RES.se

Blog

  • Båtsemester – en oförglömlig upplevelse

    Båtsemester – en oförglömlig upplevelse

    Om båtsemester är någonting för dig? Självklart – att kryssa med en husbåt på fantastiska sjöar och längs vackra floder och kanaler lämpar sig för alla. Ingen licens eller tidigare erfarenhet krävs – båtlivet är något för alla. Kliv ombord nu!

    DENNA ARTIKEL ÄR EN ANNONS

    Allt du behöver veta visar personalen dig när du stigit ombord. En kort övningstur senare är du redo att åka – vart du vill och i den takt du önskar. Det är som är som att köra bil, fast enklare och betydligt roligare.

    Le Boat erbjuder det största utbudet av båtsemestrar i Europa för besättningar från två upp till tolv personer. På 16 olika destinationer finns båtar att hyra – båtar av alla dess slag, allt för passa just din smak och budget. Samtliga har förstås ett rymligt vardagsrum, separata hytter, varmvattensdusch och ett fullt utrustat kök. Dessutom finner du allt det där nödvändiga du behöver under din semester – allt från porslin och bestick till sänglinne.

    Upptäck de vackraste regionerna i Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, England, Skottland, Irland och Nederländerna från vattnet. Sjövägen närmar du dig de charmiga landskapen och pittoreska byarna på ett helt nytt sätt – ett sätt där dessa uppträder från sina allra bästa sidor. En båtsemester kan vara precis på det sättet du själv önskar – vilsamt eller actionfyllt, du kan stanna var och när helst du önskar och bestämma ditt eget schema. Lägg till vid stranden och ge dig ut på ett cykeläventyr eller stanna för en picknick, ett museibesök eller vinprovning. Insup den mysiga städernas lokala atmosfär, upptäck historiska monument och upplev kulturella specialiteter. Och innan du somnar i din bekväma hytt är ditt alldeles egna soldäck den perfekta platsen att blicka tillbaka på dagens höjdpunkter på med solen går ned i bakgrunden.

    Varje Le Boat-destination är unik och erbjuder något för alla.

    Frankrike: Här finner du nio lockande regioner att välja mellan – alla med sin egen, speciella karaktär. I Frankrike kan du se fram emot soldränkta vingårdar, pittoreska medeltida byar, det fantastiska franska köket och vin vart än du kommer.

    Tyskland: Dramatiska, sjönära slott, historiska städer, modern kafékultur, skyddade naturreservat och kristallklara sjöar. Tyskland är rena paradiset för alla historieintresserade, vattensportsentusiaster och naturälskare.

    Italien: Venedig och dess omgivande öar kommer att förtrolla dig med rik arkitektur, levande kultur och spektakulära vyer. Kombinera med de lantliga delarna i regionen Friulien och du har en semester du aldrig kommer att glömma.

    Belgien: Historiska monument, gotiska fasader och forntida städer. Allt det, och så den berömda belgiska chokladen och de vackra broarna, gör Belgien till en förtrollande destination som charmerar på många olika sätt.

    Nederländerna: Från Hollands och Frieslands floder och sjöar erbjuds vyer över vackra väderkvarnar, byar belägna vid vattnet, stora sjöar och färgstarka områden. Och missa inte en dagstur till livliga Amsterdam.

    England: Themsen erbjuder en magisk kombination av grönskande landsbygder, historiska slott, kungliga palats och trädgårdar samt otaliga sevärdheter. Ja, allt som krävs för att underhålla även den mest rastlösa resenären.

    Skottland: Denna enastående region är genomsyrad av keltiska myter och legender – inte minst Loch Ness-odjuret – och har dessutom det skotska höglandets majestätiska berg i bakgrunden – fantastiskt!

    Irland: Upptäck slottsruiner och keltiska monument, hela tiden omringad av grönskande gröna landskap. Fiska, spela golf eller bara koppla av samtidigt som du upplever den irländska gästfriheten och genuina värmen. 

    Om du vill läsa mer om Le Boat, besök oss på leboat.se eller kontakta oss via telefon: + 49 (0) 6101/55791481

    Nyfiken på vår nya broschyr för 2016? Den beställer du här.
     

  • Sex heta tips för ett härligt häng i Berlin

    Sex heta tips för ett härligt häng i Berlin

    Hotell i Berlin

    Reseskribenten Said Karlsson delar med sig av sina senaste tips till heta Berlin.

    Mat och Dryck

    Berlins bästa kebab

    DOYUM
    I kampen om titeln Berlins nationalrätt står slaget mellan currywurst och dönerkebab, och frågar du mig vinner alltid den sistnämnda. Den bästa kebaben i Berlin hittar du på Doyum, vid Kottbusser Tor. Visst, här kostar den dubbelt så mycket som på många andra ställen, men priserna är ändå väldigt humana. Ät dig mätt för fem euro eller proppmätt för tio euro.
    Admiralstraße 36

    doyum-restaurant.de

     

    Hållbart kaffe för finsmakaren

    5 ELEPHANT
    Det här är en av Berlins bästa kaffebarer. Alla bönor kommer från hållbara odlingar och rostas i kaféets eget rosteri. Deras gudomliga pajer och kakor har också en trogen fanskara. En varning dock utifall att du planerar att sätta dig här och arbeta med din laptop – det är endast tillåtet i ett mindre rum med ett begränsat antal platser. 

    Reichenberger Strasse 101
    fiveelephant.com

     

    Brunchbuffé med extra allt

    SÜDBLOCK
    Südblock skiftar karaktär beroende på dygnets tidpunkt. På dagarna är det ett kafé och en restaurang, på kvällarna en bar och nattklubb. Och på helgerna erbjuder de en helt fantastisk brunchbuffé med allt från korv till vegansk nudelsallad och ett digert utbud av sötsaker. Efteråt betalar du mellan åtta och fjorton euro, exakt pris avgör du själv.

    Admiralstraße 1
    suedblock.org

    Shopping

    Livsstilsbutik med egen kaffebar

    VOO STORE
    Det här är en konceptbutik som säljer allt från kläder, böcker och glansiga magasin till inredningsprylar och sprit. Här är det lätt att fastna allt för länge, i synnerhet eftersom de i ett hörn av butiken även har en liten espressobar kallad Companion Coffe där de trevliga baristorna gör utmärkta cappuccinos. 

    Oranienstraße 24
    vooberlin.com

    Se och Göra

    Minimalt dansgolv med maximal känsla

    VISIONÄIRE
    Det här är ett mellanting mellan en utomhusklubb och en bar, med tyngdpunkten på det sistnämnda. Deras dansgolv är litet och rymmer uppskattningsvis ett trettiotal dansande gäster. På klassiskt Berlinmanér öppnar de fredag kväll och håller öppet utan uppehåll till måndagen (undantag finns dock, så kolla hemsidan först). Inträdet varierar mellan en till fem euro beroende på dj. 

    Am Flutgraben 1

    clubdervisionaere.com

     

    Från sjukhus till kulturcentrum

    BETHANIEN
    Ett “konstkvarter” som bland annat inhyser flera mindre konstnärsateljéer, ett par utställningslokaler, en musikskola och en restaurang med en supermysig innergård. Bethanien byggdes 1845 och var i drygt hundra år ett sjukhus innan det 1973 förvandlades till ett kulturcentrum. Gratis inträde.

    Kunstquartier Bethanien, Mariannenplatz 2
    kunstquartier-bethanien.de

    Läs mer om Berlin här

  • De mest populära lyxtrenderna på resan

    De mest populära lyxtrenderna på resan

    Paradisöar med lyxbilar, privata pooler och egna butlers. Det är vad svenskarna drömmer om i vinter. Prinsparets Fijiresa tycks ha väckt lusten efter det ljuva ölivet – och helst av allt vill vi till Mauritius.

    Lyx i alla avseenden är på tapeten när svenskarna bokar vintersemestern. Restrenden med lyx är ett genomgående tema från flygstolen, hotellrummet till hyrbilen, visar Ticket Privatresors nya trendspaning.

    – Svenskar på resa vill gärna lyxa till det och njuta av att de har det lite finare än på hemmaplan, säger Karin Starkman Ahlstedt, kommunikationsansvarig Ticket Privatresor.

    Prins Carl Philip och Sofias berömda bröllopsresa till Fiji har satt en restrend – svenskarna vill också resa som kungligheter. Intresset är stort för paradispärlor i såväl Söderhavet och Karibien, men mest populärt är Mauritius, följt av Maldiverna och Zanzibar – den senare ön är dessutom det resmål som ökar allra mest (87 procent).

    – Svenskarna vill uppenbarligen resa som prinsar och prinsessor i år, och gå i Prins Carl Philips och Sofias fotspår. Många vill någon gång i livet få njuta av vackra stränder och turkost vatten på paradisöar. Dagens charterlösningar till exempelvis Maldiverna och Mauritius gör det lättare även för gemene man att åka dit, säger Karin Starkman Ahlstedt.

    Och redan på flyget mot paradiset vill vi ha det lyxigt. Av svenskarna är det 30 procent som kan tänka sig att betala extra för att kunna strecka på benen fritt under flygresan. Väl framme på destinationen är det de lyxigaste hotellrummen med en egen pool som går åt först på charterhotellen och en tydlig trend är att uppgradera sitt boende. Dessutom blir det alltmer populärt att hyra egen bild. Svenskarna glider gärna runt i en Porsche 911 eller Maserati Grand Sport på resan.

    – Det finns ett stort sug efter saker som sätter guldkant på resan. Rum som har något extra, som egen pool och swim out eller fina terrasser, går åt först. Självklart kan långt ifrån alla ha råd att bo på de allra lyxigaste hotellen, men det är en tydlig trend att svenskarna gärna uppgraderar sitt boende. När de får tag på riktigt billiga flygbiljetter kan många tänka sig att lägga en extra slant på hotellet i stället, säger Karin Starkman Ahlstedt.

  • Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Medinans artärer pulserar dag som natt. I den gamla stadens labyrintiska gränder trängs gatuförsäljare med mattillverkare, sagoberättare och ormtjusare. En kort promenad därifrån ligger de moderna kvarteren med sitt levande uteliv och moderna gallerior – en stark kontrast till den uråldriga staden. 

    Text: Anders Rydell Foto: Johan Lindskog​

    Hotell i Marrakesh

    En gammal man med tovigt grått hår sitter på en hopvikt mörkblå matta. Han är klädd i en gråbrun djellaba – en traditionell marockansk dräkt – i grov ull som värmer i den kyliga, stjärnklara januarinatten. Med en klar röst, som ständigt skiftar i tonläge, talar han böljande utan avbrott. Ibland lyfter han upp båda armarna i en förstärkande rörelse, samtidigt som rösten blir kraftigare. Mannen är helt omsluten av människor som sitter, står och hukar sig fram för att höra. Han är en av det sista mytomspunna sagoberättarna – de så kallade ”hlaykias” som i tusen år fört den unika marockanska berättartraditionen vidare här på torget Jemaa el-Fnaa i hjärtat av Marrakesh. Själv förstår jag inte mycket av vad som sägs eftersom myterna, folksagorna, sägnerna och legenderna berättas på arabiska och berber. De flesta berättelser finns inte nedskrivna, utan förs bara vidare av dessa säregna berättare – varav det marockanska uttrycket “när en sagoberättare dör så brinner ett bibliotek”.

    Men det är lika fascinerande att se den gamla mannens hypnotiserande effekt på sina århörare. Publiken tycks lika paralyserad som de svarta kobrorna vid ormtjusarnas flöjter en liten bit bort på torget. Hans trollbindande kraft är än mer imponerande med tanke på det kaos som omger den lilla oasen kring mannen. Jemaa el-Fnaa förvandlas om kvällarna till en plats på gränsen till galenskap. Ett torg som får Times Square att kännas som en avmätt promenad i en japansk zenträdgård. Varje eftermiddag rullar en armé av män in stora vagnar på torget fyllda av ställningar, tält, köksredskap, kött och grönsaker. I skymningen sprider sig ett moln av os, ånga och rök från gatuköken mot stjärnhimlen, synligt på flera mils håll. För ett par tior hivas rykande tanginjer fram med kyckling och lamm som smälter på tungan, kryddade med citronskivor, oliver, russin och torkade plommon. Som ett orange pärlband runt torget ringlar sig juiceförsäljarnas vagnar med sina lysande högar av citrusfrukter. För några kronor kan man svalka sig med färskpressad juice av apelsin, citron och grapefrukt.

    Sagoberättarna är knappast de enda underhållarna som konkurrerar om uppmärksamheten på Jemaa el-Fnaa. Här finns ormtjusarna, redo att snärja dig genom att rent bokstavligen kasta ett kräldjur om halsen. De är dock lätta att hitta, eller att undvika, genom sina flöjter, ett instrument från helvetet, med sina toner som skär in i både själ och märg.Inte långt ifrån ormarna poserar berberapor i rayban-glasögon och på en mans axel vilar en jättelik gam. Överallt har beskådare samlats i ringar kring dansföreställningar, boxningsmatcher och teaterpjäser. Ivriga försäljare försöker samtidigt kränga cigaretter, arganoljor, blinkande leksaker eller en skoputs för en spottstyver.

    Jemaa el-Fnaa är en anarkistisk cirkus, som pågår varje kväll, året runt – och har så gjort i hundratals år – sedan berberdynastin Almoraviderna grundade staden på 1 000-talet. Almoravidernas rike sträckte sig från djupt inne i Sahara upp till det muslimska Spanien. I Marrakesh gamla stadsdel, Medinan, är Jemaa el-Fnaa både hjärta och riktmärke genom den berömda Koutoubia-moskén från 1100-talet med sin åttio meter höga minaret som tornar upp sig över alla andra byggnader. För varje nybörjare som förlorat sig i timmar bland Medinans vindlande labyrinter är åsynen av minareten som att finna en oas i öknen. Om torget är som ett medeltida raveparty så är Medinans souker de mer alternativa klubbarna där de verkliga hemligheterna gömmer sig. Att ge sig in i någon av de många ingångarna från torget är som att träda in i en helt annan värld. Här finner man ett nätverk av souker med tusentals på tusentals butiker, som varierar i storlek från en garderob till ett mindre palats. De flesta inser snart det meningslösa i att försöka navigera sig fram i denna labyrint utan låter sig villigt sväljas upp. Konstrasterna är häpnandsväckande, från fridfulla små torg med porlande fontäner till trånga passager trafikerade som en mindre motorväg, där ett snedsteg riskerar att kasta dig inför en skenande åsnekärra – eller en berber-ferrari som de kallas här.

    En av de större artärerna som går rakt in i Medinan är rue Souk Semmarine, som man hittar mitt emot det bedagade koloniala Café de France på Jemaa el-Fnaa. Som de flesta souker och basarer har varje kvarter, område och gatstump sin inriktning. I början av rue Souk Semmarine finner man stånd med försäljare av mandlar, fikon, dadlar och henna, medan man lite längre ner hittar några av Medinans mest kända juvel-, antik- och matthandlare. Rue Souk Semmarina är en bra utgångspunkt för mindre eller längre utflykter till de olika soukerna med metall- och skinnarbeten, mattor, tyger, keramik, oljor och parfymer.
    När man känner sig mör efter några timmars kommersiellt gatlopp kan man svänga in till Souk Zrabi och kryddtorget, en av Medinans charmigaste platser. Torget omges av sina många kryddförsäljare som försöker kränga saffran, myntate och svart kletig argantvål – medan själva torget är ockuperat av berberkvinnor som säljer flätade korgar och hattar.

    Inne i Medinan är det lätt att försjunka sig i det tusenåriga Marrakesh. Många varor som handlats här har bytt händer sedan medeltiden i denna gamla handelsstad: kryddor, tyger, skinn, keramik och metallprodukter. Här kan du till och med se traditionell hudgarvning i gropar fyllda med frätande duvavföring – men gå dit på egen risk och köp ett färskt knippe mynta att vifta med under näsan. Mitt i det medeltida Marrakesh finns också en annan modernare stad. Den är dock inte alltid så enkel att finna, men Narniaportar in till andra världar gömmer sig här om man vet var man ska leta. I en av gränderna som angränsar till Souk Zrabi leder en anonym ingång in till restaurang Nomad – ett hippt etablissemang i tre våningar där man kan avnjuta en kopp myntate eller en hel meny med kockens nytolkning av traditionella marockanska rätter. Terrassen i två plan är kanske Medinans härligaste, med en panoramavy över hela den gamla staden och de snöklädda Atlasbergen. Bara ett stenkast bort, mitt på Souk Zrabi, ligger restaurangens systerhak Café des Epices, ett vattenhål med en urban känsla. Perfekt för en skvätt espresso och wi-fi. Än mer undangömt, men desto större belöning om man finner det, är Le Jardin. Den lilla trädörren som markerar ingången är hög som till ett tomtegryt, men när man tagit sig förbi den grottlika ingången öppnar sig ett litet paradis med palmer och fågelkvitter. Precis som på Nomad finns här flera terrasser, beroende på hur mycket svalka man önskar sig. Menyn är marockansk, men anpassad till den unga trendkänsliga publiken.


     

    När de medeltida, trånga och vibererande gränderna i Medinan börjar kännas alltför klaustrofobiska är det dags att ta sig till det ljusa och luftiga “la ville nouveau”, som är något av Marrakesh Beverly Hills. Kontrasten kunde inte ha varit större. En kort promenad från Medinans murar – men en resa åtskilliga århundraden fram i tiden. Området, som till huvudsak består av stora jugendvillor, byggdes av de franska kolonisatörerna och är fortfarande platsen för stadens crème de la crème med lyxhotell, shopping, nattklubbar och restauranger. Till skillnad från den mer traditionella stämningen i Medinan, där man bör vara försiktig med alkohol, kan man här omfamnas av nattens varma vindar och inta överdoser av strobeljus, champagneshots och housebeat. Här fortsätter festen natten igenom på områdets stora lyxiga nattklubbar. Det är just denna blandning av gammalt och nytt, traditionellt och modernt som gjort Marrakesh så attraktivt. Redan under 1960-talet blev staden ett mecka för hippies med mer avancerade smaklökar och rökvanor. The Beatles, Rolling Stones och Jean Paul-Getty letade sig hit. Men störst avtryck gjorde den franska modeskaparen Yves Saint Laurent som har blivit en del av stadens själ. Den marockanska kulturen kom också att sätta sin prägel på haute couture-mästarens kläder – särskilt tog han intryck av den traditionella marockanska dräkten, djellaban.

    Områdets främsta attraktion är konstnären Jacques Majorelles koboltblå trädgård, som han anlade under närmare fem decennier, med växter han tog med sig hem från fem kontinenter under sina resor. Majorelles tidigare hus och ateljé är i dag ett museum om berberkultur, men det är framför allt den egenartade trädgården som lockar. Yves Saint Laurent och hans partner Pierre Bergé upptäckte trädgården 1966, ett par år efter Majorelles död, och ”förfördes av denna oas där färger som användes av Matisse smälte samman med naturens.” När trädgården i början av 1980-talet hotades av rivning köpte paret den – och slog sig även ner i konstnärens villa. När Saint Laurent avled 2008 spreds hans aska ut i trädgården. I dag har trädgården, om än värt ett besök, blivit ett offer för sin egen framgång. Risken är att den transcendentala harmonin störs av att få en selfiepinne inkörd i ögat från turisthorderna, som drar genom trädgården likt svärmar av egyptiska gräshoppor. Då kan det vara skönt att slå sig ner med en martini på det koloniala kaféet, Le Grand Café de la Poste, en av stadens riktiga klassiker, med en tidsenlig inredning och dekor från 1920-talet. Kaféet ligger ett par kvarter söder om Majorelle. Köket är som mycket av det bästa i Marrakesh, en blandning av marockanska smaker med en fransk finess. 

    Läs mer om Marocko 

     

  • En betraktelse från Kuba med bil

    En betraktelse från Kuba med bil

    Behagliga människor, antikverade bilar, politisk lojhet och en förlamande kommunism. Staffan Heimerson har drygt fyrtio år efter sitt förra besök återvänt till Kuba och reser runt ön med bil. Och ingenting har förändrats … Eller? Jo, det råder lättnad tack vare president Obamas utspel. Men ändå är framtiden dyster. Cuba Libre fortsätter att bara vara en drink. Inte vardag och verklighet.

    Text: Staffan Heimerson
    Foto: Anna Schori

    Det var inte hårt och snabbt och farligt som rallyt Paris-Dakar. Det var heller inte en epokgörande upptäcktsresa – den hade Columbus gjort 1492. Ändå var det en pionjärgärning som jag gjorde. På Kuba, ett kommunistiskt biståndsland, hyrde jag bil. Med mig själv vid ratten bilade jag sedan under en månads tid landet runt. Motsols, men detta faktum gjorde varken från eller till. Med lagom vedermödor hade jag det bra. Jag fick många loppbett. Bonus var att jag tappade fyra kilo av min övervikt.

    Hos den statliga biluthyraren, med kontor i klassiska Hotel Sevilla, kvitterade jag ut en Geely CK, en liten modell, som tänker sig konkurrera med Volkswagen Polo. Den var smäckig, överstyrd och hade ett framsäte utformat för fakirer. Men motorn var ärtig och hyran, allt inräknat, motsvarade 350 kronor om dagen. Det var bara att tuta och köra. Wrooom! 

    Ut från Havanna, nordkusten västerut, till de första attraktionerna. Några mil bort låg hamnstaden Mariel varifrån det år 1980 skedde en massflykt till Florida. 125 000 kubaner flydde samtidigt, inklusive dem som Fidel Castro skickade med när han tömt sina fängelser och mentalsjukhus. (I Florida har det gått nästan alla väl).Jag bilade sedan i riktning mot Valle de Vinales, Kubas grannaste landskap med berg och dalar – bergen kallas mogote och är kupolartade kalkstensformationer som reser sig ur ananasplantagen.

    Staden Vinales var också, skulle jag snart få erfara, den första och sista platsen med anständig mat: på El Ranchón åt jag en gazpacho, som vittnade om rikets spanska förflutna. Sedan följde dagar med bara ris och bönor. På vägen dit hade jag besökt den grotta, Cueva de los Portales, från vilken Che Guevara ledde den Västra armén inför hotet om ett amerikanskt anfall i samband med Kubakrisen oktober 1962. Grottan var manligt kärv. Där fanns bara en fältsäng, en fälttelefon och det schackbräde vid vilket Che fördrev tiden.I Pinar del Rio gjorde jag sedan Kubaresenärens obligatoriska besök på en cigarrfabrik. Cigarrullerskorna var som tagna ur Bizets Carmen. Disciplinen var sådan att ingen ens tittade upp från sina grannlaga arbeten, när jag började nynna på Habaneran ur akt ett:

     ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek! Ja kärlek har zigenarblod, av ingen lag den låter styra sig”

    Välordnat var det också på en tobaksplantage någon mil utanför centrum. Jag kom efter några dagar att lära mig, att i ett land där 70 procent av den bördiga jorden ligger i träda och landets en gång så berömda sockerproduktion förfallit, är tobaksindustrin undantaget. Kubas enda export är Cohiba-cigarrer. En annan del av Kubas verklighet trängde på, när jag kom fram till öns sydvästhörn. På kartan så lockande – någon sjömil ut i det turkosblåa Karibiska havet ett av världens största och bästa korallrev, ett dykarnas paradis, och på stranden en ort med det fantasieggande namnet Maria la Gorda.

    Men tjocka Maria visade sig vara en kubansk variant av en bulgarisk semesterby. Inte överraskande smakade Pina Coladan mjölkpulver. Nu på dag tre var det dags för en u-sväng och kurs längs Kubas sydkust mot landets näst största stad, Santiago. Jag stannade och övernattade i de större – eller mest turistattraktiva – städerna längs vägen. Det var lätt. Oftast fick jag natthärbärge redan vid första försöket – i en ”casa particular” som är ett bed and breakfast på kubanska. Ett dubbelrum kostade vanligen 30 CUC (pesons turistvariant där en CUC motsvarar ungefär en euro eller en dollar). God säng och rena lakan, men luftkonditioneringen lät som en jumbojet som flög genom rummet och duschen mera droppade än sprutade vatten. Elsladdarna hängde löst och verkade livsfarliga.  

    Det fina med de kubanska bed and breakfast-ställena är att det är ett av de få näringsfång som i det planekonomiska Kuba är fri verksamhet. Det innebar att till frukosten blev det muntert och förtroligt snack med egenföretagarna, som i något fall var stadsläkaren och hennes make. Alltid god frukost med omelett, juice, skivad färsk papaya samt socker med kaffe – just det, mera socker än kaffe. Dagens bästa mål. Nästan lika ofta bodde jag på ”stadshotell”. Dessa var byggda på 1800-talets andra hälft, innan Spanien drog sina sista suckar som kolonial stormakt och låg i städer med romantiska namn, folkliv på torgen och katedraler stora som domkyrkan i Lund.

    Stadskärnan var, trots fattigdomen, välhållen. Hotellen hade en ljuvlig kolonial arkitektur med stora terrasser med korgmöbler och gungstolar under dekorerade tak som bars upp av ståtliga kolonner. Det fanns en stor, bekväm lobby och innegård. Det var högt i tak i sovrummen och de var försedda med mörka praktmöbler i tropiska träslag. Jag fascinerades av att handdukarna alltid var konstfärdigt vridna till en svan. Det hade kunnat vara hur bra som helst om inte restaurangens maträtter alltid var så enahanda och dåligt tillagade. Rumspriserna var överkomliga, som mest kostade de cirka 600 kronor, som minst cirka 300 kronor. Från Maria la Gorda på Kubas sydvästpunkt till Baracoa i en stor regnskog i nordost, är det mer än 100 mil. Kuba är den största ön i Karibien, stor som Sverige söder om Stockholm.

    Jag hade väntat mig usla vägar. Men nej. I stället var det en bred och ganska välhållen motorväg, autopista nacional, som löpte genom den långa öns mittfåra. Vägen var rak och tradig. Ingenstans rådde någon motortrafik att tala om. Ute på landsbygden bodde människor i enkla hus med jordgolv. Ofta hade de inte rinnande vatten. Det var ingen lastbilstrafik, ty på det Kuba där jordbruket ligger i träda och industri aldrig har funnits, finns ingenting att frakta. Det fanns heller ingen busstrafik att tala om – på 56 år har kommunistregimen inte klarat av att ordna kollektivtrafik. Knappt någon personbilstrafik heller sedan beskyddarnationen, oljelandet Venezuela, ekonomiskt kollapsat och bensinen på Kuba blivit lika dyr som i Sverige. Bensinmackarna ligger hyfsat tätt trots den ringa trafiken. Människor liftar med de få bilar och traktorer som passerar och betalar föraren en slant för tjänsten. 

    Trafiken består i stället mest av häst-och-vagn. Hästarna är spänstiga, vagnarna gamla. I städerna finns inte bara cykel-rickshaws utan också taxibilar i form av hästdragna små åkdon och ”hästbussar” med plats för tio betalande passagerare. Det är idylliskt ­(och miljövänligt), men knappast rationellt. I detta Kuba i förfall är städerna arkitektoniska små juveler. Före Cienfuegos stannade jag vid Grisbukten, platsen där i april 1961 CIA-utbildade exilkubaner anföll och hoppades skapa en folkresning. Där finns nu ett ganska bra museum med de flygplan och jeepar som renegaterna använde. Därefter följde Trinidad. Staden är utnämnd till ett av Unescos världsarv. Kring stadens huvudtorg, Plaza Mayor, har det utvecklats en blomstrande privatturism. Jag hade en salsaorkester i vänster öra och en rumbadito i det högra. Staden Sancti Spiritus var likadan men lugnare och Camagüey, som är Kubas katolska hjärta och besökt av påven 1998, var rekommenderad för att den hade ”en av landets bästa krogar”, Restaurante 1800. Jag var där och allt var bra förutom att maten var slut.

    Nära Manzanillo finns platsen där den legendariska arton meter långa båten Grandma la till, och dess åttiotvå Fidel- och Che-anförda rebeller vadade i land i november 1956. Än en gång ett museum, en stor betonglada helt utan besökare och också i stort sett utan värde: jag beskådade en kikare, en kamera och ett mexikanskt sjökort. Vägen mot Santiago de Cuba löpte därefter på en hylla av de gerillalegendariska djungelgröna Sierra Maestras sluttningar ovanför Karibiska havets turkosa vatten och vita surfvågor. Landskapet var vilt, högsta toppen nästan 2 000 meter. Det var Kubas svar på Kaliforniens Big Sur. Och äntligen! Usel väg, riktigt usel, en sådan där en svensk turist plockar fram en Karlsson på Taket. Bergssidan hade på långa sträckor rasat ner över vägen. Vägen var bortspolad och hade rasat ner på strandens klippor. Hålen i vägen var stora som vulkankratrar. Sådan var den sju-åtta sportiga mil. (Usel väg hände mig bara ytterligare en gång, fyra mordiska mil i djungel på nordostkusten).

    Jag pustade ut ett par dagar i Santiago, som starkt skilde sig från Havanna och de andra städerna. Den var ivrigare. Kring torget som bar namnet Céspedes opererade jinetersos; fixare, småtjuvar, parkeringsvakter, tiggare och gatuförsäljare med osäljbara produkter. De var påflugna.Plazan, torget, dominerades av katedralen, en staty av den store 1500-talsconquistadoren Velazquez, det härliga gammeldags hotellet Hotel Casa Granda samt det faktum att kring torgen har under århundradena de flesta av Kubas musikarter vuxit fram ­– alla låter likadant. Jag satte mig på hotellets terrass. Fläktarna surrade, golvets marmor blänkte och jag beställde en Cuba Libre av en servitör i blanknött smoking. Cuba Libre är artistnamnet på rom och Coca Cola. Coca Cola förbjöds i samband med revolutionen. Men det hemliga receptet räddades och kubanernas egen Coke smakar äkta vara.

    På denna terrass – kanske i samma stol som jag – hade 1959 min favoritförfattare Graham Greene suttit. Han hade året innan skrivit skälm-och agentromanen Vår man i Havanna, en global succé. Nu hoppades Greene att få bud om att Fidel, som gömde sig i bergen utanför staden, skulle låta honom komma och att Greene då skulle få en intervju. I Santiago hade Fidel 1953 gjort sitt första upprorsförsök genom att storma militärbasen Moncada. Han misslyckades, fängslades och deporterades. Men basen finns kvar och över den vilar samma helighet som över Födelsekyrkan i Betlehem. Naturligtvis var den ointressant. Jag njöt av en tallrik spaghetti som inte var den vanliga inhemska klistriga, mjöliga, kladdiga produkten. Den här gången – och det var den enda under fyra veckor på Kuba – rörde det sig om äkta Barilla. Hur denna hade hamnat i Santiago är okänt.

    Den fortsatta resan gick i en u-sväng runt öns östpunkt till Guantanamo och sedan ner längs nordkusten. Guantanamo låter spännande, men är det inte. Vägarna ner till hamnen och den amerikanska basen med det ökända fängelset var spärrade. Ingenting som man bluffar sig genom. Inte ens på avstånd såg jag någon amerikansk flagga vaja i passadvinden. Men sedan! Jag bilade på en väg med namnet La Farola, vilken på viadukter bar en genom ett vilt landskap. Kubas nordöstligaste hörn hade varit väglöst land i en stor och blöt tropisk regnskog och levt nästan utan kontakt med övriga Kuba. Men staden Baracoa, som varit öns första huvudstad, hade varit generös med att ge Fidel Castros rebeller gömställen. För detta blev tacken, att när revolutionen vunnits, byggde den nya regimen en hisnande väg. Den är en attraktion. Väster om Baracoa ligger först en nationalpark med en unik flora, uppkallad efter den tyske vetenskapsmannen Alejandro de Humboldt, sedan Kubas enda riktiga industriella anläggningar. Kring Moa finns nickelgruvor och utvinningen av metallen har skapat ett jättelikt område som är en miljökatastrof. Det var som Polen på 1970-talet. Jag stannade till och en äldre kvinna sa: ”Det här är en plats där alla får cancer.”

    Vid byn Birán ligger Finca las Manacas, Fidels uppväxtplats. Fincan hade utvecklats till ett samhälle i sig självt kring vilket cirka 2 000 människors liv kretsade runt. Där fanns resterna av gårdens egen biograf och telegraf, en bodega, en biljardhall, ett hotell, ett slakteri och ett bageri samt en tuppfäktningsarena och en skola. Men inga direkta minnen kring Fidel, som inte står för kommunisters annars utbredda personkult: ingen staty, inga Fidelsuvenirer. I Holguin konstaterade jag ett kluster av Kubas alla bryggerier. Jag hade vant mig vid att dricka Cristal och Bucanero, men oftare tog jag om aftonen en flaska chilenskt rödvin som på krogen kostade motsvarande 180 kronor, överkomligt för en svensk turist men ruinerande för en kuban. Las Tunas minns jag bäst för namnet på stadens ”stadshotell”. Det hette helt enkelt Cadillac. Jag upplystes om att staden också var ett centrum för sexturism. I Santa Clara äntligen blev jag offer för den kommunistiska personkulten. Staden hade under revolutionen intagits av Che Guevara och nu är den platsen för ett svulstigt mausoleum i betong och östeuropeisk arkitektur. Det samlade få beundrare.

    Under alla dessa mil såg jag sällan poliser och jag åkte fast bara en enda gång för fortkörning eller om det var för att jag brutit en heldragen linje. Dyrt – 60 bortkastade CUC.I strid med mina planer åkte jag sedan ut på den turistiska halvön Varadero och tog in på en anstalt för sluten vård av turister. Det är lätt att ironisera över massturismen. Men hotellet var stort och snyggt, stranden bländande vit, vattnet det läckraste som kunde smeka ens slitna kropp – och vem tackar nej till en daiquiri med ett lila parasoll i glaset? På väg in till Havanna passerade jag tobaksstaden Matanzas och också Cojímar, som är nedgånget men Hemingway-romantiskt; det var där han hade sin båt, som gav honom material till att skriva Den gamle och havet. Jag gjorde för säkerhets skull en sväng kring hans hem, Finca La Vigía, någon mil utanför huvudstaden. Snyggt, mysigt och smockfullt. Sju turistbussar på parkeringsplatsen, besökare från Ungern och Israel, Nya Zeeland och Sverige. Vinden fångade gardinerna. Det hängde djurhuvuden på väggarna, hans safaribyten från Kenya. Man tänker: ”… och där sov han och där skrev han och där… ” Det var som ett trivialt hemma-hos-reportage.

    Jag lämnade utan krångel tillbaka den lilla Geelyn. Inte en repa, inte en punka. 230 mil Kuba runt.Var det äventyrligt? Knappast. Den krigsvane, prisbelönte fotografen Niclas Hammarström sa när han hörde vad jag tänkte göra: ”Vågar du? Är det inte farligt … rövare och rånare och så?” Inte tillstymmelse till fara mötte mig en enda sekund.Var det värt besväret? Ja, om du gillar bilturism, att själv bestämma takten och öppna dig för oväntade händelser och möten. Vill jag göra det igen? Nej. Med denna resa har all nyfikenhet på Kuba tillfredsställts.

  • Barbados – berör och förför

    Barbados – berör och förför

    Barbados är inte bara flödande sol, vita stränder och bad i kristallklart vatten, hon är också en grön ö med mjuka kullar, sädesfält och djungelliknande skogar. Dessutom är hon en av de mer genuint karibiska öarna med en charmerande familjär atmosfär.

    Text: Elisabet Garcia Dahlbäck
    Foto: Binge Eliasson

    Hotell i Barbados

    Kvällen är sammetsljummen och len, det glittrar i havet av facklor och ljussken och bortsett från oss själva och ett par som verkar vara på bröllopsresa har övriga matgäster dragit sig tillbaka till sina rum och bungalows. Hotellet vi bor på ingår i en internationell kedja med fokus på mat och förstklassigt boende och vi har fått sällskap av hotellets mästerkock, Michael Harrison. Som infödd bajan är han är ett sällsynt inslag i öns gourmetvärld där de flesta mästerkockar är inflyttade från Europa och USA, men så har han också gått som lärling hos Michel Roux på tvåstjärniga Michelinkrogen Le Gavroche i London. Dessutom har han arbetat som köksmästare på diverse gourmetkrogar runt om i världen, belönats med titeln Årets kock på Barbados och erövrat andra karibiska mattävlingstitlar. Michaels arbetspass är slut för dagen, men den sköna kvällsvärmen gör att ingen av oss vill gå hem. Vi sitter och pratar om ditten och datten, men framför allt om vad som finns att upptäcka i omgivningarna.

    – Har ni varit på Chris’ Place? Inte! Dit måste ni åka, det är en romshop som inte ligger så långt härifrån. Jag brukar själv gå dit, de har i mitt tycke den bästa rompunschen på ön och maten är vällagad och prisvärd.

    Att den är prisvärd är ett plus, inte minst här på Barbados västkust där lyxiga hotell och påkostade egendomar ligger utströsslade längs med paradisstränderna, en av dessa ägs av Tetra Pak-miljardären Hans Christian Rausing. Men här finns också ett genuint byliv med pastellglada chattelhus som rymmer mycket av öns arbetarhistoria. Chattel betyder flyttbar tillhörighet och brädhusen fick sitt namn när plantagearbetare lät bygga bostäder som de kunde frakta mellan arbeten på öns olika plantager. I dag utgör de ett pittoreskt inslag runt hela ön, många har under åren byggts ut och gjorts större – andra är mer patinerade, slitna och förfallna.

    Till skillnad mot andra karibiska öar har Barbados bara haft en kolonisatör. I början av 1600-talet intog britterna ön och införde sockerplantager som sköttes genom slavarbete fram tills det förbjöds 1834. Sociala och politiska reformer genomfördes successivt och 1966 blev Barbados en självständig nation i det engelska imperiet. Det koloniala arvet är påtagligt över hela ön – i de engelska landsortskyrkorna från 1600-talet, i orter med namn som Brighton, Hastings och Trafalgar Square och inte minst i det engelska språket, vänstertrafiken och i sporterna cricket och hästpolo. Arvet märks också i den officiella disciplinen som har gjort Barbados – som är ett av världens mest tätbefolkade länder – till en nation med en stolt och lång tradition av stabil demokrati. Men så är hon också ett av de mest välutvecklade länderna i Karibien med en förhållandevis hög utbildningsnivå och levnadsstandard.

    Även om turismen är en stor intäktskälla och tillväxtmotor är ön inte speciellt turistisk. Faktum är att hon känns väsentligt mer genuin än många andra karibiska öar vi har besökt. Ett av skälen är att man saknar stora hotellbyar med all inclusive-anläggningar. Det gör att turister och öbor lever i en slags ömsesidig synergi där pengar som spenderas på restauranger, barer, butiker, hotell och transporter stannar kvar på ön, till skillnad mot andra öar där all-inclusive kedjorna ägs av internationella hotellkedjor. Det ömsesidiga beroendet gör att det vilar en vänlighet i mötet mellan människor – åldrar, kön, hudfärg eller nationalitet spelar ingen roll. Ett faktum som gör att man känner sig trygg och välkommen.

    Mötet med Michael Harrison gör att vi dagen därpå ger oss iväg för att leta reda på Chris’ place. Efter att ha kört lite fel i ett bostadsområde kommer vi fram till ett röd- och vitmålat brädhus där en man lastar in backar med Banksöl. Några mopeder kör förbi, en bil parkeras och en kvinna kommer ut från den intilliggande butiken med en matkasse. Vi går in i baren där en handfull människor ses ätandes och drickandes. Jag frågar om mannen bakom disken är Chris och han nickar vänligt. Sedan berättar jag att Michael Harrison på Cobblers Cove tipsat oss om honom, att hans rompunsch ska vara en av de bättre. Han ler igen och säger att det är ett hemligt familjerecept.
    På de flesta ställena runt ön serveras en rompunsch gjord på färdigköpta blandningar vilket gör att Barbadosborna med glädje berättar var man kan få den äkta hemgjorda varan.

    Vi beställer in två öl, en rompunsch och en av dagens rätter att dela på: grillad kyckling, makaronilåda, ris, bönor och sallad. Till den ställer Chris fram en plastflaska med den för ön så karaktäristiska pepparsåsen.

    – Be careful, it’s very spicy, säger han med glimten i ögat.

    Stark var den, men god och även det här receptet var en familjehemlighet. Har man väl upptäckt öns rombutiker har man fått nyckeln till en av öns hemligheter, en kunskap som gör att man känner sig lite mer initierad. Dessutom sparar den på semesterkassan. I en romshop får man fyra öl för tio Barbadosdollar. Tvärs över gatan – 40 meter därifrån – kostar en öl sju Barbadosdollar. En annan nyckel till ön är att anamma den avslappnade attityden till livet, något man delar med andra karibiska öar. Det tropiska klimatets värme gör att allt går mycket långsammare, även trafiken. Det lönar sig inte att stressa och vara effektiv i ett sävligt levnadstempo.

    Mätta, belåtna och varma kör vi vidare mot sydkustens stränder, en resa som tar cirka 45 minuter – om man kör huvudvägen det vill säga. Barbados är visserligen knappt större än Orust, drygt tre mil lång och två mil bred, men viker man av och ger sig in på de charmiga landsvägarna som går kors och tvärs över ön kan resan ta flera timmar eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro. Då får man navigera sig fram med hjälp av soluret, på Barbados är himlen alltid blå – solen gömmer sig ytterst sällan någon längre tid bakom molnen. 

  • Martinique och dess söta själ

    Martinique och dess söta själ

    Romdestillerier, bananplantager och en liten bit av Frankrike i Karibien. Martinique var ogästvänlig en gång i tiden, men är numera en ö som man mer än gärna återvänder till. Inte minst när den visar sig från sin sötaste sida. 

    Text: Andres Rydell Foto: Johan Lindskog

    En karibisk vindpust sveper in oss i tunga och söta ångor av honung, frukt, gammal ek och alkohol. Hundratals ekfat står lagrade under en öppen, sfärisk träbyggnad. Då och då drar en kastvind in och för med sig en ny honungspust från romtunnorna. I värmen, uppåt fyrtio grader, dunstar alkoholen snabbare – och vi står en stund framför tunnorna och försöker berusa oss på luft. Habitation Clément är ett av den franska karibiska ön Martiniques mest berömda romdestillerier – beläget på öns sydöstra del. En skuggig oas i ett landskap täckt av sockerrör och bananfält. Här görs den lite finare typen av rom som traditionellt tillverkas i den franska delen av Västindien. Den mörka söta romen är Martiniques olja och en av öns främsta exportprodukter.

    Inte långt från myrstackarna med ekfat ligger rombaronen Homère Cléments villa från slutet av 1800-talet, på en upphöjd kulle med utsikt över destilleriet – omgärdad av en vacker botanisk trädgård. Villan, byggd i luftig romantisk kolonialstil, med vitmålade väggar och sina närmast svartbruna möbler i sen empir. Ett hus, som med sin spatiösa veranda, byggdes under en era av härskare och undersåtar – koloniernas motsvarighet till Downton Abbey med vita européer i lätta bomullskostymer som satt här på verandan, smuttade på rom och puffade på Västindiens andra delikatess – cigarrer. Rök och sötma, tobak och socker går som en röd tråd genom öns historia.Som många andra av öns romdestillerier föddes Habitation Clément ur en kris. Under flera hundra år var sockerrörsplantagen och tillverkningen av socker själva ryggraden i Martiniques ekonomi när européer, och framför allt britter, kraftigt började missbruka sockrat te – för övrigt en engelsk ”uppfinning”.

    Men under 1800-talet började sockerrören ersättas av den betydligt billigare sockerbetan, som dessutom kunde odlas i de kallare delarna av Europa där sötsuget var som starkast. Både plantageägare och odlare ruinerades i den stora sockerkrisen. Helt plötsligt stod man med en råvara som utgjort axeln i den transatlantiska handeln i århundraden, och som nästan över natten blev värdelös. Eller det var vad man trodde. Ur krisen steg en ny produkt fram – Rhum Agricole. Istället för att göra rom på restprodukten melass började en ny generation romdestillerier göra rom direkt på färskpressad sockerrörsjuice.

    Från att ha varit en billig restprodukt blev Rhum Agricole en lyxprodukt som lagrades på ekfat och åldrades till bärnstensfärgade droppar, jämförbara med den finaste cognacs eller whiskeys. I dag kan man finna några av Karibiens finaste romsorter på ön, som ofta bär smakerna av Martiniques distinkta exotiska ”terroir” med toner av banan, kokos och karamell. Som en del av livsblodet på Martinique är rom en institution och öns ädla droppar har till och med fått en ursprungsbeteckning av EU. Den allra finaste, så kallade ”AOC Martinique Rhum agricole” görs bara av lokala sockerrör enligt traditionella metoder. Jag stoppar några decennier gamla skönheter i ryggsäcken innan vi beger oss iväg.

    Martiniques huvudort Fort-de-France är som en urblekt målning, där den gassande solen har sugit ut färgerna. Men här och var sticker kulörta hus upp, som om en fransk modernist kastat färgkluddar över staden i banangult, jordgubbsrött, läppstiftsrosa och självlysande grönt. Kontrasten är märklig, men känns ändå på något sätt naturlig – den karibiska färgskalan är anarkistisk som ett barnkalas. Fort-de-France kanske inte är den första pricken på turistkartan, för många Karibiensemestrare finns den inte ens med. Men jag har alltid dragits till dessa heta städer som inte välkomnar en med öppna armar – Kairo, Nairobi och Shiraz. För även stenöknar har oaser. Här kan man för en kort stund sjunka in i den lokala kulturen, bortom de lyxiga resorternas krattade sandstränder, breda loungesoffor och välansade golfbanor. Ett sådant stopp är en av stadens juicebarer där man kan ta ett glas sockerrörsjuice. I ett kyffe, stort som en garderob, krossas sockerrör i en slags blåsbältsliknande press till en grön, och självklart supersöt, juice. Den lime som mannen bakom disken krossar i sin järnnäve över glaset ger det nödvändiga stinget.

    Höga på socker vandrar vi vidare till Fort-de-Frances verkliga oas, en av stadens större matmarknader inhyst i en stor övertäckt hall. Vid små bord täckta av spräckliga plastdukar bjuds det bästa av Martinique ut. Inte minst rå choklad, förpackad i långa stänger och så hårda att de kan användas som batonger. Men också muskot, ananas, kokosnötter, matbananer, ljuvliga doftande smöriga vaniljstänger och ett smörgårdsbord av frukter och grönsaker jag aldrig har sett tidigare. Överallt bjuds man på små huttar av söta fruktlikörer, tappade i flaskor i regnbågens alla färger. De gamla leende försäljerskorna sträcker fram glas efter glas: ”En stor man som du borde klara en till, bara en till.” De är luttrade och jag lämnar marknaden glad och en smula yr, med en överfull kasse av kreolska delikatesser.


     

    När Christopher Columbus som första europé steg iland på Martinique 1502 möttes han inte av samma gästvänlighet. Ön visade sig vara ett tillhåll för giftiga ormar och än värre – en fientlig stam av krigare med smak för människokött. Columbus avslutade sin vistelse efter bara tre dagar på ön. Det skulle dröja över hundra år innan européerna återvände, då den franska upptäcktsresanden Pierre Belain d’Esnambuc utforskade ön. Denna gång var öns krigiska stammar ingen match för fransmännens musköter. De som inte föll för kulorna kastade sig i havet. Ormarna strök förmodligen med samtidigt. För snart blev Martinique, som många andra karibiska öar, en blomstrande ekonomi som producerade europeiska lyxvaror som indigo, bomull, tobak och sockerrör – drivet av afrikanska slavar. Men en del säger att det fortfarande vilar en förbannelse över ön – en underjordisk ondska som ibland stiger upp för att ta hämnd för fransmännens synder. Denna dimhöljda gröna förbannelse reser sig närmare en och en halv kilometer över havet på öns norra del – vulkanen Montagne Pelée. Tusentals meter därunder vilar Martiniques hetlevrade temperament i form av en tusengradig varm lava.

    Hämndens timme stundade den 8 maj 1902 då berget vaknade med kraften av en atombomb och orsakade 1900-talets dödligaste vulkanutbrott. Martiniques historiska huvudort Saint Pierre, som låg nedanför vulkanen, hade ansetts vara en av övärldens vackraste städer och gick under namnet ”Karibiens Paris”. När Montagne Pelée vaknade tidigt på morgonen begravdes staden på ett par minuter i aska, rök, gas och lava. Över 30 000 människor dog omedelbart. I Saint Pierre överlevde bara en enda person, den 27-åriga Ludger Sylbaris som för tillfället satt inspärrad i stadens fängelse. Hans lycka var att han kvällen innan hade hamnat i ett barslagsmål och kastats in i en underjordisk fängelsehåla utan fönster. Det visade sig vara Saint Pierres säkraste plats – och ruinerna av Sylbaris cell har överlevt fram till i dag, som ett turistmål av det mer morbida slaget. Sylbaris själv blev något av en kändis och kom att turnera runt i USA med cirkusen Barnum & Bailey som ”mannen som överlevde domedagen”.

    Den nya huvudorten Fort-de-France förlades på ett tryggare avstånd från vulkanen, men jätten i norr tornar fortfarande upp sig som ett ständigt närvarande hot. Men som på alla platser där undergången lurar bakom knuten, kommer det onda ofta med det goda i form av ett lustfyllt livsbejakande. Martiniques särskilda ”manjana”, den karibiska pärlans söta själ. Ingenstans bejakas denna mer än på övärldens sandiga kropp – stränderna. De drömska platser som i hundratals år har lockat hit människor – men som samtidigt är så förtvivlat svåra att beskriva. En av de vackraste ligger på öns västra sydspets vid Sainte-Anne. Den norra delen domineras av den franska semesteranläggningen Club Med, där man kan kasta sig ut i havet och simma till korallrevet utanför, en liten regnskog under vattnet där ängelfiskar och fjärilsfiskar drar fram. Den södra tungan av denna långa strand är allmän och under de lågt hängande palmerna kan man i skenet av den gulddisiga solnedgången, se oset av grillarna antändas, med söta kreolska dofter, som saftdrypande ananas, som långsamt upplöses över kolen.

    Ingen har fångat dessa levande stränder bättre än den franska målaren Paul Gauguin som tillbringade ett halvår på ön 1887. Han slog sig ner i en enkel hydda och många av målningarna från den här tiden skildrar strandlivet, de starka kontrasterna mellan det blå havet och det gröna inre – men färgerna är inte exakta. I Gauguins bilder smälter alla färgskalor samman, det blå och det gröna med det karibiskt röda, gula och orange. En inre färgskala som inte går att fotografera, men som känns mer sann när man står med tårna nerborrade i sanden och ser solnedgången från Sainte-Anne. Gauguin förstod att stränderna var ölivets själ, där landet och havet möts. Aldrig är mötet så starkt som i skymningen, då färgerna smälter samman och kvällsbrisen drar in. Då man hör sorlet av människor som slår sig ner under palmerna och hör tonerna av calypso någonstans i fjärran och slickar den söta kladdiga saften från en grillad ananas som rinner ner längs fingrarna. 

    Boka hotell på Martinique

  • Ulrika Lundgrens Amsterdam

    Ulrika Lundgrens Amsterdam

    Svenskfödda modedesignern Ulrika Lundgren har många järn i elden. Förutom att driva egna märket Rika har hon ett konst- och livsstilsmagasin med samma namn. Hennes senaste projekt är ett litet boutiquehotell, Maison Rika, som förkroppsligar allting som Rika handlar om. De senaste 18 åren har Ulrika bott i Amsterdam. Det var hennes mans jobb som tog henne dit från första början. Tanken var då att stanna i ungefär ett år, men så blev det inte. Paret förälskade sig i staden och valde att bo kvar. Här är Ulrikas lista på Amsterdams bästa …
     Text: Carin Österdahl                                                                                                                           

    Hotell i Amsterdam

    …Hotell
    Här måste jag säga mitt eget! Maison Rika är ett litet boutiquehotell som ligger ovanpå en av mina Rikabutiker på den åtråvärda adressen Oude Spiegelstraat 12 i Amsterdam. Rummen är influerade av min egen personliga stil, mycket basiskt med svarta trägolv och crémefärgade väggar samt mina signaturstjärnor som återkommer i exempelvis sängfiltarna.
    rikastudios.com

    …Restaurang 1
    Buffet van Odette. Hos Odette är allting hemlagat. Det är ett jättebra lunchstopp när man är på väg till Rijksmuseum eller gallerigatan Spiegelstraat. Jag rekommenderar att prova tryffelomeletten eller grönsaksplatån, avnjut det gärna tillsammans med ett glas prosecco och utsikt över kanalen.
    Prinsengracht 598
    buffet-amsterdam.nl

    … Restaurang 2
    Lion Noir. Den här fine dining-restaurangen belägen i Amsterdams gaykvarter känns väldigt inne just nu. Med sin franska fusionsmeny och sina aptitretande cocktails är den en av mina favoriter. Interiören är dessutom så cool. Det känns som att du äter middag på ett naturhistoriskt museum.
    Reguliersdwarsstraat 28
    lionnoir.nl

    …Bar
    Worst Wijncafé. Den här lilla vinbaren ligger centralt men ändå lite off, inte på turiststråket så att säga. Och som namnet antyder har de specialiserat sig på allt vad korv gäller, men inte på det traditionella viset. De har exempelvis hummerkorv, linskorv och leverkorv. Ett måste för korvälskaren!
    Barentszstraat 171
    deworst.nl

    …Kafé
    Screaming beans. Ett charmigt kafé precis runt hörnet från Maison Rika. Eftersom vi inte har frukost på hotellet brukar vi rekommendera våra gäster att gå hit. De har jättegott kaffe och smaskiga croissanter som du kan mumsa på medan du spanar in Amsterdams kreativa byråfolk på språng till jobbet.
    Hartenstraat 12
    screamingbeans.nl

    …Museum
    Foam. Amsterdams största fotografiska museum med både kända och mindre kända konstnärer. Det ligger centralt beläget i city, i närheten av alla kanalerna, så det är ett perfekt ställe att titta förbi när du utforskar staden. Aldrig tråkigt och alltid inspirerande!
    Keizersgracht 609
    foam.org

    …Favoritbutik 1
    Pompon, min lokala blomsterhandlare. Ägaren har specialiserat sig på vilda blommor och blombuketter som ser naturliga ut. Hon har verkligen lyckats skapa sig ett unikt signum. I porten bredvid kan du dessutom köpa hennes underbara vaser och krukor som är utformade med samma naturliga känsla.
    Prinsengracht 8-10
    pompon.nl

    … Favoritbutik 2
    Athenaeum. Athenaeum är mer än bara ett antikvariat, det har funnit här sedan 1966 och har nästintill blivit en samlingsplats för många Amsterdambor. Det är det självklara stället att inhandla böcker eller hämta inspiration, dessutom älskar jag att gå dit och bara insupa atmosfären.
    Spui 14-16
    athenaeum.nl

                 

  • Toscana – ett mecka för cyklister

    Toscana – ett mecka för cyklister

    Grappa är mer än en dryck. Det är en spegling av den italienska själen. På en restaurang i Toscana får vi en försmak av denna folkliga dryck. Det är ur ett cykelperspektiv som vi närmar oss det mytomspunna italienska landskapet, maten- och vintraditionerna.

    Text och bild: Jörgen Ulvsgärd

    Hotell i Toscana

    Efter en lång dags färd mot natt på cykel genom det kuperade toskanska landskapet får vi äntligen sjunka ner vid middagsbordet för en antipasti med svärdfisk och en klassisk pasta som avslutas med Toscanas stolthet, bistecca fiorentina. Vi befinner oss på restaurangen La Musica i byn Malmantile när kyparen glider upp mellan borden med en grappa i handen. När han häller den gulfärgade drycken i glaset stiger doften upp i näsans doftkörtlar – Italien på flaska. Hur närmar man sig platser som Florens, Pisa och Chianti, så fyllda av historia, men samtidigt utnötta av miljontals besökande turister? Jo, vi tar cykelvägen. Att cykla genom detta böljande landskap på små vägar kantade av vinodlingar, vallmofält och vackra stenmurar, pausa i byar som Camaiore, San Miniato, Malmatile eller Greve in Chianti är det bästa sättet att återupprätta det lilla äventyret bortom de breda turistrutterna.

    En som mer än någon annan har lärt känna denna del av Italien är en av Sveriges främsta cyklister, Glenn Magnusson. Under sina sex år som bosatt i byn Camaiore i Toscana har han korsat varenda liten väg och besökt varje liten by under alla sina träningsrundor inför ett Giro de Italia. Vad många kanske inte känner till är hans bakgrund som kock och hans genuina intresse för mat och vin. En gång om året arrangerar han och hans fru en gourmetcykling där de tar med sig ett gäng intresserade amatörer till hans personliga vattenhål i Toscana.

    ­– För en toscanabo är mat religion. Deras konst att njuta av livet har blivit allt viktigare för mig efter min karriär, säger Glenn Magnusson. Mitt vinintresse vaknade dock redan under min proffskarriär. En tradition under Giro de Italia är att varje etapp avslutas med ett glas vin av högsta kvalitet från regionen som cyklisterna passerat under dagen, som till exempel Chianti, Barolo, Piemonto eller Valpolicella för att nämna några.

    – Nu kan jag komma hit utan någon sportslig press och visa upp platserna jag älskar för svenska cyklister, säger Glenn.
    Hans rekommendation är att slänga guideböckerna och följa cykelkartans vindlande hemliga färdvägar. De är nästan alla asfalterade och trafiken är för det mesta minimal. Den italienska hänsynsfullheten gentemot cyklister förvandlar sporten till njutning och gör dig snabbt till vägens kung.

    Vårt cykeläventyr startar som sig bör i Camaiore. Kyrkan utanför byn har en tragisk historia från andra världskriget. Här sköt tyska soldater ihjäl kvinnor och barn som sökt skydd i kyrkan. I dag är byns kännetecken den genuina familjära karaktären. Trots att den bara ligger sju kilometer från havet känns det som vi är långt ute på landsbygden. När vi långsamt glider fram på gågatan Via di Mezzo ser vi inga stora mataffärer, bara specialistbutiker där de italienska kvinnorna är i färd med att handla råvaror till dagens lunch och middag.

    – Det är detta som är tjusningen, säger Glenn. Osten, köttet, vinet och grönsakerna kommer från lokala producenter och hanteras av passionerade butiksägare. Allt är pinfärskt och smakar himmelskt.

    När vi efter den andra dagens cykling, utmed berget Monte Pisano, närmar oss staden Pisa på slingrande vägar, ger det en helt annan upplevelse av det lutande tornet än den gången då jag klev av en överfull turistbuss via motorvägen från Rom. Det är långsamhetens lov som ligger bakom dessa nya ögon eller snarare ansträngdhetens lov. Ett sätt att resa på som få tar sig tid till, men som ger en helt annan dimension i resandets konst. På köpet ger det också bättre kondition. Medan hundratals mobiltelefoner på långa pinnar sträcks mot skyn med tornet i bakgrunden i en imaginär gest att stötta upp den markanta lutningen, glider vi smidigt fram med våra cyklar. Tänk om arkitekten hade kunnat föreställa sig denna gigantiska uppskattning av ett så gravt misslyckat byggprojekt. Å andra sidan, vad vore livet utan alla dessa misslyckanden. Det gula tre skilling banco-frimärket, som hade passerat obemärkt om inte tryckpressen hade varit felinställd och Andrées luftfärd hade knappast blivit en bok och en film om inte ballongen hade strandat på Vitön. Jag vet inte om det var denna rädsla i att avslöja min dåliga kondition som gjorde att jag, i den nästan milen långa uppförsbacken mot Monte Serra, lyckades hugga tag i en förbipasserande sopbil och på så vis hanka mig ända upp till toppen utan att behöva kräkas av utmattning.

    Nästa dag startar vi i byn Malmantile och fortsätter till Greve in Chianti, som ligger mitt i det klassiska vindistriktet. En charmig by med flera mysiga restauranger, barer och caféer. De slingriga smala vägarna håller turistbussarna borta. Här leder en punktering till en ofrivillig paus och ett längre lunchuppehåll på Ristorante Oltre il Giardino. Krogen som ligger på torget i Panzano in Chianti har en vidunderlig utsikt från terrassen och ett skuggande tak av vinrankor. Vi hinner också med ett besök i byns cykelaffär och inköp av lite klassiska italienska cykelkläder.

    Dagen efter närmar vi oss resans slut och en oförglömlig upplevelse. I skymningen, efter en hel dag på sadeln genom byar som Borgo San Lorenzo och Montereggio, cyklar vi upp till torget Piazzale Michelangelo i Florens, med domkyrkan och Brunelleschis imponerande kupol i blickfånget. Stämningen är nästan religiös. Det är en mäktig syn ur ett nytt och annorlunda perspektiv. Här uppifrån märker vi inte att det är packat med folk utanför Uffizigalleriet eller l´Accademia med Michelangelos davidsstaty. För ett ögonblick har vi staden för oss själva.

    Vi rullar sakta in mot centrum med en härlig känsla av att uppdraget är slutfört.  Det blir en glass, florentinarnas stolthet, på anrika glassbaren Vivoli innan vi avslutar kvällen med en middag på takterrassen Westin Excelcior med floden Arno nedanför våra fötter.

    Kvällen till ära sätter den gyllengula vällagrade grappan punkt för cykeläventyret. Ett koncentrat av druvans restprodukter, skal och kärnor i sin ädlaste form. Med andra ord, återvinning när den är som bäst. Den sprider sin värme genom våra trötta kroppar, innan det blir dags för en riktig makeover bland de termiska baden i kulturorten Montecatini. Men dit tar vi tåget.