Blog

  • Olof Grind – vill fånga magin i världen

    Olof Grind – vill fånga magin i världen

    Olof Grind är 24 år men har plåtat professionellt sen han var 15. Han har sen studenten rest runt i världen och fotar allt från byliv i Guatemalas djungel, queerkultur i Istanbul till klubbliv i New York. I veckan tar han över RES Instagram där han kommer att bjuda på sina bästa resebilder. Här berättar han om sina resor världen runt och vad de har betytt för honom.

    Text: Linda Larsson

    Vilken var den första resan du gjorde?
    – Jag reste bara utomlands några få gånger under mina barndomsår, så jag kommer ihåg min första resa väldigt väl – trots att jag bara var fyra år. Familjen reste till Grekland och jag kommer fortfarande ihåg hur jag lekte runt på stranden och klättrade på klippor.

    – När jag var 18 åkte jag på praktik till Marocko för att praktisera hos en fotograf.

    Jag var där i en månad, baserad i Casablanca men vi reste runt i hela Marocko; till Atlasbergen, Rabat, Essaouria och Marrakech. Det var första gången jag mötte en kultur som inte var så influerad av västerländsk – det breddade mitt perspektiv. Och sen är Marocko ett fantastiskt land att fota i också – det är så vackert och människorna är underbara.

    Förvisso är det inte självklart att fota i Marocko – okända människor på gatan är generellt inte alltid så glada på att ställa upp på bild. Man vill respektera det – samtidigt är det en svår balansgång när man ser den perfekta bilden. Det kan vara frustrerande.

    Du har gått mediegymnasiet men har du någon annan utbildning i bagaget?
    – Nej, jag har funderat på det men jobben började flyta på direkt så jag har inte gått någon utbildning ännu. Både resande och jobben har bara rullat på.


    Foto: Privat

    Vad brukar du fota när du är ute och reser?
    – Jag fotar i jobbet mycket porträtt men när jag reser privat blir det mycket naturbilder också – jag älskar naturen, det är något som är så otroligt avkopplande med den. Jag var i Lofoten i vintras och resten runt och plåtade, det var så magiskt – när snön mötte berg som mötte hav. Och det var alldeles vindstilla! Jag ville stanna för evigt på den platsen där och då.

    Du skulle till London efter studenten men hamnade i Indien?
    – Jag kom till London och hade en tanke på att bosätta mig där. Men London är både dyrt och meckigt så jag tänkte ”men jag får mer för pengarna i Indien”. Jag bestämde mig för att åka dit på en torsdag och en vecka senare satt jag på ett plan på väg. Jag var där en månad, hängde i bergen, läste böcker, målade, skrev dagbok, funderade över livet. Det var en väldigt utvecklande månad för mig där jag lärde mig mycket om mig själv.

    – Det här var innan smartphonens tid – så jag reste med bara en gammal Nokiatelefon. Det är den sista stora resan jag har gjort utan en smartphone. Jag kan sakna det lite – den sociala kravlösheten. Jag älskar att dela med mig av mina resebilder på Instagram men kan samtidigt sakna tiden i Indien då jag bara hade en analog kamera med mig. När man fotar analogt tar man en bild – sen kan man njuta av att bara vara i stunden. Fotar man digitalt är det svårt att sluta fota fast man redan har tagit en massa bilder.

    Du har varit runt på många platser och upplevt allt från Guatemalas djungel till New Yorks klubbliv? Vilken plats har varit din favoritplats?
    – Jag har så många. Jag älskar New York – blev förälskad i staden första gången jag kom dit 2014 och har sedan dess varit tillbaka en gång per halvår. Där finns så många karaktärer som är pepp på att stå framför kameran dessutom. Varje gång jag har varit där kommer jag hem och känner att jag tagit mina bästa bilder någonsin.

    – Sen älskar jag Tobacco Caye i Belize – en liten liten ö där det bor tjugo människor. Man går runt ön på tre minuter. Där bara är man – spartanskt men paradisiskt.

    Ditt absoluta bästa minne från en resa?
    – Jag var i norra Kalifornien och vi körde genom Sierra Nevada-bergen. Eftersom det var vinter hade det snöat i bergen men plötsligt från ingenstans dök det upp ånga från vägkanten. Vi gick dit och upptäckte att där låg en varm källa. Så vi tog av oss kläderna och hoppade i. Det var en av mina mest fantastiska stunder i livet: det var så overkligt att vara där nedsjunken i det turkosa vattnet med bara snötäckta berg som omringade en.

    Du har precis gjort en dokumentär där du gjort personliga porträtt av personer som identifierar sig som queer i Istanbul?
    – Ja, jag och en kompis var nere i tre veckor i Istanbul i våras och filmade en kort dokumentär. Det var så många spännande möten och jag fick ta del av så många människors berättelser – det var en väldigt givande och stark resa.

    Hur skiljer sig länder åt ur ett fotografperspektiv?
    – I vissa länder, som i Marocko, är man inte helt glad i en kamera. Man får lirka, samtidigt vill man ju inte vara påträngande och man vill visa respekt. I andra länder vill alla vara med framför kameran, till exempel i Indien.

    Varför gillar du att resa?
    – Jag känner mig fri – fri bara. Jag mår bra och blir taggad av alla nya människor och upplevelser och att det finns så mycket magi i världen.

    Vad kommer vi att kunna förvänta oss av dina bilder?
    – Mycket naturbilder – men också porträtt.


    Foto: Privat

    Om Olof Grind

    Ålder: 24

    Bor: Stockholm

    Yrke: Fotograf.

    In och följ oss på Instagram för att ta del av Olofs bästa resebilder. Glöm inte heller bort att följa honom på hans egna Instagramkonto: @OlofGrind.

  • Fotografveckor på Instagram under juni

    Fotografveckor på Instagram under juni

    Nu har vi fotografveckor på Instagram. RES bjuder in tre fotografer att ta över RES Instagram en vecka i taget nu under juni månad. De kommer att bjuda på sina bästa resebilder och vi är så spända på att få se vilka bilder vi kommer att få ta del av. 

    Är du det också? In och följ oss på: REStravelmagazine.

    Glöm inte heller bort vår Instagramtävling där du har chans att vinna en systemkamera, värd över 11 000 kr.

    Vilka fotograferna är? Vi presenterar dem veckovis som veckans resenär. Så håll utkik här på webben om du vill läsa mer om personerna bakom kameran.

    Först ut är – Olof Grind.

  • Från tre stjärnor till fem: här uppgraderar du billigt till lyx

    Från tre stjärnor till fem: här uppgraderar du billigt till lyx

    Ibland kostar det inte så mycket att uppgradera hotellet från tre stjärnor till fem. Ibland kan det därför vara värt att lägga till några hundralappar på boendet. Här listas vilka städer i Europa där det är extra lönsamt.

    Hotels.com har listat vilka städer i Europa där det lönar sig att uppgradera hotellet till en extra stjärna. Speciellt i Östeuropa kan det vara värt att lägga ut lite extra på boendet. Och i Helsingfors kostar det i genomsitt bara 138 kr extra för att uppgradera från tre stjärnor till fyra på hotellet.

    Här är det extra lönsamt att uppgradera hotellet:

    *Priserna baseras på genomsnittpriset för hotell 2015 hos Hotels.com samt vad det kostade att uppgradera från tre stjärnor till fyra, respektive fyra stjärnor till fem.

  • Skottland – golf, whisky och spöken

    Skottland – golf, whisky och spöken

    Skottland är fantastiskt på många sätt. Landskapet är rikt på historia och det finns spöken, storsjöodjur, whisky, gästfrihet och 550 golfbanor. Det gör Skottland till världens golfbanetätaste land per capita med en golfbana per 9 000 invånare.

    Text och foto: Johan Dahlqvist

    Hotell i Skottland

    Skottland är värt en resa. Det tyckte redan de gamla vikingarna som gärna besökte de skotska kusterna. Några hundra år senare var det golfarna som lade beslag på de bästa kustpartierna och skapade den ena utmanande linksgolfbanan efter den andra. Få platser finns kvar att bygga på. Men för ett par år sedan hittade den amerikanske miljardären Donald Trump ett område strax norr om Aberdeen och byggde en golfbana. Inte alldeles populärt i alla läger och vi återkommer till Mr Trump.

    Det finns annan golf i Skottland än den vid vattnet och inlandsbanorna är minst lika bra med Gleneagles Hotels tre banor i topp. Vi ska göra en resa i Skottland från huvudstaden Edinburgh upp mot högländerna till Inverness och därefter till ostkusten och Aberdeen.

    Lite över en timme med bil från Skottlands näst största stad, Edinburgh med runt 500 000 invånare, kommer vi till Gleneagles Hotel från 1924. Vill man inte åka bil går det fint att ta tåget. Hotellet har en egen tågstation och du reser hit från London på fem timmar. Det anrika hotellet andas lyx på ett charmigt vis. De 232 rummen är välkomnande och alla bekvämligheter finns som anstår ett femstjärnigt hotell med 850 anställda. Här finns också Andrew Fairlie, Skottlands enda tvåstjärniga Guide Michelin-restaurang.

    På Gleneagles ägnar du din tid åt att slappa i anläggningens spa, köra offroad med Landrovers, falkenering, fiske eller åt lerduveskytte. Om du mot förmodan har tröttnat på golfen, vill säga.

    Det finns tre utmärkta golfbanor att välja mellan. Dessa är the King’s Course, the Queen’s Course och så PGA Centenary Course där Ryder Cup spelades. Det är lätt att bli bortskämd, inte minst med den underbara maten i restaurangerna The Strathearn, Deseo och Andrew Fairlie, så det är med visst vemod vi lämnar Gleneagles efter några dagars vistelse. Vi ska resa vidare i ett par timmar upp till Inverness.
    Inte långt från Inverness ligger Castle Stuart Golf Links på randen till bukten Moray Firth. Banan är oskyddad mot naturens krafter och de dagar då det blåser kuling och regnar horisontellt med marken, är den en utmaning att spela. Den är förresten inte så lättspelad vindstilla och soliga dagar heller.

    Castle Stuart Golf Links är en makalös golfbana, så vacker, så lömsk, så svår och alldeles, alldeles underbar! Du kan inte bo vid banan men det finns flera boenden i grannskapet, bland annat i Culloden House, som är en historisk, georgiansk herrgård där Charles Edward Stuart, även kallad Bonnie Prince Charlie, bodde före det olyckliga slaget vid Culloden Moor den 16 april 1746. Slaget blev en sorglig historia för Bonnie Prince Charlie och hans vänner jakobiterna vilket betydde slutet på deras revolt. Slaget, som var över på runt 40 minuter, kostade närmare 2 000 jakobiters liv medan de engelska regeringstrupperna bara förlorade runt 50 soldater.

    Mot alla odds överlevde Bonnie Prince Charlie slaget och eftersom han ansågs så vacker, därav namnet “Bonnie”, kunde han fly utklädd till kvinna. Han tog sig till Frankrike och Italien där han avled i Rom 1788. Sägs det. Andra påstår att han aldrig lämnade Culloden House utan bor kvar i rum fem där han varje natt klagar över sitt bittra öde och kanske även begråter sina soldaters död. Många gäster vittnar om ljud, röster och dörrar som smäller igen på ett oförklarligt sätt. Numera är Culloden House ett luxuöst hotell där ett enkelrum kostar närmare 2 000 kronor per natt och hotellet är prins Charles favorit när han är i Inverness oavsett eventuella spöken.


    Ingen Nessie i sikte.

    I Inverness tar vi en båttur med Jacobite Cruises på Loch Ness, Storbritanniens näst djupaste sjö efter Loch Morar. Vi ska leta efter Nessie, det mytomspunna sjöodjuret som ska bo i den djupa sjön med sitt dåliga siktdjup. Speciellt ska vi hålla ögonen öppna när vi kommer till området vid Urquhart Castle, ett slott som byggdes i början av 1200-talet, eftersom där är den djupaste delen av sjön och anses vara det verkliga hemmavattnet för Nessie.

    Vi spanar från båten och vi kikar länge på de ekolod som finns uppsatta och som visar vad som finns i vattnet under båten. Vi ser lika få sjöodjur som spöken på Culloden House men Nessie har siktats flera gånger och teorierna om vad det är för något är många. Allt från en utdöd svanödla (plesiosaurus) till en ovanligt storvuxen mal eller ål. Ingen har dock kunnat bevisa dess existens. 

    En av dagarna tar vi vägen A9 norrut från Inverness med målet Royal Dornoch Golf Club. Här talar vi om linksgolffetischisternas våta dröm, en makalös golfbana och ett måste att spela i Skottland. Banan är ritad av Old Tom Morris, som vann fyra British Opens, och som 1886 fick en fråga om att “skapa nio anständiga golfhål” vid byn Dornoch. 1906 tillkom ytterligare nio hål och tillsammans utgör de världens sjätte bästa golfbana enligt amerikanska Golf Digest.

    Den är en utmaning att spela för varje golfare och är ett utmärkt bevis på att golfbanor inte behöver vara extremt långa för att vara svåra, utan det finns andra hinder att bemästra än enbart längd. Royal Dornoch mäter bara närmare 5,7 kilometer, vilket är mycket lite i professionella golfsammanhang.

    Det finns förresten två golfbanor på Royal Dornoch där den andra 18-hålsbanan, Struie, är mer öppen och spelvänlig och du känner inte samma panik inför varje slag. Här, liksom på de flesta platser i Skottland, finns whiskydestillerier i grannskapet och Glenmorangie är värt ett besök.


    Får det lov att vara ett glas whisky?

    På vägen till Aberdeenshire och Aberdeen stannar vi till vid ett annat whiskydestilleri. Det är Glenburgie från 1810 och som är ett av de äldsta destillerierna i Speyside. Glenburgie är signaturdestilleriet för Ballantine’s whisky. Vi smakar och njuter. Och smakar lite till.

    Några mil norr om Aberdeen ligger den spektakulära golfbanan Trump International Golf Links. Banan är fantastisk och jag har hört att Trump letade länge efter det perfekta markområdet och besökte 141 områden innan han fastnade för Menie Estate vid Aberdeen.

    Det var de enorma sanddynerna, vissa hela 30 meter höga, som fick honom att köpa området. Sju års strid följde därefter, en kamp med lokala politiker och miljörörelsen, eftersom banan skulle byggas i ett naturkänsligt område och man var orolig för sandflykt. Dessutom fanns det lokala, sura skottar som vägrade sälja sin mark “till en skränig, gapig och skrytig amerikan”.

    Olika kampanjer dök upp som “Tripping up Trump” eller filmen You’ve Been Trumped som inte direkt förhärligade mannen med den spännande frisyren. Nu ligger banan där oavsett kritiken.

    I Aberdeenshire finns det även andra trevliga banor som exempelvis Murcar Golf Links, Royal Aberdeen Golf Club och Cruden Bay Golf Club. Bor gör du med fördel på charmiga Meldrum House Country Hotel & Golf Course med både egen golfbana och erkänt bra restaurang.

    Om Skottland

    Invånare: 5,3 miljoner.

    Språk: Engelska, men det finns även lågskotska och skotsk gäliska.

    Valuta: Brittiskt pund.

    Tidsskillnad: -1 timme.

    Ta dig runt: Det finns ett välutbyggt järnvägsnät. Annars är bil bäst. Många mycket bra vägar, bland annat motorvägen M74 som går till England.

    Boende

    Gleneagles Hotel
    Gleneagles Hotel liknar ett franskt slott och har tronat i Auchterarder sedan 1924. Det femstjärniga hotellet har allt man kan efterfråga, inklusive tre riktigt bra inlandsgolfbanor. Ryder Cup spelades här hösten 2014. Europa vann. Dubbelrum från cirka 3 200 kronor natten.
    Auchterarder, Perthshire
    Lediga rum & priser

    Culloden House
    Ett mysigt fyrstjärnigt countryside-hotell med lång och spännande historia. Alla 54 rum är olika. Känt för att det spökar på hotellet. Restaurangens mat är också berömd. Dubbelrum från cirka 3 500 kronor natten.
    Inverness
    Lediga rum & priser

    Kingsmills Hotel
    Trevligt fyrstjärnigt hotell nära centrum i Inverness och bara 15 minuter från flygplatsen i Inverness.  Här finns en bra restaurang och ett spa. Dubbelrum från cirka 2 400 kronor natten.
    Culcabock Road, Inverness
    Lediga rum & priser

    Meldrum House Country Hotel & Golf Course
    Runt 30 minuter från Trump International Golf Links i byn Oldmeldrum ligger det fyrstjärniga hotellet Meldrum House. Hotellet är välkänt för sin mat och komfortabla boende. Och det finns en egen golfbana precis utanför dörren. Dubbelrum från cirka 2 200 kronor natten.
    Oldmeldrum, Aberdeenshire
    meldrumhouse.com

    Golfbanor

    Gleneagles Hotel (King’s- Queen’s- och PGA Centenary Course)
    King’s Course är från 1919 och Scottish Open har spelats här många gånger. Svenske Jesper Parnevik vann tävlingen 1993 på King’s Course. Queen’s Course är också en gammal bana som tidigare var kändisarnas favoritbana. Sean Connery, Bur Lancaster, Bing Crosby och Jackie Stewart med flera har spelat här. PGA Centenary Course är designad av en av världens bäste golfare genom tiderna, Jack Nicklaus, och är en utmaning. Ryder Cup spelades här 2014. Europa med Henrik Stenson i laget vann. Greenfee för banorna: 2 300 kr/runda. 1 700 kr/runda om du är gäst på Gleneagles Hotel.
    gleneagles.com

    Castle Stuart Golf Links
    Suverän linksbana vid bukten Moray Firth strax utanför Inverness. En modern bana men som ändå ser ut att ha legat på platsen i hundra år eller så. Vackert klubbhus, bra restaurang. Greenfee: 2 500 kr/runda.
    Inverness
    castlestuartgolf.com

    Royal Dornoch Golf Club
    Ett himmelrike för alla älskare av linksgolf. The Championship Course är en makalös golfbana, rankad som nummer sex i världen, och ett måste att spela i Skottland. Svenske amatören John Lindberg har vunnit klubbmästerskapet här flera gånger. Greenfee: 1500 kr/runda.
    Golf Road, Dornoch
    royaldornoch.com

    Trump International Golf Links
    Allt på Trump International Golf Links är gigantiskt. Markområdet där banan ligger är närmare fem kilometer från norr till söder och golfbanan är en av de längsta i Europa med närmare 7 000 meter från backtee. Och kostnaden för bygget var astronomisk, över 100 miljoner pund! Greenfee: 2 800 kr/runda.
    Menie Estate, Balmedie, Aberdeenshire
    trumpgolfscotland.com

     

     

  • Paris – en ljudbetraktelse

    Paris – en ljudbetraktelse

    Hotell i Paris

    För dig som vill vila ögonen en stund och drömma dig bort: lyssna på RES reportage om Paris, staden man aldrig tröttnar på, här:

     

  • Kryssningar som trendar i sommar

    Kryssningar som trendar i sommar

    I sommar är det hett att kryssa. Och det är inte bara längre resor som lockar med stora fartyg – även kortare resor med små fartyg är hett.

    Om sommarens alla kryssningar skulle räknas ihop som ett resmål skulle de hamna på plats fyra i Tickets bokningstopp för sommarresor. Hos dem ser man tre kryssningstrender i sommar – en blandad kompott av olika slags kryssningar.

    Korta kryssningar

    Det blir alltmer populärt bland svenskarna att åka iväg 3-5 dagar på kryssning. Framförallt lockar kortare kryssningsresor i Medelhavet. Harmony of the Seas erbjuder exempelvis en kortkryssning från Southhampton i sommar. Även många åker på kortare kryssningar i Karibien från Florida under vinterhalvåret.

    Specialkryssningar

    Inte alla som kryssar gör det för enbart båtens skull utan också för upplevelserna runt om. Resor med Hurtigruten är populära som alltmer satsar på lokala mat- och naturupplevelser. De kryssar inte bara i de norska fjordarna utan även till Svalbard och Antarktis.

    Gigantiska fartyg

    Intresset för att kryssa med de stora lyxiga fartygen ökar. Royal Caribbean lanserade i maj Harmony of the Seas med plats för över 6000 passagerare vilket bidrog till en hype och sålunda också – ett ökat intresse bland svenska resenärer.

     

     

     

  • Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Resandet har alltid varit en del av Hans Fahléns vardag, som liten tog hans föräldrar med honom ut på äventyr runt om i Europa och som 16-åring bodde han ett år på Sri Lanka.

    Text och foto: Linda Larsson

    Hur började ditt intresse för att resa?
    – Resandet har alltid kommit till mig innan jag hunnit känna “jag måste ge mig iväg ut”. Resandet har varit en del av min vardag sen jag var liten.

    Jag är uppväxt med en pappa som alltid tog med familjen ner till Italien när jag var liten. Vi (jag, mina två bröder och mamma och pappa) reste ner i en folkabuss till Riva del Sole. Pappa planerade hela resrutten och det tog oss ungefär en vecka att ta oss dit eftersom vi stannade på en massa platser på vägen.

    Det var mycket bus i den bussen, vi byggde koja där bak kommer jag ihåg, fyllde påslakan med inströmmande luft från fönstret så att det blev som kokonger… ja, folkbussen var en pågående lekstuga.

    Det låter lite som att dina föräldrar, ja kanske främst din pappa, var värsta hippien?
    – Haha, det kan man nog säga på ett sätt. Men i stället för droger var det natur och upplevelser som var hans grej till skillnad från många andra hippies.

    I tonåren – hur mycket reste du då?
    – Mina föräldrar skilde sig när jag var i tonåren. När jag var sexton år flyttade pappa till Sri Lanka för att jobba som lärare för svenska elever vars föräldrar arbetade på ett vattenkraftverk. Jag ville följa med, “hänga med pappa”. Så det gjorde jag. Jag bodde ett år i Gampola, nära Kandy. Jag fick se hela landet innan inbördeskriget bröt ut – pappa är väldigt nyfiken av sig och tog mig runt överallt. Det var en väldigt lärorik period i mitt liv.

    Efter Sri Lanka – vad gjorde du då?
    – Sen började jag med skidåkning. Det visade sig att jag var en naturbegåvning säger jag sådär lagom ödmjukt. Puckelpist freestyle. Jag kom med i landslaget vilket innebar fem års ytterligare runtresande.

    Hur kom det sig att du började programleda När och Fjärran?
    – Jag började jobba med tv efter skidkarriären, tv Åre. Det var den perfekta skolan: vi fick göra allt. Jag har alltid velat berätta sen jag var liten och jag har också alltid velat jobba med bild. När min dåvarande tjej flyttade till Stockholm följde jag efter, började på Berghs. Efter några år i Stockholm ringde de och frågade om jag ville plåta När och Fjärran.

    Så du började som fotograf?
    – De stämmer bra. Men efter ytterligare ett års plåtande där frågade de om jag inte ville stå framför kameran. Och sen, ja, sen blev det tio år som programledare för det programmet. Och sen kom jag att förknippas med restv på något sätt.

    Hur skiljer sig När och Fjärran från andra program du har programlett?
    – Jag älskar När och FJärran – där fick jag som programledare verkligen vara med och berätta min historia, ge min version av landet. Jag älskar att själv få vara med och skapa historien – inte bara vara ett ansikte framför kameran.

    Hur är du som person att resa med?
    – Jag har alltid gillat att inte ta reda på för mycket om länderna jag besöker innan, jag är nyfiken på plats istället. Jag är ingen person du kommer att se med en guidebok i högsta hugg – jag försöker istället prata runt för att få de bästa tipsen till vad man ska se och göra, vilka restauranger man ska gå till.

    Senaste programmet du gjorde var Fahléns matäventyr?
    – Det var en egen idé som legat och grott i tretton år. Jag vill inte känna när jag är 70 år att jag ångrar att jag inte gjort något jag borde ha gjort. Så vi gjorde slag i saken. Det var fantastiskt intressant: vi var i 7 länder. Peru var nog det mest intressanta landet men det var nog för att det var ett nytt land för mig.

    Hur många länder har du varit i?
    – Jag trodde att jag hade varit i många länder men så gjorde jag ett sånt där test på Facebook – jag har ju inte alls varit runt tycker jag nu. Eller ja… (som reporter måste jag kontra med att det har han).


    Här är Hans karta över platser han har besökt.

    Hur skiljer sig Spårlöst från När och Fjärran, i Spårlöst reser ni ju också runt en massa?
    – Där kommer man till platser som man aldrig skulle hamnat på annars.

    Varför tror du folk gillar resereportage och restv?
    – Att resa är att drömma sig bort. Man tittar på en Ferrari men köper en Skoda. Du kan i bästa fall få uppleva platser som du annars aldrig skulle ha fått uppleva – även om det bara är genom en tv-ruta.

    Vilket av länderna du har besökt har varit det mest intressanta?
    – Antarktis: halva grejen är att ha varit där. Den andra halvan är att där finns en svårslagen natur med gigantiska isberg och att man kommer naturen så nära.

    Du säger att du aldrig haft den inneboende drömmen om att ut och resa, hur tror du att du hade känt om du inte hade fått resa så mycket?
    – Ja, jag vet ju inget annat men jag tror att jag hade blivit rastlös, jag är rastlös som person. Det sitter ju lite i generna att vilja ge sig ut.

    Vad blir ditt nästa äventyr?
    – Ecuador med Spårlöst.

    Om Hans Fahlén

    Ålder: 52

    Aktuell med: programledare för Spårlöst.

     

     

  • Med många järn i elden

    Med många järn i elden

    RES matkrönikör skriver om Paris sista riktiga bistro och krogkungen Alain Ducasse. Ja, och sen bjuder han på ett recept på oxkinder också.

    Text: Staffan Heimerson

    Hotell i Paris

    Jag sa: ”Nu ska vi se om jag minns rätt. Jag skrev en bok om krogar i Paris – det är 35 år sedan – och jag erinrar mig att jag om Allard (i ett hörn på Rue de l’Eperon i Quartier Latin) utfärdade varningen: När du går in, se upp för tröskeln. Snubblar du, hamnar du i köket …”.

    Min hustru lyssnade, öppnade dörren till Paris mest klassiska bistro och snubblade. Men hon hade tur och hamnade inte i grytan med le cabillaud rôti au beurre demi-sel, chou-fleur et Granny Smith. Under sin entré välte hon bara två japaner.

    Jag var nöjd: krogen var sådan jag mindes den. Trång, men det var inte bara mitt minne jag prövade. Jag ville svara på frågan: Hur duktig kan en krögare bli? Hur många järn i elden kan han samtidigt ha?

    Det gamla Allard var ett lämpligt studieobjekt. Allard är inte bara trång. Den har beskrivits som ”Paris sista riktiga bistro”. En bistro är för fransmännen en speciell typ av restaurang, enkel, fjäskfri och rejäl, där man sitter armbåge mot armbåge. Den serverar utan åbäkande lantliga och traditionella rätter.

    André och Martha Allard kom från Bourgogne med familjens recept under armen. De öppnade sin bistro 1932. Marta stod vid spisen, var mère cuisinière. ”Våra gäster”, sa Allard, ”kommer inte till oss för att göra gastronomiska nyupptäckter utan för att återse gamla kära kulinariska bekantskaper.”

    Den kvinnliga traditionen fortsatte med sonhustrun Fernande som tog över efter andra världskriget. Den gick ur släktens ägo 1985, men återupplivades 2013 när världens krogkung Alain Ducasse införlivade den i sitt imperium – och gjorde en kvinna till chefskock.

    Ducasse? Med en bistro!
    Alain Ducasse är världens mest framgångsrika kock och krögare med etablissemang i de flesta världsdelar som dränks i Michelinstjärnor; just nu har de tillsammans 21 stjärnor.

    Det brukar sägas: ”Lita aldrig på en kock som inte nöjer sig med en restaurang utan vill ha flera, ty då blir en av restaurangernas kvalitet lidande.”Det gäller inte Ducasse, en 59-åring som föddes i Orthez på Pyrenéernas sydsluttning och utbildade sig till bonde. Men 16 år gammal fick han praktikplats på en krog. Och sen…

    Han arbetade som assistent till stjärnkocken Roger Vergé (Tore Wretmans vän) som lärde den unge Ducasse det provencalska kökets finesser. Snart blev han köksmästare på Hotel de Paris i Monte Carlo i Monaco och hans lycka var gjord. Han startade hotellets gastronomiska juvel. Louis XV fick tre stjärnor, högsta möjliga betyg, och Ducasse gjorde 1996 ”det omöjliga”: han startade i Paris – 100 mil från basen i Monaco – Le Parc, som efter bara åtta månader tilldelades tre stjärnor.

    Fyra år senare öppnade han i New York sin första restaurang i Amerika. Pang bom, tre stjärnor i den första Michelinguiden som täckte New York. Nu har han restauranger i gourmethuvudstaden Lyon, i Las Vegas, Washington och Tokyo, i Beirut, London och italienska Toscana. I Paris har han sex restauranger i olika genrer. Han har lanserat kedjan Spoon i Saint-Tropez, Beirut, tunisiska Kartago, Gstaadt i Alperna, Mauritius och Hongkong. (Alla Spoon i världen är dock inte Ducasses). I utseendet påminner han om filmskaparen Steven Spielberg. De förenas i att allt de rör vid blir till guld.

    Ducasse är en stram, arbetsbesatt, experimenterande, siffertokig man och – ni gissade rätt – ett kontrollfreak. Det märks på huvudkrogen i Monte Carlo, ett gyllene, allvarligt lukulliskt palats. Ducasse framträder inte som en maitre d’hôtel, som hälsar gäster välkomna. Han domderar inte i köket. I stället sitter han i en skrubb framför ett batteri tv-apparater och överblickar allt.

    Jag har mest fäst mig vid maten på hans experimentverkstad i Moustiers-Sainte-Marie, en smakfull bondgård i Provences bergsbygd, och på ett lyxrestaurerat kloster i den sydfranska byn La Celle. Det är enkelhet upphöjd till stor konst. Smakfullt i inredning, perfekt i betjäning. På la Bastide i Moustier har jag träffat maestron en gång, när han på gården vandrade runt bland kökspojkar som spritade ärtor och skalade morötter. Han var nöjd men pratsamheten var begränsad.

    Och nu i Paris blev jag varse att mitt gamla trånga Allard från åttiotalet har tagits omhand av Ducasse. Naturligtvis smockfullt. Unga japaner tittade i sina mobiltelefoner. Vår bordsgranne, en kines från Silicon Valley, hade sin ipad bland tallrikar och saltkar. Bistron hade i stort behållit gamle Allards korta, distinkta matsedel.

    I min gamla guide 102 krogar i Paris klassade jag Allard som dyr.  Något har Ducasse ändrat – den är ännu dyrare nu. Jag valde det mest bourgognskt bistroartade man kan tänka sig, först sniglar i persilja och vitlök (en fullträff) och sedan grodlår (som var som de ska vara, men som jag inte är lika förtjust i som i min barndom).

    Min hustru prövade en joue de boeuf, långkokt oxkind med bollar av rivna morrötter, kantareller och annan svamp i en massiv och intensiv rödvinssås. (Mycket nöjd). Jag tittade in i köket. Till la chef Laëtitia Rouabah sa jag: ”Det här är er domaine, Madame? Hit kommer inte Monsieur Ducasse och lägger näsan i blöt?”

    Hon svarade: ”Han var här i förrgår.”
     

    Oxkinder på Mère Allards vis

    4 personer

    Ingredienser:
    1,2 kg oxkind

    200 g rökta bacontärningar

    6-8 morötter (beroende på storlek)

    1 gul lök

    3 vitlöksklyftor

    2 tomater

    3 liter (4 flaskor) rödvin (gärna Côtes du Rhône)

    4 kryddnejlikor

    10 persiljekvistar

    några enbär

    några rosa pepparkorn

    1 bouquet garni

    1 selleristjälk

    1/4 l kalvfond

    druvolja

    olivolja

     

    Tillagning:

    Marinad (görs kvällen innan)

    1. Skala, tvätta och hacka en morot, vitlöksklyftorna, löken och en selleristjälk.

    2. Dela oxkinderna i två eller tre bitar efter storlek. Räkna med åtminstone en bit per person.

    3. Lägg köttbitarna i en skål tillsammans med grönsakerna, tomaterna som har skurits i fyra klyftor, persiljestjälkarna och kryddorna: kryddnejlikor, pepparkorn, enbär och rosa peppar.

    4. Häll på rödvinet och låt stå kallt i 24 timmar.

    5. Skala, tvätta och skär de resterande morötterna i skivor.

    6. Värm olivoljan i en panna på medelvärme, tillsätt morötterna, lägg på ett lock och låt puttra i cirka 25 min. Tillsätt lite vatten eller kalvfond om det fastnar. Sätt åt sidan.

    7. Värm ugnen till 130 grader.

    8. Fräs bacontärningarna, låt dem rinna av och ställ åt sidan.

    9. Ta upp kött och grönsaker ur marinaden och låt rinna av. Sila marinaden.

    10. Koka upp marinaden i en kastrull och skumma av. Ställ åt sidan.

    11. Mjöla oxkinderna och fräs dem i en panna i lite druvolja tills de fått färg, tillsätt grönsakerna från marinaden. Blanda med en träslev. Lägg kinderna och grönsakerna i en stor ugnssäker gryta. Tillsätt bacontärningarna och marinadvinet som har fått koka upp. Tillsätt även bouquet garnin och kalvfonden, salta och peppra. Sätt grytan i ugnen utan lock i sju timmar.

    12. Efter sju timmar ta ut grytan ur ugnen. Lyft försiktigt ut oxkinderna och ställ åt sidan.

    13. Sila såsen och tryck till med hjälp av en sked eller mortelstöt så att du får ut så mycket som möjligt. Häll såsen i en kastrull och reducera till önskad tjocklek.

    14. Tillsätt oxkinderna och morötterna och låt puttra i 15-20 minuter beroende hur ni vill ha morötterna kokta.

    Servera med pasta eller potatis om så önskas.

     

  • Extra feststämning i Dubai

    Extra feststämning i Dubai

    Hotell i Dubai

    Dubai är en av världens bästa feststäder. Inför Ramadan är det lite extra feststämning den här veckan då man sen stänger ner allt under fastemånaden. Vi tipsar om tre bra klubbar om du är där.

    Billionaire Mansion

    En av de nyaste nattklubbarna i Dubai som öppnade i april. Här är det fullt ös och spås bli Dubais nya hetaste uteställe.
    Öppettider: stänger klockan 03.00.
    Taj Hotel, Burj Khalifa Blvd
    www.facebook.com/billionairemansion
     

    Blue Marlin

    Om du åker till Dubai – missa inte strandklubben Blue Marlin på fredagar. Festen börjar redan dagtid (kom inte hit för sent!) och stämningen är alltid på topp.
    Öppettider: 13.00-01.00
    Golden Tulip, Al Jazira
    www.facebook.com/BMIUAE

    Cirque le soir

    Londonklubben som såklart också finns representerad i Dubai – här råder riktig cirkusstämning. Dansare i de mest häpnadsväckande utstyrslar och en scen där man inte spar på krutet.
    Öppettider: 22.30 – 3.00
    Fairmont Hotel, Sheikh Zayed Road

    www.facebook.com/CirqueLeSoirDubai/events

  • Kaphalvön runt i Sydafrika

    Kaphalvön runt i Sydafrika

    Sydafrika är ett land fyllt av kontraster. Här finns naturscenerier som kan få vem som helst att tappa andan. Prisade vingårdar och matupplevelser i världsklass. Men vid sidan av det njutningsfulla finns också ett land präglat av fattigdom. Följ med RES till Kaphalvön där ett hållbart resande kan göra en stor skillnad. Vår resa börjar i Kapstaden. 

    Text och foto: Hanna Anfelter

    Hotell på Kaphalvön

    Dimman ligger tät över Kapstaden. Utanför bilfönstret breder kåkstäderna ut sig. Kilometer efter kilometer med skjul och små hus byggda av trä och plåt. På gatorna leker barn. I hörnen står vuxna och pratar i klungor. Bilen stannar framför en byggnad som sticker ut från mängden. Ett nybyggt hus mitt bland alla skjul vars ena vägg pryds av en stor, färgglad graffitimålning.

    ”Graffitin signalerar till barnen att det här är en cool skola”. Orden är Bulelani Futshanes. En man med pigg blick och keps på huvudet som möter oss ute på gården.

    Tillsammans med sin vän N’sosa är Bulelani grundare av Township Roots, en välgörenhetsorganisation som bedriver efterskoleverksamhet för barn och ungdomar i Kapstadens kåkstäder. Som här på Entonsha Primary School i området Philippi i Cape Flats.

    Livet i Sydafrikas kåkstäder kan vara tufft och bristen på resurser och sysselsättningar en grogrund för kriminalitet. Många barn hoppar av skolan. Townships Roots mål är att göra skolgången till något glädjefyllt för att uppmuntra och motivera barnen att gå klart skolan. Få dem att förstå att kunskap är nyckeln till förändring. Både Bulelani och N’sosa har heltidsjobb och kunde ha satsat på varsin strålande karriär. I stället bor de kvar där de växte upp – i Kapstadens kåkstäder – och ägnar all sin lediga tid och energi åt de här barnen. De lever efter det afrikanska uttrycket M’botu. ”I am because we are”.

    Från ett av klassrummen strömmar det musik ur högtalarna. De dansanta tonerna blandas med sorlet från skratt och prat. Ett tjugotal barn står längs med väggarna. I mitten av rummet dansar en kille med en taktkänsla som jag bara kan drömma om.  Han rör sig som om han vore född med musiken i blodet. Jag kliver in och barnen hälsar vänligt och nyfiket på mig. Läraren gör en gest åt mig att hänga på. Han pausar musiken, visar stegen och räknar in. Jag försöker dansa med. Det ser så lätt ut när barnen rör sig, själv känner jag mig som en klumpig elefant. Jag tar några kort på dem istället och visar upp bilderna. Gensvaret är generat, men glatt. Jag slås av hur glada och vänliga alla barn är. Något som jag ska komma att reflektera flera gånger över under resan – vart man än går möts man av människor som alltid hälsar med ett stort, varmt leende.

    Sydafrika är ett kontrastfullt land som präglas av orättvisor. I sviterna av apartheid, finns det än i dag stora skillnader mellan rika och fattiga, svarta och vita. När nationalistpartiet tog makten 1948 kom, förutom lagen om apartheid, en rad med andra bestämmelser.

    The Group Area Act som bestämde att svarta bara fick bo i vissa områden, var upptakten till dagens kåkstäder. Uppskattningsvis bor det omkring 3 miljoner människor i Cape Flats, i så väl formella som informella bosättningar (så kallade townships) utan el och vatten. Många av invånarna kliver upp halv fyra på morgonen för att hinna ta sig till jobbet i tid och har sedan en lika lång väg hem på kvällen. Oftast finns det därför ingen vuxen hemma som ser till att barnen går till skolan och gör sina läxor.
    – Det finns hur mycket som helst att göra i Sydafrika i fråga om insatser. Frågan är bara var man börjar, säger guiden Katarina.

    Det är tidig morgon. Solens strålar har just börjat värma upp luften när jag kliver ut på terrassen och sätter på utomhusduschen. Det enda som hörs är ett rogivande fågelkvitter och viskningarna från fynbosen när den ljumma vinden drar genom buskarna. Framför mig breder havet ut sig och jag ser på håll hur en val vänder sig i vattenytan och plaskar med sin stora stjärtfena. Vattnen utanför Grootbos – en eco-lodge tillika ett privatägt naturreservat – är mellan juni och december hem för rätvalen medan dess kalvar växer till sig. I Hermanus, en stad några kilometer bort, kan man stå på land och spana efter de mäktiga vattendjuren som simmar precis intill strandkanten. En minst sagt mäktig upplevelse.

    Jag tar ett djupt andetag och andas in doften från den omkringliggande växtligheten.

    Grootbos är en del av Kaps floraregion, ett av världens sju artrikaste växtområden och upptaget på Unescos världsarvslista. Fynbosen, en hårdbladad buskskog täcker det mesta av marken i regionen. Det högsta berget i reservatet heter Guds fönster. Jag tänker att det är så här det måste ha sett ut i Edens lustgård. 

    Platsens ägare heter Michael Lutzeyer, en tysk affärsman. I början av 1990-talet bestämde han sig för att sälja sin business i Kapstaden och starta ett bed and breakfast för lokala chefer. Hans bror med hustru anslöt och verksamheten utvecklade sig snabbt till en internationell femstjärnig eco-lodge. Lodgen och de fristående hotellrummen byggdes med varsamhet för att smälta in i den omkringliggande naturen. Lokala konstnärer och hantverkare anställdes och marken registrerades som ett privat naturreservat. 2 500 hektar av frodig växtlighet, 765 växtarter och runt 120 olika fågelarter.

    Förutom eco-lodgen med de lyxiga hotellstugorna som är utplacerade som juveler på området, skyddade från insyn med endast det blå havet och den gröna växtligheten som grannar är Grootbos även en ideell stiftelse som arbetar för att skapa ett bättre Sydafrika.

    Middagen, som intas i restaurangens vinkällare ackompanjerad av lokala viner och ljuset från stora kandelabrar, leds av hotellmanagern Sean. Mellan rätterna, där en stor del av ingredienserna kommer från reservatets egen kryddträdgård, berättar han att Grootbos driver ett flertal hållbarhetsprojekt med syfte att ge ungdomar och människor från kåkstäderna en nyttig kunskap och därmed en chans till en dräglig försörjning. I trädgårdsskolan Green Future får ett tjugotal studenter lön under ett år för att lära sig trädgårdsodling. I fotbollsprojektet får omkring 150 barn som annars inte vet vad de ska ta vägen efter skolan ett sammanhang. Genom sporten lär de sig också ”life skills”, basala saker som hygien, återvinning, hur man äter nyttigt och tar hand om sig själv och sin omgivning.

    – Det ideella arbetet som vi ägnar oss åt är en del av Grootbos DNA. Lodgerna skulle inte kunna finnas utan den ideella stiftelsen och tvärtom. Allt är integrerat, berättar Sean och fortsätter:

    – En stor del av vår personal rekryteras via de olika utbildningsprogrammen som stiftelsen sponsrar. Hår- och hudvårdsprodukterna på rummen, ljusen och honungen som serveras till frukosten, allt görs lokalt av kvinnor i området som genom sitt företagande kan försörja sina familjer, säger han.

    Strax utanför Stellenbosch, ”ekarnas stad”, en halvtimmes bilväg från Kapstaden, ligger Spier. En av Sydafrikas äldsta vingårdar med anor från 1692. Deras viner har vunnit priser världen över och gården strävar efter att göra ett sådant litet avtryck på naturen som möjligt. En av vinmakarna heter Johaan, en lång man med ett varmt skratt:

    – När vi gör vin är det en vetenskap, när vi blandar vinet är det en konst och när vi dricker är det poesi, säger han en kväll när vi sitter på Eight, en gård-till- gaffel restaurang som ligger på området. Konceptet är att allt som ställs fram på bordet odlas lokalt på gårdens marker. Vi njuter av färska sallader, pajer och charkuterier.  Allt nersköljt med Spiers egna viner.

    Spiers innehar en av Sydafrikas största privata konstsamlingar och konsten löper som en röd tråd genom hela verksamheten. På restaurangens väggar, i vinbutiken och hotellobbyn hänger olika konstverk. Några små fyrkantiga kanvastavlor med olika motiv fångar mitt intresse. De kvadratiska tavlorna är en del av Creative Blocks, ett konstprojekt med en tvådelad vision: dels att hjälpa sydafrikanska konstnärer att få en regelbunden inkomst och en global exponering, dels att till ett överkomligt pris ge konstsamlare tillgång till verk av etablerade såväl som nydanande konstnärer. Konstverken granskas och de bästa köps för att säljas vidare till företag och allmänheten. Tanken är att de som samlar på konsten ska köpa flera kvadrater och sätta ihop dem till ett större konstverk utifrån idéen om att ”helheten är större än den enskilda delen”.

    ”M’botu”, tänker jag medan jag tar en klunk av vinet. Jag är för att vi är. Genom att resa hållbart kan man vara med skapa ett bättre Sydafrika. Ett Sydafrika som bjuder på en ljusare framtid för kåkstädernas barn.

    Guide Sydafrika

    Fakta

    Invånare: Cirka 50 miljoner.

    Språk: Man pratar 11 olika språk varav några är afrikaans, engelska och zulu.

    Tidsskillnad: Svensk tid.

    Ta sig dit: Vi reste med Influence Tours, en nystartad researrangör som arrangerar mat- och vinresor med ett hållbarhetstänk. Varje hotell och restaurang är handplockad och de samarbetar endast med aktörer som på ett eller annat sätt bidrar till ett bättre Sydafrika. All vinst i företaget går direkt till välgörenhetsorganisationen Township Roots. 

    Boende

    Steenberg Hotel
    Steenberg är ett femstjärnigt hotell som ligger i Constantia-distriktet cirka 20 minuter från Kapstadens city. Enligt historien grundades gården av en kvinna vid namn Catharina Raas som åkte hela vägen från Holland utklädd till man. Framme på Kaphalvön förhandlade hon till sig marken av Simon van der Staal, Kapkolonins förste guvernör. Här finns även en vingård, två restauranger, ett spa och en 18-hålsgolfbana. Dubbelrum från cirka 1 400 kronor natten.
    Steenberg Estate, Steenberg Road, Tokai, 7945, Kapstaden
    Lediga rum & priser

    The Flagship
    Ett charmigt bed and breakfast i den lilla staden Simons Town, som ligger en knapp timme från Kapstaden. De fyra rummen är enkelt inredda med marint strandtema, har sjöutsikt och en gemensam pool. Duncan Doherty, ägaren, är också kock och tillagar varje dag en fisk- och skaldjurslunch med fem rätter ackompanjerade av Graham Beck-viner. Alla ingredienser är lokalt producerade och fisken dagsfärsk från hamnen i Kalk bay. Dubbelrum från cirka 750 kronor natten. Lunch från cirka 380 kronor. Bokas separat.
    15 Erica Road, Murdock Valley South, Simon’s Town
    chefbrucerobertson.com

    Grootbos
    Med endast naturen som granne bjuder Grootbos på ett exklusivt, men avslappnat boende. De fristående eco-lodgerna är inbäddade bland Milkwood-träden och har utöver en dubbelsäng med sänghimmel, ett stort badrum och ett vardagsrum med en öppen spis, en privat terrass med en utedusch och en magnifik utsikt över Walker Bay och Atlanten. Dubbelrum från cirka 1 200 kronor natten inklusive alla måltider och ett brett utbud av aktiviteter. 
    Gansbaai, Sydafrika
    Lediga rum & priser

    Spier
    Boendet på Spier är inspirerat av en Medelhavsarkitektur. De 153 rummen är fördelade på sex villor, där varje hus har en gemensam trädgård och pool. På området finns fina promenadstråk, en vinbutik och olika restaurangalternativ. Ett fyrstjärnigt boende med en femstjärnig service. Dubbelrum från cirka 900 kronor natten.
    310 Baden Powell Road, Stellenbosch, Western Cape
    Lediga rum & priser

    Mat & dryck

    La Petite Ferme
    Det här är ett populärt söndags-lunchställe med magisk utsikt över Franschoekdalen. Maten är baserad på lokala råvaror och rätterna en blandning av ett internationellt och nationellt kök. Boka långt i förväg! La Petite Ferme är också en vingård och ett hotell.
    Franschhoek Pass Road, Franschhoek
    lapetiteferme.co.za

    Bientang’s Cave restaurant
    Här är det inte maten som lockar i första hand – även om den är riktigt god – utan hit går man främst för restaurangens spektakulära läge. Belägen precis intill vattnet kan man äta fisk och skaldjur samtidigt som man tittar på livslevande valar som simmar förbi och plaskar vid vattenytan. Mer första parkett än så här blir det inte!
    Nedanför Marine Drive, Hermanus
    bientangscave.com

    Se och göra

    Boulders pingvinkoloni
    I en liten bukt mellan Simons Town och Cape Point lever en koloni på cirka 2 200 afrikanska pingviner. Ibland kan man se dem från den allmänna stranden Boulders och till och med simma med dem, men det säkraste kortet är att gå in via nationalparken och följa promenadvägen till Foxy beach där de knähöga raringarna strosar runt i det fria. 
    Boulders, Simons Town
    tmnp.co.za

    Stellenbosch
    Stellenbosch är en liten charmig välskött stad i västra Kapprovinsen, känd främst för sitt universitet och de omkringliggande vingårdarna. De promenadvänliga gatorna kantas av vita hus och stora ekar vilket har gett Sydafrikas näst äldsta stad smeknamnet ”ekarnas stad”. Här finns ett stort utbud av butiker, gallerier, restauranger, kaféer och butiker med plånboksvänliga priser.