Högt upp i nordöstra Grekland finns böljande skogsklädda berg, fyllda med urgamla träd och stora naturupplevelser. RES åkte till den lilla bergsbyn Paranesti och Rodopibergen, för att upptäcka ett annat sorts Grekland, där tzatzikin lyser med sin frånvaro, där den vilda naturen kantar vardagen och urskogen Frakto lockar naturälskare från hela världen.
Text: Emma V Larsson Foto: Emma Mattsson
Med hösten kom färgerna och vinden. Skogen som täcker bergssluttningarna brinner i rött, medan en ny, sval bris sveper genom deras kronor. Snart kommer alla löv att falla till marken och täcka sten och rötter som ett färgglatt lapptäcke. Redan nu bryts gräset som glas när man går på det i den tidiga morgonen. Men på dagarna känns vintern långt bort. Än är dagarna varma och gyllene i de skogsklädda bergen, och vinden är en knappt märkbar ilande kittling i den bara nacken.
Vi befinner oss i nordöstra Grekland nära gränsen till Bulgarien, evighetsmil från de grekiska öarna som vilar i turkost vatten. Här breder nationalparken Rodopi Mountain Range National Park ut sig och just i dag befinner vi oss i en mycket speciell del av parken, i en av Europas viktigaste urskogar: Frakto.
– Det är fantastiskt, en del av Europa som är så okänd men så viktig. En av världens mest speciella urskogar!
Så sa han, mannen som letat sig hit ända från Alaskas vildmarker. Jag träffade honom kvällen innan på hotellet och hela han darrade av iver. Skogen som har lockat honom hundratals mil till södra Europa har en dragningskraft på naturälskare av alla dess slag, inte minst fotografer och botaniker. Sedan 1980 är urskogen i Frakto skyddad som ett naturmonument, tack vare sin unika flora. Den omgivande skogen är skyddad som ett så kallat Natura 2000-område:
Att träda in i en urgammal skog är att förflytta sig hundratals år bakåt i tiden. Här får trädens stammar växa sig starka och gamla, vattendragen rassla fritt utan avbrott. Det är en skog som sköter sig själv och det är tydligt att vi bara är på besök. Efter några meter på vandringsleden är det som att stiga in i ett kolossalt lysande grönt rum, där tiden har stått stilla. I en urskog är stämningen vild, här hägrar inte John Bauers prydliga skogsromantik. Rötterna slingrar sig i trassliga labyrinter och rotvältor samsas om utrymmet med nedblåsta grenar och trötta träd som sedan flera år vilar på marken.
Vi vandrar på den upptrampade stigen, Frakto forest trail som är cirka 6,5 kilometer lång och vindlar sig upp och ned genom skogen. Träden klättrar längs med bergssidorna och emellanåt är andhämtningen det enda som hörs. Kostas stannar upp och pekar, de mörka ögonen brinner. Detta är en Edens lustgård för honom. Eller ett laboratorium med gränslösa möjligheter, om man ska uttrycka det mer praktiskt.
– Här är ni omgivna av flera träd som är 300 år gamla och som aldrig blivit utsatta för skövling eller annan påverkan. Man kan se bok, ek, tall och till och med norsk gran. Få platsers historia är så välbevarade som i en urskog, förklarar han och för armen i en svepande rörelse.
Kostas Vidakis är lärare i botanik, naturfotograf och dagen till ära – vår guide. Med en botaniker som vandringsguide blir varje ekollon, varje litet blomblad en sevärdhet som ska granskas med precision. Han känner skogen utan och innan, har fotat varje hörn med sin kamera som tillsammans med stativet dunsar rytmiskt när han vandrar.
Skogen gömmer gott om stigar att ta sig fram på, en del välskyltade, andra inte. Vi är tre som har hittat till vad som känns som världens ände, jag och min fotografkollega, samt Stefan Krieger, en vagabond från Tyskland.
– Det är inte en lättillgänglig plats. Men när du väl kommer hit är det verkligen värt det, konstaterar Stefan och blinkar mot höstsolen som skickar gyllene stråk mellan frodiga grenar.
Frakto är en del av Rodopibergen, varav 83 procent av ytan faktiskt ligger i Bulgarien. Det är ett Grekland vi aldrig har sett förut, som består av branta, rundade berg täckta av tät skog så långt ögat kan se. Turisterna har inte hittat hit än, därför är de små bergsbyarna helt och hållet genuina, tavernor utan engelska menyer – och utan tzatziki får vi förvånat lära oss. Det är inte alls något typiskt grekiskt från början, utan frodas bara där turisterna är, menar man i dessa trakter.
– Det finns ingen infrastruktur här för turister ännu. Nationalparken är därför mest känd bland greker. Man får klara sig själv, förklarar Kostas samtidigt som han knäpper av en bild på ett hemligt motiv bland träden.
Till Frakto kommer kanske 2 000–3 000 vandrare per år, tror han. De flesta bor i Aten och det som lockar är naturens vilda karaktär och urskogen. Denna oktoberhelg är de till synes tomma skogarna egentligen fyllda med liv. Under tre dagar arrangeras Paranesti Virgin Forest Ultra-Trail. Det är ett tufft traillopp som tar deltagarna uppför branter, genom nationalparkens skogar och ibland även in över gränsen till Bulgarien. Det finns flera deltävlingar av olika längd, men huvudloppet är 162 kilometer långt och tar ungefär 40 timmar i anspråk.
Det låter från skogens gröna skrymslen. Ett prassel, ett fladder, som viskningar i lövverken. Vid ett tillfälle hoppas vi att ett plötsligt läte ska vara en björn, men det visar sig vara getter som dansar på de branta sluttningarna. Kostas har sett björn flera gånger, men har aldrig lyckats få upp sin kamera i tid. Längs med leden passerar vi tre mäktiga vattenfall: Achladorema-fallen. Det andra fallet trollbinder långt innan det blir synligt. Vattnet som dansar 18 meter nedför den hårda stenen fyller skogen med ett nästan trummande ljud. Vi slår oss ned och äter tyst vår matsäck. Det mörka vattnet som ser avgrundsdjupt ut, den omgivande skogen – allt känns som om man stigit in direkt i en sagobok. Det är som om Kostas förstår vad jag tänker.
X– Här känner man av nymferna, ler han.
Det är de kvinnliga väsen som inom den grekiska mytologin har naturen som hem. De finns överallt, i trädkronor, i vattnet och bergen. I dessa bergstrakter är samtal och viss tro på naturväsen aldrig långt bort. Det är inte konstigt alls, urskogens mystiska rum och knotiga, höga träd väcker fantasin till liv.
X– Den sortens kreativitet vaknar till liv ute i naturen och även om jag inte tror på sagor, så tror jag att det fyller en funktion. Fler och fler greker hittar ut i naturen nu på grund av den ekonomiska krisen som landet är i. Man har inte råd med annat och man söker sig hit för att få andra upplevelser, man söker något mer grundläggande och genuint.
Kostas bor i staden Drama som är huvudstaden i regionen. Han valde området tack vare närheten till bergen och skogen. Hans relation till urskogen är stark.
X– Jag skattar mig lycklig som kan leva på denna plats. Hur många människor har möjligheten att bo i en region med sådan vild och skyddad natur? Det som oroar mig är skogens framtid och människans likgiltighet inför bevarandet av den. Därför är det bra att fler hittar ut hit.
Nästa dag vaknar Paranesti tidigt. Den lilla bergsbyn är en perfekt utgångspunkt för att utforska bergen och skogarna. Från min balkong ser jag hur dimman stiger över taken och gryningsljuset smeker bergstopparna i fjärran. När vi lite senare vandrar nedför byns enda huvudgata hälsar invånarna glatt och nyfiket. I byn bor ungefär 400 personer, men tack vare trailloppet sprudlar gatorna av liv just denna helg. I den tidiga morgonen tar vi oss ut på de vindlande vägarna uppför bergen igen. I var och varannan kurva markeras en sevärdhet – små vandringsleder som går till broar från 1700-talet, vattenfall och panoramavyer. Här i nationalparken bär platserna namn av skogens invånare, som Brown bear stream och Wolf hole stream. Sakta förändras omgivningen från lövskog till tall. Vid sidan om vägen har vi en utsikt över en djup skogbeklädd dal och bergen sträcker sig ända bort till horisonten, runda skuggor avlöser varandra som i en böljande vågrad.
Vi stannar vid en vattenkälla och fyller på flaskorna. Kostas böjer sig ned och plockar en grön växt, rullar den försiktigt mellan fingrarna och låter mig dra in doften med ett djupt andetag. Mynta. Den lokala kokkonsten vilar i mångt och mycket i vad traktens natur har att erbjuda. Här står lokala ingredienser i fokus och byrestaurangerna kan visa upp en enastående kvalitet. Inte minst det lokala vinet. I Drama-området finns flera vingårdar som tar emot besök och arrangerar såväl enkla vinprovningar som bröllop.
På Estate Manolesakis möter vi senare Georgios Manolesakis som från början kommer från Kreta. Han kultiverade druvor redan 1989, med mest som en hobby. Han blandade franska variationer som exempelvis Sauvignon Blanc, Chardonnay och Cabernet med inhemska druvor som Roditis och Agiorgitiko.
– Jag började med vin för privat bruk, men när jag mötte min hustru övertygade hon mig att satsa på det. Den femte december 1999 satte jag igång, ler han.
Och tur var det. Vingården har vunnit flertalet priset världen över. I dag driver Georgios den tillsammans med hela sin stora familj. Han tar fram mobilen och visar stolt upp sitt yngsta barnbarn.
– Hon heter Anastasia, precis som det här goda vinet, säger han och pekar på en gnistrande flaska rosé.
Efter vinprovningen visar det sig vara fest på gatorna i Paranesti. Trötta löpare har nått målgången och grekisk musik ekar mellan stenhusen. En kvinna klappar händerna högt och hennes vita långa hår studsar när hon bjuder upp alla till dans, mitt på gatan. Hon heter Alice Sotiriadou och är borgmästare i Paranesti. Hon möter min blick och får truga ett tag innan jag vågar mig in i ringen. Det är som att plötsligt befinna sig i en grekisk film, fast det är märkligt nog på riktigt. Stora högtalare fyller gatan med musik, händer klappar och fötter dundrar rytmiskt – vissa med mer taktkänsla än andra.
– Det är inte alltid gatufest, försäkrar Alice mig efter dansen, Men vi är väldigt stolta över vårt traillopp som lockar löpare från hela världen och särskilt över att vi får visa upp vår vackra region och dess natur på det viset. Det är en god anledning att fira, fortsätter hon med ett snabbt leende, innan hon försvinner i en klunga ortsbor som hon kramar om och diskuterar högljutt med.
Nästa morgon ser vi solen gå upp vid stranden till en vilt valsande flod. Vi befinner oss bara ett stenkast från Paranesti och tillsammans med ett gäng morgonpigga lokalinvånare ska vi uppleva nationalparken från floden Nestos som rinner likt en blodåder genom området. Jag kliver i gummibåten som redan kastas av och an av strömmarna. Med kraftiga tag paddlar vi ut i flodens virvlar samtidigt som solen stiger bakom de mörka resliga träden. Vattnet känns som is när det stänker upp på blossande kinder, men våtdräkten är redan varm mot huden. Ibland går det långsamt och vi svävar över ytan – sedan händer plötsligt något. Hetsigt sliter floden i båten, vi flyger på en vattentopp, landar och försvinner från jordens yta några sekunder. Det är som en vildsint dans och forsguiden försöker tappert manövrera oss bort från de farligare partierna. Mot turens slut lugnar vattenmassorna ned sig. Bortom floden reser sig bergen, stora och väldiga. Skogen på dess sluttningar vaknar en stund efter floden och först nu flyr nattens skuggor från branterna. Jag inser att jag inte skulle hinna med den här platsen ens under en vecka, eller två. Kanske inte ens under ett år. Jag minns något Kostas sa där inne i urskogen, att inte ens ett helt liv räcker, för att upptäckta allt som skogen och bergen har att erbjuda. Men han ska ge sitt allt för att försöka.
Boende
I byn Paranesti finns endast två hotell. Om man vill ha stadskänsla kan man emellertid bo i staden Drama, som ligger cirka tre mil bort.
Hotel Nessos
Ett fyrstjärnigt hotell som ligger på en höjd och har underbar utsikt över byn Paranesti och dess omgivning. Bakom hotellet tornar Rodopibergen upp sig. Charmigt, bekvämt och murrigt. Ta gärna en drink i baren efter dagens bergs–äventyr.
Paranesti, Drama.
Philoxenia Hotel
Trestjärnigt hotell med utsikt över byn och de omgivande bergen. Planera gärna in lite skön ledig tid på solterrassen.
Paranesti, Drama.
Se & Göra
Äventyr och friluftsliv
I Paranesti med omnejd finns mycket vild natur och flertalet friluftsaktiviteter att ägna sig åt. Men tack vare att regionen är så pass oexploaterad får man här sätta ihop sin egen agenda. Enklast är helt klart att ha tillgång till en hyrbil som tar en till de olika vandringslederna och övriga aktiviteter.
paranesti.gr
Trailrunning
Paranesti Virgin Forest Ultra-Trail går av stapeln varje år, med utgångspunkt i Paranesti. Det är ett tufft traillopp som tar deltagarna genom nationalparkens skogar. Det finns flera deltävlingar av olika längd, men huvudloppet är 162 kilometer långt. I år går loppet av stapeln 13–15 oktober.
paranestivft.com
Vandring
I regionen finns enormt mångat vandringsleder och stigar. Paranesti är en bra utgångspunkt för att göra dagsturer uppe i Rodopibergen samt i Frakto-skogen. Den högst skyddade delen av urskogen kräver särskilt tillstånd att besöka, men lederna och stigarna utanför är öppna för alla. Frakto Forest Trail startar cirka en kilometer norr om Frakto Forest station. Bil kan parkeras såväl vid stationen som vid ledens början. Leden är i sig 6,5 kilometer lång, men blir drygt en mil om man avslutar på den lilla skogsvägen tillbaka till bilen.
fdor.gr
Forsränning och paddling
Floden Nestos är populär att utforska med såväl kanot som i gummibåt. Äventyrsföretaget Forestis kan både hyra ut utrustning, såväl som guide. De har även flying fox, mountainbike och en klättervägg.
Äta & Dricka
Paranesti är, trots sin lilla storlek, känt för sina tavernor och höga matkvalitet.
Bozidis
En familjeägd grekisk taverna som serverar grekiska delikatesser med stort fokus på bra råvaror. Här kan man välja och vraka mellan flera sallader och kötträtter. Kolgrill finns givetvis.
Manousaki
En vacker traditionell taverna som har flera vegetariska alternativ. Testa gärna briam – en rätt med potatis, zucchini, aubergine, paprika, tomater och mängder med olivolja. Köttätaren ska testa kotsi – en god lammrätt. Öppet året runt vid avstämning på telefon. Du beställer din mat via telefon före ditt besök, eftersom restaurangen lägger stor vikt vid att råvarorna ska vara så färska som möjligt.
Tel: 2524022232, el-gr.facebook.com/estiatoriotaverna.tomanousaki
Vingårdar
Oenogenesis Winery
En vingård som ser vackert grekisk ut på utsidan, men som liknar en fransk vingård på insidan. Här arrangeras såväl enkla vinprovningar som bröllop. Skaparen Bakis Tsalkos är lite av en vinkändis och anses vara en mästare när det gäller stora grekiska viner. Vingården är familjedriven och alla druvor handplockas.
41 Hipirou str, Drama.
Estate Manolesakis
Georgios Manolesakis började kultiverade druvor 1989, med mest som en hobby. Han blandade franska variationer som exempelvis Sauvignon Blanc, Chardonnay och Cabernet med inhemska druvor som Roditis och Agiorgitiko. I dag drivs vingården av hela hans stora familj och vinerna har vunnit flertalet priser världen över.
Adriani Dramas, manolesakis.gr
