den soliga kusten i öster.

    På andra sidan udden lyser surfarnas favorit Praia da Arrifana gyllengul i eftermiddagsljuset. Den är bara en i en lång rad av magnifika stränder, som Praia do Amado, Praia da Bordeira och Praia de Monte Clérigo. Hela den vilda västkusten, från Cabo de São Vicente till Odeceixe uppe vid Alentejogränsen, är avsatt som naturpark. I stället för all inclusive-hotell, semestersovstäder eller industrier är det dramatiska sandstensklippor som reser sig vid havet. Och mellan dem dessa gyllene stränder.

    Vid de tyska husbilarna som står parkerade strax intill avgrunden klirrar det av glas. Det är dags för en sundowner, medan solen sväller och rodnar och sänker sig mot den väldiga oceanen som med undantag för Azorerna ligger tom och ödslig ända bort till Nya världens Washington DC.

  • Mallorcas bästa stränder

    Mallorcas bästa stränder

    En stillsam sträcka strand på massturismens ö. Är det möjligt? Absolut. Eva Brodin Kjeller guidar till Mallorcas bästa dopp.

    Hotell på Mallorca

    Mallorca är populärare än någonsin. Sägs det varje år. Sedan chartertidernas begynnelse. Märkligt nog är Mallorca dessutom fortfarande ett lika härligt resmål som någonsin, även om det i ärlighetens namn blivit väl dyrt att turista här. Men kostar det så smakar det. Några av Medelhavets bästa hotell, restauranger och nattklubbar i kombination med en lyxyachtflotta i världsklass gör Mallorca till en fullserviceö för krävande jetsettare. Och för oss som gillar att få valuta för pengarna.

    Att det är extremt mycket folk på turistorterna under högsäsong gör inte så mycket. Dels kan man åka under lågsäsong, dels finns det en mängd boendealternativ i stillsam miljö på landsbygden. Allt fler väljer att hyra eget hus utanför tätorterna eller bor på lantgård, finca. Oavsett var man bor är det i princip nödvändigt med hyrbil för att få ut det mesta av Mallorca. De bästa stränderna är oexploaterade och ligger gömda mellan klippor eller sanddyner, till och med i juli och augusti hittar vi folktomma stränder bara en timmes bilresa från Palma. På Cala Murta på Cap de Formentor är det inte mer än tio personer och två lyxyachter vid vårt besök.

    För Palmaborna är resten av Mallorca som en sorts förort dit man framför allt beger sig för två saker: bad och mat. På helgerna är det inte helt sällan bilkö på motorvägarna både österut och västerut när lokalbefolkningen sent på eftermiddagen – inte före tre – är på väg till sina favoritrestauranger för en långdragen fisklunch. Badar gör man efteråt, när solen börjar gå ner och det blir någon grad svalare på stranden.

    Bästa fisklunchen fick vi vid saltvattenpoolen på Cala Conills i Sant Elm. 800 kronor för två personer – men för vinkokta musslor, räkor i vitlöksolja, grillad sjötunga, en mjäll bläckfisk och en större mängd kalla öl känns det billigt. Men gå för all del inte över ön efter vatten. Den som har sitt boende inne i Palma och tycker att det är för knöligt att ständigt leta parkering har numera härliga stränder på promenadavstånd. Följ cykelbanan ett par kilometer österut från katedralen och ta lunch med siesta på någon av de nyanlagda citystränderna strax före charmiga förorten El Molinar. Efter de senaste årens genomgripande uppfräschning av det här området är Platja de Can Pere Antoni faktiskt en av de bättre stränderna på Mallorca. Även om det här, precis som i hela Palmabukten, kan bli grumligt och skräpigt i vattnet vid pålandsvind. Dessutom är det förvånansvärt folktomt här, även under högsäsong. Mycket mer avkopplande än de hajpade strandklubbarna Puro Beach i Can Pastilla och Virtual Club i Illetas som med trendig personal och heta dj:er gör sig bättre för party än badsiesta. Här nedan listar RES de tio bästa badutflykterna på Mallorca.

    Cala S’Almonia, Santanyi
    På östkusten utanför småstaden Santanyi ligger flera vackra sandstränder som kristallklara laguner inbäddade bland skyddande klippor. Dels Cala Llombards som är bekväm eftersom man kan köra bil ända ner och som har en strandkiosk som tyvärr är svindyr (en läsk kostar 30 kronor). Och dels Cala Mondrag som är så härlig under lågsäsong att man snabbt bestämmer sig för att stanna över natten på hotellet Playa Mondrago. Men allra bäst – och med minst folk – är Cala S’Almonia. Det tar tjugo minuter att gå ner till stranden från vägen. Ingen kiosk, ta med picknick från Santanyi. Följ skyltarna från Santanyi mot Llombards och sedan vidare mot S’Almonia. Det tar cirka en timme att köra från Palma.

    Sant Elm, Andratx
    Längst ut på västra udden efter en lagom slingrig bergsväg à la italienska Amalfikusten ligger mysiga miniorten Sant Elm med fin sandstrand nedanför en promenadväg. Bästa platsen för lunch med bad är Restaurante Cala Conills som ligger så långt uppåt och österut man kan komma i Sant Elm. Gå mot vattnet från den stora parkeringen under träden och ta väster upp för backen. Möjligen går det att hitta parkering längs vägen under vardagar på lågsäsong men det är inte värt att ens leta under helger på sommaren. Krogen ligger avskilt i en bildskön klippvik och har – förutom riktigt bra fisk och skaldjur – också en saltvattenpool där man kan hyra solstol för 50 kronor om man kommer riktigt tidigt. Det är nödvändigt att boka bord för såväl lunch som middag under högsäsong. Varmrätter som grillad sjötunga eller bläckfisk kostar kring 175–200 kronor.

    Restaurante Cala Conills
    Adress: Cala Conills, Sant Elm
    Tel. +34-971-23 91 86
    www.todoesp.es/cala-conills

    Playa de Ciudad Jardin, Ciudad Jardin
    Ciudad Jardin är en sofistikerad förort tio minuters bilresa öster om Palma och det kryllar av bra krogar i kvarteren ovanför den långa sandstranden. Mest känd är kanske paellarestaurangen El Bungalow vid vattnet. Här är det i princip alltid fullbokat så ring för bord någon vecka innan. Ett kvarter upp ligger öns flottare fisk- och skaldjursrestauranger vägg i vägg. Can Fernando är en av de mest välrekommenderade vilket också märks på priserna. Mer prisvärd är Bonsol med krispiga linnedukar och vänlig service, de har också till skillnad från Casa Fernando öppet för lunch. Det finns även en extremt billig köttkrog ett stenkast nordöst från stranden. Fråga efter Grill Fonoll och kom redan vid 19.00 eller var beredd på att köa för träkollsgrillat och sangria. Under hundralappen per person. Playa de Ciudad är bekvämt välorganiserad med solstolar och duschar och faktiskt rätt folktom på vardagar även under högsäsong. Men som med alla andra stränder i stan händer det att vattnet ibland blir grumligt och skräpigt på grund av vindarna.

    El Bungalow
    Adress: Esculls 2, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-26 27 38

    Casa Fernando
    Adress: Trafalgar 27, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-26 54 17

    Bonsol
    Adress: Illa de Xipre 35B, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-49 23 63

    Grill Fonoll
    Adress: Calle Fonoll 28, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-26 12 17

    Cala Murta, Cap de Formentor
    Nästan längst ut på natursköna udden Cap de Formentor ligger en liten stenstrand med kristallklart vatten. Det finns en skylt ner mot höger en kvarts bilfärd efter proppfulla sandstranden Playa de Formentor. Parkera uppe på vägen och promenera tjugo minuter ner till stranden. Det finns en grind där det står att det är förbjudet att gå in, de hotar inte bara med hund utan även med att det pågår jakt(!). Men folk går in. Även om det inte är särskilt många som hittar hit. Det ligger en camping uppe vid vägen där det ibland är sommarkollo, så har man otur är det ett helt gäng ungar ute och paddlar i viken. Normalt är det aldrig mer än tio personer här ens i augusti, men det brukar finnas ett par lyxkryssare i bukten att vila ögonen på. Ta med madrass, parasoll, mat och dryck för en härlig heldag. Picknick handlas med fördel i Pollença.

    Hotel Bendinat, Illetas
    I det fashionabla miljonvillaområdet Bendinat mellan partystranden Illetas och lyxyachthamnen Puerto Portals sydväst om Palma ligger det här charmiga hotellet som är något av en klassiker bland dem som vill bo nära Palma men ändå njuta av lugn och ro. Boka bord för lunch på hotellets skuggiga restaurangterrass och smyg sedan ner och utnyttja hotellets solsängar som står utplacerade bland klippor och buskar. Klippbad.

    Ett annat läckert hotell med god mat och klippbad är femstjärniga Maricel som ligger strax söder om Cala Major. De har ett underbart open air-spa i valven under gourmetrestaurangen, båda är öppna även för andra än hotellgäster. Men en heldag på Maricel blir betydligt dyrare än på Bendinat. Hotellen ligger en knapp mil utanför Palma men det kan ta rätt lång tid att komma hit, dels är det ofta bilkö på kustvägen mellan Palma och Palmanova, dels är det svårt att hitta parkering. Men inte lika svårt som i glassiga Puerto Portals vars strand är samlingsplats för lokala brats.

    Hotel Bendinat
    Adress: Calle Andres Ferret Sobral 1, Portals Nous, Calvia
    Tel. +34-971-67 57 25
    Pris dubbelrum: mellan 190 och 280 euro, bungalow mellan 252 och 336 euro
    Lediga rum & priser
     

    Hospes Maricel
    Adress: Carretera d’Andratx 11, Calvia
    Tel. +34-971-70 77 44
    Pris dubbelrum: mellan 250 och 370 euro, sviter med terrass 480 till 700 euro
    Lediga rum & priser
     

     

    Platja des Carbo/Platja des Caragol, Cap de ses Salines
    Mellan Colonia de Sant Jordi och Cap de ses Salines stäcker sig flera långa sandstränder med lika kristallklart vatten som mer kända Es Trenc men med betydligt mindre folk. Carbo ligger tvärs över viken från Colonia de Sant Jordi och är lätt att nå med bil så här kan det kan också bli ganska trångt bland sanddynerna en het julihelg. För mer avskilt bad kör ner till Cap de ses Salines och parkera där vägen tar slut. Därifrån är det tjugo minuters promenad för att komma ner till Caragol. Lunch äts med fördel i Colonia de Sant Jordi. Längs Ingeniero Gabriel Roca i centrum några kvarter upp från hamnen ligger flera enkla restauranger som serverar klassiskt spanska trerättersluncher med vin för runt 75 kronor. Till Caragol rekommenderas picknick.

    Es Comu de Muro, Alcudia
    Till och med i turisttäta Alcudia kan man hitta en stillstam strandsträcka även om det kanske inte är precis folktomt under sommarhelger. Många Mallorcakännare tycker att det här är en av öns bästa badplatser. Platja de Muro är den delen av Alcudiastranden som ligger bland sanddynerna längst ner mot Can Picafort rakt ner från samhället Muro. Kör mot Can Picafort och parkera bilen vid vägen cirka en kilometer efter Hotel Viva Bahia. Gå genom pinjeskogen och du kommer till strandens mest orörda del. Ta med picknick. Den som kör hit från Palma kan kombinera utflykten med ett shoppingstopp i Inca. Här ligger flera stora outletbutiker och dessutom öns mest anrika vingård Son Bordils (www.sonbordils.es). Ett av deras bästa sägs vara en cabernet sauvignon från 2003. Köp vinet på återvägen om du inte har en kylväska att lägga det i. Ett prisvärt mattips i Alcudia är tapasbaren Casa Gallega nere vid kyrkan i hamnen som har dagens meny för tolv euro.

    Casa Gallega
    Adress: Calle Hostelería, Puerto de Alcudia
    Tel. +34-971-54 51 79

    Finca Son Bordils
    Adress: Apartado Postal 545, Carretera Inca-Sineu (km 4,1)
    Tel. +34-971-18 22 00

    Platja de Can Pere Antoni, Es Molinar
    Den här nyanlagda och förvånansvärt folktomma citybeachen ligger på promenadavstånd från katedralen inne Palma. Perfekt för citygänget som inte vill köra bil kors och tvärs över ön för ett eftermiddagsdopp utan bara vill släntra ner på stranden för en kort siesta. Vid den första delen av stranden (närmast stan) är det ofta scenbygge på gång under sommaren (här uppträdde Paris Hilton när hon besökte Palma förra sommaren). Gå hellre någon kilometer längre bort till den delen som skyddas från stora vägen av det nybyggda, flotta lägenhetskomplexet. I markplan finns några hyfsade krogar med uteservering mot cykelbanan och havet. Diablito har texmex, pasta och pizza för den som tröttnat på paella och grillad fisk. Även take away. Det finns dusch på stranden för den som vill fortsätta direkt från solnedgång till middag. Bara en kort bit öster ut, i bukten efter hotellet Portixol i funkiga förorten El Molinar, ligger ännu fler bra krogar längs kustvägen. Testa gormettapas på Minimar eller asiatiskt på Bar,co. Avsluta med drinkar på cocktailbaren Kaskai.

    Diablito
    Adress: Paseo del Portixol 5, Es Molinar
    Tel. +34-971-42 00 42

    Minimar
    Adress: Vicari Joaquim Fuster 67, Es Molinar
    Tel. +34-971-24 86 04

    Bar,co
    Adress: Vicari Joaquim Fuster 83, Es Molinar
    Tel. +34-971-24 86 85

    Cala Deia, norra kusten
    Cala Deia är förmodligen den mest hajpade utflykten på Mallorca men det är troligt att den som åkt hit en gång under högsäsong inte gör om det. Den smala stenstranden – liksom strandrestaurangen ovanför – är ständigt proppfull. Dessutom blir nordvästkustens slingringa serpentinvägar ännu otäckare när det är mycket trafik. Men visst – vyerna tar andan ur en. Om det är den effekten man vill uppnå. Men det bästa sättet att se den här kusten är tveklöst med båt från Port de Sóller. Den mest bildsköna stranden utanför Sollér är dock inte Cala Deia utan Cala Tuent, en sandstrand insprängd bland klippformationer som är en av de mest populära vykortsbilderna på Mallorca. Vägen dit? Packa spypåse. Ett mer behagligt sätt att uppleva hårnålskusten är att ta en drink med tilltugg i solnedgång på fincan Ca’s Xorc som ligger på en brant bergvägg mellan Deia och Sóller. Fantastisk utsikt över bukten.

    Ca’s Xorc
    Adress: Carretera de Deia (km 56,1)
    Tel. +34-971-63 82 80
    Pris dubbelrum: 180 till 300 euro
    Lediga rum & priser
     

    Es Trenc, Sa Rapita
    Milslång, naturskön, kritvit och mjölmjuk sandstrand med rent, kristallklart vatten en dryg halvtimme öster om Palmas flygplats. Flera strandserveringar och dessutom gott om parkeringsplatser (för 6 euro/dag). Inte konstigt att det är så förbaskat mycket folk här hela sommaren. Påminner faktiskt en hel del om Playa del Americas på Gran Canaria (minus bildskön öken) och den som åker hit med små barn bör ge dem armband med ett mobilnummer så att föräldrarna kan hittas i folkmassan. Den minst trånga delen av Es Trenc är den västra delen mellan Sa Rapita och Punta Plana direkt söder om jordbrukssamhället Campos. Som för övrigt är ett kul stopp på vägen för inredningsintresserade. Campos har under de senaste åren blivit något av ett heminredningscentrum på ön med flera inredningsbutiker, exempelvis Meridiano (möbler) och Huguet (kakelfabrik). Det är vid saltfälten på väg ner mot Es Trenc som Mallorcas mest populära gourmetsalt tillverkas, Flor de Sal D’Es Trenc. I området ligger också flera charmiga fincor som erbjuder både rum och mat, exempelvis S’Hort Gran D’Es Palmer.

    Meridiano
    Adress: Palma-Santanyi (km 6)
    Tel. +34-971-65 28 88
    www.meridiano-mallorca.com

    Huguet
    Adress: Cami de Ciutat Vell, Campos
    Tel. +34-971-65 06 09
    www.huguetmallorca.com

    S’Hort Gran D’Es Palmer
    Adress: Cami des Palmer (km 4,5)
    Tel. +34-971-65 13 50
    www.shortgrandespalmer.com

  • Mallorcas bästa stränder

    Mallorcas bästa stränder

    En stillsam sträcka strand på massturismens ö. Är det möjligt? Absolut. Eva Brodin Kjeller guidar till Mallorcas bästa dopp.

    Hotell på Mallorca

    Mallorca är populärare än någonsin. Sägs det varje år. Sedan chartertidernas begynnelse. Märkligt nog är Mallorca dessutom fortfarande ett lika härligt resmål som någonsin, även om det i ärlighetens namn blivit väl dyrt att turista här. Men kostar det så smakar det. Några av Medelhavets bästa hotell, restauranger och nattklubbar i kombination med en lyxyachtflotta i världsklass gör Mallorca till en fullserviceö för krävande jetsettare. Och för oss som gillar att få valuta för pengarna.

    Att det är extremt mycket folk på turistorterna under högsäsong gör inte så mycket. Dels kan man åka under lågsäsong, dels finns det en mängd boendealternativ i stillsam miljö på landsbygden. Allt fler väljer att hyra eget hus utanför tätorterna eller bor på lantgård, finca. Oavsett var man bor är det i princip nödvändigt med hyrbil för att få ut det mesta av Mallorca. De bästa stränderna är oexploaterade och ligger gömda mellan klippor eller sanddyner, till och med i juli och augusti hittar vi folktomma stränder bara en timmes bilresa från Palma. På Cala Murta på Cap de Formentor är det inte mer än tio personer och två lyxyachter vid vårt besök.

    För Palmaborna är resten av Mallorca som en sorts förort dit man framför allt beger sig för två saker: bad och mat. På helgerna är det inte helt sällan bilkö på motorvägarna både österut och västerut när lokalbefolkningen sent på eftermiddagen – inte före tre – är på väg till sina favoritrestauranger för en långdragen fisklunch. Badar gör man efteråt, när solen börjar gå ner och det blir någon grad svalare på stranden.

    Bästa fisklunchen fick vi vid saltvattenpoolen på Cala Conills i Sant Elm. 800 kronor för två personer – men för vinkokta musslor, räkor i vitlöksolja, grillad sjötunga, en mjäll bläckfisk och en större mängd kalla öl känns det billigt. Men gå för all del inte över ön efter vatten. Den som har sitt boende inne i Palma och tycker att det är för knöligt att ständigt leta parkering har numera härliga stränder på promenadavstånd. Följ cykelbanan ett par kilometer österut från katedralen och ta lunch med siesta på någon av de nyanlagda citystränderna strax före charmiga förorten El Molinar. Efter de senaste årens genomgripande uppfräschning av det här området är Platja de Can Pere Antoni faktiskt en av de bättre stränderna på Mallorca. Även om det här, precis som i hela Palmabukten, kan bli grumligt och skräpigt i vattnet vid pålandsvind. Dessutom är det förvånansvärt folktomt här, även under högsäsong. Mycket mer avkopplande än de hajpade strandklubbarna Puro Beach i Can Pastilla och Virtual Club i Illetas som med trendig personal och heta dj:er gör sig bättre för party än badsiesta. Här nedan listar RES de tio bästa badutflykterna på Mallorca.

    Cala S’Almonia, Santanyi
    På östkusten utanför småstaden Santanyi ligger flera vackra sandstränder som kristallklara laguner inbäddade bland skyddande klippor. Dels Cala Llombards som är bekväm eftersom man kan köra bil ända ner och som har en strandkiosk som tyvärr är svindyr (en läsk kostar 30 kronor). Och dels Cala Mondrag som är så härlig under lågsäsong att man snabbt bestämmer sig för att stanna över natten på hotellet Playa Mondrago. Men allra bäst – och med minst folk – är Cala S’Almonia. Det tar tjugo minuter att gå ner till stranden från vägen. Ingen kiosk, ta med picknick från Santanyi. Följ skyltarna från Santanyi mot Llombards och sedan vidare mot S’Almonia. Det tar cirka en timme att köra från Palma.

    Sant Elm, Andratx
    Längst ut på västra udden efter en lagom slingrig bergsväg à la italienska Amalfikusten ligger mysiga miniorten Sant Elm med fin sandstrand nedanför en promenadväg. Bästa platsen för lunch med bad är Restaurante Cala Conills som ligger så långt uppåt och österut man kan komma i Sant Elm. Gå mot vattnet från den stora parkeringen under träden och ta väster upp för backen. Möjligen går det att hitta parkering längs vägen under vardagar på lågsäsong men det är inte värt att ens leta under helger på sommaren. Krogen ligger avskilt i en bildskön klippvik och har – förutom riktigt bra fisk och skaldjur – också en saltvattenpool där man kan hyra solstol för 50 kronor om man kommer riktigt tidigt. Det är nödvändigt att boka bord för såväl lunch som middag under högsäsong. Varmrätter som grillad sjötunga eller bläckfisk kostar kring 175–200 kronor.

    Restaurante Cala Conills
    Adress: Cala Conills, Sant Elm
    Tel. +34-971-23 91 86
    www.todoesp.es/cala-conills

    Playa de Ciudad Jardin, Ciudad Jardin
    Ciudad Jardin är en sofistikerad förort tio minuters bilresa öster om Palma och det kryllar av bra krogar i kvarteren ovanför den långa sandstranden. Mest känd är kanske paellarestaurangen El Bungalow vid vattnet. Här är det i princip alltid fullbokat så ring för bord någon vecka innan. Ett kvarter upp ligger öns flottare fisk- och skaldjursrestauranger vägg i vägg. Can Fernando är en av de mest välrekommenderade vilket också märks på priserna. Mer prisvärd är Bonsol med krispiga linnedukar och vänlig service, de har också till skillnad från Casa Fernando öppet för lunch. Det finns även en extremt billig köttkrog ett stenkast nordöst från stranden. Fråga efter Grill Fonoll och kom redan vid 19.00 eller var beredd på att köa för träkollsgrillat och sangria. Under hundralappen per person. Playa de Ciudad är bekvämt välorganiserad med solstolar och duschar och faktiskt rätt folktom på vardagar även under högsäsong. Men som med alla andra stränder i stan händer det att vattnet ibland blir grumligt och skräpigt på grund av vindarna.

    El Bungalow
    Adress: Esculls 2, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-26 27 38

    Casa Fernando
    Adress: Trafalgar 27, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-26 54 17

    Bonsol
    Adress: Illa de Xipre 35B, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-49 23 63

    Grill Fonoll
    Adress: Calle Fonoll 28, Ciudad Jardin
    Tel. +34-971-26 12 17

    Cala Murta, Cap de Formentor
    Nästan längst ut på natursköna udden Cap de Formentor ligger en liten stenstrand med kristallklart vatten. Det finns en skylt ner mot höger en kvarts bilfärd efter proppfulla sandstranden Playa de Formentor. Parkera uppe på vägen och promenera tjugo minuter ner till stranden. Det finns en grind där det står att det är förbjudet att gå in, de hotar inte bara med hund utan även med att det pågår jakt(!). Men folk går in. Även om det inte är särskilt många som hittar hit. Det ligger en camping uppe vid vägen där det ibland är sommarkollo, så har man otur är det ett helt gäng ungar ute och paddlar i viken. Normalt är det aldrig mer än tio personer här ens i augusti, men det brukar finnas ett par lyxkryssare i bukten att vila ögonen på. Ta med madrass, parasoll, mat och dryck för en härlig heldag. Picknick handlas med fördel i Pollença.

    Hotel Bendinat, Illetas
    I det fashionabla miljonvillaområdet Bendinat mellan partystranden Illetas och lyxyachthamnen Puerto Portals sydväst om Palma ligger det här charmiga hotellet som är något av en klassiker bland dem som vill bo nära Palma men ändå njuta av lugn och ro. Boka bord för lunch på hotellets skuggiga restaurangterrass och smyg sedan ner och utnyttja hotellets solsängar som står utplacerade bland klippor och buskar. Klippbad.

    Ett annat läckert hotell med god mat och klippbad är femstjärniga Maricel som ligger strax söder om Cala Major. De har ett underbart open air-spa i valven under gourmetrestaurangen, båda är öppna även för andra än hotellgäster. Men en heldag på Maricel blir betydligt dyrare än på Bendinat. Hotellen ligger en knapp mil utanför Palma men det kan ta rätt lång tid att komma hit, dels är det ofta bilkö på kustvägen mellan Palma och Palmanova, dels är det svårt att hitta parkering. Men inte lika svårt som i glassiga Puerto Portals vars strand är samlingsplats för lokala brats.

    Hotel Bendinat
    Adress: Calle Andres Ferret Sobral 1, Portals Nous, Calvia
    Tel. +34-971-67 57 25
    Pris dubbelrum: mellan 190 och 280 euro, bungalow mellan 252 och 336 euro
    Lediga rum & priser
     

    Hospes Maricel
    Adress: Carretera d’Andratx 11, Calvia
    Tel. +34-971-70 77 44
    Pris dubbelrum: mellan 250 och 370 euro, sviter med terrass 480 till 700 euro
    Lediga rum & priser
     

     

    Platja des Carbo/Platja des Caragol, Cap de ses Salines
    Mellan Colonia de Sant Jordi och Cap de ses Salines stäcker sig flera långa sandstränder med lika kristallklart vatten som mer kända Es Trenc men med betydligt mindre folk. Carbo ligger tvärs över viken från Colonia de Sant Jordi och är lätt att nå med bil så här kan det kan också bli ganska trångt bland sanddynerna en het julihelg. För mer avskilt bad kör ner till Cap de ses Salines och parkera där vägen tar slut. Därifrån är det tjugo minuters promenad för att komma ner till Caragol. Lunch äts med fördel i Colonia de Sant Jordi. Längs Ingeniero Gabriel Roca i centrum några kvarter upp från hamnen ligger flera enkla restauranger som serverar klassiskt spanska trerättersluncher med vin för runt 75 kronor. Till Caragol rekommenderas picknick.

    Es Comu de Muro, Alcudia
    Till och med i turisttäta Alcudia kan man hitta en stillstam strandsträcka även om det kanske inte är precis folktomt under sommarhelger. Många Mallorcakännare tycker att det här är en av öns bästa badplatser. Platja de Muro är den delen av Alcudiastranden som ligger bland sanddynerna längst ner mot Can Picafort rakt ner från samhället Muro. Kör mot Can Picafort och parkera bilen vid vägen cirka en kilometer efter Hotel Viva Bahia. Gå genom pinjeskogen och du kommer till strandens mest orörda del. Ta med picknick. Den som kör hit från Palma kan kombinera utflykten med ett shoppingstopp i Inca. Här ligger flera stora outletbutiker och dessutom öns mest anrika vingård Son Bordils (www.sonbordils.es). Ett av deras bästa sägs vara en cabernet sauvignon från 2003. Köp vinet på återvägen om du inte har en kylväska att lägga det i. Ett prisvärt mattips i Alcudia är tapasbaren Casa Gallega nere vid kyrkan i hamnen som har dagens meny för tolv euro.

    Casa Gallega
    Adress: Calle Hostelería, Puerto de Alcudia
    Tel. +34-971-54 51 79

    Finca Son Bordils
    Adress: Apartado Postal 545, Carretera Inca-Sineu (km 4,1)
    Tel. +34-971-18 22 00

    Platja de Can Pere Antoni, Es Molinar
    Den här nyanlagda och förvånansvärt folktomma citybeachen ligger på promenadavstånd från katedralen inne Palma. Perfekt för citygänget som inte vill köra bil kors och tvärs över ön för ett eftermiddagsdopp utan bara vill släntra ner på stranden för en kort siesta. Vid den första delen av stranden (närmast stan) är det ofta scenbygge på gång under sommaren (här uppträdde Paris Hilton när hon besökte Palma förra sommaren). Gå hellre någon kilometer längre bort till den delen som skyddas från stora vägen av det nybyggda, flotta lägenhetskomplexet. I markplan finns några hyfsade krogar med uteservering mot cykelbanan och havet. Diablito har texmex, pasta och pizza för den som tröttnat på paella och grillad fisk. Även take away. Det finns dusch på stranden för den som vill fortsätta direkt från solnedgång till middag. Bara en kort bit öster ut, i bukten efter hotellet Portixol i funkiga förorten El Molinar, ligger ännu fler bra krogar längs kustvägen. Testa gormettapas på Minimar eller asiatiskt på Bar,co. Avsluta med drinkar på cocktailbaren Kaskai.

    Diablito
    Adress: Paseo del Portixol 5, Es Molinar
    Tel. +34-971-42 00 42

    Minimar
    Adress: Vicari Joaquim Fuster 67, Es Molinar
    Tel. +34-971-24 86 04

    Bar,co
    Adress: Vicari Joaquim Fuster 83, Es Molinar
    Tel. +34-971-24 86 85

    Cala Deia, norra kusten
    Cala Deia är förmodligen den mest hajpade utflykten på Mallorca men det är troligt att den som åkt hit en gång under högsäsong inte gör om det. Den smala stenstranden – liksom strandrestaurangen ovanför – är ständigt proppfull. Dessutom blir nordvästkustens slingringa serpentinvägar ännu otäckare när det är mycket trafik. Men visst – vyerna tar andan ur en. Om det är den effekten man vill uppnå. Men det bästa sättet att se den här kusten är tveklöst med båt från Port de Sóller. Den mest bildsköna stranden utanför Sollér är dock inte Cala Deia utan Cala Tuent, en sandstrand insprängd bland klippformationer som är en av de mest populära vykortsbilderna på Mallorca. Vägen dit? Packa spypåse. Ett mer behagligt sätt att uppleva hårnålskusten är att ta en drink med tilltugg i solnedgång på fincan Ca’s Xorc som ligger på en brant bergvägg mellan Deia och Sóller. Fantastisk utsikt över bukten.

    Ca’s Xorc
    Adress: Carretera de Deia (km 56,1)
    Tel. +34-971-63 82 80
    Pris dubbelrum: 180 till 300 euro
    Lediga rum & priser
     

    Es Trenc, Sa Rapita
    Milslång, naturskön, kritvit och mjölmjuk sandstrand med rent, kristallklart vatten en dryg halvtimme öster om Palmas flygplats. Flera strandserveringar och dessutom gott om parkeringsplatser (för 6 euro/dag). Inte konstigt att det är så förbaskat mycket folk här hela sommaren. Påminner faktiskt en hel del om Playa del Americas på Gran Canaria (minus bildskön öken) och den som åker hit med små barn bör ge dem armband med ett mobilnummer så att föräldrarna kan hittas i folkmassan. Den minst trånga delen av Es Trenc är den västra delen mellan Sa Rapita och Punta Plana direkt söder om jordbrukssamhället Campos. Som för övrigt är ett kul stopp på vägen för inredningsintresserade. Campos har under de senaste åren blivit något av ett heminredningscentrum på ön med flera inredningsbutiker, exempelvis Meridiano (möbler) och Huguet (kakelfabrik). Det är vid saltfälten på väg ner mot Es Trenc som Mallorcas mest populära gourmetsalt tillverkas, Flor de Sal D’Es Trenc. I området ligger också flera charmiga fincor som erbjuder både rum och mat, exempelvis S’Hort Gran D’Es Palmer.

    Meridiano
    Adress: Palma-Santanyi (km 6)
    Tel. +34-971-65 28 88
    www.meridiano-mallorca.com

    Huguet
    Adress: Cami de Ciutat Vell, Campos
    Tel. +34-971-65 06 09
    www.huguetmallorca.com

    S’Hort Gran D’Es Palmer
    Adress: Cami des Palmer (km 4,5)
    Tel. +34-971-65 13 50
    www.shortgrandespalmer.com

  • En makalös manick

    Redan vid incheckningen går allt fel. Den lilla apparaten som ska knipsa av platsbokningsdelen från biljetten bryter omedelbart ihop. Alla flygrädda börjar kallsvettas. Varför fungerar aldrig väldens enklaste pryl? RES går till botten med problemet.

    Ögonblicket är inte det psykologiskt bästa. När man står där i kön vid gaten, redo att boarda planet, så händer det någonting längre fram. Uppgivna suckar, ett irriterat mummel – maskinen som knipsar av biljetten innan man stiger på planet har gått sönder. Igen. Det sista man vill se innan man kliver på en plåtburk som ska ta en tusentals meter upp i luften är teknik som fallerar. En överraskning lika ovälkommen och återkommande som JAS-krascher. Och det handlar inte om någon avancerad jetmotor, utan om en apparat som knipsar av den lilla stumpen på din biljett som anger platsnumret. I det läget förhindrar inte ens Sällskapsresan-Oles godmodiga norska Stig Helmer från att kissa ner sig av rädsla.
    – För vissa personer kanske just biljettmaskinens funktion är viktig, och krångel skapar ökad oro, bekräftar psykologen Robert Lindwall som arbetat mycket med flygrädsla. Andra kanske är så rädda att de inte uppmärksammar det problemet, men berörs illa av stressad personal eller annat som inte har med teknik att göra.

    Som om inte incheckningsprocessen var ovärdig ändå, där man står i en svettig skock semesterfår och trängs för att få komma ombord på planet. När kön sniglar sig fram i vanliga fall tar den obönhörligen totalstopp när maskinen brakar samman, vilket den gör efter att en sisådär tio personer passerat. Vi andra blir kvar i svettskocken, medan personalen alltid blir lika förvånade över incidenten som stockholmare blir av det första snöfallet. Debaclet slutar oftast med att personalen får riva av biljetterna manuellt.
    Det här händer i stort sett alltid när RES-redaktionen är på resande fot. Och det är kanske inte ett problem som Dagens Nyheter skriver eftertänksamma ledare om, eller som får Janne Josefsson att jaga gråtande socialchefer hem till mamma. Men det är likväl ett problem, en av dessa tusen vardagstrassligheter som sakta får en att mista viljan att leva. Någon måste stå till svars!

    Ingen annan verkar vara intresserad av att få maskinerna utbytta, få fart på kön igen, så därför ringde RES upp Luftfartsverket för att leta upp några lämpliga syndabockar.
    – Nej, jag har aldrig hört någonting om detta. Vi har inte fått några klagomål vad jag vet, säger Paula Svanqvist.

    Vi hör inte ett uns av det skräckslagna darr på rösten som finns när Uppdrag granskning ringer upp för att ställa till rätta orättvisor i samhället. Något säger oss att LFV inte tar oss på allvar. Men LFV ber om att få återkomma, och vi föreställer oss gärna att de håller ett panikmöte om hur de ska kunna mörka detta missförhållande från medierna och rädda sina jobb. När LFV nästa dag ringer upp förväntar vi oss en elaborerad cover up:
    – Jag måste ändra mig. Det har varit problem på svenska flygplatser. Maskinerna heter boarding gate reader, och det har faktiskt varit problem med dem. Det är separeringsmomentet i maskinen som inte fungerat och de är på väg ut nu för att ersättas av maskiner som ska fungera bättre.

    Alltså är det själva kapningen av stumpen från biljetten som krånglat, en tämligen komisk slutsats i en tid när så mycket kan gå fel i digitala bråk mellan ettor och nollor samt virus som vill sjukskriva alla datorer.
    RES befinner sig i ett tillstånd växlande mellan triumf och djup besvikelse. Problemet är löst, vi slipper svettas i kön, men vad hände med våra hårda ställa-mot-väggen-intervjuer och journalistpris för årets avslöjande? Vi vill gärna se någon göra en pudel.

    SITA, företaget som levererar maskinerna, verkar vara det enda alternativet. Men eftersom deras maskiner redan fått kicken kan en gläfsande RES-redaktion möjligen ses som trakasserier, något som visserligen inte hindrat Janne Josefsson. När vi ringer upp Denis McClean på SITA hinner vi inte ens osäkra vår skjutjärnsjournalistik förrän han på bred skotska sätter upp vitt flagg:
    – Vi stöder övergången i flygindustrin från magnetiska läsare till streckkodsläsare som ska fungera bättre, meddelar han och skickar blixtsnabbt över ett dokument på tjugo sidor om denna övergång.
    De irriterade köernas tid vid gaten verkar vara över, även om RES i ärlighetens namn inte kan ta åt sig någon som helst ära för detta.

    Den lilla stumpen som blir kvar av biljetten, om maskinen gör sitt jobb, kan leda till mycket större trubbel än att behöva vänta i en kö. En artikel i brittiska dagstidningen The Guardian utgår från en upphittad stump på flygplatsen och kan utifrån den komma över information om resenären som kan stjäla dennes identitet, förfalska passet och i allmänhet förstöra hans liv.

    Ironiskt nog hade det för denne resenär alltså varit bättre om maskinen svalt och vägrat spotta ur sig stumpen. I jämförelse slipper man undan lätt om man bara förgås i en kö som imploderar av svett och irritation, även om det inte är särskilt angenämt.

  • En makalös manick

    Redan vid incheckningen går allt fel. Den lilla apparaten som ska knipsa av platsbokningsdelen från biljetten bryter omedelbart ihop. Alla flygrädda börjar kallsvettas. Varför fungerar aldrig väldens enklaste pryl? RES går till botten med problemet.

    Ögonblicket är inte det psykologiskt bästa. När man står där i kön vid gaten, redo att boarda planet, så händer det någonting längre fram. Uppgivna suckar, ett irriterat mummel – maskinen som knipsar av biljetten innan man stiger på planet har gått sönder. Igen. Det sista man vill se innan man kliver på en plåtburk som ska ta en tusentals meter upp i luften är teknik som fallerar. En överraskning lika ovälkommen och återkommande som JAS-krascher. Och det handlar inte om någon avancerad jetmotor, utan om en apparat som knipsar av den lilla stumpen på din biljett som anger platsnumret. I det läget förhindrar inte ens Sällskapsresan-Oles godmodiga norska Stig Helmer från att kissa ner sig av rädsla.
    – För vissa personer kanske just biljettmaskinens funktion är viktig, och krångel skapar ökad oro, bekräftar psykologen Robert Lindwall som arbetat mycket med flygrädsla. Andra kanske är så rädda att de inte uppmärksammar det problemet, men berörs illa av stressad personal eller annat som inte har med teknik att göra.

    Som om inte incheckningsprocessen var ovärdig ändå, där man står i en svettig skock semesterfår och trängs för att få komma ombord på planet. När kön sniglar sig fram i vanliga fall tar den obönhörligen totalstopp när maskinen brakar samman, vilket den gör efter att en sisådär tio personer passerat. Vi andra blir kvar i svettskocken, medan personalen alltid blir lika förvånade över incidenten som stockholmare blir av det första snöfallet. Debaclet slutar oftast med att personalen får riva av biljetterna manuellt.
    Det här händer i stort sett alltid när RES-redaktionen är på resande fot. Och det är kanske inte ett problem som Dagens Nyheter skriver eftertänksamma ledare om, eller som får Janne Josefsson att jaga gråtande socialchefer hem till mamma. Men det är likväl ett problem, en av dessa tusen vardagstrassligheter som sakta får en att mista viljan att leva. Någon måste stå till svars!

    Ingen annan verkar vara intresserad av att få maskinerna utbytta, få fart på kön igen, så därför ringde RES upp Luftfartsverket för att leta upp några lämpliga syndabockar.
    – Nej, jag har aldrig hört någonting om detta. Vi har inte fått några klagomål vad jag vet, säger Paula Svanqvist.

    Vi hör inte ett uns av det skräckslagna darr på rösten som finns när Uppdrag granskning ringer upp för att ställa till rätta orättvisor i samhället. Något säger oss att LFV inte tar oss på allvar. Men LFV ber om att få återkomma, och vi föreställer oss gärna att de håller ett panikmöte om hur de ska kunna mörka detta missförhållande från medierna och rädda sina jobb. När LFV nästa dag ringer upp förväntar vi oss en elaborerad cover up:
    – Jag måste ändra mig. Det har varit problem på svenska flygplatser. Maskinerna heter boarding gate reader, och det har faktiskt varit problem med dem. Det är separeringsmomentet i maskinen som inte fungerat och de är på väg ut nu för att ersättas av maskiner som ska fungera bättre.

    Alltså är det själva kapningen av stumpen från biljetten som krånglat, en tämligen komisk slutsats i en tid när så mycket kan gå fel i digitala bråk mellan ettor och nollor samt virus som vill sjukskriva alla datorer.
    RES befinner sig i ett tillstånd växlande mellan triumf och djup besvikelse. Problemet är löst, vi slipper svettas i kön, men vad hände med våra hårda ställa-mot-väggen-intervjuer och journalistpris för årets avslöjande? Vi vill gärna se någon göra en pudel.

    SITA, företaget som levererar maskinerna, verkar vara det enda alternativet. Men eftersom deras maskiner redan fått kicken kan en gläfsande RES-redaktion möjligen ses som trakasserier, något som visserligen inte hindrat Janne Josefsson. När vi ringer upp Denis McClean på SITA hinner vi inte ens osäkra vår skjutjärnsjournalistik förrän han på bred skotska sätter upp vitt flagg:
    – Vi stöder övergången i flygindustrin från magnetiska läsare till streckkodsläsare som ska fungera bättre, meddelar han och skickar blixtsnabbt över ett dokument på tjugo sidor om denna övergång.
    De irriterade köernas tid vid gaten verkar vara över, även om RES i ärlighetens namn inte kan ta åt sig någon som helst ära för detta.

    Den lilla stumpen som blir kvar av biljetten, om maskinen gör sitt jobb, kan leda till mycket större trubbel än att behöva vänta i en kö. En artikel i brittiska dagstidningen The Guardian utgår från en upphittad stump på flygplatsen och kan utifrån den komma över information om resenären som kan stjäla dennes identitet, förfalska passet och i allmänhet förstöra hans liv.

    Ironiskt nog hade det för denne resenär alltså varit bättre om maskinen svalt och vägrat spotta ur sig stumpen. I jämförelse slipper man undan lätt om man bara förgås i en kö som imploderar av svett och irritation, även om det inte är särskilt angenämt.