Trolska skogar, majestätiska berg och blommande jakarandaträd som färgar gatorna lila. Hipsterkaféer och coola nattklubbar. Argentina har allt och lite till. Men det är långtifrån kärlek vid första ögonkastet.
Text och foto: Linda Larsson
Lediga rum & priser i Buenos Aires
Jag är ärligt talat föga imponerad när jag landar i Buenos Aires. Skyskraporna ser grådassiga ut. Ingen verkar prata engelska. Och regnet smattrar mot taxirutan. Dessutom lurar taxichauffören mig att betala dubbelt så mycket mot vad det borde ha kostat.
Nästa morgon har regnet från gårdagskvällen rensat luften och temperaturen är runt perfekta 25 grader. Jakarandaträden har precis börjat blomma och färgat gatorna lila. Jag beställer en cappuccino och två medialunas, en argentinsk variant av en fransk croissant, eller svensk giffel för den delen. Cappuccinon är perfekt skummad, krämig och vare sig för varm eller för kall – på den argentinska hippa kafékedjan Negro vet baristorna vad de gör. På gatan spatserar välklädda kvinnor och män mot de höga kontorsbyggnaderna inne i Buenos Aires centrum.
Vid bordet intill arbetar några 30-åriga hipstermän i runda glasögon på sina datorer med matemuggar framför sig. Hipsterkaffet må ha nått den argentinska huvudstaden, men argentinarnas kärlek till mate – ett te som dricks från speciella muggar med sugrör i rostfritt stål – är fortfarande stark. Doften av nybakade medialunas sprider sig i lokalen när kvinnan bakom kassan plockar ut en plåt från ugnen. Jag, som redan har ätit upp mina, längtar redan till morgondagens frukost. När notan ska betalas är priset synnerligen överkomliga 30 kronor.
Buenos Aires ekonomi är svajig. Argentina brukar betraktas som ett relativt dyrt land att turista i jämfört med grannländerna, men just nu har den argentinska peson rasat, vilket är katastrofalt för de som bor här. Men turister får väldigt mycket valuta för pengarna. En middag på en av Buenos Aires alla topprestauranger kostar runt 200 kronor och en välblandad drink på ett hippt uteställe runt 50 kronor. Men det är en god idé att ta ut kontanter – kortbetalning accepteras inte alltid och ibland får du betala mer om du vill betala med kort.
Fat av sushi och snygga drinkar dukas upp på bordet. I högtalarna hörs house med sydamerikanska rytmer och i baren står snygga, väldressade människor. Men glöm stilettklackar – i Buenos Aires är 90-talsgrungen inne och höga platåskor är det som gäller. En man i shorts blir nekad inträde. Isabel bar och restaurang är en av Buenos Aires snyggaste innebarer. Jag frågar mitt sällskap, ett tjejgäng med fem olika nationaliteter, vad de tycker om Buenos Aires. De har alla bott här i några år (en i hela sitt liv) och de svarar nästan i kör:
– Vi vill aldrig flytta härifrån. Det här är världens bästa stad!
– Det enda som är dåligt är ekonomin.
Det visar sig vara ett typiskt svar när man frågar lokalborna om deras uppfattning om Buenos Aires. Alla här verkar älska sin stad, om de har flyttat hit eller är uppväxta här spelar mindre roll.
Alla dansar och svetten rinner. Men det är till tonerna av cumbia och inte tango som höfterna svänger och armarna vevas på Tequila, en av Buenos Aires mest omtalade nattklubbar.
Klockan är halv sju på morgonen och festen börjar gå mot sitt slut, även om dansgolvet fortfarande är fyllt av mer eller mindre dansanta festprissar. I Buenos Aires börjar festerna sent, innan klockan två kan du räkna med relativt tomma dansgolv. Middag äter man vid tiotiden, om inte senare. Och frukost, tja. Definiera frukost.
– Choripan, du måste testa choripan, säger min polska vän Magdalena som har bott i Buenos Aires i fyra år.
Klockan har hunnit bli halv åtta och soluppgången över bukten är magisk. Choripan är argentinsk gatumat när den är som bäst: en tjock chorizo i bröd med chimichurri, den argentinska kryddblandningen som är det närmaste du kommer sås i det här landet. Med varsin choripan i handen ser vi solen färga allt till guld samtidigt som ett plan lyfter från flygfältet bredvid.
Några dagar senare, 2000 kilometer därifrån, byts Buenos Aires glittriga nattliv mot berg och skogar, blomster och bäckar. Jag befinner mig i den lilla byn El Chaltén i norra Patagonien, den sydligaste regionen på den sydamerikanska kontinenten. Målet är att bestiga Fitz Roy, berget som återfinns i det berömda outdoorföretaget Patagoniens logga. Eller bestiga och bestiga – Fitz Roy är inte Kebnekaise och är du inte en extremt van bergsbestigare kan du glömma att komma upp till de sylvassa topparna. Men till bergets fot kan alla som är i någorlunda god form ta sig.
El Chaltén är en by som i princip inte hade existerat om det inte vore för Fitz Roy och alla omkringliggande vandringsleder. Byn ligger nära den chilenska gränsen och på andra sidan Fitz Roy ligger den chilenska nationalparken Torres del Paine.
Naturen är bedårande vacker. Första biten av vandringen upp till Fitz Roys fot består av porlande bäckar och grön trollskog. Maskrosor och iris pryder ängarna på väg upp mot de snötäckta höjderna. Vädret ändras snabbt: morgonen var kylig men bara några timmar senare är det t-shirtväder. Även om jag har rest hit ensam och intentionen har varit att vandra på egen hand passerar många andra vandrare längs vägen. När jag närmar mig slutstationen för dagen, den berömda utsiktsplatsen över Fitz Roy, blir det så trångt på vägen att någon skämtsamt skriker ”trafikstockning”. Väl uppe strålar solen och tornar majestätiskt upp sig framför oss. Att se Fitz Roy utan skymmande moln är inte helt vanligt. Vi är många som kommer att byta profilbild på Facebook den här dagen. Men i stunden tänker jag bara på hur helande naturen känns.
Såg du den blå lagunen?
Vilken blå lagun?
Gill, som han heter och som visar sig bo på samma vandrarhem som jag, berättar att om man fortsätter åt höger kommer man till en utsiktsplats över en blå lagun. Ibland är det inte så dumt att möta andra människor ändå.
Tio timmar efter att jag påbörjat min vandring upp är både jag och solen på väg ner. Men jag behöver inte oroa mig för att jag inte ska hinna tillbaka till vandrarhemmet i tid. Här blir det inte mörkt förrän runt klockan tio på kvällen. Dagarna är långa i Patagonien.
Isbergen tornar upp sig framför mig och dånet från is som brakar loss är mäktigt. Glaciären Perito Moreno är vacker som få och ett måste att besöka om man har tagit sig till El Calafate. Det finns flera sätt att upptäcka glaciären på: trekking är populärt men måste bokas långt i förväg. Jag får nöja mig med att se glaciären från håll, med båt längs glaciärens norra sida.
Kamerorna smattrar. Perito Moreno är Patagoniens supermodell och ett av de största dragplåstren i den här regionen tillsammans med Fitz Roy. Staden El Calafate är inte lika charmig som El Chaltén, men en perfekt utgångspunkt om man vill besöka Perito Moreno. Här finns också ett vackert fågelreservat, Laguna Nimez, som många missar men som är väl värt ett besök. Att gå runt reservatet tar cirka en och en halv timme, berättar guiden och räcker över en karta över området samt ett litet häfte med information om vilka fåglar som finns i området.
Laguna Nimez är en fågelskådares dröm med över 80 olika arter. Långt borta skymtar några rosa flamingor. Vattnet är spegelblankt och himlen klarblå. Mer fridfullt än så här kan livet inte bli. Om jag skulle få frågan vilket djur jag skulle vilja vara nu så hade jag svarat: en flamingo i Laguna Nimez.
Tillbaka i Buenos Aires sitter jag på ett kafé i Palermo, Buenos Aires hipsterområde med småbutiker, mysiga kaféer och sjysta restauranger. Gatorna är gröna och fyllda med graffiti. Ingen byggnad är den andra lik, i vare sig stil eller storlek. Jag beställer en cappucino och en avokadotoast med pocherade ägg på kaféet Birkin. Jag känner att jag blir mer och mer kär i den här staden och landet.
Så när flyttar du hit? frågar Magdalena.
Jag, som sällan känner mig hemma någonstans, börjar fundera över hur mitt liv skulle se ut här. Och tänker att Buenos Aires inte bara är en plats man besöker. Det är en stad att bli förälskad i.
Fakta:
Invånare: Cirka 2,9 miljoner i Buenos Aires.
Språk: Spanska.
Valuta: Argentinsk peso.
Tidsskillnad: – 5 timmar.
Visum: Nej.
