Befinner mig på en roadtrip i Baltikum. Kommer att skriva dagligen här på RES om vad som händer på vägen.
Hemma igen. Alltid härligt att komma hem. Inte det bästa med att resa, men ändå skönt med ett badrum och en säng man känner igen och älskar. Hemresan från Paldiski till Kapellskär med DFDS var ett litet äventyr. Logistiken när vi i Golfen skulle rulla ombord var en aning kaotisk. Det var kanske 150 stora lastbilar och 50 vanliga fordon.
Men när vi väl kom ombord åt vi en fin bricklunch med fisk, fläsk, kyckling och potatismos. Det var jag och Anna och de 150 chaufförerna i shorts och foppatofflor. Jag tog en öl och en whiskey, de andra drack lingondricka och vatten.
Färjan hade några år på nacken, men brummade fint över Östersjön.
När vi skulle av var det lika förvirrat, men nu är vi hemma och slutet gott allting gott. Kan som ni läser nedan verkligen rekommendera en biltur i Baltikum.
Viggos roadtrip i Baltikum, del 7
Vi är på upploppet. Sista natten i Baltikum. I kväll kl 22 går vi ombord på DFDS i Paldiski och åker hem. Just nu är vi i Pärnu. Estlands mesta berömda badort ser ut som en mix av Torekov och Båstad. LIka stort som Båstad, men lika lugnt som Torekov. Fast stranden här är tio gånger bättre än i Båstad. Det är långgrunt beyond långgrunt. 200 meter ut i havet går vattnet fortfarande precis upp till midjan.
Strandbaren bjöd på en sönderkokt pasta med några trådiga jätteräkor. Men vad gjorde väl det är när vinet funkade fint och min Sex on the beach var smarrig som en godisbutik.
Anna säger att Sex on the beach är en tjejdrink. Jag dricker den i tyst protest mot att jag inte fått en enda Dry martini på resan. Min favoritdrink finns inte på någon meny, kanske är den för gubbig för ett så modernt land tänker jag nu…
“Min favoritdrink finns inte på någon meny, kanske är den för gubbig för ett så modernt land tänker jag nu…”
Jag är medveten om att jag använt för många adjektiv i denna resedagbok från Baltikum. Magiskt, suveränt, underbart, perfekt, ljuvligt och härligt. Men jag är för gammal för att såga destinationer och länder bara för att få uppmärksamhet. De tre länderna vi har rest i är suveräna turistnationer. Priserna är mellan 25-50 procent lägre än i Sverige och upplevelserna minst lika bra. Landskapet är som Skåne, fast ännu mera platt. Blicken kan vandra många mil genom århundradena. Jag ser både kyrkor från medeltiden och nybyggda logistikcenter utmed motorvägen. Och förstås mil eller mil efter mil med bördiga åkrar.
Okej, alla kan inte engelska, men många och de hjälper gärna till när jag inte fattar hur man fyller bilen med diesel.
Den andra stora känslan i Baltikum är att det är en rik region. Människor, speciellt kvinnor vill gå runt i tjusiga, välstrukna, klänningar. Människor, både män och kvinnor, vill köra runt i fina bilar som är stora och polerade.
Igår åt vi på restaurangen närmast vårt hotell Legend. Uteserveringen var fullsatt. Fick en suverän nudelrätt med kyckling. Anna tog en bruschetta som också var fyra av fem. Se där nu blev det några superlativ till. Så blir det när man är förförd av ett land där solen alltid tycks skina och nästan alla jag ser möter mig med ett svagt leende som tycks säga: vad kul att du har hittat hit.
Viggos roadtrip i Baltikum, del 6
Vad är det viktigaste när man är på semester? Svar att solen skiner. Helst varje dag. Och hur har det varit sex dagar i rad på denna road trip i Baltikum? Solen har lyst ner på oss i vår svarta Golf så att AC:n har gått högtryck hela tiden. Havet har pendlat mellan 21-24 grader. Stränderna har gnistrat och en svag vind från öster har svalkat behagligt.
Men liksom upphör att blåsa när jag ligger i min solstol.
I går var ännu en overkligt dag.
“Vår strandbar hade mycket att göra, men vem har bråttom en dag som denna? Nej att stå i kö några minuter för öl, omelett, kaffe och färskpressad juice är bara en slags meditation”
Tog bilen ut till Jurmala, Rigas Long Island skulle jag säga. En några mil lång sandstrand med långgrunt vatten som lockade till sig allt från pensionärer till Carolina Gynning-lookalikes till barnfamiljer och cyklister.
Ja, de senare kommer då och då i maklig takt på den bit av sanden som är så hårt packad att ett tunt hjul inte glider ner i för djupt.
“Vår” strandbar hade mycket att göra, men vem har bråttom en dag som denna? Nej att stå i kö några minuter för öl, omelett, kaffe och färskpressad juice är bara en slags meditation. Denna gång tänkte vi på att smörja in oss ordentligt och blev följaktligen inte lika röda som kräftor. Efter några timmars sollapande och bad med fjärils- och delfinsim tog vi bilen in till centralmarknaden bredvid centralstationen. Fem stora gamla flygplanshangarer, en med kött, en med fisk, en med gourmet-varor, kläder och krimskrams och utanför enorma mängder grönsaker i små stånd.
Riga är en äkta storstad, de slitna kullerstenarna ser ut precis som i New York och Buenos Aires. Här finns barer och restauranger för alla inriktningar och plånböcker. Det stora problemet är att hitta rätt första gången. Vi landade på Burzujs i stadsdelen Avotu Iela. Ostronen och ceasarsallad med friterade scampi var perfekt. Men tyvärr var hälleflundran överkokt. Avslutade med en fint doserad creme brulee.
Gick hem genom en av de många parkerna. Klockan 22 är det fullt av barnfamiljer som leker och äldre par som går runt och myser. Säga vad man vill om kommunisterna, men parker som inte bara är sagolikt vackra utan också mötesplats för allt och alla kunde de skapa.
Idag åker vi till Pärnu, Estlands främsta dagort.
Men först ska vi hinna med en rundtur med Red Buses i Riga. Jag älskar äkta sightseeing. Det bästa sättet att lära känna en stad man besöker första gången.
Viggos roadtrip i Baltikum, del 5
Vad är det viktigaste när man bokar ett hotellrum? Läget, läget och läget säger ni. Mitt svar: att man bokar rätt datum.
Riga visar sig vara en riktig storstad. Sånt märker man direkt när det tar 45 minuter av bilköer på breda gator för att komma in till den gamla medeltida staden. Väl framme vid vårt hotell visar det sig att jag bokat in oss två helger senare. Det är fullsatt, Vi går runt till två hotell till i gamla stan. Det finns inte ett enda ledig dubbelrum någonstans. Vi hamnar på Park Inn på fel sida av den mäktiga floden. Det är 45 minuters promenad utmed en hårt trafikerad motorväg in till stan.
“En mattant lägger upp maten som i skolan och blir jättenervös när vi pratar engelska”
Kostnaden är dubbelt upp från budget.
Rummet helt okej, men tråkigt.
Men dagen börjar bra.
Vi kör upp till Lettlands nordvästra spets: Kolka. Det är lika magiskt vackert som resten av kusten. Det påminner lite om Skagen på Jylland, två havs möts mot en spets av sand.VI badar och tar många bilder på stranden.
Lunch i en liten håla ut med vägen, maten är god, ölen ljuvlig. En mattant lägger upp maten som i skolan och blir jättenervös när vi pratar engelska.
Vi lyssnar på Alex och Sigges podcast i bilen. Alex familj har skaffat en hund. Sigge analyserar årets Sommarprat. Han är lite inne på min kritik (se nedan), men har samtidigt tio teorier till. Sammanfattning: alla gör fel eller borde vara bättre.
Att någon som inte pratat i Sommar väljer att gå igenom flera års program och såga sönder dem säger mycket om en människa. Ilska. Avundsjuka. Bitterhet. Galenskap. Humor? Nej, Sigge slutar att vara rolig efter fem minuter.
Men jag älskar podcasten, har hört varenda avsnitt och känner nu Alex och Sigge lika bra som kände Lars Norén efter att ha läst dramatikerns tjocka dagböcker. När en människa pratar eller skriver oavbrutet om sig själv i många år har den slut inga hemligheter. Nu kanske ni tänker att det finns visst hemligheter, de pratar eller skriver ju inte om allt. Sant, men de ämnen som inte kommer upp blir som svarta hål i rymden. De liksom suger energi och avslöjar på så sätt sin existens. Varför pratar Sigge så sällan om sin lillebror och sin fru… När Alex aldrig pratar om annat än sin familj och uppväxt.
V dubbelåkte Bolt in till stan, gick en tur i RIgas gamla stad och åt på McDonalds. Tog en drink på en bar och sen såg vi sista avsnittet av serien The Tower som tyvärr inte lyckades knyta ihop alla trådar.
Idag ska vi besöka Jurmala, Lettlands Djursholm med en sandstrand som ska vara den mäktigaste i landet.
Viggos roadtrip i Baltikum, del 4
Nu är vi i Lettland. Vi körde norrut och badade i Liepaja. Åt först lunch på stranden och sprang sedan ut i havet som nu har fått rullande lagom stora vågor. Vita gäss som böljar upp och ner. Anna sa att vågorna var lika stora som i Biarritz. Hon var där och surfade för några år sedan. Med en liten skillnad, nu behövs ingen våtdräkt.
“Vi åt middag hemma efter ett besök på Rimi. Utbudet är det samma som i Sverige, det finns till och med oliver från ICA. Ekologiska”
Körde vidare till Ventspils där dagens enda drama utspelade sig. Nyckeln till vår lilla studio fastnade i dörrlåset och satt fast. Jag drog och slet. Vi ringde och klagade och tanten i luren förklarade att vi skulle bli tvungna att flytta. Till en kostnad av 35 euro. Efter mycket skrik och ilska fick jag till slut ut nyckeln. Det satt en mycket liten knapp på insidan av handtaget som skulle vara intryckt, samtidigt som nyckeln skulle vara vågrätt i låset.
Nu funkar allt utmärkt.
Vi åt middag hemma efter ett besök på Rimi. Utbudet är det samma som i Sverige, det finns till och med oliver från ICA. Ekologiska.
Badade förstås ännu en gång i havet. Tänkte på min pappa som gick bort när jag var tretton år. Vi brukade ofta bada i havet tillsammans.
Avslutade kvällen med att se två avsnitt av The Tower. Briljant brittisk serie som får 10/10 i betyg.
En perfekt semesterdag.
Nu åker vi till Riga, den häftigaste storstaden i regionen enligt fler källor.
Viggos roadtrip i Baltikum, del 3
Litauen har precis som Lettland och Estland varit ockuperade långa perioder under århundradenas gång. Ryssland, Tyskland och förstås Sverige har velat kuva de tre små länderna i Baltikum. På slutet var landet ockuperat av det väldiga Sovjet, men som första delrepublik under röda fanan bröt man sig loss den 11 mars 1990 och utropade självständighet. Sverige var som vanligt ett fegt land. Först den 27 augusti 1991 gjorde man tummen upp och erkände det nygamla landet.
“Detta är en magisk plats även om man inte tror på sagan i Bibeln”
Men Litauen har varit modiga förr. Det vittnar Korskullen om. Platsen har varit en kultplats redan före man upptäckte Jesus. Men sedan 1300-talet är det kristendomen som gäller och sedan dess har man gått till kullen för att be och sätta dit ett kors. Under kommunismen växte antalet kors från några hundra till tusentals. Stalin gillade inte Gud och tog bort träkorsen med Jesus, men människor gick hit på natten och satte upp nya. Civil olydnad och tro på Gud vann efter några omgångar mot militären och KGB. Planen att leda om en flod och dränka hela platsen förhalades av några tjänstemän. När påven Johannes Paulus II kom till Korskullen 1993 och predikade lyssnade 250 000 människor. Det var första gången Guds sändebud på jorden besökte en före detta Sovjetrepublik.
Och man fortsätter att vara modig i Litauen. Det är hit dissidenter från Belarus flyr och man vägrar att ta i rysk gas ens med tång.
Det är en rejäl omväg att köra förbi Korskullen när man åker mellan Klaipeda och Vilnius, men det är värt varje mil på vägarna när vi kommer hit i solnedgång. Detta är en magisk plats även om man inte tror på sagan i Bibeln. Kaoset påminner en smula om Lars Vilks konstverk Nimis på Bjärehalvön, bägge har växt fram organiskt som en skog eller vild buske.
Dagens tur tog oss också till det medeltida slottet i Trakai. Ett gulligt turistmål med många restauranger och souvenirbutiker. Vi gick ett varv runt slottet som verkar vara en kusin till Glimmingehus i Skåne, alltså något mycket gammalt som renoverats för att passa dagens fördomar om hur något medeltida bör se ut. En slags Disney-kuliss. Sen körde vi in till huvudstaden som har en mycket mysig historisk stadskärna med kullersten, stadsmur och små låga hus med söta butiker och trendiga kaféer. Vi gick till området Uzupis som ska vara ett slags baltiskt Christiania, men det såg mer ut som Gamla stan goes hipster. Vi hittade en butik som sålde marijuanaolja och såg en kille som sniffade på en joint. I övrigt var det gott om Tesla-bilar, chica vinbarer och flotta restauranger.
Vilnius är en skön huvudstad med en befolkning på runt en halv miljon. Jag har börjat tröttna på megastäder som London och Moskva där man kan sitta i bilköer i timmar. Det tog visserligen en halvtimme att komma ut ur stadens hjärta, men för övrigt rullade det på fint under vår långa bilresa.
“Det är uppenbart att Sommar i P1 har blivit ett offer för sin egen framgång”
Vi hann med tre Sommarprat: Robert Aschberg, Katrine Marcal och Amy “Diamond” Deasismont. De två första deklarerade inledningsvis att de bröt mot producenten Bibi Rödöös lag att vrida sitt hjärta ut och in. De pratade istället om “viktiga saker” som Stockholm på femtiotalet och män. Skröt gjorde de bara i någon bisats här och där.
Amy däremot berättade om det ensamma livet som barnstjärna och att hon nu var nybliven singel utan barn. Att fylla 30 år är ett helvete, tömma sitt källarförråd värre och dessutom har mormor gått bort.
Det är uppenbart att Sommar i P1 har blivit ett offer för sin egen framgång.
På lördag pratar en av mina bästa vänner Henrik Brandão Jönsson, jag vet redan nu att det kommer att bli sommarens bästa prat. Hur kan jag vet det objektivt? Därför jag älskar hans malmöitiska energi. Det har jag gjort sedan mitten på 80-talet i vår barndoms Oxie.
Nu kör vi uppåt kusten.
Nästa stopp blir Ventspils.
Viggos roadtrip i Baltikum, del 2
Mina fördomar om Litauen är enkla. Landet består av ett gäng arbetslösa gamla kommunister som gärna nyttjar alldeles för mycket heroin. De tror att de har vunnit på Lotto när de får komma till Sverige och får jobba för 50 kronor i timmen på ett bygge utanför Eskilstuna. Sådan blir bilden när man läser för många Henning Mankell deckare.
Sanningen är förstås en annan.
“Vi har under ett dygn inte sett en enda tiggare”
Klaipeda är en hamnstad med 150 000 invånare. Inte helt olik Öresunds pärla Helsingborg.
På gatorna kör många bilar i miljonklassen, vi ser trendiga fik med namn som Intercultural Café, barbershops, frisörsalonger som kallar sig skönhetsakademier och förstås mängder av affärer och restauranger. På trottoarerna går människor som liknar dem på Södermalm i Stockholm, de är välklädda och har många tatueringar. I de lummiga parkerna leker barn med cykelhjälmar med sina föräldrar och far- och morföräldrar. Vi har under ett dygn inte sett en enda tiggare.
Vi börjar med en tur i centrala stan och hamnar på Katpėdėlė, ett klassiskt turisthak som serverar oceaner av mat. Detta är ett potatisland och på menyn finns en rätt som består av 1 kilo potatis. Vi tar en charkbricka, rödbetssoppa och raggmunk, fast på litauiska. Vi äter ungefär hälften och är proppmätta. Därefter blir det shopping på stans största galleria: Akropolis. Anna gillar utbudet av affärer som skiljer sig från Stockholms. Här kan du hitta dyra saker, men också billiga grejer i färg. Anna köper två par skor. Jag ett gäng kalsonger och t-shirts.
Vi tar bilen och kör över till Kuriska näset, en tio mil lång och knappt två kilometer bred nationalpark som sträcker sig från Klaipeda till Kaliningrad. Ryssarna har halva och Litauen den norra delen. För att binda sanden på den långsmala ön har man planterar tallar. Skogen är lika vacker som den på Sandhamn i Stockholms skärgård. De små byarna på ön känns som Long Island utanför New York eller möjligen Skanör. Och stranden, mil efter mil är ungefär som Sandhammaren på Skånes sydöstra spets.
“Jag simmar och hoppar fram i havet som om jag vore en delfin”
Det är sagolikt vackert.
När vi ligger på stranden sprakar det till i högtalarna. Du får inte dricka alkohol eller röka på stranden. Du måste ständigt ha uppsyn på dina barn och luftmadrasser är förbjudna. Budskapet skickas ut på litauiska, engelska och ryska.
Havet är runt 20 grader varmt och alldeles ljuvligt. Östersjön kan vara kall och hård, men idag är hon mjuk och ljummen. Jag simmar och hoppar fram i havet som om jag vore en delfin.
Vi åker tillbaka till hotell Memel som lever upp till sina tre stjärnor. Middag äter vi på Momo Grill. Restaurangen ligger inte mitt i turistdistriktet och måste följaktligen vara bättre än de andra för att locka till sig gästerna. Min rumpstek är 5/5. Annas flankstek får lika fint betyg. Vänlig service och schysst inredning. Middagen är väl värd sina 84 euro.
Avslutar dagen med att titta på HBO-serien “This is going to hurt” om en förlossningsläkare. Det finns inget bättre än brittiska skådespelare. Anna som är barnmorska säger att serien påminner om verkligheten. Ogillar du blod och kejsarsnitt ska du inte titta.
Idag tar vi bilen till Vilnius.
Och kör förbi korskullen.
Viggos roadtrip i Baltikum, del 1
Resan börjar på måndag morgon med att jag cyklar och hämtar vår SnappCar i Enskede. Veckans bil är en svart Golf som varit på vägarna mycket och fått 133 omdömen i appen. SnappCars affärsidé är att med en app hjälpa människor att hyra ut sina privatbilar när de inte används. Bra för miljön och förstås för uthyrarens privatekonomi. För oss, alltså mig och min älskade hustru Anna, kostar detta 300 kronor om dagen.
“På det hela taget är det ganska tråkigt att köra bil eftersom det är en massa andra bilar på vägen som hindrar mig att köra så fort jag vill”
Kör ner via Kalmar. Är ganska trött på E4:an, men jag måste säga att E22 är lika trist. På det hela taget är det ganska tråkigt att köra bil eftersom det är en massa andra bilar på vägen som hindrar mig att köra så fort jag vill. Men jag förmodar att de tänker samma sak om mig. Vi hinner precis höra inledningen på Robert Aschbergs Sommarprat där han berättar att han skapades på ett hotell i samma kedja innan det är lunch. I Kalmar äter vi på Kalmar Kött & Bar inhyst i Frimurarehotellet. Lunchbetyg: en svag 3:a,
Efter lunchen kör vi en tur i hamnen och letar efter platsen där Petter Stordalen ska bygga ett av sina nya hotell, en riktig skyskrapa enligt ritningarna. Tyvärr måste sökandet avbrytas på grund av en punktering på höger framdäck.
Panik!
Nu missar vi båten som går om drygt tre timmar.
Vad gör man?
Jo, man letar i appen och efter lite ångest får vi kontakt med Viking vägassistans som lovar att skicka en gubbe. Efter en dryg timme dyker Kristian upp med en jättestor bil. Han verkar van vid män på gränsen till sammanbrott. Han parkerar lugnt sitt fordon och tar fram grejer som man använder för att byta däck. Efter en del pill med muttrar som behöver en speciell nyckel är det blankslitna däcket borta och ersatt med ett vinterdäck vi hittar i bagageluckan.
Nu kanske vän av “riktiga” biluthyrningsbolag tänker att Hertz eller Avis aldrig skulle hyrt ut en bil med ett blankslitet däck och det är förstås sant.
Man får alltid vad man betalar för.
Men sånt är livet.
Vi kör vidare, 90 minuter försenade, och jag kör kanske inte som en galning, men väl så fort jag kan på småvägar genom skogen som bland annat rymmer Rödeby, detta är Karin Olsson på Expressens hemtrakter.
Vacker lummig lövskog. Älskar skiten.
“Men tjejen i kassan är inte bara söt, hon är också serviceminded som få så hon går in på Trafikstyrelsens hemsida och kollar att bilen inte är stulen”
Det är stressigt eftersom incheckningen i Karlshamn stänger hela 90 minuter före avgång. Tjugo minuter försenade sladdar vi in på hamnområdet och när vi ska checka in uppstår nästa “utmaning”.
Var är bilens registreringspapper under en söt tjej i luckan?
Ingen aning svarar jag förstås och ringer bilens ägare.
Väntan.
Men tjejen i kassan är inte bara söt, hon är också serviceminded som få så hon går in på Trafikstyrelsens hemsida och kollar att bilen inte är stulen. Detta kanske ni tycker att vi borde kollat upp, men all text på vår biljett är på litauiska…
Äntligen får vi som näst sista fordon rulla ombord.
Härligt.
Färjan är en hög sak från Kina. Vår bil får bo på våning 7 och vår hytt är på våning 10. Utsikten från vårt lilla fönstret över Blekinge och Skånes kust är magiskt vacker. Havet är stilla, vindarna lugna och solen som sakta sänker sig i väster magnifik. Båten som lämnade sitt varv i Kina i februari och passerade Suezkanalen i april kan bäst beskrivas som fräsch. Och praktisk. Det finns plats för 4500 meter bilar och lastbilar. 53 personer i personalen kan serva upp till 600 passagerare. Pavel Alioškin som är servicemanager visar oss runt och vi får se på både de tre restaurangerna och de tre cellerna i vilka fyllbultar låses in i. De senare ockuperas ungefär en gång i månaden. Det är kapten som bestämmer vem som ska hamna där.
Jag ser många män och kvinnor ombord med stora tatueringar, men ingen som verkar det minsta berusad.
Vad finns mer att säga om båten? Jo, det finns många platser för husdjur och till och med en plats där hundar kan bajsa.
Vi äter middag i al la cart-restaurangen. Det är Sades Diamond Life på repeat i en annars ganska tom matsal. Maten är mer präglad av Litauen än Stureplan, men min fisk smakar precis som den ska.
Nästa morgon får vi komma upp på bryggan och vara med när kapten Mindaugas Nosavičius vänder skeppet i hamn och backar in till kajen. Han har gjort denna manöver många gånger under sina fyra-fem år på bolaget DFDS. Det var också han som körde hem båten från Kina. Han verkar gilla sitt skepp.
Nu är vi på hotell Memel och äventyret börjar på riktigt.
Härligt.
