RES chefredaktör Viggo Cavling är på höstlov – i form av träningsläger på Apollos mest kända träningshotell, Playitas på Fuerteventura. Här lämnar han dagliga rapporter om vad som händer på resan.

Dag 8: Fredag 1 november

Skriver de sista raderna i denna dagbok ombord på BRA-planet. Det är trångt, men stämningen är god. I kön när vi gick ombord hamnade vi framför en familj som träffade på resan ner. De var fortfarande tacksamma att jag och Ib skilde oss så att de kunde sitta tillsammans i kabinen. 

Har redan fyllt i en enkät om resan och tackat nej till att svara på två. Tänker att jag har ju denna dagbok som ska fyllas med åsikter. 

Är inte helt säker på att träningsläger på semestern är min grej. Men det är ingen kritik mot Apollo Sport eller Playitas, alla hotell kan inte vara för alla. Jag tycker det är modigt att skapa en resort som är hundra procent dedikerad till människor som vill motionera, antingen stenhårt eller bara lagom hårt. Det faktum att det finns gott om aktiviteter gör att livet med en brådmogen tonåring som annars kan stirra på mobilen i många timmar i sträck mer uthärdligt. Jag är inte säker på att det hade varit lika lätt att lura med min son till ett helt vanligt charterhotell. Vidare är det säkert bra för mig att genomlida en vecka med konstant träningsvärk. Det kan säkert motivera mig att springa fler varv runt Flatensjön när jag är hemma i Sköndal. Och att jag når mitt mål att springa midnattsloppet på under 60 minuter nästa år. 

Och med dessa rader tar jag lite helg. I morgon lördag möter mitt Malmö FF Hammarby på 3-arena. Det ska bli kul att titta på de svenska mästarna i fotboll. 

PS: Har testat ett par nya JBL-öronpluggar på resan. Uppdraget var att testa dem tillsammans underhållningssystemet på flyget, men något sådant finns inte på BRA:s plan till Kanarieöarna. Dock funkar lurarna bra. Det är ungefär som att äta gåslever för första gången efter ett tidigare liv med leverpastej. Det kommer med andra ord att bli svårt att gå tillbaka till de billigaste öronpluggarna på Kjell&Co.

Dag 7: Torsdag 31 oktober

Tar en eftermiddagskaffe med Mario som arbetat på Playitas i 18 år i olika roller. Sedan några år är han högste chef. Han är från Argentina, men flyttade till Europa när han var 21 år. Nu ser han ut att vara i min ålder, alltså plus femtio. 

Han undrar förstås vad jag tycker om hans hotell. Jag svarar att rummen funkar fint och att anläggningen är fräsch, men sen kan jag inte låta bli att nämna logistiken i matsalen… 

Mario säger att detta är ett stort problem. Efter pandemin har det kommit nya lagar som gör att anställda inte kommer till jobbet. De får lov att vara hemma och ta hand om sjuka anhöriga utan att meddela detta förväg. Förr kunde de anställda jobba långa pass, 10-12 timmar i sträck om de ville, men det är numera förbjudet. Det behövs fler händer som arbetar i service, köket och med housekeeping, men det finns inga, förklarar Mario. 

Förra året kom det 1,3 miljoner turister till Fuerteventura, dessa sprids över ett femtiotal större hotell varav Playitas är ett av de största. Här finns runt 450 rum, lägenheter eller villor att bo i och drygt 1300 bäddar. 

Vi pratar om katastrofen med skyfallet i Valencia. Mario berättar att man varit med om något liknande vid massiva ösregn på Fuerteventura. Detta är dock mycket ovanligt. Det var under ett av dessa som området fick sitt nuvarande utseende. Jord åkte ner från berget förstörde delar av anläggningen. Numera har man byggt en ny ravin som gör att när det regnar floder nästa gång kommer jorden från bergen att ledas runt resorten. Avgörande för att förvandla hotellet till en av Europas ledande sportanläggningar var byggandet av den olympiska poolen och dess placering mitt i anläggningen. 

Mario berättar att personalen som arbetat på andra hotell blir förvånade när de kommer till Playitas eftersom gästerna här har andra vanor. På nyår är folket uppe till midnatt och tittar på fyrverkerierna, sen går de och lägger sig kvart över. Nästa morgon går de upp tidigt och tränar. På andra hotell är det fest hela natten… 

Jag tar följaktligen seden dit jag kommit och kör ett Tabata to hell-pass före lunch. Det är sjukt svettigt i solen och jag tror att jag ska svimma när jag kör burpees, men sen sänker jag takten något och stannar vid mina sinnes fulla bruk. Jag stapplar ut efter träningspasset efter en sjukt intensiv halvtimme. Efter lunchen kör jag en halvtimme på roddmaskinen i gymmet och lyssnar på USA-podden. Det är en svindlande tanke att Donald Trump om mindre än en vecka kan vara världens mäktigaste ledare. Jag är övertygad om vi kommer att klara detta, men det kommer inte att bli lätt. 

I morgon är sista dagen här på Playitas. 

Dag 6: Onsdag 30 oktober

Idag blev charterresan som en helt vanlig charterresa. Vi var på en katamaran och såg människor som rökte och hade ett BMI som var över 25. Ja, det fanns till och med dem som såg ut att vara över 30. Och tänk, de såg lika lyckliga ut som alla andra människor som var på båten.

Vi körde runt och letade efter delfiner en stund, tyvärr utan framgång och sen ankrade vi upp nära kusten för lunch, bad och snorkling. Det bjöds på paella och man fick dricka så mycket öl och sangria man ville. Vattnet är svalkande vilket innebär att man inte vill ligga i för länge. Men det är ändå härligt. Älskar att bada havet. När vi skulle hem lyckades vi (jag) hoppa på fel charterbuss och hamnade på sydspetsen. Där åt vi middag på Burger King. Det måste vara världens sämsta snabbmatskedja. Av någon anledning hamnar jag alltid på Burger King när jag far vilse. 

Det kostade 72 euro att ta en taxi hem. Vi åkte med en vänlig kvinna som körde som en galning. 

Idag är planen att skriva på min roman och köra 30 minuter tabata klockan 12. I morgon är sista dagen på Playitas träningsläger. 

Dag 5: Tisdag 29 oktober

Vår cykelcoach är från Tyskland och undrar hur man förvarar brieost bäst i kylskåpet. Han skrattar mycket och tycks helt obekymrad av att trampa snabbt upp för berget bakom Playitas. Jag blir däremot så trött av uppförsbacken att jag nästan spyr. Det är en av nackdelarna med att alltid köra med elcykel i Stockholm. Man glömmer liksom bort hur det är att bli svettig av att kämpa på två hjul. Men det är kul också. Det blir ett vansinnigt fint flyt i nedförsbackarna och det är häftigt att ta sig fram på smala grusvägar mitt i öknen. Vi hojjar i två timmar och sen sover jag middag en stund innan lunchen. 

Städerskan har varit här och bäddat sängar, torkat golvet och tömt skräp. Nu ser vårt rum inte ut som en drängstuga längre. 

Hela anläggningen är fräsch trots knappt 20 år på nacken. Vårt rum funkar fint för mig och min son. Det enda jag är skeptisk till är den lövtunna skjutdörren framför toaletten. Det gör att inget är hemligt i hemlighuset. Det bästa är utsikten från balkongen på eftermiddagen, då skiner alltid solen och vinden bedarrar.  

På kvällen lämnar vi området och går till den närmaste byn 1200 meter bort och äter middag på Casa Victor. Jag tar förstås den lokalt fångade fisken och det blir en maffig vit historia. Ib äter bläckfisk som jag förstår kommer fryst till restaurangen. Här funkar dryckesbeställningarna förstås suveränt. Det är svårt att kombinera megabuffé med bordsbeställningar.  

I morgon blir det båtutflykt på havet. Härligt.

Dag 4: Måndag 28 oktober

I dag åt jag lunch med Kitty som är ansvarig för träningsprogrammet här på Playitas. Hon är född i Nederländerna och har jobbat för resorten sedan i april förra året. Min första fråga var förstås om hon verkligen heter Kitty på riktigt. Hon intygade att det var ett av hennes fem förnamn. Jag åt en ceasarsallad i Bodegan som ligger bredvid hennes lilla kontor. Hon drack bara en Cola Zero. Jag drack två. 

Det är alltså Kitty som bestämmer innehållet i appen Playitas där man kan välja mellan ett femtiotal aktiviteter varje dag. Jag undrar varför man inte kan boka passen i appen utan måste gå till en butik och bli uppskriven på ett papper. Hon förklarar att app-bokning är på gång. 

– Det har jag sagt sedan dag ett. 

Jag tar upp min kritik av logistiken i matsalen och hon lovar att prata med Food and beverage-chefen. Det är fullsatt på resorten vilket innebär att vi är 1300 personer här. Det märks inte när man tittar ut genom fönstret och spanar in alla träningsplatser, men det märks i restaurangen, säger Kitty. Det är högsäsong nu med tre veckor av höstlov i Norden.

Kitty säger också att det ska finnas något för alla och att det är till The Wood Box som de vill träna styrka ska gå. Själv leder hon ett pass i veckan själv, en timmes cykling. Men skulle någon av de andra ledarna bli sjuka rycker hon in. 

– Jag är alltid plan B. Vi vill inte ställa in och göra våra gäster besvikna.

Hon försökte locka till mig sitt cykelpass, men jag har som bekant redan bestämt mig för att dansa till Spice Girls, Nsync och Backstreet Boys idag. Försöka dansa är förstås mer korrekt. Passet leds av en tunn tjej som har så mycket entusiasm att man bara måste dansa som besatt. Denna gång är det tjejer från 12 till 82 år i The Sport Zone plus ett gäng pappor som strålar likt solar när de tittar på sin partner och sina barn. Extatisk dans utan krav är ren lycka.

På kvällen ser jag MFF vinna sitt 24 SM-guld. Härligt att TV4 Play funkar på Kanarieöarna. 

Träningsvärken är under kontroll. I morgon blir det mountainbike för hela slanten. Alltså 41 euro.

Dag 3: Söndag 27 oktober

När jag skriver detta har jag träningsvärk i stora delar av min kropp. Axlar, ben, rumpan och överarmarna är speciellt utsatta.

När jag intervjuade Apollos sportchef Daniel Giray för några veckor sedan skilde han på vanliga motionärer och elitmotionärer. De senare är sådana som springer maraton på runt tre timmar. Eller kör ett triatlon. Eller ja, är besatta av att träna och hellre sitter på en träningscykel än myser i soffan med sin partner. Problemet när jag inte har min partner med på denna resa är att jag får för mig att jag är en elitmotionär och anmäler mig till pass som jag borde avstå från. Att bara hänga vid poolen är lite för banalt för min självbild.

Men det är många som gör detta, bland annat min son som trivs utmärkt på en solbädd tillsammans med Sally Rooneys senaste bok Intermezzo. Han följde klokt nog inte med mig in i the Wood Box där jag körde ett pass kallat typ Bodypump. Man skulle träna tillsammans med en skivstång och trots att jag tog de minsta vikterna som gick att hitta har jag alltså ont i hela kroppen. 

Vad har mer hänt här? Vi badade i Atlanten. Det var svalkande. Jag har testat poolen, det var också svalkande. Jag har inte vågat hoppa ner i den olympiska poolen, det känns som den är reserverad för de så kallade elitmotionärerna. Jag har beundrat väggen med alla kändisar som varit på Playitas. Jag har tittat på senaste säsongen av Lincoln Lawyer. Den får fyra i betyg. Två mord och ett självmord på tio avsnitt är lagom på höstlovet.  

I morgon blir det ett nytt äventyr. Då ska jag testa att träna till boyband hits. Jag gissar det blir jag och 49 tjejer. Och ja, kanske några bögar också. En sak är säker, elitmotionärer är alldeles för fega för att testa detta. 

Dag 2: Lördag 26 oktober

Det är två ljud som är dominerande på Playitas, vinden från havet och rösten i en stor högtalare som manar på en grupp som går ett pass. Jag har alltid haft svårt för att träna i grupp. När det skapas ett kollektiv vill jag vara i ledningen. Jag vill vara bäst. Men när jag går ett träningspass så är jag alltid bland de sämsta. Jag har svårt att röra mig i takt med musiken och tittar ofta på andra för att göra rätt och då kommer jag efter kollektivet och ser ut som en fjant. Jag har haft dålig motorik sedan barnsben och blev alltid vald sist när det skulle spelas bränn- och fotboll i skolan.

Men jag är inte på Playitas bara för att ha roligt utan för att ha något intressant att skriva om och därför gick jag på ett Body Combat-pass. Boxning i alla dess former utlovades liksom karate-rörelser och Capoeira. Allt enligt devisen att äventyret börjat utanför comfortzone.

En kvinna från Brasilien leder gruppen som består av människor från 15 till 75 år. Jag står i utkanten och kan konstatera att jag inte är ensam om att inte smälta in i gruppens kollektiva rörelse. Jag hoppar inte exakt när alla andra hoppar, men jag hittar min svettiga väg genom passet på 50 minuter och när det väl är slut infinner sig en eufori som känns religiös. Jag förstår att det var på gymmet som kronprinsessan Victoria hittade sin prins. Och vad det gäller att följa gruppen så lärde jag mig på ett Friskis & Svettis pass för många år sedan av Johan Holmsäter som grundade rörelsen F&S att man inte behöver följa ledaren slaviskt. Det viktigaste är att hitta egen rörelse och njuta av den.

Nu över till ett annat ämne. Jag är mycket missnöjd med logistiken i restaurangen. Det är nästan omöjligt att få något att dricka. Det saknas alltid glas på borden, karafferna med vatten är ständigt frånvarande och när jag vill beställa ett glas vitt tar det sjukt lång tid eftersom jag först måste ropa till mig en servitör. Sen beställa och sen efter en stund kommer någon med en flaska vin och häller upp några droppar i ett glas. Beställningen görs i servitörens mobil och även den är långsam som en snigel. Jag ser som ni förstår inte många som dricker vin på middagen och jag är den enda på hela Playitas som dricker öl till lunchen. Detta kan beror på att alla är nykterister eller på att logistiken i matsalen har förbättringspotential…

Dag 1: Fredag 25 oktober

Säg Arlanda och RES chefredaktör, alltså jag, osäkrar min revolver. Ja, jag vet att vapen och flygplatser är ett big no no, men en liten parafras på ett välkänt citat är aldrig fel. Arlanda är och förblir det bästa argumentet för att stanna hemma. Vi kör en gåta, också. Vad är det som går och går och aldrig kommer till gate? Svar passagerarna på Arlanda. 

Checkar in i terminal 5. Kön till BRA:s desk är lång eftersom det bara är två personer som jobbar där. En tredje dyker upp efter en halvtimme. Alla tre förenas i en stor gäspning klockan 06 på morgonen. I kön står barnfamiljer, par i alla åldrar och jag med min egen tonåring, Ib 17 år. Stämningen är förväntansfull som alltid på chartersemestern. Efter den rappa säkerhetskontrollen tar vi en snabbfrukost på Pontus La Girafe i Arlandas nya träveranda. Frukostvärdinnan skiner upp när min son berättar att han extraknäcker efter skolan på Pontus Catering. 

– Då måste ni få tillbaka pengar, han har ju personalrabatt. 

Det slutar med att vi tar en extra fruktsallad i stället. 

Frukosten, en kaffe, juice och en macka kostar 98 kronor. Det tycker jag är ett helt okej pris på världens dyraste flygplats. 

Vi vandrar bort till Terminal C. Det tar förstås extra lång tid eftersom ett av rullbanden under Skycity som vanligt är sönder. Tänk att något som installerades för bara två år sedan så ofta går sönder. Det är lätt att identifiera charterresenärerna, de strövar fram lika långsamt som vanliga affärsresenärer springer i korridorerna. 

Väl vid gate 41 vill jag förstås ladda min telefon, padda och dator, men precis som förra gången när jag var här innan sommaren fungerar bara hälften av eluttagen. Att elen är “grön” gör inte irritationen mindre. 

I kabinen hamnar jag bredvid en kvinna som förklarar att jag inte får använda mer än hälften av armstödet. Hon vill absolut inte att någon ska röra vid henne, det finner hon “mycket obehagligt”. Det är svårt att sitta i ett fullsatt flygplan med 144 stolar utan att någon gång nudda en annan människa. Jag försöker att hålla mig på min kant, men misslyckas förstås och då hoppar kvinnan till ungefär som hon fått en elektrisk stöt. Sen byter hon plats med sin mamma och hon visar sig vara riktigt vänlig.  

Skriver min fredagskrönika till Travel News, lyssnar på podden “Always Take Notes”, läser om Hamas och Karl den XII och sover de dryga sex timmarna ner till Fuerteventua. Där hoppar vi på en orange buss som tar oss till Kanarieöarnas största träningshotell. Vår reseledare läser högt från ett papper om vulkanön vi befinner oss på. Detta är vindarnas ö. Landskapet på Fuerteventura påminner om Island, bägge platserna ligger mitt i en ocean, saknar träd och gräs. Utanför bussfönstret är marken brunsvart. Vi är i en öken. Alla byggnader och vägar känns utkastade i landskapet.

Playitas är ett gigantiskt resort med över 400 rum. Det finns två ställen man kan bo, mellan dem ligger den stora poolen och ett torg med ett snabbköp, restauranger, sportbutiken där man bokar alla pass och gymmet.

Detta är ett stort träningsläger. Alla går runt i träningskläder och ser mer eller mindre vältränade ut. När jag skriver detta efter ett dygn på Playitas har jag blott sett en person som röker och inte en enda människa som är överviktig.

Apollo samlar alla nyanlända klockan 18:30 i en bar. Vi får en fin dragning av ön. Vår söta guide kommer från Dalarna och pratar om Fuerteventura som om det är världens vackraste plats. Jag och min son springer en kort tur runt anläggningen och jag får genast ganska ont i vänster vad. 

All inclusive-restaurangen har en fantastisk buffé. Gillar speciellt den stekta fisken. Personalen springer runt mellan borden och plockar disk. Efter en stund får jag beställa ett glas chardonnay som smakar helt okej. Somnar efter tjugo minuter med Lincoln Lawyer. I morgon börjar äventyret på riktigt.