Malmö är min första hemstad. Det var här jag blev vuxen med allt vad detta innebär av ångest, förälskelse, drömmar och misslyckande. När jag cyklar runt på stadens gator med min älskade fru bredvid bubblar anekdoterna upp i mitt huvud som när man micrar popcorn. Jag cyklar som en biltjuv, något som inte alltid är populärt bland mina medtrafikanter. Vi kör med prisvärda Malmö By Bike. För 250 kronor får du trampa runt på en lånecykel i 60 minuter per tillfälle under ett års tid. Cykel är det i särklass bästa sättet att förflytta sig i Malmö eftersom staden är helt platt och saknar backar utom på Kirseberg, men dit åker man sällan.
Vi får låna min vän världsmedborgaren Henrik Brandão Jönssons övernattningslägenhet. Han är i sin hemstad Rio de Janeiro, men han kommer snart till Sverige för att lansera sin nästa reportagebok “Där solen aldrig går ner”. Jag har läst hans tre tidigare böcker och har stora förväntningar på det som ska komma. Det hade jag på hans tre första och jag blev inte det minsta besviken. Brandão Jönsson är journalistikens Zlatan, när han är på topp är vi andra bara publik.
Vi inleder med att ta en fika på Uggla. Det coolaste kaféet i stans drivs av Johanna Lindskog och Ajje Ljungberg. Den senare är en av mina idoler. Ajje startade Nöjesguiden på åttiotalet, tidningen var både min bibel och mitt universitet under många år. Uggla ligger på S:t Knuts Torg som har blivit något av ett hipstertorg under mina tjugo år i exil i Stockholm.
Malmö är som jag skrivit tidigare Sverige officiella hipsterhuvudstad. Det innebär att en man ska ha helskägg, svarta tatueringar, målade tånaglar och älska naturvin. Hur en kvinna ska se ut vet jag inte.
Vi inleder kvällen på Riket vid Davidhallstorg. Vi sitter på uteserveringen och dricker en
Syrah som smakar så långt det går att komma från ett bag-in-box-vin. På Rikets hemsida hittar jag följande mening: “Vi har en bråkig meny med ett gäng säsongsbetonade rätter och ett skitbra vinutbud”. Ödmjukhet och att kunden alltid har rätt har aldrig varit Malmökrögarnas melodi. Jag har ätit på Riket tidigare och varit nöjd, men vill gärna testa ett nytt ställe. Det blir Opopoppa på Simrishamnsgatan vid Möllevångstorget. Här får vi supergoda pizza slize à 50 kronor och ännu ett naturvin. Denna gång med cykel på etiketten.
Ett gäng poliser håller på med någon form av knarkrazzia på Simrishamnsgatan när vi anländer, men ordningsmakten släpper förbi oss utan problem.
Ordet mångkulturellt är ett ord som många svänger sig med, men som få människor och företag verkligen behärskar och vågar leva fullt ut. Att blanda människor från hela världen är riktigt svårt, men i Malmö gör man ett uppriktigt försök. Det är fyllt av smärtsamma problem och gigantiska utmaningar. Men Malmö stretar på och allra mest gör man detta vid Möllevångstorget.
När vi är mätta och glada fortsätter vi till Far i Hatten som ligger i Folkets Park. På vägen tittar vi på två verk som ingår i utställningen “Urban Window Gallery” som arrangeras av min kompis Jeanette Gostomski. Jag gillar speciellt “There is a sea of water inside” av Martin H Spencer. Min tes är att all riktigt bra konst balanserar på pekoralens vassa egg utan att falla platt.
Far I Hatten har en rejäl uteservering och här dricker man öl från eftermiddagen fram till midnatt. Du kan också få pizza och andra enklare rätter. Vill du hänga med Malmös coolaste musiker och kulturarbetare finns det inte ett bättre ställe. Krogen drivs av Martin Axén, känd från The Ark. Han och hans gäng har på senare år etablerat sig som en stadens mest passionerade krögare.
Vid midnatt återvänder vi till vår lya.
Nu är min roadtrip genom landet slut och snart ska Honda CB 650 säljas (mejla gärna ett bud). Jag och min älskade fru återvänder till Stockholm inom kort. Tack för alla tips längs vägen och stort tack till alla som arbetar i reseindustrin i Sverige. Ni gör ett lysande arbete i dessa tuffa tider. Jag är otroligt tacksam att få vara med och skriva om allt kul som händer. Och ett evigt tack till Anna som orkar sitta bak på Honda CB 650 i 150 mil. Det är inte så jobbigt som det låter utan mycket värre. Nu fortsätter vi äventyret med nya fordon.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 9
Och så kom vi äntligen fram till Skånes New Jersey. Alltså Listerlandet. Som tyvärr inte ens är skånskt längre utan tillhör Blekinge. Ni som letar efter ett Österlen med mänskliga huspriser har hittat rätt. Här finns sagolikt vacker natur, otaliga fantastiska sandstränder och allsvenskans häftigaste arena Strandvallen. I Hällevik spelar Mjällby AIF sina hemmamatcher. Att denna glesbefolkade avkrok fått fram ett allsvenskt lag som kan utmana storlagen är så roligt. Så länge de inte slår Malmö FF förstås.
Listerlandet är en platt tunga som går ut i Östersjön och avslutar Hanöbukten. Längst ut finns berget Listershuvud. Utanför udden i havet ligger Hanö som vid början av 1800-talet var en brittisk flottbas under kriget med Napoleon. Grejen var att Sverige vid denna tid var i allians med fransoserna via vår importerade kung Bernadotte. Men detta struntade folket på Listerlandet i och gjorde affärer med britterna och gav dem dricksvatten. Det sista saknas på Hanö då, men lär utvinnas nu utan problem.
På Listerlandet negligerar man vad makten bortom deras synfält bestämmer. Detta gäng av sillstrypare och ålfiskare blev rika när de upptäckte att man under de kalla vintrarna kunde föda upp minkar och sälja skinnet. När Securitas ska testa nya övervakningskameror gör man detta på Listerlandet. Djurrättsaktivisterna som inte förstår sig på minkuppfödare är ett uthålligt släkte, men miljömupparna överlistas av säkerhetsbolagets nya värmekameror. Minkfarmarna hittar du bakom höga plåtstaket.
Vi anlände med Honda CB 650 till områdets gräddhylla Hällevik sent söndag kväll. Det är här Sölvesborgs rika har sin sommarstuga. Det blev resans första två-nätter-stopp. Vi inkvarterades på Hanöhus Hällevik som precis har fått ny ägare i Håkan Ehrnst. Han håller på att omvandla den gamla konferensanläggningen till bostadsrätter som också ska hyras ut till sommargäster. Just nu är det en byggarbetsplats i varande, men i maj nästa år är det inflyttning i etapp 1. Jag är övertygad om att detta är the place to be i nordöstra Skåne, jag menar förstås sydvästra Blekingen.
Vi bodde i en liten stuga direkt på stranden bredvid strandbaren Beach Club. En bedagad skönhet som säljer irish coffee och öl till vettiga priser. En av stamgästerna är Peter Antoine som vi minns som Mjällbys tränare och från Media Markts reklam. Jag och Anna fick låna två cyklar och gav oss iväg till Torsös västra strand som enligt flera ska vara Listerlandets bästa badstrand. Jag lyckades övertyga Anna att vi skulle snedda över en bondgård istället för att följa Sölvesborgs kommuns officiella cykelväg. Det gjorde att resan till stranden tog 90 minuter istället för 30. När vi kom fram hade vädret hunnit bli blåsigt och kallt med regn i luften. Vi åt våra medhavda räkor från Hälleviks rökeri och drack varsin folköl. En underbar lunch i det gröna. Jag tog ett snabbt dopp och kunde fastslå att vattnet var smaragdgrönt och mycket rent.
Sen cyklade vi tillbaka till Hällevik och kunde konstatera att stranden där var minst lika fin som i Torsö. Även vattnet var tio av tio.
Den andra kvällens middag åt vi på Kajutan i Hörvik, trettio minuters cykeltur norr om Hällevik. Mellan dessa två orter finns ett dramatisk naturreservat med ett åttio meter högt berg och södra Sveriges största grotta. Den senare är dock igenmurad för att undvika att människor försvinner. Som ni förstår är Listerlandet den perfekta fonden för en ny deckarsvit, ja det är nästan så att jag borde skriva den själv och bli lika rik som Camilla Läckberg och Viveca Sten. Men jag orkar inte, har skrivit två medelmåttiga romaner och vet att det är träligt hästjobb.
Nu är vi på väg till Sveriges hipsterhuvudstad nummer ett: Malmö.
Och ni får förstås veta allt om denna min gamla hemstad i nästa inlägg.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 8
Måndag den 20 juli
På vägen till Listerlandet passerar vi Knislinge. Jag har kört igenom denna lilla ort ett antal gång på väg till Wanås. I Wanås finns en av världens finaste skulpturparker, ett slott från 1200-talet med en äkta greve i och ett hotell som är Sveriges mest lyxiga boutiquehotell. Är du förälskad och har en tjock plånbok ska du absolut åka hit. Är du inte förälskad så blir du det när du kommer hit. Allt är magiskt.
Vi däremot stannade vår Honda CB 650 i Knislinge och hamnade på Brokrogen. En pizzeria med fullständiga rättigheter, mycket vänlig personal och pizzor från 65 kronor och uppåt. Det var nästan fullsatt och berusningsgraden bland gästerna pendlade mellan 1 och 3 promille. I kassan såg jag en man med ett rakt långfinger tatuerat i nacken. Jag tog en capricciosa och Anna en kebabpizza. När hälften var uppäten var vi mer än proppmätta. Att sitta på uteserveringen och se människor i Birkenstock, HD-cyklar och kommunala elbilar glida förbi är en unik upplevelse. Hade vi inte varit på MC-semester hade vi aldrig kommit hit. Vill du se det riktiga Sverige är det smart att börja i Knislinge. Vi däremot vill gärna se Skånes Ozark vid havet och fortsatte till Hällevik på Listerlandet.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 7
Söndag den 19 juli
Nu har vi kommit till Skåne. MItt hemlandskap. Jag är från Malmö, men mormor bodde i Skälderviken. Detta innebär att jag har varit på Bjärehalvön fler gånger än jag kan räkna till. För er som inte känner till denna vackra del av Skåne kan jag säga att den mjukt böljande Hallandsåsen är Skånes norra gräns. Den slutar med en udde ut i havet. Längst ut på udden i havet som pricken över i:et ligger magiska Hallands Väderö. En perfekt dagsutflykt. Väl på Bjäres spets finns rymdlanskapet Hovs hallar, ett stenlandskap som Ingmar Bergman hade som fond i sin konstigaste film Sjunde inseglet. Det var här riddaren spelad av Max von Sydow mötte döden i svart kappa för första gången. En Hamlet-scen. Bredvid Hovs hallar ligger Torekov och det är här den Skånska företagssocieteten möts på drinkar mellan juni och augusti. Adeln hittar du näset. Resten av året är området ett avbefolkningsområde enligt EU. De små gamla fiskestugorna utmed Strandvägen kostar från 20 miljoner och uppåt. Utanför ligger en stenig strand med mycket tång och ett litet antal badbryggor. Från dessa ska man under sommarmånaderna bada i en vit sliten badrock. Till stranden kommer du antingen på en ranglig damcykel eller i en Porsche SUV eller Lexus SUV. Inga andra fordon är godkända.
Tätorten på Bjäre är Båstad och här är det trängsel, tennis och nattklubbsmingel med Bianca Ingrosso som gäller. I Torekov var man länge stolta att det INTE fanns en bankomat. Det sågs som en sätt att hålla tillfälliga besökare och turister borta. Om en utomeuropeisk nysvensk sågs bada här var det samtalsämnet på alla cocktailparty den sommaren…
Lunch äter du på G. Swensons mitt i byn eller på Hotell Torekov strax utanför. Det är ungefär som att befinna sig på Stureplan en lördag. Örnen som alla vill se heter Hugh Grant, han lär ha ett hus precis bredvid hotellet, men jag ska erkänna att jag aldrig sett honom mer än på tv.
Jag tog en dagens fisk på G. Swenson och min hustru fick en gravad lax med stuvad potatis. Hon var en smula besviken på stuvningen som var i minsta och tunnaste laget. Min sej funkade fint. Därefter tog vi en kaffe to go på Lejonet och Björnen i hamnen. Det krävdes två försök för att få en varm. Priset 50 kronor för två bryggkaffe är ett fynd i Torekov.
På vår resa från Varberg till Svalöv passerade vi även Tylösand som jag inte kan tänka på utan att se Per Gessle framför mig. Tyvärr lyste även denna kändisörn med sin frånvaro och det blev ett kort glasstopp på stranden.
Nu är vi i Hällevik på Listerlandet. Mer om resan till detta SD-eldorado i nästa roadtrip.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 6
Lördag den 18 juli
Hur ska man hitta till rätt krog i en okänd stad när man inte har en aning. Min teknik är att gå fram till den person man tycker ser coolast ut på huvudgatan och fråga. Vad är bäst här? Detta gjorde vi på Kyrkogatan i Varberg och vi blev inte besvikna. Rolands ligger längst ut i hamnen, granne med kallbadhuset och ett stenkast från Varbergs fästning. Anna fick en gravad lax på råraka och jag tog räckmackan. Den senare var mumsig, Anna blev en smula besviken på rårakan som mer som ut som en potatisbulle. Smaken var det dock inget fel på.
Krogens ägare var nya sedan en månad tillbaka. Det var fullt vid varenda bord och personalen sken som solar av stolthet över sin nya verksamhet. Rutinerna och beskrivningarna av maten kommer att sitta som en smäck om några veckor.
Vi träffade dessutom en bekant från storstan och kunde skvallra om högt och lågt.
Varberg i strålande solsken kan jag rekommendera, en gullig liten stad med sandstrand, hamnliv, bilköer och flera coola hotell. Glassen på kallbadhuset funkade fint. Jag smygtittade in på de nakenbadade gubbarna och de såg ut att löga sig fint i solen.
Honda CB 650 med förare och spätta fortsatte söderut till Björkäng camping. En anläggning på Hallands riviera som drivs av First Camp. De vill bli campingens Scandic, alltså en nordisk kedja med samma standard överallt. Camping är kanske inte min bästa gren och vårt besök var andra gången jag testade detta. Det är speciellt att bo i en minimal stuga några meter bredvid en massa människor man inte känner. Vår Havsbadstuga för 945 kronor var på max tio kvadratmeter och det saknades både toalett och dusch. Dessa plikter tar man hand om i ett stort kollektivhus ett tiotal meter bort. Där var stämningen vänlig och ja renlig.
Vi åt middag i restaurangen och jag fick en pizza som hämtad från en förortspizzeria med en matta av ost, salami och tomatsås. Den gjorde jobbet som ni förstår. Anna fick en rejäl bakad potatis, varmrökt lax och romsås. Hon åt upp allt. Hon fick två glas vitt vin till priset av ett eftersom det ena glaset inte blev riktigt fullt. Sånt gillar vi. Kaffemaskinen i butiken som inte hade någon mjölk var inte lika uppskattad. Gillar man att ta det lugnt och sitta still är campingen troligen det bästa som finns för en barnfamilj. Men jag och min fru är mer av typen att det gärna får hända något på semestern. Så när vi tömt vårt lilla hus följande morgon drog vi vidare mot pärlorna Tylesand och Torekov.
Allt om dessa klassiska semesterorter i nästa avsnitt som kommer inom kort.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 5
Fredag den 17 juli
Första frågan från min kusin när vi kommer fram till Göteborg: är Gert Wingårdh lika trevlig i verkligheten som på tv? Svar ja. Det är nästan omöjligt för mig att tänka mig Gert Wingårdh arg. För drygt åtta år sedan mejlade jag Gert Wingårdh för första gången och frågade om jag fick gör en fluga på väggendokumentär om honom. Han svarade ja direkt och några dagar senare åkte jag till hans fem våningar stora kontor i Göteborg och började arbeta. Jag mickade på honom och började filma med en liten kamera. Det var hur kul som helst för jag fick följa med varje vaken minut. Jag var med på internmöten, filmade hans fru i deras lägenhet, träffade hans uppdragsgivare och till och med hans kritiker. Gert är lite som en levande Wikipedia. Det spelar ingen roll om du frågar om flygplansmotorer, pytonormar i Florida eller Sveriges uppkomst, Gert har en lagom lång utläggning om alla ämnen.
Efter några dagars inspelning gick jag till SVT:s fina kulturredaktion och frågade om pengar och sändningstid, men det blev efter några vändor nej.
Nu i efterhand kan jag konstatera att jag, en man 40 plus gör beundrande film om en man 60 plus har ganska små möjligheter att få statliga medel. Men det blev i alla fall arton i mitt tycke roliga pilotminuter på Youtube.
Titta gärna här.
Sedan dess har Gert Wingårdh blivit en tv-kändis i Husdrömmar med drygt en miljon tittare varje vecka och en influencer med 30 000 följare på Instagram. En majoritet av dem är kvinnor.
Strax söder om Marstrand har Gert och hans ännu trevligare fru Karin två (2) hus som ser ut exakt som man tänker sig en arkitekts absoluta drömhus. Varje detalj är utsökt elegant och till och med hönsen ser ut att vara hämtade från ett inredningsmagasin. Vill du se husen mer i detalj ska du klicka här och här.
Efter en fantastisk lunch och guidad tur åkte vi vidare till Haga i Göteborg och min kusin Astrid.
Idag har vi passerat Varbergs hamnkvarter och är nu på en campingplats på Hallands riviera. Vill ni veta hur det är att bo i stuga på tio kvadratmeter utan dass och vatten ska ni läsa i morgon.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 4
Torsdag den 16 juli
I valet mellan ett stort hotell och ett litet väljer jag alltid ett mindre. Med detta inte sagt att stora hotell har fördelar. Större verksamheter har ofta fördelar som enhetlig rumsstandard, professionell service och genomgående renoveringar. Men små hotell får egensinnighet och charm som ett stort hotell aldrig kan leva upp till. Små hotell är unika eftersom ägaren, receptionisten och kocken ofta är samma person. De extraknäcker även som författare och ja, lärare i den lokala skolan. Frun jobbar som hovmästare och har målat varenda tavla i receptionen. Och nu är vi framme vid Nösund Havshotell, en liten gullig, vindbiten träbyggnad som haft samma ägare i 28 år. De runt 40 rummen har sin egen charm och rumslösning. Vi fick ett rum en trappa upp med fantastisk utsikt över havet och omkringliggande öar. Nedanför oss precis vid havet stod ett bröllopspar och blev fotograferade. Dottern frågade sin mamma: när ska vi äta bröllopstårtan? Sällskapet var totalt tolv personer så ni behöver inte vara oroliga över brott mot coronareglerna.
Bredvid hotellet ligger ett litet spa med en ja, svävande bastu i mitten och ett gäng små pooler framför. Vår simtur i det friska havet blev inte lång, men efteråt belönade jag mig själv med en iskall öl på verandan. Att sitta bredvid sin älskade i en Torekovsliten badrock och sakta se solen sänka sig, ja det är den högsta formen av lycka och den kan aldrig uppstå på ett megahotell. Jag kan även rekomendera värdshuset som serverade oss bland annat dagsfärsk sej och en smarrig fiskgratäng med musslor och havskräfta. Vi var bland de yngsta i matsalen om vi inte räknar personalen. De senare är vänliga om än en smula osäkra på hur mycket vitt vin de ska hälla i glasen. 
Nu fortsätter vi till Karin och Gert Wingårdhs två hus ett stenkast från Marstrand och sen till Sverige framsida Göteborg. Allt i nästa rapport som kommer inom kort.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 3
Onsdag den 15 juli
Nu är vi på Vann. Metallindustriarbetarnas gamla kursgård. Det var när Olof Palme införde LAS som facket insåg att de behövde utbilda sig för att inte förlora matchen mot arbetsgivarna. Motparten gjorde samma sak och resultatet i dag är att vi har ett stort antal konferensanläggningar runt om i Sverige i natursköna lägen på behörigt avstånd från stadens alla lockelser. Att lära sig facklig förhandingsteknik är så sjukt tråkigt att anläggningarna kom att placeras långt från allt vad vanligt liv heter. Vann ligger naturskönt djupt inne i Gullmansfjord precis vid strandkanten. Längst ut på samma udde hittar vi Lysekil. Utsikten från vårt rum är nästan lika dramatiskt som i Sagan om ringen-filmerna. Dagens anläggning har inget med facklig kamp att göra. Här finns ett stort spa som i dessa Corona-tider bara släpper in 50 personer åt gången. Det innebär att det finns rikligt med plats för alla i bastun och baden. Det går även att simma runt i fjorden, men du måste se upp för de röda brännmanterna. Dessa har jag varit livrädd för sedan barnsben, men aldrig haft närkontakt med. Kanske är de lika farliga som tvestjärtar… bara skojande. Rummen är små och badrummen fräscha. Gästerna är en mix av barnfamiljer, par i alla åldrar och tjejgäng. Den stora restaurangen heter Vass och här fick vi igår resans hitintills bästa rätt: en perfekt tillagad torsk. MC-resan till Vann var inte lika lyckad. Det började ösregna och då visade det sig att min hustrus regnbyxor hade försvunnit någonstans på resans gång. Då är det klen tröst att landsvägen parallellt med E4:an är dramatiskt vacker med berg och blandskog på östra sidan och öppna åkerlandskap på den västra.
Så fort det slutar regna ska vi fortsätta söder ut.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 2
Tisdag den 14 juli.
Nu är vi på Kosteröarna. Nordkoster närmare bestämt. Öarna påminner om Fårö i det att de är vackra, karga och har mycket kulturellt kapital. Alltså här bor det människor som man läser om på kultursidorna. Tyvärr har Göteborg inte lyckats producera en Ingmar Bergman eller en Olof Palme så ni förstår att det kulturella kapitalet är något mindre. Men vem vet, kanske kan de små brunbrända barnen med vita kalufser som leker klättra-så-högt-jag-vågar-på-en-jättestor-sten bli en toppolitiker eller demonregissör och göra så att Koster går om Fårö. En gång intervjuade jag konstnären Lena Cronqvist här. Jag minns att det blev få banbrytande citat, men en hovsam artikel fick jag ur mig. Det var när jag drev konstvärldens RES, en tidning som hette Beckerell och som vi marknadsförde som en strålande konsttidning.
Tillbaka till ämnet.
En road trip på en Honda CB 650 utmed Sveriges framsida. Resan till Koster gick genom Bohusläns kuperade skogs- och jordbrukslandskap. Smala vägar upp och ner och hit och dit. Tålamodet hos min vackra hustru var inte på topp efter några timmar bak på hojen. Hon hotade med att skära av hela sin stjärt. Jag som aldrig kört på dessa slingrande vägar tidigare och körde vilse nästan lika ofta som jag svängde rätt gasade på för fullt för att vi skulle komma fram. Och efter många timmars körning gled vi in i Strömstad och hittade båten som skulle ta oss till Koster och vårt hotell Kosterbaden. Tyvärr var krogen i Strömstad som serverade färska räkor vid kajen stängd så vi hamnade på Heat med japansk och thailändska mat. Den hoppade vi, men öl och vitt vin smakade förträffligt till anständig kostnad. Med två öl i kroppen klev vi på båten och landade på vår övernattningsplats.
Och ni som undrar, rumpan överlevde och är lika härlig som alltid.
Nu blir det historielektion. Koster var norskt fram till 1600-talet, men blev svenskt när två nunnor förälskade sig i en svensk. Men numera är Koster i princip åter norskt. 750 av öarnas tusen hus ägs av norrmän. Och när de kommer på konferens kan notan blir hur hög som helst. Det var på åttiotalet som norrmännen började hittade hit igen och sedan dess har bostadspriserna på ön gått rakt uppåt. En stor villa kostar trettio miljoner och ett uthus utan el, vatten och avlopp kostar fyra. Så kan det gå för ett område som förr i tiden kallades Bohusläns Sibirien.
Kosterbaden är ett mysigt lägenhetshotell med fräscha badrum och fina kök, men vad hjälper det när man inte har något att äta. När vi kom fram förstod vi varför alla andra på båten släpade runt på gigantiska matkassar. Men som tur var hade en krog på ön öppet: Strandkanten. Förutom mat säljer Strandkanten även Koster-hoodies till barn à 249 kronor, uppstoppade papegojor och en massa annat bråte. Det var kö, skylt och rep för ingången när vi skulle sitta ner, men självfallet gick lokalbefolkningen bara förbi oss som om repet och skylten inte fanns. Det var precis som när Fadde var chef för dörren på Spy Bar. Alla människors lika värde borde stå med i bibeln som ett av Guds obegripliga bud.
Men till slut kom vi in och jag fick in en fish and chips med pommes och min fru fick skaldjurssoppa. Rimlig mat till rimliga priser. Upplevelsen kan sammanfattas i ett enda ord: opretentiöst.
Idag regnar det. Vi har ätit frukost på Kosters trädgårdar som jag verkligen kan rekommendera. Distinkt kaffe, smarriga mackor med läcker fyllning och lagom söt fläderblomssaft. Inget budgetställe, men vacker lokal, höns och lamm på gården och ekologiskt utedass. Addera på svensk jazz i högtalarna och ni ser ett gäng miljöpartister i regnkappa framför er. Hit återvänder jag gärna.
Hotell Kosterbaden drivs av Peter Lundgren från Simrishamn. Han gör ett förträffligt jobb och när jag startar mitt första hotell kommer han vara etta på lönelistan.
Viggos Roadtrip i Sverige, del 1
Måndag den 13 juli.
Jag befinner mig på MC-semester i Sverige med min vackra fru som spätta. Alltså en Svemester.
Igår körde vi 400 kilometer, från Björknäs i Nacka till Kållandsö inte långt från Lidköping, ett stenkast från gudomligt vackra Läckö slott . Vi körde via Gnesta, Katrineholm, Kumla och Mariestad. Vi kör en Honda CB 650 från 1980. Med ett sådant fordon känner man sig ganska liten på motorvägen när bilarna rusar förbi i 140. Vi kommer upp i över hundra kilometer, men då skakar det mesta och ja en blir ganska trött i armarna när det blåser rejäl motvind. Att min fru inte säger ett enda kritiskt ord om vårt sätt att färdas är en nåd. Nu förstår ni nog varför jag friade efter tre månaders bekantskap.
Bäst är det förstås på mindre vägar som här ute på Läckö, magiskt vackra åkerfält och mjukt böljande landskap vid Vänerns södra strand. Det finns andra sträckor, som den mellan Katrineholm och Kumla, som är ett riktigt blåshål. Då finns bara en enda tanke i huvudet: varför köpte jag inte en jävla bil istället för en gammal häck till motorcykel?
I Katrineholm tänkte vi äta lunch på restaurang Parken i Stadsparken, men det var förstås stängt på söndagar. Istället hamnade vi på Olympos, en pizzeria i en bunkerliknande lokal med en ösregnslång meny och en person både som hovmästare, servitör och kock. I dessa lägen väljer jag alltid det enklaste på menyn och fick en hygglig vesuvio och min fru tog capricciosa. Dessa rätter gjorde jobbet och sen var vi tillbaka på vägarna.
Det var i Katrineholm som statsminister Göran Persson steg fram som politiskt stjärnskott, men det var i Vingåker några mil bort som han föddes och tog sina första politiska steg. Resan mellan dessa två orter känns som en inandning och tar bara några minuter på motorcykel. Jag tänker på när den unge Persson gjorde denna resa i sin ungdom. Att lämna hemorten och söka sig till grannkommunen för framgång. Ibland är det största resan man gör inte den fysiskt längsta, men en mental jordenruntresa. Nu har Göran Persson återvänt till detta område som stenrik landägare och politiskt superstjärna. Det tycks att ränderna från barndomen aldrig går helt ur.
Vi fortsätter till vår första sovplats, en Airbnb-stuga med havsutsikt på Kållandsö. Stugan är sista huset på grusvägen och ett ställe man aldrig hade kommit till före Airbnb. Vår värd meddelar att vi kan ringa om vi undrar något och svarar han inte så är det för att han kör buss. Då kan vi skicka ett SMS.
Bästa krogen i området är enligt uppgift Hvita hjorten. Den ligger i ett Naturrum precis bredvid Läckö slott. Meny är kort som en avlövning: en veg, en kött och en fisk. Det här är ett sånt ställe där maten är helig och personalen pratar som en terapeut med gästerna. Jag kan älska att äta på krogar som denna, men då måste det gå snabbt att beställa och maten vara supergod. Tyvärr tar det första tjugo minuter och min hjort håller på att krevera tillsammans med grönpepparsåsen. Gösen fångad i sjön är klanderfri, men upplevelsen på denna krog kan sammanfattas i ett enda ord: pretentiöst. Det säger sig själv om verksamheten heter Hvita hjorten.
Dock ska ni spana in grannen Läckö slott när ni är i krokarna. Detta är Sveriges vagga och när man är här blir det självklart. Landskapet är romantiskt vackert, jorden bördig och vattenvägarna många. Nu sätter vi kurs mot Strömstad.
