RES.se

Blog

  • Världens värsta mellanlandning

    Världens värsta mellanlandning

    Nog är det aldrig särskilt mysigt att övernatta på en flygplats och speciellt inte på Benazir Bhutto International Airport – enligt resenärerna är det en mardröm.

    Står en lång, nattlig väntan på flygplatsen på ditt program? Låt oss hoppas att mellanlandningen inte sker på Benazir Bhutto International Airport. Flygplatsen i den pakistanska huvudstaden Islamabad har nämligen utsetts till världens värsta att övernatta på. Efter tre år på den föga smickrande förstaplatsen har Ninoy Aquino-flygplatsen i Manila lämnat över tronen på sajten Sleeping in Airports årliga lista och nu återfinns alltså ettan i stället i Pakistan. Det är sajtens besökare som röstar och i ett omdöme liknas Benazir Bhutto International Airport vid ett fängelse. Inför nästa års lista är dess möjligheter sannolikt goda att befästa förstaplatsen, men sedan väntar förhoppningsvis bättre tider för flygresenärer i Islamabad. Stadens nya flygplats står färdig i mitten av 2016.

  • 4 fantastiska skidhotell

    4 fantastiska skidhotell

    Föreställ dig känslan som du får av att stå på toppen av ett snötäckt berg, bara ett stavtag från att glida nedför backen. Det är en känsla som är lika delar skrämmande och spännande och för vissa är det den ultimata flykten. Här är fyra hotell där vi gärna varvar ner efter en heldag i backen.

     

     

    Hotel Zhero, Ischgl, Österrike

    Bara några kilometer bort från Ischgls 238 kilometer av perfekt preparerade pister ligger Hotel Zhero. Glas, trä och sten smälter in i moderna linjer i varenda vrå av de 79 hotellrummen. Dess skimrande fasad återspeglar den naturliga glansen kring hotellet, vilket gör ett slående, visuellt intryck, medan märken som Minotti och Bottega Veneta utgör inredning. Vi föredrar ett glas värmande glühwein i lobbyn.

    Lediga rum & priser

    designhotels.com

     

     

    Nira Alpina, St. Moritz, Schweiz

    Tänk dig att vakna upp in din hotellsäng och 30 minuter senare är du på toppen av Corvatsch, ett 3 300 meter högt berg som har bland de bästa backarna i St Moritz. Det är precis vad du kan göra på Nira Alpina i Silvaplana, där du bor på tröskeln till skidbackarna med sann ski in/ski out-upplevelse. Här får du tillgång till pudret före någon annan.

    niraalpina.com

    designhotels.com

     

     

    Le Val Thorens, Val Thorens, Frankrike

    Val Thorens är, med sina 2 300 meter över havet, Europas högst belägna skidort och del av Les Trois Vallées, de tre dalarna, som i sin tur är världens största sammanhängande skidområde. Orten är helt och hållet uppbyggd kring skidåkning, men man har även förstått tillfredsställelsen med bra restauranger och schyssta hotell. Le Val Thorens är ett av ortens första hotell, men har nyligen genomgått en omfattande renovering och har nu transformerats till en modern version av ett traditionellt alphotell. 

    Lediga rum & priser

    designhotels.com

     

     

    Copperhill Mountain Lodge, Åre, Sverige

    En bit utanför Åres stadskärna ligger Copperhill Mountain Lodge som är en perfekt tillflyktsort för den som vill slippa stök och högljudd afterski. Här myser du med fördel framför den stora brasan i lobbyn med en kopp varm choklad efter en heldag i backen eller njuter av en skön behandling i hotellets spa. Arkitekten bakom bygget, Peter Bohlin, är bland annat skaparen bakom de uppmärksammande Apple-butikerna, och han har lyckats att mixa svenska fjäll med amerikansk lodge-känsla på ett utmärkt sätt.

    Lediga rum & priser

    designhotels.com

  • Adress: Världen

    Adress: Världen

    Vad står det under ditt namn när du får post? De boende på lyxjakten, The World, har världens mest vidsträckta hemadress. Båten reser ständigt runt jorden med människor som har flyttat från det inrutade livet på land för en mer föränderlig tillvaro till sjöss.

    De permanenta passagerarna är noga med att poängtera att det 200 meter långa skeppet inte är något kryssningsfartyg, utan en båt där människor faktiskt bor – en livsstil och en exklusiv sådan. En helt vanlig dag lever omkring 200 personer på det allt annat än vanliga fartyget. Vissa arbetar från båten, andra njuter bara av att vara ombord på ett av världens absolut lyxigaste boenden.

    De 165 lägenheterna på The World är privatägda och båtens befolkning består av personer av 19 olika nationaliteter. Skeppet inledde sin till synes ändlösa resa 2002 och har hunnit lägga till vid över 900 hamnar i 140 länder.

  • Tyskfest och smygläsning av RES – alla var där

    Tyskfest och smygläsning av RES – alla var där

    Den 19 februari var det pressträff och festligt mingel på RES redaktion – ett samarbete med Tyska turistbyrån för att öka intresset för landets seder. En mycket trevlig och rolig kväll med äkta Oktoberfest-anda.

    Text: Sandra Forsvik Foto: © pellenilsson.se

    RES lanserar i samarbete med Tyska turistbyrån en gemensam bloggkampanj #JoinGermanTradition. Syftet är att öka intresset för tyska traditioner på ett trendigt sätt för att öka intresset för att uppleva dessa på plats. Pressmötet följdes av ett skojigt mingel i tyskt tema där det bjöds på vin, öl, pretzels och snittar. Det fanns även en fotovägg med gökur och meningen var att gästerna skulle ta en selfie och hashtagga #JoinGermanTradition.

    Under mötet presenterades den världsomspännande kampanjen och bloggtävlingen där vi söker fem tävlingsinriktade team som kommer skickas till Tyskland för blogguppdrag. Segrarna vinner en resa till Berlin. Vi vill tacka Tyska turistbyrån och alla som kom och minglade med oss.

     

    Iris Müller, Tonya Bahdassarian, Gustav Svärd, Uwe Meistner, Tyska turistbyrån

     

    Tyska snittar med flagga

     

    Mingelfest med riktig Oktoberfest-anda

     

    Gustav Svärd, Iris Müller, Tonya Bahdassarian, Uwe Meistner, Tyska turistbyrån, Kajsa Beausang, Nils Norberg, Hanna Anfelter, RES

     

    Iris Müller, Tyska turistbyrån, Gunilla, frilansjournalist

     

    Iris Müller håller föredrag om de olika regionerna i Tyskland

     

    Tonya Bahdassarian, Uwe Meistner, Tyska turistbyrån

     

    Mingelfest och smygläsning av RES

     

    Johan Augustin, frilansjournalist, Mattias Varén, reseekonom med vän

  • På trendspaning i Los Angeles

    På trendspaning i Los Angeles

    I Los Angeles har exklusiviteten tagits till en helt ny nivå. Det räcker inte längre med att ha senaste outfiten eller känna rätt folk. Pussel och kurragömmalekar är nödvändiga för att komma in på rätt ställe. Hipsters såväl som societet och en och annan kändis hänger på dessa undangömda barer och klubbar. Ju hemligare och ju mer komplicerat det är att komma in, desto bättre.

    Text: Angelica Samarikoff

    Hotell i Los Angeles

    Blind Barber

    Denna New York-importerade cocktailbar har både prisbelönta bartenders och en undangömd entré, omöjlig att hitta om du inte vet vad du ska leta efter. Beställ en klassisk drink som Old Fashioned eller signaturdrinken Smoke & Dagger så är du helrätt i den här atmosfären. Här mixas skinnsoffor med röda plåtstolar, medaljongtapeter i guld, mysbelysning och rutigt köksgolv. Musiken som spelas är härligt nostalgisk, främst 80- och 90-talsdängor. Och så till det viktigaste: Det är bakdörren till frisörsalongen som är entrén. Salongen i sig är också populär, så passa på att klippa dig innan du går in.
    10797 W Washington Boulevard, Culver City
    blindbarber.com

    Lock & Key

    När du väl har hittat ingången, låt dig inte luras, spelet är inte över. Först liknar detta mer en sylta än en läcker cocktailbar, men det är för att du inte är inne än. Det som är spännande med Lock & Key är det svåra ”pusslet” som du måste lösa för att få komma in. Hur gör du? Hitta den röda dörren. Knacka. Invänta en man i hatt. Gå in till syltan (försök inte beställa en drink här, för det finns inga!) och lista sedan ut vilken av alla dörrknoppar på väggen som du ska vrida om för att faktiskt komma in. Väl inne i hemligheternas kammare invaderas krogen av hits från både i går och i dag. Lokalen är stilfullt renoverad och glamourös med tjusiga trä- och stendetaljer och sköna barstolar i läder.
    239 S Vermont Avenue, Koreatown
    lockandkey.la

    Seventy7 Lounge

    I en mörk gränd bakom en bank, finns en röd, diskret lysande cocktailskylt. Detta är den enda indikationen på att det finns en bar här någonstans. Baren går i neoklassisk stil och är svagt upplyst av antika kristallkronor. Specialiteten är absintdrinkar i sann Gatsby-anda. Gillar du inte absint, prova en ”plaid bikini” med smak av whiskey och fläder. Vill du spara några cent, instagramma under hashtagen #Seventy7Lounge och visa bartendern så betalar du bara 5 dollar drinken. Hur tar du dig in på denna dekadenta bar då? Leta upp den röda skylten, knacka eller kliv på, bakom dörren står en dörrvakt som kommer att fråga efter ett lösenord. Lösenordet ändras för jämnan, kolla enkelt upp det senaste på twitterkontot seventy7la.
    3843 Main Street, Culver City
    seventy7lounge.com

    Good Times at Davey Wayne’s

    Jonnie och Mark Houston är välkända namn i klubbsfären i Los Angeles. De är männen bakom många trendiga barer och klubbar, däribland den här hipsterklubben som tar dig tillbaka till det frigjorda 70-talet. Musiken är från samma era och artister som Fleetwood Mac spelas flitigt. Inredningen är enkel och superretro, med mycket färger och trädetaljer, vintage-ölburkar och tjejer på rollerblades. Vad behöver du göra för få resa tillbaka i tiden till denna underbara epok? Hitta rätt garage, gå in, lokalisera kylskåpet – det är ingången.
    1611 N El Centro Avenue, Hollywood
    goodtimesatdaveywaynes.com

  • Smaka på New York

    Smaka på New York

    Vart ska man äta när man befinner sig i “The Big Apple”? Luc Hoornaert och Kris Vlegels listar inte bara stadens främsta matställena utan även vilken mat som är bäst på vilket ställe.

    Vilken kock lagar den bästa Caesarsalladen? Vilken pizzabagare serverar den bästa margheritan? Var kan du hitta den godaste pastramin? Luc Hoornaert och Kris Vlegels har tillsammans skapat en guidebok som inte bara fokuserar på var man ska äta utan också på vad man ska välja – vilken maträtt som är bäst på vilken restaurang. Must Eat NYC erbjuder ett spännande urval av restauranger utifrån sina specialiteter. Guiden innehåller även klassiska krogar. Köper du boken kan du också ladda ner en gratisapp på iTunes med alla restaurangtips.

    Lannoo förlag, ca 250 kr.

     

  • Läcker burkmat på Tincan

    Läcker burkmat på Tincan

    Restaurangen Tincan har tagit burkmaten till en helt ny nivå. Här kan du avnjuta förstklassiga konserverade läckerbitar från havet. En specialitet bland londonborna.

    En restaurang som endast serverar konserver. Låter det lockande? Inte det, men vetskapen om att burkarna innehåller förstklassiga delikatesser från havet kanske förhöjer aptiten. I hjärtat av Soho ligger arkitektbyrån AL_As restaurangprojektet tincan vars snygga konservburkar blivit omåttligt populära bland Londonborna. Du kan antingen äta på plats eller ta med dig burken hem. Idén föddes i Lissabon, där AL_A under arbetet med ett annat projekt upptäckte en liten restaurang som serverade just konserverad seafood. Sugen?  Då får du skynda dig till London. Dagen före julafton stänger tincan igen för att öppna igen först nästa år och då i New York.

    7 Upper James Street, London
    tincanlondon.com

  • Mauritius – Mångkulturellt och magiskt

    Mauritius – Mångkulturellt och magiskt

    Mauritius, ett exklusivt paradis med lyxhotell, kilometerlånga stränder och ett fiskrikt hav, som gjort för att snorkla och dyka i. Men ön har mer än så, hon har också prunkande vegetation, tropiska frukter, jättesköldpaddor och inte minst, genuint välkomnande öbor.

    Text: Elisabet Garcia Dahlbäck Foto: Binge Eliasson

     

    Det är lördag förmiddag i Mauritius huvudstad Port Louis och helt hopplöst att hitta parkering, ett fenomen som känns igen i många andra delar av världen. Till skillnad mot trängseln runt butikerna i Stockholms city är det hästkapplöpning som får mauritier att vallfärda till Port Louis denna dag, men så är också kapplöpningsbanan Champ de Mars världens nästa äldsta och sporten öns största. Genom fönstret ser jag uppsluppna öbor i kostymer, hattar, finklänningar och höga klackar kryssa mellan bilarna i riktning mot kapplöpningsbanan. En märklig syn med tanke på att klockan bara är strax efter tio på morgonen.

    Det har bara gått ett par timmar sedan vi körde genom hotellets pampiga järngrindar ut i en verklighet som ska ge oss en annan bild än den gängse av Mauritius som enbart ett paradis för lyxsemestrar.Vid den första anblicken påminner Mauritius om Karibien, den smaragdgröna vegetationen, palmerna, de färgglada husen i citrongult, mintgrönt och rosa, sockerrörsfälten och det turkosskimrande havet som kantas av vita sandstränder. Likheten är slående med ett par stora undantag: mauritierna är generellt sett mer välkomnande och öns matkultur är mer varierad och smakfull i en lyckad kombination av det indiska, afrikanska, kinesiska och franska köket.

     

     

    Tidigt i morse, strax efter att vi hade lämnat hotell Prince Maurice skyddade värld, stannade vi till vid ett stort, vackert, terrakottafärgat fält som rensades fritt från blast och annat skräp efter en sockerrörsskörd. Jordbruksarbetarna bestod av påbyltade kvinnor i olika åldrar med kraftiga förkläden, stora stövlar, gummihandskar och hattar som skydd mot solen. Bilden var surrealistiskt tidlös, det har odlats socker på ön ända sedan 1600-talet, då holländarna koloniserade Mauritius som var obebodd ända fram till 1500- och 1600-talet. Sedan dess har Mauritius hört till Frankrike och Storbritannien innan det slutligen blev självständigt 1968.

    Arnaud, vår chaufför och guide, berättar med stolthet att all mark vi ser tillhör hans arbetsgivare. Att de äger en fjärdedel av marken på östkusten, ett landområde som numer inte bara består av sockerrörsodlingar, utan även av designade lyxhotell i hotellkedjan Constance. Det är pengar från sockerrörsodlingarna som har möjliggjort hotellsatsningen.

    – De är bra arbetsgivare, nästan alla som jobbar för familjen har gjort det i flera generationer. Jag är den tredje i min släkt, säger Arnaud och ser ut över fältet där det trots den tidiga timmen redan är lunchrast.

    Det kan vara känsligt att fotografera okända människor, men vårt stopp tas emot med fnitter, skratt och nyfikna blickar. Somliga poserar vant och glatt framför kameran, vänligheten känns befriande genuin och man delar frikostigt med sig av lunchen som packas upp ur färgglada plastkorgar. En kvinna bjuder oss att smaka banankaka, en annan sträcker fram en hand med litchifrukter och en tredje ger oss ananas, vars smak inte liknar någon ananas som jag tidigare har smakat. Öns ananas anses vara i toppklass, den är mindre, sötare och saftigare än de som odlas i Sydafrika.

    Arnaud översätter vår engelska till kreol och vice versa. Kreoler, som ursprungligen härstammar från afrikanska slavar, är de som främst jobbar med lågstatusyrken på ön.

    – De började att jobba redan klockan halv fem i morse för att slippa den värsta hettan. Klockan elva slutar de här på fältet. Alla kläder som de bär är till för att skydda kroppen mot de små, vassa taggarna som sitter på bladen. När de har rensat fältet fritt från skörderester ska jorden gödslas innan sockerplantorna, som är fleråriga, sätts ner för hand. Proceduren upprepas vart femte år i ett evigt kretslopp.

    Sockerrör odlas över hela ön, resultatet ses inte bara i form av raffinerat socker – det finns också flytande former som i juicer och i kvalitetsrom, där ett av de bästa märkena är Chamarel VSOP. Dessutom används de torkade sockerrören som dekorativt byggnadsmaterial, inte sällan som innertak, på lyxhotellen.

    Att ön inte bara är rik på sockerrör ser vi några timmar senare på Central Market i Port Louis, en marknad som slår de flesta som jag tidigare har upplevt runt om i världen. Mångfalden av färgsprakande frukter, grönsaker, kryddor, textilier och andra stapelvaror är inte bara makalöst variationsrik, den är dessutom vackert exponerad.

    – Ser du, här har du fler turister – därför är det dyrare här än på andra marknader runt ön, säger Arnaud samtidigt som en högljudd diskussion utbryter ett par stånd längre bort mellan en turist och en försäljare av tröjor.

    Det handlar om dollar och valörer, turisten hävdar att han har lämnat fram en större sedel än den han får växel på. Försäljaren ger sig inte, varför turisten ses lomma iväg svärandes med hot om att hämta polisen. Själva tar vi oss vidare till Port Louis högsta punkt, Fort Adelaide.

    Fästningen, varifrån man ser ut över hela staden, uppfördes av engelsmännen 1830 för att skydda brittiska trupper från angrepp av franska nybyggare. Trots att ön var en brittisk koloni i 175 år har britterna lämnat få avtryck, något som anses bero på att det i princip bara flyttade in några få tjänstemän. Britterna lät folket behålla sitt språk, sin religion och sin kultur, de gjorde också Port Louis till frihamn, såg till att det byggdes vägar och fick öns jordbrukare att odla sockerrör i stället för bomull och kaffe, vars odlingar var mer utsatta av orkaner. Britterna tillät också plantageägarna att återuppta slaveriet som fransmännen hade förbjudit 1796. När slaveriet slutligen upphävdes 1835 blev det startskottet för den stora, indiska invandringen. Totalt kom närmare en halv miljon till Mauritius och i dag utgör deras ättlingar 68 procent av landets befolkning. Det koloniala arvet innebär i princip att alla är trespråkiga. Franska och engelska talas i skolan, men hemma är det kreol som gäller för de flesta.

    Mauritius är ett mångkulturellt samhälle där de olika befolkningsgrupperna speglar många yrkeskategorier. Kreoler är av tradition och invanda sociala strukturer de som återfinns längst ner på samhällsstegen, medan indier dominerar de högavlönade yrkena. Indierna äger också de största sockerplantagerna. Europeiska ättlingar arbetar främst inom den privata sektorn, men muslimer och kineser dominerar handeln. Ett tecken på förändring är att Mauritius, tillsammans med Sydafrika, 2010 rankades som den mest konkurrenskraftiga ekonomin i Afrika, söder om Sahara. Levnadsstandarden anses alltså vara förhållandevis bra. Dessutom är Mauritius ett av de mest etiska resmålen, enligt organisationen Ethic Travels. Med hjälp av uppgifter från Unicef, Amnesty och Human Rights Watch har de sammanställt en utvärdering, där de bland annat går igenom landets sociala välfärd, miljöskydd, djurhållning och de mänskliga rättigheterna, som till exempel yttrande- och pressfrihet.

     

     

    – Vi färdas på vänster sida och väjer undan för gamla och unga, många färdas på mopeder och motorcyklar, en del på cyklar – somliga två eller tre på samma fordon. Värmen är perfekt, det händer att regnmoln flyter upp i horisonten, men regnet upphör lika fort som det har kommit och solen blir efter det mer strålande än den har varit.

    Mauritus delas in i sju distrikt, alla olika i sin karaktär. På norra delen av ön, där turistnäringen har funnits längst, ligger öns största bad- och turistort, Grand Baie, med shopping, krogar, barer och det hetaste nattlivet. Den västra kusten är mer oskyddad vilket ger större vågor, något som lockar surfare till badorter som Flic en Flac och Tamarin. Passadvindar från sydväst gör den södra och sydöstra kusten blåsigare, vildare och klippigare – där finns det inte heller något av det skyddande korallrev som täcker resten av öns kust. Sinnebilden av Mauritius som ett av världens lyxigaste resmål hittar man på östkusten. Det är där privata villor och femstjärniga hotell lockar kändisar från hela världen med löften om en avskild semester, laddad med hedonistiska njutningar, omfattandes allt man kan önska när det gäller mat och dryck. Det är där de finaste stränderna, de blåaste lagunerna, de tjusigaste hotellen och de bästa krogarna ligger – men så har också lyxhotellen lockat till sig mästerkockar från hela världen som trollar fram den ena eleganta rätten efter den andra, baserat på öns mångkulturella kök, en blandning av indiskt, kinesiskt, afrikanskt och franskt. Den franska mästerkocken, Bernard Loiseau, har till exempel gett namn åt en kulinarisk festival på Belle Mare Plage, där europeiska stjärnkockar tillsammans med öns kockar skapar rätter, baserade på lokala råvaror. I fjol kom Jacob Holmström från Stockholmskrogen Gastrologik på andra plats.

     

     

    Efter en dag fylld med upplevelser och bilfärder är det skönt att komma tillbaka till hotellets rogivande atmosfär. Med mig har jag ett helt annat intryck av Mauritius än om jag bara stannat på hotellet. Den här ön i Indiska oceanen är så behändigt förpackad så att man lätt kan kombinera strapatsrika upplevelser med lata dagar i solstolen, spa-besök, gourmetmiddagar och andra njutningar, som det glas champagne som jag har i min hand. Platsen som jag befinner mig på gör att det känns som om jag svävar mellan den stjärnklara himlen och det grönskimrande vattnet: en surrealistisk känsla, skapad av en begåvad arkitekt och hans lek med ljus som lyser upp vattnet under de flytande träpontonerna.

    Det råder ingen tvekan om att det är något speciellt med ön, som både författaren Mark Twain och författaren och nobelpristagaren Jean Marie Le Clézio har liknat vid paradiset. Mark Twain skrev i Following the Equator från 1897 att Gud först skapade Mauritius, sedan gjorde han en kopia – det blev paradiset. För Le Clézio är Mauritius en mytomspunnen plats dit hans släkt utvandrade efter den franska revolutionen. Släktens minnen i form av snäckor, kartor och teckningar blev för Le Clézio fantasieggande, gamla föremål som i flera av hans romaner framstår som en symbol för det förlorade paradiset.

     

     

    GUIDE MAURITIUS

    Invånare: 1,3 miljoner.

    Språk: Det koloniala arvet innebär i princip att alla är trespråkiga – franska, engelska och kreol.

    Valuta: Rupie.

    Tidsskillnad: Svensk vintertid: +3 timmar, svensk sommartid +2 timmar.

    Visum: Inget visum för svenska medborgare, men passet måste vara giltigt sex månader efter hemkomst.

    Ta dig runt: Lokalbussar går runt hela ön, de är billiga men tidsmässigt opålitliga. Alla större orter har busstationer. Därutöver går det taxi, men också taxi trains som man delar med andra. Bor man på en resort har den ofta chaufförer och bilar som kör runt mot en avgift, eller så hyr du en egen bil. Tänk på att det är vänstertrafik som gäller.

    Bästa tiden: Ön har ett tropiskt klimat med svensk sommartemperatur året runt. Den bästa tiden är efter orkansäsongen från december till maj, då vädret och luftfuktigheten är torrare – å andra sidan kan man resa billigare under september, oktober och november. Under deras vinter, maj till september, kan vattentemperaturen gå ner till 17 grader, men normalt ligger den runt 23 grader.

    BOENDE:

    Prince Maurice

    Längs östkustens kilometerlånga stränder ligger ett av öns vackraste hotell, men så har det också belönats med priser och kvalificerat sig in i Leading Hotels of the World. Den 60 hektar stora anläggningen omfattar en tropisk trädgård, pooler, barer och restauranger och en vinkällare med 25 000 flaskor och 120 sorters champagne som lär vara Indiska oceanens största.

    Dubbelrum med frukost och fritt internet från 4 700 kr/natt.

    Choisy Road, Poste de Flacq

    Lediga rum & priser

    20 Degrees South

    Det belgiska paret, Michel och Anne Bourgeois, har skapat ett chict intimt, barnfritt, boutiquehotell vid en liten, skyddad, privat strand på öns största badort, Grand Baie. Läget är perfekt om man vill kombinera fridfulla dagar i en solstol med vattenaktiviteter, utfärder och krog- och shoppingturer. De 29 rummen är inredda med handplockade möbler och accessoarer i krämiga och vita nyanser.

    Dubbelrum med halvpension och fritt internet från 1 900 kr/natt.

    Coastal Road Pointe Malartic

    20degressud.com

    Belle Mare Plage
    Ett familjehotell med en personlig atmosfär vid en två kilometer lång sandstrand på Mauritius östkust. Hit kommer många barnfamiljer, men också par som kombinerar lata dagar vid poolen med golf på någon av hotellets två kvalitetsbanor. Anläggningen omfattar flera rumskategorier, bland andra egna villor med butlerservice samt tre fina poolområden och flera bra krogar och barer. I området ligger också en villa, där prinsessan Stephanie av Monaco brukar checka in.

    Lediga rum & priser

    Hyr eget
    Bo i en trädkoja med dubbelrum i ett stort fikusträd, en lägenhet i öns största badort eller i en egen glamourös villa direkt på stranden. Det finns flera möjligheter att i förväg hyra eget boende runt om ön, priserna varierar från några hundralappar till flera tusen beroende på standard. Sök på hus- och lägenhetsuthyrningssajter.

    MAT & DRYCK:

    Även om ön saknar Michelinkrogar kan ingen annan ö i Indiska oceanen matcha Mauritius gourmetmat, ofta moderna tolkningar av ett internationellt fusionkök, indiskt, franskt, kinesiskt, medelhav. De flesta gourmetrestaurangerna hittar man på hotell och resortanläggningar, därutöver finns det gott om matställen med lokala rätter – en aptitretande blandning av asiatiska och indiska smaker – till rimliga priser: curryrätter, skaldjur, dumplings, nudlar, panerade grönsaker …

    Happy Rajah

    Centralt beläget i Mauritius största badort ligger den här indiska restaurangen som rankas som en av öns bästa. Klassiska curryrätter, fisk och skaldjur, korma – menyn omfattar över 60 välkryddade rätter, även vegetariska alternativ. Här äter man i en mysig atmosfär med vackra, antika möbler från Rajasthan.
    Grand Baie

    happyrajah.com

    Le Barachois

    Vill du ha en middag i romantikens tecken ska du ta dig till restaurangen, belägen på fem parasollförsedda pontonbryggor som flyter på en lagun, kantad av mangroveträsk. Köket består av omsorgsfullt lagade fisk- och skaldjursrätter, ofta dagsfärsk och lokal fisk, men även av enstaka kötträtter, allt av yppersta kvalitet. Dessutom är vinlistan omfattande, det är också fisklivet i den upplysta lagunen som man ser ut över under middagen.

    princemaurice.constancehotels.com

    Chez Tino

    Grillad hummer, räkor i curry och krabbsoppa är några prisvärda specialiteter på den här familjära krogen på öns östkust. Utsikten över havet från terrassen är magnifik, men så besöks också krogen av många stamgäster som bortser från den något ojämna servicen för att njuta av kökets kokkonster. Byn Trou d’eau Douce är ett bra budgetalternativ när det gäller mat såväl som boende. Trou d’eau Douce, Route Royale.

    chez-tino.restaurant.mu

    SHOPPING:

    Det är i princip omöjligt att undgå öns utbud av prisvärda korgar och hattar i olika former, storlekar och färger – ett hantverk som utövas i princip i varje liten by. Textilier, smycken, kryddor och andra matsouvenirer är också ett kul sätt att ta med sig minnen hem. Missa till exempel inte att köpa med dig färsk muskotnöt, te och öns eget socker som också finns i flytande romsorter. Därutöver har hotellen och resorterna egna, små butiker med handplockade varor, skor, badkläder, tunikor, klänningar, skjortor – och är det reasäsong kan man göra riktigt bra kvalitetsfynd.

    Eftersom många kända klädmärken sys upp på ön kan man handla dessa billigare i shoppingcenter, bland annat i turist- och badorten Grand Baie och i huvudstaden Port Louis.

    SE & GÖRA:

    Afrikansk citypuls i Port Louis
    I öns huvudstad får du en koncentrerad dos afrikansk kultur, inte minst på frukt- och grönsaksmarknaden som definitivt kan kvala in sig på tio i topp-listor över världens bästa marknader. Ett stort plus är den praktfulla uppläggningen av frukt, grönsaker och kryddor. Missa inte den intilliggande marknaden med färgglada textilier, ofta färgstarkt från Indien, korgar, hattar, smycken och andra klassiska marknadsvaror. Håll bara koll på slantarna så att du inte betalar med för stora valörer, det händer att växeln baseras på mindre valörer. Marknaden ligger i närheten av hamnen Trou Fanfan, där det också finns shoppinggallerior och ett myllrande folkliv med kaféer och restauranger. I Port Louis finns det även ett sevärt sockermuseum och The Blue Penny Museum med världens första kolonialfrimärke.

    Central Market
    Corderie Street

    Hästkapplöpning på Champ de Mars

    Upplev öns stora folksport som varje tävlingsdag orsakar trafikstockningar runt hästkapplöpningsbanan i Port Louis, den som lär vara den näst äldsta kapplöpningsbanan i världen och den äldsta på södra halvklotet. Hit kommer tusentals öbor, uppklädda från topp till tå för att umgås, spela och för att njuta av mat och dryck under tävlingssäsongen från slutet av mars till början av december.

    mauritiusturfclub.com

    Teplantagen Bois Chéri Tea Factory
    Öns största tefabrik bjuder på en hundraårig historia och natursköna vyer över sockerrörsfält och den södra delen av ön. Besöket omfattar förstås museibesök samt provning av olika te-sorter tillsammans med scones. Kombinera gärna med en lunch på restaurangen i en vacker kolonialbyggnad som ligger på höjden bakom tefabriken. Maten som serveras är såväl prisvärd som vällagad på lokala råvaror.

    Bois Cheri Road
    boischeri.restaurant.mu

    Slavgömställe Le Morne Brabant
    Längst ner på den sydvästra spetsen ligger ett av öns två världsarv, en halvö där det reser sig ett 556 meter högt berg, omgivet av en blåskimrande lagun. Berget, som är fullt av fina utsiktspunkter, var på 1800-talet ett gömställe för förrymda slavar. Sägnen säger att en grupp poliser reste dit den 1 februari 1835 för tala om att slavarna var fria, men slavarna missförstod budskapet och hoppade i stället utför klipporna. Sedan detta firas den 1 februari av öns kreoler som en årlig minnesdag för slaveriets upphörande.

    Nationalparker

    Jättenäckrosor och rosa duvor. Är du det minsta naturintresserad bör du inte missa öns fascinerande artrikedom. Nationalparken Black River Gorges olika ekosystem omfattar skogar med 300 arter av blommande växter, men också en av världens mest sällsynta fåglar – den rosa duvan som var utrotningshotad, men som tack vare ett intensivt räddningsprogram har ökat i population. Mauritius National Botanical Garden i Port Louis stadsdel Pamplemousse är gigantiskt stor, koncentrera dig på jättenäckrosorna och hyr gärna en guide så får du valuta för ditt besök.

    Mauritius National Botanical Garden

    Pamplemousse, Port Louis
    Black River Gorges
    Plaine Champagne Road

    Krokodiler och jättesköldpaddor

    Även om man i naturreservatet La Vanille får en inblick i hur ön såg ut innan sockerrörsodlingarna bröt mark, är det krokodiler och reptilbebisarna på krokodildagiset som är de stora stjärnorna i stark konkurrens av fritt strövande jättesköldpaddor. Om du blir nyfiken på hur krokodil smakar kan du bege dig till parkens restaurang och beställa in Crocodile curry för att sedan se och njuta av en enorm fjärils- och insektssamling från hela världen.

    La Vanille Réserve des Mascareignes
    Rivière des Anguilles
    lavanille-reserve.com

  • Insnöad i Cortina

    Insnöad i Cortina

    Italienska Cortina d´Ampezzo är en av världens vackraste skidorter, men har ett oförtjänt rykte om sig att bara vara en plats för jet setters. Så är det inte. Cortina är en gammal, klassisk bergstad med riktigt skidåkning för alla, mitt i det vackra Dolomiterna.

    Text: Leslie Anthony F
    oto: Mattias Fredriksson
    Översättning: Anna Mattsson

    Hotell i Cortina

    Barn som växer upp i snöiga delar av världen hoppas ofta på att en kraftig snöstorm ska ge dem en dag ledigt från skolan. I Cortina d’Ampezzo, som fick 20 meter snö förra vintern, stängde skolorna en hel vecka eftersom föräldrar oroade sig över att deras barn skulle krossas av de kompakta snömassorna från de glaciärliknande taken ovanför deras huvuden. Hela alpområdet drog igen fönsterluckorna under en hel säsong av megastormar som började strax innan jul och sträckte sig ända in i mars och dalens guider jobbade dubbelt med att skotta tak och att gräva fram bilar. Många säger att de inte har sett så mycket snö på 50 år. Eftersom ingen för officiell statistik för sådant i Italien får vi nöja oss med att säga att det var ett bra tag sedan människorna i Cortina såg något liknande. Men ovädret har gett skidåkare en fantastisk present i ett område som vanligtvis förknippas med soliga, öppna landskap där man stillsamt glider fram. Även om förra året var långt ifrån normalt i Cortina – mitt i Dolomiti Superski, världens största skidregion med 12 skidområden, 450 liftar och 1 200 km pister som binds ihop av en enda biljett – var snöfallet definitivt inte en besvikelse.

    Vi nådde Hotel Capannina sent på kvällen under ett kraftigt snöfall i sena februari och nåddes av en hotellägare som såg ut att vara hämtad direkt ur en italiensk 60-talsfilm: klädd i en svart polotröja och ett par Buddy Holly-glasögon. Vi förväntade oss antingen att en Peter Sellers-komedi skulle bryta ut eller att en häpnadsväckande vacker Sophia Loren skulle sitta i baren, men i stället svepte vi högtidligt några grappashots medan vi lovade varandra att morgondagen skulle bli ännu en av vinterns många, storslagna dagar.

    De flesta av Cortinas skidområden i Tofane vetter söderut, så snön kan snabbt bli hårt packad. Men när det är mulet och så djup snö som det var den dagen, får man vara med om något riktigt speciellt. Vi upplevde gårdagskvällens löften om hemliga backar med midjedjup snö och skidåkning bland träd, något som det aldrig talas om utanför de lokala barerna. När eftermiddagssolen kom fram och jagade iväg molnen begav vi oss till den ökända Olimpia delle Tofane World Cup-pisten. Den perfekt skötta toppen ser både brant och inbjudande ut mellan bergpelare som kallas ”Labirinti”. Sådana ovanliga klyftor kan vara naturliga, men det går inte att bortse från att italienarna skulle kunna ha använt en del dynamit för att skapa ett effektfullt landskap.

    Cortina stod värd 1956 för de olympiska vinterspelen och som de i flesta före detta olympiska byar får ingen glömma det: en backhoppningsbacke som tonar upp sig utanför staden vittnar om det. Dessutom gjorde den italienska uppfinningen storslalom sin internationella debut här. Pisten för ett störtlopp som skulle gå den 19 januari 1935 ovanför Lago Maggiore i Piedmont fick göras om på grund av snöbrist. I stället för det klassiska, öppna störtloppet förberedde FISI, det italienska skidförbundet, en ny bana med portar som tvingade de tävlande att följa en speciell bana. Eftersom 300 vertikala meter ansågs för lite bestämde man att loppet skulle bestå av två åk. Nöjda med resultatet presenterade FISI officiellt storslalom på de italienska mästerskapen en månad senare i Cortina.

    Det är historia som gäller i Italien, oavsett om det rör sig om lopp eller om arkitektur, och Cortina skryter inte heller lite om det senare, vilket vi upptäckte på vägen till en mycket välförtjänt after ski. Bakom byns torg och gågatan Corso Italia delar vägarna på sig kring en gammal kyrka som inte rymmer fler än 20 personer. Om det var någon i den när vi passerade bad de troligtvis för att det skulle sluta att snöa. Det ikoniska klocktornet på torget, som syns i hela byn, omges av klassiska fyr- och femstjärniga hotell, inklusive Hotel Cortina, vars historia sträcker sig till 1870, och flera restauranger och vinbarer, vilket var vårt mål. Enoteca Cortina som ägs av Rita och Gerolamo Gaspari är ett absolut måste.

    Trappan slingrar sig ned till ett pyttelitet, labyrintliknande utrymme, där det verkade omöjligt att få en sittplats tills, som genom ett trollslag, ett bord där en grupp divor från Milano hade suttit, övergavs i ett moln av parfym och till rasslet av guldkedjor. Knappt hade vi hunnit att sätta oss ned förrän en mansstämma hördes från baren: ”What do you need – Prosecco? Of course!” Innan vi ens hann att svara stod en flaska på bordet. Gerolamo (som kallas Gerry av stammisarna) och hans familj har drivit Enoteca Cortina i snart 50 år och ständigt väller folk in från de båda dörrarna som vetter åt olika gator, för att ta del av snabb service och lokal mat, som torkat kött och ostar. Det är ett fantastiskt ställe att avnjuta en after ski och där du kan upptäcka att personen som precis gav dig en örfil egentligen bara talade om för någon hur fantastisk dagen har varit, när ditt ansikte råkade komma i vägen för dennes händer.

    Tillbaka på torget finns det mat med lite mer substans vart du än tittar. Pizza, det givna italienska valet för alla skidåkare, finns överallt och vi valde att besöka Pizzeria Cinque Torri eftersom de också har en stor och varierad meny av pastarätter, inklusive en mycket lovande version av den lokala specialiteten casunziei all’Ampezzana – raviolihalvmånar, fyllda med rödbeta och vallmofrön, toppade med smält smör, ännu mer vallmofrön och generöst med parmesanost. Alla svär på att deras pastakock gör den bästa versionen och alla har sin favoritrestaurang att äta den på. Det tog inte lång tid för oss att hitta vårt favoritställe för rödbetsravioli: Rifugiu Scoiattoli, på toppen av Cinque Torris pister, där vi slog oss ned följande dag.

    När det stormade ute gav byborna oss rådet att ta oss till toppen av Cinque Torre där skidåkningen är lika skyddad som den 270-gradiga utsikten är vacker. Nedifrån såg området litet och kompakt ut, men väl där uppe är Cinque Torre likt en rysk docka. Området rymmer klyftor och sprickor som är den perfekta lekplatsen mellan pisterna.

    Det var inte heller någon brist på lugnare utförsåkning och Cinque Torris högsta avsats, Averau, var typisk för de skidturer som man kan förvänta sig här. Från bergspasset i toppen av backen glider man ned i en dal, upp igen på andra sidan, för att sedan åter igen åka nedåt i ett annat bergspass och vidare ner till en annan dal, upp igen med en knapplift och sedan tillbaka till Cinque Torri. Då har vi färdats 3 000 vertikala meter och genom tre skidområden på mindre än en timme. Det var under denna tur som vi blev introducerade för Lagazuói Piccolos historiska vallar.

    Dolomiternas toppar tornar upp sig över den kringliggande landsbygden, likt en kalkstensborg, och har många gånger använts som just det. Man skulle kunna gå långt tillbaka i tiden för att kartlägga alla gånger som denna ojämna terräng har skapat problem för en eller annan inkräktande armé, inte minst stod Lagazuói plats för de ökända stridigheterna mellan Österrike och Italien i ”battle of the caves” under det första världskriget. Både italienska och österrikiska trupper grävde omfattande tunnelsystem genom Lagazuóis 600 meter höga kalkstensvägg, där de inte bara hade bra översikt och kunde försvara sina egna frontlinjer, utan också kunde spränga fienden underifrån. Det pågick inga strider i Cortina förra vintern, om du inte jobbade som snöröjare, men det går fortfarande att uppleva tunnlarna som ett friluftsmuseum, dit du kan ta dig på skidor för att sedan promenera igenom.

    Följande dag befann vi oss på den välbesökta verandan på det vandrarhemsliknande Rifugio Lagazuói, där vi skulle tillbringa natten, 2 800 meter över havet, med en utsikt över både Tofane och Cinque Torri. För att fira våra många skidturer de senaste dagarna i detta örnbo, beställde vi en flaska Barbaresco, och medan molnen rullade in kunde vi också konstatera att Cortinas barn skulle få ännu en ledig dag från skolan.

    Guide Cortina

    Boende

    Hotel Capannina
    På en lugn, solig gata finner man det trestjärniga Hotel Capannina, ett typiskt bergshotell som består av en ursprunglig del med rum, bar, restaurang, gym och bastu. Det finns också en nyare del med modernare rum. Det är en kort promenad till Col Drusies kabinbana, bredvid Cortinas skridskobana.
    Lediga rum & priser

    Hotel Cortina
    Hotel Cortina, som har utsikt över Corso Italia, har erbjudit gästvänlighet, professionalism och den bästa bekvämligheten sedan 1870. Till hotellets långa historia av exklusiv elegans har nyligen också en restaurang tillkommit.
    Lediga rum & priser

    Rifugio Lagazuói
    2 800 meter över havet, på toppen av Mount Lagazuói, över Passo Falzarego, ligger Rifugio Lagazuói, ett av de högst belägna bergsvärdshusen i Dolomiterna. Du kan bo i ett eget rum eller välja att få sällskap av flera skidturister i sovsalarna. Den stora verandan är berömd för sin fantastiska utsikt och det är också en utmärkt startpunkt för att ta en tur till bergets friluftsmuseum.
    rifugiolagazuoi.com

    Mat och dryck

    Pizzeria Cinque Torri
    Pizzeria Cinque Torri är ofta fullsatt och det av en god anledning. Om du gillar italiensk mat och tyskt öl som serveras i en miljö som påminner om Schweiz är det här stället som har allt.
    ristorante5torri.it

    Rifugio Scoiattoli
    Man bör inte missa att äta lunch högst upp vid Cinque Torris stolslift, i den gammaldags atmosfär som Rifugio Scoiattoli erbjuder. Verandan är fin, men inomhus brinner en stor brasa som värmer dig medan la famiglia Lorenzi serverar traditionella recept med fokus på lokala ingredienser.
    http://www.rifugioscoiattoli.it

    Restaurang  Ariston
    Restaurang Ariston, som ligger mitt emot Cortinas busstation, är en utmärkt, familjeägd restaurang, med humana priser och en utomordentlig vinlista med lokala viner. Pizza är dess specialitet.
    ristorantearistoncortina.it

    Ristorante Tivoli
    Det här är en av Cortinas tre toppresturanger. Med kökschefen som ägare och hans fru som den välkomnande värdinnan kan du förvänta dig mycket god mat och artig service i en bekväm atmosfär.
    ristorantetivolicortina.it

    Enoteca Cortina
    Enoteca Cortina är Italiens första vinbar och förblir Cortinas mest välbesökta. Atmosfären är oslagbar och servicen är genuin, den ges av människor som verkligen kan sina viner och som får dig att känna dig som hemma.
    enotecacortina.com

    Clipper Bar
    Det är bra att besöka Clipper Bar tidigt på kvällen, eftersom det brukar bli tämligen fullt framåt kvällen.
    Largo Poste

    Hotel de la Poste
    Om du är ute efter att ta en drink i en något mer sofistikerad miljö, rekommenderas Hotel de la Poste för ändamålet.
    delaposte.it

    Mer information: 

    cortina.dolomiti.org

    www.dolomiti.org

    ecomuseograndeguerra.it

    musei.regole.it

  • Borneo – Djungelboken på riktigt

    Borneo – Djungelboken på riktigt

    Förtrollande gryningar över dimhöljd regnskog, nära möten med vilda orangutanger och bad i vattenfall. Borneo lockar med gröna äventyr i en av jordens häftigaste miljöer. Här får vi uppleva Djungelboken på riktigt.

    Text & foto: Roger Borgelid

    Hotell på Borneo

    Djungeln vaknar långt före gryningen. Ljuden från gibbonapornas kluckande skrik ackompanjeras av cikadornas symfoni och jag kan knappt skönja våra skepnader när vi sakta rör oss genom mörkret. Vi har startat tidigt för att få uppleva soluppgången och i samma stund som vi kliver ut på den första hängbron uppe i trädkronornas “canopy walk”, 30 meter ovanför marken, släpper natten sitt tag.

    Synen som möter oss är som hämtad ur en saga. Dimman dansar genom regnskogen som beslöjade älvor i gryningsljuset. Här och var reser sig några trädkronor ur täcket och bildar olika lager i landskapet, för att snart försvinna i dimman igen. Det känns som att befinna sig i ett ständigt skiftande konstverk och vi blir stående andlösa inför skådespelet. Det här är Borneo – när drömmen får leva.

     

     

    Få platser på jorden omges av ett sådant skimmer av mystik som världens tredje största ö. Det mytomspunna Borneo har i alla tider kittlat våra vildaste drömmar om otämjd djungel, huvudjägare och förunderligt djurliv. De senaste decennierna har bilden delvis raserats av skoningslös verklighet och Borneo har oftare förknippats med skogsskövlingar och oljepalmsplantage, där nära hälftens av öns tropiska skog har fallit offer för skogsbolagens motorsågar. Men just här i Danum Valley är paradiset intakt.

    Här i Shabas världsberömda naturreservat väntar jordens äldsta, ursprungliga regnskog, ofattbara 130 miljoner år gammal, fortfarande opåverkad av människan. Bara två timmars bilresa från den närmaste staden, Lahad Datu, kan vi ta del av djungeln som den alltid har varit, en bit av jorden så som den en gång skapades och på så vis nästan snudda vid tidernas begynnelse.

     

     

    Danum Valley rymmer också ett av vår planets artrikaste miljöer och äldsta ekosystem. På en yta av 44 000 hektar har man identifierat inte mindre än 320 olika fågelarter, 124 arter däggdjur, 72 arter ormar och över 200 växtarter per kvadratkilometer.

    – Den här skogen är ett himmelrike för allt levande. Varje varelse, varje djur, fågel och växt, lever i sitt naturliga habitat och samtliga spelar en viktig roll för att hålla regnskogens ekosystem intakt och levande. Det var så här jorden skapades för att vara, säger vår guide Calixtus, när vi efter soluppgången återvänder till lodgen för frukost.

    Calixtus Laudi föddes och växte upp i djungeln. Han tillhör det nomadiska Dusun-folket och fick som barn lära sig att spåra, jaga och sätta fällor i skogen. Under några demoraliserande vuxna år var han anställd på ett kontor, men blev olycklig av att vara instängd i en stad och återvände till det element där han hör hemma. Nu är han inne på sitt tjugonde år som guide för Borneo Rainforest Lodge – och likt en farsan Baloo ska han de kommande dagarna lära oss allt han kan om djungelns hemligheter.

     

     

    Han visar oss hur mimosaplantan försvinner när man rör den, vilka växter som är giftiga, vilka som kliar och sticks, hur man upptäcker en elefant i djungeln eftersom de märkligt nog inte går att höra trots sin storlek, vilken stam man ska knacka på för att påkalla uppmärksamhet om man går vilse (vilket aldrig händer i Danum Valley, då man alltid går med guide), vilket träslag som kistorna vid Sungai-folkets gravplats är byggda av och hur man känner skillnad på urindoften från en makakapa och en orangutang. Han låter oss smaka på vildväxande ingefära, visar insekter som kan krypa ihop som bollar och förmedlar statistik på regnskogens syreproduktion. Men framför allt har han en smått övernaturlig gåva att upptäcka djur långt innan någon annan. Och han gör det med en skön stajl.

    Vi kan vara ute på vandring utan en tillstymmelse till djurliv i den täta vegetationen, när han plötsligt kan stanna till, sniffa lite med näsan i luften och säga “longtail makak around”. Eller på ett avlägset prassel i trädkronornas lövverk utbrista: “orangutang… male!”.

    Som till exempel under den här första förmiddagen, då vi knappt har hunnit att lämna frukostbordet innan Calixtus exalterat viskar: “redleaf monkey with baby”. Och där, alldeles intill stigen, bara 100 meter från lodgen, sitter en familj röda apor i ett fruktträd och stirrar nyfiket på oss medan de äter. Den minsta svingar sig mellan grenarna för att, som Calixtus säger, showa – ja, apa sig, helt enkelt.

    Desto skyggare är orangutangen. Calixtus berättar att namnet orangutang kommer från när apan första gången upptäcktes för länge sedan. Då trodde infödingarna i byn att det var en människa som kom ut ur skogen. Därav orang (människa) utan (skog) – människa av skogen. Och visst är det lätt att känna släktskap med denna djungelns charmigaste karaktär.

    – De påminner väldigt mycket om oss, inte bara till utseendet utan också i beteende, säger Calixtus. När de ska sova bygger de sig en säng, med löv som både madrass och kudde, och precis som oss börjar de dagen med morgontoalett. De har också bra bordskick, till skillnad mot exempelvis makakapan som smaskar och skräpar ner. Orangutangen plockar upp efter sig. Och när det regnar använder den bananlöv som paraply.

    Orangutangen har blivit lite av en symbol för Borneo, som ett av skogskövlingens stora offer. När deras hem avverkas dör många av svält, andra skjuts och många blir föräldralösa. En del räddas i olika ekoprojekt, där Sepilok Rehabiliteringscenter är det mest kända. Där kan man som turist träffa aporna på nära håll, se dem matas och leka i träden – låt vara i en djurparksliknande miljö.

     

     

    Här i det vilda är orangutangen svårare att upptäcka. Ibland kan det gå en hel vecka utan att någon syns till i reservatet. Men vi har osannolik tur – eller om vi ska kalla det för Calixtus – och ser tre på två dagar. Den första redan när vi korsar Danum-floden och rör oss djupare in i skogen. Calixtus sätter näsan i vädret och vi anar utdelning. Och där, långt uppe i grönskan, skymtar vi den orangea pälsen. Först håller den sig på avstånd, besvärad över uppståndelsen nere på marken. Men när andra turistgrupper lämnar platsen vågar den sig närmare. Till slut hänger den i en gren alldeles ovanför oss, kliar sig på hakan och ser mig rakt i ögonen när jag höjer kameran – och jag bara väntar på att han ska ta tag i min arm och rycka med mig in i djungeln och sjunga “Försök inte lura mig gosse”…

    Ännu närmare bekantskap gör vi med regnskogens blodtörstigaste invånare. Vi hade blivit varnade för blodiglarna redan innan, till och med köpt särskilda blodigelstrumpor som ska knytas fast långt upp på benen ovanför byxorna för att skydda, vi har dragit åt skärp och trots hettan satt på dubbelt långärmat. Men det hjälper inte.

    De hänger från bladen längs stigarna som vajande tentakler i vittring efter blod och de hittar in överallt. Jag drar loss två stycken i armhålan och en annan på ett betydligt känsligare ställe, bara före lunch. Den ena är helt blodfylld och tjock som prinskorv. I början känns det obehagligt, men efter ett tag blir det vardag och nästan lite coolt. Och de är inte alls farliga, berättar Calixtus.

    – Tvärtom, så används de i många kulturer faktiskt i medicinskt syfte. De suger ut koagulerat blod och frigör ett ämne som gör att blodet ska fortsätta att cirkulera. Det gör att det ibland kan blöda flera dagar innan det läker, men det ger ingen infektion och är inte skadligt på något sätt.

     

     

    Den största utmaningen är annars värmen. Med 35 grader och en luftfuktighet på över 95 procent, är det nästan som att vandra runt i en ångbastu. Redan efter en timme kan jag vrida ur tröjan av svett. Allt blir blött. Inget torkar. Kläder ruttnar och får slängas.

    Kanske är det just detta som förvånar mig mest. Hur intensiv och påträngande djungeln är. Doften av förmultnelse, kakofonin av ljud, småkryp överallt, lianer som slingrar sig, växter som bränner, svampar som växer, termiter som äter – allt i ett ständigt pågående och närmast skönjbart kretslopp av liv och död.

    Men vi har våra oaser. Efter tre timmars vandring kommer vi fram till ett vattenfall med en naturlig pool nedanför och vi kastar oss i det svalkande vattnet, känner det skölja över våra heta kroppar, samtidigt som vi låter småfisk nafsa på våra fötter i en slags levande jacuzzi.

    Och så har vi förstås förmånen att kunna återvända till en lyxig ekoresort vid dagens slut. Borneo Rainforest Lodge öppnade för 20 år sedan för att möta intresset från nyfikna turister som dittills hade bott på Danum Valley Forskningscenter, men som hade börjat att bli så många så att de störde forskningen.

    Här får vi en skön fristad undan djungeln, med exklusivt boende, smakfulla bufféer och lyxiga drinkar. Här kan vi nyduschade och hyfsat torra sitta på verandan med en färskmixad mangodrink i handen, och i väntan på middagen se näshornsfåglar glida mellan träden i regnskogen bara ett 50-tal meter bort – och känna oss nöjda med allting som livet ger och allting som vi kring oss ser.

    En unik och svårslagen kombination av vildmark och lyx, äventyr och komfort – med grönt samvete.

    Djungellodgen är flerfaldigt prisbelönad för sin ekovänliga prägel. Tillträdet är fortfarande begränsat till 60 gäster per dygn. Man använder i stort sett uteslutande lokala produkter, gör tvål av kokosnötter och slänger sopor i nedbrytbara påsar. Man har medvetet valt bort tv, luftkonditionering och telefon på rummen – allt för minimera påverkan på naturen.

    När vi sätter oss ner för middag med Calixtus den sista kvällen kan han inte sluta att prata om hur viktigt det är att vårda den här unika platsen.

    – Självklart är det viktigt att våra besökare får en fin upplevelse här. Men förhoppningen är också att de ska få en så stark känsla för den här miljön så att det förändrar deras sinnen, de kanske åker härifrån som en slags regnskogens ambassadörer, med en påminnelse om vad vi har att förvalta, att vara rädda om, säger Calixtus och berättar att Danum Valley har ansökt hos Unesco om att bli världsarv.

    – Då kommer det här att bevaras för alltid.

    Det är på de orden jag tänker när vi nästa morgon, i ännu en förtrollande blå gryningssymfoni, lämnar djungeln och återvänder – tillbaka till människobyn.

     

     

    GUIDE SABAH, BORNEO, MALAYSIA

    FAKTA:

    Danum Valley ligger i den sydöstra delen av Sabah, en av två malaysiska delstater på världens tredje största ö, Borneo.

    Invånare: 3,5 miljoner.

    Språk: Malajiska, engelska, etniska minoritetsspråk.

    Valuta: Malaysiska ringit (MYR).

    Tidsskillnad: Plus 7 timmar vintertid, 6 sommartid.

    Visum: Behövs inte.

    Säsong: Sabah kallas av sjöfarare för ”landet nedan vinden”, eftersom det ligger söder om tyfonbältet och sällan drabbas av monsunstormar. Men det här är regnskogen och där regnar det. Samtidigt är Sabah en året runt-destination med sol och värme (30–35 grader) och tropisk fuktighet året om. Torrare period från mars till oktober.

    Ta dig dit:

    Flyg till Kuala Lumpur och ta sedan inrikesflyg vidare till KK (Kota Kinabalu, delstadshuvudstaden i Sabah), vi flög med Air Asia. Till Danum Valley tar man sig vidare antingen med flyg till Lahad Datu (ca 1 tim) och sedan transport med bil (ca 2 tim) – alternativt landvägen hela sträckan.

    Det finns flera svenska arrangörer som paketresearrangör som kan skräddarsy Borneoresor eller som har färdiga paket i sina program.

    BOENDE:

    Borneo Rainforest Lodge

    En flerfaldigt prisbelönt ekoresort, mitt i djungeln. Helt igenom ekologisk. Därför ingen luftkonditionering, tv eller telefon på rummen (här ska man vara närvarande i upplevelsen av regnskogen), men med smakfull finish på allt från rum till generösa, allmänna utrymmen, restaurangverandan ut mot djungeln och de lyxiga bufféerna. Det finns bara 31 rum, så boka i tid. Dubbelrum från XXX kr/natt.

    borneonaturetours.com

    Gayana Eco & Bunga Raya

    Två exklusiva ekolodger i smakfull karaktär på Gaya Island, en kvarts båtresa utanför KK. På Gayana Eco vilar villorna på pålar i havet och du kan i stort sett kliva rakt ur sängen ned i korallrevet och på Bunga Raya ligger de inbäddade i regnskogen. Här får man en skön försmak av Borneo som resmål – djungel möter hav, i harmoni med naturen. Också ett skönt förstastopp för jetlaggad nordbo. Dubbelrum på Gayana Eco från XXX kr/natt. Dubbelrum på Bunga Raya från XXX kr/natt.

    gayana-eco-resort.com

    SEVÄRT:

    Trots årtionden av skogsskövling anses Sabah (av FN) vara en av världens främsta ekodestinationer, med en unik ekologisk mångfald, växande miljömedvetenhet och satsningar på hållbar turism. Här är fler gröna äventyr som du inte får missa.

    Mount Kinabalu

    Borneos ikoniska berg på 4 095 meter över havet är en tuff utmaning att bestiga, men belöningen är värd mödan. Sagolikt och vidunderligt i en världsarvsskyddad nationalpark.

    Gayana Eco

    En ekoresort med ett marint forskningscenter där du kan testa att arbeta som marinbiolog för en dag, adoptera en bit korall eller bara njuta av exotisk lyx i paradisisk miljö.

    Kinabatangan River

    Upplev en flodfärd genom ett av världens artrikaste ekosystem med säreget djurliv, såsom näsapor, noshörningar och pygméelefanter på nära håll.

    Sepilok

    Världens första rehabcenter för orangutanger. Lite djurparkskänsla, men riktig närkontakt med vår närmaste ”släkting”, den älskvärda och hotade ”skogsmänniskan”.

    Selingan Island

    En tropisk juvel en timme utanför Sandakan där jättesköldpaddor lägger sina ägg. Turistiskt, men att se de nykläckta ungarna krypa mot havet i månsken är en hjärtknipande upplevelse.

    Sipadan

    En i dykkretsar legendarisk ö på Sabahs östkust med ett av världens bästa och artrikaste dykvatten, som numera är naturskyddat med begränsad dykning.

    MER INFORMATION:

    sabahtourism.com

    malaysia.com

    malaysia.visahq.com