Blog

Siciliens kök: Varmkorv med champagne

RES stående matkrönikör Staffan Heimerson om hur man egentligen ska beskriva Siciliens kök.

Av: Staffan Heimerson

”Alla regioner har ett eget kök”, sa jag och lät motbjudande förnumstig. ”Jag har bara inte kommit på hur man beskriver Siciliens.”

”Så!”, sa min reskamrat och pekade i mot en gränd med namnet Via XXV Novembre. ”Läs skylten! Det är SÅ Sicilien är.”

Jag läste och förstod någorlunda. Skylten sa: ”FRITTO & DIVINO”.

”Spänn ögonen och läs menyn under!”

”Jag bara gissar”, svarade jag. ”Fritto betyder nog friterad mat och divino står för ljuvligheter. Kanske.”

”Eller kanske inte. Men läs längre ner!”

”Du har rätt, signora. Det står: MACKOR OCH CHAMPAGNE. Regionens kök. Siciliens själ. Avanti!”

Klockan var redan 9.30. Vi var i Cefalú. Vi hade redan avverkat Duomon, kyrkan i siciliansk barock, och vandrat i sanden på den halvmåneformade badstranden nedanför vårt hotell, vilket bar ett namn, som förde tankarna till folkrörelse-fix från 50 år tillbaka i tiden, Riva del Sole.

Vi var verkligen värda ett glas champagne. (En beprövad iakttagelse: champagne smakar bäst på förmiddagen.) Till vår champagne åt vi en varmkorv med arancine, friterade risbollar. Prima. Ja, det finns verkligen regionala kök utan spridningseffekt överallt i världen. Det är i Skåne – surprise, surprise – vi äter skånsk kalops och i Piteå vi äter pitepalt. Inte tvärtom.

I Frankrike lagas maten med smör i Normandie men med olivolja i Provence. I Tjeckien dricker alla öl, i Slovaken är det vin som gäller. Om ni äter gumbo med cornbread är ni garanterat i New Orleans och äter ni en chicken tikka med salmonella är ni i Kathmandu.

I matens värld existerar gränser. Men nu i Cefalù – en arkeologisk pärla och badort sju mil öster om Palermo och platsen där stora delar av den underbara filmen Cinema Paradiso spelades in – undrade vi: Är det egentligen nå’n skillnad på italiensk mat och siciliansk?

O ja! Det finns på Sicilien, Medelhavets största ö, många rätter och recept som inte tar sig över Messinasundet. Jag upptäckte det dag två. Jag hade av fantasilöshet och lättja, och för att det är så gott, ätit pasta till varje måltid. Nu den fjärde var det pasta igen, och det blev spaghetti con le sarde; sardinerna var smaksatta med öns unika vildfänkål och av lök, pinjenötter och russin. Det smakar som det låter.

Det sicilianska köket är resultatet både av öns råvaror och dess märkliga historia: den är präglad av härskare och kolonisatörer från det klassiska Grekland och kartager, fenicier och punier redan på 700-talet f.Kr. Senare av sikaner, sikeler och elymer, följda av romare, saracener, spanjorer, napolitanare och – mest överraskande – normander.

Det är på Sicilien Europa, Mellanöstern och Nordafrika kolliderar och det är här världens allra första kokbok författats, Konsten att laga mat, av Mithaecus, en grek från Syrakusa, på 400-talet f. Kr. Och, tänkte jag, om jag äter mig runt ön kanske jag stöter på ”det nya saracenska köket” eller en ny-punisk konkurrent till Fävikens avskalade jämtska kök.

Ja, minsann. I det gamla Ragusa i Siciliens sydosthörn fick jag bord på den tvåstjärniga Locanda Don Serafino, ett gammalt stall som inretts minimalistiskt. Det var skrämmande formellt i sin framtoning. Jag åt en finstämd kombination av ägg och tomatsås som sannolikt inte skulle kunna presteras någon annanstans. Det var också mycket sparris och smultron.

Det sicilianska köket präglas annars av ett enkelt livsnjuteri, baserat på öns råvaror som körsbärstomater och kapris, svärdfisk, mandel, pistagenötter och saffran. Skalden Homeros besjöng det. Araberna kom med apelsiner och citroner, auberginer och sockerrör. Öborna fick smak för sötsaker, främst marsipan, och i gränderna i vilka jag vandrade bjöds överallt ut granite, isglass smaksatt med frukt.

Aristokraterna åt förnämligt och de fattiga klasserna apade efter. Men av kostnadsskäl ersatte de köttet med aubergine och i stället för riven ost använde de brödsmulor. Det är detta fattigmanskök som ger det sicilianska köket dess särart.

Sicilianarna är så fästa vid det att jag under en vecka i bil över hela ön såg mycket få pizzerior och inte ett enda McDonalds.

July 25, 2017
Deckarförfattarens favoritplatser i världen

Deckarförfattaren Viveca Sten har inte bara stenkoll på Sandhamn där hennes fiktiva mördare går lösa, hon har även ett förflutet i resebranschen och tagit sig många varv runt jorden under årens lopp. Här är Viveca Stens bästa…

… hotell
– The Oriental i Bangkok är ett av mina absoluta favorithotell. Vi tillbringade vår smekmånad där och jag behandlades som en riktig prinsessa. The Langham i London är en annan favorit med en fantastiskt trevlig bar och perfekt centralt läge. Ett tredje alternativ är Badrutt’s Palace i St Moritz som har den bästa spaanläggningen jag någonsin besökt. Deras inomhuspool omges av enorma glasfönster med utsikt mot bergstopparna och i bakgrunden plaskar ett konstgjort vattenfall. Dessutom har de en harpist i frukostmatsalen, bara en sådan sak.

Mandarin Oriental
48 Oriental Avenue, Bangkok
Lediga rum & priser

Langham Hotel
1C Portland Pl, Marylebone, London
Lediga rum & priser

Badrutt’s Palace Hotel
Via Serlas 27, St. Moritz
Lediga rum & priser

… storstad
– Jag älskar Berlin, jag studerade där på 1980-talet då muren fortfarande fanns och soldater med kulsprutor väntade på östsidan. I dag är Berlin mer aktuell än någonsin, det är en stad som vibrerar av energi och livslust. I varje kvarter hittar du coola barer, kaféer och affärer. Jag säger som John F Kennedy: ”Ich bin ein Berliner”.

Hotell i Berlin

… strand
– Gibbes Beach på Barbados är en av de vackraste stränder jag någonsin besökt. Vattnet är turkost och temperaturen densamma som i luften – övergången från strand till vatten är helt sömlös. Min mans kusiner bor på ön så vi åker dit då och då. Det finns ingenstans jag hellre badar än på Barbados.

… ö
– Sandhamn, vad annars! Jag har varit på ön sedan jag var bebis, precis som min pappa och hans pappa. Det finns ingen plats på jorden jag längtar till lika mycket som skärgården. Det räcker med att jag går ombord på Waxholmsbåten så andas jag lättare.

… kafé

– Jag måste säga Starbucks eftersom de räddat mig så många gånger i så många länder! Jag tål nämligen inte mjölk och hos dem går det alltid att få en sojalatte.

… bar
– Cadierbaren i Grand Hotel! Utsikten mot kungliga slottet är oslagbar precis som deras dry martini. Hit går jag för både brunch, afternoon tea, cocktails och nattamat.

… restaurang
– Vi åt en alldeles fantastisk måltid på restaurang Supper i Åre häromveckan. Deras sydamerikanska kök är en ren njutning och modellen med att dela på olika rätter är väldigt tilltalande. På sommaren finns Supper lyckligtvis även i Visby för den som inte vill resa upp till Jämtland. Jag vill också slå ett slag för italienska Chalet Étoile i Cervinia som allmänt kallas för ”Ullas”. Det är en av de absolut trevligaste lunchrestaurangerna i Alperna. Om någon undrar om valet av restauranger speglar ett starkt skidintresse så är svaret JA!
Parkvägen 3, Åre
supper.nu

… nattklubb
– Hmm, nattklubbar är inte min starkaste sida men besöket på legendariska Annabel’s i London gjorde ett outplånligt intryck. Med ett överflöd av röd sammet, guldförgyllda attiraljer, dunkel belysning och flödande champagne uppfyllde det alla förväntningar och fördomar. Det var bara Grace Jones som fattades.
44 Berkeley Square, Mayfair, London
annabels.co.uk

… park
– Jag är väldigt förtjust i Drottningholmsparken som är en av Nordens vackraste och mest omsorgsfullt anlagda barockträdgårdar – den började faktiskt anläggas redan på 1600-talet. Min man och jag gifte oss i Drottningholms slottskapell så parken är en kär plats där jag promenerat och picknickat otaliga gånger.

… butik
– Sawgrass Mills utanför Fort Lauderdale är den ultimata outleten för alla som gillar att fynda. Där kan du hitta precis allting till osannolikt låga priser, från riktigt dyra märkesvaror som väskor från Gucci eller Saint Laurent, till katt- och hundprylar eller rosa peruker. Efter en heldag är man både pank och utmattad, men har kassarna fulla med fantastiska fynd.
Sawgrass Mills, Sunrise, Florida
simon.com/mall/sawgrass-mills

… flygbolag
– Haha, jag måste ju säga SAS där jag jobbade som koncernjurist hela 1990-talet, långt innan jag sadlade om till författare. Personalrabatten på den tiden, innan lågprisflygen gjorde sin entré, var grym och jag reste jorden runt för inga pengar alls.

… pryl på resan
– Öronproppar och Iphone – då klarar jag mig överallt!

Aktuell med: Just nu redigerar Viveca Sten sin nya bok Sjörök – uppföljaren till Djupgraven, den första delen i den rysartrilogi för slukaråldern som hon skriver tillsammans med dottern Camilla. Därefter ska hon börja skriva på sin nionde kriminalroman – I fel sällskap – som utkommer 2018.

July 23, 2017
Färöarna – destination Kanskeland

Vår blir till vinter, sommar till höst. Bara inom loppet av en timme. På Färöarna är det fortfarande naturen – inte människan – som bestämmer.

Text: David Grudd
Foto: Elinor Wermeling

Tidvattnet sköljer in. Förlänger fjorden och lägger den finkorniga sanden under ett turkost hölje. Än en gång växer lagunen Pollur fram. Omgiven av berg och kullar breder den ut sig i den grönskande dalen, längre och längre tills den nästan når fram till farstun på det djärvast belägna trähuset. Långt upp på Streymoy, den största av Färöarna, ligger den lilla byn Saksun. En medeltida kvarleva som i dag samlar en kyrka, tre gårdar med knappt ett dussin invånare och så lagunen förstås.

Ett naturens underverk vars skönhet inte överträffas någon annanstans inom ögruppen. Ja, knappt utanför den heller. Det är åtminstone vad vi har fått höra. Själva kan vi inte säga så mycket om saken. Tanken var att vi under ebben skulle vandra i lagunen, men något kom visst emellan. Vinden pinar, nysnön yr. Över den mäktiga dalen lägger sig ett vitt täcke som döljer allt vad laguner och naturliga underverk heter. Vi hör fåren bräka, men vi ser dem inte.

Dålig planering? Inte alls. På Färöarna går det inte att tala om dålig planering. För bara en stund sedan var här grönt som i Edens lustgård, nu är det snöstorm. På krigsmuseet på ön Vágar finns en bok skriven av en brittisk militär som var stationerad här under andra världskriget. Den heter Kansha – The Land of Maybe och titeln vittnar om en ovanligt träffsäker soldat. För Färöarna är verkligen ett kanskeland. Ska vi göra si? Kanske. Ska vi göra så? Kanske inte. Så här den andra dagen av vår vistelse på den, under den danska kronan självstyrande ögruppen har vi lärt oss att det är naturen som sätter dagordningen. Att det på förhand inte går att säga mer än kanske. Inte när de fyra årstiderna kommer och går fortare än du hinner äta en quattro stagioni.

Farmors gamla kakel! Från flygplatsen på Vágar åker vi västerut på ön och anländer snart till byn Gásadalur. En plats som länge var en isolerad del av en isolerad ögrupp. För att nå byn var man tvungen att vandra över ett mer än 400 meter högt fjäll, men 2004 färdigställdes en tunnel genom berget som gör att resan från flygplatsen numera bara tar en kvart. En tunnel som förbinder Gásadalur med samtiden. Fast ändå inte. Vårt första möte med Färöarna berättar om en tid som stått stilla. Sedan någon gång på 1960-talet, bedömer jag när jag ofint sneglar in genom ett köksfönster. Sedan urminnes tider, ändrar jag mig till när jag tar ett steg tillbaka och betraktar byn mer övergripande. Solen skiner på de gräsbevuxna taken, speglar sig i det blanka havet som sträcker sig från byns strand bort till världens ände. I bakgrunden hörs hela tiden dånet från vattenfallet Molafossur. I övrigt är det tyst. Så där tyst som det annars bara blir när köksfläkten precis stängts av. Det är långt till nästa by, men tätt mellan husen. Som vår guide Elin krasst konstaterar:
– Det vill till att man gillar sina grannar när man bor här.

En bit ut i havet ser vi hur fåglarna cirkulerar över Mykines, den västligaste av Färöarnas 18 öar. Där har man funnit spår efter kornodlingar och stenmurar daterade till 600-talet. Då lär kelterna ha varit de första att slå sig ner på denna avlägsna plats ute i Nordatlanten, nästan mitt emellan Island och Shetlandsöarna. I dag bor det mest sulor och lunnefåglar på Mykines. De få mänskliga invånare som fortfarande finns kvar tar sig till och från ön med helikopter. Om det nu går det vill säga. I den vildaste delen av Kanskeland går det sällan som man har tänkt sig. Som den där julen då barnen på Mykines blev utan julklappar.

Så slår vädret om igen. Från himlen faller plötsligt hagel över Gásadalur. Vinden rycker tag i gräset på taken, men mojnar nästan lika fort som den tilltog. Solen träder fram på nytt. Blixtlåset får arbeta för högtryck. Man blir inte riktigt klok på det här.

Frida i Klaksvik är ett av Färöarnas mest populära kaféer.

När som helst når Färöarna en eftertraktad milstolpe. Allt tydde på att ögruppens 50 000:e invånare skulle ha fötts någon gång i början av 1990-talet, men så blev det finanskris i Europa och här slog den hårdare än på de flesta andra ställen. En olycka kommer ju heller aldrig ensam. I samma veva tog fisken slut. Med danska biståndspengar hade färingarna byggt upp en fiskeindustri som ögruppen mer eller mindre stod och föll med. När havet utfiskades slutade det förstås med det senare. Den föll pladask och många färingar tvingades att flytta utomlands för att kunna försörja sig.

Regnet faller när vi promenerar längs den lilla gågatan i Tórshavn. ”Världens minsta huvudstad” är kanske också den mest färgglada. Blå hus, gula hus. Röda, gröna. Ju närmare vi kommer hamnen desto fler blir de kulörta inslagen och nere vid vattnet anar vi något som ser ut som ett arktiskt Nyhavn. Affärerna på gatan säljer kläder och souvenirer. I Heimavirkis Felags lilla butik turas ett kooperativ av kvinnor om att stå bakom kassan och sälja sådant de själva har stickat. Jag känner på en av tjocka tröjorna när en av expediterna kommer fram.
– Som du kanske förstår, säger hon och pekar ut mot gatan, säljer vi många tröjor med tanke på vädret. Just den där har jag faktiskt stickat.

Hon har bott här på Färöarna i hela sitt liv. Upplevt både goda och mindre goda tider. I dag är det mest gott, menar hon och grundar sin uppfattning på folkräkning. På att såväl turister som invånare blir allt fler.
– Det där har gått i vågor. För inte så länge sedan blev vi bara färre och färre, men nu verkar det ha vänt. De unga flyttar till Danmark för att studera som de alltid har gjort, men i dag är det många som kommer tillbaka. Tórshavn är rena storstaden nuförtiden, det går inte att jämföra med när jag växte upp.

Halvön Tinganes är den äldsta delen av Tórshavn. Redan på 800-talet instiftades det färiska landstinget här av norska vikingar och än i dag har området stor betydelse för Färöarna. I ett av Tinganes många röda hus sammanträder ögruppens regering, hjemmestyret, i ett av de mer sällsynta vita hittar vi ögruppens officiella turistbyrå – en organisation som får allt mer att göra. För även om fisket fortfarande är den utan jämförelse viktigaste näringen blir inkomsterna från turismen bara större och större. Antalet utländska besökare har ökat kontinuerligt sedan den senaste europeiska finanskrisen och uppgick förra året till över 100 000.

Ett stenkast från hamnen, alldeles innan Tinganes breder ut sig, torkar fisken under takfoten på ett av de äldre trähusen. Fisken hängs upp som den är, utan att saltas – den delen tar havsluften hand om – och klarar sig sedan tills tiderna blivit sämre. Doften av mat sprider sig när Karí Kristiansen öppnar dörren till det mörkbruna huset. Den spektakulära naturen är givetvis turistbyråns främsta tillgång, men sedan en tid tillbaka finns även ett gastronomiskt trumfkort att spela ut. Nyligen tilldelades omtalade Koks ögruppens första Michelinstjärna och i kölvattnet av deras framgångar har fler ambitiösa restauranger öppnat, framför allt här i Tórshavn. Självförtroendet är på topp. Krögarna krånglar inte till det i onödan, i dag vågar de lita på det inhemska köket.
– Att det finns fiskrestauranger här i Tórshavn igen säger egentligen det mesta, berättar Karí och dukar fram torkad fisk, späck och valkött. När jag var liten var det närmast otänkbart, ingen ville gå ut på krogen och äta fisk. Det åt man ju hemma varje dag.

Karí är en av de där som har återvänt. Han arbetade tidigare på en krog i New York, men i den amerikanska metropolen var det ”alldeles för mycket folk” och han längtade hem till sina klippöar i Nordatlanten. Raest kallar han sin krog och det är färöiska för fermenterad. Som i sin tur är ett finare ord för rutten, tänker jag först, men lär mig snart att uppskatta delikatesserna. Fermenteringskonsten är djupt rotad på Färöarna. Fattas bara annat på en plats där det, trots omständlig väderlek, aldrig har regnat manna från himlen.

Förutom havets jästa läckerheter står givetvis får på menyn – detta djur som det finns långt fler av än människor här på Färöarna – men också fermenterade grönsaker och som avslutning rabarberkräm med rosmarin.
– Det är traditionella färiska rätter och vi vill utmana människor att testa den sortens mat, säger Kari innan vi stiger ut ur den lilla matsalen. För mig är det viktigt att våra traditioner inte glöms bort.

En inställd lagunvandring är också en lagunvandring. Inte alltför nedslagna över de ändrade planerna möter vi upp Óli Rubeksen utanför hotellet som överblickar Tórshavn. Klädd för att klara det mesta hälsar han på oss med fast handslag. Bakom ett par röda glasögon träder en pigg blick fram och som mest entusiastisk blir han när han pekar mot stallet en bit bort. En av de bästa skildringarna av livet på Färöarna heter Atlantens cowboys och är skriven av Johan von Bonsdorff. Den börjar jag osökt att tänka på när Óli svingar sig upp till häst för att leda vårt sällskap från Tórshavn på den östra sidan av Streymoy till hans hem i Velbastaður på den västra. Måtte de ha tur med vädret, tänker jag och hoppar in i taxin.

Bilen är snabbare än hästarna. När vi taxiburna anländer till Velbastaður är Ólis fru Anna ensam hemma. På spisen kokar kvällens middag, fem rätter som ser ut att inledas med det där valköttet jag nu fått smak för. Husesynen går fort. Det finns nämligen ingen anledning till att lämna köket. Inte med den utsikten. Genom det vida panoramafönstret ser vi havet rakt framför oss och i det två av ögruppens mindre öar – Hestur och Koltur. På den förra bor ett femtiotal människor, berättar Anna, på den senare en eller ibland två. Stämningen tycks vara något knepig där ute på Koltur.

Utanför fönstret sticker snart en mule fram. En mule, en man och till slut en hel färöponny. Det betyder att vi snart är fulltaliga. Middagen kan börja. Mycket riktigt inleds den med val, som via torsk med äggsås sedan efterföljs av fårfiol. Óli Rubeksen är på gott humör. Varenda ingrediens på tallriken har sin historia. Varenda rätt sin berättelse. Vi serveras generöst med anekdoter om grannar och om präster och lektioner i traditionella färiska seder – ”så här skålar man”, ”så här äter man”, och så vidare. Nog är han en cowboy, Óli, om än allt annat än en tystlåten Clintan-typ. Innan vi lämnar middagen för att ta oss tillbaka till hotellet skickar han dessutom med oss några tips. ”De platserna måste ni bara besöka när ni är här”, säger han och vi tackar och tar emot. Se där, då var ju morgondagens plan spikad. Vi kanske ska göra det.

Guide

Snabbfakta

Invånare: Knappt 50 000, varav omkring 13 000 i huvudstaden Tórshavn.
Statsskick: Självstyrande, men tillhör Danmark. Färöarna är inte medlem i EU.
Valuta: Dansk krona.
Tidsskillnad: -1 timme.
Ta sig dit: Flyg från Köpenhamn. Färiska flygbolaget Atlantic Airways har flera avgångar dagligen. Från flygplatsen Vágar till Tórshavn tar det omkring 40 minuter med bil eller buss.

Boende

Hotel Tórshavn
Trestjärnigt hotell från 1920-talet med 43 rum, restaurang, bar och allt det där andra man kan förvänta sig av ett hotell. Men det är det utmärkta läget man betalar för här – Hotel Tórshavn ligger mitt i ”smeten”, endast ett stenkast från huvudstadens hamn. Dubbelrum från cirka 1 400 kronor natten.
Tórsgøta 2, Tórshavn
Lediga rum & priser

Hotel Føroyar
Zlatan, Westlife, Danmarks förre statsminister Anders Fogh Rasmussen. Av den stora tavlan i lobbyn att döma är det här hotellet kändisarna val på Färöarna. Hotel Føroyar är fyrstjärnigt och ligger på en höjd ett par kilometer utanför Tórshavn. Utsikten är fantastisk och byggnaden som rymmer 106 är inspirerad av traditionella färiska hus. Bill Clinton sägs ha varit särskilt imponerad av det gräsbevuxna taket. Dubbelrum från cirka 1 500 kronor natten.
Oyggjarvegur 45, Tórshavn
Lediga rum & priser

Mat och dryck

Etika
Det är nästan chockerande att det här, i detta fiskeparadis, endast finns en sushirestaurang. Kanske skrämmer konkurrensen, för Etika är verkligen är något utöver det vanliga. Fantastiska råvaror ger fantastisk sushi. Missa inte.
3 Áarvegur, Tórshavn
etika.one

Raest
Ett utmärkt ställe att utmana sig själv och testa det säregna färiska köket. Fermenterat är temat i Karí Kristiansens menyer som serveras i en mysig och hemtrevlig miljö nere vid hamnen i Tórshavn.
Gongin 8, Tórshavn

Koks
Äntligen! Efter att i flera år räknats som en av Nordens bästa restauranger fick Koks nu i år sin, och hela Färöarnas första Michelinstjärna. Koks, som serverar traditionell färisk mat i modern tappning, låg tidigare i Hotel Føroyars lokaler, men återfinns i dag en dryg mil utanför Tórshavn. Närmare bestämt i Kirkjubøur – byn som under medeltiden var Färöarnas biskopssäte och som bjuder på såväl historia som natursköna omgivningar. Och numera alltså även mat i världsklass.

July 21, 2017
Färre väskor försvinner

Flygbolagen får allt bättre koll på bagaget. Knappt sex väskor per tusen passagerare under 2016 tappades bort, enligt Sitas årliga rapport.

Det är den lägsta noteringen någonsin och en minskning med över tolv procent jämfört med året innan. De senaste tio åren har antalet försvunna resväskor minskat kraftigt och trenden väntas hålla i sig. Enligt rapporten beror det på att antalet väskor per resenär minskat till följd av högre check-in-kostnader, men även på att flygbolagen blivit bättre i sin hantering.

July 20, 2017
RES stora sommartävling är tillbaka!

July 18, 2017
Lesbos – en annorlunda grek

Lesbos har varken stora hotellkomplex, shoppingcenter eller inkastare. Istället har hon miljoner olivträd, vildhästar, åsnor, sällsynta fåglar och ett av den grekiska övärldens bästa kök.

Text: Elisabet García Dahlbäck
Foto: Binge Eliasson

Hotell på Lesbos

Vi äter och dricker, och dricker och äter. Vi äter friterade zucchiniblommor, spenatfyllda piroger, grillade sardiner, bläckfisk, oliver, solmogna tomater, fetaost och tzatziki. Ölen är kall, besk och som gjord för att svalka strupen. En frisk havsbris tar tag i våra servetter som sakta dansar ner på gatstenarna där hamnens hemlösa katter väntar på att bli matade. I Molivos pittoreska hamn varvas tavernor med fiskebodar och frigolitlådor fyllda med dagsfärsk fångst. I en av fiskebodarna sitter Gregorio och väntar på sin tur. Han ska köpa tonfisken som till kvällen ska serveras på hans och hustrun restaurang i grannbyn Petra.

Släck törsten på en av strandpromenadens barer intill Petra.

Lesbos är inte som andra grekiska öar, men så ligger hon också närmare det asiatiska fastlandet än det europeiska. En närhet som påverkat livet på många sätt. En titt i den historiska backspegeln visar på perioder då ön styrts av perser, atenare, romare bysantiner, venetianare, genuesare och turkar. Turkarna hade ön i besittning från 1462 fram till 1923 då Grekland officiellt tog makten över ön. Det nya landet bröt alla handelsförbindelser med Turkiet vilket gjorde att öns ekonomi kom att koncentreras till jordbruk. Det är därför hon är en av de grönaste grekiska öarna. Dessutom har Lesbos i tusentals år varit ett starkt kulturfäste där dramatiker, poeter, kompositörer verkat och undervisat. Odysseus Elytis, som 1979 fick Nobelpriset i litteratur, må vara den mest framstående kulturpersonligheten i modern tid – men det är poeten Sapfos kärleksdikter som gjort ön mest känd då hon anses vara den lesbiska litteraturens moder.
Ön har inte saknat dramatik, hon har upplevt såväl massakrer som jordbävningar och under de senaste åren stora flyktingströmmar som ser Lesbos som porten till frihet. I dag har livet på ön i stort sett återgått till det normala, främst på grund av den överenskommelse som slöts mellan EU och Turkiet som ligger tvärs över havet. Närheten är påtaglig och när politiken inte sätter hinder besöks ön av många turkiska turister. Massturismen har dock inte hittat till Lesbos, öns ekonomi handlar främst om den stora produktionen av den grekiska nationaldrycken ouzo och olivoljan som anses vara en av Greklands bästa.

Till storleken är Lesbos, som är en av de Egeiska öarna, ungefär så stor som halva Gotland. Efter Kreta och Euboia är hon Greklands tredje största ö. Hennes västra sida är mer vulkanisk och torr är öns östra sida som är prunkande grön med löv- och barrskogar och miljontals olivträd.

Vill man upptäcka Lesbos behövs det både tid och ett bra transportmedel, vägarna är inte de bästa. Till formen påminner ön om en nackkudde där hålet för huvudet utgörs av den stora bukten Kalloni där hundratals fågelarter stannar till när årstiderna gör att de byter geografisk världsdel. Längst in i bukten ligger fiskebyn och den fridfulla badorten Skala Kalloni med tavernor som serverar grillade, färska sardiner som sköljs ned med ouzo. Byn är under mars till maj centrum för förväntansfulla fågelskådare som invaderar omgivningens saltlaguner i hopp om att få se några av de hundratals arter som normalt inte ses i Europa. Men buktens rosa flamingor tar sig ingenstans, de bor i saltlagunerna året runt.

Öns kök lämnar inget övrigt att önska, här lagas maten med omsorg och kärlek till råvarorna.

Åker man vidare mot öns sydostkust kommer man till Plomari, en bedagad bad- och semesterort med flagnade fasader och en grekiskturkisk charm där gubbar dricker ouzo och spelar bräde på kaféer och tavernor. Det som framför allt satt Plomari på kartan är att hon är födelseplats för ouzon, den grekiska nationaldrycken som dricks ren eller utspädd med vatten och is. Till den här delen av ön kommer många utlandsgreker, men också danskar och norrmän som på senare år investerat i sommarhus. Även turkiska dagsturister som besöker traktens ouzofabriker är en vanlig syn.

Om man i Plomari inte ser speciellt många turister ser man desto fler i Molivos. Redan i slutet av 1960-talet upptäckte konstnärer, poeter, musiker och hippiekolonier den färgstarka byn som omfattas av regler för hur dess arkitektur och utseende ska bevaras. Till skillnad mot de klassiska blåvita grekiska byarna består Molivos till stor del av trähus i en byggnadsstil som man kan se i äldre turkiska städer. Hus målade i nyanser av aubergin, rött och brunt med snickerier i blått, grönt och turkost. Den medeltida stadskärnan, med turkiska fontäner, klätterrosor och blommande pelargoner, verkar ha funnit ro i sig själv även om många av de pittoreska trähusen numer har förvandlats till restauranger, barer, kaféer och butiker.

Det är många som fallit för Molivos charm. Det råder inget tvivel om att hon är ett perfekt resmål med sin rogivande och harmoniska miljö. Dessutom är köket överraskande bra, om inte ett av Greklands bästa. Den grillade bläckfisken som dukas fram på vårt bord är ett bevis precis som den övriga maten vi njutit under tiden skuggorna förflyttat sig över vårt middagsbord.
I takt med att borden runt om oss fylls med lunchgäster tilltar stimmet och sorlet. Solen har flyttat sig åt väster och är på väg ner i havet. Den ljumma Medelhavsvärmen är smeksam och som gjord för en människa att leva i och jag känner att jag, som så många andra, har fallit pladask för den här gröna grekiska ön.

De stora turistströmmarna går Lesbos förbi till förmån för besökare som värdesätter ett genuint grekiskt liv.

Miniguide

Snabbfakta

Invånare: 90 000.
Språk: Grekiska, engelska talas på turistorterna.
Valuta: Euro.
Tidsskillnad: + 1 timme.
Ta dig dit: 3 timmar och 20 minuter med direktflyg från Arlanda. Reguljärflyg med mellanlandning i Aten. Båtar från Aten eller närliggande öar som Samos och Rhodos eller turkiska Ayvalik.
Ta dig runt: Hyr bil, vespa eller moped och fyll på upplevelsekontot med utfärder runt ön. Det är billigt att ta bussen mellan orterna, men tidtabellerna är inte alltid så tillförlitliga. Taxi finns på turistorterna, med inte så många varför det ibland kan vara långa väntetider. Ett litet turisttåg trafikerar kusten längs med Molivos och Petra.
Bästa tiden: April till september.

Bo

Sea Horse
Charmigt hotell med utsikt över Molivos hamn på gångavstånd från krogar, butiker och marknader. Har man bil kan läget innebära ett problem då det är svårt att hitta parkering under högsäsong. Dubbelrum från cirka 600 kronor per natt.
Molivos
seahorse-hotel.com

Olive Press Hotel
Bo centralt, men ändå avskilt i en charmig miljö på Molivos gamla olivpress som byggdes om till hotell på 1980-talet. Hotellet, som ligger direkt på stranden, har en populär och välbesökt restaurang, egen stenstrand och pool. Dubbelrum från cirka 720 kronor per natt.
Molivos Beach, Molivos
hotellesvos.com

Hotellet Eriphilly
Cirka en kilometer från stranden ligger det här familjära lägenhetshotellet med en välskött trädgård, snygg pool och poolbar, och med en fantastisk utsikt över Molivos dit man går på cirka 15 minuter. Prydligt med bra service. Lägenhet med två rum med pentry och två balkonger cirka 500 kronor per natt.
Molivos
Lediga rum & priser

Mat & Dryck

Triena
Den stora risken med att äta på Andreas och Teresas restaurang är att det lätt blir ett begär. Maten liksom bemötandet och servicen håller hög nivå, de ostfyllda zucchiniblommorna är gudomliga, det är även den grillade fisken liksom förrätter och desserter. Dessutom ett bra läge mitt på stranden med utsikt över kusten och byn.
Molivos
triena.molivos.net

Brasserie Bazaar
Bouillabaisse, burrito eller grekiska wraps – kökets holländska kock garanterar vällagade rätter på färska råvaror. Man serverar också kaffe, lunch, snacks och har ett bra cocktailutbud liksom grekiskt vinsortiment.
Harbourstreet 2, Molivos
facebook.com/BrasserieBazaar

Beba’s Corner
Ägaren Nikos tar väl hand om alla sina gäster i en vänlig och gästfri atmosfär. Här kan man ta ett glas ouzo, en kaffe, några tallrikar meze och se ut över vimlet på torget i Petra.
Petra
facebook.com/ Bebas-Corner

Mistral
Njut av omsorgsfullt tillredda fiskrätter och grillade bläckfiskar så goda att de ger mathallucinationer långt efter att du har kommit hem från krogen med bra läge mitt i Molivos hamn.
Molivos
mistral.molivos.net

Lemon bar
Bästa mojiton i solnedgången med ett perfekt läge vid havet och strandpromenaden i Petra. Goda paraplydrinkar, snacks och desserter i mysig chill-out-miljö lockar många stammisar.
Petra
facebook.com/Lemon-bar-petra-lesvos

Bar Cafeteria Katina
Som ett slags stort vardagsrum med utsikt över gatumyller och folkliv. Som så många andra av byns tavernor har man specialiserat sig på att tillfredsställa de flesta smaker, från barnens glass till de vuxnas paraplydrinkar. Bra mötesplats mitt på torget i Petra.
Petra

Shopping

Matsouvenirer, en resa till Lesbos blir knappast komplett om du inte köper med dig olivolja och ouzo med dig hem. Över hela ön finns det kvinnokollektiv som syltar, saftar och gör olika slags inläggningar.

Ouzo
Besök ouzofabriken Barbayanni i utkanten av Plomari och lär dig allt om ouzo på det tillhörande lilla museet. Bland annat får man lära sig att klåda från myggbett dämpas om lite ouzo stryks på. Fabriken har en liten butik där du kan provsmaka ouzo som dricks i höga glas med en flaska vatten och isbitar. När alkoholen blandas med vattnet blir den grumlig.
Barbayanni, Plomari
barbayanni-ouzo.com

Olivolja
Vackra förpackningar med öns utmärkta olivolja fyller de flesta souvenirbutiker. Den är mild, lite fruktig och en aning pepprig och anses vara en av Greklands bästa. Olivolja från ön finns också att köpa i Sverige av märket Togora.
togoraolivolja.se

Lyrikern Sapfo
Den kvinnliga poeten och lärarinnan Sapfo, som gjorde ön känd redan på 600-talet, förekommer som motiv på allt från t-shirts till keramik och vykort.

Se & Göra

Skala Sikaminias
Det råder inget tvivel om att den här lilla byn är en av öns mest pittoreska. Hennes vykortsvackra miljö drar till sig allsköns konstnärer och kreatörer, en som lockades hit var den Lesbosfödda författaren Stratis Myrivilis som 1959 skrev romanen The Mermaid Madonna vars handling utspelar sig i byn. Byn har ett vitt litet kapell, några trevliga kaféer och tavernor, ett vilsamt litet torg och små butiker med honung, ostar och andra lokaltillverkade produkter.

Eftalou
Det tar cirka en timme att vandra från Molivos till Eftalou, en liten bad- och turistort med några riktigt bra tavernor, klapperstenstränder och varma källor vars mineralhaltiga vatten sägs bota de flesta krämpor. Vill du inte betala inträdesavgiften till badhuset, som har sett sina bättre dagar, kan du njuta av det varma källvattnet som också sipprar upp längs med den lilla stenstranden där badhuset ligger.

Petra
Den charmiga lilla badorten på öns norra kust övervakas av kyrkan som ligger högst upp på en vulkansvart klippa mitt i byn. En populär aktivitet är att gå de 114 trappstegen upp till kyrkan och se ut över den flacka omgivningen. Trots sin litenhet är byn och stränderna fulla av liv från morgon till sen kväll, men så finns det också massor av mysiga tavernor, barer och krogar.

Anaxos
En av öns bättre stränder är också en liten fridfull turistort med barer, solstolar och tavernor. Får man lappsjuka går det lätt att ta bussen till Petra, det är cirka tre kilometer. En taxiresa till Molivos kostar cirka 100 svenska kronor.

Mytilini
Huvudstaden Mytilini, den tredje största i den grekiska övärlden, ligger strax norr om flygplatsen på öns sydostkust. Hamnstaden är stökig och bullrig med italienska och turkiska inslag. Några av stadens kännetecken är den stora genuesiska borgen och kupolen på neoklassicistiska Agios Therapon-kyrkan. I utkanten ligger praktfulla villakvarter och småbåtshamnar. Ett sevärt konstmuseum, en privat konstsamling som omfattar verk av världsnamn som Picasso, Corbusier, Matisse, Chagall och Miró bland andra, ligger några mellan Mytilini och flygplatsen.
museumteriade.gr

Skala Eressou
Den bohemiska byn på öns västkust är lyriken Sapfos födelseby. Sapfo, som på 600-talet undervisade flickor, kom från en aristokratisk familj och det var hennes passionerade kärleksdikter till eleverna som har gett namn åt lesbisk kärlek. Hon räknas som den lesbiska litteraturens moder.

Vandring
Söker man naturupplevelser finns det mycket att uppleva på ön, från kustvandringar till skogs- och landskapsvandringar. Alltfler vandringsleder prepareras och märks ut, framför allt runt turistorterna Petra, Molivos och Eftalou. Tänk bara på att det finns giftormar, bland andra Ottoman Viper som anses vara Europas giftigaste orm.
lesvoswalks.net

Den förstenade skogen
Strax utanför byn Sigri, på öns västra del, finns en av världens största förstenade skogar. Den skapades för 15 till 20 miljoner år sedan då berget Ordymnos fick ett utbrott och begravde skogen i vulkanisk aska. I dag är området, det geologiska fyndet sägs vara det enda i sitt slag i Europa, en nationalpark. Inne i byn Sigri finns ett museum som förklarar den geologiska och historiska bakgrunden till den förstenade skogen.

July 18, 2017
Bakåtlutat i Bristol

July 11, 2017
Skulle du ha på dig den där hemma?

RES chefredaktör Kajsa Beausang berättar om konstiga shoppinginköp på resan. Och om hennes fäbless för stråhattar.

Av: Kajsa Beausang

Jag har en hög trave med stråhattar i min garderob. De ligger högst upp på den dammigaste hyllan och inte en enda av dem har lyfts ner och använts på nytt sedan de placerades där. Ändå ökar samlingen. Efter varje solresa. För jag shoppar en massa konstigheter när jag är på semester utomlands. Det är inte bara stråhattskontot som växer utan jag handlar som sagt en massa annat märkligt – batikfärgade tygväskor, klänningar tillverkade av sjalar, färgglada minikläder och smycken av snäckor och småstenar. Sådant vare sig passar mig eller min vanliga stil, men så fort jag sätter mig på planet och lämnar svensk mark tycks jag bli en annan människa, jag får något av en utomlandsidentitet.

Men jag är inte ensam, tack och lov. En snabb titt i mitt Facebookflöde i sommartider avslöjar att det finns fler som går i samma fälla. De införskaffar tunikor med drömfångare och midjesmycken i semesterrusiga infall, saker som man sedan aldrig ser någon bära på hemmaplan. Det är som om vi förvandlas till fria semesterbohemer som vill springa i slowmotion i ett lagom busigt vattenbryn med smäktande tyger och knypplade halsband fladdrades i vinden.

Men vad gör det då? Så länge ingen utomstående far illa av min smaklösa semesterstil – visserligen får jag säkert en och annan fashionista att sätta frukostproseccon i halsen – må det väl vara hänt. Kanske lever jag – och mina Facebookvänner – ut en sida som förtrycks i den inrutade vardagen där hemma. Kanske är det till och med som så att vi mår riktigt bra av att få fladdra ut i hiskeliga kombinationer och illasittande drömmar? Kanske.

Jag tror att jag får inse att jag lika gärna kan göra plats åt fler stråhattar hemma i garderoben.

July 7, 2017
Skojigaste staten

Nevada är den roligaste delstaten i USA. Det har den amerikanska sajten Wallethub nu slagit fast.

Med hjälp av 22 olika variabler, som antalet restauranger, biografer och golfbanor per invånare, bedömdes de 50 delstaterna utifrån hur roliga de är att vara i. Nevadas trumf på hand, om uttrycket tillåts, var förstås Las Vegas och dess mytomspunna nattliv, men även det varma vädret samt den låga prisnivån premierades. South Dakota och Colorado följde närmast på listan och allra tråkigast, ja det är det tydligen i Mississippi.

Hotell i USA’s roligaste delstat

July 7, 2017
På smaksäkra stigar i Emilia Romagna

Långsträckta stränder, gulliga bergsbyar, filmlegendaren Federico Fellini och mat i världsklass. Allt hittas i Emilia Romagna. Och självklart var det i detta Italiens kulinariska hjärta som den första berömda italienska kokboken skrevs. RES lagar mat med lokala matronor, cyklar runt i klassiska stadskärnor och äter finmat med sand mellan tårna.

Text och foto: Lars Collin

”I mitt blod flyter balsamvinäger. Mina muskler är gjorda av parmesanost”. I stjärnkocken Massimo Bottura har den italienska regionen Emilia Romagna fått sin mest talföra och färgstarka förespråkare. Han är just petad från förstaplatsen, men som ägare till världens i år (enligt Worlds 50 Best) näst bästa restaurang Enoteca Francescana i Botturas lika mondäna som mysiga hemstad Modena, åker Massimo klotet runt likt en finmatens frälsare och pratar sig varm för vad som händer när klassiska italienska mattraditioner möter avantgardistiska kockambitioner.

Stoltheten över sin trakt och dess fantastiska produkter, från den syndigt svarta balsamvinägern och mest perfekta parmesanosten till den nötiga prosciutton och de otaliga pastasorterna, delar Bottura med invånare i denna rika region som sträcker sig från anrika Piacea i väster ända ut till den långsträckta kusten vid Adriatiska havet för att i söder avgränsas mot bergskedjan Apennierna och Toscana.

Präktig parmesansamling hos ostmästaren på Caseificio San Lucio i Val Baganza.

Vägen mellan hav och inland, från Rimini till Piacenza, grundades redan av romarna. Ungefär halvvägs in på denna Via Emilia möter Modena med sina eleganta arkader och ofta verserade och välskräddade invånare. Trots att trakten är säte för snabba bilar som Maserati och Lamborghini är det mer av ett långsamt liv som hyllas här i stan. Tidlöst mode sedan mannaminne är att sommartid ta ut svängarna på väg från matmarknaden på höga herrcyklar klädda i gul linnekostym. Och det långsamma livet kräver slow food. På pratvänliga piazzor tycks diskussionerna aldrig sina över evighetslånga måltider där rätterna består av råvaror med bekanta beteckningar som prosciutto, mortadella, pancetta, cotechino, parmigiano reggiano, tortellini och tagliatelle.

För att få korn på några av dessa matbordets hörnstenar färdas vi genom den gröna dalgången Val Baganza strax söder om Parma. Det här är en italiensk food valley av mest framgångsrika sort. Mellan de små floderna hittas flertalet av tillverkarna av parmesanost och parmaskinka. I dag förmögna bönder bepansrade med långsamt lagrade osthjul och torkade skinkor som betalningsmedel.

Råmjölk blev till smör och längre fram tillsattes löpe och havssalt. Denna trio grundbultar utgör fortfarande receptet på äkta, ursprungsskyddad parmesanost. Efter ett års lagring kommer en granskande inspektör från det kooperativa ostkonsortiet och närmar sig de väldiga hjulen med kritik i blick och metallhammare i hand. Därefter bränds den berömda stämpeln in.

Lite längre österut ligger Langhirano, en av elva byar som gör prosciutto di Parma. Fabriker för parmaskinka har funnits sedan början av förra seklet, men två världskrig satte krokben och egentligen var det först på 1950-talet som kontrollen föddes kring ursprunget. I dag gör runt 150 tillverkare i Parmaregionen 20 miljoner åtråvärda skinkor per år. Klimatet på 300 meters höjd är perfekt för proscuitton. Staden Parma ligger för lågt och får faktiskt inte tillverka någon skinka alls.

– För att göra den bästa parmaskinkan behövs tid och tålamod. Därför är det självklart att en traditionell produktion blir dyrare än en mer automatiserad, berättar Stefano Borchini från tillverkaren Slega och sticker in ett smalt hästben i en skinka och sniffar.

Langhiranos museum är förstås fokuserat på stans stolthet, och på torget utanför Museo del Prosciutto dukar krögarna lunchtid upp med kallskuret; ost och skinka i drivor.

Dyra är dropparna från den mycket lokalt producerade traditionella balsamvinägern. Glöm socker och karamellfärg, äkta DOP-skyddad vinäger består i det närmaste bara av druvsaft. Det är också anledningen till priser som konkurrerar med saffran, vit tryffel och Beluga-kaviar. Detta trögflytande svarta guld, som ger guldkant på den mest kantstötta tallrik, måste lagras och flyttas mellan tunnor av bland annat ek eller mullbär i minst tolv år.

Vinmakaren Mauro Sirri i Bertinoro gör Sangiovese-viner under namnet Celli.

En av tillverkarna håller till i det låglänta och sommartorra inlandet i San Prospero norr om Modena. Daniele Bonfatti från familjeföretaget Aceitaia del Christo går försiktigt upp för en brant, knarrande trappa till vinden. Här förvaras 2 000 tunnor som ett smakminne över generationer. Den äldsta vintunnan är tappad 1848. Tradition möter samtid – suget efter en äkta Aceto Balsamico Tradizionale di Modena är större än nånsin:

– Vi har haft tur. När kända kockar på 1980-talet började upptäcka vad det innebar att tillsätta några få droppar på sina rätter ledde det till en riktig explosion. Eftersom det behövs så lite är det också väldigt enkelt för oss att resa jorden runt och presentera produkten, säger han.

Längtan efter att borsta av sig vägdammet och ta årets första dopp i ett varmt vatten växer sig plötsligt allt starkare. Vi kör österut in i Romagna och närmar oss det mytomspunna Rimini vid Adriatiska havet.

Porträtterad i mängder med Fellini-filmer blev Rimini något av sommarårets svar på det italienska bitterljuva liv som annars levdes längs Via Veneto i Rom. Men badorten halkade snett och hamnade på Dolce Vita-dekis under framför allt 1970- och 80-talet, med en alltför ensidig exponering på högljutt strandliv och billiga hotell.

Men något är på gång i denna stad som grundades av romarna år 268 f.Kr. som Ariminum. Kvalitet håller på att slå knockout på kvantitet när Rimini vågar visa sig från sin både kulinariska och kulturella sida. Från Fellini till finsmakarmat. Nu bor vi hellre lokalt och småskaligt i hus från fiskarfamiljernas kvarter, går längs kajerna eller lånar hojar och hittar själva ner till den 15 kilometer långa sandstranden och havet, som är renare än förr och står under ständig kontroll.

Balsamvinägern, parmesanosten och prosciutton: de lokala lyxvarorna finns förstås i Sebastiano Serafinos fina butik Commestibile i Modena.

Matmanifestationen Ai Meni föddes för tre år sedan av en restaurangchef hos Massimo Bottura, allt med ambitionen att samla unga, uppåtgående souschefer från toppkrogar över hela världen framför råvarorna i Rimini.

Ännu tidigare ut var Rimini Street Food. 2012 grundades denna privata organisation som den första i Italien att hylla lokal streetfood. Här stavas den piadina, en sorts inbakad pizza av tunnaste deg, traditionellt fylld med den lokala, mycket mjuka och supersaftiga osten squacquerone, parmaskinka och rucola – och något som lokalborna äter precis överallt och närsomhelst.

– Rimini Street Food var faktiskt det första projekt i Italien där vi enbart talade om cibo di strada, alltså gatumat. I guiden har vi samlat 95 ställen i stan, från krogar till hål-i-väggen, som alla är specialiserade just på piadina, berättar grundaren Filippo Polidori.

Han har själv valt platsen – krogen NudeCrud som gör lite mer bearbetade piadina. Läget för en genuin produkt som denna är förstås perfekt här i Borgo San Giuliano, en något svunnen stadsdel som doftar av det gamla Rimini. Ett charmigt virrvarr av små gränder klädda i gatsten och med husväggar målade i motiv från olika Fellinifilmer. Regissören och hans musa Giulietta Masina gick ofta hit, och Fellini drömde om att en gång flytta tillbaka till kuststaden och bo här på Via Marecchia.

Kvällen tillbringas på strandpromenaden. Guido är Riminis enda Michelinkrog och har legat här på samma plats sedan 1946 då den skapades av bröderna Guidos farföräldrar som en enkel strandbar. I dag är den en av den långa strandlinjens mest exklusiva, men ändå sympatiskt avskalade, toppkrogar med självklart fokus på fisk och skaldjur.

Vill man möta Fellinis Rimini kan man börja i Borgo San Giuiliano, men just här innanför strandlinjen ligger annars det sofistikerade men lätt bedagade Grand Hotel, den pampiga Art Nouveau-byggnad lille Federico drömde om att en gång få bo på. Som en av Italiens allra mest uppburna regissörer blev drömmen sann. Fellini både filmade härinne och hade alltid en svit till förfogande. I dag har han fått både torget utanför och den stora trädgården vid Marina Centro uppkallade efter sig.

Om Emilia Romagnas städer som säg Parma, Modena, Bologna och i viss mån Rimini är extravagant världsvana, är orterna mot bergen längre söderut betydligt bonnigare. Här väljer många turister också ofta att istället för hotell stanna några nätter på små charmiga agriturismi, lantgårdsboenden. Samtidigt skapar närheten till Adriatiska havet lite lättare menyer, inte lika proteinstinna som västerut där allt inte sällan faktiskt börjar och slutar med parmesan och prosciutto.

Några av de bästa vinerna i trakten kommer från bergsstaden Bertinoro, även kallad Romagnas balkong två mil från kusten. Här görs både det vita Albana men också mer berömda Sangiovese-viner, precis som i Toscana. Sangiovesen har odlats länge i Romagnas kalkstensrika jordar med sitt milda klimat. Vi provar den på huvudgatan från ett minimalt gatukök med det mer storslagna namnet Boutique della Piadina.

Modenas mäktiga arkitektur skapar såväl svalka på sommaren som skydd under vintern.

Följer man den skyltade vinvägen väntar Forlimpopoli. Staden längs Via Emilia är starkt förknippad med italiensk matkonst. Härifrån kom Pellegrino Artusi, en kunskapshungrig handelsresande som när han åkte runt hela landet, från norr till söder, passade på att smyga sig in i folks kök för att lära sig allt om landets lokala kokkonster. Det insamlade resultatet blev 1891 kokboken La scienza in cucina e l’arte di mangiar bene. Konsten att äta gott spred sig snabbt och fortfarande finns boken i många italienares hem och är en självklar gåva till italienska bröllopspar.

Varje sommar firar Forlimpopoli sin Artusi med stor matfestival. Pellegrinokulten har kulminerat i Casa Artusti, ett slags kulturkluster inhyst i ett 1500-talspalats dedikerat matlagningskonsten med restaurang, kulinariskt bibliotek och plats för matlagningskurser.

Det är bara att kavla upp skjortärmarna och gå in till det tajta gänget av småstränga, hårdhudade mattanter med kräsna knytnävar. För här ska det knådas till den bästa handgjorda pastan. Och som alla vet lagar ingen i hela Italien lika god mat som La Mamma.

Ännu mer mat står på menyn hos Osteria La Campanara. I ett romantiskt rullande landskap inte långt från den toscanska gränsen har paret Roberto och Alessandra skapat sig ett liv bortom bullret. Utanför Galeata ligger deras dröm om det perfekta lantboendet. Paret är älskvärdheten personifierade när de tar emot söndagseftermiddagens matgäster som både kommer från La Campanaras agriturismo med sex rum i huset bredvid, och folk från trakten som inte gör något hellre än att ”döda en söndag” – ammazzare una domenica är ett bevingat uttryck i Emilia Romagna, och här består lustmordet bland annat i att börja måltiden med en sötfrisk blandning av fint skurna sommarvarma tomater tillsammans med gårdagens bröd smulat tillsammans med vitvinsvinäger. Det mycket medvetna fattigmansköket har djupa rötter. Snart kommer det in saftigt kött av rasen Mora Romagnola, ostar med ricottan i spetsen som gjorts av mjölk på traktens höghöjds-kor. Pastan ser antingen ut som fyllda tortelli eller prästamördaren strozzapreti.

Dagen efter slår Roberto och Alessandra sig ner vid frukostbordet i det före detta kostallet och berättar om hur allt började. Hur han, ingenjör från trakten, och hon, lärare från Forlì, tröttnade på sina inrutade vardagar och sökte något nytt. Mat har de båda alltid lagat, så när de för 16 år sedan fick syn på byns före detta sakristia frågade de försynt om det skulle kunna vara möjligt att få lov att göra om den till osteria.

Det var inte helt enkelt, eftersom den här typen av krogar alltid har erbjudit både kortspel och alkohol. Men Alessandra och Roberto var uppenbarligen guds bästa barn och efter att ha finslipat sin slow food-filosofi visste de hur La Campanara skulle formas: från jord till bord.

Miniguide

Snabbfakta

Ta sig hit: Flyg till Bologna, till exempel med SAS via Köpenhamn eller Lufthansa via Frankfurt/München. Alternativt Ryanair till Rom.

Ta sig runt: De större städerna kan självklart nås med tåg, men ska du uppleva hela landskapet behövs hyrbil. Däremot är det sällan mer än tio mil i någon riktning om man utgår från flygplatsen i Bologna.

Bo

B&B Il Brigitta
Bed and breakfast med möjlighet till ett eget våningsplan och takterrass hemma hos designern och konstnären Brigitta. Fantastisk frukost på innergården. Bästa läge i Riminis gamla hamnkvarter. Fiskebåtarna kastar ankar varje morgon. Går även att hyra hela huset med tre sovrum. Dubbelrum från cirka 1 200 kronor per natt.
Via Sinistra del Porto 90, Rimini
ilbrigitta@alice.it

Albergo Cappello
Ravenna strax norr om Rimini är den perfekta lilla kulturstan att tillbringa några dagar i mellan strand och berg. Gå-vänligt, underbara heta piazzor med iskall granita och mysiga krogar. Och såklart anrik mosaik i massor. Det här lilla boutiquehotellet mitt i ett gammalt palats i historiska centrum har bara sju rum, eller snarare sviter, med imponerande takhöjd. Dubbelrum från cirka 1 300 kronor per natt.
Via IV Novembre 41, Ravenna

Lediga rum & priser

La Locanda della Campanara
Drömmen om livet på landet bor i pyttelilla Pianetto utanför Galeata. I bergsbyn har Roberto och Alessandra skapat sex mycket individuella rum vägg-i-vägg med en 1400-talskyrka. Svalkande efter några storstäder, inte minst om man tar sig ett dopp i den muromgärdade utepoolen mitt i grönskan. Missa inte deras osteria med rätter enligt slow food-filosofin. Dubbelrum från cirka 900 kronor per natt.
Via Pianetto Borgo 24, Galeata

Lediga rum & priser

Mat & Dryck

Ristorante Guido
Michelinkrog i en liten strandbar några meter från havet. De tonsäkra bröderna Raschi skapar innovativa fisk- och skaldjursrätter i en prisvärd avsmakningsmeny av små rätter med stora smaker. Boka bord utomhus och låt de salta vindarna smaksätta rätterna.
Lungomare Guido Spadazzi 12, Miramare di Rimini
ristoranteguido.it

Trattoria La Sangiovesa
Byn Santarcangelo en halvtimme från Rimini är Bolognabornas hemliga helgnöje. Här vandrar man runt i ett välbevarat medeltida centrum, äter glass på färskaste frukt – och slår sig sent omsider ner på La Sangiovesa, äter piadina och hemgjorda pastarätter så det sprutar om öronen och sköljer ner med lokalt odlat Sangiovese-vin.
Piazza Beato Simone Balacchi, Santarcangelo di Romagna
sangiovesa.it

Hosteria Giusti
Delibutik i Modena med anor ända tillbaka till 1600-talet. Ta bakdörren bakom disken och upptäck ett hemligt litet rum med plats för fyra matbord. Som att komma rakt in i en söndagsmiddag på landet.
Via Farini 75, Modena
hosteriagiusti.it

Se & Göra

Mosaics by night
Mosaikarbetet i Ravennas kyrkor Basilica San Vitale och Galla Placidia är något helt unikt och enastående. Följ med en liten exklusiv grupp på guidad tur när mörkret fallit och imponeras av dessa världsarvsskyddade religiösa motiv skapade redan på 500- och 600-talet.
emiliaromagnaturismo.com

Matlagningskurser
Den italienska kokbokens fader Pellegrino Artusi har fått ett helt matcentrum uppkallat efter sig i hans hemstad Forlimpopoli. Ska man lära sig rulla och vika pasta är det här hos Casa Artusi. Lika stort är nöjet efteråt att mumsa i sig godsakerna över en lunch med fler lokala produkter. Några mil söderut är Alessandra på La Campanara (se adress ovan!) expert på rätter från det bergiga gränslandet mellan Romagna och Toscana. Stor som liten lär sig rulla hennes vegetariska polpette, köttbullar, med egenodlad zucchini.
Via Andrea Costa 27, Forlimpopoli
casartusi.it

Viner från Bertinoro
Även kallad Romagnas balkong är den här bergsbyn två mil från Rimini inte bara känd för dramatiska vyer, utan även för sina lokala viner gjorde på framförallt druvsorterna Sangiovese och Albana. Vinproducenten Celli har både rundvisning, avsmakning och försäljning.
Viale Carducci 5, Bertinoro
celli-vini.com

July 3, 2017