My Website

Category: Uncategorized

  • Kreta – Klassiker med kontraster

     

    RES har listan på de elva sparesorterna där du slappar och slappnar av allra bäst. Pangkor Island, på Malaysias västra kust, är täckt av frodig regnskog kantad av steniga klippor och vita sandstränder. Här finns den exklusiva resorten Pangkor Laut, med exotiska villor byggda på pålar över det smaragdgröna vattnet.

     

     

     

    Amandari
    Det här spakonceptet föddes för att dess skapare ville minimera all påverkan på den vackra Ayungfloden och det lokala bylivet i Kedewatan, precis utanför Ubud, Bali. För att lyckas med det beslutade man att resorten skulle byggas som en avskild traditionell balinesisk by – utan kompromisser vad gäller kvalitet – och att den skulle omges av terrasser av risodlingar. Det var det första projektet i sitt slag inom balinesisk arkitektur. Förstklassig bördig mark köptes in från lokala bönder med en garanti om att de får bruka marken på obestämd tid så att de kan behålla eller kanske till och med förbättra sin livssituation, och samtidigt ge möjligheten för resortgästerna att bo mitt i ett autentiskt jordbrukslandskap. Relationen mellan byn, bönderna och resorten är så nära att en särskild ingång byggts för bönderna så att de kan ta sig rakt igenom resortområdet precis som om ingenting hade ändrats. Idén är att en blomstrande och välmående by också ger en blomstrande och välmående resort. I Amandaris gästbok finns en imponerande lista över kända personer, till exempel hölls Mick Jaggers bröllop här, eller borde jag säga “Mr Brook i rum fyra” som han kallades. Andra framstående gäster har varit Lady Di, Jimmy Carter, Haitis president, David Copperfield och David Bowie. Spaet erbjuder holistiska behandlingar, vid sidan av de mer traditionella, med betoning på att ge näring till både sinnet, själen och kroppen. Blanda gärna behandlingar som skrubbehandlingen med mandi lulur eller mandi susu (mjölk), en kroppspolering med honung eller kanske kroppsmasken av vulkanlera. Komplettera det hela med ett yogapass och meditation i teakhyddan högt uppe på en kulle.

    Amandari
    Adress: Kedewatan, Ubud, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-97 53 33
    www.amanresorts.com

     

    Evason Hideaway & Six Senses Spa Hua Hin
    Evason Hideaway på Hua Hin ligger avskilt i Pranburi, söder om staden Hua Hin. Här bodde vi i en av anläggningens femtiofem poolvillor med privat butler som välkomnade oss. I den slående vackra restaurangen, där borden är placerade i mitten av en lotusdamm, festade vi loss på en av de mest praktfulla och hälsosamma bufféer vi någonsin sett. Måltiden ackompanjerades av två lokala musiker som satt på en separat ponton och spelade balinesisk gamelanmusik. I sann Evasonanda vandrade hotelldirektören förbi barfota i linneshorts när vi åt frukost. Evason Hideaways spa i Pranburi är något alldeles unikt: nio kupolliknande hus helt byggda av en blandning av vulkanlera, risskal och halm. Det ger ett naturligt ventilationssystem och sägs vara inspirerat av hur man bygger traditionella uthus i norra Thailand. Behandlingarna är inriktade på ”skin food”, det vill säga att ingenting ska läggas på din hud som inte skulle kunna läggas i din mun. Du kan till exempel förvänta dig saker som en ”body glow” av kokos och morot, eller en ansiktsmask av honung och gurka.

    Evason Hideaway & Six Senses Spa Hua Hin, Thailand
    Adress: 9/22 Moo 5 Paknampran Beach, Pranburi, Prachuap Khiri Khan
    Tel. +66-32-61 82 00
    www.sixsenses.com/hideaway-huahin

     

     

    Pangkor Laut Resort
    Denna lilla tropiska ö sydöst om Pangkor, på Malaysias västra kust, är täckt av frodig regnskog kantad av steniga klippor och vita sandstränder. Här finns den exklusiva resorten Pangkor Laut, med exotiska villor byggda på pålar över det smaragdgröna vattnet. Flera hus kryper in i djungeln högt upp på kullarna med utsikt över bukten, alla designade så att det ska likna en idyllisk och traditionell malajisk by. Det som utmärker Pangkor Laut Resort är sättet på vilket man blandar in den lokala kulturens helande traditioner i ett smörgåsbord av behandlingar som alla syftar till att lindra, friska upp och stärka. Sparitualerna har plockats från malajiska, kinesiska, indiska och thailändska hälsokulturer. Programmen baserar sig på fyra koncept: ”föryngring och livsförlängande”, ”avslappning och stressminskning” och ”detox och romantik”. Pangkor Laut anses av många vara det den bästa spaanläggningen i världen. Den stämningsfulla atmosfären bjuder liksom in till njutning och det är inte svårt att slappna av både kroppsligt och själsligt i den här tropiska miljön. Till ön reser man med inrikesflyg från Kuala Lumpur eller med bil till Lumut. Härifrån går resortens egen båt.

    Pangkor Laut Resort
    Adress: Pangkor Laut, Malaysia
    Tel. 020-79 19 99 (svenskt nummer)

    Pangkor Laut Resort

     

    Baan Thai Wellness Retreat
    Baan Thai Wellness Retreat i Bangkok är en djungeloas mitt inne i ett av de hetsigaste kvarteren i Bangkok. Baan Thai, som helt enkelt betyder ”thailändsk by”, öppnade 1965 som en exklusiv restaurang med VIP-gäster från hela världen. För ett år sedan lyckades ägaren, som är släkt med thailändska kungafamiljen, flytta dit fem välbevarade traditionella thailändska teakhus. De monterades ner och transporterades i delar till Bangkok där de byggdes upp igen. Inte en enda spik har använts för att bygga det som nu är The Baan Thai Wellness Retreat, medlem i Small Luxury Hotels of the World. En pool slingrar sig från spaanläggningens reception och vidare under flera av husen, vilket ger en känsla av att simma längs en flod som rinner genom en gammal thailändsk by. Vid ankomsten till Baan Thai får du träffa en specialist inom fysioterapi och holistiska behandlingar, som rekommenderar dig ett personligt program bestående av spaterapier och en diet. Behandlingarna kan vara till exempel ett morgonpass thai-chi, yoga eller meditation, men mer krävande träningsformer som aerobics och träningsbollspass finns också. Resorten har även en fin egen hudvårdsslinje med produkter som skrubbkrämer, ansiktsmasker och hand- och fotsalvor tillverkade av högkvalitativa essentiella oljor. Själv älskade jag detoxjuicerna, som var något av deras specialitet. Rumspriserna börjar på 2 200 kronor för ett dubbelrum (håll utkik efter specialerbjudanden på webbplatsen). Då ingår en personlig hälsokonsultation, tre mål mat per dag från thaispaköket, ett val av dagens massage (thaimassage, blandad asiatisk massage, svensk massage eller zonterapi) och tillgång till olika bekvämligheter som ett ångbasturum med örter och en infraröd bastu. Extra behandlingar kostar mellan 100 och 1 000 kronor.

    Baan Thai Wellness Retreat
    Adress: 62 Langsuan Road, Lumpini, Bangkok, Thailand
    Tel. +66-2-651 95 01
    www.bangkok.com/baanthai

     

     

    Sila Evason Hideaway & Spa Samui
    Visionärerna Sonu och Eva Shivdasani har skapat Evason Resorts, åtta resorter och tolv spaanläggningar på exotiska och exklusiva platser. Den grundläggande designfilosofin är att förhöja den naturliga omgivningen i stället för att förändra eller förstöra den. Sonis och Evas hjärtefråga är nämligen att kunna erbjuda innovativa och berikande upplevelser i en hållbar miljö. De är välkända för att ha varit först med barfotalyxkonceptet med sin ”no shoes no news”-policy. Under vår resa i Thailand hade vi lyckan att bo på två av deras tre resorter. Vi började med att tillbringa en helg på Sila Evason Hideaway på Koh Samui, en riktig drömdestination. Här ligger massagehyddorna med halmtak idylliskt placerade vid den steniga strandremsan. Från vår bungalow, högt upp på en klippa hade vi utsikt över Thailandsviken. Att vakna där och i morgonrocken smyga ner till vår privata pool för ett tidigt morgondopp var underbart och frukostbuffén var helt enkelt den bästa vi någonsin ätit. Det rikliga utbudet av organisk mat och färskpressade juicer, allt från den egna trädgården, var överväldigande.

    Sila Evason Hideaway & Spa Samui
    Adress: 9/10 Moo 5, Baan Plai Laem, Bophut, Koh Samui, Thailand
    Tel. +66-77-24 56 78
    www.sixsenses.com/hideaway-samui

     

     

    Tugu Hotel & Spa
    Bali – “– gudarnas ö”– är den perfekta miljön för Tugu Hotel & Spa som ligger längs en underbar sandstrand i Canggu. Tugu är som ett museum paketerat till lyxresort. Anläggningen byggdes med en passion för den sköna konst, historia och kultur som kännetecknar Java och Bali. En stor samling ovärderliga indonesiska antikviteter och konstföremål skapar en miljö av tropisk lyx med unik atmosfär. Resultatet blir en blandning av historielektion och ett romantiskt gömställe. Ägaren har lagt ner så mycket av sitt eget liv i skapandet av resorten att han när den till slut var färdig ironiskt nog inte klarade av att återvända. Varje paviljong är helt olik den andra, inredd med en skarp blick för detaljer. I hjärtat av resorten finns en avskiljd pool med antika rislådor som solbäddar. Något i särklass är Le Mayeur-sviten, som flyter på en naturlig lotusdamm, där man kan äta under bar himmel. Sviten är uppkallad efter den berömda belgiska konstnären Adrian Jean Le Mayeur. Men också den tyska musikern och konstnären Walter Spies har en paviljong, designad i enlighet med centrala Javas art deco-era. Spaet följer forntida traditioner med en blandning av tusen och åter tusen exotiska kryddor, rötter, örter och blommor från den lokala floran på de indonesiska öarna. Behandlingarna är inspirerade av traditionella balinesiska danser och innefattar även heta kryddmarinerade vulkanstenar. Det som utmärker Tugu är att allt som finns där har en historia och ett syfte.

    Tugu Hotel & Spa
    Adress: Jalan Pantai Butu Bolong, Canggu Beach, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-73 17 01
    Tugu Hotel & Spa

    Pimalai Resort & Spa
    På ön Koh Lanta, sjuttio kilometer söder om Krabi ligger det slående vackra Pimalai Resort & Spa, inhyst mellan kokosnötspalmer och tropisk regnskog. Flera av villorna ligger högt med en oslagbar utsikt över stranden och bukten Ba Kaan Tiang. Pimalai är imponerande stort och sträcker sig på båda sidor om huvudgatan, vilket delar resorten i två delar med fyrtionio villor med pool längs sluttningen. På strandsidan finns ytterligare sjuttiotvå villor som visar vägen genom lummig vegetation till den närmast orörda stranden. Att äta frukost på Seven Seas Restaurant högt upp på kullen är en oförglömlig upplevelse. Varje morgon trollar kocken fram smaksensationer i form av croissanter, bakverk, fullkornsbröd och andra delikatesser. Spaanläggningen, designad för att efterlikna en thailändsk by, ligger djupt inne i djungeln och består av sju hyddor med halmtak byggda för aromaterapimassage, kroppsinpackningar och kroppsskrubbningar. Ön Koh Lanta är även perfekt för den som är undervattenfantast. På de närliggande öarna finns fantastiska orörda korallrev. Vår redan underbara vistelse här förgylldes dessutom av den nyfikna aporna som dagligen besökte oss.

    Pimalai Resort & Spa
    Adress: 99 Moo 5, Ba Kan Tiang Beach, Koh Lanta, Krabi, Thailand
    Tel. +66-75-60 79 99
    Pimalai Resort & Spa

     

    Phu Chaisai
    Att komma till Phu Chaisai är som att gå in genom grinden till Edens lustgård. Om den vore placerad högt upp på Mae Chans kullar vid Chiang Rai, omgiven av skog, teplantager och stambyar. Phu Chaisai har byggts smart av naturligt material som jordgolv, bambuväggar och bladtak. Med dessa enkla medel har man ändå lyckats skapa en känsla av kvalitet och lyx. Spaanläggningen under öppen himmel är kanske en av Thailands mest unika, också den i samma traditionella bambustil. Njut med alla sinnen, av såväl doften av citrongräsolja i luften som av alla de hundra procent naturliga skrubbkrämerna, inpackningarna och hudbehandlingarna. Spamenyn innehåller också ett urval massagesorter, från blandad asiatisk och thailändsk till svensk.

    Phu Chaisai
    Adress: 388 Moo 4, Ban Mae Salong Nai, Mae Chan, Chian Rai, Thailand
    Tel. +66-53-918 63 67
    Phu Chaisai

    Layana Resort
    Layana är ett intimt thailändskt boutiquehotell och en resort som skapades för endast ett par år sedan. Det ligger vid Phra-Ae-stranden på Koh Lantas västkust, söder om Krabi. Ägarna, ett entreprenörspar från Sydafrika, upptäckte platsen i jakten på ett vykortsvackert ställe för sitt privata hem. Layana som betyder en lugn paus är den perfekta platsen att ta just en sådan. Elva paviljonger, var och en med fyra moderna femstjärniga sviter, ligger åtskilda av grönskande tropiska trädgårdar och fyra singelvillor är placerade längs stranden. Interiörerna består av naturligt lyxig inredning med material som trä, marmor och thaisiden. Och det slutar inte där. Spaanläggningen, med det passande namnet Linger Longer (”dröj kvar”), ligger avskilt i en egen muromgärdad trädgård. Här finns flera olika behandlingspaket, från Layanas signaturmassage, en och en halv timme av salighet, till kroppsskrubben med tamarind, kroppsinpackningen i papaya eller fotmassagen. För ansiktsbehandlingarna använder man importerade franska produkter och de välutbildade terapeuterna använder endast helt naturliga produkter för att ge dig fysiskt, mentalt och känslomässigt välbefinnande. Priserna börjar på 300-400 kronor.

    Layana Resort
    Adress: 272 Moo 3 Saladan, Phra-Ae Beach, Koh Lanta, Krabi, Thailand
    Tel. +66-75-60 71 00

    Layana Resort
     

    The Balé
    Jag älskar att börja dagen med en simtur, och att kunna gå direkt från badrummet till sin privata pool är en ren njutning som de flesta endast kan drömma om. The Balé är en ultramodern boutiqueresort på en sluttning i Nusa Dua, Bali, med utsikt över Indiska oceanen. Tjugo lyxiga paviljonger, alla med eget badrum utomhus och med privat pool inramad av en gård omgärdad av vitkalkade murar, och med varsin butler så klart! Här gäller uttrycket less is more, fokus ligger på minimalistisk design. Villorna är en mix av balinesiska halmtak, mörkt gediget trä och skarpa linjer, av både det traditionella med det moderna. Den sakrala spaanläggningen har inspirerats av den balinesiska traditionen med en rad äkta och naturliga massager, kropps- och ansiktsbehandlingar. Resorten håller också regelbundet förändra ditt liv-seminarier och workshops med inbjudna berömdheter inom holistiska praktiker och specialistterapier.

    The Balé
    Adress: Jalan Raya Nusa Dua Selatan, Nusa Dua, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-77 51 11
    The Balé

     

    Four Seasons Resort
    På avstånd ser det ut som om en by sprider ut sig längs bergssluttningen vid den balinesiska Jimbaranbuktens södra del. Men det visar sig vara Four Seasons Resort som är uppbyggd av flera traditionella balinesiska byar, alla med sitt eget namn. Four Seasons utnämndes nyligen till en av de bästa sparesorterna i världen. Resorten har lånat av balinesisk tradition och design och i dess famn dras du in i en värld långt borta från vardagen. Sublimt placerade ligger hundrafyrtiosju fristående halmtaksvillor med utsikt över Jimbaranbukten. Inga utgifter har sparats, det här är ett skolexempel i klass och elegans, med putsad marmor, guldkranar, fristående bad och dusch ute i trädgården. Varje villa ligger helt avsides, omgärdad av en trädgård, med separata småhus för bland annat sovrum och bad. Från poolen blickar man ut över havet. Spaet är berömt för sin användning av aromaoljor från helande växter och från havet, och av balinesiska örter och kryddor. Den ultimata omvårdnaden får du i ”The royal spa suite” med dess skonsamma regnduschritual. Denna speciella Four Seasons-blandning av behandlingar utgör essensen av moderna skönhetsbehandlingar.

    Four Seasons Resort Bali
    Adress: Jimbaran, Denpasar, Bali, Indonesien
    Tel. +62-361-70 10 10
    Four Seasons Resort

     

    FRÅN RES NR 10 2007

  • Skidåkning i La Grave

    En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

    – Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

    Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

    Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

    Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.

    Foto: Mattias Fredriksson

     

    La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

     

    La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

    Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

    Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

    1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

    –- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

    År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

    –- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

    Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

    –- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

     

    Från RES nr 10 2007

  • Skidåkning i La Grave

    En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

    – Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

    Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

    Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

    Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.


    Foto: Mattias Fredriksson

     

    La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

     

    La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

    Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

    Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

    1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

    –- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

    År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

    –- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

    Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

    –- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

     

    Från RES nr 10 2007

  • Schweiz – som på räls

    Schweiz – som på räls

    ‘I landet där alla tåg avgår exakt när de ska är det kanske inte så konstigt att invånarna är världens mest tågresande folk. Och där kan Anders Mathlein uppfylla en barndomsdröm. Han slumrar till tågdunket, filosoferar, njuter av isvita överjordiska vyer och känner sig plötsligt väldigt, väldigt liten.

    Ett av de landskap jag tydligast minns från min barndom fanns i källaren hos min bäste vän. Där hade hans pappa, som arbetade vid järnvägen, omsorgsfullt skapat en värld på kanske sju kvadratmeter. Där var en liten stad med branta berg i fonden, där var träddungar och ängar med betande kor, och genom detta land rullade Märklintågen. De for in i mörka tunnlar och över vackra, välvda broar. Husen såg egendomliga ut med sina små fönster och utskjutande tak. Som gökur, ungefär. Jag önskade att jag hade kunnat resa med tågen. Men att förminska sig till skala HO, det vill säga 1:87, till det räckte inte ens en sexårings suggestionsförmåga. Efter alla dessa år ser det ändå ut som om det på sätt och vis ska bli av.

    Zürichs spår
    Om det inte vore för att folk talar schweizertyska skulle man kunna tro sig vara i Göteborg. Åtminstone en liten stund och just här vid Central invid Bahnhofbrücke, där vi stiger på den blå spårvagnen. Folk skyndar kors och tvärs, många är på väg mot krogarna vid den smala Niederdorfstrasse i gamla staden. På andra sidan bron höjer sig den gigantiska järnvägsstationen med Niki de Saint-Phalles frodiga skyddsängel svävande under taket. Med 2 700 kilometer per person och år säger sig schweizarna vara världens mest tågresande folk. Till skillnad från andra transportmedel i staden liksom skrider spårvagnen fram. Vi åker mot Zürich-West, stadsdelen där det nya händer. En gång hyste tegelbyggnaderna industrier, verkstäder och magasin, nu är de teatrar, krogar och skolor.

    West är ett exempel på den urbana konservering som praktiseras i så många gamla industristäder. När tillverkningen försvinner river man numera inte byggnaderna, utan ger dem nya funktioner. Bak skavda fasader till varv och verkstäder och tvålfabriker hittar man barer, klubbar och gallerier. Att riva allt föråldrat har ofta visat sig förhastat, men att så att säga byta om till Armani under blåstället börjar kännas aningen förutsägbart. Fast här kan man ju diskutera vad som ska ses som gammalt. Stadens historia går tillbaka till romarnas tullstation Turicum år 15 före vår tideräknings början.

    Nietturm Bar balanserar som ett akvarium ovanpå det gamla Schiffbaukomplexet, där man förr byggde båtar för Zürichsjön och Limmatfloden. Härifrån syns hela Zürich-West, inklusive de gamla arbetarbostäder som fortfarande är trånga och omoderna, och således bebos av gästarbetare och andra som inte har råd att välja. En fjärdedel av landets arbetskraft är gästarbetare. Annars är Zürich ett skyltfönster för schweiziskt välstånd. Bern må vara huvudstad, men det är Zürich som märks. Börsen är den fjärde största i världen, Bahnhofstrasse har alla de exklusiva märkesbutikerna, och framme vid Paradeplatz med hus i burgen Hansastil, tronar Crédit Suisses imposanta huvudkontor.

    På gatuplanet finns en fontän i vars botten man kan läsa exempel på sådant som inte kan fås för pengar, som att hejda själva tiden. Den som tror att lycka inte kan köpas för pengar vet inte var man shoppar hade varit en mer passande tänkvärdhet – trots allt är ju detta en av hjärtpunkterna i ett land som levt högt på människors penningtörst. Den stränga banksekretessen har skyddat såväl småfifflare som diktatorer, men avslöjandet av handeln med nazisternas stulna guld under kriget drev fram kravet att bankerna ska informera om misstänkt verksamhet. Fortfarande är Schweiz dock en käpp i hjulet för ett europeiskt samarbete med syfte att spåra smitare i skatteparadisen. Det där skulle säkert der führer der russischen revolution ha haft synpunkter på. Från februari 1916 till april 1917 förberedde Lenin proletariatets diktatur på Spiegelgasse nummer 14. Nu säljs röda byster av honom i en butik i samma hus vid den idylliska gatan i Zürichs medeltida kvarter.
     

    13.32 till Lutzen
    Tåget avgår på minuten. Det kommer för övrigt alla – ja, alla – tåg som vi reser med i Schweiz att göra. Det blir ett slags bekräftelse på klichébilden av den ordning och urverksprecision som vissa kallar tråkighet. Enligt järnvägens egen statistik ankommer 81 procent av alla tåg exakt i tid, och 95 procent inte mer än fyra minuter försenade. Visserligen är landet inte större än Danmark, men nog verkar det som om schweizarna har något att lära ut. Med tanke på landets litenhet är variationen förbluffande. Tyskt i norr och mitten, franskt i väster och italienskt i söder. Dessutom finns ett fjärde nationellt språk, rätoromanska.

    Det här är upptakten på Golden Pass Line, en av den handfull romantiskt namngivna tåglinjer som genomkorsar Schweiz. Vi passerar Zürichsjöns husbeströdda sluttningar och blommande ängar med slingrande stigar. Påfallande många vandrande par rör sig raskt och spänsigt som i propagandafilmer för sunt leverne. Jag, å andra sidan, köper en kall Eichof Klosterbräu från dryckesvagnen och grunnar på att blonda friskusar i vykortsmiljöer ohjälpligt föder associationer till nattståndna rasföreställningar. Kanske är det alltför rent, alltför vackert? Somliga människor provoceras av levande fondtapeter. I Somerset Maughams roman Ashenden är huvudpersonen – liksom författaren själv – spion under första världskriget. När han ser sjön i Luzern konstaterar han att vattnet är för blått, bergen för snöiga, och denna skönhet som slog en i ansiktet irriterade mer än den entusiasmerade …. Att Schweiz blev en lekplats för välbärgade européer när järnvägen nådde orter som Luzern förvånar inte. Men även om Maugham var cyniker, så förstår man vad han menade när man går utmed floden Reuss som kantas av kaféer och korsas i vinkel av den gamla, täckta Kapellbrücke av trä. Svanar och pedalbåtar mot en fond av berget Pilatus med skymningsrosa snö på hjässan över två tusen meter upp; det är så hötorgspittoreskt att det tycks tillrättalagt. Min väns pappa hade inte kunnat göra det bättre där hemma i källaren.

    Det är ingen brist på krogar i gamla stadens gränder, men vi äter en überdesignad men storartad middag på Bam Bou i det überdesignade hotellet The Hotel. Det är arkitekten Jean Nouvels våta dröm i betong och borstat stål för anhängare av det neospartanska och lyxasketiska. Alltsammans var mycket rent och prydligt och varslade om dålig mat, skriver Maugham när hans spion ska äta middag i Luzern. Det är alltså numera bara till hälften sant.

    07.34 mot Montreux
    När floden av pendlare har forsat förbi kan vi borda Golden Pass Line igen. Bakom regnridåerna blir bergen allt högre. Vi reser från vår till vinter, från blommande träd till snötyngda. Efter Giswil bär det uppför på allvar. I Kaiserstuhl snöar det, i Brünig-Hasliberg faller snön tätt som på ett julkort. Brünigpasset ligger på tusen meters höjd.
    – Vädret skiftar dag från dag, säger konduktören Paul Müller. Men det är sällan ett hinder. Någon enstaka gång går en lavin över spåren. Han är en vänlig man som efter tolv år på tågen fortfarande tycker om att prata med passagerarna. Jodå, han är tågfantast sedan barnsben. Självklart har han en modelljärnväg, men ingen bil.
    – Här kan man åka överallt med tåg eller buss, säger han.

    Från maj till oktober är det oftast fullt på tåget. Att det numera också är många indier bland japanerna och amerikanerna lär bero på scenerna från Gstaad – klassisk mark för skidåkare med välvallade kreditkort – i ett par romantiska Bollywooddramer. Tåg i snöyra framför alper är lika exotiskt i Indien som korallrev och kokospalmer i det frusna Nordeuropa. Vi rullar genom ett mycket välgjort modelljärnvägslandskap av fjällsjöar, tunnlar, skogar, avgrunder, alphyddor, kyrktorn och betande kor. Molnen sveper som fluffiga klänningar kring bergens midjor. En helt annan utsikt bjuds på toaletten: ett öppet hål rakt ner på spåret. Mellan vagnarna står en indier och ryter i mobiltelefonen, ideligen avbruten på grund av tunnlarna. På de gula skinnsofforna i barvagnen sitter det amerikanska paret Curtis som har bott tjugosju år i Schweiz. De skulle kunna vara anställda av järnvägens PR-avdelning:
    – Vi reser alltid med tåg, säger John. Det skulle inte gå i USA. Var hittar du ett tåg där, utom långlinjerna, förstås?

    I Zweisimmen byter vi. Smalspår och panoramavagnar. I somliga av tågen kan man boka plats längst fram, ovanför lokföraren. Broar löper över blågröna forsar. Hur kan stora träd klamra sig fast vid praktiskt taget lodräta stup? De indiska familjerna stiger mycket riktigt av i Gstaad. Hotellen är byggda i alphyddestil. Fram till fyrtiotalet betydde schweizeri i Sverige ett bättre kafé med starka drycker, ofta etablerat av invandrade schweizare. I Château d”Oex är vyerna om möjligt mer spektakulära än på turistbyråns affischer. Enorma berg med snöpudrade branter ovan djupa, vida dalar. Och så ännu en tunnel. En grupp skolbarn stiger av i Rossinière. Hur påverkas de av att leva omgivna av dessa svindlande perspektiv? Kvinnan i sätet bakom säger till maken att medan han var på toaletten har hon sett både rådjur och räv. Jag har inte sett något levande alls. Ljuger hon, och i så fall varför? Är det en liten raffinerad hämnd i deras privata Norénpjäs? Och så bär det av neråt, mot Lac Léman, Genèvesjön, mattblank som aluminium med speglingar av bergen. Det gröna där nere är våren, och den är på väg uppför branterna. Tåget ålar sig fram på en klipphylla och snart växer Montreux med systerstaden Vevey till skala HO och fortsätter att växa ända tills det är dags att stiga av. Till denna station löper spår av tre olika vidder – 80, 100 och 143,5 centimeter.

    Montreux är som franska Rivieran, fast lugnare, och med en sjö i stället för Medelhavet. Från ett kafé på strandpromenaden nära gamla Grand Hôtel Suisse-Majestic syns snöklädda bergstoppar mellan palmerna. Inte ett ord på schwyzerdütsch så långt örat når, alla talar franska. För världen bortom bergen förknippas trakten bland annat med jazz- och tv-festivalerna. Och för somliga med det mångarmade, mäktiga och ofta kritiserade Nestlé, vars huvudkontor skyltlöst ruvar i Vevey. Chaplin, Le Corbusier och Hemingway – det finns en lång lista över kända gestalter som sökt sig hit. Freddie Mercury står staty längre bort på strandpromenaden, nära det hus där han bodde ett champagnekorkskott från vattnet. På Queenstudions plats ligger nu kasinot.
    – Kändisar, säger mannen på kaféet, söker sig till Montreux därför att de får vara i fred. Folk är så vana.
    Diskretion är också en förutsättning för den berömda kliniken för plastikkirurgi i Vevey.

    Ännu ett tåg för den korta färden upp till den – naturligtvis – pittoreska byn Chexbres. Det är mest uppför, på kuggstångsbana liksom på så många andra håll i Schweiz. Om lutningen är mer än sju grader blir det inte tillräcklig friktion för hjulen, då greppar kugghjul under loket en kuggstång mellan skenorna och kan dra tåget uppför 50-gradiga stigningar. En riktigt brant bana går upp till Rochers-de-Naye på över två tusen meters höjd i ett gnistrande landskap där blicken förlorar sig bland franska och schweiziska alper. Där uppe finns såväl krog som en utställning om murmeldjur. Kameror i de mörka bona gör djuren till ovetande aktörer i en inte oäven variant av Big Brother.

    Nedanför Chexbres bildar vinodlingarnas terrasser mot sjön ett egenartat landskap. Allt tycks perfekt. Vinrankornas placering mellan grå stenmurar ger begreppet snörräta rader ett ansikte.
    – Det kan bli för prydligt, säger senare en inflyttad engelsk kvinna i Montreux. De till och med tvättar gatorna med rengöringsmedel. Chasselas är den klassiska druvan här och ger viner med drag av sauvignon blanc. Odlingarna sägs vara välsignade med tre solar: solen, reflexerna från sjön, och värmestrålningen från murarna. I Schweiz ses man inte som alkoholist bara för att man alltid dricker vin till maten – vilket naturligtvis inte betyder att man inte är det. Eric Bovy är vinodlare i femte generation och har ännu inte tröttnat på vyn från Domaine Bovy, gården högt ovan sjön. Han odlar även pinot noir och merlot och har femtio sorter till i trädgården.
    – Utsikten ändras hela tiden, säger han. Vädret kan skifta fem gånger under en dag.

    Om kvällen på en bar i Montreux visas Sex and the City dubbad till franska medan den inflyttade engelska kvinnan berättar om nyårsfirandet i den lilla konservativa kantonen Appenzell: folk klär ut sig till träd, och männen är småväxta men har mycket stora händer. Det var den kantonen som år 1990 var sist med att införa kvinnlig rösträtt, men de gör i alla fall ost som är minst lika god som den gruyère man får här i trakten. Appenzell är kanske ett särfall, men under neutralitetsflaggan har Schweiz alltid gått sin egen väg. Numera märks dock en vilja till ökat samspel; år 2002 röstade en knapp majoritet för medlemskap i FN. Den unika direktdemokratin ger ibland eko i världen, som när en folkomröstad lag som stadgar hårdare behandling av psykiskt sjuka brottslingar visade sig strida mot Europakonventionen. Högerpartiet SVP:s ledare Christoph Blocher ansåg då att Schweiz bör lämna konventionen. Hans parti är det största i parlamentet.
     

    14.20 mot Zermatt
    Personalen på perrongen är vänlig, korrekt och välinformerad. Golden Pass Line fortsätter ända till Genève, men vi tar ett annat tåg mot sydost och byter i Visp till Glaciärexpressen mot Zermatt. Här öppnas än mer svårfattliga vyer, dimensionerna i detta landskap av avgrunder och snötäckta toppar stämmer inte med ens vanliga sätt att bedöma avstånd. Inför svårare branter rasslar det till när kuggstångsdriften kopplas in. Forsens vatten där nere är turkost och ogenomskinligt av sediment från glaciärerna. Och så Zermatt. Att man genast känner igen Matterhorns makalösa 4 478 meter höga topp måste bero på att den stod modell för berget i Disneyland.
    – Grüss gott! hälsar taxichauffören och svänger ut i en stad av gökurshotell och gamla fäbodar där alla människor bär sportkläder.
    Ljudbilden är helt ny. I stället för trafikbuller hörs vinandet från de eldrivna fordonen. Och sluter man ögonen kan man tro sig vara förföljd av klonade Frankensteinmonster, eftersom så många klampar omkring i pjäxor.
    Zermatt ligger på 1 600 meters höjd, och trots krämer med hög solskyddsfaktor har åtskilliga snösportfantaster en hy som påminner om gamla skinnsoffor. Eller kanske plånböcker. Zermatt är det slags plats där uraffären skyltar med armbandsklockor från F.P. Journe för motsvarande 785 000 kronor.

    Minnesplaketten vid Hotel Monte Rosa hyllar Edward Whymper, som den 14 juli 1865 blev den förste att bestiga Matterhorn. Fyra i gruppen dog på nervägen, och Whymper hade knappast kunnat tänka sig att skidåkare så småningom skulle kunna färdas i fullpackade linbanegondoler ända upp till Klein Matterhorn på nära fyra tusen meters höjd. Där uppe har man huggit ut en stor, djup grotta i glaciären. Att vandra inuti dessa oräkneliga ton av uråldrig is ger en högtidlig känsla som bara de kitschiga isskulpturerna förmår dämpa. Tungviktare flåsar plågat i den tunna luften på utsiktsplattformen. Ljuset är isvitt och vyn överjordisk. Bergen är enorma och skarptandade, formade av en modellbyggare med sinne för effekter. Great are the works of the Lord, står det på en skylt. Kanske det. Närmare himlen är det hur som helst svårt att komma.

    09.10 mot Andermatt
    Glaciärexpressen förbinder Zermatt med Sankt Moritz, och lokföraren Gasser Martin i blåvitrandig skjorta har arbetat på sträckan i tjugoett år.
    – Jag älskar att köra tåg, säger han medan loket slukar rälsen i sjuttio kilometer i timmen.
    Förbi Visp igen, och så Brig. Utsikten är som omslaget till en coffee table-bok. Också denna andlösa, hämningslösa naturskönhet kan faktiskt bli enformig. Häri ligger en kanske banal men dock sanning om själva livet: övermått och upprepning får nästan vad som helst att förlora glansen. Vi passerar Niederwald där hotellkungen César Ritz föddes. I Münster bodde Goethe en tid på Hotel Croix d”or et Poste, och när man sitter där och slumrar till av tågets krängningar kan man minnas något om att om Goethe ska uttalas Göte så borde poet uttalas pöt. Samma sak med Maugham; om det namnet uttalas mååm, så borde pråm stavas praugham.

    I Andermatt i alplandets hjärta lämnar vi Glaciärexpressen, trots att man här ska haka på en mycket lockande, gammaldags restaurangvagn. Vi tar i stället tåget som sniglar brant neråt genom den dramatiska Schöllenenravinen till lilla Göschenen. Hur människor förr tog sig fram i denna ursinnigt oländiga terräng är inte lätt att begripa. I Göschenen befinner man sig vid mynningarna till Gotthardtunnlarna söderut mot det tredje Schweiz, det soliga, italienska Ticino. Järnvägstunneln är hundra år gammal och femton kilometer lång, biltunneln är sjuttiofem år yngre och en kilometer längre.

    Ombord på William Tell Express och en stunds väntan på stationen. Jag slumrar igen och kvicknar till först när vi rusar fram genom kolmörkret. Ovanför tåget är det nästen tre tusen meter berg. Här är man mycket liten. Det är som om jag plötsligt har krympt till skala HO och äntligen fått följa med på resan i det där landet för länge sedan.

    ‘