My Website

Blog

  • På trendspaning i Los Angeles

    På trendspaning i Los Angeles

    I Los Angeles har exklusiviteten tagits till en helt ny nivå. Det räcker inte längre med att ha senaste outfiten eller känna rätt folk. Pussel och kurragömmalekar är nödvändiga för att komma in på rätt ställe. Hipsters såväl som societet och en och annan kändis hänger på dessa undangömda barer och klubbar. Ju hemligare och ju mer komplicerat det är att komma in, desto bättre.

    Text: Angelica Samarikoff

    Hotell i Los Angeles

    Blind Barber

    Denna New York-importerade cocktailbar har både prisbelönta bartenders och en undangömd entré, omöjlig att hitta om du inte vet vad du ska leta efter. Beställ en klassisk drink som Old Fashioned eller signaturdrinken Smoke & Dagger så är du helrätt i den här atmosfären. Här mixas skinnsoffor med röda plåtstolar, medaljongtapeter i guld, mysbelysning och rutigt köksgolv. Musiken som spelas är härligt nostalgisk, främst 80- och 90-talsdängor. Och så till det viktigaste: Det är bakdörren till frisörsalongen som är entrén. Salongen i sig är också populär, så passa på att klippa dig innan du går in.
    10797 W Washington Boulevard, Culver City
    blindbarber.com

    Lock & Key

    När du väl har hittat ingången, låt dig inte luras, spelet är inte över. Först liknar detta mer en sylta än en läcker cocktailbar, men det är för att du inte är inne än. Det som är spännande med Lock & Key är det svåra ”pusslet” som du måste lösa för att få komma in. Hur gör du? Hitta den röda dörren. Knacka. Invänta en man i hatt. Gå in till syltan (försök inte beställa en drink här, för det finns inga!) och lista sedan ut vilken av alla dörrknoppar på väggen som du ska vrida om för att faktiskt komma in. Väl inne i hemligheternas kammare invaderas krogen av hits från både i går och i dag. Lokalen är stilfullt renoverad och glamourös med tjusiga trä- och stendetaljer och sköna barstolar i läder.
    239 S Vermont Avenue, Koreatown
    lockandkey.la

    Seventy7 Lounge

    I en mörk gränd bakom en bank, finns en röd, diskret lysande cocktailskylt. Detta är den enda indikationen på att det finns en bar här någonstans. Baren går i neoklassisk stil och är svagt upplyst av antika kristallkronor. Specialiteten är absintdrinkar i sann Gatsby-anda. Gillar du inte absint, prova en ”plaid bikini” med smak av whiskey och fläder. Vill du spara några cent, instagramma under hashtagen #Seventy7Lounge och visa bartendern så betalar du bara 5 dollar drinken. Hur tar du dig in på denna dekadenta bar då? Leta upp den röda skylten, knacka eller kliv på, bakom dörren står en dörrvakt som kommer att fråga efter ett lösenord. Lösenordet ändras för jämnan, kolla enkelt upp det senaste på twitterkontot seventy7la.
    3843 Main Street, Culver City
    seventy7lounge.com

    Good Times at Davey Wayne’s

    Jonnie och Mark Houston är välkända namn i klubbsfären i Los Angeles. De är männen bakom många trendiga barer och klubbar, däribland den här hipsterklubben som tar dig tillbaka till det frigjorda 70-talet. Musiken är från samma era och artister som Fleetwood Mac spelas flitigt. Inredningen är enkel och superretro, med mycket färger och trädetaljer, vintage-ölburkar och tjejer på rollerblades. Vad behöver du göra för få resa tillbaka i tiden till denna underbara epok? Hitta rätt garage, gå in, lokalisera kylskåpet – det är ingången.
    1611 N El Centro Avenue, Hollywood
    goodtimesatdaveywaynes.com

  • Smaka på New York

    Smaka på New York

    Vart ska man äta när man befinner sig i “The Big Apple”? Luc Hoornaert och Kris Vlegels listar inte bara stadens främsta matställena utan även vilken mat som är bäst på vilket ställe.

    Vilken kock lagar den bästa Caesarsalladen? Vilken pizzabagare serverar den bästa margheritan? Var kan du hitta den godaste pastramin? Luc Hoornaert och Kris Vlegels har tillsammans skapat en guidebok som inte bara fokuserar på var man ska äta utan också på vad man ska välja – vilken maträtt som är bäst på vilken restaurang. Must Eat NYC erbjuder ett spännande urval av restauranger utifrån sina specialiteter. Guiden innehåller även klassiska krogar. Köper du boken kan du också ladda ner en gratisapp på iTunes med alla restaurangtips.

    Lannoo förlag, ca 250 kr.

     

  • Läcker burkmat på Tincan

    Läcker burkmat på Tincan

    Restaurangen Tincan har tagit burkmaten till en helt ny nivå. Här kan du avnjuta förstklassiga konserverade läckerbitar från havet. En specialitet bland londonborna.

    En restaurang som endast serverar konserver. Låter det lockande? Inte det, men vetskapen om att burkarna innehåller förstklassiga delikatesser från havet kanske förhöjer aptiten. I hjärtat av Soho ligger arkitektbyrån AL_As restaurangprojektet tincan vars snygga konservburkar blivit omåttligt populära bland Londonborna. Du kan antingen äta på plats eller ta med dig burken hem. Idén föddes i Lissabon, där AL_A under arbetet med ett annat projekt upptäckte en liten restaurang som serverade just konserverad seafood. Sugen?  Då får du skynda dig till London. Dagen före julafton stänger tincan igen för att öppna igen först nästa år och då i New York.

    7 Upper James Street, London
    tincanlondon.com

  • Mauritius – Mångkulturellt och magiskt

    Mauritius – Mångkulturellt och magiskt

    Mauritius, ett exklusivt paradis med lyxhotell, kilometerlånga stränder och ett fiskrikt hav, som gjort för att snorkla och dyka i. Men ön har mer än så, hon har också prunkande vegetation, tropiska frukter, jättesköldpaddor och inte minst, genuint välkomnande öbor.

    Text: Elisabet Garcia Dahlbäck Foto: Binge Eliasson

     

    Det är lördag förmiddag i Mauritius huvudstad Port Louis och helt hopplöst att hitta parkering, ett fenomen som känns igen i många andra delar av världen. Till skillnad mot trängseln runt butikerna i Stockholms city är det hästkapplöpning som får mauritier att vallfärda till Port Louis denna dag, men så är också kapplöpningsbanan Champ de Mars världens nästa äldsta och sporten öns största. Genom fönstret ser jag uppsluppna öbor i kostymer, hattar, finklänningar och höga klackar kryssa mellan bilarna i riktning mot kapplöpningsbanan. En märklig syn med tanke på att klockan bara är strax efter tio på morgonen.

    Det har bara gått ett par timmar sedan vi körde genom hotellets pampiga järngrindar ut i en verklighet som ska ge oss en annan bild än den gängse av Mauritius som enbart ett paradis för lyxsemestrar.Vid den första anblicken påminner Mauritius om Karibien, den smaragdgröna vegetationen, palmerna, de färgglada husen i citrongult, mintgrönt och rosa, sockerrörsfälten och det turkosskimrande havet som kantas av vita sandstränder. Likheten är slående med ett par stora undantag: mauritierna är generellt sett mer välkomnande och öns matkultur är mer varierad och smakfull i en lyckad kombination av det indiska, afrikanska, kinesiska och franska köket.

     

     

    Tidigt i morse, strax efter att vi hade lämnat hotell Prince Maurice skyddade värld, stannade vi till vid ett stort, vackert, terrakottafärgat fält som rensades fritt från blast och annat skräp efter en sockerrörsskörd. Jordbruksarbetarna bestod av påbyltade kvinnor i olika åldrar med kraftiga förkläden, stora stövlar, gummihandskar och hattar som skydd mot solen. Bilden var surrealistiskt tidlös, det har odlats socker på ön ända sedan 1600-talet, då holländarna koloniserade Mauritius som var obebodd ända fram till 1500- och 1600-talet. Sedan dess har Mauritius hört till Frankrike och Storbritannien innan det slutligen blev självständigt 1968.

    Arnaud, vår chaufför och guide, berättar med stolthet att all mark vi ser tillhör hans arbetsgivare. Att de äger en fjärdedel av marken på östkusten, ett landområde som numer inte bara består av sockerrörsodlingar, utan även av designade lyxhotell i hotellkedjan Constance. Det är pengar från sockerrörsodlingarna som har möjliggjort hotellsatsningen.

    – De är bra arbetsgivare, nästan alla som jobbar för familjen har gjort det i flera generationer. Jag är den tredje i min släkt, säger Arnaud och ser ut över fältet där det trots den tidiga timmen redan är lunchrast.

    Det kan vara känsligt att fotografera okända människor, men vårt stopp tas emot med fnitter, skratt och nyfikna blickar. Somliga poserar vant och glatt framför kameran, vänligheten känns befriande genuin och man delar frikostigt med sig av lunchen som packas upp ur färgglada plastkorgar. En kvinna bjuder oss att smaka banankaka, en annan sträcker fram en hand med litchifrukter och en tredje ger oss ananas, vars smak inte liknar någon ananas som jag tidigare har smakat. Öns ananas anses vara i toppklass, den är mindre, sötare och saftigare än de som odlas i Sydafrika.

    Arnaud översätter vår engelska till kreol och vice versa. Kreoler, som ursprungligen härstammar från afrikanska slavar, är de som främst jobbar med lågstatusyrken på ön.

    – De började att jobba redan klockan halv fem i morse för att slippa den värsta hettan. Klockan elva slutar de här på fältet. Alla kläder som de bär är till för att skydda kroppen mot de små, vassa taggarna som sitter på bladen. När de har rensat fältet fritt från skörderester ska jorden gödslas innan sockerplantorna, som är fleråriga, sätts ner för hand. Proceduren upprepas vart femte år i ett evigt kretslopp.

    Sockerrör odlas över hela ön, resultatet ses inte bara i form av raffinerat socker – det finns också flytande former som i juicer och i kvalitetsrom, där ett av de bästa märkena är Chamarel VSOP. Dessutom används de torkade sockerrören som dekorativt byggnadsmaterial, inte sällan som innertak, på lyxhotellen.

    Att ön inte bara är rik på sockerrör ser vi några timmar senare på Central Market i Port Louis, en marknad som slår de flesta som jag tidigare har upplevt runt om i världen. Mångfalden av färgsprakande frukter, grönsaker, kryddor, textilier och andra stapelvaror är inte bara makalöst variationsrik, den är dessutom vackert exponerad.

    – Ser du, här har du fler turister – därför är det dyrare här än på andra marknader runt ön, säger Arnaud samtidigt som en högljudd diskussion utbryter ett par stånd längre bort mellan en turist och en försäljare av tröjor.

    Det handlar om dollar och valörer, turisten hävdar att han har lämnat fram en större sedel än den han får växel på. Försäljaren ger sig inte, varför turisten ses lomma iväg svärandes med hot om att hämta polisen. Själva tar vi oss vidare till Port Louis högsta punkt, Fort Adelaide.

    Fästningen, varifrån man ser ut över hela staden, uppfördes av engelsmännen 1830 för att skydda brittiska trupper från angrepp av franska nybyggare. Trots att ön var en brittisk koloni i 175 år har britterna lämnat få avtryck, något som anses bero på att det i princip bara flyttade in några få tjänstemän. Britterna lät folket behålla sitt språk, sin religion och sin kultur, de gjorde också Port Louis till frihamn, såg till att det byggdes vägar och fick öns jordbrukare att odla sockerrör i stället för bomull och kaffe, vars odlingar var mer utsatta av orkaner. Britterna tillät också plantageägarna att återuppta slaveriet som fransmännen hade förbjudit 1796. När slaveriet slutligen upphävdes 1835 blev det startskottet för den stora, indiska invandringen. Totalt kom närmare en halv miljon till Mauritius och i dag utgör deras ättlingar 68 procent av landets befolkning. Det koloniala arvet innebär i princip att alla är trespråkiga. Franska och engelska talas i skolan, men hemma är det kreol som gäller för de flesta.

    Mauritius är ett mångkulturellt samhälle där de olika befolkningsgrupperna speglar många yrkeskategorier. Kreoler är av tradition och invanda sociala strukturer de som återfinns längst ner på samhällsstegen, medan indier dominerar de högavlönade yrkena. Indierna äger också de största sockerplantagerna. Europeiska ättlingar arbetar främst inom den privata sektorn, men muslimer och kineser dominerar handeln. Ett tecken på förändring är att Mauritius, tillsammans med Sydafrika, 2010 rankades som den mest konkurrenskraftiga ekonomin i Afrika, söder om Sahara. Levnadsstandarden anses alltså vara förhållandevis bra. Dessutom är Mauritius ett av de mest etiska resmålen, enligt organisationen Ethic Travels. Med hjälp av uppgifter från Unicef, Amnesty och Human Rights Watch har de sammanställt en utvärdering, där de bland annat går igenom landets sociala välfärd, miljöskydd, djurhållning och de mänskliga rättigheterna, som till exempel yttrande- och pressfrihet.

     

     

    – Vi färdas på vänster sida och väjer undan för gamla och unga, många färdas på mopeder och motorcyklar, en del på cyklar – somliga två eller tre på samma fordon. Värmen är perfekt, det händer att regnmoln flyter upp i horisonten, men regnet upphör lika fort som det har kommit och solen blir efter det mer strålande än den har varit.

    Mauritus delas in i sju distrikt, alla olika i sin karaktär. På norra delen av ön, där turistnäringen har funnits längst, ligger öns största bad- och turistort, Grand Baie, med shopping, krogar, barer och det hetaste nattlivet. Den västra kusten är mer oskyddad vilket ger större vågor, något som lockar surfare till badorter som Flic en Flac och Tamarin. Passadvindar från sydväst gör den södra och sydöstra kusten blåsigare, vildare och klippigare – där finns det inte heller något av det skyddande korallrev som täcker resten av öns kust. Sinnebilden av Mauritius som ett av världens lyxigaste resmål hittar man på östkusten. Det är där privata villor och femstjärniga hotell lockar kändisar från hela världen med löften om en avskild semester, laddad med hedonistiska njutningar, omfattandes allt man kan önska när det gäller mat och dryck. Det är där de finaste stränderna, de blåaste lagunerna, de tjusigaste hotellen och de bästa krogarna ligger – men så har också lyxhotellen lockat till sig mästerkockar från hela världen som trollar fram den ena eleganta rätten efter den andra, baserat på öns mångkulturella kök, en blandning av indiskt, kinesiskt, afrikanskt och franskt. Den franska mästerkocken, Bernard Loiseau, har till exempel gett namn åt en kulinarisk festival på Belle Mare Plage, där europeiska stjärnkockar tillsammans med öns kockar skapar rätter, baserade på lokala råvaror. I fjol kom Jacob Holmström från Stockholmskrogen Gastrologik på andra plats.

     

     

    Efter en dag fylld med upplevelser och bilfärder är det skönt att komma tillbaka till hotellets rogivande atmosfär. Med mig har jag ett helt annat intryck av Mauritius än om jag bara stannat på hotellet. Den här ön i Indiska oceanen är så behändigt förpackad så att man lätt kan kombinera strapatsrika upplevelser med lata dagar i solstolen, spa-besök, gourmetmiddagar och andra njutningar, som det glas champagne som jag har i min hand. Platsen som jag befinner mig på gör att det känns som om jag svävar mellan den stjärnklara himlen och det grönskimrande vattnet: en surrealistisk känsla, skapad av en begåvad arkitekt och hans lek med ljus som lyser upp vattnet under de flytande träpontonerna.

    Det råder ingen tvekan om att det är något speciellt med ön, som både författaren Mark Twain och författaren och nobelpristagaren Jean Marie Le Clézio har liknat vid paradiset. Mark Twain skrev i Following the Equator från 1897 att Gud först skapade Mauritius, sedan gjorde han en kopia – det blev paradiset. För Le Clézio är Mauritius en mytomspunnen plats dit hans släkt utvandrade efter den franska revolutionen. Släktens minnen i form av snäckor, kartor och teckningar blev för Le Clézio fantasieggande, gamla föremål som i flera av hans romaner framstår som en symbol för det förlorade paradiset.

     

     

    GUIDE MAURITIUS

    Invånare: 1,3 miljoner.

    Språk: Det koloniala arvet innebär i princip att alla är trespråkiga – franska, engelska och kreol.

    Valuta: Rupie.

    Tidsskillnad: Svensk vintertid: +3 timmar, svensk sommartid +2 timmar.

    Visum: Inget visum för svenska medborgare, men passet måste vara giltigt sex månader efter hemkomst.

    Ta dig runt: Lokalbussar går runt hela ön, de är billiga men tidsmässigt opålitliga. Alla större orter har busstationer. Därutöver går det taxi, men också taxi trains som man delar med andra. Bor man på en resort har den ofta chaufförer och bilar som kör runt mot en avgift, eller så hyr du en egen bil. Tänk på att det är vänstertrafik som gäller.

    Bästa tiden: Ön har ett tropiskt klimat med svensk sommartemperatur året runt. Den bästa tiden är efter orkansäsongen från december till maj, då vädret och luftfuktigheten är torrare – å andra sidan kan man resa billigare under september, oktober och november. Under deras vinter, maj till september, kan vattentemperaturen gå ner till 17 grader, men normalt ligger den runt 23 grader.

    BOENDE:

    Prince Maurice

    Längs östkustens kilometerlånga stränder ligger ett av öns vackraste hotell, men så har det också belönats med priser och kvalificerat sig in i Leading Hotels of the World. Den 60 hektar stora anläggningen omfattar en tropisk trädgård, pooler, barer och restauranger och en vinkällare med 25 000 flaskor och 120 sorters champagne som lär vara Indiska oceanens största.

    Dubbelrum med frukost och fritt internet från 4 700 kr/natt.

    Choisy Road, Poste de Flacq

    Lediga rum & priser

    20 Degrees South

    Det belgiska paret, Michel och Anne Bourgeois, har skapat ett chict intimt, barnfritt, boutiquehotell vid en liten, skyddad, privat strand på öns största badort, Grand Baie. Läget är perfekt om man vill kombinera fridfulla dagar i en solstol med vattenaktiviteter, utfärder och krog- och shoppingturer. De 29 rummen är inredda med handplockade möbler och accessoarer i krämiga och vita nyanser.

    Dubbelrum med halvpension och fritt internet från 1 900 kr/natt.

    Coastal Road Pointe Malartic

    20degressud.com

    Belle Mare Plage
    Ett familjehotell med en personlig atmosfär vid en två kilometer lång sandstrand på Mauritius östkust. Hit kommer många barnfamiljer, men också par som kombinerar lata dagar vid poolen med golf på någon av hotellets två kvalitetsbanor. Anläggningen omfattar flera rumskategorier, bland andra egna villor med butlerservice samt tre fina poolområden och flera bra krogar och barer. I området ligger också en villa, där prinsessan Stephanie av Monaco brukar checka in.

    Lediga rum & priser

    Hyr eget
    Bo i en trädkoja med dubbelrum i ett stort fikusträd, en lägenhet i öns största badort eller i en egen glamourös villa direkt på stranden. Det finns flera möjligheter att i förväg hyra eget boende runt om ön, priserna varierar från några hundralappar till flera tusen beroende på standard. Sök på hus- och lägenhetsuthyrningssajter.

    MAT & DRYCK:

    Även om ön saknar Michelinkrogar kan ingen annan ö i Indiska oceanen matcha Mauritius gourmetmat, ofta moderna tolkningar av ett internationellt fusionkök, indiskt, franskt, kinesiskt, medelhav. De flesta gourmetrestaurangerna hittar man på hotell och resortanläggningar, därutöver finns det gott om matställen med lokala rätter – en aptitretande blandning av asiatiska och indiska smaker – till rimliga priser: curryrätter, skaldjur, dumplings, nudlar, panerade grönsaker …

    Happy Rajah

    Centralt beläget i Mauritius största badort ligger den här indiska restaurangen som rankas som en av öns bästa. Klassiska curryrätter, fisk och skaldjur, korma – menyn omfattar över 60 välkryddade rätter, även vegetariska alternativ. Här äter man i en mysig atmosfär med vackra, antika möbler från Rajasthan.
    Grand Baie

    happyrajah.com

    Le Barachois

    Vill du ha en middag i romantikens tecken ska du ta dig till restaurangen, belägen på fem parasollförsedda pontonbryggor som flyter på en lagun, kantad av mangroveträsk. Köket består av omsorgsfullt lagade fisk- och skaldjursrätter, ofta dagsfärsk och lokal fisk, men även av enstaka kötträtter, allt av yppersta kvalitet. Dessutom är vinlistan omfattande, det är också fisklivet i den upplysta lagunen som man ser ut över under middagen.

    princemaurice.constancehotels.com

    Chez Tino

    Grillad hummer, räkor i curry och krabbsoppa är några prisvärda specialiteter på den här familjära krogen på öns östkust. Utsikten över havet från terrassen är magnifik, men så besöks också krogen av många stamgäster som bortser från den något ojämna servicen för att njuta av kökets kokkonster. Byn Trou d’eau Douce är ett bra budgetalternativ när det gäller mat såväl som boende. Trou d’eau Douce, Route Royale.

    chez-tino.restaurant.mu

    SHOPPING:

    Det är i princip omöjligt att undgå öns utbud av prisvärda korgar och hattar i olika former, storlekar och färger – ett hantverk som utövas i princip i varje liten by. Textilier, smycken, kryddor och andra matsouvenirer är också ett kul sätt att ta med sig minnen hem. Missa till exempel inte att köpa med dig färsk muskotnöt, te och öns eget socker som också finns i flytande romsorter. Därutöver har hotellen och resorterna egna, små butiker med handplockade varor, skor, badkläder, tunikor, klänningar, skjortor – och är det reasäsong kan man göra riktigt bra kvalitetsfynd.

    Eftersom många kända klädmärken sys upp på ön kan man handla dessa billigare i shoppingcenter, bland annat i turist- och badorten Grand Baie och i huvudstaden Port Louis.

    SE & GÖRA:

    Afrikansk citypuls i Port Louis
    I öns huvudstad får du en koncentrerad dos afrikansk kultur, inte minst på frukt- och grönsaksmarknaden som definitivt kan kvala in sig på tio i topp-listor över världens bästa marknader. Ett stort plus är den praktfulla uppläggningen av frukt, grönsaker och kryddor. Missa inte den intilliggande marknaden med färgglada textilier, ofta färgstarkt från Indien, korgar, hattar, smycken och andra klassiska marknadsvaror. Håll bara koll på slantarna så att du inte betalar med för stora valörer, det händer att växeln baseras på mindre valörer. Marknaden ligger i närheten av hamnen Trou Fanfan, där det också finns shoppinggallerior och ett myllrande folkliv med kaféer och restauranger. I Port Louis finns det även ett sevärt sockermuseum och The Blue Penny Museum med världens första kolonialfrimärke.

    Central Market
    Corderie Street

    Hästkapplöpning på Champ de Mars

    Upplev öns stora folksport som varje tävlingsdag orsakar trafikstockningar runt hästkapplöpningsbanan i Port Louis, den som lär vara den näst äldsta kapplöpningsbanan i världen och den äldsta på södra halvklotet. Hit kommer tusentals öbor, uppklädda från topp till tå för att umgås, spela och för att njuta av mat och dryck under tävlingssäsongen från slutet av mars till början av december.

    mauritiusturfclub.com

    Teplantagen Bois Chéri Tea Factory
    Öns största tefabrik bjuder på en hundraårig historia och natursköna vyer över sockerrörsfält och den södra delen av ön. Besöket omfattar förstås museibesök samt provning av olika te-sorter tillsammans med scones. Kombinera gärna med en lunch på restaurangen i en vacker kolonialbyggnad som ligger på höjden bakom tefabriken. Maten som serveras är såväl prisvärd som vällagad på lokala råvaror.

    Bois Cheri Road
    boischeri.restaurant.mu

    Slavgömställe Le Morne Brabant
    Längst ner på den sydvästra spetsen ligger ett av öns två världsarv, en halvö där det reser sig ett 556 meter högt berg, omgivet av en blåskimrande lagun. Berget, som är fullt av fina utsiktspunkter, var på 1800-talet ett gömställe för förrymda slavar. Sägnen säger att en grupp poliser reste dit den 1 februari 1835 för tala om att slavarna var fria, men slavarna missförstod budskapet och hoppade i stället utför klipporna. Sedan detta firas den 1 februari av öns kreoler som en årlig minnesdag för slaveriets upphörande.

    Nationalparker

    Jättenäckrosor och rosa duvor. Är du det minsta naturintresserad bör du inte missa öns fascinerande artrikedom. Nationalparken Black River Gorges olika ekosystem omfattar skogar med 300 arter av blommande växter, men också en av världens mest sällsynta fåglar – den rosa duvan som var utrotningshotad, men som tack vare ett intensivt räddningsprogram har ökat i population. Mauritius National Botanical Garden i Port Louis stadsdel Pamplemousse är gigantiskt stor, koncentrera dig på jättenäckrosorna och hyr gärna en guide så får du valuta för ditt besök.

    Mauritius National Botanical Garden

    Pamplemousse, Port Louis
    Black River Gorges
    Plaine Champagne Road

    Krokodiler och jättesköldpaddor

    Även om man i naturreservatet La Vanille får en inblick i hur ön såg ut innan sockerrörsodlingarna bröt mark, är det krokodiler och reptilbebisarna på krokodildagiset som är de stora stjärnorna i stark konkurrens av fritt strövande jättesköldpaddor. Om du blir nyfiken på hur krokodil smakar kan du bege dig till parkens restaurang och beställa in Crocodile curry för att sedan se och njuta av en enorm fjärils- och insektssamling från hela världen.

    La Vanille Réserve des Mascareignes
    Rivière des Anguilles
    lavanille-reserve.com

  • Insnöad i Cortina

    Insnöad i Cortina

    Italienska Cortina d´Ampezzo är en av världens vackraste skidorter, men har ett oförtjänt rykte om sig att bara vara en plats för jet setters. Så är det inte. Cortina är en gammal, klassisk bergstad med riktigt skidåkning för alla, mitt i det vackra Dolomiterna.

    Text: Leslie Anthony F
    oto: Mattias Fredriksson
    Översättning: Anna Mattsson

    Hotell i Cortina

    Barn som växer upp i snöiga delar av världen hoppas ofta på att en kraftig snöstorm ska ge dem en dag ledigt från skolan. I Cortina d’Ampezzo, som fick 20 meter snö förra vintern, stängde skolorna en hel vecka eftersom föräldrar oroade sig över att deras barn skulle krossas av de kompakta snömassorna från de glaciärliknande taken ovanför deras huvuden. Hela alpområdet drog igen fönsterluckorna under en hel säsong av megastormar som började strax innan jul och sträckte sig ända in i mars och dalens guider jobbade dubbelt med att skotta tak och att gräva fram bilar. Många säger att de inte har sett så mycket snö på 50 år. Eftersom ingen för officiell statistik för sådant i Italien får vi nöja oss med att säga att det var ett bra tag sedan människorna i Cortina såg något liknande. Men ovädret har gett skidåkare en fantastisk present i ett område som vanligtvis förknippas med soliga, öppna landskap där man stillsamt glider fram. Även om förra året var långt ifrån normalt i Cortina – mitt i Dolomiti Superski, världens största skidregion med 12 skidområden, 450 liftar och 1 200 km pister som binds ihop av en enda biljett – var snöfallet definitivt inte en besvikelse.

    Vi nådde Hotel Capannina sent på kvällen under ett kraftigt snöfall i sena februari och nåddes av en hotellägare som såg ut att vara hämtad direkt ur en italiensk 60-talsfilm: klädd i en svart polotröja och ett par Buddy Holly-glasögon. Vi förväntade oss antingen att en Peter Sellers-komedi skulle bryta ut eller att en häpnadsväckande vacker Sophia Loren skulle sitta i baren, men i stället svepte vi högtidligt några grappashots medan vi lovade varandra att morgondagen skulle bli ännu en av vinterns många, storslagna dagar.

    De flesta av Cortinas skidområden i Tofane vetter söderut, så snön kan snabbt bli hårt packad. Men när det är mulet och så djup snö som det var den dagen, får man vara med om något riktigt speciellt. Vi upplevde gårdagskvällens löften om hemliga backar med midjedjup snö och skidåkning bland träd, något som det aldrig talas om utanför de lokala barerna. När eftermiddagssolen kom fram och jagade iväg molnen begav vi oss till den ökända Olimpia delle Tofane World Cup-pisten. Den perfekt skötta toppen ser både brant och inbjudande ut mellan bergpelare som kallas ”Labirinti”. Sådana ovanliga klyftor kan vara naturliga, men det går inte att bortse från att italienarna skulle kunna ha använt en del dynamit för att skapa ett effektfullt landskap.

    Cortina stod värd 1956 för de olympiska vinterspelen och som de i flesta före detta olympiska byar får ingen glömma det: en backhoppningsbacke som tonar upp sig utanför staden vittnar om det. Dessutom gjorde den italienska uppfinningen storslalom sin internationella debut här. Pisten för ett störtlopp som skulle gå den 19 januari 1935 ovanför Lago Maggiore i Piedmont fick göras om på grund av snöbrist. I stället för det klassiska, öppna störtloppet förberedde FISI, det italienska skidförbundet, en ny bana med portar som tvingade de tävlande att följa en speciell bana. Eftersom 300 vertikala meter ansågs för lite bestämde man att loppet skulle bestå av två åk. Nöjda med resultatet presenterade FISI officiellt storslalom på de italienska mästerskapen en månad senare i Cortina.

    Det är historia som gäller i Italien, oavsett om det rör sig om lopp eller om arkitektur, och Cortina skryter inte heller lite om det senare, vilket vi upptäckte på vägen till en mycket välförtjänt after ski. Bakom byns torg och gågatan Corso Italia delar vägarna på sig kring en gammal kyrka som inte rymmer fler än 20 personer. Om det var någon i den när vi passerade bad de troligtvis för att det skulle sluta att snöa. Det ikoniska klocktornet på torget, som syns i hela byn, omges av klassiska fyr- och femstjärniga hotell, inklusive Hotel Cortina, vars historia sträcker sig till 1870, och flera restauranger och vinbarer, vilket var vårt mål. Enoteca Cortina som ägs av Rita och Gerolamo Gaspari är ett absolut måste.

    Trappan slingrar sig ned till ett pyttelitet, labyrintliknande utrymme, där det verkade omöjligt att få en sittplats tills, som genom ett trollslag, ett bord där en grupp divor från Milano hade suttit, övergavs i ett moln av parfym och till rasslet av guldkedjor. Knappt hade vi hunnit att sätta oss ned förrän en mansstämma hördes från baren: ”What do you need – Prosecco? Of course!” Innan vi ens hann att svara stod en flaska på bordet. Gerolamo (som kallas Gerry av stammisarna) och hans familj har drivit Enoteca Cortina i snart 50 år och ständigt väller folk in från de båda dörrarna som vetter åt olika gator, för att ta del av snabb service och lokal mat, som torkat kött och ostar. Det är ett fantastiskt ställe att avnjuta en after ski och där du kan upptäcka att personen som precis gav dig en örfil egentligen bara talade om för någon hur fantastisk dagen har varit, när ditt ansikte råkade komma i vägen för dennes händer.

    Tillbaka på torget finns det mat med lite mer substans vart du än tittar. Pizza, det givna italienska valet för alla skidåkare, finns överallt och vi valde att besöka Pizzeria Cinque Torri eftersom de också har en stor och varierad meny av pastarätter, inklusive en mycket lovande version av den lokala specialiteten casunziei all’Ampezzana – raviolihalvmånar, fyllda med rödbeta och vallmofrön, toppade med smält smör, ännu mer vallmofrön och generöst med parmesanost. Alla svär på att deras pastakock gör den bästa versionen och alla har sin favoritrestaurang att äta den på. Det tog inte lång tid för oss att hitta vårt favoritställe för rödbetsravioli: Rifugiu Scoiattoli, på toppen av Cinque Torris pister, där vi slog oss ned följande dag.

    När det stormade ute gav byborna oss rådet att ta oss till toppen av Cinque Torre där skidåkningen är lika skyddad som den 270-gradiga utsikten är vacker. Nedifrån såg området litet och kompakt ut, men väl där uppe är Cinque Torre likt en rysk docka. Området rymmer klyftor och sprickor som är den perfekta lekplatsen mellan pisterna.

    Det var inte heller någon brist på lugnare utförsåkning och Cinque Torris högsta avsats, Averau, var typisk för de skidturer som man kan förvänta sig här. Från bergspasset i toppen av backen glider man ned i en dal, upp igen på andra sidan, för att sedan åter igen åka nedåt i ett annat bergspass och vidare ner till en annan dal, upp igen med en knapplift och sedan tillbaka till Cinque Torri. Då har vi färdats 3 000 vertikala meter och genom tre skidområden på mindre än en timme. Det var under denna tur som vi blev introducerade för Lagazuói Piccolos historiska vallar.

    Dolomiternas toppar tornar upp sig över den kringliggande landsbygden, likt en kalkstensborg, och har många gånger använts som just det. Man skulle kunna gå långt tillbaka i tiden för att kartlägga alla gånger som denna ojämna terräng har skapat problem för en eller annan inkräktande armé, inte minst stod Lagazuói plats för de ökända stridigheterna mellan Österrike och Italien i ”battle of the caves” under det första världskriget. Både italienska och österrikiska trupper grävde omfattande tunnelsystem genom Lagazuóis 600 meter höga kalkstensvägg, där de inte bara hade bra översikt och kunde försvara sina egna frontlinjer, utan också kunde spränga fienden underifrån. Det pågick inga strider i Cortina förra vintern, om du inte jobbade som snöröjare, men det går fortfarande att uppleva tunnlarna som ett friluftsmuseum, dit du kan ta dig på skidor för att sedan promenera igenom.

    Följande dag befann vi oss på den välbesökta verandan på det vandrarhemsliknande Rifugio Lagazuói, där vi skulle tillbringa natten, 2 800 meter över havet, med en utsikt över både Tofane och Cinque Torri. För att fira våra många skidturer de senaste dagarna i detta örnbo, beställde vi en flaska Barbaresco, och medan molnen rullade in kunde vi också konstatera att Cortinas barn skulle få ännu en ledig dag från skolan.

    Guide Cortina

    Boende

    Hotel Capannina
    På en lugn, solig gata finner man det trestjärniga Hotel Capannina, ett typiskt bergshotell som består av en ursprunglig del med rum, bar, restaurang, gym och bastu. Det finns också en nyare del med modernare rum. Det är en kort promenad till Col Drusies kabinbana, bredvid Cortinas skridskobana.
    Lediga rum & priser

    Hotel Cortina
    Hotel Cortina, som har utsikt över Corso Italia, har erbjudit gästvänlighet, professionalism och den bästa bekvämligheten sedan 1870. Till hotellets långa historia av exklusiv elegans har nyligen också en restaurang tillkommit.
    Lediga rum & priser

    Rifugio Lagazuói
    2 800 meter över havet, på toppen av Mount Lagazuói, över Passo Falzarego, ligger Rifugio Lagazuói, ett av de högst belägna bergsvärdshusen i Dolomiterna. Du kan bo i ett eget rum eller välja att få sällskap av flera skidturister i sovsalarna. Den stora verandan är berömd för sin fantastiska utsikt och det är också en utmärkt startpunkt för att ta en tur till bergets friluftsmuseum.
    rifugiolagazuoi.com

    Mat och dryck

    Pizzeria Cinque Torri
    Pizzeria Cinque Torri är ofta fullsatt och det av en god anledning. Om du gillar italiensk mat och tyskt öl som serveras i en miljö som påminner om Schweiz är det här stället som har allt.
    ristorante5torri.it

    Rifugio Scoiattoli
    Man bör inte missa att äta lunch högst upp vid Cinque Torris stolslift, i den gammaldags atmosfär som Rifugio Scoiattoli erbjuder. Verandan är fin, men inomhus brinner en stor brasa som värmer dig medan la famiglia Lorenzi serverar traditionella recept med fokus på lokala ingredienser.
    http://www.rifugioscoiattoli.it

    Restaurang  Ariston
    Restaurang Ariston, som ligger mitt emot Cortinas busstation, är en utmärkt, familjeägd restaurang, med humana priser och en utomordentlig vinlista med lokala viner. Pizza är dess specialitet.
    ristorantearistoncortina.it

    Ristorante Tivoli
    Det här är en av Cortinas tre toppresturanger. Med kökschefen som ägare och hans fru som den välkomnande värdinnan kan du förvänta dig mycket god mat och artig service i en bekväm atmosfär.
    ristorantetivolicortina.it

    Enoteca Cortina
    Enoteca Cortina är Italiens första vinbar och förblir Cortinas mest välbesökta. Atmosfären är oslagbar och servicen är genuin, den ges av människor som verkligen kan sina viner och som får dig att känna dig som hemma.
    enotecacortina.com

    Clipper Bar
    Det är bra att besöka Clipper Bar tidigt på kvällen, eftersom det brukar bli tämligen fullt framåt kvällen.
    Largo Poste

    Hotel de la Poste
    Om du är ute efter att ta en drink i en något mer sofistikerad miljö, rekommenderas Hotel de la Poste för ändamålet.
    delaposte.it

    Mer information: 

    cortina.dolomiti.org

    www.dolomiti.org

    ecomuseograndeguerra.it

    musei.regole.it

  • Borneo – Djungelboken på riktigt

    Borneo – Djungelboken på riktigt

    Förtrollande gryningar över dimhöljd regnskog, nära möten med vilda orangutanger och bad i vattenfall. Borneo lockar med gröna äventyr i en av jordens häftigaste miljöer. Här får vi uppleva Djungelboken på riktigt.

    Text & foto: Roger Borgelid

    Hotell på Borneo

    Djungeln vaknar långt före gryningen. Ljuden från gibbonapornas kluckande skrik ackompanjeras av cikadornas symfoni och jag kan knappt skönja våra skepnader när vi sakta rör oss genom mörkret. Vi har startat tidigt för att få uppleva soluppgången och i samma stund som vi kliver ut på den första hängbron uppe i trädkronornas “canopy walk”, 30 meter ovanför marken, släpper natten sitt tag.

    Synen som möter oss är som hämtad ur en saga. Dimman dansar genom regnskogen som beslöjade älvor i gryningsljuset. Här och var reser sig några trädkronor ur täcket och bildar olika lager i landskapet, för att snart försvinna i dimman igen. Det känns som att befinna sig i ett ständigt skiftande konstverk och vi blir stående andlösa inför skådespelet. Det här är Borneo – när drömmen får leva.

     

     

    Få platser på jorden omges av ett sådant skimmer av mystik som världens tredje största ö. Det mytomspunna Borneo har i alla tider kittlat våra vildaste drömmar om otämjd djungel, huvudjägare och förunderligt djurliv. De senaste decennierna har bilden delvis raserats av skoningslös verklighet och Borneo har oftare förknippats med skogsskövlingar och oljepalmsplantage, där nära hälftens av öns tropiska skog har fallit offer för skogsbolagens motorsågar. Men just här i Danum Valley är paradiset intakt.

    Här i Shabas världsberömda naturreservat väntar jordens äldsta, ursprungliga regnskog, ofattbara 130 miljoner år gammal, fortfarande opåverkad av människan. Bara två timmars bilresa från den närmaste staden, Lahad Datu, kan vi ta del av djungeln som den alltid har varit, en bit av jorden så som den en gång skapades och på så vis nästan snudda vid tidernas begynnelse.

     

     

    Danum Valley rymmer också ett av vår planets artrikaste miljöer och äldsta ekosystem. På en yta av 44 000 hektar har man identifierat inte mindre än 320 olika fågelarter, 124 arter däggdjur, 72 arter ormar och över 200 växtarter per kvadratkilometer.

    – Den här skogen är ett himmelrike för allt levande. Varje varelse, varje djur, fågel och växt, lever i sitt naturliga habitat och samtliga spelar en viktig roll för att hålla regnskogens ekosystem intakt och levande. Det var så här jorden skapades för att vara, säger vår guide Calixtus, när vi efter soluppgången återvänder till lodgen för frukost.

    Calixtus Laudi föddes och växte upp i djungeln. Han tillhör det nomadiska Dusun-folket och fick som barn lära sig att spåra, jaga och sätta fällor i skogen. Under några demoraliserande vuxna år var han anställd på ett kontor, men blev olycklig av att vara instängd i en stad och återvände till det element där han hör hemma. Nu är han inne på sitt tjugonde år som guide för Borneo Rainforest Lodge – och likt en farsan Baloo ska han de kommande dagarna lära oss allt han kan om djungelns hemligheter.

     

     

    Han visar oss hur mimosaplantan försvinner när man rör den, vilka växter som är giftiga, vilka som kliar och sticks, hur man upptäcker en elefant i djungeln eftersom de märkligt nog inte går att höra trots sin storlek, vilken stam man ska knacka på för att påkalla uppmärksamhet om man går vilse (vilket aldrig händer i Danum Valley, då man alltid går med guide), vilket träslag som kistorna vid Sungai-folkets gravplats är byggda av och hur man känner skillnad på urindoften från en makakapa och en orangutang. Han låter oss smaka på vildväxande ingefära, visar insekter som kan krypa ihop som bollar och förmedlar statistik på regnskogens syreproduktion. Men framför allt har han en smått övernaturlig gåva att upptäcka djur långt innan någon annan. Och han gör det med en skön stajl.

    Vi kan vara ute på vandring utan en tillstymmelse till djurliv i den täta vegetationen, när han plötsligt kan stanna till, sniffa lite med näsan i luften och säga “longtail makak around”. Eller på ett avlägset prassel i trädkronornas lövverk utbrista: “orangutang… male!”.

    Som till exempel under den här första förmiddagen, då vi knappt har hunnit att lämna frukostbordet innan Calixtus exalterat viskar: “redleaf monkey with baby”. Och där, alldeles intill stigen, bara 100 meter från lodgen, sitter en familj röda apor i ett fruktträd och stirrar nyfiket på oss medan de äter. Den minsta svingar sig mellan grenarna för att, som Calixtus säger, showa – ja, apa sig, helt enkelt.

    Desto skyggare är orangutangen. Calixtus berättar att namnet orangutang kommer från när apan första gången upptäcktes för länge sedan. Då trodde infödingarna i byn att det var en människa som kom ut ur skogen. Därav orang (människa) utan (skog) – människa av skogen. Och visst är det lätt att känna släktskap med denna djungelns charmigaste karaktär.

    – De påminner väldigt mycket om oss, inte bara till utseendet utan också i beteende, säger Calixtus. När de ska sova bygger de sig en säng, med löv som både madrass och kudde, och precis som oss börjar de dagen med morgontoalett. De har också bra bordskick, till skillnad mot exempelvis makakapan som smaskar och skräpar ner. Orangutangen plockar upp efter sig. Och när det regnar använder den bananlöv som paraply.

    Orangutangen har blivit lite av en symbol för Borneo, som ett av skogskövlingens stora offer. När deras hem avverkas dör många av svält, andra skjuts och många blir föräldralösa. En del räddas i olika ekoprojekt, där Sepilok Rehabiliteringscenter är det mest kända. Där kan man som turist träffa aporna på nära håll, se dem matas och leka i träden – låt vara i en djurparksliknande miljö.

     

     

    Här i det vilda är orangutangen svårare att upptäcka. Ibland kan det gå en hel vecka utan att någon syns till i reservatet. Men vi har osannolik tur – eller om vi ska kalla det för Calixtus – och ser tre på två dagar. Den första redan när vi korsar Danum-floden och rör oss djupare in i skogen. Calixtus sätter näsan i vädret och vi anar utdelning. Och där, långt uppe i grönskan, skymtar vi den orangea pälsen. Först håller den sig på avstånd, besvärad över uppståndelsen nere på marken. Men när andra turistgrupper lämnar platsen vågar den sig närmare. Till slut hänger den i en gren alldeles ovanför oss, kliar sig på hakan och ser mig rakt i ögonen när jag höjer kameran – och jag bara väntar på att han ska ta tag i min arm och rycka med mig in i djungeln och sjunga “Försök inte lura mig gosse”…

    Ännu närmare bekantskap gör vi med regnskogens blodtörstigaste invånare. Vi hade blivit varnade för blodiglarna redan innan, till och med köpt särskilda blodigelstrumpor som ska knytas fast långt upp på benen ovanför byxorna för att skydda, vi har dragit åt skärp och trots hettan satt på dubbelt långärmat. Men det hjälper inte.

    De hänger från bladen längs stigarna som vajande tentakler i vittring efter blod och de hittar in överallt. Jag drar loss två stycken i armhålan och en annan på ett betydligt känsligare ställe, bara före lunch. Den ena är helt blodfylld och tjock som prinskorv. I början känns det obehagligt, men efter ett tag blir det vardag och nästan lite coolt. Och de är inte alls farliga, berättar Calixtus.

    – Tvärtom, så används de i många kulturer faktiskt i medicinskt syfte. De suger ut koagulerat blod och frigör ett ämne som gör att blodet ska fortsätta att cirkulera. Det gör att det ibland kan blöda flera dagar innan det läker, men det ger ingen infektion och är inte skadligt på något sätt.

     

     

    Den största utmaningen är annars värmen. Med 35 grader och en luftfuktighet på över 95 procent, är det nästan som att vandra runt i en ångbastu. Redan efter en timme kan jag vrida ur tröjan av svett. Allt blir blött. Inget torkar. Kläder ruttnar och får slängas.

    Kanske är det just detta som förvånar mig mest. Hur intensiv och påträngande djungeln är. Doften av förmultnelse, kakofonin av ljud, småkryp överallt, lianer som slingrar sig, växter som bränner, svampar som växer, termiter som äter – allt i ett ständigt pågående och närmast skönjbart kretslopp av liv och död.

    Men vi har våra oaser. Efter tre timmars vandring kommer vi fram till ett vattenfall med en naturlig pool nedanför och vi kastar oss i det svalkande vattnet, känner det skölja över våra heta kroppar, samtidigt som vi låter småfisk nafsa på våra fötter i en slags levande jacuzzi.

    Och så har vi förstås förmånen att kunna återvända till en lyxig ekoresort vid dagens slut. Borneo Rainforest Lodge öppnade för 20 år sedan för att möta intresset från nyfikna turister som dittills hade bott på Danum Valley Forskningscenter, men som hade börjat att bli så många så att de störde forskningen.

    Här får vi en skön fristad undan djungeln, med exklusivt boende, smakfulla bufféer och lyxiga drinkar. Här kan vi nyduschade och hyfsat torra sitta på verandan med en färskmixad mangodrink i handen, och i väntan på middagen se näshornsfåglar glida mellan träden i regnskogen bara ett 50-tal meter bort – och känna oss nöjda med allting som livet ger och allting som vi kring oss ser.

    En unik och svårslagen kombination av vildmark och lyx, äventyr och komfort – med grönt samvete.

    Djungellodgen är flerfaldigt prisbelönad för sin ekovänliga prägel. Tillträdet är fortfarande begränsat till 60 gäster per dygn. Man använder i stort sett uteslutande lokala produkter, gör tvål av kokosnötter och slänger sopor i nedbrytbara påsar. Man har medvetet valt bort tv, luftkonditionering och telefon på rummen – allt för minimera påverkan på naturen.

    När vi sätter oss ner för middag med Calixtus den sista kvällen kan han inte sluta att prata om hur viktigt det är att vårda den här unika platsen.

    – Självklart är det viktigt att våra besökare får en fin upplevelse här. Men förhoppningen är också att de ska få en så stark känsla för den här miljön så att det förändrar deras sinnen, de kanske åker härifrån som en slags regnskogens ambassadörer, med en påminnelse om vad vi har att förvalta, att vara rädda om, säger Calixtus och berättar att Danum Valley har ansökt hos Unesco om att bli världsarv.

    – Då kommer det här att bevaras för alltid.

    Det är på de orden jag tänker när vi nästa morgon, i ännu en förtrollande blå gryningssymfoni, lämnar djungeln och återvänder – tillbaka till människobyn.

     

     

    GUIDE SABAH, BORNEO, MALAYSIA

    FAKTA:

    Danum Valley ligger i den sydöstra delen av Sabah, en av två malaysiska delstater på världens tredje största ö, Borneo.

    Invånare: 3,5 miljoner.

    Språk: Malajiska, engelska, etniska minoritetsspråk.

    Valuta: Malaysiska ringit (MYR).

    Tidsskillnad: Plus 7 timmar vintertid, 6 sommartid.

    Visum: Behövs inte.

    Säsong: Sabah kallas av sjöfarare för ”landet nedan vinden”, eftersom det ligger söder om tyfonbältet och sällan drabbas av monsunstormar. Men det här är regnskogen och där regnar det. Samtidigt är Sabah en året runt-destination med sol och värme (30–35 grader) och tropisk fuktighet året om. Torrare period från mars till oktober.

    Ta dig dit:

    Flyg till Kuala Lumpur och ta sedan inrikesflyg vidare till KK (Kota Kinabalu, delstadshuvudstaden i Sabah), vi flög med Air Asia. Till Danum Valley tar man sig vidare antingen med flyg till Lahad Datu (ca 1 tim) och sedan transport med bil (ca 2 tim) – alternativt landvägen hela sträckan.

    Det finns flera svenska arrangörer som paketresearrangör som kan skräddarsy Borneoresor eller som har färdiga paket i sina program.

    BOENDE:

    Borneo Rainforest Lodge

    En flerfaldigt prisbelönt ekoresort, mitt i djungeln. Helt igenom ekologisk. Därför ingen luftkonditionering, tv eller telefon på rummen (här ska man vara närvarande i upplevelsen av regnskogen), men med smakfull finish på allt från rum till generösa, allmänna utrymmen, restaurangverandan ut mot djungeln och de lyxiga bufféerna. Det finns bara 31 rum, så boka i tid. Dubbelrum från XXX kr/natt.

    borneonaturetours.com

    Gayana Eco & Bunga Raya

    Två exklusiva ekolodger i smakfull karaktär på Gaya Island, en kvarts båtresa utanför KK. På Gayana Eco vilar villorna på pålar i havet och du kan i stort sett kliva rakt ur sängen ned i korallrevet och på Bunga Raya ligger de inbäddade i regnskogen. Här får man en skön försmak av Borneo som resmål – djungel möter hav, i harmoni med naturen. Också ett skönt förstastopp för jetlaggad nordbo. Dubbelrum på Gayana Eco från XXX kr/natt. Dubbelrum på Bunga Raya från XXX kr/natt.

    gayana-eco-resort.com

    SEVÄRT:

    Trots årtionden av skogsskövling anses Sabah (av FN) vara en av världens främsta ekodestinationer, med en unik ekologisk mångfald, växande miljömedvetenhet och satsningar på hållbar turism. Här är fler gröna äventyr som du inte får missa.

    Mount Kinabalu

    Borneos ikoniska berg på 4 095 meter över havet är en tuff utmaning att bestiga, men belöningen är värd mödan. Sagolikt och vidunderligt i en världsarvsskyddad nationalpark.

    Gayana Eco

    En ekoresort med ett marint forskningscenter där du kan testa att arbeta som marinbiolog för en dag, adoptera en bit korall eller bara njuta av exotisk lyx i paradisisk miljö.

    Kinabatangan River

    Upplev en flodfärd genom ett av världens artrikaste ekosystem med säreget djurliv, såsom näsapor, noshörningar och pygméelefanter på nära håll.

    Sepilok

    Världens första rehabcenter för orangutanger. Lite djurparkskänsla, men riktig närkontakt med vår närmaste ”släkting”, den älskvärda och hotade ”skogsmänniskan”.

    Selingan Island

    En tropisk juvel en timme utanför Sandakan där jättesköldpaddor lägger sina ägg. Turistiskt, men att se de nykläckta ungarna krypa mot havet i månsken är en hjärtknipande upplevelse.

    Sipadan

    En i dykkretsar legendarisk ö på Sabahs östkust med ett av världens bästa och artrikaste dykvatten, som numera är naturskyddat med begränsad dykning.

    MER INFORMATION:

    sabahtourism.com

    malaysia.com

    malaysia.visahq.com

     

     

     

     

     

     

  • Oaxaca – så hippiechict!

    Oaxaca – så hippiechict!

    Hotell i Oaxaca

    Det fräcka resmålet Oaxaca ligger vid Mexikos södra bukt har sedan länge varit en känd plats för världsresenärer med koll på det senaste. Hit lockas både globetrotters och surfare. Det kan tyckas krångligt att ta sig hit både från Europa och USA och kanske är det därför platsen inte kryllar av turister. Tar du dig hit märker du snart att resan är mödan värd.

    I den södra kröken av Mexiko, längs kusten nästan ända framme vid Guatemala, ligger landets coolaste stat – Oaxaca. Det är lika läckert som det är svårt att uttala. Området har länge varit en väl förborgad hemlighet och ett resmål som det viskats om i all förtrolighet bland en grupp världsresenärer och lyxhippies som var bland de första att turista på platsen. Rika, snygga, dekadenta nomader med koll på det senaste, men som inte lyfter många fingrar för att göra något annat än att resa och att njuta. ”You call some place paradise, kiss it goodbye” sjöng Eeagles. Oaxacas rykte som ett fantastiskt resmål har sedan länge sipprat ut, men än så länge har inte de stora horderna av turister hittat hit och tagit över. Ja, förutom kategori resenärer – surfarna. Vågorna och väderförhållanden här är perfekta för vågsporten. Kanske är det tack vare dess läge som vanliga turister inte har anstormat stränderna, Oaxaca ligger inte optimalt till för trasport vare sig från USA eller Europa. Men tar du dig hit kommer du inse att målet uppväger resan.

     

     

    Puerto Escondido är en liten, pittoresk fiskeby i Oaxaca som har blivit populär bland besökare. Här hittar du det bohochica lilla boutiquehotellet Hotel Escondido som består av 16 bungalower på cirka 40 kvadratmeter vid stranden. Som om havet inte vore nog, så har hotellet även en 50 meter lång pool, som ligger på stranden längs med havet. Du kan alltså simma med havet som närmsta granne – utan att vara i havet. En onödig finess kan tyckas, men snyggt är det. Hotellet har en enkel restaurang som serverar glada fiskar som i princip hoppat upp på strandgrillen på eget bevåg. Kommer du utan surfbräda, eller är sugen på vilken annan vattensport som helst, så arrangerar hotellet gärna detta åt dig. Hotellet är medlem i designhotels.com.

    Bungalow för två personer från 1 200 kr/natt.

    Lediga rum & priser Hotel Escondido 

  • Vart är vi på väg?

    Vart är vi på väg?

    Ladda upp med RES inför kvällens På spåret-final. Sex ledtrådar söker varsitt resmål.

    I kväll går årets final i På spåret av stapeln, men redan nu är det hög tid att lägga handen på nödbromsen. Vi har knåpat ihop sex tiopoängare som leder till varsitt resmål och den som inkommer med flest rätta lösningar vinner ett fint pris. Svaren mejlas till tavling@res.se. 

    Då så: Vart är vi på väg?

    1. Vi reser triumferande mot explosiv stad där fem rugbypoäng alltid avslutar. Världens mest berömda barrunda till häst ägde rum här på vårt resmål för nästan tusen år sedan.

    2. Resan går mot både då- och nuvarande etta i nydelat land som numera bara är trea på kontinenten. Framme på vårt resmål möts vitt och blått vatten och en atlas är alltid till inledande hjälp.

    3. Vi reser i österlandet och dubbla tvåor tar oss söderut från Peking mot stad där milanesisk baron föddes och växte upp. ”Utsåg krigsgudens bukt” – där har du vårt grytiga resmål i ett valnötsskal.

    4. I miljövänlig fågels guldbelagda spår färdas vi genom långtifrån lönnlöst land. Här på vårt initialt kyliga och tidigare ringmärkta resmål behöver man ha två c på bröstet för att vara kapten.

    5. Färden går längs silkeslen led mot huvudstad i land där militär trupp ständigt återkommer. Vårt visionära resmål har en givmild början, en rutinerad avslutning och ligger skyddat av biblisk höjd.

    6. Vi färdas genom trespråkig bygd från ettans kål till tvåans betydligt dyrare kol. På vårt maritimt kommersiella resmål står potentiell hönsuppmaning hela tiden i centrum.

  • Bangkoks bästa takbarer

    Bangkoks bästa takbarer

    Bangkok är världens bästa stad när det kommer till att unna sig det lilla extra utan att ruinera sig på kuppen. Urvalet är enormt, men tiden ofta knapp, så vi har sållat agnarna från vetet åt dig och kvalitetssäkrat följande guldkorn – några välkända, andra dolda pärlor.

    Text: Kajsa Beausang

     

     

    Hemtrevlig stjärnkrog

    Issaya Siamese Club

    Vad: Köksmästaren och restaurangens grundare Ian Kittichai är en thailändsk framgångssaga. Han började sin kulinariska resa genom att skjuta sin pappas matvagn på gatorna som barn, kom sedan, via stipendium, in på en matlagningsskola, fick praktik på en av Australiens bättre restauranger och därefter gick karriären spikrakt framåt och uppåt. I dag är Kittichai den förste thailändske kocken att styra över ett 5-stjärnigt kök och syns regelbundet i tv-showen Iron Chef som sänds i över 70 länder. Han har restauranger över hela världen. Issaya Siamese Club ligger i Sukhumvit-området i en historisk byggnad och är rankad på plats 31 på listan över Asiens bästa restauranger.

    Passar: Alla – för alla tillfällen. Sitt ute på den lummiga verandan till denna söta variant av Villa Villekulla, i något av de mindre rummen på den vardagsrumslika övervåningen eller i den härliga, öppna planlösningen på bottenplanet.

    Varför: För att smakerna är superba, maten tillagad med kärlek och lokalen hemtrevlig – till skillnad mot många gigantiska och ultramoderna palats som annars är så typiska för Bangkok – och för att ägaren Ian själv står vid grytorna så ofta han kan.

    4 Soi Sri Aksorn, Chua Ploeng Road

    issaya.com

     

     

    Asiens bästa restaurang

    Nahm

    Vad: Nahm ligger i bottenplanet på hotell Metropolitan och är utnämnd till Asiens bästa restaurang. Bara det gör Nahm till en given gourmandmagnet, och många är finsmakarna som kommit för att njuta av när den australiske kökschefen David Thompson trollar fram autentiska, thailändska konstverk på tallrikarna. Dinera i den stramt inredda matsalen eller på den något mer avslappnade utomhusdelen av restaurangen med utsikt över poolen.

    Passar: Finsmakare, businessällskap, vuxengänget eller en elegant parmiddag.

    Varför: För att trots den fina utmärkelsen håller restaurangen tämligen överkomliga priser, med tanke på vad man får för pengarna. Och för att det är en upplevelse att äta på restaurang som spelar i den här ligan – och givetvis för att kunna skryta om det i efterhand.

    27 S Sathorn Road, Thung Maha Mek, Sathon

    comohotels.com

    clientservices.vfmii.com

     

     

    Mysigt, vällagat och hemligt

    Bo.lan

    Vad: Den här dolda pärlan i Sukhumvitområdet hittar du bara om du vet var du ska leta. Bakom ett högt plank finner du en grönskande trädgård med buskage, fågelbad, stigar och i en mysig träbyggnad ligger själva restaurangen. Namnet Bo.lan är en ordlek formad av ägarnas namn – Duangporn ”Bo” Songvisava och Dylan Jones, och duons har ett gemensamt motto som säger att den bästa thailändska restaurangen ska ligga i just Thailand. Man använder sig i princip uteslutande av närodlade råvaror och samarbetar i första hand med lokala bönder och råvaruproducenter. Bo.lan försöker ständigt minska sin miljöpåverkan och har som målsättning att släppa ut noll koldioxid år 2018. Menyn ändras ständigt efter säsong och råvarutillgång.

    Passar: Allt från stora familjemiddagar till intima dejter. Det finns många vrår i och krypin i restaurangen.

    Varför: Kocken Duangporn Songivsava har en egen tv-show, Eat Am Are, på thailändska kanalen Thai PBS och har dessutom blivit utnämnd till Asiens bästa kvinnliga kock. Även om du inte behöver – passa på att uppsöka toaletterna som ligger i en egen byggnad i trädgården. Tvättrummen är så sött inredda.

    24 Soi Sukhumvit 53, Klong Toey Nua, Wattana

    theworlds50best.com

     

     

    Klassiker på hög höjd

    Vertigo/Moon Bar

    Vad: Det finns gott om takbarer i Bangkok men Vertigo/Moon Bar måste räknas till klassikerna. Hela taket på hotell Banyan Tree står till ditt förfogande och här kan du både äta middag i Vertigo-restaurangen under bar himmel eller bara njuta av en drink i Moon Bar.

    Passar: Eftersom det här är ett av Bangkoks mest välkända tak kommer du att få trängas med många andra turister och du kommer inte direkt att känna dig som en av få utvalda som hittat hit, men det gör ingenting. Här hittar du ett mycket blandat klientel, även om Banyan Tree är en exklusiv hotellkedja som gärna ser att man klär upp sig inför ett besök. Priserna är höga för att vara i Bangkok, men det är vad man kan förvänta sig av ett 5-stjärnigt hotell.

    Varför: För att det är en klassiker och ett måste att bocka av under ditt Bangkokbesök. Utsikten är givetvis magnifik och du kommer garanterat att få en riktig lajkraket på Instagramkontot.

    21/100 Banyan Tree Hotel, South Sathon Road, Sathon

    banyantree.com

     

     

    Senaste takbaren

    Park Society

    Vad: Park Society är ett av Bangkoks nyaste tillskott på takbarshimlen och med tanke på den mördande konkurrensen hade vi inga höga förväntningar när vi tog hissen upp genom det hippa hotellet. Men faktum är att man faktiskt har lyckats skapa något nytt och fräscht här. Utomhusterrassen ligger i två våningar och är egentligen inte direkt på taket, utan klättrar snarare på sidan av byggnaden. Sittmodulerna går att pussla ihop efter ditt sällskaps storlek. Här finns ingen matservering i vanlig bemärkelse, men små, tapasliknande rätter kan beställas från barmenyn.

    Passar: Här samlas ett urbant, hippt klientel och den ganska höga, housemusiken attraherar snarare en ung publik än en mognare skara.

    Varför: Ett perfekt vattenhål för en fördrink. Hotellet i sig har på kort tid blivit en favorit bland kändisar som du har stor chans att få dela hiss med. Under vårt besök bodde ett för oss okänt, men av storleken på den skrikande hordens unga fans utanför lobbyn att döma, populärt sydkoreanskt pojkband på hotellet.

    2 North Sathorn Road, Bangrak

    sofitel-so-bangkok.com

     

     

    Unna dig ompyssling

    Oasis Spa

    Vad: Oasis Spa hamnar i topp i min spa-bok, det är så här jag vill att ett spa ska kännas och se ut! Här är alla vibbar av högteknologiskt läkarinstitut och rymdkapsellika lokaler totalt frånvarande. I stället finner man en vacker, thailändsk byggnad i en lika vacker och harmonisk trädgård. Behandlingsrummen är omsorgsfullt och mysigt inredda, vattenfallsduschen och badrummen har bar himmel och ligger utan insyn utanför behandlingsrummet. Personalen är extremt kunnig och behandlingarna genomtänkta.

    Passar: Alla. Boka in en massage direkt efter din långa flygresa och låt proffsen ta hand om dina stela lemmar som suttit still alldeles för länge.

    Varför: Det finns gott om spa-anläggningar och massagesalonger i Bangkok, men här behöver du inte vara orolig för att massören som knäcker din nacke vet vad han eller hon sysslar med eller ej.

    64 Soi Swaddee, Sukhumvit 31, Wattana

    oasisspa.net

     

     

    Matlagningskurs deluxe

    Issaya Cooking Studio

    Vad: Stjärnkocken Ian Kittichai har tillsammans med sina kompetenta kollegor öppnat Thailands förmodligen snyggaste matlagningsskola för glada entusiaster. Till och med jag som är en analfabet i köket lyckades med läckerheter värdiga en restaurang. Ja, faktum är att flera av rätterna som Ian lär ut finns på menyn i hans restaurang Issaya Siamese Club.

    Passar: Alla – från köksidioter till finsmakare. Ian lär ut traditionella thailändska rätter med en twist, vilka bör imponera på den alla gourmander, men som ändå ligger på en nivå som alla kan behärska.

    Varför: För att det är roligt och lärorikt och för att det är spännande att få laga mat tillsammans med en riktig stjärnkock. Matlagningsstudion är så förtjusande att den skulle kunna platsa i vilket som helst av alla matlagningsprogram på tv. Studion ligger i bottenvåningen på den sprillans nya lyxgallerian Central Embassy, som är värd ett besök i sig för att begapa alla dyra skyltfönster eller för att göra stora, syndigt härliga hål i plånboken.

    Central Embassy, bottenplan, 1031 Ploenchit Road, Lumpini, Pathumwan

    issayastudio.com

  • Vildmarksresa i Namibia

    Vildmarksresa i Namibia

    Namibia kan tyckas öde och tomt, men är tvärtom fullt av liv. Här är djuren fortfarande i majoritet och landskapet vidunderligt. Hisnande sanddyner, uråldriga berg och vackra lodger. En natur som är som gjord för safaris både till häst, till fots eller i en öppen jeep.

    Text & foto: Jörgen Ulvsgärd

    Hotell i Namibia

     

     

    Vi kommer i full galopp nedför sluttningen och ut på savannens vidsträckta grässlätt. Vid sidan om oss rusar en hjord zebror och lite längre bort flyr en koloni av oryx. Framåtlutad över hästens hals fylls jag av en hisnande känsla av att vara ett med naturen, med det öppna, vidsträckta landskapet. Bättre än så här blir aldrig en safari, tänker jag medan sand och tovor yr omkring mig. Vägvisaren i denna stiglösa värld är en afrikansk cowboy från ett av Namibias stamfolk, herero, och uppvuxen på en hästrygg.

    ­­

    Vi befinner oss i sydvästra Namibia, på gränsen till Namib-Naukluft Nationalpark. Efter en hel dags ritt med utgångspunkt från The Desert Homestead Lodge, har vi ridit genom ökensand, savann, uttorkade flodbäddar och märkliga bergformationer innan vi når kvällens lägerplats i en skreva, omsluten av Tsarisbergen. Det guldgula gräset brinner i det sneda ljuset, skuggorna blir längre och längre medan vi slår upp vårt läger för natten, tänder elden och lagar vår mat. När den afrikanska skymningen börjar sänka sig över savannen går det fort. Tiden mellan dag och natt är försvinnande kort. Hästarna står uppbundna i det bleka månljuset för en välbehövlig vila innan nästa dags ritt tar vid. Då och då bryts tystnaden av några unga zebror som lekfullt tumlar runt och galopperar iväg över den hårda, torra jorden i ett smattrande dån.

    – Jag älskar att få visa upp mitt land och gör det helst från hästryggen, säger Willy Kairua. Här är de vilda djuren fortfarande i majoritet och naturen som den har sett ut i miljoner år.

     

     

    För att vara ett så stort land, dubbelt så stort som Sverige, känns Namibia ödsligt och tomt. Men det är en tomhet som är förförande vacker. Det mesta är öken, vilket är en del av förklaringen till att det bara bor drygt två miljoner människor här, men det finns både stäpp, berg och en havskust. När européerna med dunder och brak kastade sig över den afrikanska kontinenten i slutet av 1800-talet tog tyskarna området mellan Orange-floden och Kunene-floden och deklarerade det som tyskt protektorat. Året var 1884 och namnet blev Tyska Sydvästafrika. Sedan kom Sydafrika och annekterade det efter andra världskriget innan Swapogerillan efter 30 års väpnad kamp befriade landet 1990. Namibia är ett av få länder i Afrika där turisterna kan dricka kranvattnet och där risken att bli magsjuk är liten. Ett tyskt renlighetsarv som gagnar turisterna.

     

     

    Dagen innan har vi bilat från huvudstaden Windhoek 40 mil söderut till Sossusvlei, där vi har klättrat uppför världens högsta sanddyner, vandrat i två dagar på savannen med utgångspunkt från Red Dunes Lodge, gjort ett stopp i den bayerskinspirerade hamnstaden Swakopmund och besökt Walvis bay med sina sälar, delfiner och flamingos innan vi med flyg har tagit oss vidare längs den beryktade skelettkusten, uppkallad efter alla sjöfarare som har lurats av dimman och sandbankerna för att möta döden i detta ogästvänliga landskap. Vi har tagit oss upp mot Damaraland för att besöka nomadstammen, himbafolket. 

    När vi i skymningen flyger in mot byn Kamanjab känner jag mig som en av postflygarna i Antoine de Saint-Exupérys roman, Postflyg syd. ”Det är som att dyka i svart vatten”, skriver han om en nattlandning i den västafrikanska öknen. En oändlig ocean av sand och strävt spinifexgräs. Vid spakarna sitter en man som skulle ha kunnat vara en av dessa postflygare. I över tjugo år har Peter Friede korsat detta ödsliga landskap, startat och landat överallt. Han är som hämtad ur en afrikansk äventyrsroman, med mustasch, senig och solbränd hy, kakifärgade shorts, grova kängor och en pipa hängande i mungipan. Han är den femte generationen tyskättling i Namibia. Hans pappa var översättare åt Eisenhower från tyska till engelska under andra världskriget, men blev senare missionär i Namibia. På vägen in mot himbabyn Kamanjab tvingas han att cirkla flera varv för att upptäcka landningsbanan i det höga gräset.

     

     

    – De kunde ju slå gräset, muttrar Peter i hörlurarna. Om det snor in sig i hjulen kan det fatta eld av friktionen.

    När motorn är avstängd och propellern har stannat berättar han om den vite bushmannen Peter Stark, farmare, lejonjägare och senare en av de viktigaste beskyddarna av det namibiska djurlivet i Okaukuejo- och Etoshaområdet.

    – Jag kan det här landet på mina fem fingrar, sett från ovan, men han känner varje vrå av från marken efter att levt hela sitt liv i bushen.

     

     

    Himbastammen är ett nomadfolk som lever i den äldsta öknen i världen. Det finns en magi, en vishet som bottnar i något uråldrigt. Mottagandet är varmt, men till en början lite reserverat. Utanför en lerhydda sitter en av kvinnorna. Hon heter Uatongota och är insmord med ockra, aska och fett. Huden glänser röd och smälter ihop med den röda jorden. Den röda färgen är inte bara ett skönhetsmedel utan också ett fungerande solskydd, berättar hon. Hennes döttrar är inte gamla nog för att få smörja in sig med ockra. Koderna är nämligen många inom stammen. Med hjälp av antalet fot- och halsringar kan man utläsa hur gamla de är, om de är gifta eller ogifta. Om de har fött barn skvallrar deras midjebälten.

    Getterna och kornas bete har fått styra deras vägar mellan olika boplatser de senaste 600 åren. Det var då som himbafolket drog sig bort till den ogästvänliga, nordvästra delen av Namibia, platsen kallades då Kaokoland. I dag utgör de mindre än en procent av befolkningen men är ändå Namibias ansikte utåt.

    – Vi har alltid klarat oss själva. Vi tror oss veta hur ni västerlänningar lever och det lockar oss inte. De verkar som om ni måste jobba så hårt för att ha råd med alla era saker. Vårt liv är enkelt. För oss är den största rikedomen att ha många barn, säger hon och visar stolt upp sina fem söner och två döttrar.

     

     

    När mörkret faller gör sig himbafolket redo för att sova, men först är det samling runt de öppna eldarna för kvällens mål mat som männen har släpat hem efter dagens jakt. En av kvinnorna räcker mig ett armband i mässing som hon vill att jag ska ta med mig hem. Det nedsmälta mässingföremålet visar sig vara en handfast symbol för befrielsekampen i Namibia. Armbandet är tillverkat av Swapogerillans patronhylsor.

    Nästa dag bär det iväg till Etosha nationalpark. Nu är vi långt från allt och alla, bara djuren och så denna, lilla ensamma lodge ute i ingenstans. Det är detta som räknas som lyx i dag, lyxen av det orörda, här skulle man lätt kunna gömma sig om man hade anledning att fly något.

     

     

    Vi står tysta i gläntan mellan akaciaträdens utsträckta lövverk, omgivna av springbock, antiloper, zebror och giraffer. Lite längre bort trycker en klunga elefanter under ett träd. Med jämna mellanrum dammsuger de med snabeln den röda jorden och blåser den över sig för att svalka blodet i sina väldiga kroppar. En bit längre bort i den gröna gläntan där vi befinner oss står en Landrover parkerad. Guiden ber oss att vara tysta och vrider ner ljudet på den knastrande komradion. Radiokontakten håller han med en av världens mest kända forskare på de afrikanska ökenlejonen, namibiern Philip Stander. Under trettio år har han följt de vilda djuren i den namibiska öknen mellan Kunene och Etosha. Just nu har han sett lejonspår i den fuktiga sanden. Vi sitter tysta och väntar. Den viskande kontakten över komradion förstärker spänningen. Philip, eller Flip, som han kallas av sanfolket, väntar på att lejoninnan ska röra sig från flocken så att han med en bedövningspil får tillfälle att fästa ett halsband med en sändare runt hennes hals. Efter fyra timmar i mörkret ger vi upp, men det gör däremot inte han. Jag ställer frågan över radion vad som driver honom i sitt arbete och varifrån han har fått sitt tålamod.

     

     

    – Ska man hålla på med det här måste man vara utrustad med en stor portion tålamod och mycket tur. Lite galen måste man nog också vara om man ska stå ut med att ensam leva sitt liv i en Landrover ute i den stekheta, namibiska öknen året runt, säger Flip. Afrikas vilda djur är min passion, jag brinner för att rädda dem för framtiden och den största kärleken hyser jag för de namibiska lejonen. Att följa deras rörelser för att försöka förstå hur dessa djur kan överleva i ett så extremt klimat är värt alla mina uppoffringar.

    Tiden är knapp. Snart finns inga ökenlejon kvar, säger han innan rösten försvinner i radioskugga.