Blog

I de täta skogarna på Rwandas dimhöjda vulkanberg lever världens största apor – bergsgorillorna, som ökar i antal men ändå är hotade. Själva är de fredliga och så länge vi också är det får vi komma på besök. Det lilla landet i Centralafrika, inte större än Småland, rymmer mycket mer än världens största apor. Här finns tusentals kullar och dalar, skyskrapor och enkla jordbruk, framtidstro och en mörk historia.

Text: Maria Hagström
Foto: Martina Holmberg

– Kan ni räkna kullarna?

Vi har stannat på en kurvig väg som leder upp längs ett berg.  

– Se om ni kommer upp i tusen, uppmanar chauffören.

Nedanför breder ett landskap ut sig med gröna dalar och lummiga höjder. De tusen kullarnas land. Ovan hänger regnet tungt i molnen. Luften är ljummen och vindarna som snälla beröringar. I Rwanda är det ständigt vår.

Den två timmar långa resan från huvudstaden Kigali – där nya skyskrapor i glas och betong ritar om stadens silhuett – till vulkanbergen nära gränsen till Kongo, går upp och ner för kullar, förbi majsfält, ljusgröna teplantager och människor som vandrar längsmed vägen med stora säckar gräs på huvudena och spadar i händerna. Bikupor i träden, klasar av rhododendron, potatisodlingar, blomkål, getter, kor och bananträd intill små tegelhus. Nästan 90 procent av befolkningen är bönder.  

– Alla familjer har rätt till en ko, det har regeringen bestämt, berättar chauffören.

Regeringen, och framförallt presidenten Paul Kagame, är älskad av folket, det är så alla säger. Han har fått landet på fötter efter ett av världens mest brutala folkmord, han kämpar för att hålla folket samman, jobbar för jämställdhet och att bevara freden. Det finns en rädsla hos människor för vad som kan hända den dag han inte längre är vid makten. Kan historien upprepas? Därför vill rwandierna ha honom kvar så länge det går, därför säger det att de älskar honom.

– Men folk berättar inte alltid vad de känner i hjärtat, påpekar chauffören och antyder att allt inte är bra med dagens regim, men vad hade varit alternativet?

Vulkanbergens toppar döljs av dimman i den tidiga morgonen. Luften är betydligt kyligare och råare här i norr. Turisterna huttrar under regnkapporna, med blickarna vända mot berget Karisimbi. Här bor ”de dimhöljda bergens gorillor”, huvudpersonerna i den berömda filmen från 1980-talet med samma titel. Det är bara vid Virungabergen – på gränsen mellan Rwanda, Kongo och Uganda och i Bwindi Nationalpark i Uganda, som världens enda bergsgorillor finns.

Det är en utrotningshotad art. Fortfarande sker illegal jakt och fångst. Ett annat hot är minskningen av skogsmark när alltfler människor behöver utrymme. Därför finns i dag skyddade områden, såsom nationalparker, och uppe i bergen håller människor koll på avstånd vad som sker hos gorillorna – ett arbete som startades av Dian Fossey som studerade gorillor i Rwanda på 1980-talet. Bergsgorillorna har ökat i antal sedan dess. 1989 var de 620 individet och i dag finns det omkring 880.

Gorillan lever ett fredligt familjeliv i skogen, bråkar sällan med andra grupper och undviker helst konflikt med människor. Men det betyder inte att närkontakt inte kan ske. Vår chaufför säger att han häromdagen körde två turister som hade varit lite väl kärvänliga mot varandra, med kramar och pussar, i närheten av gorillorna. En gorillahanne hade särat på dem och tagit med sig kvinnan en bit bort.

– Han gillar inte när någon annan får mer uppmärksamhet. De är vänliga djur, men det är ni som besöker deras hem och då är det gorillorna som bestämmer, säger chauffören och skrattar.

Besökarna delas in i ett flertal vandringsgrupper utifrån olika svårighetsgrader. Vår grupp på fem personer ska vandra i tre och en halv timme upp i berget för att hälsa på den största gorillagruppen om 30 individer, vilket är ovanligt många.

– En silverrygg med bra ledaregenskaper kan ha en stor grupp, berättar guiden Emmanuel Harerimana.

Han går igenom vad vi ska tänka på. Till exempel skulle det kunna hända att en av de yngre hannarna, ”the trouble makers”, buffar lite på en eller tar tag i ens arm.

– Då ska du följa med, streta inte emot. Och om en silverrygg ställer sig upp och slår sig för bröstet och vill visa sin överlägsenhet, sätt dig då på huk, visa dig undergiven och gör lätet som betyder att ni tillhör samma grupp och kommer i fred, säger han och gör grymtande harklingar, och tillägger sedan med ett flin: Men pip inte.

Emmanuel Harerimana berättar om en man som fick panik, glömde grymtandet och pep istället. Det är så ungarna låter.

– Det gick bra. Vi vet vad vi ska göra för läten för att de ska backa, håll er i närheten av oss.

Vi startar vår vandring, men får snart vända om. Gorillaspårarna, som befinner sig uppe i bergen, har sett familjen passera den torrlagda floden. Men den kommer inte att vara torr länge till, floden väntas snart komma uppifrån berget och bilda en oöverkomlig gräns mellan oss och gorillorna.

Vi passerar istället en bro över den torra flodskåran nere i byn, där barnen har samlats för att titta på oss.

– Det händer att barn drunknar i floden, de tror att de kan leka där nere men plötsligt kommer vattnet, säger Emmanuel.

Vid skogsbrynet stannar han och plockar några lilarosa bergsbönor. De smakar lite beskt.  

– Jag växte upp i en bergsby. Jag var fyra år när jag såg gorillor för första gången. De kom till byn och ställde sig strax nedanför skogsgränsen. Hela byn samlades, hundratals personer: titta gorillor! Där stod vi och tittade på dem, och där stod de: titta människor!

Gorillorna förstör inte, de stjäl inte mat, förutom några eukalyptusblad ibland. Värre är det med bufflarna. Som skydd mot dem följer beväpnade vakter med på vandringen. I nödfall kan de skjuta ett skrämmande skott i luften.

– Lyssna. Nu kommer floden, säger Emmanuel. 

Bruset. Och sen vattnet som kommer forsande med kraft nerför sluttningens fåra.

Vandringkäppar hjälper när det blir brant. Vi duckar för lianer och grenar och halkar i leran med vandringskängorna. Brännässlorna bränner igenom byxorna långt upp på låren. Machetes röjer bort snår när bambuskogen blir allt tätare.

Efter tre och en halv timme lämnar vi ifrån oss väskor och käppar, för att inte riskera att gorillorna ska känna sig hotade – de kan ha minnen av våldsamma människor med vapen.

Bakom de höga träden döljer sig en lummig glänta. Där vilar familjen lugnt. Runt 30 bergsgorillor, våra största släktingar.

En mamma vid namn Mitimbiri diar sin bara några dagar gamla unge, håller ett skyddande grepp runt den lilla som liknar en monchhichi, och slår då och då bort bin som surrar runt dem. Hon låter oss komma nära.

En annan hona kommer ut från buskarna. Efter följer en hane.

– De har haft ”gigi gigi”, varit otrogna bakom buskarna. Gruppens ledare Gicurasi ser mellan fingrarna när honorna och de yngre hannarna vill ha ”gigi gigi”, berättar Emmanuel.

Hanen sätter sig ner framför oss, bara någon meter ifrån, och visar sin bringa och svänger med huvudet stolt höjt upp i skyn, visar upp sig.

En silverrygg kan väga 180 kilo och bli 180 centimeter lång. Honorna är mindre, de blir omkring 150 centimeter och kan väga upp till 90 kilo. Bergsgorillor förflyttar sig bara någon kilometer på en dag och de vilar ofta.

En timme får människor vistas bland gorillorna, längre tid får de inte störas. De rullar i gräset, sträcker benen upp mot skyn, gäspar slött, griper efter välsmakande blad, samtidigt som vi hänförda tittar på. De finns på riktigt, de är bara några meter bort och de är så lika oss på något vis.

Vi lämnar motvilligt gläntan. Det sista vi hör från våra sällsynta släktingar är ett tjut. Ett litet bi stack en gorilla. Den största levande människoapan.

Efter en krypande bilresa genom ösregn är vi tillbaka i Kigali, bland höga hus och slingrande boulevarder, där det är rent och skräpfritt – plastpåsar är förbjudna och en gång i månaden städar medborgarna gemensamt stadens offentliga ytor.

I huvudstaden finns marknader där frukt, grönsaker och hantverk säljs i trånga rader. Här finns också restauranger från världens alla hörn, som serverar god indisk mat, franska vällagade rätter, etiopiska grytor till det syrliga och pannkaksliknande brödet injera, och förstås lokal rwandisk mat med böngrytor och kassavaröror.  

Kigali är en av Afrikas säkraste huvudstäder. Rwanda har bland den lägsta brottsligheten på hela kontinenten. Landet har gjort en rejäl resa. Efter folkmord och inbördeskrig lämnades Rwanda i ruiner för drygt 20 år sedan. I dag är Kigali är en av de mest utvecklade städerna i Centralafrika. Landet har haft en stark ekonomisk och social utveckling och det byggs i snabb takt. I dag kallas folket rwandier, de forna folkgrupperna tutsier och hutuer finns inte mer. Men minnena lever kvar från folkmordet som bröt ut den 6 april 1994 och som på hundra dagar dödade nästan en miljon människor.

Försoningsprocesser har genomförts, domar har fallit och i dag lever offer och förövare sida vid sida, bevarar freden. Tar inte ut hämnd, för landets, barnens och framtidens skull. Människor som försöker förlåta, men aldrig glömmer.

De bygger upp sitt land igen och är stolta över den snabba utvecklingen. De är också stolta över de tusentals kullarna och gorillorna som ökar i antal. Arten får aldrig utrotas, inte heller folkslag. Det som har hänt får aldrig ske igen.

Guide Rwanda

Snabbfakta:

Rwanda ligger i Centralafrika, precis söder om ekvatorn och gränsar till Burundi, Kongo-Kinshasa, Tanzania och Uganda. Klimatet är tropiskt och landet har två regnperioder, från februari till april och från november till januari. Temperaturen är behaglig, uppåt 25 grader om dagarna och 15 om nätterna i Kigali. I bergen är det kallare.

Befolkning: Cirka 10,8 miljoner.

Språk: Kinyarwanda, franska, engelska. 

Valuta: Rwanda Franc (RWF).

Tidsskillnad: +1 timme.

Resa dit: Det går inga direktflyg från Sverige till Rwanda. Mellanlandningar sker vanligtvis i Addis Abeba, Istanbul eller Amsterdam.

Ta sig runt: Taxi går att boka för både kortare och längre resor. Ett billigare, men osäkrare, alternativ är ”taxi-motos”, motorcyklar, som det finns gott om.

Boende

Rubangura Luxury Apartments

Lägenheter med kök, samt balkong eller stor terrass. Nära restaurangområde med barer och restauranger från flera nationer. Pool finns i en fin trädgård och personalen är mycket hjälpsam och trevlig. Lägenhet kostar från cirka 640 kronor natten.

Hörnet av Kg 666 Street och Kg 688, Kimihurura, Kigali

facebook.com/RubanguraApartments

Hotel des Mille Collines

Rwandas mest kända hotell, som var inspiration till filmen Hotel Rwanda. Vid folkmordet blev hotellets europeiska chefer evakuerade och medarbetaren Paul Rusesabagina tog över kontrollen. Han använde sin position för att gömma tutsier i hotellet, vilket räddade hundratals liv. Dubbelrum från cirka 1 100 kronor per natt.

KN 6 Avenue, Kigali

millecollines.rw

Da Vinci Gorilla Lodge

Ligger i Kinigi, vid foten av vulkanbergen, och är en lugn plats att bo på inför en gorillatur. Det är en av de nyaste safarilodgerna och har fem stugor med små uteplatser bland grön växtlighet.  En öppen spis värmer i restaurangen och baren har fin utsikt mot bergen. En stuga kostar från 1 800 kronor natten, men ingår ofta i paketpris för gorillasafari.

NR18, Kinigi

davincigorillalodge.com

Mountain Gorilla View Lodge

En ekolodge som ligger vid berget Karisimbi, tio minuters resa från gorillasafarins start. Här finns 30 stugor som alla har öppen spis. Lodgen stöder de omgivande lantbruken genom att köpa produkter som serveras i restaurangen. En stuga kostar från 1 900 kronor natten, men ingår ofta i paketpris för safari.

Ruhengeri, Kinigi

3bhotels.com/mountain-gorilla-view-lodge

Äta & Dricka

L’Épicurien  

Fransk restaurang med goda, vällagade rätter. Mysig uteservering, där det också går att få bord mer avskilt i trädgården. Huvudrätt från cirka 30 kronor, trerätters meny för 170-270 kronor

22 KG 674 Street, Kigali

epicurien-kigali.com

Afrika Bite

Den perfekta restaurangen för den som vill prova det lokala rwandiska köket. Här går det att välja från en meny eller en buffé för cirka 30 kronor, med böngrytor, sötpotatis, pumpa, matbanan, kyckling och kassavaröra. Borden är placerade på gräset i trädgården.

7 KG 674 Street, Kimihurura, Kigali

facebook.com/AfrikaBiteRestaurant

Shokola Café

Fräscht kafé med bekväma soffor och en internationell meny, som innehåller wraps, sallader, kycklingrätter, bakverk, och spännande smoothies och gott kaffe. Huvudrätter kostar runt 40–80 kronor.

KN 668 Street, Kigali

facebook.com/ShokolaCafe

Papyrus

Om man vill njuta av en drink eller middag med fantastisk utsikt över Kigali så är Papyrus det rätta stället. Här serveras kinesiska, japanska och thailändska rätter. Här finns också nattklubb från torsdag till lördag, med rymligt dansgolv.

KG 674 Street, Kigali

papyrusrw.com

Se & Göra

Bergsgorillorna i Volcanoes National Park

Tillståndet för att besöka gorillorna är inte billigt och höjdes våren 2017 till det dubbla: 13 000 kronor. Men pengarna används väl och kommer nationalparkerna och djuren tillgodo. Det finns ett flertal paket med safari, transport, boende och guide att köpa i olika prisklasser beroende på standard på boende. 

rwandatourism.com/destinations/volcanoes-national-park

Kigali Genocide Memorial

Museum med utställningen om folkmordet 1994. Här finns också uppskattningsvis 250 000 människor begravda. Du bör ge museet och minnesplatsen åtminstone en halv dag.

KG 14 Avenue, Kigali

kgm.rw

Nyungwe Forest National Park

Nyungwe Forest National Park är Rwandas viktigaste område för biologisk mångfald, med frodig regnskog och gröna dalar. Här är chansen stor att se schimpanser, men även många andra apsorter. Entréavgiften varierar beroende på vilken nationalpark som ska besökas: 350-500 kronor. Safariturer med guide kostar 350-750 kronor.

Sydvästra Rwanda

nyungweforest.com

Caplaki Craft Village

Ett kooperativ av konstnärer har byggt en liten by med färgglada trähyddor, där de säljer sitt hantverk. Här finns traditionella masker, skålar, målningar och smycken. Det är en bra plats att köpa souvenirer om man vill undvika att trängas i den mer kaotiska och stora marknaden Kimironko.

Rugunga, Kigali

Efter tidigare framgångar lanserar Ving nu ytterligare en tåg- och vandringsresa, denna gång till Engelberg i Schweiz. Samtidigt börjar de att klimatkompensera samtliga kunders flygresor – som del i deras långsiktiga hållbarhetsarbete.

Text: Sofia Sundström

I februari i år lanserade Ving en tågsemester som tog deras kunder till Davos och efter den starka efterfrågan har de nu bestämt sig för att starta ytterligare en tåg- och vandringsresa med start den 5 oktober. Tågresan kommer att ha fyra stopp, i Köpenhamn, Hamburg, Basel och Luzern – med en total resetid på dryga 26 timmar. Möjligheten finns även att ansluta i Köpenhamn om man bor i södra Sverige.

– Vi märker av den ökade efterfrågan på resor med tåg och är glada över att nu kunna presentera ytterligare en resa, denna gång till de vackra bergsmiljöerna i Engelberg. Detta parallellt med vår storsatsning på klimatkompensation där vi som enda stora semesterföretag kompenserar utsläppen för samtliga flygresor som våra kunder bokat via Ving, både med vårt eget och andra flygbolag, säger Fredrik Henriksson, kommunikationschef hos Ving.

Resan lanseras tillsammans med Tågbokningen.se och vandringdelen är skräddarsydd av företaget Systrar i bergen. För mer information om resan besök Vings.se.

På ensam drift långt ute i södra Stilla havet hittas Franska Polynesiens mytomspunna sällskapsöar. En plats där vår dröm om paradiset spelas upp i bländande technicolor samtidigt som stoltheten över den uråldriga lokala kulturen växer sig allt starkare.

Text: Linda Iliste
Foto: Christian Gustavsson

Dofterna. De fyller näsborrarna, tunga och lite lätt berusande. Ljuvliga aromer av vanilj, frangipani och tiaré. De kommer från blomstergirlangerna som just hängts om våra halsar, ett varmt mottagande från personalen som på Bora Boras minimala flygplats möter oss med stora leenden och glada utrop.
– Ia orana! Välkomna!

Snäppet mer överväldigande än dofterna, är synerna. Att komma ut i ankomsthallen är att nära nog snubbla ut i vattnet, rakt ner i katamaranerna som lagt an för att transportera nyanlända gäster vidare till sina boenden. Bortom dess kritvita durkar tornar den utslocknade vulkanen Otemanu upp sig som en grönklädd gud i hjärtat av Bora Boras huvudö, omgärdad av ett till synes oändligt hav i femtiotusen surrealistiska nyanser av blått.

Och nog är det oändligt alltid: kan man någonsin tala om att befinna sig mitt i ingenstans så är det här, bokstavligen lämnad vind för våg i Stilla havet. Snurra på en jordglob och det är svårt att hitta en mer avlägsen plats än denna övärld på ensam drift mellan Australien och Sydamerika. Avstånd är givetvis alltid relativa, men jag har aldrig färdats så här långt från en plats för att nå en annan – och i mitt yrvakna och resevimmelkantiga sinne tycks det som om jag likt Alice i Underlandet kuskats genom ett luftens kaninhål. Från ett mörkt skogsgrönt Skandinavien till en färgmättad polynesisk dröm målad i safir, smaragd och jade. När båten glider ut från Motu Mute på sin väg mot Tevairoa, Bora Bora-ön vi ska övernatta på, vågar jag knappt blinka av rädsla att missa något som uppvisas av naturens sagolika kalejdoskop. Så verklighetsfrånvänd är skönheten.

Men jag behöver inte oroa mig. Den kommande tiden är det här, väl valda delar av Sällskapsöarna, hela vår värld. Jag har gott om tid att blunda och ägna mig åt det som så gott som alla kommer hit för. Att skamlöst njuta. Ty att använda det nötta uttrycket ”erbjuder något för alla” är inte riktigt applicerbart på Sällskapsöarna, den mesta kända ögruppen av Franska Polynesiens totalt fem. Sammanlagt ingår 118 öar och atoller, och trots att de är utspridda över en yta på mer än 2 000 kilometer – över vilka många vitt skilda uttryck inom många olika polynesiska kulturer givetvis tar sig uttryck – är utbudet till resenärer någorlunda snarlikt. Ett vidsträckt vulkaniskt pärlband av stränder, laguner, korallrev och prunkande paradislundar intill lyxresorter så eleganta att man får nypa sig i armen.

– Ja, visst är det lite som en lustgård?
Stéphanie Dekeunynck skrattar så att hennes långa solblonda hårslingor dansar på axlarna. Hon kom hit från Paris för ett par år sedan, och även om man aldrig ska säga aldrig menar hon att hon inte kan tänka sig att flytta tillbaka.
– Jag kom hit för naturen, för tystnaden, för att allt får lov att ta sin tid. Talesättet ”haere maru”, ”ta det lugnt”, är trots allt lite av nationalordspråket.

Det är en lunk vi snabbt faller in i. Våra livsvillkor som resenärer rör sig mellan att sola, att bada, att dricka iskall Hinano-öl och att äta fisk och skaldjur. Däremellan: ännu dopp i havet från privat brygga vid den egna bungalowen på styltor ovan vattnet. Paddla kanot, testa balansen på en SUP-bräda. Strosa i den elfenbensvita sanden så mjölmjuk att den knarrar. Kokospalmernas spretande knippen av grönt rasslar och susar stilla i brisen. Den känns som silke mot huden som är lätt klibbig av fyllig tropisk luft. Om kvällen ligger jag i den stora sängen i min styltbungalow utan att sätta på luftkonditioneringen. Tänker ofta att jag ska läsa, men lyssnar i stället på hur vågorna kluckar, till fjärran ljud av röster och musik från en restaurang, och smyger sedan än en gång ut på bryggan och glider än en gång ner i oceanens varma, salta dunkel.

Ta’ai Matua säger att han förstår mig. Han är född och uppvuxen på Bora Bora, hans ukulele är minst lika viktig som hans simfötter.
– Och det här är mitt kontor, säger han på skojfriskt allvar när vi några dagar senare beger oss ut till böljorna och djupen i hans båt för att dyka och snorkla vid tre olika stopp.

Vid ett av dem är det så grunt att vattnet bara når till midjan. Jag känner hur lena och glatta stingrockornas kroppar är när de kavat stryker förbi. Vid ett annat tycks botten där nere så avlägsen att jag undrar om jag ens ser den. Långt under mig glider plötsligt en manta förbi. Synen är så imponerande att jag är på väg att dra in vatten i snorkeln med ett reflexmässigt ”wow!”. Jag fylls av vördnad, kan inte slita blicken från djuret. Men även sedan det simmat vidare mot andra äventyr flyter jag stilla omkring i naturens badbalja. Solens strålar gör att världen blir ett växelspel mellan djup azur och mjuk beryll inom ett spektrum av den mest limegröna turkosblå. Runtomkring rör sig stim av randiga fjärilsfiskar och neonstinna papegojfiskar, till och med en ansenlig muräna. Det sägs att så mycket som 500 olika fiskarter trivs i vattnen runt Sällskapsöarna. Det känns som om jag får syn på dem alla.

Så vecklar tiden ut sig i ett lättjefullt varande på luft- och båtburen drift mellan våra stopp i Söderhavets skattkista. Ändå känns det ett par dagar senare när vi når lilla Motu Tautau som om vi lyckats trilla av kartan ytterligare. Vi ser visserligen ön Taha’a mitt emot, vars bördiga dalar och sluttningar är täckta med banan, vattenmelon och kokoslundar liksom ett överflöd av den sägenartade tahitiska vaniljorkidén. Enbart saffran är en dyrare krydda. Men på vår flerfaldigt prisbelönta resort är isoleringen fullständig. Det tar ett bra tag att promenera från ena änden till andra, och villorna är dolda i grönska. Från en av de privata stränderna går det att simma rakt ut i en enorm korallträdgård och från poolen går det att simma rakt upp till baren där söta drinkar blandas så fort suget faller på. Ett par timmar om kvällarna håller Ohiri öppet, en finkrog med strandchica mått mätt vars ständigt varierande meny stoltserar med fransk-polynesisk fusion.

Det är ingen konst att förstå varför det här hörnet av världen gett upphov till så mycket fascination, varför inget annat område på jorden är så romantiserat. Just därför är det också viktigt att dyka under semestersagobokens yta. Sol- och badverkligheten är bara ett tunt, yttersta skal; konstnären Paul Gauguins blomsterklädda kvinnor som dansar eller vilar i skuggan med bara bröst långt ifrån det liv polynesierna levt på de här öarna sedan början av 300-talet, organiserade i hövdingstammar. Spola fram bandet dryga tusen år till 1521 då europeiska upptäcktsresande började hitta hit. Först portugiser, därefter holländare och britter, och så slutligen fransoserna.

På sedvanligt vis är kolonialhistorien en sorglig studie i de tillresta främmandes vilja att påtvinga sina egna levnadsvanor. Religionen skulle bli kristen, lokala kulturella uttryck som dans förbjudas, den seglivade idén om de vilda men passiva polynesierna skildras fortfarande. Efter att ha varit franskt protektorat i nära nog 100 år blev ögrupperna i mitten av 1950-talet omdöpta till Franska Polynesien. I dag är det ett utomeuropeiskt förvaltningsområde under fransk flagg med administrativ självständighet – och som i ett naturligt trollslag är det även sedan dess den uråldriga lokala kulturen än en gång fått utrymme. Viktiga stöttepelare som dans, sång och tatueringar återerövras sakta men säkert.

– Det här är en symbol för min familj. Tikin du ser där är min beskyddare.
Gerard Tetuanui pekar på sina nakna underben. De svarta mönstren och symbolerna täcker så gott som hela huden. På liknande vis som finskans ”sauna” och grönländskans ”igloo” blivit vedertagna låneord världen över, ligger polynesiskans ”tatau” bakom traditionen att permanent måla kroppen med nålar. Genom historien har kulturarv i Polynesien framför allt burits muntligt mellan generationerna, varför tatueringar är en så viktig del av identiteten.
– Varje tecken bär på information, minnen, lärdomar och kunskaper. Tatueringar är som en streckkod som visar var du kommer från, förklarar Gerard.

Vi träffar Gerard på ön Moorea. Att ankomma hit med båt känns som att nå ett livligt samhälle. Det blir lätt så när man i världens största glesbygd når en ö med så mycket som 16 000 invånare. Precis intill terminalen vid Vaiares vik badar ett dussin barn under vilda glädjeskrik, obrydda om den stora färjan som lägger an ett par meter från deras dykavsats. Väl i land ser vi en handfull matbutiker, turistbyråer – och bilar! För första gången på nästan en vecka befinner vi oss på en ö med en asfalterad ringväg som snirklar sig utmed förtrollande turkosa grund på ena sidan, på den andra höga berg täckta av hibiskus, bougainvillea, rosenkalla och hummerklor. Det är i en jeep runt den som Gerard kör oss så att vi kan bekanta oss med byarna Haapiti och Maharepa, där vi bor, liksom få se inlandets förtrollande utsiktspunkter och stora ananasplantager.

Dagen därpå bestämmer vi oss för att hyra en egen bil och fortsätta utforska Mooreas alla hörn och kanter. På västkusten stöter vi på en skylt med ”artisanat locale” och strosar en bra stund mellan hantverksbutikerna. Här säljs smycken av stenar, snäckor och den sällsynta tahitipärlan. Inredning, dekor och kläder.
– Vi samarbetar med ungefär 200 kreatörer från hela Polynesien. Därför är ingenting massproducerat, vi återförsäljer helt enkelt bara vad de skapar, berättar Cathy som jobbar i butiken Creativ vilken även har sitt eget konstgalleri.

Vi fortsätter att cirkla runt. Stannar här och där, invid ett ensamt matstånd på en strand för att köpa grillad fisk, invid en annan strand för ett svalkande dopp när hettan blir för påtaglig. I skyn går molnen på barmhärtig frammarsch, och förser oss inte enbart med skön skugga utan även med fascinerande färgskiftningar. Allt eftersom timmarna lider går det från morgonens blekt gyllene, filmiska filter till aftonrosa rodnad som sätter Mooreas grönska i purpurbrand.

Vår sista kväll tillbringar vi i Pape’ete på Tahiti, huvudort på Sällskapsöarnas huvudö med regeringskanslier, sjukhus och universitet. Från det stora färjeläget strosar vi till parkkantade torget Place Vai’ete som varje kväll förvandlas till stadens mesta matmarknad. Det råder febril aktivitet i en hel drös så kallade roulottes, kort och gott foodtrucks, där råvaror förbereds för att lagom till solnedgången börja fräsas och eldpinas till crêpes, galetter och asiatiskt smakande barbecue. Liksom förstås ‘ota ika, eller poission cru som det också kallas, denna Sällskapsöarnas nationalrätt på alldeles nyfångad rå fisk och tärnade grönsaker – ofta tomat, gurka och lök – som snabbt marinerats i lime och därefter blötlagts i kokosmjölk.

Allt fler människor ansluter och kikar på de inplastade menyerna. Beställningarna ljuder innan matfesten tar sin början runt bjärta plastbord. Luften fylls av väldoftande rök och stämningen är uppsluppen under ljusslingorna, inte minst runt långbordet där det firas födelsedag. Alla i sällskapet bär stora girlanger av tiaréblommor om halsen, någon har med sig en ukulele och allsång brister ut. Efteråt går vi tvärs över gatan till Les 3 Brasseurs, Polynesiens enda mikrobryggeri, och beställer varsin ölbricka med fyra humledrycker. Vi höjer glasen och skålar, drar de där sista njutningsfulla andetagen.

Sedan bär det av hemåt. En lika lång odyssé tillbaka genom kaninhålet men denna gång i ostlig riktning, i total dissonans med cirkadiska rytmen. Låt oss lägga alla korten på bordet: det är en fysiskt brutal färd. Men det är en annan historia – och kanske skulle paradiset inte vara så paradisiskt, om det var lätt att nå.

HOTELL

Tahiti Pearl Beach Resort
Många passerar bara Sällskapsöarnas huvudö Tahiti på sin väg mellan flygplatsen och övriga öar. Men här finns mycket att upptäcka, som den dramatiska Papenoodalen och stora Museum of Tahiti. Bekväma Tahiti Pearl Beach Resort är en god utgångspunkt, väldigt fint och stillsamt beläget invid en bukt ynka tio minuter från downtown. Dubbelrum från cirka 2 700 kronor per natt.
Lafayette Beach PK7, ‘Ārue, Tahiti
tahitipearlbeach.pf/en
 

Bora Bora Pearl Beach Resort & Spa
Här slår drömmen om Söderhavet in. Med fantastiska bungalower på styltor, villor med trädgård och privat pool eller jacuzzi och turkosblå vågor som kluckar mot pärlemorvit pudersand. Läget på lilla Motu Tevairoa innebär ett fantastiskt panorama över Bora Boras huvudö vars huvudort Vaitape nås med båt över lagunen. Dubbelrum från cirka 5 400 kronor per natt.
Motu Tevairoa, Bora Bora
boraborapearlbeachresort.com

Le Taha’a Island Resort & Spa
En mer perfekt smekmånadsdestination är svår att hitta. Ligger ljuvligt isolerad på minimala Motu Tautau mitt emot ön Taha’a; bara båtturen från närmsta flygplats tar 35 min över havet innan ni når detta svindlande vackra slutmål innästlat i tropisk grönska med privata stränder och korallträdgård. Som medlem i renommerade Relais & Châteaux erbjuds även en extra dos ”art de vivre” i form av väl genomtänkt dekor liksom finkrogen Ohiri som serverar fransk-polynesisk fusion. Dubbelrum från cirka 7 300 kronor per natt.
Motu Tautau, Taha’a
letahaa.com

Manava Beach Resort & Spa Moorea
Till de mest populära Sällskapsöarna hör Moorea, inte så mycket för sin naturliga skönhet (även om hon har gott om den!) utan för att ön är större och erbjuder lite mer puls. Manava har idealiskt läge nära majestätiska Cook’s Bay med klassiska styltbungalower liksom sedvanliga rum och sviter. Allra bäst är trävillorna med privat täppa och pool. Ett par hotellrestauranger sörjer för alla sug, men nyttja strosavståndet till krogar, grillstånd och barer längs stranden i byn Maharepa. Dubbelrum från cirka 2 800 kronor per natt.

Maharepa, Moorea
manavamoorearesort.com

MAT & DRYCK

Bloody Mary’s
Legendarisk tahitisk surf n’ turf som besökts av alla från Diana Ross till Leo DiCaprio. Den dagsfärska fångsten serveras medan du sitter med sanden mellan tårna och en iskall cocktail i handen. Turistigt absolut, men likväl härligt tikicharmigt och i dagsläget den restaurang på Bora Bora som varit öppen längst.
Povai Bay, Bora Bora
bloodymarys.com

Villa Mahana
I händerna på kocken Damien Rinaldi-Dovic har något undangömda Villa Mahana förärat sig ryktet ”Bora Boras mesta finkrog”. Tänk stärkta linnedukar, vällagad fransk cuisine och omfattande vinlista.
Povai Bay, Bora Bora
villamahana.com

Taha’a Maitai
Alldeles vid Haamene Bay på ön Taha’a ligger den här populära lilla restaurangen som lockar med otroliga solnedgångsvyer och vällagade fisk- och skaldjursrätter. Fråga efter den långa drinklistan!
Haamene Bay, Taha’a

Allo Pizza
Ett tips om pizza i ett franskt område mitt ute i södra Stilla havet? Jodå, du läste rätt. Sedan Jean-Christophe Lesage öppnade sin enkla servering vid Cook’s Bays östra krök för 30 år sedan har trängseln för att norpa någon av de få sittplatserna bara ökat. I dag är det dottern Kahaia som basar över de vedeldade ugnarna. Att slå sig ner vid bardisken för att i sällskap med pratglada öbor smaka på en perfekt nygräddad ananaspizza är ett Moorea-måste.
Pao pao, Moorea
facebook.com/AlloPizzaMoorea

Pape’ete Roulottes
Fråga en lokalbo och du kommer att få höra att man var först i världen med foodtrucks. Otaliga ”roulottes”, rullande gatukök, har nämligen parkerats på Place Vai’ete i åratal innan det existerade någon global trend med mobil matlagning. Gott om hamburgare, thaigrytor, kinesisk bbq och galetter på menyerna, men missa inte den polynesiska specialiteten ‘ota ‘ika på rå fisk och grönsaker i lime och kokosmjölk.
Place Vai’ete, Pape’ete, Tahiti

SHOPPING

Tahitipärlor
Den så-kallad tahitipärlan är både sällsynt och eftertraktad, särskilt den svarta. Väl här säljs de dock överallt, men var noga så att det faktiskt är äkta vara du får. En god start är exklusiva Robert Wan med återförsäljning vid flera hotell på Bora Bora och Moorea. Man driver också Musée de la Perle i Pape’ete, världens enda museum tillägnat pärlor.
robertwan.com

Tahiti Vanilla Market
Den mytomspunna tahitiska vaniljorkidén odlas på Taha’a och är den näst dyraste kryddan efter saffran. Köp den i expertbutik som även har specialiteter à la vaniljsmakande honung och olja, vaniljdoftande rökelser och vaniljtvålar till salu.
Fāri’ipiti, Pape’ete, Tahiti

Marché de Pape’ete
Pape’etes livliga marknad är stor som ett helt kvarter och roligast att uppleva vid soluppgången tillsammans med lokalborna.
23 Rue du Père Collette, Pape’ete, Tahiti
ville-papeete.pf

SE & GÖRA

Snorkling
Ingen reser till en plats som består av mer hav än fastland utan att tillbringa god tid under ytan! Runt alla öar erbjuds snorkling och dykning vid otroliga korallrev liksom allehanda båtutflykter. Gå till conciergedisken vid ert hotell för att få bäst information om utbudet där ni befinner er.

Ananasplantager
Moorea har ett överflöd spektakulära ananasplantager och så-kallad ”route des ananas” i jeep med guide rekommenderas varmt, till exempel med Moorea Explorer.
Telefon: (689) 40 46 44 90

Moorea Like a Local
Det kanske allra bästa sättet att lära sig om polynesisk kultur och lokalt levnadssätt är att tillbringa en heldag med Sam och Sylvie. I sina två outrigger-kanoter tar de med max fyra gäster för att lära sig paddla, fiska lunch och sedan tillaga den efter traditionellt recept i deras hem. Upplevelsen avrundas med att utforska deras fa’apu, en slags köksträdgård som historiskt varit väldigt viktig för polynesiska familjers matförsörjning.
viatour.com

FAKTARUTA
Invånare: Cirka 288 000 i hela Franska Polynesien, 70 procent av dem bor på Sällskapsöarna.
Språk: Franska, tahitiska.
Valuta: CFP-franc. Enkelt att växla på plats och gott om uttagsautomater på Tahiti och Moorea. Kort accepteras i stor utsträckning. Prisläget är snäppet dyrare än Sverige.
Tidsskillnad: -12 timmar.
Visum: Nej. Sällskapsöarna ingår i Franska Polynesien som är en del av Frankrike varför EU-medborgare kan stanna upp till tre månader.
Ta dig dit: Flyg tur/retur till Pape’ete, Tahiti med SAS i samarbete med Air Tahiti Nui via Los Angeles. Från november 2018 flyger SAS med nya Dreamliner som har en premiumkabin, det är första gången det erbjuds på sträckan.
Ta dig runt: De totalt 13 Sällskapsöarna ligger i en utspridd kedja från norr till söder, i sin tur indelade i två delområden. Det är med andra ord stora avstånd och de flesta resenärer flyger mellan öarna med lokala Air Tahiti (från ca 800 kr per resa). Ska du besöka många olika öar lönar det sig att köpa ett flygpass i stället för enskilda biljetter. Färja är ett billigare alternativ (från ca 200 kr), men kräver mer tid. Vissa rutter avgår bara enstaka gånger i veckan och kan ta uppåt 18 timmar.

Mer information
tahitinuitravel.com

Över 70 procent av resenärer anser att det är viktigt med hållbara boenden och resor under semestern. Det visar booking.coms årliga rapport som släpptes i dagarna. 

Text: Elin Fellman

Resultaten matchar även FN:s rapport som visar att vi i allt högre utsträckning tycker att det är viktigt med hållbara val för att rädda planeten för framtida generationer. 73 procent av de tillfrågade har som avsikt att bo på minst ett miljövänligt boende under det kommande året. Det är fjärde året i rad som den siffran stiger. 

Nästan lika många procent vill att resebolagen ska erbjuda resenärerna fler hållbara resmöjligheter samt att de hade varit mer benägna att resa hållbart om det fanns skattelättnader eller om bokningssidorna hade filtreringsfunktioner för att hitta miljövänliga alternativ.

Vidare berättar 37 procent att de inte vet hur de ska göra sin resa mer hållbar. 

Booking.com