Nordkorea är ett av världens mest slutna länder. Att turista här innebär vanligtvis att vara en del av en övervakad skock som sällan får chans att möta lokalbefolkningen. Men med hjälp av cyklar och gitarrer lyckades RES få en glimt bakom kulisserna.
Text: Niclas Sjögren
Foto: Felix Oppenheim
– Hur många år får vi om vi stjäl den här? Martin Stenmarck håller upp en antik kratta och nickar mot vår guide.
Miss Ri spänner blicken i oss. Hon har glimten i ögat men suckar uppgivet.
– Many, many years, mister Martin.
Vi befinner oss vid den enkla gård där landsfadern och ”republikens evige president” Kim Il-Sung växte upp. Det är en grön oas, bara någon kilometer från den brusande huvudstaden Pyongyang. Gräsmattorna är pedant skötta. Buskarna välklippta. Blommorna perfekt komponerade. Faller ett löv på marken städas det genast bort av någon av de många anställda. Det känns nästan som om fåglarna är dresserade att kvittra så där lagom idylliskt. Gården är en av flera viktiga platser som har blivit närmast heliga i det sekulära Nordkorea. För nordkoreaner är platsen i ren helighet i paritet med födelsekyrkan i Betlehem eller muslimernas Medina. Det är i den divisionen han spelar, den nordkoreanske landsfadern. Precis som hans efterföljare: ”den käre ledaren” Kim Jong-Il och ”den store efterföljaren”, dagens president Kim Jong-Un.
Nordkorea har länge varit väldigt slutet, men har på senare år öppnat upp allt mer för turister. Men reglerna är många och även små överträdelser kan ge hårda straff. Så det är givetvis en aning dumdristigt av oss att skämta om att stjäla reliker från Kimdynastin.
Vi är fyra kompisar som länge har intresserat oss för det svåråtkomliga landet som så många tycker så illa om, men få kan särskilt mycket om. Mina reskamrater Andreas Danielsson, gitarrist och skribent, och Martin Stenmarck, artist, har i flera år velat resa till Nordkorea. Fotograf Felix Oppenheim och undertecknad har tidigare åkt skidor i den nordkoreanska vintersportorten Masik Ryong. Men nu vill vi cykla, spela och sjunga oss genom landet som annars bara erbjuder strikt kontrollerad sightseeing. Med gitarrer och cyklar som murbräckor vill vi tränga igenom muren mellan landets befolkning och de turister som fraktas runt mellan mastodontturistmålen i buss, utan att få träffa lokalbefolkningen eller få känna fartvinden i håret på den koreanska landsbygden. Vi vill se om musiken och cyklingen kan leda till möten som annars skulle vara omöjliga – och kanske få sjunga duett med någon nyfiken nordkoreansk servitris eller guide.
Vi börjar känna oss ganska varma i kläderna så här några dagar in på vår resa. Miss Ri har börjat vänja sig vid våra skämt. Vi diskuterar ivrigt såväl politik som Otto Warmbier, den amerikanske studenten som stal en banderoll, fängslades och tragiskt nog återvände till USA i koma och senare avled. Våra guider tycker visserligen att det är hemskt, ”men tänk dig att du åker till ett muslimskt land och skändar en koran – vår ledare och vår ideologi är lika helig”. Vi är givetvis inte eniga om den relativiseringen.
När vi frågar våra guider om deras syn på kärnvapen blir de entusiastiska och stolta. Det som resten av världen ser som en provokation eller något fasansfullt ser de som självförsvar.
– Varför skulle vi anfalla USA, världens mäktigaste militärmakt, om de inte anfaller oss först? Vi vill bara kunna försvara oss så att vi inte blir nästa Irak, Afghanistan eller Libyen, säger mister Ju, en av våra guider.
Allt mörker, allt elände och allt lidande som vi läst om inför resan kontrasterar starkt mot de många glädjestunder vi upplever under resan. Vi reser över 100 mil genom landet, med buss och på cykel, utan att se någon misär. Bara nyfikna, om än ofta blyga, människor som gärna cyklar bredvid oss en stund eller lånar en gitarr och sjunger en låt. Vi ser visserligen ett isolerat och fattigt land, men även välstånd och en växande medelklass i storstäderna.
BNP i Nordkorea har vuxit med i genomsnitt 4 procent de senaste åren, enligt Sydkoreas centralbank. I Pyongyang har en helt ny stadsdel med skyskrapor byggts upp på 270 dagar, och i Masik Ryong har en lyxig skidort skapats. Landet har egen tillverkning av tåg, mobiltelefoner och bilar. I hamnstaden Wonsan satsas enorma resurser på nästa stora turistattraktion, en badort med all den lyx som framtidens turister förväntas attraheras av. I huvudstaden finns butiker med alltifrån moderna tv-skärmar och tvättmaskiner till märkeskläder och Heinz ekologiska ketchup. Här finns också en vacker och väl fungerande tunnelbana, åtminstone när vi reser med den. Våra guider skrattar hjärtligt när vi berättar att det florerar rykten på internet om att alla koreaner som turister möter i tunnelbanan bara är välklädda statister i ett enormt skådespel som landet har iscensatt för att verka normalt.
Vi jämför bildbibliotek med lokalborna i tunnelbanan och konstaterar att de innehåller ungefär det samma: barn, hem, någon matbild, vackra vykortsvyer, selfies… Blyga ungar tittar storögt. Martin och Andreas spelar en låt och vi glömmer för ett ögonblick att vi är i landet annorlunda.
I Pyongyang är befolkningen ganska van vid framfusiga kinesiska turister som fotograferar utan att be om lov. Inte mindre än 200 000 kineser beräknas ha besökt Nordkorea 2018, enligt Nordkoreas ambassad i Stockholm. Näst största nationalitet är Ryssland med ett par tusen besökare per år. Från Sverige kommer knappt 500 turister årligen. Nordkoreas officiella hållning är att turism är en prioriterad näring. Målet är att locka en miljon besökare till 2020, vilket är att betrakta som en väldigt positiv prognos. Inte minst med tanke på att många länder avråder från att resa till Nordkorea, till exempel svenska UD. Å andra sidan är landet ett av de säkraste du kan resa i, så länge USA inte anfaller Nordkorea. Om du följer guidernas riktlinjer finns knappast någon risk att bli utsatt för några brott.
Nordkorea består till 80 procent av bergsområden. Vi reser i ett bedövande vackert landskap med bördiga slätter och risodlingar mellan gröna berg. Av någon anledning hade vi förväntat oss ett land där det mesta var svartvitt, eller 40 nyanser av brunt. Vi reser med buss på stora och nästan öde, autobahnliknande vägar. De är inte bara till för persontransporter utan även för truppförflyttningar. Landet ligger ju fortfarande i krig med Sydkorea. Vi måste ofta stanna för att någon militärpostering ska kontrollera våra papper. Då råder strikt fotoförbud.
I vissa områden får vi tillåtelse att trampa fram på cykel. Då närmar vi oss lokalborna på ett helt annat sätt. När vi tar oss fram på två hjul är vi på samma nivå som koreanerna, för det är på cykel som majoriteten transporterar sig. Bil och motorcykel är till för eliten.
Vi prickar in ett högtryck i slutet av september och dagarna är ljumma. Vi cyklar mest i shorts och tunna tröjor. Vägarna kantas av rosenskära i rosa, vitt och purpur. Det är en blomma som hör till den koreanska faunan men som har planterats för hand längs vägarna. Varför? Våra guider stirrar på oss som om vi vore galna.
– För att det är vackert så klart.
Vi känner oss lite tölpiga. Det är en känsla som återkommer med jämna mellanrum, när vi är för högljudda eller okunniga på grund av att vi har låtit oss luras av vandringssägner eller felaktigheter på nätet.
En glest trafikerad serpentinväg tar oss upp i bergen vid skidorten Masik Ryong, inte långt från hamnstaden Wonsan, ungefär 20 mil från Pyongyang. Vi stannar längs vägen för att dricka några klunkar vatten. Hejar på några militärer och möts av breda leenden. Andra koreaner vi stöter på fnissar och tittar blygt. Våra tafatta försök att uttala deras hälsningsfras, ”an-nyeong-ha-se-yo”, möts av vänliga skratt. Det är tydligt att nordkoreanerna inte är vana att möta blekansikten som oss.
När vi cyklar genom Pyongyang får vi samma trevliga mottagande. Jag får filma utan restriktioner. Våra guider är uppsluppna och tillmötesgående. Vi trampar förbi nöjesparker och barn som åker inlines. I Moranbongparken i Pyongyang blir vi uppbjudna att dansa med lokala helgfirare. Det är picknickkorgar på gräset, ponnyridning och brudpar. Krigsveteraner med för stora kostymer och kilovis med tapperhetsmedaljer. Ungar som springer runt och slåss med pinnar, dansar och skrattar. Och musik överallt.
Jag ser folk i jeans, inte många, men tillräckligt många för att jag ska inse att det där jeansförbudet som jag har läst om på amerikanska sajter bara är en vandringssägen. Jag slås av att det omöjligen går att regissera allt detta. Glädje existerar i landet annorlunda. Det går inte att döda den helt. Vi inser givetvis att våra guider bara visar upp det allra finaste, precis som turistguider gör i USA, Österrike eller Sverige. Vi får inte se någon fattigdom, ingen svält och inga tiggare. Våra guider tittar storögt på oss när vi berättar att det sitter tiggare i snart sagt varje stad i Sverige. Varför, undrar de. Vi kan inte förklara det.
Stadsbilden i Pyongyang skiljer sig från alla andra moderna storstäder. Här finns inga neonskyltar med reklam för cigaretter eller ohälsosam mat. Eller kapitalistiska imperialistiska budskap, om vi väljer den nordkoreanska synvinkeln. I Pyongyang finns i stället väggmålningar och mastodontskyltar med historiskt viktiga händelser ur Koreas moderna historia – våra guider refererar alltid till Nordkorea som Korea eller ”vårt land”, eller möjligtvis DPRK (Democratic People’s Republic of Korea). Det framgår tydligt att de tycker att Korea borde vara ett land.
De vanligaste motiven på jätteskyltarna är idolporträtten. Dels på förre diktatorn Kim Jung-Il, dels på dennes far, landsfadern Kim Il-Sung, som enligt den nordkoreanska historieskrivningen slängde ut den japanska ockupationsmakten 1948 och därmed grundade den demokratiska folkrepubliken Korea. Kim Il-Sung utvecklade sin egen tolkning av marxism-leninism och kallade den juche, en ideologi som grovt förenklat kan sägas bygga på kommunistiska ideal men med större fokus på individens ansvar. Den koreanska revolutionen anses också ha varit mer inkluderande än till exempel den ryska eller kinesiska, där arbetarna dominerade och intellektuella rensades ut. I Nordkorea enades arbetare och akademiker på ett unikt sätt – om man ska tro våra guider.
Kim Il-Sung och Kim Jong-Il sägs också ha varit stora kompositörer och poeter, men allt som de skrev hade förstås en touch av nationalistisk propaganda. Kim Il-Sung är kort sagt en blandning mellan landsfader, chefsideolog och profet. Heligast av dem alla. Av den nuvarande ledaren Kim Jung-Un syns dock inga idolporträtt.
En resa till Nordkorea är normalt väldigt inrutad. En eller flera guider följer i princip varje steg du tar. Men det kan ändå vara värt besväret och pengarna att resa hit eftersom landet bjuder på så många märkliga upplevelser. Nordkorea är ett av de sista länderna där du upplever att allt inte är som hemma i Europa. Regimen är totalitär på det där ultraortodoxa stalinistiska viset som knappast förekommer någon annanstans i dag. På hotellen kan du mejla och ringa hem, men internetanvändandet är noga reglerat och bara till för eliten. Vi kopplar ner och använder bara våra telefoner som kameror och GPS. Det är omvälvande att inte fokusera på sin smarta telefon på tio dagar. Och lite befriande. Fokus flyttas. Vi kanske tar in mer än annars?
Landet har som bekant genomlidit flera svåra svältkatastrofer, och enligt en FN-rapport från 2014 beräknades 70 procent av befolkningen ha otillräcklig tillgång till mat. Det ser vi givetvis inget av. Och enligt våra guider beror alla eventuella brister på de internationella sanktionerna som drabbar allt från tung industri till spannmålsodlare. Under vår tio dagar långa rundresa dukas det upp rikliga luncher och middagar. Den nordkoreanska varianten på surströmming, alltså fermenterad (jäst) fisk, blir vår favorit. Fermentering är vanligt i Nordkorea, här fermenteras både mat (som kålsalladen kimchi) och dryck (som kombucha). Vi äter även en fantastisk soppa på komage. Picklad ginseng. Rårakor. Gravad bläckfisk. Panerad sandskädda. En himmelsk kålpudding med sjögräs och kryddig majonnäs. Dessutom äter vi ofta nationalrätten bibimbap.
Till maten dricker vi öl, ofta kvalitativ lokal hantverkslager. De viner vi kommer över är dock inga stora smakupplevelser.
Mot slutet av vår resa konstaterar vi att vi gjorde två riktigt bra val när vi bestämde oss för att besöka Nordkorea. Det första var att vi såg till att få låna cyklar. På så sätt lyckades vi komma lokalborna lite närmare. Det andra var att vi köpte varsin gitarr i Pyongyang. Martin och Andreas, som nästan alltid reser med gitarrer, visste vilken isbrytare det kan vara. I Nordkorea blev det en isbrytare upphöjt i två. Dels anses musik vara något extraordinärt fint i och med att ledarna i Kimdynastin alltid hyllat denna kulturform, dels fungerar de patriotiska sångerna som nationalistisk propaganda. Det gör att väldigt många nordkoreaner kan spela och sjunga. Många släpper också blygseln så fort de får en gitarr i knät. Vi spelar och sjunger för lokalbor på restauranger, i barer, i tunnelbanan, längs vägen och på hotell. Servitriser och bartendrar stämmer upp. Våra guider sjunger med i amerikanska slagdängor. Framför Juchetornet i Pyongyang spelar en av våra guider gitarr med en cigarett i mungipan och sjunger My way.
Jag ser det som ett tecken på att det är något på gång på Koreahalvön. Något stort. Visst, det finns massor av elände, undernäring och 40 nyanser av brunt. Kim Jung-Un hotar med kärnvapen och pratar med Putin, Trump och Xi Jinping. Om det är bättre att besöka landet och bilda sig en egen uppfattning eller bojkotta och isolera – det är frågan. Vi åkte dit och cyklade lite. Spelade gitarr, sjöng och fick se utvalda delar av landet. Var det rätt? Det kan diskuteras.
Guide
Invånare: 25 miljoner. Huvudstaden Pyongyang har 3,2 miljoner invånare.
Språk: Koreanska.
Valuta: Nordkoreansk won, men den får ej användas av utländska besökare. Turister kan betala med dollar och euro. Kredit- och betalkort fungerar inte i Nordkorea.
Tidsskillnad: + 8 timmar, sommartid + 7 timmar.
Visum: Ja, ansök på Nordkoreanska ambassaden i Stockholm minst fem veckor innan avresa.
Ta dig dit: Det finns flera resebyråer som anordnar resor till Nordkorea. Dessa guideledda gruppresor ger dock få tillfällen till personliga möten med lokalbefolkningen. Vill du ha en mer personligt utformad resa kan du kontakta mister Ju på den koreanska resebyrån KISTC (Korean International Sport Travel Company). Mail: kistc@star-co.net.kp
Räkna med runt 25 000 kr per person för tio dagar med helpension, buss och guidning, exklusive flygresa. UD avråder från att resa till Nordkorea.
Ta dig runt: En gruppresa till Nordkorea inkluderar alla transporter.
Boende
I Pyongyang bodde vi på mastodonthotellet Sosan Hotel. Det var rent och fräscht, men restaurangen var inte så kreativ.
I Kosong bodde vi på det lätt bedagade Kosong Port Hotel.
I Kaesong bodde vi charmigt och gammeldags på Kaesong Folk Hotel.
Äta och dricka
Det finns flera mikrobryggerier i Nordkorea. I augusti varje år arrangeras en ölfestival i Pyongyang. En annan lokal dryck är risbrännvinet soju. Det finns i alla tänkbara varianter, med smak av till exempel karljohansvamp eller ginseng.
Den koreanska maten präglas av kimchi och annat fermenterat. Nationalrätten bibimbap består av bland annat ris, kimchi, ägg, kött och chilisås.
På alla de hotell som tar emot turister finns restauranger. Maten är av god kvalitet, men det är väl värt att försöka få guiderna att ta dig till mindre etablissemang utanför hotellen.
I Pyongyang finns flera bra restauranger. Vi åt bland annat på restaurangbåten ”Floating Restaurant Taedonggang” som givetvis heter något mycket krångligare på koreanska.
Shopping
Det finns många spännande souvenirer. Massor med kitsch, t-shirts och kepsar, men också en uppsjö skönhetsprodukter, ginseng och sprit. Gillar man instrument finns det flera musikaffärer. Vi betalade 60 euro för väldigt enkla, men hyfsat spelbara gitarrer.
Sevärt
Juchetornet
Pampigt monument som ger en intressant lektion i Kim Il-Sungs ideologi.
Kim Il-Sungs torg
Ett måste för alla som förvånats och förfärats av landets preussiskt välordnade militärparader.
DMZ
Den demilitariserade zonen är tvärtom vad namnet antyder världens mest militariserade zon om man ser till mobiliseringen intill det ingemansland som skiljer nord från syd.
Rungnado – Förstamajstadion i Pyongyang
Vill du toppa världens alla mastodontuppsättningar ska du åka till världens största arena och se en föreställning. Vi såg The Glourious Country, en uppsättning med fler än 50 000 aktörer som agerade synkroniserat. Stadion rymmer upp till 114 000 åskådare.
