My Website

Blog

  • Maten bestämmer vart vi åker

    Maten bestämmer vart vi åker

    Tapas, italiensk pasta eller pad thai? Maten är en viktig faktor i svenskarnas val av resmål. Här är ställena vi helst åker till för att äta gott.

    Nio av tio svenskar uppger att maten är en viktig faktor i val av resmål. I toppen kommer italiensk mat, följt av grekisk och thailändsk. Det visar Tickets nya Novus-undersökning.

    – God mat på utomlandsresan ger svenskarnas semester guldkant. Allra mest gillar vi italiensk mat och därför ser vi också att det i år blir en riktig Italien-sommar för svenskarna, med ökningar både till storstäder och till sol- och badresmål som till exempel Sardinien och Sicilien, säger Karin Starkman Ahlstedt, PR- och kommunikationsansvarig på Ticket Privatresor, som menar att länderna i toppen har en stark konkurrensfördel tack vare sina kök:

    – Vill du sola och bada i Medelhavet är sannolikheten stor att maten avgör att du väljer Italien framför Spanien eller Frankrike.

    Tio i topp-lista över svenskarnas favoritmatländer

    1. Italien

    2. Grekland

    3. Thailand

    4. Spanien

    5. Frankrike

    6. USA

    7. Turkiet

    8. Tyskland

    9. Kina

    10. Indien

    Källa: Resebyrån Tickets Novus-undersökning, som är riksrepresentativ och har 1117 respondenter.

     

  • Rom – Den glassiga staden

    Rom – Den glassiga staden

    Ingen ursäkt är vanligare för en dejt i Rom än den självklara frågan: ”Skall vi gå ut och ta en glass tillsammans?” Glass är så till den grad populärt att den ofta dominerar utelivet i Rom, såväl en varm sommarafton under en sammetssvart himmel, som en av de första, ljumma vårkvällarna.

    Text: Peter Loewe 
    Illustration: Therese Lundell

    Hotell i Rom

    Dessa magiska kvällar fylls gränderna i glasskvarteren snabbt. Utanför de mest populära ställena ringlar sig kön långt ut på gatan. Kvarteren, där nästan alla förefaller gå omkring och slicka på en strut, har på senare år växt enormt. En rad nya aktörer har kommit till  – italiensk gelato har erövrat världen och blivit en betydande business. Du som läser bör veta att jag är konservativ, eller kräsen. Det betyder att en nykomling skall vara bättre eller radikalt annorlunda i upplägg och smaker för att lokalen skall komma in på min favoritlista.

    Glassbarernas centralpunkt finns fortfarande kring torget Pantheon med ett av den antika världens vackraste tempel. På kartan kallad Piazza della Rotonda. Här finns inte en enda glassbar! Men ta gatan via del Pantheon upp till Maddalena-torget och du går förbi doldisstället Fiocco di Neve (Snöflingan). Ett ställe som många besökare missar, eftersom baren inte ser mycket ut för världen. Jag minns deras blåbär ”mirtilli” och tiramisù, liso – en gammaldags specialitet som chokladglass med riskorn i.

    På Piazza della Maddalena ligger San Crispino som har blivit ryktbar för sina höga priser och relativt små glassar. Men glassen är i särslag. Inför detta reportage gjorde jag återbesök. Jag fann till min förvåning att en Berlinmur har fallit i Roms glassvärld. San Crispino har infört strutar, ”coni”! Frågade man tidigare om man kunde få glassen  i strut i stället för bägare, ”coppa”, fick man det lite snobbiga svaret: ”Vi lägger ner hela vår själ på kvaliteten med de allra bästa råvarorna. Då kan vi inte servera  vår glass i strutar med konserveringsmedel”. I dag informerar en skylt vid disken att det finns ”ekologiska strutar”. Fritt fram att njuta av deras milda vanilj, spetsad med honung från Sardinien eller en perfekt mix av valnötter, fikon och dadlar.

    När jag kom till Rom i början av 80-talet gick jag varje dag till Giolitti intill parlamentet och åt glass. Pistaschglassen smakar precis likadant, liksom den intensivt, gräddiga nocciolaglassen (hasselnötter). Här finns fortfarande champagne, en giftgul, mousserande smak som många vill prova. Det jag sörjer mest på Giolitti är att Mozart (choklad och marsipan) har gått hädan. Det måste ha skett gradvis eller kanske hände det när jag slutade att vara stammis här? En dag när jag kom tillbaka fanns inte längre denna syndigt, goda glass med den perfekta avvägningen av mörk choklad och marsipan.

    Jag föreslår att ni börjar glassturen på Fassi och deras ”Fryspalats” (Palazzo del Freddo) som ligger i ett mindre glamoröst kvarter, nära centralstationen Termini. Detta särskilt om det skulle vara en trist och regnig dag, för här kan man sitta inomhus.

    – Min gammelfarfar, Giovanni, hade visioner när han öppnade här 1928. Han byggde stort för han var övertygad om att glass under kommande decennier skulle bli en jättebusiness, berättar den 30-årige Andrea Fassi, som i dag är ansvarig för huvudstadens äldsta glasställe.

     

     

    Vi tittar oss omkring. Den stora lokalen som tidigare har varit en depå för hästdroskor, är enorm. Detta är som en gigantisk balsal där folk redan under tidiga förmiddagen slår sig ner för att äta glass vid de stiliga marmorborden med svartvit melering, ett mönster som liknar en perfekt ”stracciatella”, ripplad vanilj och choklad.

    Här finns inte bara 36 smaker, utan också åtskilliga glassbakelser – Giovanni Fassi var i grunden konditor – och barnbarnsbarnet vårdar traditionen. Sålunda kan man avnjuta miniversioner av Roms gatstenar, ”sanpietrini”, chokladtäckta med olika fyllningar. Gammelfarmor Giuseppinas cassata är specialkomponerad med hasselnöt, pistasch och förstås kanderad frukt. I disken finns också perfekta ”tramezzini”, som de trekantiga, grillade sandwichar som finns på alla Roms barer heter. Men här har formbrödet ersatts av en djupfryst sockerkaksbotten som har fyllts med skogsbärsglass. På vägen hänger affischer från 30-talet som gör reklam för Fassis patent och då revolutionerande nyhet ”telegelato”.

    – Med hjälp av kolsyreis kunde vi redan på 30-talet leverera glass hem till våra kunder. Detta inte bara i Rom, utan i stora delar av Europa. Glassen klarade på så vis minst tre dygns transport, säger Andrea Fassi stolt.

    Författaren Nerino Rossi har skrivit om sin familjs fattiga rötter som statare på landet utanför Bologna. Boken heter ”Ett glas snö” och vid en intervju förklarade han för mig att detta var den enda glass som barnen fick. På Sicilien finns den finmalda isglassen granita som smaksätts med mullbär, mandelmjölk, citron eller kaffe. Den perfekta frukosten för en sicilianare är en stor, mjuk vetebulle ”brioscina” fylld med granita och vispad grädde.

    I Rom finns ingen granita. Ett fåtal ställen gör fortfarande den lite fastare, malda fruktglassen, kallad ”cremolato”. Trots namnet finns aldrig någon grädde i, utan glassen görs enbart på färsk frukt utan att socker tillsätts. Fortfarande kan man på stranden i Roms badort Ostia se en försäljare komma dragande med en vagn med ett jättelikt isblock. Av blocket river han glass och så kan man välja vilken koncentrerad saft min vill ha på, som läskande apelsin, tamarind eller körsbär (”amarena”). ”Grattachecca” kallas denna glass. Fråga efter denna specialitet. För en glödande, het sommarkväll i Rom är i regel Sora Mirellas lilla kiosk intill floden öppen. Den ligger på Trasteveresidan utmed gatan Lungotevere Degli Anguillara i höjd med Tiberön.

    Att någon chokladjätte skulle kasta sig in i denna lukrativa bransch var i längden förstås ofrånkomligt. Romarna är att gratulera att det blev företaget Venchi från Piemonte som har sysslat med kvalitetschoklad sedan 1878. Trängseln är stor i den nya butiken på via della Croce. Man vill smaka allt: kryddig choklad med chilipeppar, nougatpraliner ”gianduiotti”, aztekernas sorbet, gjord på 75-procentig, ren choklad och vatten. I ”cappuccino” sker ett esoteriskt möte mellan mjölkchoklad och mörk choklad. Ja, till och med den ljusgula päronglassen smakar choklad. Jo, det finns mikrokristaller i som inte syns men som ger en perfekt chokladbrytning. Det hela är förstås ljusår från vad en dajmglass kan vara.

    Några stjärnbetyg utfärdas inte i denna glassguide. Men bäst, som alltid i absolut topposition, förblir Gelateria dei Gracchi. En liten lokal i kvarteret Prati. Valfärda hit, först som sist! Vad gör det att man får vänta. Att välja smak blir svårt. Jag mixar en omöjlig kompromiss: maränger med pistasch tillsammans med äpple och kanel. Den senare smaken tar överhand. Äppelglassen är både frisk och söt med en lång efterton av mild kanel och torkade russin. En smak från en förlorad barndom!

    Det är ljug förstås, men glassen känns exakt så unik att jag skulle ha velat äta den varje dag i min barndom. Vilken tur att jag kan äta den i dag. För i glassvärlden är vi alla barn. Särskilt i Rom.

    Glassbarer

    Cafè du Parc
    Nära metro Piramide ligger detta lilla utomhuskafé, berömt för sin koncentrerade och läskande fruktglass ”cremolati”. Öppet under sommarhalvåret.
    Viale della Piramide Cestia  

    Fiocco di Neve
    Litet och undangömt. Smakerna är få. Chokladglassen med apelsin finns det ingen som gör bättre i Rom. Bra fruktglasser som ”fragola” och ”lampone” (jordgubb och hallon).
    Via del Pantheon 51

    Gelateria dei GracchI
    Meningslöst att tala smaker. De ändrar sig beroende på årstid och de färska råvaror som står till buds. Allt är gott och flera toppnummer sublima. Att kontrollera vilka smaker som nästan är slut i disken är ett bra knep för att välja rätt.
    Via dei Gracchi 272
    gelateriadeigracchi.it

    Gelateria Santa Maria Maggiore
    En uppstickare som har vunnit flera priser. Stort urval. Prova apfelstrudel; krämig vanilj möter här äpple, kanel och kaksmulor.
    Via Cavour 93-95

    Giolitti
    Ett måste. Här finns fortfarande en elegant salong med bordsservering av livréklädda kypare. Nytillskottet bland smakerna heter ”Vacanze romane” (efter filmen med Audrey Hepburn) gjord på päron, valnötter, fikon och karamell.
    Via degli Uffici del Vicario 40
    giolitti.it

    San Crispino
    Nanni Morettis favorit. Den italienske regissören har haft med dessa glassmakare  i flera av sina filmer. Stället har nyligen introducerat strutar. De har flera lokaler i staden.
    Piazza della Maddalena 3
    ilgelatodisancrispino.com

    Venchi
    År 2006 gav sig denna historiska chokladproducent sig in i glassbranschen. En av de läckraste, gastronomiska hybrider som Italien har skådat.
    Via della Croce 25
    venchi.com

  • Nya tider i Lissabon – som vågar ta plats

    Nya tider i Lissabon – som vågar ta plats

    Vi tittade bort ett ögonblick och under den tiden hann staden genomgår en metamorfos. När vi vände tillbaka blicken upptäckte vi att staden, som försynt har vandrat i skuggan av andra framstående huvudstäder, har blivit en storstad med skön attityd, som sticker ut hakan och vågar ta plats.

    Text: Kajsa Beausang

     

    Kanske är det dess avsides geografiska läge, eller så har vi helt enkelt stirrat oss blinda på den spanska grannens pulsfyllda städer, men av någon anledning har det talats ganska tyst om Lissabon de senaste åren. Tills nu. Den portugisiska huvudstaden lär –och borde – bli en av vårens hetaste weekenddestinationer. Staden har en skön, lite sydamerikansk, avslappnad atmosfär som gifter sig fint med de urpampiga byggnaderna som har slitits vackert av tidens tand. Här blandas hippa boutiquehotell och kulinariska höjdarrestauranger med charmigt, sjaviga barer och loppmarknader med humana priser och galna fynd. Den kuperade staden med dess karaktäristiska spårvagnar är ett myller av vackert och fult, högt och lågt, socker och salt i en befriande blandning. 

    LX Factory
    Vad ska man kalla det här egentligen – en kreativ smältdegel, kanske? Det här industriområdet byggdes 1846 för textilindustrin och bestod av spinnerier och tygfabriker. Under många år låg byggnaderna tomma och området bortglömt – tills LX Factory flyttade in. En grupp kreatörer såg potentialen i de gamla lokalerna, slog sina kloka huvuden ihop och i dag inhyser de gamla, vackra fabrikerna små designbutiker, gallerier, kreativa verkstäder, kaféer, barer, restauranger, marknader, konsertlokaler, och har blivit en självklar skådeplats för event inom mode, konst, arkitektur och musik. LXF ligger i stadsdelen Alcântara.

    Rua Rodrigues (de) Faria 103
    lxfactory.com

    Bica do Sapato
    Den här restaurangen, som delvis ägs av Hollywoodskådisen John Malkovich, är inte någon hemlig nykomling, men likväl en trendig plats att se och bli sedd. Inrättningen ligger vid floden, bredvid Lissabons äldsta tågstation, den pampiga Santa Apolónia-stationen. På övervåningen knaprar du högtidligt på din sashimi i den lilla, minimalistiska baren, och på nedervåningen ligger den omsorgsfullt inredda restaurangen som serverar japansk-portugisiska smaker. Även om det är lockande att fylla magsäcken omgående, så lämna plats för crème brûléen på citrongräs – du kommer inte att ångra dig. Så länge temperaturen tillåter – vilket den gör under den större delen av året – så sitter du även med fördel på uteserveringen längs med kajkanten och spanar på dina snygga bordsgrannar och övriga gäster, på väg till någon av de andra restaurangerna som trängs längs med floden.

    Avenida Infante Dom Henrique Armazém B, Cais da Pedra
    bicadosapato.com

    Restaurante Pharmacia
    På papperet kanske det inte låter så lockande att dinera på en restaurang där inredningen kommer från riktiga sjukhus och apotek, men här har man faktiskt lyckats att göra medicinkitsch till ett aptitretande tema. Namnet och temat är inte taget ur luften – restaurangen delar byggnad med Museu da Farmácia i Santa Catarina. Och vilken byggnad sedan! Ett mindre palats med en stor trädgård med utsikt över staden och floden. Antingen bokar du en helkväll med middag, eller så kommer du bara hit på kvällen och slår dig ner med en drink i trädgården och lutar dig tillbaka, lugnt förvissad om att kvällen kommer att sköta sig själv. Båda alternativen är pålitliga framgångsrecept för en lyckad kväll.

    Rua Marechal Saldanha 2

    Chapitô à Mesa
    Om man korsar en cirkusskola och en restaurang är det här vad du får.  Bokstavligt talat. Den här restaurangen, som till största delen består av en utomhusterrass med läcker utsikt, ligger intill cirkusgymnasiet med samma namn – Chapitô. För att komma till restaurangen går du in genom butiken mot gatan och via några trappor, fyllda av installationer och konstverk på cirkustema, kommer du till den lilla restaurangen. Servicen är av varierande kvalitet, men om du kan ha överseende med det så har du en rolig restaurangupplevelse framför dig. Det är ofta kö till borden om du kommer hit spontant, att boka i förväg är att rekommendera.

    Costa do Castelo 1
    chapito.org

    Pensao Amour
    Ett perfekt tillhåll för dig som har en fäbless för röd sammet, klirrande kristallkronor, burleska budoarer och som charmas av en inredning som flirtar med La Belle Époque och franska bordeller. Pensao Amour ligger precis vid brofästet där Rua Alecrim korsar över bargatan R. Nova do Carvalho. Man kan äntra baren från både gatorna, men ingen av dörrarna är särskilt väl markerade med skyltar – du hittar stället eftersom du vet vad du letar efter, eller tack vare det röda skenet genom de välvda fönstren och de sorlande gästerna som alltid är många till antalet. Baren har en pytteliten uteservering längs med Rua Alecrim, men är i övrigt belägen i en läckert inredd sekelskifteslägenhet.

    Rua Alecrim 19
    pensaoamor.pt

    Memmo Alfama
    Ett relativt nytt och modernt boutiquehotell i Alfama-området som gör varje designnördig resenär nöjd och glad. Inredningsstilen känns snarare skandinavisk än sydeuropeisk, men med en djärvare twist. Huvudentrén ligger dold i en skymd gränd där närmaste grannfrun hänger sin tvätt tvärs över parkeringsrutan. Antingen bor du här, eller så besöker du Memmo för en drink eller lunch på dess största tillgång – terrassen. Vegetera i loungemöblerna eller sitt rakryggat vid någon av de mindre kaféborden och njut av en relativt dyr cava, tillsammans med en häpnadsväckande perfekt utsikt över staden.
    Lediga rum & priser

    LX Boutiqe Hotel
    Bo med bra läge i Bairro Alto, den äldre delen av Lissabon, som har fått ett riktigt uppsving inom restaurang- och barliv på sistone. Ett boutiquehotell som ligger i ett läckert, ljusblått sekelskifteshus och har ganska små men snygga rum. Personalen är extremt serviceinriktad och hjälper till med allt från restaurangbokningar till att rita lämpliga promenadrutter på stadskartan. I huset finns även restaurangen Confraria LX, som nyligen har rankats som en av stadens bästa restauranger. Här serveras sushi, sallader och innovativa sallader – riktigt bra sådana. Vi rekommenderar varmt deras moderna sushiblandning. Namnet då? Jo, LX är kort och gott en vanlig förkortning för Lissabon.
    Lediga rum & priser

    Hotel do Chiado
    Det här hotellet ligger på de två översta våningarna av Armazéns do Chiado-huset, som huserar den vackra, lilla gallerian med samma namn. Det här är det enda hotellet i city som har hotellrum med egna terrasser med utsikt över takåsar, slottet och Tagusfloden. Se till att boka just en av dessa! Men Hotel do Chiado är inte bara ett finfint tips för den som söker tak över huvudet, utan ett utmärkt förslag på en undangömd takbar för den som är sugen på en drink med utsikt. Hit hittar garanterat ingen av misstag och du slipper att trängas med kreti och pleti.

    Lediga rum & priser

    14 andra tips till Portugals fantastiska huvudstad hittar du här. 

    Se andra hotell i Lissabon

  • “Nyplockad sparris med Rieslingvin är svårslaget”

    “Nyplockad sparris med Rieslingvin är svårslaget”

    Första paret ut i vår tyska bloggtävling var Pelle och Veronica Hästesko. På fembarnsföräldrarnas lott stod en resa genom matens och vinets Rhendalen. Nu är de hemma i skånska Höllviken igen och sammanfattar sin vistelse i Tyskland.

    En kulinarisk tripp genom vackra Rhendalen. Det stod på agendan när vårt första tävlingspar gav sig ut för att blogga i Tyskland. Fembarnsföräldrarna Pelle och Veronica Hästeskos resa har ni kunnat följa på deras blogg Passion for Wine & Dine och när paret nu återvänt hem till Höllviken i Skåne passade vi på att höra efter hur de har haft det.
    – Vår resa till Tyskland var väldigt lyckad från flera olika perspektiv. Vi fick uppleva ett område i Tyskland som är helt fantastiskt, där människor är enormt gästvänliga och där miljön är helt outstanding. Att se den vackra Rhendalen med floden och dess sluttningar var enastående, med slott som poppade upp höger och vänster. Sedan fick vi naturligtvis njuta av den goda maten och drycken. Nyplockad sparris med Rieslingvin är svårslaget. Det kändes som om man verkligen fick det bästa av det bästa.

    Vad var resans höjdpunkt?
    – Resans höjdpunkt måste vi säga var hotell Lindenwirt i Rüdesheim. Först och främst är Rüdesheim en mycket vacker stad, i en vacker dal där alla vi mötte var otroligt trevliga. På hotell Lindenwirt fick vi äran att lära känna ägarinnan – Marlene Breuer. Hon var enormt trevlig och tillmötesgående, och det var imponerande hur mycket tid hon ägnade oss. Detta trots att hon drev hotell, flera restauranger, bageri, kafé, samt vinodling. Personligheten från Marlene Breuer reflekterade också personalen. Alla som arbetade där hade ett stort leende på läpparna och var personliga ,men samtidigt väldigt professionella. Vi fick uppleva väldigt god mat och dryck, festlig stämmning, samt en generell stämning som är svår att hitta någon annanstans. Vi kan varmt rekommendera alla att avlägga ett besök på hotell Lindenwirt i Rüdesheim.

    Hur tycker ni att det gick att blogga?
    – Det gick väldigt bra, och framför allt var det väldigt roligt. Vi tycker att vi lyckades väldigt bra – med en blanding av humor, inlevelse och värdefull information. Kortfattat kan vi säga ”Vielen Dank für Alles”.

    För Pelle och Veronica följer nu en spänd väntan tills vinnarna i bloggtävlingen utses. De har fyra andra par att tävla emot, bland annat Gisela och Emma som gav sig ut på en designresa förra veckan.

    Mer om bloggtävlingen hittar du på kampanjsidan.

  • Tetiaroa – Marlon Brandos bitterljuva dröm om paradiset

    Tetiaroa – Marlon Brandos bitterljuva dröm om paradiset

    På 60-talet skaffade Marlon Brando ett 99-årigt arrende av ögruppen Tetiaroa i Söderhavet. Här skulle han bygga sitt paradis, ett enkelt ekologisk samhälle, en träffpunkt för miljöforskare och konstnärer. Drömmen gick i kras, skådespelaren hann aldrig skapa sin utopi, och på öarna har exploateringen varit obefintlig. Tills nu. I somras öppnade The Brando – en lyxigt resort för en exklusiv skara och Tetiaroa skriver ett nytt kapitel i ögruppens historia.

    Text: Anders Mathlein Foto: Tim McKenna

    Atollen är en juvel i havet. Så vacker, så vibrerande av färg, av drömmar. Synen rör vid något ursprungligt, något som man kanske har sett i fantasin.

    Tetiaroas 13 palmbevuxna korallöar, motu på tonganska, omger en lagun som skimrar i “fler nyanser av blått än jag trodde var möjligt”, som Marlon Brando uttryckte det. Här, 42 kilometer från Tahiti i Franska Polynesien, ville den store skådespelaren skapa ett Eden, men paradisdrömmen kom att vändas i tragedi. Hans namn svävar ännu över ön. Efter åratal av förseningar öppnade The Brando för bara ett par månader sedan, en ekostämplad lyxresort för människor som inte behöver fråga om priset.

    Det rör sig om 35 villor i storlekar mellan 96 och 246 kvadratmeter. Så småningom ska det också byggas ett antal privatvillor för de som har råd med en egen plats i solen mycket långt bortom allfarvägen. Förutom gästvillorna och personalens bostäder består The Brando av ett par barer, flera restauranger, ett spa och ett bibliotek. “Fine dining”-salongens meny är komponerad av Guy Martin från tvåstjärniga Grand Véfour i Paris, och vinkällaren är i världsklass. Roomservice erbjuds dygnet runt, gästerna kan äta varhelst de önskar, till exempel på stranden.

     

     

    En vistelse på The Brando blir inte billig, så skådespelarens ord om att Tetiaroa skulle förbli en plats där polynesier kan se en “ursprunglig” version av sina öar ekar ganska tomma. Det är nu snart tio år sedan mitt senaste besök på den här platsen och det då anspråkslösa hotellet Tetiaroa Village. I skymningen samlades man vid Dirty Old Bob’s Bar på stranden, uppkallad efter en medarbetare till Marlon. Baren finns kvar även efter lyxhotellets öppning, men man har strukit det där med “Dirty Old”.

    Då vimlade lagunen av fisk, det fanns också rockor och små hajar. Vi gick utmed öde stränder, kantade av kokospalmer och järnträd, på Motu Tahuna Iti var svärmarna av tärnor och fregattfåglar överväldigande. Och om natten den svindlande stjärnhimlen. Brando skrev om den i sin självbiografi, hur han låg naken på stranden och förlorade sig i det gnistrande djupet.

    Den gången var skådespelarens son, Teihotu Brando, tillsynsman och drack öl med gästerna i strandbaren. Han var en mörkare kopia av sin far som ung och talade om hur det var att se sina föräldrar i “Myteriet på Bounty”, filmen som var upprinnelsen till faderns både lyckliga och ödesdigra söderhavsår.

    Teihotu arbetar också för det nya hotellet, men nu är det en helt annan tid på Tetiaroa. Solpaneler, vågkraft, vindkraft, biobränsle från kokosolja, avsaltningsanläggningar och avancerad teknik för att driva luftkonditioneringen med havsvatten från stora djup – så ekologiskt korrekt det kan bli. Dessutom finns det en “ekostation” där forskare ska studera hållbar utveckling för tropiska öar.

    The Brando sägs förverkliga Marlon Brandos vision för Tetiaroa, men det finns högst delade meningar om vad han skulle ha tyckt om vad det har blivit av hans tropiska Utopia.   

                      

     

    Genom filmer som “Storstadshamn”, “Linje Lusta”, “Gudfadern” och “Sista tangon i Paris” blev Brando en ikon redan under sin livstid. Men det var vid inspelningen av “Myteriet på Bounty” i Franska Polynesien 1962 som han upptäckte den betagande korallön Tetiaroa. Den hade tidigare tillhört kungaätten Pomare, nu fick Brando på krångliga vägar teckna ett 99-årigt arrende.

    Atollen materialiserade drömmar som Marlon hade haft sedan barndomen. Och få historier har betytt så mycket för tropikromantiken som den om “HMS Bountys” expedition till Tahiti år 1789, då besättningen gjorde myteri för att få stanna i denna generösa natur med dess villiga kvinnor.

    Hyllmeter av böcker och sex filmversioner har speglat myteriet, men 60-talsfilmen blev särskilt uppmärksammad eftersom den nästan drev filmbolaget MGM i konkurs. Det sades att Brandos divalater och manusändringar bidrog till att förlänga inspelningen med nästan ett år, och det gjorde att hans karriär dalade fram tills han fick rollen i “Gudfadern”.

    Marlon Brando älskade livet på Tahiti. Han bodde i ett hyrt hus granne med den svenske etnografen Bengt Danielsson, som kunde vittna om ett ständigt festande ochbusslaster med flickor. “För en ung man som gick dit hans penis pekade var det underbart”, skrev Brando i sin självbiografi.

    Det nya hotellet är uppfört på Onetahi, den motu där Brando bodde månader i sträck med sin tahitiska familj. Med Tarita Teriipia, motspelerskan i “Bounty”- filmen, fick han sonen Teihotu och döttrarna Cheyenne och Rebecca. Sedan tidigare hade han sonen Christian med sin första hustru, Anna Kashfi.

    Det är inte lätt att förstå Brandos personlighet. Intervjuer och litteraturen om och av honom ger en splittrad bild. En sida är den skärpte, miljömedvetne, humoristiske, anspråkslöse, empatiske och politiskt vakne mannen. En annan är den infantile, slösaktige, excentriske kvinnoslukaren som uttryckte förakt för sitt yrke som bara var ett sätt att tjäna mycket pengar utan ansträngning.

    I början av 70-talet inledde Brando ett samarbete med arkitekten Bernard Judge för att utveckla Tetiaroa. De föreställde sig ett självförsörjande litet samhälle kring ett enkelt hotell med minimal miljöpåverkan. Brando hade storslagna planer, ön skulle bli en träffpunkt för miljöforskare och konstnärer, här skulle byggas ett laboratorium för att göra människoföda av alger, utveckla solenergiteknik, skapa en fristad för utrotningshotade djur.

    Men idéerna var luftslott, och 1983 ödelades Tetiaroa Village av en orkan. När det byggdes upp igen fick inte Judge längre vara med, vilket han skildrar med vemod i sin bok “Waltzing with Brando”.

    ­– Det som har hänt på Tetiaroa är inte precis i linje med det Marlon uttryckte, säger Judge. Jag förstår inte varför de tahitiska myndigheterna inte kräver strikt miljökontroll av vad som pågår på atollen.

     

     

    Förspelet till dagens Tetiaroa var en mörk och smärtsam historia för Brandos familj. Halvsyskonen Cheyenne och Christian hade drogproblem, och när sonen år 1990 besökte fadern i Los Angeles rasade allt. I huset fanns också den gravida Cheyenne och hennes pojkvän från Tahiti, ett gräl urartade och Christian sköt Cheyennes pojkvän till döds. Han dömdes till tio års fängelse, bilderna av honom och den överviktige, gråtande fadern spreds över världen.

    På grund av hotande rättstvister på Tahiti besökte Brando aldrig mer sin atoll. Dottern Cheyenne hade psykiska problem och återvände till Tahiti, där hon fem år senare tog sitt liv.

    När Marlon Brando dog vid 80 års ålder 2004 väcktes frågan vad som skulle ske med Tetiaroa. I amerikansk press skrevs att han två veckor före sin död hade ändrat testamentet, följt av rättsprocesser med anklagelser från gamla medarbetare att han skulle ha blivit förledd. Men genom dödsboet såldes rättigheten att uppföra det nya lyxhotellet till entreprenören Richard Bailey, som bland annat står bakom kedjan Tahiti Beachcomber. Brando hade tidigare diskuterat hotellplaner på Tetiaroa med honom, men åsikterna bland de efterlevande om Marlons visioner för sin ö går alltså starkt isär.

    Så historien bakom The Brando är både en saga och en sorgesång, om drömmen om ett undantag från världens svärta och larm, och krocken med den krassa verkligheten. Paradiset är som alltid beläget strax utom räckhåll.

     

    The Brando

    Normalpriset för en villa på The Brando för en till två personer är ca 27 000 kr per dygn, en villa för en till fyra personer kostar ca 54 000 kr per dygn. Minimumvistelse är tre dygn. I priset ingår alla måltider och drycker (extra för vissa prestigemärken), utflykt, spa, utrustning för vattensporter etc.

    Atollen trafikeras av det egna flygbolaget Air Tetiaroa med två 8-sitsiga Britten-Norman-plan som utgår från egen terminal på Tahitis internationella flygplats, Faa’a. Tur och retur-biljetten kostar ca 5 400 kr, flygtiden är tjugo minuter.

    thebrando.com

     

     

  • Nästa bloggduo på plats i Tyskland

    Nästa bloggduo på plats i Tyskland

    Emma och Gisela. Så heter nästa par ut i den tyska bloggtävlingen. Duon landade i Berlin på måndagsmorongen och kommer under veckan uppdatera er om hantverk och design på sin blogg.

    Under den gångna helgen besökte fembarnsföräldrarna Pelle och Veronica Rhendalen, varifrån de underhöll oss på temat mat och dryck på sin blogg. Nu har turen kommit till nästa par i bloggtävlingen och den här gången handlar det om göteborgarna Emma och Gisela. 

    Hantverk och design stod på deras lott och under veckan kommer vi att få hänga med dem på deras tyska resa. I skrivande stund har duon anlänt till Berlin för att kortare stopp innan nya äventyr väntar. Deras blogg hittar du HÄR.

    Läs mer om tävlingen här.

     

  • Cava – Barcelonas festligaste dryck

    Cava – Barcelonas festligaste dryck

    Säg Spanien och de flesta tänker på sangria och cerveza. Men det är cava som är Bercelonas dryck nummer ett. Det mousserande vinet produceras i regionen och sägs passa till allt och alla. Absolut ingenting hindrar Barcelonaborna från att korka upp en flaska bubbel en helt vanlig tisdag till lunch.

    Text & foto: Liz Lindvall

    Hotell i Barcelona

    Cava och Barcelona passar lika bra tillsammans som champagne och Paris eller en Manhattan och New York. Kanske för att den festliga drycken är lika bubblande som Barcelona och går väl ihop med alla smaker som en tapasbar har att erbjuda. Kanske för att det är alldeles i närheten, på kullarna utanför den spanska metropolen, i vinområdet Penedès, som 90 procent av Spaniens cava produceras, vilket gör att lokalbefolkningen alltid kan köpa en flaska till ett bra pris när någonting behöver firas i vardagen.

    Varje dag sitter en gammal man utanför en bar vid Plaza Joanic i stadsdelen Gràcia i Barcelona och dricker ett glas cava. Han har en ring i örat, käppen ligger på marken och på bordet framför honom står glaset. Bubblorna stiger lika försiktigt upp mot ytan som mannen rör sig och hans blick verkar ha fastnat på något osynligt i fjärran.

    För de flesta ­spanjorer är det mousserande vinet förknippat med bröllop, dop och andra mer högtidliga festligheter, men enligt många katalaner passar cavan vid alla tillfällen och är med sin lite jordiga bittherhet en utmärkt måltidsdryck. Förr i tiden drack arbetarna till och med cava till frukost innan de begav sig ut på åkrarna. Kanske lite magstarkt i dag och för en ovan cavadrickare kan syran i drycken upplevas som lite skarp även till lunch, men den mildras effektivt som tur är med salta tilltugg som tapas.

     

     

    För besökaren som vill prova Spaniens motsvarighet till champagne är det väldigt enkelt var som helst i Barcelona. Till och med den sunkigaste baren på hörnet har en flaska att korka upp, som kan vara riktigt välsmakande. Det handlar mer om vilken slags miljö som du vill ha. Här finns allt från lyxiga cavabarer till små hål i väggen med cava för några euro glaset.

    Även om du bara är i staden över en långhelg, kan det vara värt att ta en dagstur till någon av de över 200 vingårdarna utanför staden, som en omväxling till Barcelonas myllrande gatuliv. De två största vingårdarna heter Codorníu och Freixenet, men ett besök hos någon av de mindre producenterna är ofta mer givande. Där kan du titta ut över böljande kullar, lära dig allt om vinodling och sippa på cava direkt från husets bodega.

    I låga och öppna glas ska cavan enligt tradition serveras. Lämplig serveringstemperatur är 5 till 8 grader, ungefär som i ett kylskåp. På Barcelonas cavabarer beställer man, förutom cava, även klassiska tapas, som spansk, lufttorkad skinka, potatisomelett, bröd med tomat, inlagda ansjovisfiléer och kryddstarka korvar. Cava ­kategoriseras beroende på sötma. Cava Brut är den torraste sorten. Sedan följer Seco och Semi Seco som är torra och ­halvtorra varianter. Cava Dulce är den sötaste sorten och ­den fungerar bra som dessertvin. Grundregeln är att salta tilltugg passar bäst till en torr cava och sötare till en söt cava.

    Den katalanska matkulturen är till stor del formad av olika ockupationsmakter. Fenicierna anlade vingårdar, grekerna tog med sig oliver. Kelterna bidrog med grisuppfödning. I dag är regionen främst känd för sina risrätter, skaldjur och kryddstarka korvar. Och till fisk, bläckfisk och skaldjur med kryddor och vitlök passar cava utmärkt.

    När det gäller katalanernas tradition att förgylla vardagen med lite bubbel, är den lika spännande som intressant. Första delen av historien skrivs (år) 1872 då José Raventós från vinhuset Codorníu är på besök i Frankrike och inspireras av champagne. Väl hemma i byn San Sadurní de Noya, söder om Barcelona, tillverkar han sina första flaskor mousserande vin och de får namnet champaña. När vinlössen några år senare börjar att härja på vingårdarna i Katalonien tvingas odlarna att dra upp sina plantor med rötterna och ersätta dem med nya. Det är så de typiska druvsorterna för att tillverka cava kommer in i bilden; Macabeo, Xarel.lo och Parellada.

     

     

    Som i alla bra berättelser finns det förstås även en motståndare som driver handlingen framåt. År 1889 kommer Pedro Ferrer och hans vinhus Freixenet in i bilden och börjar att konkurrera  om herraväldet. Under flera hundra år därefter har bittra strider rasat mellan dessa familjeägda vinproducenter, både i domstolar och i medier.

    Trots att cava inte längre får kallas för champaña, eftersom fransmännen ansåg att namnet var för likt den franska motsvarigheten, så finns det många likheter mellan champagne och cava. Båda två produceras på samma vis med en andra jäsning efter buteljering, vilket gör vinet bubbligt. För att sedan få ut jästfällningen som uppstår under jäsningen roterar man flaskan, vänder den upp och ner och fryser flaskhalsen så att fällningen kan plockas ur. Antingen är drycken då klar eller så väljer vinmakaren att lagra flaskan ytterligare en tid för att göra vinet till en Reserva eller en Gran Reserva.

    Det som skiljer cava och champagne åt är jordmånen, klimatet och druvorna. Champagne är begränsad till att tillverkas i en viss region. Det är inte cavan.

     

    GUIDE – BARCELONAS BÄSTA BUBBEL

    La Xampanyeria – Can Paixano

    Gatan ser inte mycket ut för världen och det är lätt att tro att man har gått vilse, tills man står rakt framför den stimmiga baren som nästan alltid är proppfull av partyglada människor med överfulla cavaglas i händerna. Kryssa dig försiktigt fram till bardisken och beställ ställets egen cava för några euro glaset. Ät en salt och kryddig korv till det. Detta ställe är legendariskt.

    Carrer de la Reina Cristina, 7

    canpaixano.com

     

    El Xampanyet

    Barcelonas anrikaste cavabar ligger på samma gata som Picassomuseet i den gamla stadsdelen El Born och serverar bubblande, god cava tillsammans med utsökt lufttorkad skinka. Dessutom har stället vackert kaklade väggar som restaurangerna i södra Spanien och trevlig personal. Ett perfekt ställe att börja din gourmettur på.

    Carrer de Montcada, 22

     

    Quimet & Quimet

    Ett litet, anspråkslöst krypin med de mest fantastiska tapas som du kan tänka dig. Det är bara att säga till personalen vad du är sugen på så plockar de ihop små konstverk av ostar, korvar, patéer, skaldjur och allt annat möjligt gott. Skölj sedan munnen ren med husets cava mellan tuggorna eller mingla opretentiöst med ett glas i handen.

    Carrer del Poeta Cabanyes, 25

     

    Eclips Bar

    Här är cavan både lyxig och dyr, men helt klart värd priset på grund av den fantastiska panoramautsikten. Baren är inhyst högst upp på 26:e våningen i hotellet W som ligger vid stranden och som har blivit ett av Barcelonas mest kända landmärken.

    Sjunk ner i en av de sköna sofforna och skåla i cava, samtidigt som du tittar ut över staden och Medelhavets glittrande horisont.

    Plaça de la Rosa dels Vents, 1

    eclipse-barcelona.com

               

    Café Vienés

    Kliv in i hotellbaren på paradgatan Passeig de Gràcia och du får lätt en déjà vu. Hotellbaren Café Vienés ligger nämligen i den modernistiska byggnaden Casa Fuster som syntes i Woody Allens film, Vicky Cristina Barcelona. Här kan du sippa på ett glas cava medan du lyssnar till ett skönt jazzband. På sommaren är takterrassen öppen med fin utsikt över stadsdelen Gràcia.

    Passeig de Gràcia, 132

    hotelescenter.es

     

    Velcro Bar

    Stadsdelen Gràcias bästa cocktailbar tar även cava på allvar. De sköna snubbarna som äger stället är både hippa och trevliga och vet allt om det senaste i dryckesväg. Slå dig ner i baren och låt dem förklara för dig hur det mousserade vinet tillverkas och vad som egentligen är skillnaden mellan cava och champagne.

    Carrer de Vallfogona, 10

     

    La Vinya del Señor

    Har du tur finns det ett bord ledigt utanför denna chica vinbar i stadsdelen El Born. Uteserveringen är en av de charmigaste och rakt framför dig ser du Santa Maria del Mar, enligt många den vackraste kyrkan i Barcelona. Är det kallt eller trångt, sök dig in i lokalen som är varm och trevlig och har ett imponerade urval av över flera hundra bubblande och icke-bubblande spanska viner.

    Plaza Santa Maria, 5   

     

    360º Terrace

    Det kryllar av fina takbarer i Barcelona. Men hotell Barcelós terrass i Raval har en svårslagen, skön stämning och en cool pool att svalka sig i. Gå hit lagom till solnedgången för att dricka rosa bubbel medan himlen får samma färg. Missa inte heller deras välsmakande brunch på söndagar. Vem har sagt att man inte kan dricka cava till lunch?

    Rambla del Raval, 17–21

    barcelo.com

     

    Boca Chica

    Persiska mattor, ett tak av speglar och stora träd inomhus. Ovanför restaurangen Boca Grande hittar du denna tidlösa och eleganta bar, som har vunnit flera priser för sina drinkar. Cava kan du få serverad precis som du önskar. På helgerna förvandlas baren till ett skönt dansställe. Missa inte ett besök på toaletten.

    Passatge de la Concepcio, 14

    bocagrande.cat

              

    Bubó Bar

    Det är inte bara kombinationen saltiga tapas och cava som får munnen att bubbla av härliga smaker. På Bubó Bar, som är känt som ett av Barcelonas bästa konditorier, kan du pröva många, härliga och unika sötsaker tillsammans med ett glas cava. Det häftigaste är att allt ser så vackert ut. Chokladpralinerna är i en klass för sig.

    Carrer de les Caputxes 10

           

    FAKTA OM BUBBEL

    Mousserande vin produceras i flera olika länder. Men champagne får bara det mousserande vin som produceras i Champagne­distriktet i norra Frankrike kallas.

    Cava tillverkas i Spanien, framför allt i regionen ­Katalonien. Den lilla orten Sant Sadurní d’Anoia brukar kallas för cavans huvudstad.

    Spumante är den ­italienska varianten. Namnet betyder mousserande och ­Prosecco heter ­druvan som används mest.

    I Tyskland och Österrike kallas mousserade vin för Sekt.

    För att få kalla ett vin för cava måste det vara producerat på någon eller flera av de tillåtna druvsorterna Macabeo, Xarel.lo, Parellada, Chardonnay, Malvoisie, Trepat, Grenache, Monastrell och Pinot Noir.

    Sverige importerade 2011 2,2 miljoner flaskor cava. Cava Brut är den sort som säljer mest, följt av den halvtorra varianten.

     

     

  • Första paret ut i bloggtävlingen

    Första paret ut i bloggtävlingen

    De tävlande i vårens bloggtävling är utsedda. Först ut att resa till Tyskland är två “stressade, men lyckliga”, fembarnsföräldrar.

    Tidigare i vår sökte RES och Tyska Turistbyrån efter fem par att skicka till Tyskland för att blogga inom ett varsitt ämne. Intresset var enormt och bland de hundratals sökande har fem par nu valts ut. De fem paren kommer att blogga från fem olika platser och först ut är Veronica och Pelle Hästesko från skånska Höllviken. Ett par även utanför bloggtävlingen, som nu reser till Rhendalen för att smaka på mat och goda viner.
    – Vi är två stressade, men lyckliga, fembarnsföräldrar, säger Veronica. Man kan kalla oss för logistikmästare.

    Vad ser ni fram emot mest med resan?
    –     Lyxen att få allt serverat. Det och att uppleva nya platser och njuta av det bästa som Tyskland har att erbjuda.

    Varför kommer er blogg att bli den bästa i tävlingen?
    – Med öppenhet och en stor portion humor kommer vår blogg leverera Tyskland som ni aldrig sett det förr. Vi är tävlingsmänniskor och livsnjutare kombinerat.

    Den bästa bloggen kommer att belönas med en resa till Berlin. Får ni barnvakt även då?
    – Nej. Om vi vinner är resan redan bortlovad till mormor. Det är hon som är hemma och passar barnen.

    Pelle och Veronicas blogg, Passion for Wine & Dine följer ni HÄR.

    Övriga tävlande är kontaktade och kommer att presenteras här framöver.

    Läs mer om tävlingen här.

     

     

  • Salong Betong – först med att öppna tatueringsstudio på flygplats

    Salong Betong – först med att öppna tatueringsstudio på flygplats

    Kaffe och tatueringar hör för många till vardagen, men att kombinera dem på en flygplats är helt nytt. Lagom till våren slår Salong Betong upp portarna till sin nya tatueringsstudio på Arlanda.

    Text: Sandra Forsvik Foto: Robin Björk

    Förr i tiden var det sjömän och kriminella som hade tatueringar. I dag har var och varannan en tatuering – såväl affärsmän som småbarnsföräldrar. Flygplatser är våra nya hamnar och i dag den 5 maj går Salong Betong i bräschen och öppnar upp dörrarna till världens första tatueringsstudio på en flygplats. På Arlanda, i terminal 5, kommer den minimalistiska och stilrena lokalen, med inslag av betong och tatueringskonst, att ligga. Tanken är att man ska kunna komma förbi och ta en kopp nyrostat kaffe till ljudet från maskinerna och se konstnärerna ”in action”. Kaffebaren är en del i Salong Betongs välgörenhetsprojekt ”Tro, hopp och kaffe”, som de har i samarbete med Johan och Nyström. Tillsammans har de tagit fram en egen fairtraderostning där en del av vinsten går till organisationen Maskrosbarn, som stödjer unga med föräldrar som har missbruk, psykisk ohälsa, eller barn i socialt utanförskap.

    Utöver tatueringsstudion och kaffebaren kommer det även att finnas en shop där man bland annat kan handla kaffe, solglasögon och kepsar.

     

     

     

     

  • Reykjavíks bästa bord

    Reykjavíks bästa bord

    Island bjuder på ett kulinariskt kalas med mycket nordiska råvaror. RES smörjer kråset med frigående lamm, pinfärska skaldjur, skyrglass, lokal öl och lakrits i oändliga variationer.

    Text: Linda Iliste

    Hotell i Reykjavik

    Fredagkväll i Reykjavíks hamn. Den isländska huvudstadskusten badar i solljus trots att kvällen närmar sig tio. På cocktailloungen Slippbarinn, vars entré ligger fem meter från torrdockan där skepp dras upp på land för reparation, serverar bartendrarna rejäla styrketårar. En “Perfection” blandar Chambord, torkade körsbär, citron, lakritssirap och skummad Myrkvi, en porter från det skickliga bryggeriet Borg Brugghús.

    Jag smuttar långsamt. Utanför de stora fönstren syns stålblå vågor och det slags roströda industriförfall som är hett av hipsterfeber. Gommen möter sött och syrligt i en ganska vågad svängom. Drinken har jag valt från drinklistan på väggen, skriven med vit krita på en svart tavla eftersom menyn ändras efter säsong, och så ofta som varje månad. Beställningarna som hörs genom musiken (i kväll signerad stjärnskottet Ásgeir, den inhemskt snabbast säljande isländske artisten någonsin) görs framför allt på isländska. Det är fullt av Reykjavíkbor, trots att Slippbarinn är en bar på boutiquehotellet Reykjavík Marina. Men så är hotellet också sjösatt på en adress lika genomtänkt som dess musikval och marinromantiska inredningsdetaljer. Det ligger precis i utkanten av en ny, trendkänslig hamnstadsdel som än så länge lockar fler lokalinvånare än turister.

     

     

    Efter att Islands finansbubbla sprack 2008, ledde den kraftigt devalverade valutan till att byggnadsbranschen paralyserades. Parallellt ökade fiskeexporten. I takt med att planerna på att skyskrapesmycka strandpromenaden avbröts, samtidigt som fiskerierna behövde flytta till större lokaler, har hamnen förändrats. Det på ett sätt som liknar utvecklingen i Köpenhamns Kødbyen och New Yorks Meatpacking District. Fyndigt nog kallas området Fishpacking District.

    I de turkosa båthusen från 1930-talet serveras förstklassigt kaffe och hummersoppa, inramat av tunga båtskrov och bukten Flaxaflói. Grandagarðurs gamla förvaringsbodar är i dag hantverksateljéer, gallerier och butiker. I en före detta fiskenätsfabrik mitt emot Slippbarínn ligger restaurangen Forréttabarinn. Konceptet: att enbart servera förrätter. När restaurangen öppnade fanns det ingen hemsida, och ägaren var stolt över att inte ha några som helst kontaktuppgifter att dela med sig av. Inte ens ett visitkort med namn och adress.
    – Hit ska man komma ryktesvägen, proklamerade han när jag var där första gången.
    I dag, två år senare, finns det webbnärvaro, telefonnummer och en Tripadvisor Certificate of Excellence-vinst. Ryktet har onekligen gått.

    Bland de andra kulinariska nyförvärven utmärker sig två. Valdís har snabbt blivit de glasstokiga islänningarnas favorithak i Reykjavík, och kön ringlar sig ständigt lång. Det slår aldrig fel. Inte ens när jag traskar dit en kvart före stängningsdags klockan elva uteblir väntetiden. När dörrarna låses bakom mig står jag med stora kulor av smarrig, mjölkvispad lakrits och himmelskt syrlig rabarbersorbet i en hembakad våffla. Glass värd att vänta på.

    Ett par bodar bort huserar Búrið, “Det isländska skafferiet”, en mycket personlig ost- och delikatessbutik.
    – Man kan spåra den mänskliga evolutionen genom ost, skrattar ägaren Eirný Sigurðardóttir när hon berättar om sin kärlek till matvaran.
    – Ost har använts som en del av religiösa ceremonier, som valuta, till och med startat krig.

    På Island fanns de flesta ostar inte tillgängliga förrän på 1960-talet. En annan ögonbrynshöjare är att landet som en gång i tiden grundades av mjödälskande vikingar förbjöd öl fram till 1989. Men Islands geografiska isolering och det kulturella vakuum som det bitvis har haft till följd, har också lett till att gamla produkter och framställningsmetoder har värnats.

    När så Köpenhamnskändisen Noma utsågs till världens bästa krog för fyra år sedan och de nordiska länderna fick topplaceringar i kock-VM, Bocuse d’Or, började det att blåsa nordliga vindar genom hela den gastronomiska världen. På Island sammanföll även detta med ekonomin som gick upp i rök. När valutan blev värdelös fick man gräva där man stod, och den territoriella kokkonsten inspirerades genast av en skattkista full av Þorramatur, traditionell, isländsk mat. I dag förenar ett gäng kök i Reykjavík detta med internationella influenser. På UNO, som ligger i ett av stadens äldsta hus, lagas italienska klassiker med isländsk twist. Risotton innehåller ljótur-ost, pannacottan görs på skyr, isländsk yoghurt, och gelaton är en lakritsbomb. Till och med Solla Eiríks, den entusiastiska hälsokocken som för islänningar är det kända morgontv-ansiktet ”Green Girl”, har med sin restaurang Gló tydligt visat hur denna karga Atlant-ö också är ett skafferi fyllt av råvaror som passar en vegansk raw-diet.
    – Vi har naturligt en stor mängd grönsaker, nötter, frön, havsgrönsaker och superfoods, säger Eiríks. Mitt favoritrecept är fermenterad rödbeta.

    Matvisionärerna delar ledstjärna med designers och formgivare. Butikerna som kantar huvudgatan Laugavegur och den mindre systerpassagen, Skólavörðustígur, är fulla av klänningar och kavajer, hattar och skor i naturmaterial. Bland ull och läder samsas fjädrar, fiskskinn och lava. Búrið bygger på denna filosofi. Eirný Sigurðardóttir vill ge Reykjavíkborna en enkel möjlighet att köpa bra mat direkt från producenterna. I den luftiga lokalens välfyllda diskar ligger därför inte bara ost, utan björksirap, rabarberkarameller och rökt forell. Under sommaren arrangeras ostskola två gånger i veckan på Búriðs ovanvåning, där nyfrälsta ostnördar lär sig om isländska kor och mjölkprodukter som det fräscht yoghurtliknande skyr.
    – Det finns en relativt ny nyfikenhet, säger Sigurðardóttir och berättar att Island snabbt har seglat upp som en av världens främsta ostätande nationer, tätt efter grekerna och fransmännens årliga förtäring.

    Eirný Sigurðardóttir är också den årliga matmässan Food Markets drivande kraft. Under dess helg presenterar mer än 40 bönder, fiskare och födohantverkare sin mat för att hylla och sprida kunskapen om öns traditioner. Det är långt från den kärleksaffär med internationella snabbmatskedjor som Island tidigare har haft. Även om de är en välkänd krydda i förstäderna runt Reykjavík, lade kändisen med de gyllene bågarna ner sina tre restauranger året efter finanskraschen, då priset på en Big Mac höjdes till 50 kronor för att det skulle gå runt. Gourmetvarianterna av hamburgare och korv hittas visserligen i kiosker och gatuhörn. Men Tuddinn, ett av de yngsta tillskotten i form av en food truck som vanligtvis står parkerad utanför konserthuset Harpa, tillagar hamburgare på kött från de gräsätande korna på Þórarinn Jónsson och Lísa Boije af Gennäs gård i Kjós. Till och med Tuddinns vegoburgare är gjorda på isländska råvaror.

    Islands positionering på den nynordiska, kulinariska kartan står dock finkrogarna bakom. Grillrestaurangen Grillmarkaðurinn, vars eldstäder ligger öppna intill sittplatserna så att gränsen mellan kök och matsal suddas ut, är en av dem. Belysningen är guldpläterad och väggarna klädda i kol, fiskskinn och mossa. Här basar genikocken Hrefna Rósa Jóhanssdóttir Sætran tillsammans med kökschef Guðlaugur Frímannsson.
    – Redan dag två hade vi över 200 gäster och det har inte gått en kväll utan lägre siffror sedan dess, säger Frímannsson, som växte upp i thailändska Chiang Mai. Både hans mamma och syster är också i branschen.
    – Det är lite som att belönas med en Michelin-stjärna. De är otroligt svåra att få, och ännu svårare att behålla. Människor kommer hit och förväntar sig toppklass. Det måste vi leverera på varje enskild tallrik.

    Redan vid fördrinken inser vi att vi är på väg att överdriva middagen med de minutiöst rök- och eldpinade specialiteterna. Träfat på träfat och ett och annat slipat stenfat dukas fram. Torkad fisk från Västfjordarna, rådjursburgare med pepparrotskräm, soppa på hummer från Þorlákshöfn, och lax, kungsfisk och saltad torsk från Hnífsdal… Mitt middagssällskap orkar inte äta upp.
    – Kan man be om en doggie bag på ett sådant här ställe? frågar hon försynt.
    Saftig skruvpotatis och grillat lamm från gården Ytri-Fagridalur, uppfött på kvanneört, får följa med hem.

    Halla Sigríður Steinólfsdóttir har, vid sidan om en kort avstickare i tonåren, bott på Ytri-Fagridalur i hela sitt liv. Att hennes lamm äter kvanneört ändrar markant smaken på köttet, som nära nog påminner om vilt eftersom djuren vandrar fritt på landsbygden under sina korta sommarliv. I bilen på väg mot Ytri-Fagridalur kör vi genom ett vackert, vindpinat landskap. Det finns ingen bebyggelse, inga träd. Det känns som att vänja blicken vid mörker. Vid första anblick ser man ingenting, sedan börjar färg och form att ta vid. Lavablock glittrar som svarta ädelstenar under mossan, järnhalterna i de blågröna ryolitbergen får dem att skimra i rött. Ju längre västerut vi kommer, desto plattare blir bergen, deras toppar lodrätt jämnade av inlandsis. Då och då dyker ett hus upp, oftast en bondgård. Vi ser hästar som betar, och sluttningarna täcks av skirt gräs som otaliga får och lamm hoppar omkring i. Kanske är några av dessa bräkande svart- och vita studsbollar Steinólfsdóttirs.

    Ytri-Fagridalur ingår i nätverket Beint frá býli, “Direkt från gården”. Genom det blir ekologiska råvaror, liksom hemgjort hantverk och handgjorda skönhetsprodukter, direkt tillgängliga för kunder, utan mellanhänder.
    – Ambitionen är att göra gården helt ekologisk nästa år, berättar Steinólfsdóttir.
    Refrängen hörs överallt, den som lovsjunger stoltheten över att ha återvänt till de isländska rötterna och att ta hållbar vara om dem.
     

    Åter i Reykjavík har jag blivit tipsad om att besöka både Nora Magasin och Sjávargrillið. Noras fransk-asiatiska tapasfat är en bra start, för att sedan äta huvudrätter från Sjávargrilliðs fisk- och skaldjursorienterade meny. De avnjuts i en dämpat upplyst lokal, präglad av sjöfartselement och antika heminredningsprylar.
    – Vår kock, Gústav Axel Gunnlaugsson, hittade allt när han reste runt för att spåra vårt lands råvaror och smaker, förklarar hovmästaren, och påminner om att Gunnlaugsson utnämndes till Årets Kock 2010.
    – Island är viktigt för oss, vi använder grannens tomt som örtagård för att verkligen hämta vår matlagningskonst direkt ur jorden här, fortsätter hon medan dagens fångst, en saftig marulk, dukas fram.

    Årets Kock 2014, Viktor Örn Andrésson, hittas på LAVA, bad-spaet Blå Lagunens restaurang, som ligger inbyggd i en lavagrotta på halvön Reykjanes. Blå Lagunen drivs med hundra procent ren, geotermisk energi, och en miljömedvetenhet som genomsyrar hela verksamheten. Andrésson, som också är Årets Nordiska Kock 2014 och tillsammans med LAVA-kollegan Þráinn Freyr Vigfússon leder The Icelandic Culinary Team, är känd för att vilja bevara råvarornas egna smaker.
    – Jag vill låta en ingrediens få tala för sig själv. Till skillnad från många restauranger inne i Reykjavík har vi en stark havstradition, vi köper allt vi kan direkt här från Reykjanes.

    Trots att Blå Lagunen är Islands främsta turistattraktion, känns det grönt, personligt, konstnärligt. Innan middagen sitter vi i det mineralmjölkiga, 40 grader varma vattnet i flera timmar. Kletar in ansiktet med signaturprodukten silica-lermask och dricker iskall Gull-lager för att svalka kroppen inifrån. Hettan stiger som vit ånga ur det blå. Väl till bords på LAVA väljer vi kockens specialmeny. Maten är enkel och chosefri. God. Långsamt kokad torsk, serverad med lättrökta havskräftor, haverrot och äpple, som får mitt middagssällskap av sucka av glädje, följt av lammracks med jordärtskocka, vindruvor, mandlar, gräslök och syrad rödlök.
    – Innan finanskrisen var trenden importerad, exotisk mat, säger Andrésson. Men kraschen fick oss att vakna upp. Att äta det som vi naturligt har i vatten och mark är inte bara en trend, det är en nödvändighet.

    Guide Reykjavik 

    Resa hit:  Flyg till Reykjavík från Stockholm eller Köpenhamn med Icelandair från ca 2 200 kr.

    Boende

    Hótel Óðinsvé
    Ett centralt beläget boutiquehotell med fokus på avskalad, nordisk design och personlig service. Restaurangen SNAPS hämtar inspiration från New York och Köpenhamn, vilket ger en skön mix av jazz och smørrebrød.
    Þórsgata 1
    Lediga rum & priser

     

    KEX Hostel
    En gammal fabrikslokal med East Village-känsla. Likt Marina är det populärt bland Reykjavíkbor och lokala kändisar. Många kvällar bjuds det på livemusik i den stora baren eller i bakre Gym & Tonic. Tips: drick en citrusfrisk KEX Special.
    Skúlagata 28
    Lediga rum & priser

     

    Icelandair Hotel Reykjavík Marina
    I det trendiga hamnkvarteret ligger Marina, vars ambition är att kombinera stadens sjöfartshistoriska rötter med dess moderna puls. Något som de har lyckats utomordentligt med.
    Myrargata 2
    Lediga rum & priser

    Reykjavík Residence
    Ett elegant lägenhetshotell med bra läge på en tyst parallellgata till stadskärnans huvudstråk. Samtliga lägenheter har fullt utrustade kök.
    Hverfisgata 45
    Lediga rum & priser

    Restauranger

    Dill
    Den ultimata, isländska matupplevelsen. Chefskock Gunnar Karl Gíslason har lång erfarenhet av Michelin-prydda restauranger i Köpenhamn, och i Dills kök omfamnas hela det nynordiska manifestet in i minsta ingrediensdetalj.
    Hverfisgata 12
    dillrestaurant.is
     
    Kjallarinn
    En nykomling med kreativ meny som experimenterar med sådant som sushi-pizza, misomarinerad röding och hummer med chilisylt, blomkål och tryffel.
    Aðalstræti 2
    kjallarinn.is

    Fiskfélagið
    Nyligen utsedd till Reykjavíks bästa fisk- och skaldjursrestaurang för tredje året i rad. Vilket säger en hel del, eftersom havsmat bara utgör dryga hälften av menyn. En fyrarätters Around Iceland-menyn rekommenderas.
    Vesturgata 2a
    fiskfelagid.is

    K-Bar
    Ännu en nykomling. Här är specialiteterna koreansk mat, lagat på isländska råvaror. Eller vad sägs om koreansk bouillabaisse på grillade räkor från Höfn, musslor från Stykkishólmur och Breiðafjörður och marulk från Västfjordarna, smaksatt med shiso, enokisvamp, shiitake och bok choy-bladkål? Smaskens!
    Laugavegur 74
    kbar.is

    Sushisamba
    Japanska och sydamerikanska rätter i en välsmakande förening. Friterade melonchips, havskatt med mojitoskum, lax med jalapeñomajonnäs, lamm med skyrmintsås… Menyn är minst sagt eklektisk. Håll utkik efter Hollywood-kändisarna, de brukar hamna här. Undertecknad hade häromsistens den irländske musikern Damien Rice till bordsgranne.
    Þingholtstræti 5
    sushisamba.is

    Missa inte…
    … matmarknaden på loppmarknaden Kolaportið som säljer fisk, hemstoppad korv och isländska specialiteter som hákarl, fermenterad haj.
    Tryggvagata
    kolaportid.is

    Barer

    Kaldi Bar
    Kom tidigt, för lilla Kaldi Bar drar alltid mycket folk, tack vare sitt fina urval av öl från bryggeriet Kaldi. Det i kombination med de bekväma sittplatserna gör det till en perfekt bar att börja kvällen på.
    Laugavegur 20 b

    Húrra
    Ur askan, i elden. I lokalerna som det senaste årtiondet har huserat Harlem, Þýski Barinn och Bakkus, har det sköna bar-klubb-konsert-hänget Húrra uppstått. Här tappas finfina Einstök Pale Ale för bara 30 kr, följt av spelningar och avrundat med ett danspass till Electronic Beats.
    Tryggvagata 22

    Micro Bar
    Låt dig inte luras av den nästan förolämpande fula lokalen och de obekväma pinnstolarna. Micro Bar har utan tvivel Reykjavíks allra bästa ölsortiment, med mängder av flasköl och inte mindre än tio lokala varianter på tapp. 
    Austurstræti 6

    Reykjavík Roasters
    En kaffebar som sedan öppningen 2008 bara fortsätter att förbättra sig. Bönorna, som rostas på plats, köps utan mellanhänder från bönder i Colombia och Nicaragua, och personalen vet allt och lite till om det svarta guldet som de omsorgsfullt häller upp.