RES.se

Blog

  • Stjärndesignerns resefavoriter

    Stjärndesignerns resefavoriter

    Kristin Nyström är grafisk designer och grundare av det ekologiska barnklädesmärket Gardner and the Gang. Hon bor i Singapore sedan flera år tillbaka med sin man och två barn och när RES får en pratstund med henne om resor blir det så klart mycket fokus på Singapore med omnejd, men även en och annan favorit i Sverige nämns. Här är Kristins bästa…

    Text: Sandra Forsvik

    … storstad:
    – Min absoluta favorit är New York. Må hända att det låter förutsägbart och att vi har hört den förut, men det är helt enkelt för att NY har allt – fantastisk atmosfär, bra restauranger och en enastående shopping. Mitt favoritområde är West Village, där jag kan tillbringa hur mycket tid som helst.

    Hotell i New York

    … strand:
    – Anse Source d’Argent på Seychellerna med kritvit sand och enorma svarta granitstenblock. Det känns nästan overkligt vackert. Jag är inget stort fan av vidsträckta stränder, men det här är paradiset. Stranden är lugn, intim och lite svårtillgänglig.

    … promenadstråk:
    – MacRitchie Reservoir i Singapore. Då vi bor mitt i staden med allt vad det innebär, är det fantastiskt att tänka att endast tio minuter bort ligger en riktig djungel. Det finns en runda här som tar omkring två och en halv timme att promenera. Längs vägen får du möjlighet att gå över en hängbro och se alla djur som lever i djungeln. Det är som att gå på zoo, fast på riktigt.

    … ö:
    – La Digue i Seychellerna. Här cyklar man längs fantastiska stränder till små mysiga restauranger på bara några minuter. När vi var här bodde vi på ett enklare hotell där det gick runt landsköldpaddor i trädgården, det kändes väldigt exotiskt.

    …kafé:
    – Tösses i Stockholm. Jag älskar riktiga konditorier. Här finns det bästa brödet, semlorna, ja allt du kan tänka dig och lite till…

    … resmål:
    – När jag reser med mina barn älskar jag att åka till Maldiverna. Det är lätt att ta sig dit och det är barnvänligt om man väljer att bo på stranden. Lugna vatten, otroligt vackert och bra mat. Om jag reser utan barn tar jag helst flyget till New York.

    … bar:
    – Takterrassen på Hudson Hotel i New York. Där serveras goda drinkar och de har en fantastisk utsikt över världens bästa stad. Mycket bättre än så kan det inte bli.

    … hotell:
    – Four Seasons Kuda Huraa på Maldiverna. Här hinner man bara tänka ”jag är törstig” – så har man en flaska vatten stående bredvid sig. Om man vill unna sig något speciellt är det här den perfekta platsen. Fantastisk service, otroligt vacker omgivning, långgrunda stränder, barnvänligt och superbra restauranger.

    Hotell Kuda Huraa

    … restaurang:
    – Matbaren på Grand Hotell i Stockholm. Deras wagyu-hamburgare är himmelskt god. De har kunnig och trevlig personal, jättegod mat och dryck i en avslappnad miljö.

    … nattklubb:
    – Takterrassen Kinki i Singapore. Jag går inte så ofta på nattklubb längre, men jag gillar verkligen Kinki. De har en japansk restaurang på nedervåningen med bra mat och en bar på taket. Dekoren är japansk graffitti och utsikten är Singapores bästa. Bra musik och skön stämning.

    … park:
    – Botaniska trädgården i Singapore är superfin. Fantastisk växtlighet och här finns även en orkidéträdgård som jag tror att få kan mäta sig med. Ett vattenhål för stadsbor som söker lite lugn och ro.

    … butik:
    – Jag älskar Acnes flagshipbutik på Norrmalmstorg i Stockholm. Det är alltid lika trevlig och perfekt service och butiken levererar alltid.

    … pryl på resan:
    – Ipad, det är en livräddare när man reser med barn. Att resa med två små barn kan ibland vara tufft. Hur tråkigt det än låter så har nog den där Ipaden räddat mig ur många jobbiga och skrikande stunder.  

  • Höstens 10 hetaste weekendstäder

    Höstens 10 hetaste weekendstäder

    I fjol etta och tvåa, men nu har London och Barcelona halkat ned varsitt steg på listan över höstens mest populära weekendresmål. I år är det en ny stad som triumferar.

    Berlin är svenskarnas favoritresmål nu i höst. Med en bokningsökning på hela 84 procent jämfört med förra hösten toppar den tyska huvudstaden listan över våra mest populära weekendstäder. Det visar färsk statistik från resebyrån Ticket.

    – Att Berlin har blivit en riktig svenskmagnet är inte konstigt. säger Karin Starkman Ahlstedt, PR- och kommunikationsansvarig på Ticket Privatresor. Staden, där det är full  fart dygnet runt, har något för alla. Här kan resenärerna njuta av allt från historia och kultur, mysiga kaféer och restauranger, klubbliv och shopping.  Dessutom är det riktigt prisvärt för svenskar att semestra i Berlin.

    Förra årets lista toppades av London före Barcelona, men nu har dessa tappat en placering vardera. En riktig uppstickare är Prag som stoltserar med en ökad efterfrågan på 42 procent.

    – Prag och Berlin är höstens stora bubblare. Båda är prisvärda städer med hög mysfaktor och mycket upplevelser för pengarna, säger Karin Starkman Ahlstedt.

    Topplista – höstens mest bokade weekendstäder
    (fjolårets placering inom parentes)

    1. Berlin (4)
    2. London (1)
    3. Barcelona (2)
    4. Paris (3)
    5. Prag (8)
    6. Rom (6)
    7. Amsterdam (ny)
    8. Istanbul (5)
    9. Madrid (7)
    10. Lissabon (10)

    Klicka på städerna för att se hotell 

    Källa: Ticket, bokningar t o m 3 september, avresa 1 september-30 november, upp till 5 dagars resa.

    Här hittar du allt du inte får missa i den hetaste weekendstaden Berlin

     

  • Nya numret i butik

    Nya numret i butik

    Äntligen finns ett nytt nummer av RES ute i butik och den här gången riktar vi strålkastaren mot Karibien. Inte mindre än elva öar får påhälsning.

    Kuba, Barbados, Martinique – och så åtta andra karibiska öar. I årets fjärde nummer av RES är det den västindiska delen av världen som står i centrum. Men givetvis har vi mycket annat att bjuda på också. Följ med till kontrasternas Marrakesh, till ett München som laddar inför folkfesternas folkfest och till alla de största och hetaste weekenddestinationerna.

    Köp ditt eget exemplar redan i dag > pressbyran.se

  • Här är vinnarna i fototävlingen

    Här är vinnarna i fototävlingen

    Innan sommaren utlyste vi en fototävling där vi sökte era bästa bilder på temat “Möten”. Vi fick in mängder av fina bidrag och ur denna uppsjö har vi korat en rad lyckliga vinnare.

    Som ni kanske har listat ut vid det här laget är det bilden ovan som har kammat hem förstapriset. Bidraget heter “Sälträff i solen” och kvinnan bakom verket är Sofia Sandström i Stockholm.

    Vi gratulerar henne till äran och inte minst en systemkamera från Nikon. Juryns motivering lyder som följer:
    “Tala om njutning. Eller är det kanske nirvana vi får beskåda? Sälarna som möts ser ut att vara de två lyckligaste varelserna på jorden i just detta ögonblick. Det är Disneysött, men inte tillrättalagt. Vi blir alldeles varma av sälbildens kärlek”.

    Andrapriset, en undervattenskamera, också den från Nikon, tillfaller Helena Bergström från Järfälla. I potten låg även tolv helårsprenumerationer på RES och vi gratulerar följande personer till dessa:

    Alexander Hall, Växjö

    Carina Tidlund, Tranås

    Robert Jivegård, Lund

    Karin Thorell, Överkalix

    Charlotte Borneklint, Bolmsjö

    Gisela Ritzén, Göteborg

    Frida Karlsson, Järfälla

    Eva-Lisa Jonsson, Uppsala

    Anna Konopka, Domsjö

    Birgitta Anhage, Hönö,

    Malin Nordström, Varberg

    Laila Gustafsson, Olofstorp

    Grattis till er – och stort tack till alla som var med och tävlade.

    Här kan du beskåda samtliga bidrag i tävlingen.

  • Storslaget på Amalfikusten

    Storslaget på Amalfikusten

    Amalfikustens kuperande kustlinje är oöverträffad. Här nere i sydvästra Italien breder paradiset ut sig längs det Tyrrenska havets stränder. Följ med till Capri och den mysiga lilla hamnstaden Positano.

    Text och foto: Daniel Olsén

    Hotell på Amalfikusten

    Uppgradering. Det där ordet man hör då och då från sina kamrater när det gäller hotell eller flygstolar men som aldrig någonsin, av någon anledning, händer en själv. Men så plötsligt, efter årtionden av resande säger det bingo. Vårt rum uppgraderas till “full sea view”. Och vilken vy. Hotellets manager öppnar stolt upp de två trädörrarna till balkongen i vårt rum med ett ”prego”. Solen strålar in och Medelhavets turkosa färg tar upp mer eller mindre hela synfältet. Tills vi går ut på balkongen varifrån vi även kan se ut över staden. Det går inte att låta bli att förstummas. Under oss trängs husen på den extremt branta bergssluttningen tillsammans med små restauranger och en och annan lysande pool. Längst ner finns en liten strand med inte allt för mycket människor. Säsongen har just börjat och vattnet är fortfarande ganska kallt, även om man här och där kan se ett par modiga badjävlar.

    Den lilla hamnstaden Positano längs Amalfikusten, ungefär en timmes bilfärd från Neapel, har sedan femtiotalet lockat turister. Staden var en blomstrande hamn under medeltiden och är idag en av de mest romantiska platserna på jorden. Åker du hit med någon du tycker om får du räkna med att komma tillbaka hem med ett och annat löfte du kanske inte planerat från början. Vi har checkat in på La Sirenuse, ett exklusivt, litet hotell i mitten av staden. Under vår balkong ligger terrassen med pool, soldäck och bar. Poolen är, som tur är för en badkruka som jag, uppvärmd. Bad i havet får vänta den här gången för min del.

    Positano är ingen stor stad och här saknas en uppsjö av traditionella turistaktiviteter. Hit åker man inte för att gå på nattklubbar eller för att åka på uppblåsbara bananer efter motorbåtar. Hit kommer man för att bara vara, för att njuta av stunden och platsen, carpe diem och allt det där.  Och då menar jag inte genom en snirkligt typograferad tatuering i svanken. Här får du faktiskt tillbringa en hel dag på hotellet och skämma bort dig med service vid poolkanten utan att få dåligt samvete. Att promenera runt i staden tar inte allt för lång tid. Kanske just därför är det viktigt att bo på ett romantiskt hotell som ligger bra till, med utsikt över havet och staden, det går inte att få nog av den synen. Tiden flyger förbi.

    Men visst finns det saker som man kan – och bör – passa på att göra. För att förbränna maten, som är helt omöjlig att inte överdosera, finns en vandringsstig från staden upp till den lilla, lilla byn Nocelle. Höjdskillnaden är inte nådig: över 1 700 trappsteg. För varje meter blir utsikten över bukten ännu mer majestätisk. Väl uppe möts du av en liten by med en pittoresk kyrka och ett torg. Låren skakar och svetten rinner, den här bestigningen är helt klart inget man gör i flip-flops men väl uppe är all möda glömd.

    En promenad genom staden tar oss ner till stranden. Vägen kantas av små butiker som säljer limoncello, citronlikören som görs längs hela Amalfikusten, restauranger och givetvis en kyrka. Även en och annan italiensk märkesbutik har hittat hit. Väl nere på stranden ligger kaféer och restauranger tätt intill varandra. Vyn upp mot staden är mäktig. Det bästa jag vet med att resa är maten. Hemma i Sverige bläddrar jag ofta i kokböcker och drömmer mig bort, särskilt till Italien vars kök är oslagbart. Italienarnas hyllning till sina råvaror är imponerande. Varje ingrediens används med passion och ger rena, välbalanserade smaker. Här på Amalfikusten i synnerhet.

    Maten i Positano är till stor del baserad på fisk och skaldjur. Pastan är perfekt. I kampen för att känna sig som äkta italienare beställer vi in allt: aperitivo, antipasto, primo och secondo. Mättnaden slår till redan i halvlek, men med så god mat är det bara att fortsätta. Prisnivån här är som på en fin restaurang i Sverige. Men självklart ska man inte underskatta de enklare ställena. På kaféerna nere vid stranden kan du få en alldeles utmärkt pizza till lunch. Helst med massa buffelmozzarella på. Positano är som sagt ingen stor stad. Det räcker att tillbringa två, tre nätter här för att man ska kunna känna att man upplevt staden, även om den är beroendeframkallande.

    Vi har planerat in att fortsätta vår resa till Capri. Båtmänniskor som vi är beslutar vi oss för att hyra en båt (och kapten) som ska ta oss till, och runt, Capri. I grannstaden Sorrento byggs båttypen Fratelli Aprea, som med sina rötter i fiskebåtar idag gör några fantastiska båtar typiska för det här området. Hotellet hjälper oss att boka in kapten Giovanni med sin 32 fots La Luga. En båt som veckan innan hyrdes av Sharon Stone, meddelar en stolt kapten. I sann James Bond-stil kliver vi ombord på båten. Allt bagage har tagits hand om av hotellets bagageservice, vilket är tur för det är inte lätt att släpa på tunga resväskor nedför de smala gränderna och trapporna. Positano är inte direkt handikappvänligt.

    Kapten Giovanni lägger ut och vi påbörjar vår resa mot Capri. Vädret är inte det absolut bästa men vi klarar oss från regn. Långtröja krävs för att vi inte ska frysa. När vi närmar oss Capri tornar ön upp sig med sina mäktiga 600 meter över havet. De lodräta, ljusa klipporna möter det ljusblå havet. Giovanni navigerar oss runt ön och gör stopp lite här och där och kör in oss i de naturliga grottorna som finns längs ön – den “lilla blå grottan”, den “gröna”, den “röda”, den “vita”. Sedan har vi den “blå grottan” som är ett känt turistmål. Hit kommer man bara in med små roddbåtar där man drar sig framåt i grottan längs kättingar på väggen. Vill du göra ett besök här så får du räkna med att köa för att komma in och inträdet är cirka 120 kronor. En sak är säker och det är att Capri verkligen måste upplevas från båt. Mindre båtar avgår hela dagarna från Capris hamn.

    Capri består av två städer – Capri och Anacapri. Till Capri kan man ta en linbana från hamnen upp till det stora torget där designbutikerna trängs med restauranger och kaféer. Vartenda italienskt lyxmärke finns representerat, i sällskap av utländska som Louis Vuitton och Ralph Lauren. Det italienska modet som råder på ön är långt ifrån minimalistiskt. Här gäller guld och mönster i överflöd, linneskjortor med svulstiga sjalar och skor med guldspännen stora som surfplattor. Efter ett par dagar bland detta glitter vänjer man sig märkligt nog. Plaggen från Acne och Filippa K glöms bort i resväskan och helt plötsligt står du där med uppvikt krage på en piké som har mer tryck och brodyrer än en overall på en KTH-student. Men Capri har mer att erbjuda än så.

    I utkanten av staden kan man besöka den lilla fabriken där tillverkningen av parfymen Carthusia sker, en partfym som säljs över hela världen. Enligt sägnen började parfymen tillverkas så tidigt som 1380 av munkar på Capri. De nära hundra olika essenserna som används hämtas från ön. Till dofterna för män används huvudsakligen rosmarin från berget Monte Solaro och för kvinnor en vilt växande nejlika.

    Men det är inte staden Capri som är vårt mål, utan vi ska vidare upp till Anacapri och hotellet Caesar Augustus. Det finns bara en väg upp, en serpentinväg med ett lodrätt stup på ena sidan. Ön har något speciella taxibilar – omgjorda, förlängda, nedcabbade bilar från Fiat. När jag kliver in undrar jag lite varför alla bilar fäller in sina sidospeglar. Femhundra meter in i färden har jag fått svaret – gatorna är extremt smala. Vägarna i Positano känns som stora motorleder i jämförelse. Varje möte med en annan bil gör mig övertygad om att ”nu smäller det”. Men det gör det inte. “Capri regolare!” skrattar taxichauffören när han ser våra uppspärrade ögon och gapande munnar. Även bussarna är specialgjorda för ön. Små, korta, tjocka block, ofta överfyllda med folk, susar förbi oss med bara några centimeters marginal. Att sitta och försöka se avslappnad ut med armen över dörrkanten leder antagligen till amputation.

    Vårt hotell ligger på klippkanten med utsikt över bukten mellan Capri, Sorrento och Neapel, två- trehundra meter upp på det lodräta berget. Jag hänger ut lite över terrassens räcke och svindeln kommer krypande, men det är det värt. Utsikten är makalös. På andra sidan vattnet ser jag Vesuvius torna upp sig. Till höger om det, Sorrento och bergsryggen med Positano på andra sidan. Härifrån har vi första parkett till solnedgången ned i havet, med vulkanön Ischia bredvid som mäktig siluett. Hotellets restaurang är perfekt placerad för att alla gäster ska kunna njuta av solnedgången. Jag tänker på Douglas Adams Restaurangen vid slutet av universum och kommer på mig själv med att sitta och fånle när jag tittar ut över en orangeröd sol och ett mörkt, gråblått hav.

    Vi tar vår första middag här och grundar med öns paradrätt Ravioli Caprese. Perfekt kokt pasta utan ägg, fylld med mozzarella, i en sås av små välsolade tomater. Därefter lammkotletter. Maten är fantastisk. Hovmästaren Alessandro gör ett strålande jobb med att matcha vinerna, som kommer från den lokala regionen Campania. Morgonen efter slår vi upp dörrarna på balkongen. Utsikten rakt mot Sorrento och Medelhavet fortsätter att förstumma. Värt att tänka på just med detta hotell är att försöka undvika rummen som vetter mot vägen, den enda mellan Capri och Anacapri. Här far små bussar och mopeder fram och tillbaka större delen av dagen. I övrigt är hotellet utsökt. De har riktat in sig på bröllopsresor och romantiska get-aways och jag kan förstå varför. Allt är uppbyggt för att skapa den perfekta romantiska atmosfären. Pianobar, infinitypool och en mysig örtagård där kocken plockar ingredienserna till kvällens maträtter. Ute på en liten avsats vid restaurangen finns ett bord där man kan sitta avskiljt med endast solnedgången som sällskap. Och en egen kypare.

    Några minuters gångavstånd från hotellet ligger torget i Anacapri. Hundra meter härifrån hittar vi skomakaren Antonio som sedan nio års ålder tillverkat sandaler för hand. Idag är Antonio mer eller mindre en legend på ön och folk köar för att köpa med sig ett par av den typiska Caprisandalen. Från Anacapris torg går stolsliften som tar oss upp på berget Monte Solaro, 589 meter över havet. Enstolsliften kommer i bra fart och den något likgiltiga liftvakten skyfflar iväg folk i rasande takt. Ingen uppbromsning av stolen här inte.

    Den tyska pensionären framför mig skjuts iväg och ansiktsuttrycket påminner om de där bilderna man får på sig själv när man åker Fritt Fall på Gröna Lund. Väl uppe väntar en fantastisk panoramavy. Utsiktsplatserna ligger precis intill stupen. Om svindeln kändes på hotellet, så kan jag lova att den förstärks här. Höjden är nästan overklig. Från toppen finns ett par vandringsleder tillbaka ner om man inte vill åka stolsliften. En går direkt till Anacapri och den andra går ut till västra delen av ön och slutar vid en stor fyr. Känner man sig mör i benen efter den strapatsen går det bussar tillbaka till Anacapri och Capri.

    Inne i Anacapri ligger Villa San Michele som uppfördes av läkaren Axel Munthe. Även Axel Munthe-muséet finns här. Ett nästan obligatoriskt besök för oss svenskar. Axel Munthe, som bland annat var läkare till kronprinsessan Victoria (kung Gustaf V:s hustru), flyttade till Capri under 1890-talet. Han blev en populär person på ön då han vårdade den fattiga befolkningen utan att ta betalt. Efter fyra nätter på Capri är det dags att checka ut och påbörja resan hemåt. Det känns sorgligt. Personalen har tagit väl hand om oss och deras tips och guidningar har varit ovärderliga. Hotellets bil kör oss ner till hamnen där turbåten tillbaka till Positano väntar.

    Mat & Dryck

    Buonocore Gelateria
    Inne i Capri ligger den här populära glassbutiken Buonocore Gelateria som serverar sammetslen glass i nybakade våfflor. En slev per våffla, det blir knepigt att blanda smaker. Tur att man får köpa två om man vill. Missa inte citronsorben. Här serveras också bakverk av alla olika slag, många med citroner som smaksättning.
    Via Vittorio Emanuele 35, Capri

    Paulino’s
    Nere vid utkanten av Capri hittar vi Paulino’s. Ett måste när det gäller restaurangbesök på ön. Här sitter man utomhus och äter under hängande citroner som bildar ett tak av gult och grönt över hela restaurangen. Från början var det här en utomhusbowlingbana. Med tiden öppnades ett litet kafé som sedan utvecklats till den restaurang det är idag. Många av rätterna innehåller citron så klart och givetvis gör de sin egen limoncello.
    Via Palazzo a Mare, 11, Capri
    paolinocapri.com

    L’Olivo
    Vill man äta mer exklusivt, rekommenderas ett besök på den tvåstjärniga Michelinkrogen L’Olivo, restaurangen på Capri Palace i Anacapri. Middagen inleds med något de kallar för baguetteservice. En vagn med nybakad baguette och ett antal olika röror som pålägg. De har även en meny enbart för vatten, sorterat i kolsyre- och mineralmängd. Här får man nästan korslagda ärtor. Servicen är givetvis prickfri och det enda du i princip behöver göra själv är att tugga maten. Det mesta på menyn baseras på fisk och skaldjur men även en kötträtt letar sig in då och då.
    Via Capodimonte, 14, Anacapri
    capripalace.com

    Da Gelsomina
    Som kontrast till stjärnkrogarna är de mindre, lite enklare, restaurangerna ett måste. I Italien i allmänhet och på Capri i synnerhet. Den lilla familjeägda restaurangen Da Gelsomina är ett lysande exempel på detta. Här serveras det rustik mat till en fantastisk vy. Två rätter är fortfarande med på menyn sedan starten på 1950-talet – grillad kyckling med rosmarin, tillagad mellan tegelstenar och kanin i stark tomatsås. Måltiderna avslutas traditionsenligt med restaurangens egen limoncello, kryddad med fänkål och underbart god.
    Via Migliara, 72, Anacapri
    dagelsomina.com

    La Sponda
    Hotellet La Sirenuse egna restaurang, La Sponda, har en stjärna i Guide Michelin. Här serveras en meny som bjuder på det bästa allra bästa Positano har att komma med, tillsammans med viner från regionen Campania. Med levande italiensk musik och med över fyrahundra tända ljus tända på borden, är känslan av lyx och romantik fulländad.
    Via Cristoforo Colombo, 30, Positano
    sirenuse.it

    Ta sig hit:

    Flyg till Rom. Tåg från Rom till Neapel. Därifrån går båtar till Capri eller bussar till Positano. Alternativt hyr man bil i Rom och kör hela vägen själv. Att ta med bilen över till Capri är dock ingen bra idé, då gatorna är trånga och trafiken komplicerad. Från kajen i Positano kan du lätt ta dig till Capri, Amalfi och Sorrento. Capri ligger nästan inom synhåll från Positano och tar bara 40 minuter med båt. Båtarna mot Capri går på förmiddagen men under högsäsongen under juni till augusti går de även på eftermiddagen.

    Läs fler artiklar om Italien

  • 5 fantastiska hotell i New York

    5 fantastiska hotell i New York

    New York är en av världens mest intressanta hotellstäder. Nya koncept varvas med riktigt klassiska hotell. Institutioner som stått pall mot trender och nycker, överlevare som lyckas om och om igen, helt enkelt för att man är så duktiga på att vara just ett bra hotell. Här är våra nya och gamla favoriter i New York just nu.

    Av: Kajsa Beausang

    The Iroquois New York

    Bakom dessa väggar döljer sig mycket New York-historia. The Iroquois är ett av stadens första boutique-hotell, byggt redan 1901 – vilket får anses gammalt och anrikt i det relativt nya USA – som trots sin tämligen välkända historia ändå är något av en dold pärla, särskilt för oss svenskar. Invigda New York-bor kommer hit på grund av den pyttelilla, hippa baren Lantern’s Keep, längst in på entréplan. Bakom baren står några av stadens duktigaste bartenders och skakar prisbelönta cocktails till gästerna bakom disken som rymmer ungefär tre skägg i bredd.  Bakom deras ryggar finns en handfull kafébord för sorliga samtal och det är ungefär allt som ryms på den lilla ytan.

    Är du snarare hungrig än törstig så har platsen aldrig varit så välvald som nu. Hotellets restaurang Triomphe är kritikerrosad och menyn har nyligen genomgått en hälsosam uppdatering, tack vare det nya tillskottet i köket, Neron Francis, expert inom näringslära, så tillsammans med kocken Florian Wehrli skapar teamet nyttig magi på restaurangens tallrikar. Även om du inte checkar in här finns alltså två mycket goda anledningar att avlägga en visit. Men om du nu gör det – checkar in alltså – så gör du det på ett av stadens bästa lägen, med Broadway och Rockefeller Center bara ett stenkast bort.

    En av hotellets flitigaste inneboende är framlidne skådespelaren James Dean, som bodde här under hela två års tid under tidigt 1950-tal. Är du ett fan av Rebel Without a Cause-skådisen så be att få hyra James Dean-sviten. Då ingår även ett sexpack av vintage-Pepsiflaskor som var James favoritdryck, ett exemplar av boken Little Prince, hans favoritlektyr och ett presentkort på 50 dollar på Levi’s för att köpa ett par Levi 501-or. Tyvärr har redan James Deans födelsedag varit för i år – då kunde du ha minglat med en hel grupp av inbjudna James Dean-look-a-likes, men måhända får du en ny chans nästa år den 8 februari… Dubbelrum från cirka 2 400 kronor natten.

    Lediga rum & priser

    The Ludlow

    Strax söder om Houston Street, som utgör gränsen mellan East Village och Lower East Side, ligger områdets senaste tillskott på hotellfronten. The Ludlow ligger som namnet antyder, på Ludlow Street, snett över gatan från det legendariska kaféet Katz’s Delikatessen, som blev världskänt efter att Meg Ryan fejkade en orgasm vid ett av borden i filmen När Harry mötte Sally från 1989. Hotellet öppnade i höstas och går helt i linje med Lower East Sides hajpade utvecklingsvåg, med en uppsjö av nya gallerier, barer, restauranger och butiker, som ändå bibehållit områdets sjavigt, läckra look. Det är promenadavstånd till Soho och nära till tunnelbanestationerna Delancey Street och Essex. Rummen är inte stora, men ytan är välplanerad och stora, spröjsade fönster släpper in massor av ljus.

    Entrén till den röda tegelbyggnaden består av stora glas- och ståldörrar som öppnas upp till en lobby med läckert mosaikgolv och mysigt murrig mahognypanel på väggarna. Hotellet lyckas att vara skinande nytt, helt och rent, utan att för den delen tappa i hemtrevlighet. Den stora loungen i lobbyplanet och den vackra uteserveringen på innergården är väl värt ett besök även om du inte bor på hotellet. Loungen har känslan av ett internationellt, mysigt vardagsrum där stämningen höjs allteftersom dagen lider mot kväll, och framemot nattkröken pågår ett sorligt barhäng och skön stämning. Sedan bara några månader tillbaka är även bistron Dirty French öppen för middagar. Som namnet antyder finns många franska inslag på menyn.

    Personalen är snygg, snäll och effektiv och även om hotellet är trendigt så det förslår, så känner man sig välkommen och precis lika hipp som området och byggnaden kräver. Alla får vara med. På Ludlow ingår dessutom något så ovanligt som frukost i priset, en raritet på New York-hotell i allmänhet. Hotellet har 184 rum, varav 20 är sviter. Dubbelrum från cirka 2 700 kronor natten.

    Lediga rum & priser

    Inn at Irving Place

    Att checka in på Inn at Irving Place är som att flytta in i ett dockskåp. Hotellet har bara tolv rum som alla är olika till namn, storlek och utseende. Gemensamt är däremot att de är fyllda till bredden med antikviteter och inredning som är tidsenliga med husets byggår, 1834.

    Huset var från början ett hem åt endast en familj, som vi får anta hade det tämligen gott ställt med tanke på husets storlek. Under årens lopp har det även tjänat som flerfamiljshus med lägenheter, huserat en svartklubb under förbudstiden, varit en herrklubb vid namn The Ingersol Mens Club samt huserat skönhetssalong och spa. En brokig skara verksamheter, minst sagt, där vi snabbt kan konstatera att svartklubben låter mest intressant. Efter en tre år lång renovering för att återställa huset till sitt originalskick har byggnaden nu varit hotell sedan 1994.

    I bottenvåningen på byggnaden, en halv trappa ner ligger i dagsläget en bar, Cibar Lounge med uteservering på innergården. Kanske var det hit man slank ner för en illegal sup serverad i en kaffekopp eller marmeladburk på 1920-talet? Båda inrättningarna är hur som helst väl värda ett besök. Området vid Gramercy Park där Irving Place ligger känns som en småstad mitt i city, trots sitt toppläge i närheten av Union Square.

    Var inte orolig för att du åkt fel när taxin släpper av dig utanför en anonym byggnad som ser ut som ett bostadshus – hotellet har nämligen ingen skylt. Hotellet är familjeägt och personalen behandlar dig som en personlig gäst i hemmet, och det är en del av upplevelsen, att man nästan får känna sig som en New York-bo. Även här ingår frukost i priset. Dubbelrum från cirka 3 700 kronor natten.

    WestHouse New York

    Portiern skyndar vant fram mot taxin och håller ett paraply ovanför mitt huvud när jag kliver ur. Svängdörrarna är ljudlösa, mattan i lobbyn tjock och ljuddämpande, belysningen svag och mannen bakom receptionsdisken ler lagom välkomnande, inte för mycket, inte för lite. Stämningen är avslappnad, inövad, lyxig, diskret och proffsig. Det andas erfarenhet och kunskap. Hotellet är nyöppnat, men inte av några duvungar, utan av samma ägare som har grannhotellet runt hörnet, Park Central Hotel.

    WestHouse eftersträvar känslan av att vara ett andra hem, snarare en ett hotell, och refererar inte till sina kunder som gäster, utan som hotellinvånare. Inredningsstilen har en touch av 1920-talets art deco. Den höga servicenivån genomsyrar vistelsen från första till sista sekund och här har ingenting lämnats åt slumpen. Som ett exempel, som åtminstone alla fashionistor kommer att jubla över, finns i alla hotellets badrum hårfön och styler från märket Ghd – frisörvärldens Rolls-Royce. Hotellet har även ett samarbete med modeportalen Net-a-porter, vilket innebär att du får tillgång till en personal shopper via telefon, så orkar du inte ut i New Yorks modedjungel kan du lätt införskaffa en ny garderob från hotellrummets surfplatta i din hotellsäng.

    Sängarna är bland de skönaste i New York och tanken på att stjäla lakanen dök upp i bakhuvudet. För en dryg hundralapp kan du även välja vilken doft du föredrar att ditt hotellrum ska lukta under din vistelse. Ett tips är att investera i deras servicepaket för 35 dollar per dygn, cirka 290 kronor, då ingår bland annat frukost, afternoon tea, gratis wifi, lokalsamtal och lite annat lullull som kan vara trevligt att ha om du faktiskt planerar att tillbringa lite tid på hotellet och inte bara bränna av alla vakna timmar på stan. Läget på 55:e gatan är perfekt för dig som vill bo centralt, med närhet till Central Park och Times Square. Tunnelbanan går precis runt hörnet. Dubbelrum från cirka 3 000 kronor natten.

    Lediga rum & priser

    Park Central

    Välkommen till ett riktigt hotell. Härifrån har du gångavstånd till några av staden främsta sevärdheter: Central Park för en promenad i det fria, Museum of Modern Art för lite kultur, Rockerfeller Center för en magisk utsikt över hela Manhattan, Times Square med alla Broadwayshower – för att bara nämna ett urval.

    Du kliver in i en enorm lobby i marmor, och bakom receptionen finner du matsalen och baren som även tjänar som frukostrum. Hotellet är inrett i sobra jordfärger och trots att du befinner dig i händelserna centrum mitt i stan, råder ett skönt lugn innaför Park Centrals väggar. I lobbyn hittar du också en liten Central Market, en butik där du kan handla allt du behöver om du är på språng, alltifrån färska juicer och frukostmuffins till dagens tidning eller ett paraply om det regnar.

    Hotellrummen har alla bekvämligheter du kan önska dig och är dessutom ovanligt stora för att vara New York. Tips! Be om ett rum med utsikt över Central Park när du bokar. Det kostar inget att önska. Hotellet erbjuder givetvis särskilda Broadwaypaket, med tanke på läget i närheten av nöjeskvarteren, och conciergen hjälper till att boka biljetter.

    Dubbelrummen kostar från 1 700 kronor natten, vilket faktiskt får ses som riktigt prisvärt. Dels för att vi befinner oss i en av världens dyraste hotellstäder, dels med tanke på hur mycket rum och bra läge du faktiskt får för pengarna.

    Lediga rum & priser

    Håll koll på det senaste i New York med hjälp av vår bloggare Argot Murelius. Och spana gärna in vår stora cityguide som är fullspäckad med New York-tips.

    Se fler hotell i New York

  • Min stad – Tallinn

    Min stad – Tallinn

    När företaget som Ida Dahlgrens arbetar på flyttade sin verksamhet från Köpenhamn till Tallinn följde hon med. I dag är hon förälskad i staden som tidigare bara var ett blankt papper i hennes bok. Följ med på en rundtur i Estlands huvudstad, Tallinn.

    Text: Linnea Wermeling
    Foto: Linnea Wermeling, Ida Dahlgren & Johanna Steen

    Hotell i Tallinn

    Hon visste inte mycket om staden när flyttlasset gick. Visst hade hon sett Killinggängets klassiska film Torsk på Tallinn, men det var knappast den som fick henne att packa väskorna. Medieföretaget som hon jobbar på skulle flytta sin verksamhet från Köpenhamn till den estniska huvudstaden och Ida Dahlgren följde med.

    – Man måste ju våga, tänkte jag. Samtidigt var jag väldigt tveksam. Men min kompis övertalade mig att våga ta steget. Man lever ju bara en gång, säger hon.

    Vi sitter på F-Hoone, i det populära området Kalamaja i Tallinn. Tidigare var det här platsen för stadens industrier och fabriker. I dag är Kalamaja den stadsdel som utvecklas snabbast och har blivit ett hippt epicentrum för trendiga tallinnbor. Här finns klubbar, barer, restauranger och butiker.

    Ida Dahlgren tar en klunk choklad från High School Musical-muggen som hon har fått från servitören.

    – Jag gillar F-Hoone för de har allt. Här kan man äta både lunch och middag, dricka vin eller choklad. Dessutom är lokalen fascinerande, säger hon.

    Och det är den verkligen. F-Hoone ligger inhyst i en gammal fabriksbyggnad. Här har man bevarat gamla detaljer och kombinerat dem med modern inredning – och High School Musical-porslin.

    Hon började att blogga för RES efter ett halvår i staden. Tillsammans med sin kollega, Kristin Hiding, bjuder hon bloggens läsare på de senaste tipsen i Tallinn, genom vackra fotografier och fina texter.

    Gång på gång under vårt samtal återkommer hon till vilken härlig stad Tallinn faktiskt är. Långt ifrån den tolkning som Killinggänget en gång gjorde.

    – Jag hade sett filmen innan jag flyttade hit och var rädd att det bara skulle vara grått, trist och fullt av sovjetiska betonghus. Men så var det verkligen inte. Jag tror att Tallinn är det nya Berlin. Här finns gott om popup-klubbar, coola kaféer och barer – det är bara det att många inte har upptäckt det ännu, säger Ida.

    Ida bor tillsammans med sin bloggkollega Kristin i de centrala delarna av Tallinn. Från deras gemensamma köksfönster har de utsikt över Gamla Stan. Trots att området är turisttätt rekommenderar Ida en promenad här. 

    – Jag tröttnar aldrig på att smyga runt i dessa gränder. Här ligger många söta kaféer också, där man kan slå sig ned när man får ont i fötterna.

    1. F-Hoone
    ”I denna gamla fabrikslokal serveras fantastisk mat. Deras ugnsbakade getost är helt magiskt god, men alla rätter på menyn är vällagade. Här finns något för alla smaker ­– kött, paj och sallad. Här arrangerar man även klubbar någon gång i månaden.”
    Telliskivi 60a

    2. Kukeke
    ”Kukeke betyder tupp på estniska, något man förstår när man kliver in genom dörrarna. På väggarna hänger det massor med bilder av tuppar. Tillsammans med F-Hoone är det här det perfekta stoppet efter en loppisrunda i Kalamaja. Här serveras både mat, dryck och kaffe.”
    Telliskivi 57
    kukeke.ee

    3. Boheem
    ”På den här restaurangen kan man sitta och dricka kaffe, äta god mat och prata med sina vänner medan spårvagnarna susar förbi utanför. Stället är väldigt avslappnat och serverar enkla, men goda rätter. Min favorit är deras pannkakor med hallonsylt och den fantastiska chokladfondanten som finns på menyn.”
    Kopli 18
    facebook.com/Boheem.Kohvik.Kalamajas

    4. Kohvik Sesoon, Kalamaja 
    ”Om du letar efter stadens bästa brunch så har du hittat rätt. Bakom en relativt hemlig entré döljer sig en stor matsal som serverar supergod brunch. Här har jag varit ett antal gånger sedan jag flyttade till Tallinn och det är alltid lika gott.”
    Niine 11
    kohviksesoon.ee

    5.Kamahouse Köök
    ”Kama är en mjölblandning som man i Estland blandar ut med Kefir och socker, en väldigt estnisk dryck som man dricker mellan måltiderna. På Kamahouse har man specialiserat sig på detta och det är definitivt något man måste prova innan man lämnar staden. Framförallt här på Kamahouse Köök.”
    Kopli 25
    kamamaja.net

    6. CoffeeBar 10133
    ”Det här är ett litet hål i väggen för dig som gillar gott kaffe. Stället är rätt nyöppnat och ligger i den gamla delen av staden. Men som sagt, det är verkligen bara ett hål i väggen, bokstavligt talat.”
    Suurtuki 2
    facebook.com/coffeebar10133

    7. Puudel
    ”Puudel betyder flaska på estniska och hit går man för att dricka öl. Här finns alla sorter som du kan tänka dig – brown ale, pale ale och öl med smak av ingefära. Men godast är nog hallonölet som smakar som hallonsoda för vuxna.”
    Telliskivi 60A
    pudel.ee

    8. Pokaal
    ”Strax intill Puudel ligger Pokaal som säljer vin. Här får man dricka hur mycket vin man vill, så länge man hyr glaset man dricker ur. För 15 euro får man sig en trevlig utekväll på en av stadens bästa barer. Baren delar uteservering med Puudel, så ta med dig vinet som du vill dricka och sätt dig intill dina ölande vänner.”
    Telliskivi 60A

    9. Patarei
    ”Det här är ett gammalt fängelse som slog igen 2004. Det låter kanske lite konstigt, men i dag finns här en bar där man kan ta sig en öl, omringad av taggtråd och gamla celler. Det är även ett museum över hur det en gång såg ut här. Många av cellerna har lämnats helt orörda. Under sommaren arrangeras klubbar i vissa av dem, då dj:s kommer och spelar.”
    Suur-Patarei
    patarei.org

    10.Fankadelik
    ”Det här en av stadens bästa vintagebutiker, som även inhyser en liten frisörsalong. Här hittar du allt från brudklänningar till mönstrade skjortor och väskor. Dessutom finns stadens snyggaste provrum i denna butik.”
    Vana-Viru 6
    facebook.com/Fankadelik

    Läs fler artiklar om Estland här

     

     

  • Med smak för Franken

    Med smak för Franken

    Borta ur den tyska kartboken, men högst levande i verkligheten. Följ med till Franken, en region som förför med vin, god mat och inte minst en anrik historia.

    Text: David Grudd
    Foto: Elinor Wermeling

    Hotell i Franken

    Jag måste se ännu dummare ut än de andra, tänker jag och andas hjälpligt genom munnen. Klämman över näsan gör vad den ska. Ja, mer därtill. Den tilltäppta luftvägen har en närmast klaustrofobisk inverkan på mig, men vad gör man inte för ett glas av självaste Goethes favoritdryck? Var sak har dock sin tid, först ska smaklökarna sättas på torrare prov. Jag gör som lektionen påbjuder: stoppar ner mitt högra pekfinger i behållaren framför mig, fiskar försiktigt upp lite av dess innehåll och lägger fångsten på tungspetsen…

    Sommerach är en liten by med stor vintradition. Här, i de bördiga delarna av den tyska regionen Franken, ramar vinrankorna in ett samhälle med knappt 1 400 invånare, men med ett dryckesutbud värdigt en betydligt större befolkning än så. I den korsvirkade idyllen, ett par stenkast från floden Main, ligger en handfull restauranger, en charmig vinbutik vid det lilla torget och så byggnaden där vi just nu står med varsin näsklämma och försöker identifiera ett särskilt pulver.

    Der Winzerkeller är byns flaggskepp och drivs av ett lokalt vinkooperativ som samlar inte mindre än 90 vintillverkande familjer. Vissa av dem försörjer sig på försäljningen, andra odlar vin som hobby, och inte minst för att föra de stolta anorna vidare. Som namnet antyder har huset en låg, ja bokstavligt underjordisk tyngdpunkt. I den fuktiga källaren lagras vinerna under noggrann övervakning innan de tappas upp för konsumtion. Få flaskor färdas långväga – somliga endast en trappa upp till markplanets restaurang, några andra hamnar högst upp i huset, i vinskolan där vi snart ska få avnjuta ett glas Rieslaner – utan näsklämma.

    Genom den ljusa skolsalens stora fönsterrutor har vi utsikt över Winzerkellers fjärde ben – utomhusbaren som så här en vardagseftermiddag i maj gapar tom sånär som på ett äldre par som slagit sig ner med varsitt glas vitt vin. De jäser som två Silvanerdruvor i vårsolen och blickar ut över de marker som är ursprunget till det de dricker: vinodlingarna som sträcker sig fram till Mains strand och sedan fortsätter på andra sidan floden och ända bort till horisonten. Weinrich, vinrike, står det att läsa på husets gavel och Franken är just precis ett sådant. En vinälskande enklav strax söder om Tysklands geografiska mittpunkt, inklämt mellan två mäktiga ölbälten. Allt beror på floden Main och dess sluttningar där druvorna trivs i musselkalken trots att vädret egentligen inte är det optimalt för vinodling. Silvaner är den stora stoltheten bland druvorna, men Müller-Thurgau, en korsning mellan Riesling och just Silvaner, är den överlägset vanligaste.

    Vad som egentligen är Franken finns det fler än ett svar på. I administrativ mening förlorade regionen sin betydelse i samband med det Tysk-romerska rikets upplösning 1806, men Franken är fortfarande ett högst levande begrepp. Invånare i fyra tyska förbundsländer, företrädesvis Bayern, kallar sig för frankenbor trots att kartböckerna hävdar motsatsen, och nog är det charmigare med ett område vars gränser ritas av människorna inom dem snarare än av federala kartografer.

    ”Hier beginnt der Süden”, här börjar Södern, läser jag i en tunn folder om Franken samtidigt som jag blickar ut över den 500 år gamla stenbron som förbinder två sidor av staden Würzburg med varandra. Solen är med på parollens noter och skiner över den vårklädda folkskaran som korsar Main, på väg till eller från lunchen. Alte Mainbrücke, gamla bron, bjuder på en bedårande utsikt upp mot kullarna i Würzburgs utkant där fästningen Marienberg vakar över staden. Här börjar Södern, och här börjar också vår resa genom Franken. Förstås. Nürnberg må ha den klart större befolkningen, men på historiska och kulturella grunder är det knappast fel att kalla Würzburg för Frankens huvudstad. Dessutom är den ju belägen vid Main, mitt i vinrikets hjärta. En icke alls obetydlig detalj i sammanhanget.

    Würzburg grundades redan i början av 700-talet och är i dag en gammal stad med en ung befolkning. Här hittar du en musikhögskola, en teknisk högskola och inte minst Julius-Maximilians-Universität, Bayerns äldsta universitet – tre orsaker till att Würzburgs medelålder ligger runt 40-strecket, en av Tysklands lägsta noteringar. I den statistiken räknas inte stadens två mest berömda medborgare in. Av uppenbara skäl. Bildhuggaren Tilman Riemenschneider och universalgeniet Balthasar Neumann har nämligen varit döda i 484 respektive 262 år. Det gör dem dock inte desto mindre levande, än i dag är de högst påtagliga i sin gamla hemstad. Försök att undgå dem i en timme i Würzburg. Det går inte – och inte oss emot. Den senares mest berömda skapelse är tvärtom vår givna öppning på turen genom Würzburgs historiska myller – det storslagna furstbiskopsresidenset.

    Omedvetet tar jag korta steg bakåt medan jag beundrar den magnifika målningen längs med valvets väggar. Italienaren Giovanni Battista Tiepolo fick uppdraget att utsmycka residensets entréhall och om en lekman tillåts recensera måste jag säga att han förvaltade förtroendet på bästa sätt. Tiepolos fresker illustrerar de olika kontinenterna och i det europeiska segmentet sitter arkitekt Neumann nonchalant tillbakalutad på en kanon med en hund i förgrunden. Just hunden är anledningen till min reträtt. Den framträder så tredimensionellt, så påtagligt att den fyller hela hallen med liv. För mycket liv för min balans bästa.

    Residenset i Würzburg uppfördes under 1700-talets första hälft som ett nytt säte för stadens styre. Tidigare hade staden kontrollerats från Marienberg, men furstbiskopen ville ner från kullen, in till själva staden och dessutom göra det i bästa Versaillesstil. Residenset inrymmer mer än 300 salar och bjuder på en imponerande variation vad gäller utsmyckning. Mest imponerande är dock entréhallen. Mycket tack vare målningarna, men också på grund av det fria valvets storlek. Neumanns belackare hävdade att ett så stort valv tveklöst skulle rasa samman, men arkitekten själv var av motsatt uppfattning. Han var övertygad om att valvet till och med skulle klara av att beskjutas med kanonkulor inifrån utan att ge vika.

    Neumann fick rätt. Trots att residenset och stora delar av Würzburg bombades under andra världskrigets sista skälvande månader står valvet kvar i ursprungligt skick. Med andra delar av den numera världsarvsklassade byggnaden och inte minst staden som sådan gick det dock värre. I en av residensets utställningsmontrar finns fotografier från hur staden såg ut efter flygangreppen 1945 och att det öde ruinlandslandskapet i dag är en blomstrande stad är svårt att förstå. Dessutom med en bibehållen historisk glans.

     

    Eftersom residenset ligger i Franken har det givetvis sin egen vinkällare. En anrik och generöst tilltagen sådan. Just i dag är det stillsamt i den dunkla och kyliga underjorden, men vår guide Maria (inflyttad svenska, för övrigt) berättar att det är ett undantagstillstånd. Vinkällaren är öppen för allmänheten och på de flesta av veckans dagar samlas här folk för att äta middag och provsmaka viner.

    I ljuset av brinnande stearin syns otaliga vinfat längs med väggarna. En del av dem riktiga rariteter, inte minst Schwedenfass, svenskfatet, i vilket ett vin av den exemplariska årgången 1540 fortfarande finns bevarat. Av stadens angripare under trettioåriga kriget var svenskarna de allra jäkligaste och när Gustav II Adolf och hans armé intog staden 1631 var goda råd dyra. Vinet från det varma och bördiga året 1540 var furstbiskopen synnerligen kärt och han lät därför gräva ner ett fat i jorden för att gömma det undan de skandinaviska ockupanterna. Därav namnet svenskfatet. En flaska tappad från just det fatet spelade huvudrollen i en historisk provsmakning i London 1961, då vingurun Hugh Johnson och ett antal andra prominenta kännare kunde konstaterade att det 421 år gamla vinet fortfarande var vid liv. Åtminstone för en kortare stund innan oxideringen förvandlade det till vinäger, som Johnson beskrev det i Vintage – The Story of Wine. Buden är flera, men många hävdar att vinet som sällskapet öppnade är det äldsta att någonsin provsmakas.

    Mätta och belåtna på historia sätter vi oss på kvällskanten till bords för att stilla en annan hunger. Vin och mat går hand i hand här i Franken och med goda viner följer också god mat. Om det blev vi varse redan vid lunch. Sparrissäsongen är i full gång och många av stadens menyer är av den anledningen simpla i sin utformning. Ett halvt kilo färsk, vit sparris och så valfria tillbehör till det. För oss blir det dock en trerättersmeny med tillhörande viner på en Michélinrekommenderad krog uppe bland Würzburgs kullar.

    Här finns det förstås också sparris, men det går ”precis lika bra med selleri” ska det, som av en händelse, visa sig. Werner och Werners klassiska mantra upprepas i mitt huvud och det känns väldigt logiskt att jag stötte på mitt livs godaste selleri just i Tyskland. Det frankiska köket påminner annars om det tyska i stort, men överlag med en klart mer elegant touch. Kött, framför allt fläsk, är förstås en flitigt använd råvara, men vegetarianen behöver inte gå hungrig. Särskilt inte under sparrissäsongen. Vad som dessutom slår en är den avslappade atmosfären. Inte ens den här stjärnprydda restaurangen känns det minsta snofsig. Man ska, som Fred Åkerström skaldade, akta sig för att säga att folk är ”så och så”, men vill man ändå prompt sätta en etikett på människorna i Franken, kan man på goda grunder påstå att de är mer avspända än vad som är vanligt på nordligare breddgrader. Här börjar Södern och de tycks trivas med det.

    – Vin var egentligen det sista jag ville jobba med, säger Christian Müller och öppnar en stolt flaska vin som han själv har tillverkat. I en vinodlingsfamilj talas det inte om så värst mycket annat och i övre tonåren hade jag bestämt mig för att göra någonting helt annat. En ny dag har grytt i Franken och den har tagit oss till Volkach, en av de dussintals vackra små städer som ligger i vinlandet runt Main. Här har familjen Müller tillverkat vin sedan 1800-talet och i motsats till ungdomsplanen är Christian i dag den fjärde generationens vinmakare i företaget Max Müller I.
    – Det var under en resa till Nya Zeeland som jag fick upp ögonen för vin igen och ändrade mitt beslut. Nu är det inte bara mitt arbete utan även min stora passion.

    Från familjens odlingar vid Main förs skörden om hösten hit till Volkach och Müllers lokaler mitt i den lilla charmiga staden. Här finns allt samlat: destilleri, källare och en liten hall som fungerar som kontor, butik och provsmakningsrum. När vi kliver in sitter två lokala förmågor vid den långa bardisken och undersöker som bäst det Müllerska sortimentet. Framför dem står två glas och så ett torrt, vitt vin upptappat i själva symbolen för frankenvinet – bocksbeuteln.

    Den säregna flaskan är rund och tillplattad och har funnits med i åtminstone 500 år. Riktigt fina frankenviner ska alltid tappas upp i en bocksbeutel, något annat finns inte på tal. EU-bestämmelser skyddar den typiska formen och dikterar att endast vissa typer av viner får säljas i flaskorna – förutom de som tillverkats i Frankenregionen även vissa italienska, grekiska och portugisiska viner. Bocksbeutelns ursprung är omtvistat. Ockulta historier varvas med mer sakliga, men de flesta verkar ändå vara överens om att flaskans form är hämtad från det allra heligaste hos geten.

    Efter en provsmakning hos Müllers väntar sedan lunch (sparris i mängder, givetvis) innan vi lämnar Volkach. Vår frankiska resa slutar där den här berättelsen tog sin början. I eftermiddagens Sommerach, i Der Winzerkellers vinskola. Pulvret på tungan är analyserat och det har blivit dags för rakning.
    – Nå, vad är det i burken, frågar guiden med en pillemarisk min.
    En av de enklaste frågorna jag någonsin har fått, tänker jag och levererar det uppenbara svaret:
    – Kanel.
    Guiden nickar förnöjt.
    – Kanel är korrekt. Men det har ingen smak, bara doft. Om du hade haft klämman tillräckligt hårt över näsan hade du inte känt någonting.

    Kursettan är alltså en fuskare, om än en oskyldig sådan. Jag sköljer ner skammen med ett glas Rieslaner. Ute skiner solen över de milsvida odlingarna och jag kan bara än en gång konstatera att frankenborna verkligen behärskar sin käraste konstform. Som Goethe sa: ”Inget annat vin faller mig i smaken”.

     

  • Här är vinnarna i bloggtävlingen

    Här är vinnarna i bloggtävlingen

    Fem bloggpar skickades under våren till Tyskland med ett och samma uppdrag: att göra den bästa, mesta och roligaste bloggen på sitt respektive tema. Nu har juryn sagt sitt och på fredagen delades såväl priser som blombuketter ut till de lyckliga vinnarna. 

    Pernilla Busch och Alexandra Bernvetter. Så heter vinnarna i bloggtävlingen JoinGermanTradition som pågått här på RES.se och i sociala medier sedan i våras. Buschvetter, som duon kallar sig för, fick historietemat på sin lott och i deras blogg har vi kunnat följa deras uppdateringar från städer som Lübeck, Celle och Hannover.

    För sitt energiska bloggande belönas Pernilla och Alexandra nu med en ny resa till Tyskland med AirBerlin. Till just Berlin där de får sova tre nätter på hotellet nhow och välja alldeles fritt om de vill blogga eller inte. Något säger oss att de ändå inte kommer att kunna låta bli…

    Här hittar du Pernillas och Alexandras blogg

  • Matbloggarnas bästa resetips

    Matbloggarnas bästa resetips

    Bakom den framgångsrika matbloggen Green Kitchen Stories står paret David Frenkiel och Luise Vindahl. Deras blogg läses av 100 000 människor varje vecka och nu i år släppte de sin andra kokbok på svenska. I boken får vi följa med de två matkonstnärerna på en resa runt om i världen, och därför bad vi dem att lista sina favoritplatser – världens bästa…

    Text: Linnea Wermeling

     …storstad:
    – Tel Aviv. Här var vi för första gången tidigare i år och föll helt pladask för staden. Där finns en fantastisk matkultur, juicebarer i varje gathörn och otroligt många vackra gator och områden. Och en strand som påminner om Barcelonas. Vad som förvånade oss var hur modern staden kändes och hur vanligt livet såg ut för de flesta trots det obehagliga krig som plågat människorna i Israel och Palestina under så många år.

    Hotell i Tel Aviv

    …restaurang:
    – The Butcher’s Daughter, en vegetarisk juicebar och restaurang i New York som serverar moderna och fräscha vegetariska rätter fulla av färg. De har köttkrokar hängande på väggarna men med frukt och grönt på. Juicemenyn är omfattande och alla rätterna innovativa. Hög hipsterfaktor på besökarna.
    19 Kenmare Street, New York
    thebutchersdaughter.com

    …kafé:
    – Pom & Flora. Det här är ett av våra favoritkaféer i Stockholm, som dessutom råkar ligga precis där vi bor. Det är ett ganska enkelt ställe med en liten meny. De har ett par stolar och bord som står utomhus i morgonsolen och allt de serverar på menyn är fräscht och gott.
    Bondegatan 64, Stockholm
    pomochflora.se

    …bar:
    – Freni e Frizioni i Rom. Jag var student i Rom när jag träffade Luise. Det billigaste sättet man kunde äta ute på var att gå på en av barerna som serverade gratis antipasti om man köpte ett glas vin. Freni e Frizioni ligger i Trastevere precis utmed Tibern och här samlas horder av unga vuxna för att filosofera om livet över billigt vin och gratis mat.
    Via del Politeama 4/6, Rom
    freniefrizioni.com

    …gata:
    – Valencia Street i San Francisco. Vi bodde i San Francisco en månad och hamnade av en slump på Valencia Street, som ligger på gränsen till det mexikanska området Mission District. Det är en spännande gata som kombinerar hippa kaffebarer, ekologiska matbutiker och klädaffärer med klassiska diners och traditionella mexikanska restauranger.

    …badplats:
    – De flesta människor drömmer om en öde strand som man har för sig själv. När vi bodde i en liten bungalow utan el och varmvatten på ön Phu Quoc utanför Vietnams kust så upplevde vi just det. Långa, fantastiska stränder utan en människa i sikte, spegelblankt, varmt vatten och smakrik, vietnamesisk mat som lagades över en eld. Om det inte var för skorpionerna som kröp utanför vår bungalow och spindlarna innanför så hade vi nog kunnat flytta dit för gott.

    …bageri:
    – Tartine Bakery i San Fransisco. Ett klassiskt bageri och bar som alltid har en ringlande kö av människor utanför dörrarna. Förutom bröd och varma pressmackor har de galet vackra desserter. Missa inte citronmarängpajen!
    600 Guerrero Street, San Francisco
    tartinebakery.com

    …park:
    – Luise är danska så vi tillbringar alltid ett par veckor i Köpenhamn. Mitt i staden ligger vackra Kongens Have och där hamnar vi ofta. Hit kommer folk med sin lunch för att komma iväg från stressen och njuta av lugnet.

    …promenadstråk:
    – I Barcelona brukar vi promenera från Born-kvarteren upp till Grácia och sedan strosa runt bland gränderna där. På vägen upp försöker vi undvika de stora gatorna och går istället vilse varje gång. Folk borde gå vilse oftare, då hittar man nya ställen utan att leta efter dem.

    …pryl på resan:
    – Telefonen. Om jag inte måste ha med min systemkamera så lämnar jag den gärna i väskan när vi är ute och reser och använder istället min iPhone. Den går snabbt att ta fram och man kan oftast ta bilder utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Den kommer också ofta till användning de 75 000 gånger som vi går vilse.

    LÄS MER:
    Bäst i världen med Henrik Lundqvist

    Bäst i världen med Niklas Ekstedt

    Bloggen Green Kitchen Stories