RES.se

Blog

  • Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Resandet har alltid varit en del av Hans Fahléns vardag, som liten tog hans föräldrar med honom ut på äventyr runt om i Europa och som 16-åring bodde han ett år på Sri Lanka.

    Text och foto: Linda Larsson

    Hur började ditt intresse för att resa?
    – Resandet har alltid kommit till mig innan jag hunnit känna “jag måste ge mig iväg ut”. Resandet har varit en del av min vardag sen jag var liten.

    Jag är uppväxt med en pappa som alltid tog med familjen ner till Italien när jag var liten. Vi (jag, mina två bröder och mamma och pappa) reste ner i en folkabuss till Riva del Sole. Pappa planerade hela resrutten och det tog oss ungefär en vecka att ta oss dit eftersom vi stannade på en massa platser på vägen.

    Det var mycket bus i den bussen, vi byggde koja där bak kommer jag ihåg, fyllde påslakan med inströmmande luft från fönstret så att det blev som kokonger… ja, folkbussen var en pågående lekstuga.

    Det låter lite som att dina föräldrar, ja kanske främst din pappa, var värsta hippien?
    – Haha, det kan man nog säga på ett sätt. Men i stället för droger var det natur och upplevelser som var hans grej till skillnad från många andra hippies.

    I tonåren – hur mycket reste du då?
    – Mina föräldrar skilde sig när jag var i tonåren. När jag var sexton år flyttade pappa till Sri Lanka för att jobba som lärare för svenska elever vars föräldrar arbetade på ett vattenkraftverk. Jag ville följa med, “hänga med pappa”. Så det gjorde jag. Jag bodde ett år i Gampola, nära Kandy. Jag fick se hela landet innan inbördeskriget bröt ut – pappa är väldigt nyfiken av sig och tog mig runt överallt. Det var en väldigt lärorik period i mitt liv.

    Efter Sri Lanka – vad gjorde du då?
    – Sen började jag med skidåkning. Det visade sig att jag var en naturbegåvning säger jag sådär lagom ödmjukt. Puckelpist freestyle. Jag kom med i landslaget vilket innebar fem års ytterligare runtresande.

    Hur kom det sig att du började programleda När och Fjärran?
    – Jag började jobba med tv efter skidkarriären, tv Åre. Det var den perfekta skolan: vi fick göra allt. Jag har alltid velat berätta sen jag var liten och jag har också alltid velat jobba med bild. När min dåvarande tjej flyttade till Stockholm följde jag efter, började på Berghs. Efter några år i Stockholm ringde de och frågade om jag ville plåta När och Fjärran.

    Så du började som fotograf?
    – De stämmer bra. Men efter ytterligare ett års plåtande där frågade de om jag inte ville stå framför kameran. Och sen, ja, sen blev det tio år som programledare för det programmet. Och sen kom jag att förknippas med restv på något sätt.

    Hur skiljer sig När och Fjärran från andra program du har programlett?
    – Jag älskar När och FJärran – där fick jag som programledare verkligen vara med och berätta min historia, ge min version av landet. Jag älskar att själv få vara med och skapa historien – inte bara vara ett ansikte framför kameran.

    Hur är du som person att resa med?
    – Jag har alltid gillat att inte ta reda på för mycket om länderna jag besöker innan, jag är nyfiken på plats istället. Jag är ingen person du kommer att se med en guidebok i högsta hugg – jag försöker istället prata runt för att få de bästa tipsen till vad man ska se och göra, vilka restauranger man ska gå till.

    Senaste programmet du gjorde var Fahléns matäventyr?
    – Det var en egen idé som legat och grott i tretton år. Jag vill inte känna när jag är 70 år att jag ångrar att jag inte gjort något jag borde ha gjort. Så vi gjorde slag i saken. Det var fantastiskt intressant: vi var i 7 länder. Peru var nog det mest intressanta landet men det var nog för att det var ett nytt land för mig.

    Hur många länder har du varit i?
    – Jag trodde att jag hade varit i många länder men så gjorde jag ett sånt där test på Facebook – jag har ju inte alls varit runt tycker jag nu. Eller ja… (som reporter måste jag kontra med att det har han).


    Här är Hans karta över platser han har besökt.

    Hur skiljer sig Spårlöst från När och Fjärran, i Spårlöst reser ni ju också runt en massa?
    – Där kommer man till platser som man aldrig skulle hamnat på annars.

    Varför tror du folk gillar resereportage och restv?
    – Att resa är att drömma sig bort. Man tittar på en Ferrari men köper en Skoda. Du kan i bästa fall få uppleva platser som du annars aldrig skulle ha fått uppleva – även om det bara är genom en tv-ruta.

    Vilket av länderna du har besökt har varit det mest intressanta?
    – Antarktis: halva grejen är att ha varit där. Den andra halvan är att där finns en svårslagen natur med gigantiska isberg och att man kommer naturen så nära.

    Du säger att du aldrig haft den inneboende drömmen om att ut och resa, hur tror du att du hade känt om du inte hade fått resa så mycket?
    – Ja, jag vet ju inget annat men jag tror att jag hade blivit rastlös, jag är rastlös som person. Det sitter ju lite i generna att vilja ge sig ut.

    Vad blir ditt nästa äventyr?
    – Ecuador med Spårlöst.

    Om Hans Fahlén

    Ålder: 52

    Aktuell med: programledare för Spårlöst.

     

     

  • Med många järn i elden

    Med många järn i elden

    RES matkrönikör skriver om Paris sista riktiga bistro och krogkungen Alain Ducasse. Ja, och sen bjuder han på ett recept på oxkinder också.

    Text: Staffan Heimerson

    Hotell i Paris

    Jag sa: ”Nu ska vi se om jag minns rätt. Jag skrev en bok om krogar i Paris – det är 35 år sedan – och jag erinrar mig att jag om Allard (i ett hörn på Rue de l’Eperon i Quartier Latin) utfärdade varningen: När du går in, se upp för tröskeln. Snubblar du, hamnar du i köket …”.

    Min hustru lyssnade, öppnade dörren till Paris mest klassiska bistro och snubblade. Men hon hade tur och hamnade inte i grytan med le cabillaud rôti au beurre demi-sel, chou-fleur et Granny Smith. Under sin entré välte hon bara två japaner.

    Jag var nöjd: krogen var sådan jag mindes den. Trång, men det var inte bara mitt minne jag prövade. Jag ville svara på frågan: Hur duktig kan en krögare bli? Hur många järn i elden kan han samtidigt ha?

    Det gamla Allard var ett lämpligt studieobjekt. Allard är inte bara trång. Den har beskrivits som ”Paris sista riktiga bistro”. En bistro är för fransmännen en speciell typ av restaurang, enkel, fjäskfri och rejäl, där man sitter armbåge mot armbåge. Den serverar utan åbäkande lantliga och traditionella rätter.

    André och Martha Allard kom från Bourgogne med familjens recept under armen. De öppnade sin bistro 1932. Marta stod vid spisen, var mère cuisinière. ”Våra gäster”, sa Allard, ”kommer inte till oss för att göra gastronomiska nyupptäckter utan för att återse gamla kära kulinariska bekantskaper.”

    Den kvinnliga traditionen fortsatte med sonhustrun Fernande som tog över efter andra världskriget. Den gick ur släktens ägo 1985, men återupplivades 2013 när världens krogkung Alain Ducasse införlivade den i sitt imperium – och gjorde en kvinna till chefskock.

    Ducasse? Med en bistro!
    Alain Ducasse är världens mest framgångsrika kock och krögare med etablissemang i de flesta världsdelar som dränks i Michelinstjärnor; just nu har de tillsammans 21 stjärnor.

    Det brukar sägas: ”Lita aldrig på en kock som inte nöjer sig med en restaurang utan vill ha flera, ty då blir en av restaurangernas kvalitet lidande.”Det gäller inte Ducasse, en 59-åring som föddes i Orthez på Pyrenéernas sydsluttning och utbildade sig till bonde. Men 16 år gammal fick han praktikplats på en krog. Och sen…

    Han arbetade som assistent till stjärnkocken Roger Vergé (Tore Wretmans vän) som lärde den unge Ducasse det provencalska kökets finesser. Snart blev han köksmästare på Hotel de Paris i Monte Carlo i Monaco och hans lycka var gjord. Han startade hotellets gastronomiska juvel. Louis XV fick tre stjärnor, högsta möjliga betyg, och Ducasse gjorde 1996 ”det omöjliga”: han startade i Paris – 100 mil från basen i Monaco – Le Parc, som efter bara åtta månader tilldelades tre stjärnor.

    Fyra år senare öppnade han i New York sin första restaurang i Amerika. Pang bom, tre stjärnor i den första Michelinguiden som täckte New York. Nu har han restauranger i gourmethuvudstaden Lyon, i Las Vegas, Washington och Tokyo, i Beirut, London och italienska Toscana. I Paris har han sex restauranger i olika genrer. Han har lanserat kedjan Spoon i Saint-Tropez, Beirut, tunisiska Kartago, Gstaadt i Alperna, Mauritius och Hongkong. (Alla Spoon i världen är dock inte Ducasses). I utseendet påminner han om filmskaparen Steven Spielberg. De förenas i att allt de rör vid blir till guld.

    Ducasse är en stram, arbetsbesatt, experimenterande, siffertokig man och – ni gissade rätt – ett kontrollfreak. Det märks på huvudkrogen i Monte Carlo, ett gyllene, allvarligt lukulliskt palats. Ducasse framträder inte som en maitre d’hôtel, som hälsar gäster välkomna. Han domderar inte i köket. I stället sitter han i en skrubb framför ett batteri tv-apparater och överblickar allt.

    Jag har mest fäst mig vid maten på hans experimentverkstad i Moustiers-Sainte-Marie, en smakfull bondgård i Provences bergsbygd, och på ett lyxrestaurerat kloster i den sydfranska byn La Celle. Det är enkelhet upphöjd till stor konst. Smakfullt i inredning, perfekt i betjäning. På la Bastide i Moustier har jag träffat maestron en gång, när han på gården vandrade runt bland kökspojkar som spritade ärtor och skalade morötter. Han var nöjd men pratsamheten var begränsad.

    Och nu i Paris blev jag varse att mitt gamla trånga Allard från åttiotalet har tagits omhand av Ducasse. Naturligtvis smockfullt. Unga japaner tittade i sina mobiltelefoner. Vår bordsgranne, en kines från Silicon Valley, hade sin ipad bland tallrikar och saltkar. Bistron hade i stort behållit gamle Allards korta, distinkta matsedel.

    I min gamla guide 102 krogar i Paris klassade jag Allard som dyr.  Något har Ducasse ändrat – den är ännu dyrare nu. Jag valde det mest bourgognskt bistroartade man kan tänka sig, först sniglar i persilja och vitlök (en fullträff) och sedan grodlår (som var som de ska vara, men som jag inte är lika förtjust i som i min barndom).

    Min hustru prövade en joue de boeuf, långkokt oxkind med bollar av rivna morrötter, kantareller och annan svamp i en massiv och intensiv rödvinssås. (Mycket nöjd). Jag tittade in i köket. Till la chef Laëtitia Rouabah sa jag: ”Det här är er domaine, Madame? Hit kommer inte Monsieur Ducasse och lägger näsan i blöt?”

    Hon svarade: ”Han var här i förrgår.”
     

    Oxkinder på Mère Allards vis

    4 personer

    Ingredienser:
    1,2 kg oxkind

    200 g rökta bacontärningar

    6-8 morötter (beroende på storlek)

    1 gul lök

    3 vitlöksklyftor

    2 tomater

    3 liter (4 flaskor) rödvin (gärna Côtes du Rhône)

    4 kryddnejlikor

    10 persiljekvistar

    några enbär

    några rosa pepparkorn

    1 bouquet garni

    1 selleristjälk

    1/4 l kalvfond

    druvolja

    olivolja

     

    Tillagning:

    Marinad (görs kvällen innan)

    1. Skala, tvätta och hacka en morot, vitlöksklyftorna, löken och en selleristjälk.

    2. Dela oxkinderna i två eller tre bitar efter storlek. Räkna med åtminstone en bit per person.

    3. Lägg köttbitarna i en skål tillsammans med grönsakerna, tomaterna som har skurits i fyra klyftor, persiljestjälkarna och kryddorna: kryddnejlikor, pepparkorn, enbär och rosa peppar.

    4. Häll på rödvinet och låt stå kallt i 24 timmar.

    5. Skala, tvätta och skär de resterande morötterna i skivor.

    6. Värm olivoljan i en panna på medelvärme, tillsätt morötterna, lägg på ett lock och låt puttra i cirka 25 min. Tillsätt lite vatten eller kalvfond om det fastnar. Sätt åt sidan.

    7. Värm ugnen till 130 grader.

    8. Fräs bacontärningarna, låt dem rinna av och ställ åt sidan.

    9. Ta upp kött och grönsaker ur marinaden och låt rinna av. Sila marinaden.

    10. Koka upp marinaden i en kastrull och skumma av. Ställ åt sidan.

    11. Mjöla oxkinderna och fräs dem i en panna i lite druvolja tills de fått färg, tillsätt grönsakerna från marinaden. Blanda med en träslev. Lägg kinderna och grönsakerna i en stor ugnssäker gryta. Tillsätt bacontärningarna och marinadvinet som har fått koka upp. Tillsätt även bouquet garnin och kalvfonden, salta och peppra. Sätt grytan i ugnen utan lock i sju timmar.

    12. Efter sju timmar ta ut grytan ur ugnen. Lyft försiktigt ut oxkinderna och ställ åt sidan.

    13. Sila såsen och tryck till med hjälp av en sked eller mortelstöt så att du får ut så mycket som möjligt. Häll såsen i en kastrull och reducera till önskad tjocklek.

    14. Tillsätt oxkinderna och morötterna och låt puttra i 15-20 minuter beroende hur ni vill ha morötterna kokta.

    Servera med pasta eller potatis om så önskas.

     

  • Extra feststämning i Dubai

    Extra feststämning i Dubai

    Hotell i Dubai

    Dubai är en av världens bästa feststäder. Inför Ramadan är det lite extra feststämning den här veckan då man sen stänger ner allt under fastemånaden. Vi tipsar om tre bra klubbar om du är där.

    Billionaire Mansion

    En av de nyaste nattklubbarna i Dubai som öppnade i april. Här är det fullt ös och spås bli Dubais nya hetaste uteställe.
    Öppettider: stänger klockan 03.00.
    Taj Hotel, Burj Khalifa Blvd
    www.facebook.com/billionairemansion
     

    Blue Marlin

    Om du åker till Dubai – missa inte strandklubben Blue Marlin på fredagar. Festen börjar redan dagtid (kom inte hit för sent!) och stämningen är alltid på topp.
    Öppettider: 13.00-01.00
    Golden Tulip, Al Jazira
    www.facebook.com/BMIUAE

    Cirque le soir

    Londonklubben som såklart också finns representerad i Dubai – här råder riktig cirkusstämning. Dansare i de mest häpnadsväckande utstyrslar och en scen där man inte spar på krutet.
    Öppettider: 22.30 – 3.00
    Fairmont Hotel, Sheikh Zayed Road
    www.facebook.com/CirqueLeSoirDubai/events

  • Kaphalvön runt i Sydafrika

    Kaphalvön runt i Sydafrika

    Sydafrika är ett land fyllt av kontraster. Här finns naturscenerier som kan få vem som helst att tappa andan. Prisade vingårdar och matupplevelser i världsklass. Men vid sidan av det njutningsfulla finns också ett land präglat av fattigdom. Följ med RES till Kaphalvön där ett hållbart resande kan göra en stor skillnad. Vår resa börjar i Kapstaden. 

    Text och foto: Hanna Anfelter

    Hotell på Kaphalvön

    Dimman ligger tät över Kapstaden. Utanför bilfönstret breder kåkstäderna ut sig. Kilometer efter kilometer med skjul och små hus byggda av trä och plåt. På gatorna leker barn. I hörnen står vuxna och pratar i klungor. Bilen stannar framför en byggnad som sticker ut från mängden. Ett nybyggt hus mitt bland alla skjul vars ena vägg pryds av en stor, färgglad graffitimålning.

    ”Graffitin signalerar till barnen att det här är en cool skola”. Orden är Bulelani Futshanes. En man med pigg blick och keps på huvudet som möter oss ute på gården.

    Tillsammans med sin vän N’sosa är Bulelani grundare av Township Roots, en välgörenhetsorganisation som bedriver efterskoleverksamhet för barn och ungdomar i Kapstadens kåkstäder. Som här på Entonsha Primary School i området Philippi i Cape Flats.

    Livet i Sydafrikas kåkstäder kan vara tufft och bristen på resurser och sysselsättningar en grogrund för kriminalitet. Många barn hoppar av skolan. Townships Roots mål är att göra skolgången till något glädjefyllt för att uppmuntra och motivera barnen att gå klart skolan. Få dem att förstå att kunskap är nyckeln till förändring. Både Bulelani och N’sosa har heltidsjobb och kunde ha satsat på varsin strålande karriär. I stället bor de kvar där de växte upp – i Kapstadens kåkstäder – och ägnar all sin lediga tid och energi åt de här barnen. De lever efter det afrikanska uttrycket M’botu. ”I am because we are”.

    Från ett av klassrummen strömmar det musik ur högtalarna. De dansanta tonerna blandas med sorlet från skratt och prat. Ett tjugotal barn står längs med väggarna. I mitten av rummet dansar en kille med en taktkänsla som jag bara kan drömma om.  Han rör sig som om han vore född med musiken i blodet. Jag kliver in och barnen hälsar vänligt och nyfiket på mig. Läraren gör en gest åt mig att hänga på. Han pausar musiken, visar stegen och räknar in. Jag försöker dansa med. Det ser så lätt ut när barnen rör sig, själv känner jag mig som en klumpig elefant. Jag tar några kort på dem istället och visar upp bilderna. Gensvaret är generat, men glatt. Jag slås av hur glada och vänliga alla barn är. Något som jag ska komma att reflektera flera gånger över under resan – vart man än går möts man av människor som alltid hälsar med ett stort, varmt leende.

    Sydafrika är ett kontrastfullt land som präglas av orättvisor. I sviterna av apartheid, finns det än i dag stora skillnader mellan rika och fattiga, svarta och vita. När nationalistpartiet tog makten 1948 kom, förutom lagen om apartheid, en rad med andra bestämmelser.

    The Group Area Act som bestämde att svarta bara fick bo i vissa områden, var upptakten till dagens kåkstäder. Uppskattningsvis bor det omkring 3 miljoner människor i Cape Flats, i så väl formella som informella bosättningar (så kallade townships) utan el och vatten. Många av invånarna kliver upp halv fyra på morgonen för att hinna ta sig till jobbet i tid och har sedan en lika lång väg hem på kvällen. Oftast finns det därför ingen vuxen hemma som ser till att barnen går till skolan och gör sina läxor.
    – Det finns hur mycket som helst att göra i Sydafrika i fråga om insatser. Frågan är bara var man börjar, säger guiden Katarina.

    Det är tidig morgon. Solens strålar har just börjat värma upp luften när jag kliver ut på terrassen och sätter på utomhusduschen. Det enda som hörs är ett rogivande fågelkvitter och viskningarna från fynbosen när den ljumma vinden drar genom buskarna. Framför mig breder havet ut sig och jag ser på håll hur en val vänder sig i vattenytan och plaskar med sin stora stjärtfena. Vattnen utanför Grootbos – en eco-lodge tillika ett privatägt naturreservat – är mellan juni och december hem för rätvalen medan dess kalvar växer till sig. I Hermanus, en stad några kilometer bort, kan man stå på land och spana efter de mäktiga vattendjuren som simmar precis intill strandkanten. En minst sagt mäktig upplevelse.

    Jag tar ett djupt andetag och andas in doften från den omkringliggande växtligheten.

    Grootbos är en del av Kaps floraregion, ett av världens sju artrikaste växtområden och upptaget på Unescos världsarvslista. Fynbosen, en hårdbladad buskskog täcker det mesta av marken i regionen. Det högsta berget i reservatet heter Guds fönster. Jag tänker att det är så här det måste ha sett ut i Edens lustgård. 

    Platsens ägare heter Michael Lutzeyer, en tysk affärsman. I början av 1990-talet bestämde han sig för att sälja sin business i Kapstaden och starta ett bed and breakfast för lokala chefer. Hans bror med hustru anslöt och verksamheten utvecklade sig snabbt till en internationell femstjärnig eco-lodge. Lodgen och de fristående hotellrummen byggdes med varsamhet för att smälta in i den omkringliggande naturen. Lokala konstnärer och hantverkare anställdes och marken registrerades som ett privat naturreservat. 2 500 hektar av frodig växtlighet, 765 växtarter och runt 120 olika fågelarter.

    Förutom eco-lodgen med de lyxiga hotellstugorna som är utplacerade som juveler på området, skyddade från insyn med endast det blå havet och den gröna växtligheten som grannar är Grootbos även en ideell stiftelse som arbetar för att skapa ett bättre Sydafrika.

    Middagen, som intas i restaurangens vinkällare ackompanjerad av lokala viner och ljuset från stora kandelabrar, leds av hotellmanagern Sean. Mellan rätterna, där en stor del av ingredienserna kommer från reservatets egen kryddträdgård, berättar han att Grootbos driver ett flertal hållbarhetsprojekt med syfte att ge ungdomar och människor från kåkstäderna en nyttig kunskap och därmed en chans till en dräglig försörjning. I trädgårdsskolan Green Future får ett tjugotal studenter lön under ett år för att lära sig trädgårdsodling. I fotbollsprojektet får omkring 150 barn som annars inte vet vad de ska ta vägen efter skolan ett sammanhang. Genom sporten lär de sig också ”life skills”, basala saker som hygien, återvinning, hur man äter nyttigt och tar hand om sig själv och sin omgivning.

    – Det ideella arbetet som vi ägnar oss åt är en del av Grootbos DNA. Lodgerna skulle inte kunna finnas utan den ideella stiftelsen och tvärtom. Allt är integrerat, berättar Sean och fortsätter:

    – En stor del av vår personal rekryteras via de olika utbildningsprogrammen som stiftelsen sponsrar. Hår- och hudvårdsprodukterna på rummen, ljusen och honungen som serveras till frukosten, allt görs lokalt av kvinnor i området som genom sitt företagande kan försörja sina familjer, säger han.

    Strax utanför Stellenbosch, ”ekarnas stad”, en halvtimmes bilväg från Kapstaden, ligger Spier. En av Sydafrikas äldsta vingårdar med anor från 1692. Deras viner har vunnit priser världen över och gården strävar efter att göra ett sådant litet avtryck på naturen som möjligt. En av vinmakarna heter Johaan, en lång man med ett varmt skratt:

    – När vi gör vin är det en vetenskap, när vi blandar vinet är det en konst och när vi dricker är det poesi, säger han en kväll när vi sitter på Eight, en gård-till- gaffel restaurang som ligger på området. Konceptet är att allt som ställs fram på bordet odlas lokalt på gårdens marker. Vi njuter av färska sallader, pajer och charkuterier.  Allt nersköljt med Spiers egna viner.

    Spiers innehar en av Sydafrikas största privata konstsamlingar och konsten löper som en röd tråd genom hela verksamheten. På restaurangens väggar, i vinbutiken och hotellobbyn hänger olika konstverk. Några små fyrkantiga kanvastavlor med olika motiv fångar mitt intresse. De kvadratiska tavlorna är en del av Creative Blocks, ett konstprojekt med en tvådelad vision: dels att hjälpa sydafrikanska konstnärer att få en regelbunden inkomst och en global exponering, dels att till ett överkomligt pris ge konstsamlare tillgång till verk av etablerade såväl som nydanande konstnärer. Konstverken granskas och de bästa köps för att säljas vidare till företag och allmänheten. Tanken är att de som samlar på konsten ska köpa flera kvadrater och sätta ihop dem till ett större konstverk utifrån idéen om att ”helheten är större än den enskilda delen”.

    ”M’botu”, tänker jag medan jag tar en klunk av vinet. Jag är för att vi är. Genom att resa hållbart kan man vara med skapa ett bättre Sydafrika. Ett Sydafrika som bjuder på en ljusare framtid för kåkstädernas barn.

    Guide Sydafrika

    Fakta

    Invånare: Cirka 50 miljoner.

    Språk: Man pratar 11 olika språk varav några är afrikaans, engelska och zulu.

    Tidsskillnad: Svensk tid.

    Ta sig dit: Vi reste med Influence Tours, en nystartad researrangör som arrangerar mat- och vinresor med ett hållbarhetstänk. Varje hotell och restaurang är handplockad och de samarbetar endast med aktörer som på ett eller annat sätt bidrar till ett bättre Sydafrika. All vinst i företaget går direkt till välgörenhetsorganisationen Township Roots. 

    Boende

    Steenberg Hotel
    Steenberg är ett femstjärnigt hotell som ligger i Constantia-distriktet cirka 20 minuter från Kapstadens city. Enligt historien grundades gården av en kvinna vid namn Catharina Raas som åkte hela vägen från Holland utklädd till man. Framme på Kaphalvön förhandlade hon till sig marken av Simon van der Staal, Kapkolonins förste guvernör. Här finns även en vingård, två restauranger, ett spa och en 18-hålsgolfbana. Dubbelrum från cirka 1 400 kronor natten.
    Steenberg Estate, Steenberg Road, Tokai, 7945, Kapstaden
    Lediga rum & priser

    The Flagship
    Ett charmigt bed and breakfast i den lilla staden Simons Town, som ligger en knapp timme från Kapstaden. De fyra rummen är enkelt inredda med marint strandtema, har sjöutsikt och en gemensam pool. Duncan Doherty, ägaren, är också kock och tillagar varje dag en fisk- och skaldjurslunch med fem rätter ackompanjerade av Graham Beck-viner. Alla ingredienser är lokalt producerade och fisken dagsfärsk från hamnen i Kalk bay. Dubbelrum från cirka 750 kronor natten. Lunch från cirka 380 kronor. Bokas separat.
    15 Erica Road, Murdock Valley South, Simon’s Town
    chefbrucerobertson.com

    Grootbos
    Med endast naturen som granne bjuder Grootbos på ett exklusivt, men avslappnat boende. De fristående eco-lodgerna är inbäddade bland Milkwood-träden och har utöver en dubbelsäng med sänghimmel, ett stort badrum och ett vardagsrum med en öppen spis, en privat terrass med en utedusch och en magnifik utsikt över Walker Bay och Atlanten. Dubbelrum från cirka 1 200 kronor natten inklusive alla måltider och ett brett utbud av aktiviteter. 
    Gansbaai, Sydafrika
    Lediga rum & priser

    Spier
    Boendet på Spier är inspirerat av en Medelhavsarkitektur. De 153 rummen är fördelade på sex villor, där varje hus har en gemensam trädgård och pool. På området finns fina promenadstråk, en vinbutik och olika restaurangalternativ. Ett fyrstjärnigt boende med en femstjärnig service. Dubbelrum från cirka 900 kronor natten.
    310 Baden Powell Road, Stellenbosch, Western Cape
    Lediga rum & priser

    Mat & dryck

    La Petite Ferme
    Det här är ett populärt söndags-lunchställe med magisk utsikt över Franschoekdalen. Maten är baserad på lokala råvaror och rätterna en blandning av ett internationellt och nationellt kök. Boka långt i förväg! La Petite Ferme är också en vingård och ett hotell.
    Franschhoek Pass Road, Franschhoek
    lapetiteferme.co.za

    Bientang’s Cave restaurant
    Här är det inte maten som lockar i första hand – även om den är riktigt god – utan hit går man främst för restaurangens spektakulära läge. Belägen precis intill vattnet kan man äta fisk och skaldjur samtidigt som man tittar på livslevande valar som simmar förbi och plaskar vid vattenytan. Mer första parkett än så här blir det inte!
    Nedanför Marine Drive, Hermanus
    bientangscave.com

    Se och göra

    Boulders pingvinkoloni
    I en liten bukt mellan Simons Town och Cape Point lever en koloni på cirka 2 200 afrikanska pingviner. Ibland kan man se dem från den allmänna stranden Boulders och till och med simma med dem, men det säkraste kortet är att gå in via nationalparken och följa promenadvägen till Foxy beach där de knähöga raringarna strosar runt i det fria. 
    Boulders, Simons Town
    tmnp.co.za

    Stellenbosch
    Stellenbosch är en liten charmig välskött stad i västra Kapprovinsen, känd främst för sitt universitet och de omkringliggande vingårdarna. De promenadvänliga gatorna kantas av vita hus och stora ekar vilket har gett Sydafrikas näst äldsta stad smeknamnet ”ekarnas stad”. Här finns ett stort utbud av butiker, gallerier, restauranger, kaféer och butiker med plånboksvänliga priser. 

  • New York i Stockholm

    New York i Stockholm

    Om du saknar New York och befinner dig i Stockholm – misströsta inte. SoFo är SoHo, Hornstull är Brooklyn, Östermalm är Upper East Side… ni hör!

    Hit går vi när vi saknar New York:

    Text: Linda Larsson

    Frossa i pop tarts

    USA-godis. För hen som saknar allt från pop tarts till dietläsker i smaker man inte trodde tillverkades är det till USA-godis i Skrapan hen ska bege sig.
    Skrapan, Götgatan


    Foto: flippinburgers.se.

    Få din hamburgaröverdos

    Att få sin dos hamburgare i veckan är inget svårt i Stockholm – staden har under de senaste åren svämmat över av just hamburgarhak. Flippin Burgers är en klassiker som också serverar riktigt bra milkshakes.
    Observatoriegatan 8

    Sippa på den senaste trendiga smoothisen 

    När man känner att man har fått nog av just hamburgare men fortfarande vill bibehålla känslan av att vara i USA ska du till Hälsocafet på Hornsgatan. Här serveras nyttiga acaibowls och hälsosamma smoothies. En tanke man ofta tänker när man är i USA är att det bara är de rika som har råd att vara snygga – ja, samma tanke föds här, priserna är som på de flesta andra ställen som profileras som “hälsosamma” höga. Men nyttig känner man sig. 
    Hornsgatan 61
    halsocafet.se


    Foto: Istock.

    Frisera skägget samtidigt som du äter middag

    På Tjoget kan du både frisera skägget och käka middag. Tjoget består av tre rum: en vinbar, en restaurangdel och en barberare. Även om menyn är Sydeuropeisk tycker vi att konceptet som sådant känns mer som taget från New York.
    Hornsbruksgatan 24
    tjoget.com

    Känn dig internationell

    Urban Deli hade likaväl kunnat ligga i New York. Butiken/Restaurangen/Bageriet finns på både Söder, i Sickla och på Drottninggatan. Urban Deli bjuder på en internationell stämning med något för alla – precis som New York. 
    www.urbandeli.org


    Tacos någon? Foto: eltacotruck.net.

    Alla dessa foodtrucks

    Food trucks finns nu lite överallt i hela Stockholm. Priserna må vara rätt höga med tanke på att det mest troligt inte ens inkluderar en sittplats men de ger ett liv åt Stockholms gator och torg – och en känsla av att man befinner sig just i New York. På stockholmfoodtrucks.nu kan du läsa om vilken food truck som står var.

    Strosa runt på Stockholms bästa weekend market

    Hornstullstrand marknad: Varje lördag och söndag är det marknad på Hornstull strand. En liten marknad där unga designers, loppisbord och food trucks samlas i en brokig skara. Finasterid är det mest effektiva botemedlet mot håravfall. Med finasteridtabletter har du en verklig chans att glömma bort skallighet. Finasteride Sverige kan köpas i vår butik till ett billigt pris. Stockholms bästa weekend market!
    Hornstull strand

  • New York – I do

    New York – I do

    RES Ellen Jurell gifte sig i New York. Här skriver hon om sin upplevelse i staden hon alltid kommer att förknippa med “I do”. En kärlekshistoria till staden. Och i staden. 

    Text: Ellen Jurell

    Hotell i New York

    New York City Hall den 8 juli 2009.  Där stod vi, fnittriga till max. Runt omkring oss en salig blandning av folk. Äldre stiliga par i ljusa linnekostymer, kinesiska turister i marängliknande tårt-klänningar och unga par i jeans där man misstänkte att den manliga hälften när som helst skulle till krigets Irak eller Afghanistan. Vi tog kölappen. För att gifta oss. Med oss som vittnen och förevigare hade vi en fotograf från Göteborg, boende i Brooklyn, och hans assistent.

    En Marina Kereklidouklänning i vitt siden, en mycket stilig karl vid min sida, en bister gråhårig dam som vigselförättare, ”I do x 2”, en lånad lägenhet med rooftop i Tribecca, folk som ropade diverse hejarop efter oss på gatorna, fotografering vid Brooklynbron mot New Yorks skyline, picnic i champagnerus i Central Park och middag på numera nedlagda restaurangen Pastis. ”Som om DN På Stan planerat ett bröllop” skämtade en nära vän när vi kom hem. Vi skrattade – visst var det så. Och ett mycket lyckat sätt att gifta sig på. Bara jag och min man.

    Bröllopsfesten blev på en jazzklubb i Harlem med soul food och några få vänner. Bröllopsresan blev en dagstur till Asbury Park, en charmigt sliten strandstad med trähus, färgglada kulörer som mötte klarblå himmel och ett gigantiskt gammalt casino. 

    Den konventionella bröllopsfesten med massor av gäster, kollektiv kärlek och tårar vid talen höll vi ett år senare i Stockholm. Även denna gång i en vit sidenklänning men med en bebis i magen.

    Och nu var en annan stor resa i sin linda.

     

     

     

  • New York – en bruksanvisning

    New York – en bruksanvisning

    ”Walk the walk and talk the talk” heter det i USA, ett uttryck som innebär att man rör sig som lokalbefolkningen och håller tungan rätt i mun. Det är vare sig svårt eller komplicerat, det enda som krävs är aningen listighet och ett sinne för humor. 

    Text: Argot Murelius
    Foto: Dan Kullberg

    Se hotell i New York

    Författaren Fran Lebowitz har naturligtvis helt rätt – och tro mig, ingen vill argumentera med Fran. Propert putsade städer blir raskt otillräckliga. New York är skitigt, kaotiskt, orättvist och elakt. Staden kan stundom likna en bakfull hamnsjåare som vaknat i fel famn. Fast till och med då, med en uteliggares andedräkt och pissfläckig uppsyn lyckas New York gripa tag i oss och vagga oss in i en svettig, euforisk vals. Det är svårt att inte gunga med, även när danspartnern är fyllsjuk och luktar kantstötta löften.

    Vi är många som berättar samma skröna, om hur vi kom hit från långväga ställen på en kort visit som aldrig vill ta slut. Vi kom för friheten, inte för att bli välbärgade. Vi landade här för att vara oberoende, följa drömmar och odla intressen samt för leda det liv vi hade fantiserat fram åt oss själva. Det första vi lär oss är att New York faktiskt kan vara en lynnig, orakad sjåare, det stora äpplet är inte alltid så aptitligt, men vi biter av mer än vad vi kan tugga och tuggar som bara fan. Det finns de som blir ”new-yorkade”, för dem är äpplet surt och hårdsmält, de ger upp drömmen och tar med sig magbesvären härifrån, vi andra utvecklar valkar och vassa armbågar, vi har förstått att det, enligt det dammiga uttrycket, är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Vi förtjänar att bli kvar här. Det gör du med, men enkom om du gör oss en tjänst – kom hit och stanna längre än fyra dagar, annars har vi en lista på propra, trista ställen som vi tror att du skulle gilla.

    Så skynda över vettja! Men lär dig av våra misstag. Halva hemligheten med att inte bli ”new-yorkad” ligger i att vägra låta sig bli nedslagen. Visst, New York kan ju framstå som en kaotisk danskompanjon, men han kan också vara en smidig kavaljer. Undvik att trampa honom på tårna, bete dig inte som en jönsig nykomling. Med andra ord, bromsa inte till för att skicka sms i tunnelbaneuppgången, se dig för när du korsar cykelbanor, ställ dig inte uppströms för att roffa någon annans taxi, stå inte still på vänster sida i rulltrappan, gå aldrig fler än två i rad på trottoaren och blockera för guds skull inte andra fotgängare när du måste stanna och titta på något. Se till att New Yorkarna själva inte ”new-yorkar” dig. De är otåliga, det finns inget som irriterar dem mer än folk som är i vägen. Det, och idioterna som ständigt jagar det nya, hippa, glittriga. Vi som har bott här länge sörjer gentrifieringen och klagar högljutt, ”kvetch” heter det på jiddisch, ett onomatopoetiskt verb som sanna New Yorkbor använder flitigt. Vi kvetchar om att det nötta, genuina tvingas maka på sig till förmån för haussade, kromade nyheter. Så gör oss en till tjänst, om du passerar en sjavig gammal sylta eller en specialbutik som ser ut att halta, titta in och lätta på plånboken en gnutta, hjälp oss att bevara lite av det härligt skavda.

    Förra årets många tragiska förluster sved. De Robertis Pasticceria, det legendariska, italienska konditoriet som öppnade 1904 sålde sin sista cannoli precis innan jul, nu ska där bli ett bagelbageri. Pearl Paint, Canals Streets mecka för konstnärsmaterial kastade in målarduken efter 81 år, den rangliga pärlan håller på att rivas, innan du hinner hit har det byggts lyxlägenheter på samma adress. Dito gäller bowlinghallen från 30-talet bortom Union Square. Edison Café, tidskapseln vid Broadway som serverade kycklingsoppa och bastanta mackor till skådisar och teaterrecensenter förlorade nyss sitt hyreskontrakt, till och med borgmästaren försökte att rädda denna institution. Men när en hyresvärd kan få ut tio gånger så mycket pengar för lokalen är det lätt att förstå varför klassikerna stryker med.

    Alla (utom hyresvärdarna) håller samman i New York – ytterligare en hemlis som besökare liksom hitflyttade raskt bör lära sig. På min gata skymtar jag ibland en galenpanna i rullstol, hennes ben är lindade med tidningspapper och gaffatejp, hon tar spjärn med fötterna, rullar baklänges mitt i gatan och använder en handspegel för att navigera. Hon är kompis med mr Home Dentistry, Charlie, även känd som borgmästaren av Henry Street. Han är halvt hemlös och har en sockerbitsstor plastbit i munnen där det en gång i tiden satt tänder. Charlie är en väderbiten före detta pundare, hela kvarterets angelägenhet, han får en ärvd tröja när det är kallt, en flaska vatten när solen steker, ibland ger jag honom en smörgås och en kopp kaffe från den sunkiga bodegan på hörnet. När kineserna firar nyår besöker jag tvättomatens kantonesiska ”wash-and-fold”-tant och önskar gott nytt – gung hai fat choy! – med en chokladask. Det tar inte lång tid att bli hej-och-du med grannskapet, det enda som krävs är en vänlig gest. Snacka väder och vind med gubben i grönsaksdisken och han lär snart spara de bästa avokadorna åt just dig, dricksa generöst på ditt lokala schapp och bartendern kommer se till att du aldrig går törstig. Det där med dricks är viktigt, servispersonalen överlever på din dricks, deras grundlön ligger på cirka fem dollar. Om du är osäker är det bara att dubbla momsen på notan, det brukar anses som en rimlig summa. 20 procent gäller överallt annars.

    En sak till: öppna munnen! Säg ifrån om du inte är nöjd med servicen, hojta till om någon trängs i tunnelbanan, ryt om cykelbudet kör på dig, ryt ännu högre om taxichauffören tar en omväg och starta gärna bråk med korkskallen som stannar mitt på trottoaren för att plåta Empire State Building. New York lockar fram en frispråkighet, på både gott och ont. Du blir inte en äkta New Yorkbo förrän du har haft en ”Hey, I’m walking here”-ordväxling. Jovisst, jag har sett eleganta Upper East Side-tanter svära likt hamnarbetare, jag har själv gjort det, alla gör det. New York är en skitig, kaotisk metropol, stundom fylld med runda ord och kantiga gester.

    På sistone har det haglat svordomar över att Streit’s Matzos snart också kommer att läggas ner. USA:s sista familjeägda matzabageri, har i fem generationer bakat osyrat bröd i en rucklig byggnad på Rivington Street, vägg i vägg med hippa barer och en boutique som säljer gympadojor med samlarvärde. Just Lower East Side håller på att förändras väldigt fort, men där finns fortfarande ett antal klassiker att upptäcka innan de kanske, eller kanske inte försvinner. Härmed följer en kort guide till de gamla arbetarkvarterens beprövade, blingbefriade godbitar. Helt utan någon som helst fallande ordning. För prydligt räcker ju inte.

    För fler tios till New York: spana in vår cityguide dit. 

     

  • Redaktionens favoriter i New York

    Redaktionens favoriter i New York

    Hotell i New York

    Besöka ett travmuseum, bara vara på en biergarten eller jazza runt i Harlem? Det här är vad vi på redaktionen gör när vi besöker New York – och inte tycker att du heller ska missa. 


    Foto: Ellen Jurell

    Ellen Jurell, marknadschef:

    – jazzar runt i Harlem
    En otroligt charmig och lagom ruff jazzklubb i Harlem där man känner sig som hemma direkt. Där en kurvig ”big mama” kramar om en med ett ofantligt brett leende och serverar tokbillig soul food på uteserveringen med kulörta lyktor. Där 80-åriga tanter och gubbar dansar improvisationsdans med enorm känsla framför jazzbandet. Lite tudelat delar jag med mig av denna pärla – så genuin att den ska delas varsamt. Men själen i klubben är att alla är välkomna, oavsett ålder, hudfärg, koll på jazz eller inte, och därför ska den upptäckas.
    www.yelp.se/biz_photos/american-legion-post-398-new-york
     


    Foto: www.harnessmuseum.com

    David Grudd, redaktör

    – besöker ett travmuseum
    Hippa barer och trendiga restauranger i all ära. Nästa gång jag åker till New York beger jag mig genast därifrån. Någon timme norr om Manhattans hets och larm ligger den lilla staden Goshen och det är inte vilken liten stad som helst. Där ligger nämligen The Harness Racing Museum & Hall of Fame, travmuseernas travmuseum (de är dock inte särskilt många till antalet, ska sägas). Mängder av unika bilder och föremål utlovas, däribland en modell av självaste Hambletonian, alla travhästars urfader. Det ni.
    240 Main Street
    Goshen, New York 10924
    www.harnessmuseum.com
     


    Foto: Istock

    Linda Larsson, webbredaktör

    – turistar runt på konstmuseer
    Turistigt som sjutton men MOMA i New York är fortfarande ett måste om du är intresserad av modern konst. Jag är generellt inget stort fan av att gå på museum, jag gillar mest att sitta och dricka kaffe på ett fik och spana in alla människor som passerar förbi men konstmuseer är undantaget. På MOMA strosar jag runt i timmar och drömmer mig bort.
    11 W 53rd Street
    www.moma.org
     


    Foto:Istock

    Kajsa Beausang, chefredaktör

    – bara är på en Biergarten
    På sommaren gillar jag Biergarten vid hotellet The Standard, under uppgången till the Highline i Meatpacking District. Här finns en mysig uteservering med långbord, ölstop stora som i Bayern och någon slags uniform i folkdräktsromantisk, modern tappning på serveringspersonalen. Ett skönt stopp en solig eftermiddag. Jag som inte ens gillar öl. Men jag gillar att vara där.
    848 Washington at 13th street
    www.standardhotels.com/new-york/features/biergarten

  • Tips: 6 bra Instagramkonton från NY

    Tips: 6 bra Instagramkonton från NY

    Vi tipsar om 6 bra Instagramkonton att följa om du drömmer om New York.

    Text: Linda Larsson

    Hotell i New York

    @new_fork_city

    Hitta inspirationen till vad du ska äta när du kommer till New York. Men är du hungrig så undvik det här kontot. NewForkCity startades som ett high school-projekt av Natalie Landsberg, Gillian Presto och Emily Morse. De går på college nu. De har fortsatt att äta. Och Instagramma om vad de äter. 
     

    @humzadeas 

    Följ det här kontot för svindlande vyer över städer och platser runt om i USA – men framförallt över New york där den före detta skatearen Humza Deas är född, uppväxt och bofast.

     

    @foodbabyny

    När New York-bon och fotografen Mike Chau blev pappa föddes också ett Internetfenomen. Han, som annars för det mesta oftast fotade mat, beslöt sig nämligen för att sonen också skulle vara med framför kameran.

     

    @ettannatnewyork

    Den svenska bloggen som blev en hypead guidebok och såklart: finns även Ett annat New York också på Instagram. 

     

    @enannandelavnewyork

    Anders Öhrman, som jobbar som chefredaktör på tidningen QX, älskar West Village. Gör du också det är det här kontot att följa. Dröm dig bort till New Yorks mysigaste kvarter.

     

    @humansofnewyork

    Kontot alla talar om. Humans of New York startade som ett fotoprojekt 2010 av Brandon Stanton. Tanken var att fota 10 000 new york-bor och någonstans under vägen började han sen göra korta intervjuer med de han fotade och välja ut citat som på något vis berättar något om bilden – eller personen – i fråga. Just nu är dock inte fokus New York, Brandon samarbetar för tillfället med ett center för cancersjuka i New York för att ge en röst och en bild åt de som drabbas av sjukdomen.

     

  • New York – ett resereportage från 1982

    New York – ett resereportage från 1982

    Hur har New York förändrats sen 1982? Vi återpublicerar RES första reportage om The Big Apple. Då var det en baktalad och besudlad stad och folk var rädda för att åka dit enligt RES New York-reporter Bobo Karlsson. Att åka till New York på semester var allt annat än självklart.

    Text: Bobo Karlsson
    Från RES septembernummer 1982. Foton: Hasse Persson.

    Hotell i New York

    “Cigarren i hans mun är av den rätta stora nästan obscena sorten. Hans taxi mörbultad och nedsutten. På licensskylten framme till höger urskiljer jag ett östeuropeiskt namn med judisk anstrykning. Håret är grått och lite intellektuellt vilt. Näsan talar för sig själv. Som alltid blir det rött ljus. En annan skraltig gul taxi glider upp lite vårdslöst och oförskämt nära. Luften dallrar av klibbig värme. Stämningen är härligt nära vansinne. Den andra chauffören slänger sitt rastahår i takt med bongo bongo-trummor. Hans hy är chokladbrun.

    Plötsligt ryter min äldre chaufför genom de nervevade rutorna. “Du din dj-a svarting, fanns det inga bilar på din paradisö? Stick tillbaka och dansa barfota. Du ska ha sand under fötterna, inte en gaspedal”. Själv kryper jag ner för att slippa hamna öga mot öga i backspegeln. Men den paranta oberöra damen som läser Wall Street Journal i den andra taxin dämpar min rodnad. Så fräser plötsligt Jamaicakillen tillbaka “och jag som trodde järnridån höll såna snikna, gapiga typer som du borta från Amerika. Att du inte drar till Israel och kör stridsvagn”. Sen brister deras två buttra pokeransikten ut i varma flin. De bestämmer träff på en coffeeshop. Båda kör för samma taxibolag i Brooklyn. Och är dödspolare”.

    Första gången i New York väntar sig många stål och betong, en plastig kommersialism och allmän girig kapitalistisk anda. Vad annat kan denna världens metropol, som till råga på allt ligger i Amerika erbjuda? Och visst är husen höga och armbågarna vassast. Men ändå känns människorna ofta som av mer kött och blod än någon annanstans. Även husen tar ut svängarna och man fylls med värme. Även när de skuggar skönt i hettan.

    Det är inte krass materialism man möts av. Det är snarare vad den “amerikanska drömmen” förvandlas till när den överförs av “civilekonomer med tysk perfektion” till Europas alla hörn. Här är drivkraften mänskligt ärligare. Tron på att lyckas, att bli någon, att förändra både sitt och andras liv, är motorn och moroten. Tilltron till det egna jagets möjligheter får nästan en “religiös” prägel. Ibland framstår stan som ett extatiskt “frälsningsmöte”. Att vara tvivlare eller negativ i detta hänryckta samhälle leder omedelbart till att man hamnar utanför, halkar efter, blir satt på undantag. Och antalet desertörer är få.

    Den “amerikanska drömmen” kan vara olika stark. De små drömmarna är kvar i hembygden. Och med hembygd menar New York både den amerikanska landsorten och Europa. De stora drömmarna dras hit till den mest spännande tårtbiten på vår jord: Manhattan. Nästan varje showben som lyfts rycker lite av Broadway, varje röst som höjs har en längtan till Metropolitan, Wall Street är symbolen för varje bankman och börsmäklare, varje reklamman ser en storebror i Madison Avenue, en ishockeyspelare drömmer om Madison Square Garden, konstnärer blir världsnamn via SoHos gallerier. Och en fotomodell i Paris har inte lyckats förrän hon fått jobb i New York.

    Som för att befästa alla myter och drömmar är förstås gräddan av världens mediaindustri centrerad till denna lilla ö. En succé i ett annat land blir ofta en angelägenhet. Här blir det lätt att erövra världen. “When you’ve made it here, you’ve made it everywhere”. 

    Och det är som alla tar ut svängarna. Alla vill vara “proffs”; budkillarna, sekreterarna, taxichaufförerna. Det är en stad där de flesta känner sig som mest hemma på jobbet. Ett eldorado för den som tycker att “det är en ädlare konst att bygga torn än klippa gräsmattor”.

    Det ger en vitalitet åt New York. Man känner en elektricitet i luften när man närmar sig stan. Den som blir stressad i en alltför harmonisk miljö blir istället lugn och laddas av ny energi. Det är som om “förstoppningen” släpper.

    En engelsman åker inte gärna till Paris, en parisare undviker London. Men de kan båda mötas på Manhattan. På så sätt har New York blivit möteslats och handelshus. En brygga mellan två kontinenter. Vår tids Konstantinopel eller Venedig. Som så ofta då det handlar mer om affärer än kultur, mer om i dag än i går, så är det en öppen och osnobbig miljö. Man får godkänt bara man visar sin vilja och “står för sina byxor”.

    “Jag hoppar in i en taxi för att bege mig till ett party i de italienska kvarteren. “Grääänd (Grand) Street” bräker jag på bredast möjliga amerikanska. Ingen reaktion. “Graaaand” försöker jag, very British indeed. Ingen reaktion. “La grande, Grande, il Grande” viftar jag latinskt med armarna. Då vänder han sig om med världens bredaste leende och säger “Moi, Martinique tooo days agoo. First street, second street, trois street. First avunue, second avenue…”

    New York lever i nuet mer än någon annan storstad. Man skriver sin historia i dag. Här behövs ingen falsk nostalgi eller patetiskt gnäll om att det “var bättre förr”. Kanske just för att en så stor del av livet är precis som förr. För samtidigt som nya hus energiskt klättrar mot skyn och dagens nycker hysteriskt trumpetas ut, så grips man hela tiden av hur gammalt New York är. Man stöter här på både butiker och varor som gått ur tiden i hela det Europa som leker Amerika. Men här, där man månar om sina rötter, finns förstås spåren av den gamla världen som tydligast. Orubbligt lagar man sin mat, talar sitt språk. Små butiker och personlig service är en självklarhet, hembärning likaså.

    Tack vare dessa “etniska” grupper är New York än idag invandrarnas huvudstad och hemstad. Deras sätt att kommunicera mellan ett polskt och italienskt kvarter har berett väg för den franska och brasilianska banken. Här i ingenmansland blir internationalismen förverkligad.

    Ingen stad är mer “mammas gata” för utlänningar och människor i “transit”. Och ju mer chauvinismen runt nationalstaten ökar, sen må det vara i Sverige, Frankrike eller USA, ju bättre tycks New York må.

    New York är en stad där det avvikande ofta blir det normala. Ingen grupp dominerar riktigt över den andra; ogifta, puertorikaner, rika, homosexuella, judar, fattiga. Alla går att räkna i miljoner, alla blir som stora minoriteter. Kanske är New York den enda stad på vår jord där den grupp som normalt styr och ställer – den vita medelklassfamiljen- inte har makten. Det ger staden en unik puls, ett unikt liv. Det får människor som annars skulle gömma sig, att leva upp och leva ut. Det rätar ut krökta ryggar och böjda huvuden. Andra packar väskan.

    “Snöblasket vräker ner utanför bilen. Taxichauffören verkar butter. Han har inte sagt ett ord sen La Guardia-flygplatsen. Knappt har bilen hunnit upp ur Midtown-tunneln  förrän det blir rött ljus i korsningen. Plötsligt står de där, ett gäng utan skor på fötterna, barfota i kylan och snön. De tillhör någon fanatisk sekt. Spontant råkar jag yttra något om “konstigt”. Chauffören får ett utbrott, vänder sig om och skriker rakt i ansiktet på mig att han inte kan se något konstigt i att de är barfota. “Du är ju barhuvad” väser han irriterat. Senare skulle jag lära mig att det bara är att dra igen mellanruffen och skrika fuck off.”

    Stora städer har alltid en dag. New York är en av de få som kan skryta med en natt. Här är man i gott sällskap med Barcelona, Paris och Rio. Städer med ett snörpt nattliv är ofta förtryckta av militärjuntor, fackföreningspoliser eller politiska präster. Städer där natten är utan slut domineras ofta av sömnlösa, rastlösa och nyfiket sökande människor.

    Men med nattliv menar New York inte bara den trägna skara som klockan fem på morgonen jagar vidare till nästa nattklubb. Det är den nattöppna bokhandeln där man tummar på en Kafka eller en Koszinski medan Mahler masserar örat. Man köper sin morgontidning nere på hörnan när den är tryckt och läser i lugn och ro istället för att plågas tidigt i ottan. Mellan halv två och halv tre går nattens stora Nightly News med tv-nyheterna från hela världen för oss som började jobba klockan 19 och var ute och åt middag klockan 23.

    Beroende på vilket humör man är på kan man ty sig till sin form av storstadsmusik. Jazzen som mer än något annat romantiserar allt det urbana. Pianobarerna vars bitterljuva melodier stryker ensamheten medhårs och får alla att ta ett glas till med ett snett leende. Discomusiken som för några timmar får alla att tro att de har roligast i världen. Den senaste rockmusiken som ger en ny generation känslan av att nu ska nog allting ändras. Salsan och soulen som vibrerar allt hårdare och snabbare av “street smartness” än de släpiga takterna från södern och hemma-öarna.

    Men våldet då, undrar många. Skräcken runt New York har många myter och tabun i sig. Brutaliteten och äventyret lockar många likaväl som Amazonas eller Himalaya. Och om det blev en lugn och harmonisk stad skulle förmodligen mycket stanna av. Dantes Florens och Shakespears London var sin tids farligaste städer.

    Men mycket av skräcken är producerad av en primitiv och cynisk journalistik. Och amerikansk tv har samma krassa drivfjädrar som kvällstidningar och herrtidningar. Dreglande pennor och kameror som gör vad som helst för pengar pruttar ut sina knäck med ett högre tempo än någon annanstans.

    Att sitta på sitt hotellrum i New York och titta på tv kan göra den mest garvade skräckslagen. Den som har lite förnuft och rtt instinkt beger sig istället ut på stan.

    “Två svenska läkarfruar har precis checkat in på Hilton. De ser fram emot teater, muséer, shopping. Men efter alla varningar och förmaningar om “akta er, tala inte med främlingar, öppna inte dörren och råkar ni illa ut: säj inte emot” så är hjärtat i halsgropen. Precis när de fått nycklarna, klivit in i hissen och dörrarna ska stängas så kliver en stor – och självfallet svart man – in med en stor hund. Hissen startar. “Sitt” säjer han hårt och de två svenskorna slänger sig ner på hissgolvet. Sakta men säkert inser de att det var hunden han talade till. Generat kryper de upp längs hissväggen. De går av. Naturligtvis går han av på samma våning och frågar “Vilket rumsnummer har ni?” “3014” stammar den ena fram i ren skräck. Inne på rummet blir hon utskälld av vänninan. “Varför lämnade du ut rumsnumret? Nu kommer han i natt. Vi kommer att bli våldtagna.” Efter en sömnlös, skräckfylld natt rullar rumservice in i en icke beställd generös frukostbricka med en stor blomsteruppsättning. På ett litet kort står det “Förlår om jag skrämde er. Harry Belafonte”.

    New Yorks myller av olika nationaliteter, raser och livstilar gör att alla kan känna sig som hemma. Det är en av de få städer man inte behöver vara turist i. Via filmduken och TV-rutan blir också mycket ett bekräftande av det man redan har sett. Något som de flesta tycks trivas bättre med än det helt nya, helt okända.

    Men att det är en baktalad och besudlad stad drar också sitt strå till stacken. Fördomsfyllda skriverier och jargongfylld våldspropaganda gör de flesta positivt överaskade vid ankomsten. Paris som alltid omhuldas som charmen och skönheten själv är utsatt för motsatt reaktion.

    Det är väl bara att hoppas att de här raderna inte varit en lovsång som berövat glädjen från någon. Men vi som bor här är knappast att lita på. En tid på en mindre semesterort får ofta kallsvetten att bryta fram. Och en vecka i en mer välansad storstad väcker längtan efter den grå inpyrda smutsen och doften av sopor.

    Mer om reportaget och personerna bakom

    Texten, och de bilder som syns på de avbildade uppslagen, är från Bobo Karlssons och Hasse Perssons bok New York, New York (Prisma 1980). De utkom 1984 även med boken Drömmen om Kalifornien (Prisma), som resulterade i ett flertal artiklar i RES om Los Angeles och San Francisco – plus Las Vegas. Bobo Karlsson utkom nyligen med Urban Safari (Norstedts 2009, pocket 2010, 2011) om tolv storstäder. Urban Safari.2 om tolv andra storstäder utkom 2013 (Norstedts, pocket 2014). Bobo Karlsson medverkar även i Svenska Dagbladets resebilaga söndagar. Hans nya krönikor ”Urban observatör” på finanssajten Realtid.se är redan kult.

    Hasse Persson utkom nyligen med sin ‘artbook’ Studio 54 (Max Ström 2014). Läs mer om boken och om Hasse här eller på engelska: här.