RES.se

Blog

  • Don efter destination: Paris

    Don efter destination: Paris

    Gå sommaren till mötes på la rive gauche iklädd den där svårdefinierbara fransk-chica stilen. Några delar old school och tradition parat med ett uns lekfullhet, kreativitet och bohemestetik ger den perfekta Parislooken.
     

    Ovan: Skor, Prada, pris vid förfrågan

    prada.com

    Jeans, Golden Goose, cirka 3 000 kronor på The Corner. Tröja, Red Collar Project, 599 kronor på Nelly.

    thecorner.com

    nelly.com

     

    Väska, APC, cirka 2 250 kronor. Hatt, Burberry Prorsum, cirka 2 650 kronor på Matches.

    www.apc.fr

    matchesfashion.com

    Solglasögon, Jarl, Tiger of Sweden, cirka 955 kronor. Scarf, Roda, cirka 2 100 kronor på The Corner.

    tigerofsweden.com

    thecorner.com

     

  • Londons East End

    Londons East End

    Från Londons slummigaste stadsdel till den trendigaste. Vi har åkt till East End för att ta pulsen på den heta stadsdelen inför sommarens stora händelse – 2012 års upplaga av de olympiska spelen.

    Foto: Sara Ekholm

    Hotell i London

    Från terrassen uppe på konstgalleriet Formans i Hackney Wick i östra London ser man tydligt hur stadsbilden har förändrats. Tvärs över kanalen som rinner nedanför galleriet ligger den nya stadion som har byggts för OS 2012. Bakom arenan reser sig Anish Kapoors olympiska skulptur Orbit som en jättestor bergochdalbana, och det tidigare så lugna industriområdet är översvämmat av byggarbetare. Längre bort syns nyöppnade köpcentrumet Westfield Stratford. Nya byggnader dominerar nu ett område som tidigare mest har varit känt för billiga lagerlokaler som användes som konstnärsstudior eller för halvlagliga ravefester.

    Det är inte många år sedan det var nästan helt otänkbart att som turist, och i viss mån även som Londonbo, bege sig till Dalston, Clapton, Hackney Wick, Hackney Central eller London Fields i stadens östra delar. För det här var platser som aldrig riktigt levde upp till den bild av London som säljer staden – de anrika byggnaderna i Westminster, den charmiga antikmarknaden i Notting Hill, eller de vitputsade husen och stora museerna i Kensington. I öst var det troligare att man blev rånad än hänförd, och de slitna höghusen byggda på platser där blitzen förstört äldre bostadsområden sträckte sig bortglömda mot himlen.

    Sedan hände något. Sakta men säkert har den här delen av staden blivit mer än bara accepterad – den har blivit en symbol för det unga, kreativa London, och när OS nu kommer till staden i år så är det till Stratford i området Newham i öst. Plötsligt är det här man hittar de roligaste barerna i London, de vildaste efterfesterna, och det är här som konstnärerna och modeskaparna samlas.

    Men det finns ytterligare en sida av östra London som gör området så populärt. Här finns nämligen en stämning som det är svårt att hitta I centrum, något som gör att folk som bor här tycker att det är som att bo i en by eller liten stad. Det kan vara matmarknaderna, eller pop-up-restaurangerna, eller den lilla ekologiska vinbutiken där du kan komma tillbaka med flaskan du köpt och få den påfylld för halva priset.

    Den mest omtalade delen av östra London var länge Dalston, som utnämndes till det coolaste stället i Storbritannien av italienska Vogue för några år sedan. Här har de turkiska och västindiska folkgrupperna som traditionellt bott i området blandats med unga konststudenter. Designerna Christopher Kane och Gareth Pugh har båda sin bas i området. Dalston ser fortfarande inte mycket ut för världen, men här finner man numera såväl vackra vintagebutiker som den godaste turkiska maten I London och ett jätteutbud av klubbar, pubar och barer. Dessutom har Dalstons mittpunkt, matmarknaden Ridley Road Market, inspirerat ett antal pop-up-restauranger i området, och på taket till ett av de äldre husen hjälps frivilliga åt att ta hand om en trädgård och hålla I filmvisningar.

    Bästa sättet att se de nya, roliga delarna av London är att ta en promenad från Dalston längs med Regent’s Canal. Vattenvägen, som kommer ända från Paddington i västra London och kan följas till Limehouse i öst, snirklar sig nämligen förbi några av de just nu intressantaste delarna av staden. Hackney, distriktet som gränsar till Newham där olympiaden kommer att hållas, är det hippaste området i London – och kanske därför till och med i världen – just nu. För dagsvandringar är det trevligt att börja på Broadway Market på lördagar. Det är ett tidigare ganska nedgånget område, omringat av council estates (engelska kommunalägda hus som oftast bebos av låginkomsttagare), som har fått ett rejält uppsving på senare år och nu är fyllt av hipsters, medelklassfamiljer och inflyttade konst- och modestudenter – men som fortfarande har en edge som är svår att finna på andra håll i staden.

    På marknaden handlar man allt från olika sorters lyxig olivolja, persisk mat, vietnamesiska mackor, smycken och underkläder till klassiska East End-rätter som jellied eel. På ett traditionellt engelskt kafé, en så kallad ”greasy spoon”, ser vi två unga japanska flickor beställa pie and mash, ytterligare en klassisk gammal arbetarklassrätt. Här blandas det gamla östra London upp med det nya, och traditionella pubar som fina Spurstowe Arms har numera ett ungt, partysuget klientel.

    Fortsätter man sedan längs kanalen vidare mot Victoria Park lämnar man Hackney bakom sig och kommer ner i Tower Hamlets. Att strosa längs med parken är ett inspirerande och billigt nöje. Det är väl värt att vika av in i parken för ett besök i Victoria Park Village, fullt av trevliga pubar, restauranger och affärer. Här hittar man bland annat fina fiket Loafing och trendiga inredningsbutiken Haus. Inne i den stora parken, som öppnades år 1845 som Londons första offentliga park, kan man titta på folk på somrarna eller besöka trevliga parkkaféet The Pavilion, som gör fantastiska sallader. Varma dagar fylls de breda parkboulevarderna med vad som känns som hela London – folk grillar, dricker öl, spelar fotboll och rastar hundar. Victoria Park är på något sätt östra Londons hjärta, och kommer att spela sin roll under OS – den

    är nämligen ett av två ställen i staden där man kommer att kunna se spelen live på storbildsskärmar. I Victoria Park liksom i Hyde Park I centrala London kommer besökare att gratis kunna följa OS under alla dagar då det pågår, ett initiativ som förhoppningsvis kommer att göra många invånare i östra London stolta över sin stadsdel.

    Men att olympiska spelen kommer till staden har inte bara varit problemfritt. Vid alla upprustningar och nyrenoveringar som har gjorts i de östra stadsdelarna, alla husfasader som putsats och fönster som bytts, har vissa boende drabbats av ofrivilliga förändringar. En del av båtägarna längs Regent’s Canal, vars långa, låga båtar, barges, så länge har varit ett självklart inslag i stadsbilden, blir tvingade att flytta under OS då det ska introduceras en Controlled Mooring Zone i närheten av staden – dels av säkerhetsskäl, dels för att även andra båtägare ska kunna lägga till. Den som har en båt kan ansöka om ett särskilt passerkort för att kunna ankra här under OS . Att gå längs med kanalen förbi Victoria Park och upp mot Hackney Wick samtidigt som man tittar på båtarna blir alltså möjligt även i fortsättningen – men det är inte säkert att de båtägare man ser är de som alltid har bott i Hackney.

    Gentrifieringen av östra London har egentligen pågått ganska länge – redan för tio år sedan var Shoreditch, området mellan Old Street, Bethnal Green och Liverpool Street Station, ett trendigt alternativ. Att OS nu kommer till staden gör det bara så mycket tydligare hur snabbt förändringen har skett. Hackney Wick är det perfekta exemplet – ett oromantiskt gammalt industriområde som omges av motorvägar och länge har varit hemvist för diverse konstnärskollektiv och modeskapare. Men nu börjar trakten alltså upptäckas av besökare som uppskattar dess fortfarande något slitna charm. Konstnärernas inflytande märks i det stora antal gallerier som man hittar här, och här finns redan nu en trevlig bar, Hackney Pearl, och en snygg antikaffär, Imperial & Standard. Och hela tiden öppnas fler och fler affärer och kaféer i områden som tidigare knappt har haft något mer än närbutiker och kebabrestauranger.

    – Hackney Wick ser helt annorlunda ut I dag än det gjorde för tio år sedan, säger Jamie Lowe, Imperial & Standards ägare.

    – Tyvärr har mycket av det som gav Hackney Wick en unik karaktär försvunnit och de gamla företagen som låg här, som metallverk, teaterkompanier och fik, har bytts ut nu när folk som jag öppnar antikaffärer, fotostudior och tjusiga bistroer. Konstnärer och folk som vill bo billigt har inte råd att bo kvar längre eftersom hyrorna stiger. Men samtidigt är det här ju London och det är så här London ständigt förnyas. Konstnärerna och många andra som har bott här kommer att hitta ett nytt område och så börjar kretsloppet på nytt.

    En fördel som OS har medfört till Hackneys och Newhams invånare är framför allt det förbättrade transportsystemet. Den gamla East London Line, en tunnelbanelinje som tidigare bara gick från Shoreditch till New Cross i söder, har utvidgats och hänger numera ihop med Londons så kallade Overground, en tåglinje som bland annat sträcker sig ut till Hackney Wick – och till olympiska spelens epicentrum, Stratford, i Newham. Om folk för tio år sedan förmodligen hade sagt att det bästa med tåglinjen är att man kan ta sig ifrån Stratford är det nu lika troligt att folk vill ta sig till Stratford. Den som är i London på shoppingresa men blir matt i kroppen av alla människorna på Oxford Circus kan i stället besöka något av de två nya jättestora shoppingcentrumen Westfield, ett som ligger i White City i väst och ett i just Stratford, som lockar folk från hela östra London.

    För den som bara är på besök gör East London Line det lättare att se allt, men allra roligast är det ändå att strosa omkring här. Det är då man hittar de där gömda smultronställena som hela tiden dyker upp, oavsett om det är ett kafé nere vid kanalen, en klubb i en gammal lagerlokal eller en riktigt trevlig pub. Och när man beger sig härifrån är det med känslan av att östra London kommer att fortsätta utvecklas, bli mindre underground och mer etablerat, även efter att tv-kamerorna har stängts av när OS är slut.

    FAKTA EAST END

    I hjärtat av Dalston hittar man Ridley Road Market och i mitten av marknaden ligger Ridley Road Market Bar, ett extremt avslappnat ställe. Baren är belägen i en av de slitna lokalerna som omger marknaden och är fortfarande något av en hemlighet. Här hittar man garanterat mest människor som faktiskt bor i området, och som uppskattar den trevliga barpersonalen och deras goda mojito för ungefär 50 kronor. Ridley Road Market Bar har tropisk inredning, säljer burköl för 25 kronor, och för hungriga gäster finns det allt som oftast en matvagn utanför dörren – mestadels italienska köttbullar, men ibland är det japanska omeletter som bjuds. Så mycket Dalston det blir. Öppet onsdag–söndag.

    Ridley Road Market Bar
    49 Ridley Road, Dalston, E8 2NP

    Violet har allt man vill ha av ett mysigt fik – här finner man allt från klassiska chocolate chip cookies till fantastiska cocktailinspirerade cupcakes, för att inte tala om deras mackor och pajer. Violet drivs av amerikanskan och före detta konditorn Claire Ptak och har också ett stånd på Broadway Market. Och det är inte bara för maten och kakorna som folk besöker Violet, utan även för den lugna stämningen och vackra inredningen. Det öppna köket gör att man ser när maten lagas, och den som inte har tid att sitta ner och äta kan köpa med sig en påse kakor eller en macka. Här finns även en liten uteservering för sommarmånaderna.

    Violet
    47 Wilton Way, London Fields, E8 3ED
    www.violetcakes.com

    Off Broadway är stället att besöka för den som vill dricka en riktigt god cocktail och spana på folk. Missa absolut inte deras espresso martini – en fyllig, kaffesmakande drink som är svårt beroendeframkallande. Off Broadway serverar också mexikansk mat, ett perfekt tillbehör till deras drinkar eftersom rätterna är så lätta att dela med kompisar. Här finns också ett bra ölutbud och på nedervåningen hålls allt från ståuppklubbar till filmkvällar. Baren blir ofta full, särskilt på lördag då det är marknadsdag.

    Off Broadway
    63–65 Broadway Market, London Fields, E8 4PH
    www.offbroadway.org.uk

    Ett måste för den matintresserade! Broadway Market är en marknad precis vid London Fields som mest säljer mat, men även vintagekläder, smycken och allt möjligt annat. Men det är maten som är den roligaste delen. Där Borough Market i södra London numera mestadels är till för turisterna är Broadway Market en marknad som lokalborna fortfarande besöker, och det är lätt att förstå varför. Här finns ett brett utbud av mat och prylar och stämningen är livlig – gatumusikanter spelar och folk sitter utanför pubar och kaféer och snackar. Marknaden hålls varje lördag och brukar vara populär hos streetstylefotografer, eftersom besökarna i genomsnitt är betydligt bättre klädda än i resten av London.

    Broadway Market
    Broadway Market, London Fields, E8 4PH
    www.broadwaymarket.co.uk

    Trevliga Victoria Park Village är hemvist för många restauranger och delikatessaffärer, och Spit Jack’s är en av de bättre. Restaurangen serverar en lustig blandning av mat från olika delar av världen – man kan beställa en gigantisk, traditionellt engelsk sunday roast med ångkokta grönsaker och mycket kött, eller festa på spanska tapas. På lunchmenyn finns också mexikanska huevos rancheros, kanske den godaste brunchrätten någonsin. Servicen är trevlig och Spit Jack’s är I allmänhet ett avkopplat, barnvänligt ställe. Orkar man inte äta de gigantiska portionerna ger de dessutom gärna kunder en doggybag.

    Spit Jack’s
    87 Lauriston Road Hackney, Victoria Park, E9 7HJ

    På senare år har fina, lokala kaféer blivit allt populärare i London, i takt med att engelsmännen har blivit mer och mer intresserade av vad de äter. Loafing är ett av de här ställena – ett kafé som man både önskar att det fanns runt hörnet om ens eget hus och är lättad över att det inte gör det, eftersom man förmodligen skulle spendera lite för mycket pengar här. Väldigt snyggt inrett i en klassisk engelsk stil, tänk blommigt och tekannor, och med ett mycket bra utbud av såväl goda lunchmackor och sallader som kakor. Perfekt för en lunchdate eller afternoon tea.

    Loafing
    79 Lauriston Road, Victoria Park, E9 7HJ

    Mitt i Hackney Wick finner man kaféet och baren Hackney Pearl, på en oansenlig gata några minuter från tågstationen. Här sitter unga mediemänniskor och arbetar på sina Macdatorer, och utanför kaféet ser man ofta skateboardare i allra åldrar göra tricks på ramperna och bänkarna. Hackney Pearl har god mat och trevlig personal, men man kan även ta bara en öl eller en cocktail. Det märks att det är ett populärt ställe för folk som bor i området – här hälsas det till höger och vänster och det är tydligt att många använder Hackney Pearl som ett kontor eller andra vardagsrum. Charmigt och opretentiöst.

    Hackney Pearl
    11 Prince Edward Road, Hackney Wick, E9 5LX
    www.thehackneypearl.com

    Det här är en liten, fin affär som får det att vattnas i munnen på alla som gillar antikviteter eller inredning. Imperial & Standard är full av vackra, intressanta möbler – allt från gamla arkivskåp till lampor gjorda av neonreklamskyltar, resekoffertar och stolar som är som tagna från klassrummet i en gammal engelsk skolfilm. Möblerna hyrs dessutom ut som filmrekvisita, ytterligare ett tecken på hur autentiska och i vilket bra skick de är. Och det är inte bara stora saker, här finns också teserviser och porslin, dessutom ligger allt på en prisnivå som är förvånansvärt human för att vara London.

    Imperial & Standard
    10 Felstead Street, Hackney Wick, E9 5 LT
    www.imperialandstandard.com

    Tjusiga Formans Smokehouse är ett gammalt laxrökeri och har följaktligen en fin fiskrestaurang, belägen precis vid Regent’s Canal. Men det är inte allt – i lokalen finns nämligen även ett konstgalleri, och går man ut på dess terrass har man den bästa utsikten över den olympiska stadion i London. Byggnaden har även en bar där man kan äta. Formans är bara öppet torsdag till lördag, men det är väl värt ett besök för gastronomen. På samma gata ligger även konstnärskollektivet Stour Space och välrenommerade fiket The Counter Café.

    Formans Smokehouse
    Stour Road, Fish Island, Hackney Wick, E3 2NT
    www.formans.co.uk

    Okej, det här är ett gigantiskt köpcentrum, så det är inte direkt en hemlighet eller ens särskilt svårt att hitta – men är man ute efter att shoppa så är Westfield Stratford ett mycket bra ställe att göra det på. Här finns både butiker som Topshop, H & M och Cos och mer exklusiva affärer som Mulberry, Kooples och Prada, samt kändiskocken Jamie Olivers restaurang Jamie’s Italian och en uppsjö av andra matställen – plus en bio, ett kasino och en bowlinghall. Perfekt för en snabb shoppingrunda.

    Westfield Stratford
    2 Stratford Place, Montfichet Road, Olympic Park, Stratford, E20 1EJ

     

  • Bangkoks blodomlopp

    Bangkoks blodomlopp

    Vi reser med Dag Hermelin och Bruno Ehrs kors och tärs genom Bangkok. Följ med på en vindlande färd genom stadens trånga vattenleder, khlonger, och tillika dess livsnerver, i jakten på gastronomiska upplevelser.

    Text: Dag Hemrelin 
    Foto: Bruno Ehrs

    Hotell i Bangkok

    Under monsunen och efter

    Chao Phrayas flodfåra slingrar sig genom centrala Bangkok, så bred att vår båt studsar fram över gulgrå vågor när vinden friskar i. Många talar redan tidig höst om det höga vattenståndet. Men än är det långt ifrån dags för sjöstövlar och evakueringar.

    Det är ännu ingen som anar att den här säsongens översvämningar kommer att påverka mer än 12 miljoner thailändare, kosta nära 800 livet och klassas som en av de dyraste naturkatastroferna i världen. Värst kommer områden uppströms att drabbas, där väldiga insjöar kommer att bre ut sig bland annat längs Chao Phraya och Mekongfloden och sprida sig i väst, öst och norr om citykvarteren till långt upp i landet.

    Det är med blandade känslor jag läser mina entusiastiska resenoteringar från Bangkok och påminner mig rapporteringen i medierna om översvämningarna som gjorde 2011 till ett sorgeår.

    Vattnets historiska betydelse för transporter ser vi vid khlongerna, kanalerna, som liksom ett spindelns nät vävt samman såväl gamla kvarter i Bangkok som låglänta områden på landsbygden mellan landets floder, som ett ostasiatiskt Mega-Venedig. Ett utbyggt vägnät till trots hänger det klassiskasmäckra träbåtar upphissade vid flera hus som kantar mindre khlonger, båtar som är lätt gripbara för shopping. Och för flytt. Handlare, hotell och serveringar vid floden förlitar sig på att åtminstone Bangkok skyddas mot översvämningar genom vattenreglering och väldiga dräneringstunnlar under staden, men har också sedan urminnes tider vanan att rensa upp och komma i gång igen när vattnet har slagit till. För vattnet har stigit och sjunkit undan varje år.

    Thailands färska smaksättare, grönsaker och frukter i regnbågens alla färger, beror av att de får riklig, men inte alltför riklig, tilldelning av vatten. Att låta landets vattenreservoarer tömmas eller fyllas i rätt tid har varit 2011 års stora fråga. Och regleringsbesluten har fått konsekvenser för så många människor och andra verksamheter än odlingen. Världens tv-kanaler har förmedlat helt nya bilder av badande i Thailand. Tusentals badande bilar har väckt berättigad respekt.

    Citykvarteren i Bangkok har varit privilegierat område under översvämningarna. I vårt favoritutflyktsmål vid en kanal i närheten av Chachoengsao, bara drygt en timme öster om huvudstaden, blev det våtare. Den 100-åriga Ban Mai Riverside Market är en hel by av svartbruna hus i teak sammanbyggda längs två pirer i en av khlongerna till floden Bang Pakong. Området får sin beskärda del av översvämningar när stora mängder vatten leds ut i Bang Pakong. Ironiskt nog förvandlas därmed khlongen till ett hot, från att historiskt ha varit den viktigaste transportvägen för de thailändska och kinesiska handelsmännen här och deras kunder.

    Men den färgstarka och väldigt varierade maten i Ban Maimarknadens små stånd och i finrestaurangen längst ut till höger, Baan Pa Nue, är i dag tillbaka. Nu skyddar de mörka taken mot slösande sol. Den som av svårgripliga skäl inte har ätit sig tvärmätt på marknaden har alla skäl att fråga sig fram till någon av de två serveringar som ligger vid huvudvägen några hundra meter från det nya vita marmortemplet i Chachoengsao. För den färska raviolin kauy tian pak moh är unik, negligétunn, genomskinlig och gjord på ris- och tapiokamjöl med olika fyllning. Ett halvt dussin gäster åt gången kan sitta på pallar som står i en halvcirkel runt kocken och se ravioliplättar tillagas en och en. De gräddas på vit finmaskig bomullsväv som spänts över små ångkokare och fylls därefter till exempel med böngroddar eller majs och inlagd rättika. Till detta serveras klarkycklingbuljong med färsk koriander och torkad chili. Om man inte vallfärdar till Chachoengsao för templets, Wat Hongs, eller för marknadens skull, så gör man det för raviolins.

    Längs khlonger och Chao Phraya 

    Det lilla boutiquehotellet Praya Palazzo i två våningar med strandläge, pool och tomt på västra sidan om floden saknar helt vägförbindelse. Ännu i dag. Huset byggdes som en spatiösprivatbostad på 1920-talet när vattenvägarna fortfarande erbjöd bäst kommunikationer i staden. När gatunätet på östra sidan om floden kunde konkurrera flyttade familjen. Hotellet öppnade 2009 och stängde i en och en halv månad under senhöstens översvämningar. Då hann man städa och feja så att man kunde ha sin första mottagning och ta emot köande nattgäster igen.

    Vi klarar oss under monsunregnens första månader med paraplyer och fuktiga mockaskor och gör vår första kanaltur i den livligt trafikerade khlongen Saen Saep. Här slussas man i östlig riktning ända från palatsområdet i city förbi den försvunna thaisidenambassadören Jim Thompsons fantastiska hem.

    Färden går upp till 18 kilometer ut i kranskommunerna. Drygt tio meter långa båtar med plats för sju passagerare i bredd duschar varandra med grumligt kanalvatten när de möts i rasande fart i khlongens trånga passager. Det är inte på något sätt lugna gatan att åka med: dånet från motorn, blå glasfiberväv som skyddar mot stänk av kanalvattnet och de motorcykelhjälmprydda biljettförsäljarna som med risk för livet klättar ut och in längs relingen som om det vore på lek.

    Färden har egentligen bara ett rofyllt inslag och det inträffar i händelse av båtbyte. Då stiger ett antal rader av sju passagerare i bredd upp från sina sittplatser på båten, tar åtta steg i sidled upp på hållplatsens brygga, vandrar i samlad tropp till nästa båt och gör om manövern i omvänd ordning för att stiga ner i nästa båt. Det hela går så smidigt att det ser ut att vara inövat som en squaredance.

    Saen Saep-kanalen byggdes till försvar av riket, för att man snabbt skulle kunna ställa upp trupp redan ett stycke från huvudstaden mot fientligt sinnade nationer österut. I dag är kanalen en pulsåder för pendling snarare än för turism. Besökare till Jim Thompsons bostad saknar till exempel brygga. Men man ska inte låta detta hindra en från att ta sig runt landvägen för att – i strumplästen – bese Thompsons hus som är en våt dröm för en inredare med det minsta intresse för asiatiskt konsthantverk.

    Mörkt rödbrunt trä glänser med lacken i kapp med sällsynt blåvitt porslin. Det är bara sparsamt ljus som silas in genom fönster över buddhor och inramade dansscener. För att Thompson ville dölja att han var CIA-agent eller gay? Vi får inga svar. Men de många konstföremålen skyddas mot blekning.

    Thompsonaffärer finns nu spridda till i stort sett varje varuhus med ambition. Viktigare än shopping i moderaffären här är det därför att koppla av under besöket med till exempel kryddig nordthailändsk korv och wokad kinesisk kål eller broccoli, en riktigt underskattad måltid i serveringen med en liten damm intill. Helt avskiljt från storstadens brus.

    Vid båtarnas hållplatser mellan Jim Thompsons hus och city finns bara en enkel servering. Men ett stycke österut, intill hållplatsen Saphan Withayu Pier, ligger den gamla Bangkokfamiljen Sombatsiris hotell Nai Lert Park under ledning av Swissôtel. Det här doldishotellet har mycket mer att erbjuda än man kan se av webbplats och bilder på nätet. Här är mer ostört än vid Jim Thompsons och man kan bada med skolbarn och uppåt i åldrarna. Poolen brer riktigt ut sig i hotellets egen rikt lummiga, åtta tunnland stora park bland slingrande bäckar och en kollektion av exotiska växter, buskar och träd som förvandlas till blomdjungel efter säsongsregnen. Trots monsunen är det bad och solläge ett antal timmar de flesta dagar.

    Inomhus ligger den kinesiska restaurangen som hanterar knaprigt skinn på ankor och spädgrisar med samma respekt som ett urval mindre vanliga förrätter. På våningen över har ett stycke Japan flyttat in i form av restaurangen Genji, komplett med det bästa av japanska snickares och drejares arbeten, kyohodruvor och shouchusprit med olika smaksättare i stora damejeanner. Under en långätning vid den förstenade svarta trädstubbe som är sushikockens arbetsbord provar jag wasabi riven på hajskinnsrasp till yellow tail. Allt tillfixat när jag ser på. Hummer serveras med sjöborre och laxrom och enkla veganrätter som lättkokt spenat med pulver på rostade sesamfrön, sötbeskt och intressant. En orgie i färskt, i rått eller superlätt grillat med respektingivande, men ändå mycket lägre prislapp än i Japan.

    Nattsudd och ätning i en sällsynt stajlad lokal hittar vi 300 meter från en hållplats längre österut där Sukhumvit Soi 3 korsar khlongen. I en ensam vit glasfiberpuppa med huvud och rumpa i glas, ligger Bed Supperclub, ett rymdskepp light som landat på den enda obebyggda tomten här. Om man kan frigöra sig från tvångstankar om att kidnappas till yttre rymden, och inte heller blir förbannad över id kontrollerna vid inpasseringen, kan man äta moderna matskapelser i puppans ena ända. I den andra, där barer och disco ligger, kan man ha hur kul som helst. Man ska ha klart för sig att det riktigt roliga börjar när expressbåtarna för länge sedan har gått och lagt sig på kvällskröken.

    Khlongerna på den här östra sidan om Chao Phraya har annars tunnats ut. Här har det administrativa och kommersiella Bangkok varit först med att kräva gator och motorvägar. Det närmaste man kommer en lugn om än motordriven gondoltur tar man därför väster om floden på andra sidan stora dammluckor. Bara man håller fingrarna i styr, för det ligger inte bara krokodiler och sover framför husen längs vattnet, de finns i vattnet också. Däremot är här tunt med mat- och övernattningsställen.

    Matnyttigt för den nyfikne har varit landets högst värderade durianodlingar i närförorten Nonthabury. Före 2011 kunde priset på den taggiga jättefrukten härifrån ligga upp till 20 gånger högre än för annan thailändsk durian. Nu har priset rakat i höjden ytterligare sedan 80–90 procent av Nonthaburys odlingar förstörts av översvämningarna.

    Durianaficionados tvingas under återplanteringsarbetet många år nöja sig med durian från andra trädgårdar. Det är inte så dumt ändå för den som lärt sig att fruktens svavliga övertoner är en krydda. Valet står då vanligtvis mellan tre sorter: Oval, men ojämn, ofta väldigt stor monthongdurian, som är krämig och söt. Helt runda gan (eller kan) yao med mindre taggar är särskilt uppskattad för att den är sötast i smaken. Och chanee för sin lite torrare smak och varmt djupgula fruktkött. För utomhusätning i samtliga fall, kanske man bör tillägga. Svaveldofterna sägs ta tre dagar att vädra ut. Är man nybörjare kan det hända att man känner samma skräck som inför en portion surströmming. Men belöningen är större för dem som törs.

    Vi följer nu floden söderut. Resans två saftigaste scampi äter vi på restauranger norr om palatskvarteren. Båda lustigt nog med tidlösa träinredningar och serveringar på bryggor längs Chao Phrayas stränder. Hong Seng i Nonthabury, vid Pakkred Pier i (nordöstra) skuggan av Rama IV-bron, håller av tradition enbart lunchöppet och tar bara emot kontant betalning.

    Vi hittar hit tack vare en träff med nationalkocken framför andra, Chef McDang, som i thailändsk tv dragit ner byxorna på den arge tv-kocken Gordon Ramsey. Chef McDang, som arbetar med att marknadsföra äkta thai med utgångspunkt från sin egen matstudio, har letat upp och uppmärksammat den bästa thaimaten långt utanför huvudstaden. Och förklarat på vilka grunder genom att skriva en av matlitteraturens milstolpar, The principles of thai cookery, som älskas för sin struktur lika högt av matkonceptualister som den fruktas av matlagare som bara vill ha quick-and-dirty-recept.

    Över Hon Sengs knaprigt friterade grouperfisk med kryddig, sur mangosallad förklarar McDang att friterat och wokat är nymodigheter och att traditionell thaimat har fått sin smakrikedom som magra grytor med tillsats av jäst salt fisk och skaldjur i olika former, från fisksås till inläggningar och en mängd färska smaksättare. Han förklarar också vad det kungliga thailändska köket egentligen är: det kan vara vad som helst, men fisk och kött serveras utan ben och frukt bara skalad. Allting annat är påhittat. M.L. Sirichalerm Svasti – som är Chef McDangs namn – har vuxit upp vid hovtaffeln och vittnar alltså själv. (Ett antal thaikockar som menar att de lagar kunglig mat på andra grundvalar har skäl att rannsaka sitt samvete.) Om man på en restaurang ser en tecknad halvfigur av Chef McDang med en blonderad lock i håret, så har man med största sannolikhet en givande måltid att vänta.

    På Khinlom-Chom-Sa-Phan vid Chao Phrayas östra sida, expressbåtens hållplats N14 söder om Rama VIII -bron, bakas scampin hel i salt som ger så mycket koncentrerad scampismak om skalet att matgästen frestas äta hela härligheten, inklusive ett övermått av salt. Det är bara att kapitulera och beställa kopiösa mängder öl till. Hela restaurangens matutbud, dess solida trämöblemang på bryggan, och dess tankar om fisk och skaldjur andas mycket ambition, och blir ännu trevligare med de många färska smaksättarna, till exempel i mud crab serverad som thaicurry eller soppa med syrlig tamarind.

    Vi som inte kan motstå en mycket enkel restaurang bara den serverar den äventyrliga maten från Isanprovinsen i nordöstra Thailand gör också strandhugg på N10-hållplatsen Wan Lang. Restaurang Sida ligger alldeles vid en liten matmarknad, där man provar bland annat små grillrätter om man inte blir mätt på restaurangens papayasallader eller inte hittar till Sida på södra sidan av marknadsgatan Trok Wang Lang. Somthumsallad man alltså inte bör missa serveras antingen med noy dong, råa gröna musslor, eller med maengda, en kackerlackliknande tumslång vattenskalbagge som ger en tydlig och spännande parfym åt salladen. Utan – vänligen notera – att man äter baggen.

    Få turister tar chansen att hoppa av expressbåten vid Rajini Nua Pier, som är hållplats N7, för att se en matmarknad utan större trängsel och där det är lätt att orientera sig eftersom huvuddelen av kommersen sker längs en gata. I alla fall tycks vi vara ensamma faranger på Pak Klong-marknaden som ligger bredvid blomstermarknaden med samma namn. Vi köper och låter olika bananer tävla med varandra i smakrikedom. Och letar efter bra palmsocker. Några få palmsockersorter har en härlig mystisk blommig arom som gör sockret gott nog att äta som det är. Andra smakar bara … socker. Det enda man behöver se upp med här är bärarna som rullar inköpen till bilen i stora kärror. Kungapalatset ligger behändigt till, bara 500 meter uppför Sanam Chai-gatan.

    Man har skäl att undersöka om expressbåtarna på Chao Phraya är behagligaste vägen till något resmål längs floden, eventuellt kompletterat med kortare promenader eller taxi. Annars är den spårbundna kollektivtrafiken överlägsen. Bästa hållplatsen att byta från flodbåtar är centralpiren – som hade

    Från samma pir går gratisbåtar en kort resa nedströms till nybyggda lite avsides belägna finhotellet Chatrium Riverside, där man kan ta drinken i solnedgången om man vill känna att man sitter mitt i floden, fast på 36:e våningen. Då bör också vegetarianer passa på att äta middag i den angränsande kinesiska restaurangen, speciellt en femrättersmeny på temat bean curd (tofu), där man inte får missa räkfylld ångad tofu och gärna prova kombinationen med den milt smakande svampen med det poetiska svenska namnet molnöron.

    Allätare bör ägna sig åt spädgris i två serveringar. Bor man på hotellet är brunch på 40 olika dim sum en lämplig utmaning, till exempel räkor, fläsk och krabbrom i ett tunt öppet ravioliskal och friterad räka i tofuskinn.

    Bästa sätten att färdas i Bangkok 

    Jag vet aldrig när det blir kö på de centrala motorvägarna eller i affärskvarteren i centrala Bangkok, utom när det lackar mot helg. Uttryck som ”en taxi- eller tuk-tukresa bort” är hopplöst oprecist i de flesta citykvarteren. Som av en händelse går just i de mest utsatta områdena Bangkoks skytrain BTS bokstavligen talat som på räls över bilköerna, och tunnelbanan MR T under dem. Och det finns flera stationer där man kan byta mellan BTS och MR T. När man har ordnat promenerbar förbindelse mellan dessa och flygtåget till Bangkoks stora flygplats, Suvarnabhumi, är turisten helt fri att passa ihop resandet med upplevelserna i staden som hon eller han har lust. Och kan komplettera med taxi som kostar ungefär lika mycket som tuben, bortsett från att man nog gärna avrundar uppåt till närmaste tiotal baht. Många har nog råd att avrunda uppåt till närmaste hundratal.

    Den äldsta snabba vägen mot city är givetvis varken BTS eller MRT, utan järnvägen. Restaurang Seuy, järnvägsrestaurangen på Samsenstationen, ligger bara några meter från perrongen dit man kan ta tredjeklasståg. Jag känner mig som en ny och lyckligare upplaga av ”mannen som såg tågen gå förbi” bara genom att lyssna på järnvägens återkommande skrammel och titta ut över restaurangens vackert isade fisk och skinande, polerade, rostfria utrustning medan vi mumsar på snabbt stekta blad med en lätt doft av vitlök och fisksås.

    Vi har bord på restaurang Lai Rot ett stycke öster om stationen, går norrut till Setsiri Road, sedan 200 meter åt höger till Rama VI Road där vi tar höger igen för att prova en rätt som tycks vara viktigare för thailändaren än jordgubbar är för oss, khao chae. Ris i jasmindoftande vatten med isbitar och rosenblad i serveras utan insmickrande sockertillsatser och med en sidotallrik fylld av matigare, tjusigt friterade smakbitar i form av trådnystan och kokonger med smak bland annat av kyckling.

    Underhållningsnivån på tallrikarna är hög. Ung jordsvamp tillagas med färskt bambuskott i en kokosmjölkscurry, risnudlar med ingefära, syrlig ananas och fiskfrikadeller. Revbensspjällen kommer i en gryta med blodpudding och scampin med beska neemblad och koriander. Matsalen till vänster är mest ombonad. Till höger äter man i ett trädgårdsrum med mycket fönster, mycket vitt och fräscht.

    Järnvägsförbindelsen norrut utgår från den stora Hua Lamphongstationen i city. Alldeles intill, vid tunnelbanestationen med samma namn, samlas man för matkaravaner i Chinatown om man har anmält sig på Bangkok Food Tours webbplats för att man vill vandra och prova mycket varierande mat från små serveringar och gatuförsäljare. Inklusive ankkinder. Man möter sin guide i skymningen och ser hur trottoarerna som under dagen var ett solitt människomyller plötsligt också rymmer försäljare och deras varor. Mellan två gathörn fläktar det av olika mataromer man sällan eller aldrig mött förr. Vår hetaste upplevelse är en soppa på böngroddar och fläsk med knaprig svål helt utan chili. Men bara tanken på mängden vitpeppar i soppan får mig att svettas igen. För shopaholics som fokuserar på mode och kan tänka sig att bo i upp till fyrbäddsrum ligger Lub d Bangkok Siam Square vid Rama I Road intill BTS National Stadium. Lub d är snyggt, väl datoriserat och har en thailändsk designfirma till mamma. Gräsmattan utanför är anpassad till cityhyrorna. Den växer på väggen vid designhärbärgets entré.

    Österut ligger hela raden av varuhus, MBK snett över gatan, huvuddelen på samma sida. Mob F högst upp i Siam Center samlar nya små designnamn. Siam Paragon är till brädden fyllt med de kända dyra världsnamnen med lite doft av Sydostasien genom till exempel Shanghai Tang. Snabbaste vägen till modet på Chatuchakmarknaden (sektion 4 i söder och bortom klocktornet i mitten, helst inte alltför sena helgmorgnar) är BTS med byte efter en station till norrgående tåg och avstigning vid stationen Mo Chit.

    I en snabbt växande och mycket föränderlig stad som Bangkok känns patina och åldrad charm – lite motsägelsefullt – som en frisk fläkt av historia. De som ständigt återkommer till The Atlanta Hotel – för återkommer gör man – får till mycket rimligt pris en sällsynt upplevelse. Det med takt och känsla renoverade hotellet byggdes 1952 och dess (och landets) första officiella pool 1954. Länge kunde man bara kommunicera med hotellet per brev eller fax. Datorer göms fortfarande i skamvrån.

    Trappan till övervåningen svävar över receptionen, men hiss saknas. Funkisnördar vallfärdar hit och de som inte bor över beställer en väl uttolkad thaimaträtt till höger om receptionen.

    Kan man gå på en seriös ölfestival och dela tält med, säg 1 500 personer, så kan man gå på The Fish Market Restaurant med plats för lika många. Inomhus. Här är mat och dryck ambitiösare. Till och med neonbelysningen i taket är mer än bara neonlampor. Vi passerar ett tjog wokkockar och tankar med fisk. Beväpnad med shoppingvagn är det bara att plocka på sig matnyttigt längs den långa fisk-, skaldjurs- och tillbehörsdisken bortom borden. Kommer man tidigt nog på kvällen brukar det finnas smaskiga vongolemusslor kvar. Vi glömmer be om en private food shopper för hjälp med mängder och kombinationer, äter därför så mycket att vi är bakmätta hela följande dag.

    Till höger om matvarorna finns vin- och spritgrottan, där man har skäl att hämta japanskt eller kinesiskt risvin om man beställer tillagning med de umamistinna smaksättarna soya eller fisksås. Det blir inte billigt, men färskhet och smakrikedomen i thailändska och kinesiska tillagningssätt gör detta till en upplevelse på en helt annan nivå än den man möter på till exempel bättre strandrestauranger runt världen. Och därtill ett brett dryckesutbud.

    Thailändskt kulturarv och kinesiskt har omväxlande gifts samman och segregerats under många århundraden, men är fortfarande åtskiljbara till exempel vid matbordet. Kinesiska ätpinnar skiljer ju sig från thailändska sked-ochgaffel uppsättningar och kinesiska maträtter tillagas med ingefära, thailändska utan.

    Downtown Bangkok har ett Chinatown och de thailändska kvarteren Bangrack. Olika kinesiska och thailändska matkulturer erbjuder en mycket rik och underhållande smakpalett för den nyfikne som vill upptäcka vad Bangkoks många serveringar och restauranger kan laga till. En servering på eller vid gatan kan leva gott på att vara kung på endast en rätt, även om det bara är vattgröt på ris med lök och kyckling. Tips om gatumaten finns i boken Bangkoks top 50 street food stalls.

    Betydligt nyare är det växande intresset för indisk matkultur i Bangkok. På restaurang Gaggan serveras en del indiskt, dessutom dekonstruerat och rekonstruerat à la El Bulli. I lilla matsalen till vänster innanför entrén vetter en mjölkglasvägg mot köket. Bara genom att belysningen på den väggen ändras blir den transparent och man kan se riktigt rolig molekylär matlagning som en sexbefriad liveshow.

    Vinmenyn är ett annat tecken i tiden, att man angriper kombinationen kryddaromatisk och het mat tillsammans med vin.

    Indisk mat där syrligt, salt och sött kombineras med chilin och smaksättarna påfallande snyggt, hittar vi på The Rembrandt Hotels finrestaurang, med utsikt över sjön i Benjakitiparken från 26:e våningen. Som en bonus arbetar dryckesansvariga på hotellet aktivt med att leta upp små leverantörer av vin från hela världen för att kunna motverka den närmast majestätiska beskattningen på alkoholhaltiga drycker i landet.

    Ännu roligare i det hänseendet är att man hittar välgjorda thailändska viner från Granmonte, ofta syrah i röd eller rosa tappning, på menyerna här. Speciellt Sakuna Rosé är utmärkt till många indiska och thailändska maträtter. Granmonteviner odlas och produceras på 350 meter över havet 16 mil från Bangkok av familjen Lohitnavy med blott 25-åriga Nikki som oenolog.

    Tuk-tuk är mer för äventyrlig åkning än för transport. Att andas in Bangkok på riktigt i en pimpad trehjulig scooter har blivit poppis bland företag på kickoffhumör. Därför kan man se hela tuktukkonvojer rulla till och från ett av de stora tuk-tukcentren på bakgatan Ban Tod Tong när man är på väg till eller från sin drink på Baiyoke Sky Hotels takbar på 83:e våningen.

    Har man inte anledning att åka i konvoj med kollegorna på firman kanske man ändå kan acceptera att priset vanligtvis är högre än för taxi och att man för säkerhets skull kommer överens om det före varje tuk-tukresa. Det må vara värt 100 baht att få åka på gammaldagsmanér.

    Den som försöker hinna med sitt pressade Bangkokprogram bör knappast godkänna ett lågt pris på någon eller några tiotal baht eftersom det innebär att åka en omväg via chaufförens favoritjuvelerare eller annat som man inte planerat in i programmet.

    Hur är det med juveler? Av råden i guideböckerna att döma kan man inte vaccinera sig mot att bli lurad. Tuk-tukchaufförer har sällan samma kriterier i val av juvelerare som sina passagerare.

    Jag frågar Suriyon Sriorathaikul, som jag känner igen som den ständigt 23-årige omslagspojken på ett gäng modemagasin med hög glansfaktor. Han är i själva verket en drygt 40-årig tvåbarnsfar med ledande ställning i ett betydande men diskret juvelföretag, Beauty Gems, som bland annat har ett 50-tal egna butiker i Japan.

    Suriyon ger en målande bild av den samlade kunskapsmängden hos en miljon thailändare som arbetar med juveler, blicken för den rätta stjärnglimten i en sällsynt safir och en erfarenhet som gör att några fackmän kan väga ädelstenar i handen med en exakthet ner på bråkdelar av en karat. Kombinationen billig men högt utbildad arbetskraft, väldig omsättning och en rik kundkrets över hela världen ger åtminstone några förutsättningar för att man som kund ska kunna hitta något glimrande.

    Adresser vid Khlonger och Chao Praya 

    Boutiquehotell och restaurang på västra flodbanken. Den egna båtförbindelsen är enda fysiska länken med resten av världen, och går vanligtvis till Phra Athit-piren där flodbåtarna har hållplats N13 mittemot.

    Praya Palazzo
    Bangkoks eget Hallwylska palats är smakfullare inrett än Stockholms och uppbyggt av sammanbyggda trähus från regionen. Underskattad restaurangservering.
    www.prayapalazzo.com

    Jim Thompson House
    Unikt läge i egen park med bland annat ambitiös kinesisk och ännu ambitiösare japansk restaurang.
    www.jimthompsonhouse.com

    Nai Lert Park Hotel
    Lunchrestaurang alldeles vid vattnet, i expressbåtlinjernas norra ända, med tidlös trämöblering och lysande thailändska maträtter, bland annat lätt kokt jättescampi. Kontanter endast.
    2 Wireless Road
    +66-2-253 01 23

    Rim Namn (Hong Sen Restaurant)
    Fisk- och skaldjursspecialist med levande råvaror och idel vitmålade trämöbler på en brygga vid floden intill Rama VIII-bron.
    280 Moo 2 Pakkret Chaengwattana Road, expressbåt till Pak Kret Pier
    +66-2-583 76 54

    Khinlom Chomsaphan Restaurant
    Snygg ljus restaurang med mycket underhållande maträtter norr om citykvarteren. Många kommer hit bara för att äta ris serverat i isat och parfymerat vatten med läckra friterade tillbehör, men det finns mycket mer att prova.
    11/6 Samsan Soi 3, Samsan Road
    +66-2-628 83 82
    www.khinlomchomsaphan.com

    Matkaravaner och matguide
    Vandra eller cykla, se, lyssna,dofta och smaka på Bangkok. Men boka först på www.bangkokfoodtours. com. En guide med särskild erfarenhet av thailändsk mat och matserveringar är Patrawadee Poompuang som kan leda matupptäckarturer om man kontaktar henne på ppatrawadee@yahoo.com eller +66-81-939 53 84 med viss framförhållning.

    Chatrium Riverside Hotel
    Snyggt thaidesignat härbärge gjort för datorälskande resenärer med särskild längtan efter cityshopping alldeles intill. Eller som vill ha nära till skytrain.
    28 Charoenkrung Soi 70
    +66-2-307 88 88
    www.chatrium.com

    Lub d Bangkok Siam Square
    Härlig mötesplats i en centralt belägen villa med ambitioner I köket. Indien möter El Bulli.
    925/9 Rama 1 Road
    www.siamsquare.lubd.com

    The Atlanta Hotel
    Bakom hotellets glittrande speglar och stengolv står en vin- och matintresserad ledning som gör upplevelserna av thailändsk och framför allt indisk mat svåra att konkurrera med.
    www.theatlantahotelbangkok.com

    The Rembrandt Hotel
    De små gatuståndens absoluta motsats. Det här är gigantiskt, massor av fisk, skaldjur och grönsaker. Ett mycket brett utbud inklusive en egen vin- och spritavdelning. Det kostar, men är smarrigt.
    19 Sukhumvit Soi 18 Sukhumvit Road, närmaste BTS Asoke och MRT Sukhumvit inom 300 meter
    Lediga rum & priser

    The Fish Market Restaurant
    Vin för het mat, men också med egna meriter som gör att det passar för de allt större biffarna utanför thaimenyerna. Lätt chenin blanc och syrah rosé i det förra fallet, cabbar och maffigare syrah i det senare. Nikki, som gör vinet är Australienskolad thailändska, konsultar ända bort i Portugal.
    89 Sukumvit Soi 24, BTS Phrom Pong
    +66-2-261 20 72
    www.seafood.co.th

    Granmonte Vineyard
    www.granmonte.com

  • El clásico – striden mellan Barcelona och Madrid

    El clásico – striden mellan Barcelona och Madrid

    Vi ställer två spanska giganter mot varandra. Huvudstaden Madrid med sin stökiga charm mot den snygga strandmadonnan Barcelona. Vem vinner när vi frågar spanjorerna själva?

    Foto: Esther Navalón Wamba

    Hotell i Barcelona & Madrid

    Barcelona, Kataloniens hjärta och Europas Medelhavsmetropol, arkitektoniskt fäste och Antonio Gaudís högborg. Madrid, huvudstad, urspanskt säte, knytpunkt och ekonomiskt centrum.

    Medan Barcelona har varit den vackra primadonnan har Madrid stått för det smutsiga, snabba och fula – men ack så trevliga och lite galna. Det var där det hände på 1980-talet, när friheten efter årtionden i diktatur kickade i gång den kreativa rörelsen La Movida inom konst, musik och film.

    1986 röstades Barcelona fram som värdstad för sommar-OS 1992 och en förvandling av den då lite slitna och relativt internationellt okända staden började. Uttrycket ”Barcelona, posa’t guapa” (”Barcelona blir vackert”, fritt översatt) myntades av Barcelona stad, strandremsor konstruerades mitt i city, Vila Olímpica byggdes och slitna Ciutat Vella putsades upp. Plötsligt ville alla till Barcelona – arkitekter, konstnärer, designers. Staden profilerades som en kosmopolit- och designstad och besökarna strömmade in. Sedermera har staden kommit att bli en av Europas mest välbesökta. Lågprisbolagen går i skytteltrafik och fotbollsmatcher, strandliv och sena klubbnätter lockar. Las Ramblas har blivit en symbol för den osmakliga massturismen och vissa säger att Barcelona har drunknat i sin egen skönhet.

    Medan allt detta har hänt har Madrid återigen vaknat till liv. Stadens konstscen är numera en av Europas viktigaste, människor från alla världens hörn hittar hit och det pågår alltmer movimiento i några av stadens centrala barrios. ”Det går inte så bra för huvudstaden i fotboll men i det kulturella kriget vinner Madrid” skrev The Guardian i en artikel i maj 2011 i en jämförelse mellan de två städerna.

    Vi har pratat med tongivande citybor i respektive städer för att höra vad de har att säga om striden mellan Barcelona och Madrid.

    Jose Luiz Diez, moderedaktör GQ, Madrid

    ”Jag är från Pamplona men har bott I Madrid i sju år. Alla medier finns här så det var ett självklart val. Spanien är inget modeland generellt men jag tror att stilmässigt hittar man mer trendiga människor i Barcelona även om de klär sig lite för svart. Många Madridbor vill se ut som i London och det kan kännas plagierat ibland. I Madrid finns den bästa shoppingen i Salamanca. Vad som är häftigt med Madrid är blandningen av nya moderna ställen och gamla autentiska butiker som ägts av samma familj i 100 år. Exempelvis finns det en butik mitt bland kedjorna på Fuencarral som säljer allt du kan tänka dig inom järn. I Barcelona är allt så vackert med det gotiska arvet. Men kanske att de försöker lite för mycket? De bästa butikerna där hittar du kring Passeig de Grácia.”

    Vad Barcelona har som Madrid saknar:

    ”Matmarknaden La Boqueria, allt där är perfekt upplagt och vackert. I Madrid har dessa typer av marknader försvunnit.”

    Joses favoritbutiker i Madrid

    García Madrid
    Modernt spanskt herrmode.
    Conde de Aranda 6
    +34-91-431 46 16
    www.garciamadrid.com

    Do
    Nordiskt möter shabby chic. Konceptbutik med kafé, tidningar, konst och design.
    Fernando VI 13
    +34-91-310 62 17
    www.dodesign.es

    Gallery
    Exklusivt men sportigt. Limited editions från exempelvis Lanvin och Keds.
    Jorge Juan 38
    +34- 91- 576 79 31
    www.gallerymadrid.com

     

    Josep Abril, designer, Barcelona

    ”Folk säger att Barcelona är en designstad men det är svårt att avgöra när man är härifrån. Estetiskt är Barcelona väldigt vacker, men tyvärr har det eviga fejandet hämmat kreativiteten. Exempelvis måste alla uteserveringar enligt lag ha samma slags stolar och bord. Skillnaden mellan Barcelona och Madrid är som ordning mot kaos. I Barcelona är allt perfekt: träden står lika långt ifrån varandra och om någon sprayar graffiti görs det rent direkt efteråt. Det har inte alltid varit så, jag minns när La Pedrera var smutsigt men gratis. Nu är det alltid fullt av japaner och det kostar massor att gå in. Ryanairturismen har förändrat staden fruktansvärt, en kaffe kan kosta 2,40 euro och när jag går till Ramblas eller Calle Ferran vet jag inte var jag befinner mig längre. Stilmässigt har vi katalaner alltid identifierat oss mer med belgare än med italienare. Och vi klär oss inte i lika mycket färger som andra spanjorer, men jag håller inte medom att vi är mer eleganta. Tvärtom har folk frågat mig varför Barcelonabor är så avslappnade och går på teater i keps och sneakers. Jag vet inte varför det är så. Jag tror inte att shoppingen skiljer sig så mycket åt i de två städerna.”

    Vad Madrid har som Barcelona saknar:

    ”Människor är väldigt öppna och det är lätt att göra saker, ett lätt kaos.”

    Joseps shoppingadresser i Barcelona

    Josep Abril Storeroom
    För udda plagg från Joseps kollektioner (enbart herr). I lokalerna bredvid finns ett konstgalleri och en möbelbutik. Öppet på torsdagar mellan 12.00 och 16.00.
    Consell de Cent 159
    +34-93-453 68 92
    www.josepabril.com

    The Outpost
    Måsten för Barcelonas modemän. Skor och kläder från bland annat Balenciaga, Comme de Garçons och Jil Sander.
    Roselló 281
    + 34-93-457 71 37
    www.theoutpostbcn.com

    Miriam Ponsa
    Miriam Ponsa är en av Kataloniens mest hyllade designer. ”Gör fantastiska stickade skapelser för kvinnor.”
    Elisabets 20
    + 34-93-412 33 81
    www.miriamponsa.com

     

    David Farrande Mora, matrecensent, coolhunter och konstnär, Madrid

    ”Ferran Adrià är katalan och var den som drog i gång det spanska gastronomiska undret i slutet av 1990 talet. Nu vill alla kockar vara superstjärnor och dras till Madrid där medierna finns, och därför ligger de bästa restaurangerna här. Tyvärr finns det inte längre så många ställen där du kan äta billig, bra, spansk mat eftersom många små casas de comidas har försvunnit. Jag tror att samma sak har hänt i Barcelona. Tapas är bara för turister. Maten i Madrid och Barcelona skiljer sig inte så mycket från varandra. Katalanska kockar säger att det finns ett typiskt katalanskt cuisine men jag håller inte med. I Madrid har vi mer mat från andra delar av världen, jag älskar att äta på billiga och lite tacky peruanska cevicheställen eller kinesiska restauranger i Madrids kinesiska kvarter Usera. Madrid är en väldigt multikulturell stad, medan Barcelona är mer stängd.”

    Vad Barcelona har som Madrid saknar:

    ”I Barcelona bryr man sig mycket om restaurangens design medan man i Madrid inte kunde bry sig mindre. Ett mellanting skulle vara det bästa.”

    Davids tips för mat och dryck i Madrid

    Poncelet Cheese Bar
    Hundratalet ostar från hela Europa. ”Ett ställe där man faktiskt har ansträngt sig angående inredningen.”
    José Abascak 61
    + 34-91-399 25 50
    www.ponceletcheesebar.es

    Kabuki
    ”Om du har pengar får du inte missa denna japanska fusion.”
    Presidente Carmona 2
    +34-91-417 64 15
    www.restaurantekabuki.com

    Del Diego
    ”För Madrids bästa cocktails.”
    Reina 12
    +34-91-523 31 06

     

    Javier Torres, stjärnkock, Barcelona

    ”Det vi lagar på Dos Cielos är influerat av det som vår farmor lagade hemma när vi var små vilket är katalansk mat med brasilianska inslag. Naturliga och rena smaker, inte så tung som katalansk mat är traditionellt. Jag tycker absolut att man kan prata om ett katalanskt kök liksom man kan prata om ett baskiskt eller andalusiskt. Maten är formad efter hav och berg, och vi har väldigt bra råvaror på grund av detta. Enligt mig har Madrid inget vad gäller kulinariska upplevelser som saknas i Barcelona. Dessutom har de senaste årens ekonomiska kris gjort att man kan äta bra för ganska lite pengar i Barcelona. Jag har rest mycket och tycker att staden har en hög nivå som är svår att hitta på andra ställen. För mig är Barcelona nummer ett. I Madrid skulle jag sakna havet.”

    Vad Madrid har som Barcelona saknar:

    ”Folk går ut och äter mer. Staden har mer liv, är flexibel och multikulturell.”

    Javiers mattips i Barcelona

    Dos Cielos
    Katalanskt med brasilianska influenser 24 våningar upp med vy över stranden.
    Pere IV
    +34-93-367 20 70
    www.doscielos.com

    El Xiringuito Escribà
    Restaurang och strandbar på Playa Mar Bella. ”Väldigt bra stämning, serverar bra arroz, risrätter, typ paella.”
    Ronda Litoral 42
    +34-93-221 07 29
    www.escriba.es

    Tapas 24
    Tapas är inte bara för turister. Carles Abellan lärdes upp av Ferran Adrià innan han bestämde sig för att öppna eget.
    Diputació 269
    +34-93-488 09 77
    www.tapas24.net

    José Robles, gallerist, Madrid

    ”Madrid är definitivt Spaniens huvudstad för konst. Vi ligger lite efter andra europeiska städer på grund av diktaturen, då kultur inte existerade, men sedan La Movida på 1980-talet har det utvecklats massor. Den ekonomiska kris som vi lever i just nu har haft positiv inverkan på så sätt att spanska konstnärer måste ta sig utomlands. De jag arbetar med måste ha ambitionen att göra internationell karriär annars är de inte intressanta för mig. I Madrid samarbetar vi gallerister med varandra och det är mina kollegor i Barcelona avundsjuka på, där är det mer konkurrens. Barcelona har sitt namn och varumärke men konstscenen är lokal och det finns ingen jämförelse. Jag älskar Barcelona och har aldrig känt mig exkluderad för att jag är från Madrid, tvärtom välkomnad. Rivaliteten är påhittad av politiker. Men jag har aldrig velat bo där, Madrid är en kosmopolit och Barcelona en lantis.”

    Vad Barcelona har som Madrid saknar:

    ”Barcelona har stil! De är mer trendiga där och jag älskar hur de inreder restauranger.”

    Josés konsttips i Madrid

    Museo Nacional del Prado
    ”Självklart får man inte missa de stora jättarna, som Prado och Reina Sofia.”
    Calle Ruiz de Alarcón 23
    www.museodelprado.es

    Galeria José Robles
    ”Mitt galleri ligger väldigt bra till och här har du utgångspunkt till cirka 30 andra som är värda att besöka.”
    Belen 2
    +34-91-550 05 48
    www.galeriajoserobles.com

    Casa Encendida
    ”Ungt och progressivt konst- och kulturcentrum.”
    Ronda Valencia 2
    +34-90-243 03 22
    www.lacasaencendida.es

    Centro de Arte dos de Mayo
    ”Nyöppnad och viktig institution för ung och modern konst. Ligger en tio minuters tågresa bort och är ett måste för den konstintresserade.”
    Avenida de la Constitución 25
    +34-91-276 02 13
    www.ca2m.org

    Alejandra Raschkes, gallerist på nyöppnade Mitte Barcelona

    ”Barcelona är närmare Europa och har alltid haft mer influenser därifrån”

    ”Flera viktiga gallerier har stängt i Barcelona de senaste åren, i och med krisen har den statliga finansieringen av kultursektorn blivit mindre. Det finns inte så många gallerier som Mitte Barcelona. MACBA och CCCB är destora institutionerna och sedan finns det små gallerier. Mitt koncept är mer öppet och lättare för människor att ta till sig. Barcelona andas design – allt från busshållplatser och bänkar till bensinmackarär designade. Det är svårt att jämföra Barcelona och Madrid eftersom Madrid är en huvudstad. Men vad gäller konst är Madrid mer formell och seriös medan saker och ting är friare i Barcelona. Barcelona har alltid lockat till sig människor från kultursektorn. Till Madrid tror jag att

    man flyttar av andra orsaker, den staden är mer business.”

    Vad Madrid har som Barcelona saknar:

    ”Kanske är la noche madrileña mer cool, att den rör sig snabbare.”

    Alejandras galleritips i Barcelona

    Mitte Barcelona
    Galleri och kafé. ”Många kommer hit för att dricka kaffe och när de har gjort det kan de i lugn och ro ta in konst. Vår profil är ung modern konst och en del fotografi.”
    Bailén 86
    +34-93-265 28 61
    www.mitte-barcelona.com

    Mutt
    Stort galleri och bokaffär i hippa Born.
    Comerç 15
    +34-93-192 44 38
    www.mutt.es

    N2
    Konstnärer på toppen av sin karriär.
    Enrique Granados 61
    +34-93-452 05 92
    www.n2galeria.com

     

    Pilar Velloso, grafisk designer på El Pais helgbilaga, Madrid

    ”Jag är ursprungligen från Rio de Janeiro men har bott i Barcelona i sju år. Sedan ett halvår tillbaka bor jag i Madrid och är förälskad. I Madrid går jag till barer ensam, det är inga problem och jag träffar nya människor hela tiden. I Madrid blir man automatiskt madrileño när man flyttar hit medan man i Barcelona lätt hamnar utanför den katalanska gemenskapen. Madrid är verkligen en levande stad, söndagar är exempelvis en fantastisk dag i Madrid men i Barcelona pågår ingenting. Samma sak känner jag kring nattlivet, jag minns Barcelonanätter spenderade i taxi åkandes mellan klubbar för att hitta människor. Jag tycker att den staden har förlorat sin själ lite, de senaste åren jag bodde där skulle alla öppna en designbar och många av de mer genuina ställena försvann. Men jag älskar att staden är så uppblandad – turister, Barcelonabor och immigranter rör sig i samma områden. Det gäller även i Madrid, båda städerna är lätta att vistas i som besökare.”

    Vad Barcelona har som Madrid saknar:

    ”Ingenting vad gäller utelivet, Barcelona är mer en stad som lever på dagarna och stranden är givetvis fantastisk

    Pilars favoritställen i Madrid

    El Cisne Azul
    ”Ser ut som vilken gammal Madridbar som helst men här äter du Spaniens bästa svamp.”
    Gravina 19
    +34-91-521 37 99

    Casa Las Torrijas
    ”Ett urcharmigt ställe som bara serverar torrijas. Bakom bardisken står en gubbe som säkert har arbetat här hela sitt liv.” Torrijas är ungefär som fattiga riddare.
    Paz 4
    +34-91-532 14 73

    El Rastro
    Lopp- och antikvitetsmarknad. ”Jag går dit nästan varje söndag, ibland med bara 5 euro på fickan, men likväl kommer jag hem med massor av saker.
    Metro Latina

     

    Silvia Prada, dj och klubbarrangör, Barcelona

    ”Nattlivet i Barcelona var bättre på 1990-talet när det fanns mer frihet men det är fortfarande bra och det finns tusentals valmöjligheter. Människor i Barcelona gillar att gå ut. För mig är jämförelsen mellan Madrid och Barcelona som att jämföra Los Angeles med New York. Den ena är tacky, den andra är cool. Barcelona är mycket coolare och har bättre dj:er än Madrid som är en stad av populärmusik. Visst, det är lättare att träffa människor i Madrid men de är inte riktiga vänner även om det kan verka så under den utenatt man spenderar tillsammans.”

    Vad Madrid har som Barcelona saknar:

    ”Stora bra museer.”

    Silvias utelivstips i Barcelona

    Cabaret Berlin
    Ett nytt slags klubbkoncept med kabaréshower, humor, musik, mode och konst. ”Barcelonas bästa nattklubb just nu. På lördagar har jag min klubb Whostheboss här.”
    Bailen 22
    www.carlitosgroup.com

    Betty Ford
    ”Liten men superbra cocktailbar i Raval.”
    Joaquín Costa, 56
    +34-93-304 13 68

    Razzmatazz
    Liveakter och klubb.
    Pamplona 88
    +34-93-320 82 00
    www.salarazzmatazz.com

    Apolo
    Nou de la Rambla
    +34-93-441 90 07
    www.sala-apolo.com

     

    Rosa Veloso, konstnär och fotograf, Madrid

    ”I Madrid bor folk från hela Spanien, och allt fler från andra delar av Europa och världen, men så fort vi flyttar hit blir vi alla madrileños. Det kan vara en hård stad som vilken storstad som helst men människor är väldigt öppna. Du sitter på en uteservering, börjar prata med någon och vips går ni ut och äter middag tillsammans. Barcelona upplever jag som stängd, pretentiös och provinsiell. Det finns en småstadskänsla där människor bryr sig för mycket om vad grannen tycker. I Madrid ser vi ut lite som vi vill, vi är inte lika snygga men flirtar ändå. Dessutom händer det mycket mer i Madrid, det finns större movimiento och kreativitet. Det är en lätt stad att vara och leva i. Dessutom kan du gå ut alla dagar i veckan.”

    Vad Barcelona har som Madrid saknar:

    ”Givetvis havet och den rena luft som det tillför. Man kan inte cykla lika lätt i Madrid.”

    Rosas bästa Madridhak

    Annapurna
    ”Den här indiern ligger precis nedanför mitt hus och är fantastisk, det är Madrids första indiska restaurang.”
    Zurbano 5
    +34-91-319 87 16
    www.annapurnarestaurante.com

    Olivia te cuida
    ”Som att äta i någons vardagsrum.”
    Santa Teresa 8
    +34-91-702 00 66
    www.oliviatecuida.com

    Stop Madrid
    ”En väldigt typisk Madridbar där stans innemänniskor samlas för friterade tapas och cañas.
    Hortaleza 11
    +34-91-521 88 87
    www.stopmadrid.es

    Lyona, filmskapare, Barcelona

    ”Jag är ursprungligen från en by utanför Barcelona men ser mig varken som särskilt katalansk eller som españolita, mer som en världsmedborgare. Jag bor i Grácia och stortrivs, det är som en liten by och väldigt lugnt. Det fanns en fas av mitt liv när jag funderade på att flytta till Madrid för jag gillar staden mycket, och filmbranschen finns där, men i slutändan har jag alltid velat stanna i Barcelona. Det är lätt att träffa människor i Madrid men det blir gärna ytligt, i Barcelona tar det längre tid men de vänner du får är på riktigt. Madrid är för stressigt, stort och smutsigt. Jag är alltid torr i näsan där. Och de kan inte göra bra pa amb tomàquet (typiska katalanska tapas, bröd med tomat och olivolja). Det saknar jag alltid när jag är där.”

    Vad Madrid har som Barcelona saknar:

    ”Madridnatten är speciell och det känns om om allting är möjligt, att man kan hamna var som helst med vem som helst.”

    Lyonas favoritställe i Barcelona

    Plaza San Pedro de las Puellas

  • Bäst i världen Markus Aujalay

    Bäst i världen Markus Aujalay

    Kocken Markus Aujalay föddes 1971 i Uppsala. Han bor med fru och tre barn i Stockholm. 2004 belönades han med utmärkelsen Årets kock, och i dag driver han både restaurang Winterviken i Stockholm och Fjällpuben i Åre. Han är aktuell som en i juryn i TV4:s  Här bjuder han på sina favoritställen i världen.

    … storstad

    New York – den storstaden har allt!

    Hotell i New York

    … strand

    Stranden på Gili Trawangan mellan Bali och Lombok i Indonesien. Den är smal och man har nära till fantastiskt klart vatten med den bästa snorklingen någonsin bara två meter från strandkanten.

    … ö 

    Manhattan.

    … kafé

    Le Pain Quotidien – bageri- och kafékedjan. Någon borde verkligen öppna en i Stockholm.

    … hotell

    Taj Mahal Palace i Mumbai – svulstig lyx när den är som allra bäst.

    Taj Mahal Palace

    … restaurang

    Går ju inte att svara på! Det finns så många. Men jag återkommer alltid till favoriten L’Atelier de Joël Robuchon i Paris. Enkelt och gott!

    … nattklubb

    Jag gillar inte nattklubbar …

    … bar

    Utomhusbaren på Asia de Cuba i Los Angeles – precis som på film. 

    … park

    Hyde Park i London, helt klart för stämningens skull.

    … butik

    Matvarukedjan Whole Foods. Varför finns inte den heller i Stockholm?

    … flygbolag

    Jag väljer British Airways för att de är stabila med hög och jämn kvalitet.

    … pryl på resan

    Resorb, vätskeersättaren som återställer salt- och vätskebalansen.

  • Medan historien skrivs i Egypten

    Medan historien skrivs i Egypten

    Egypten skriver ett nytt kapitel i sin långa historia. RES ständigt nyfikne reporter Zac O’Yeah färdas tvärs genom landet i jakten på dess nya berättelser.

    Livet går vidare i Alexandria. Receptionisten har strupcancer och måste pressa fingertoppen mot en ventil i bröstkorgen för att säga ”Välkommen till …” men så slinter fingret och det hörs ett ljud liksom från en trasig pruttkudde i stället för ”… Alexandria”.

    Typiskt för budgethotell här i staden har mitt rum så kallad ”sned havsutsikt”, vilket innebär att jag skymtar Medelhavet om jag sträcker mig från balkongen tills jag nästan slår pannan i bakväggen på det väldigt lyxiga 1920-talshotellet Cecil, där W Somerset Maugham, en av mina litterära favoriter, bodde.

    I skallen kokar diverse förutfattade meningar om den anrika staden. Monty Python-medlemmen Michael Palin sa att det var en finnigare version av Cannes. E M Forster som skrev den klassiska resehandboken Alexandria: A history and a guide, upplyser redan i förordet att ”Alexandrias ’sevärdheter’ är i sig själva ointressanta, men blir fascinerande om man närmar sig dem från det förflutna”. Faktum är att de bästa omdömena präntades ner under antiken, när Strabon skildrade en magnifik miljonstad vars prakt var jämförbar med Roms.

    Varje skribent motiveras av sin tid. Strabon var i Romarrikets sold och flyttade hit ett par år efter Kleopatras självmord, när Egypten var färskerövrat. Han beskrev därför också hur sunkigt det avsatta ptolemeiska kungahuset varit och beklagade sig över att de heliga ibisfåglarna rände runt och skräpade på Alexandrias gator.

    Även den brittiska vitterheten, personifierad av E M Forster och Lawrence Durrell, hade sin agenda – Suezkanalen var ett viktigt strategiskt intresse, och i kolonialisternas ögon var Egypten så förfallet att landet praktiskt taget tiggde om att ockuperas. Under första världskriget skrev Forster att ”jag konstruerar en enorm spökstad utifrån arkeologiska och andra skrifter”. För honom var Alexandria en stad av fantasier, historiska drömmar, extas.

    Durrell var brittisk pressattaché under andra världskriget och skildrade stadens hedonistiska sidor. Hans fyra romaner som utgör Alexandriakvartetten verkar inte vara särskilt populära, ingen bokhandel tycks sälja dem. ”En fruktbar öken av mänskliga känslor, beströdd med sina landsflyktigas vitnande ben”, skrev han. Då, när han bodde här, var detta hemvist åt hundratusentalet sydeuropéer. Än i dag ser man butiksskyltar på franska. Edith Piaf kom 1949 för att underhålla sina utvandrade landsmän, och hängde på art deco-baren Elite, där hennes skimmer tycks sitta i väggarna.

    Revolutionen 1952 förändrade allt. Suezkanalen nationaliserades vilket ledde till Suezkrisen och en sammandrabbning mellan Storbritannien, Frankrike, Israel och Egypten, som i sin tur resulterade i att nästan alla utlänningar tvingades lämna landet, och det kosmopolitiska Alexandria omvandlades till något som främst existerar i minnet.

    Det hjälper förstås inte att det alexandrinska biblioteket är borta sedan länge, uppbrunnet i bokbål efter bokbål. Det var en sorts antik offlineversion av Google Books och alla som landsteg tvingades lämna ifrån sig sin reselitteratur för handkopiering. Oftast fick de inte igen originalen. Det moderna ersättningsbiblioteket är lyxigt med ett sevärt museum undangömt i källaren. Fast man undrar hur framtiden ser ut – egentligen. Skrytbygget förefaller resursfattigt om man ser till dess bokbestånd som knappast kan mäta sig med originalversionen, fast torget utanför verkar vara en populär samlingsplats för massmöten. När jag passerar förbi är det koptiska kristna som visar sin ilska (dock i en ytterst fredlig protest) över attentat som riktats mot kyrkor i landet.

    Den antika fyren var på sin tid världens högsta byggnad och listades som ett av sju klassiska underverk. Den långa piren som förband fyren med fastlandet slammade över och växte till en halvö, där Al-Anfoushykvarteren har de bästa fiskrestaurangerna och bästa solnedgången i staden.

    De välpådunkade spårvagnarna hör till Afrikas äldsta, hästdroskor är fortfarande ett normalt inslag i gatubilden, art deco är senaste modet, folk röker som borstbindare, och på den koloniala järnvägsstationen har alla klockor stannat vid olika klockslag som för att markera att här tog tiden slut. Alexandria är den ultimata staden för nostalgiker.

    Till och med luften är säregen – kanske på grund av havet. Allt blir självlysande, i extra klara kulörer, dubbelt så skarpt utan att man tweakar kamerainställningarna. Och överallt upprepas samma ord som jag hörde första stunden som jag klev in på hotellet: ”Välkommen.”

    Folk slänger det ur sig på gatan. I förbifarten när man passerar ett kafé tittar någon gubbe upp och säger ”Välkommen”. Ett rätt skönt ljud om man är främling i en stad.

    Kaos i Kairo

    Kairo ligger två timmar söderut med tåget, men är en helt annan värld – en miljonstad där det är extra livat nu när invånarna precis har gått i spetsen för en framgångsrik revolution. Varje dag demonstreras det på Tahrirtorget, nerför gatan från mitt hotell. Gatuförsäljarna erbjuder 25 januari-souvenirer: klistermärken föreställande Hosni Mubarak med snara om halsen och kaffemuggar med ”Tahrir Square, I was there”-tryck.

    Många kulturevenemang som listas i Daily News har med januarirevolutionen att göra: fotoutställningar, installationskonst och baletter. Jag får höra att den första lördagen varje månad samlas kulturarbetarna framför kulturministeriet och arrangerar en inofficiell gratisfestival som varar halva natten, och beger mig dit. Det är ett uppsluppet och populärt evenemang, som skulle ha varit otänkbart för ett år sedan. Samma natt när jag strövar tillbaka till hotellet från ölhallen El-Horryia (vars namn betyder ”frihet” och där gästerna verkar helt lycksaliga) känns det som om luften kokar av upphetsning och killar dansar på biltaken mitt i trafiken medan bilisterna tutar i takt. Det är en berusande tid.

    Och Kairo är händelsernas centrum. Som turist gör man bäst i att vara ständigt vaksam – för genom den internationella nyhetsrapporteringen ges en bild av hur fredliga demonstrationer plötsligt övergår i upplopp, och man kan lätt få för sig att den egyptiska revolutionen då och då urartar i ett inbördeskrig. Fast det är helt uppenbart att egyptierna själva har tröttnat på oroligheterna, alla jag möter är hyggliga och hövliga, och det enda halvtaskiga reseminne jag bär med mig från Kairo är av pyramiderna.

    För ute i Giza överanstränger sig turistindustrin för att krama turister på vartenda öre. Min taxi attackeras av svettiga guider vid en rödljuskorsning flera kilometer innan vi nått fram. Medan kameluthyrarna jagar mig med sina djurflockar och jag desperat joggar mot pyramiderna, tänker jag att det måste vara så här helvetet ser ut för skribenter som inte klimatkompenserar för sina resor.

    Som för att understryka det hopplösa stänger entrén en minut innan jag hinner fram till luckan. Resehandböckernas påståenden om att det är öppet till 17.00 eller 18.00 betyder inte att biljettförsäljningen pågår så sent. Lyckligtvis är pyramidpersonalen
    inte helt omutlig.

    Från ingenstans dyker turistguiden Abdul upp, som lovar att guida mig till fots för en hundring – vilket låter som ett rimligt pris, tills jag inser att det inte
    inkluderar mutor till alla walkietalkieutrustade vakter, som dock nöjer sig med en varsin tjuga.

    Fast när jag står mellan pyramiderna, tvättäkta underverk, kan jag inte rå för att jag blir lite imponerad. Dessutom är jag helt ensam bortsett från Abdul och en japansk turistgrupp som hyrt kameler och också mutat sig på området. Det är den där eftermiddagstimmen då pyramiderna ser ut som gigantiska guldtackor. Abdul frågar:

    – Nöjd nu?

    Jag är torr i halsen men väser:

    – Mycket nöjd.

    Lyxgravar i Luxor

    Luxors flygplats, typ midnatt, och inte en skymt av den utlovade hotelltaxin. Inga turister, inget nattöppet växlingskontor, ingen organiserad verksamhet av det slag man förväntar sig på en av världens främsta turistdestinationer, bara kompakt egyptiskt mörker. Vad hade jag inbillat mig? Ett pinfärskrevolutionerat Egypten har viktigare saker för sig.

    Det är bara Hany, den glade taxichaffisen, som vill bli min bästis och ta mig till något hotell som pröjsar kommission. Till slut ber jag Hany slappna av medan jag ringer och frågar vad som hänt med min taxi, och en sömnig tant svarar bluddrigt:

    – Jag glömde. Ta vilken taxi som helst. Betala inte mer än 100.

    Vilken som helst? Kruxet är att Hany är den enda taxichauffören som har nattjour i Luxor och han har därmed fri lejd att skörta upp mig så mycket han vill. Det hjälper ju inte att jag knappt vet var jag befinner mig i förhållande till faraonernas gravar.

    Taxin bränner i väg och det visar sig när vi korsat bron över Nilen att Hany inte har den blekaste aning om västbankens geografi – på västbanken ligger bara ett par enstaka härbärgen, väl utspridda, för de flesta turister bor i hotellklungan på östbanken. Vi irrar runt, väcker beduiner och gör intensiv midnattssightseeing. Efter att Hany försökt dumpa mig i diverse vaga oaser, hittar vi Sheikh Aly’s House.

    Pensionatet är en diskret byggnad med lerväggar. En enögd farbror i turban och kaftan låser upp. Jag skriver ner Hanys mobilnummer om jag skulle behöva en taxi för att komma härifrån igen.

    Jag hade läst att shejkens hus är ett1920-talspensionat där arkeologerna inhystes medan de påtade, och att det har bevarat sin rustika charm. ”Charm” är ett mångtydigt ord tänker jag när jag hör möblerna knastra på grund av att termiter tuggar i sig dem, ett stolsben i sänder. Man vaggas till sömns av gnagandet.

    På morgonen pratar jag med tanten i receptionen. Inget att oroa sig över menar hon: termiterna äter inte hotellgästernas bagage, för hon ser till att de har tillräckligt mycket möbler att tugga på. Tanten är en guldgruva av lokal information – familjen som äger pensionatet sägs ha varit Egyptens ledande gravplundrarklan och det ligger ytterst lägligt vid vägskälet med Drottningarnas dal till vänster och Konungarnas till höger. När Aly, nuvarande ägarens far, anklagades för att ha rånat mumier sadlade han om till pensionatsföreståndare. Arkeologer var glada åt hans expertis, eftersom han visste vilka gravar som förblivit oplundrade. Huset blev med tiden också populärt bland konstnärer som kom för att inspireras av de tidlösa monumenten.

    Inom promenadavstånd ligger Howard Carters hem – egyptologen som upptäckte Tutankhamuns grav 1922 och vars kollegor föll offer för mumiens förbannelse. I dag är Carters terrass perfekt för en kopp te eller en öl på vägen till eller från Konungarnas dal, då vätskebalansen behöver återställas.

    Fast Konungarnas dal är något överskattad. Av drygt 60 gravar tillåts man bara se en handfull. Betydligt intressantare är personalgravarna, nära Drottningarnas dal, de är mindre, men har illustrationer av vardagslivet. En måste ha varit utrikesminister för på bilderna tar han emot delegationer från olika länder, någon annan var faraos kökschef för gravväggarna är rena rama kokboken med färgglada avbildningar av hur man grillar ankor, bakar bröd och trampar vin.

    En annan dag promenerar jag ner till Nilen och tar färjan över till Luxor. Där upptäcker jag att jag inte är den enda turisten: genom Karnaktemplet marscherar en busslast tyska charterturister. Från templet sträckte sig förr en tre kilometer lång ceremoniell allé kantad av sfinxer, på sina ställen är de fortfarande på plats och glor gåtfullt på mig.

    Luxor är cirka 99 procent lugnare än Kairo och bortsett från enstaka graffiti här och var märker man knappt av revolutionen. Annat än kanske på att butiksföreståndarna prutar ner priser åt en så innan jag vet ordet av är presentshoppingen avklarad och resväskan fylld med alabasterskarabéer. Folk är glada åt att äntligen se lite turister igen.

    Nästa dag klämmer jag Hatschepsuts pampiga dödstempel, tillägnat den första kvinnliga faraon. Där täcks mellanvåningens ena vägg av världens första illustrerade resereportage (att se den i verkligheten är min egentliga orsak för att resa till Egypten). Väggmålningen beskriver hennes shoppingtur år 1493 före Kristus till Punt, som låg över havet öster om Egypten och varifrån drottningen skaffade rökelse, smink, kryddor och exotiska babianer. Hieroglyferna förtäljer äventyret i detalj – till exempel hur puntarna bjuder resenärerna på öl frukt och bröd.

    Bilderna visar oss hamnen på Röda havets kust där flottan utrustas med 150 roddare (resandets klimatpåverkan var inte så illa på den tiden). Det finns också vågskålar som utgör en sorts faktarutor om bytesbalansen – världens första valutaväxlingstabell?

    Rally till Röda havet

    Från Nilen färdades man först genom öknen – den kortaste vägen gick till Al-Quseir, fem nätter med åsnekaravan. Själva namnet på den uråldriga hamnen betyder just ”kortaste vägen”. Samma väg var i bruk under romartiden då det byggdes vakttorn som reläade information mellan kusten och floden – en sorts lågteknologisk version av e-post.

    Rutten är frestande, men det är ett litet problem. Vägen är förbjuden. Av säkerhetsskäl vill polisen att utländska turister reser via en nordligare rutt mot badorten Hurghada. Men taxichaffisen Hany har en plan. Inte för inte anser han sig vara Egyptens svar på Vin Diesel.

    Han lånar en privatbil så att vi kan bluffa oss förbi poliskontrollerna – de stoppar mest taxibilar, nämligen. Vi klarar oss genom vägspärrarna i Qift där några polismän halvsover i hettan och Hany trampar gasen i botten. Hastighetsmätaren skjuter upp till 200 kilometer i timmen och vi korsar hela öknen på 50 minuter. Fotona jag knäpper av romerska vakttorn blir ett impressionistiskt kludd.

    Lyckligtvis är det tunt med trafik. Al-Laqeita, den enda staden på kartan, är en klunga hus utan folk. När Hany saktar ner till 140 kilometer i timmen i en av vägens få kurvor, fartdårens version av krypkörning, säger han i förbigående:

    – Sorry, jag borde ha frågat tidigare: du är väl inte rädd?

    Jag klamrar mig fast vid dörrhandtaget. Liksom många ynglingar från beduinklaner har Hany bokstavligen sadlat om, medan pappa och farfar var kamelförare föredrar han ett snabbare tempo.

    – Oroa dig inte. Enda problemet är om snuten tar oss. Man får inte köra snabbare än 60, skrattar han när vi passerar en skylt som varnar för trafikkameror.

    – Har du förresten sett senaste Vin Diesel-filmen? Vet du om man kan köpa den där bilen han kör?

    Turen tar slut precis innan vi når kusten. Just när Hany drar en Mubarakvits om valfusk fastnar vi i en massiv poliskontroll. De släpar in Hany på stationen och jag får stå i öknen och vänta medan bilen plockas isär på jakt efter kontraband. Lyckligtvis kan poliserna ingen engelska, men däremot skriker och gormar alla på Hany. Efter en timmes trakasserier löser sig situationen lika snabbt som den uppstod: en femtiolapp i mutor är allt som krävs. Efteråt säger Hany cyniskt att revolutionen inte har förbättrat något.

    I Al-Quseirs hamnbassäng ligger båtarna kapsejsade i leran. Strandpromenaden kantas av öde kaféer. På nästa gata ligger slumrande souvenirbutiker kring stadens enda officiella sevärdhet, ett 1500-talscitadell med ett fint museum.

    De första handelsflottorna seglade härifrån cirka 2200 före Kristus, men det var under romartiden som hamnen nådde sin storhet med 120 skepp per år som exporterade grekiska viner och importerade indisk peppar (en romersk favoritkrydda) i sådana mängder att krönikören Plinius klagade på hur guld slösades på illasmakande kryddor. Under en lång tid var det också en viktig hamn för pilgrimsfärder till Mecka, men efter att Suezkanalen öppnades 1869 blev Al-Quseir umbärligt.

    På plagen norrut står tre badhotell glest utplacerade. Flamenco erbjuder rum med havsutsikt, inklusive överdådiga buffémåltider, för 400 kronor. En timme senare guppar jag på det kristallklara vattnet över korallrevet och tittar på fiskar i fantastiska färgskalor.

    Min egyptiska upptäcktsfärd når sitt slut på eftermiddagen, för då promenerar jag bort till Wadi Quseir al-Qadim, som en gång var en hamn i Romarrikets ytterkanter – men som gått rakt motsatt öde till mötes jämfört med Alexandria. Medan somliga städer lever för evigt, försvinner andra nästan utan ett spår. Nu är lagunen en uttorkad dal och det enda som påminner en om att man är vid havet är hur saltskorpan krasar under fötterna likt skare. Arkeologerna blev extatiska när de hittade en 2 000- årig soptipp här. På sluttningarna ligger drivor med krossade amforor. Om 120 skepp lastades med viner av exportkvalitet varje år, får man räkna med lite spill.

    Den som är riktigt observant kan fortfarande skymta kajkanter, grunden till en villa som måste ha varit hamnmästarens residens, en ruin med en kvarn och en eldstad kan ha varit bageriet – som försörjde garnisonen bemannad av ett 50-tal romerska legionärer – och så fanns det en taverna där man tullade på exportvinerna.

    Det finns inga skyltar, inget museum … men, tänker jag när solen börjar gå ner över öknen, är det där en aftonbris från havet eller historiens vingslag som flappar över Egypten?

     

  • Köttfritt på måndag

    Köttfritt på måndag

    Under 2006 lyfte FN i en rapport fram de konsekvenser vårt köttätande har på vår omvärld. Sedan 2009 har den förre Beatlesmedlemmen Paul McCartney, hans fru för stunden och dottern tillika designern Stella varit frontfigurer för organisationen Meat Free Monday, som precis som namnet antyder, ber oss ge upp intag av köttprodukter en dag i veckan.

    2012 är året då begreppet gör sitt inträde i reseindustrin med tre modiga företrädare.

    Köttfritt flyg

    Kyckling eller nötkött? På Malmö Aviations flygplan är frågan bannlyst på veckans första dag. Flygbolaget räknar med att minska sina koldioxidutsläpp med cirka 35 ton per år.

    malmoaviation.se

    Köttfria hotell

    Som första hotell i världen plockar Nordic Light Hotel i Stockholm på måndagarna bort köttet från frukostbuffén, tallrikarna i restaurangen och mellan bröden på rumsserviceburgaren.

    Nordic Light Hotel 

    Köttfria restauranger

    Den Londonbaserade onlineguiden Design Restaurants ledsagar till stadens bästa bord. Under måndagar lyfter man nu fram de köttfria restaurangalternativen till sina medlemmar.

    designrestaurants.com

     

  • Världen som marknadsplats

    Världen som marknadsplats

    Att bryta bröd med lokalbefolkningen är ett ypperligt sätt att lära känna lokala traditioner, seder och smaker. För att tillfredsställa din inre foodie har RES sökt upp fem sprillans nya matmarknader som med all säkerhet får snålvattnet att rinna till.

    Var?
    Green Matmarknad, Malmö

    Vad?
    Den före detta Ikeamannen Daniel Waidzunas tröttnade på att springa runt halva stan för att handla ekologiska livsmedel, och startade den 2 600 kvadratmeter stora saluhallen i Västra Hamnen. Med på ekotåget är kocken Paul Svensson, som motverkar svinn genom att förädla grödor som närmar sig bäst före datum i den intilliggande restaurangen.

    Varför?
    Tryter middagsinspirationen så är Pauls matkassar fulla av godsaker klara att snabbt svängas ihop i det egna köket på en halvtimme. Lagar du från grunden så är Herbarias ekologiska kryddmixer en perfekt sista touche.

    greenmatmarknad.se

    Var?
    Mercado de San Antón, Madrid

    Vad?
    Många ser Chueca som mer än en stadsdel – Chueca är ett sätt att leva som genomsyras av tolerans och mångfald. Dagtid myllrar kvarteren av hippa människor som besöker de olika krogarna och butikerna. Den nyöppnade saluhallen San Antón fungerar som lite av ett nav och energipåfyllningsställe innan shoppingturen fortsätter.

    Varför?
    Tapaskulturen undgår ingen som reser till Spanien, och på tredje våningen samlas folket för en öl, en munsbit och lite skvaller. Prova gärna barhänget vid Delítaca.

    mercadosananton.com

    Var?
    The Old Biscuit Mill, Kapstaden

    Vad?
    Kapstaden har länge varit utan någon riktigt bra matmarknad, men den sydafrikanska huvudstaden har under kort tid gått från noll till 180 på området. Främst av alla de nya matmarknaderna är The Old Biscuit Mill, inhyst i en gammal kvarn.

    Varför?
    Varje lördag mellan 9.00 och 14.00 intar de lokala odlarna platsen med stånd fyllda till brädden av bröd, ostar, charkuterivaror och viner. Missa inte det lilla kafferosteriet Espresso Lab.

    theoldbiscuitmill.co.za

    Var?
    Torvehallerne, Köpenhamn

    Vad?
    Doften av färsk fisk, frukt, blommor och bröd möter shoppingsugna vid den nyöppnade saluhallen precis intill tågstationen Nørreport i Köpenhamn. Torvehallerna kallas för stadens första ”riktiga” saluhall med temat enkelt, nära och fräscht, och håller öppet alla dagar med undantag av måndag.

    Varför?
    Bland de 80 butikerna återfinns Cofoco Supermarché, lillasyster till den populära restaurangen Cofoco, som säljer sina rätter att ta med.

    torvehallernekbh.dk

    Var?
    Tsvetnoy Central Market, Moskva

    Vad?
    I Moskva blev inhandlandet av ingredienserna till en pelmeni just riktigt glamoröst i och med öppnandet av den lyxiga gourmetsaluhallen Tsvetnoy. Det rika utbudet av råvaror och designen av Lifschutz Davidson Sandiland placerar saluhallen på listan över världens bästa.

    Varför?
    Handla hem ryska råvaror som honung från Altai, kyckling från Krasnodar och de ryska syltade grönsakerna.

    tsvetnoy.com

  • Heta New York – både innanför och bortanför Manhattan

    Heta New York – både innanför och bortanför Manhattan

    Hotell i New York

    Staden som aldrig sover blir trots sömnbrist aldrig trött och sliten. RES Katarina Matsson visar vägen till New Yorks hetaste nya hotell, restauranger, kaféer och butiker på Manhattan och i Williamsburg.

    Boende

    Hotel Williamsburg
    Nyöppnade Hotel Williamsburg har tagits emot med blandade känslor av områdets hipsters. Boutiquehotellet vid McCarren Park må vara lite för flashigt för grannarna – trots hipstervänliga detaljer som lp-spelare på rummen – men det är svårt att hitta ett bättre läge om man vill bo i Williamsburg. Dessutom: pool, takbar, restaurangen Pillar & Plough och gångavstånd till favoriter som bistron Five Leaves, second hand-meckat Beacon’s Closet, L-tåget och tidigare nämnda Brooklyn Flea. Dubbelrum från cirka 1 600 kronor.
    160 N 12th Street, Williamsburg
    hwbrooklyn.com

    Mat och dryck

    Tiny’s & The Bar Upstairs
    I fjol slog Henrik Lundqvists restaurang Tiny’s & The Bar Upstairs upp dörrarna i Tribeca. Den svenska hockeystjärnan har bildat team med Rangerskompisen Sean Avery och Matt Abramcyk (känd från Beatrice Inn) för att servera ”high-end home cooking”, vilket i sammanhanget betyder hemgjord gnocchi, grillad kyckling och fläskkotletter. Den gulliga lilla byggnaden har 200 år på nacken och inredningen är rått industrichic. Serverar lunch, brunch och middag.
    135 West Broadway, Tribeca
    tinysnyc.com

    Laughing Man Coffee & Tea
    Nästan runt hörnet från Tiny’s hittar du en annan hunk. Hugh Jackman är en av personerna bakom kaféet/välgörenhetsorganisationen Laughing Man, som öppnade i höstas. Filmstjärnan fick idén när han lärde känna en kaffebonde i Etiopien, och med mottot ”all be happy” satsar organisationen på filantropi med fokus på utbildning. Gott kaffe säljer de också!
    186 Duane Street, Tribeca
    shop.livelaughingman.com

    Calexico Restuarant
    Om det är något som präglar New Yorks gator lika mycket som gula taxibilar och rykande brunnar så är det food trucks. Calexico började servera tacos på hjul för fyra år sedan. Numera finns de även i fasta lokaler i Brooklyns Red Hook och Greenpoint. Västkustbor må klaga på östkustens mexikanska mat, men som Santa Maria-uppfödd svensk kastar jag mig med glädje över varenda taco – särskilt när priset ligger kring 20 kronor.
    Calexico Restuarant
    645 Manhattan Avenue, Greenpoint

    Calexico Tequeria
    122 Union Street, Red Hook

    Calexico Cart
    Worth Square, 24th Street och Broadway, Madison Square Park, och Wooster och Prince Street, Soho
    calexicocart.com

    Shopping

    Brooklyn Flea
    Äntligen! I april flyttade Brooklyn Fleas lördagsmarknad ut till Fort Greene igen. Det är värt att ta tunnelbanan dit för att se löven spricka på brownstonekantade gator, titta på möbler man önskar fick plats på flyget, äta den kanske bästa pizzan i stan hos Pizzamoto och – om man har tur – fynda en ny garderob. På söndagarna hittar du marknaden i Williamsburg, med en helt magisk utsikt över Manhattan. Lördagar, 10.00–17.00, 176 Lafayette Avenue, mellan Clermont och Vanderbilt Avenue i Fort Greene. Söndagar, 10.00–17.00, East River Waterfront, mellan
    North 6th Street och North 7th Street i Williamsburg.
    brooklynflea.com

    Sevärdheter

    New Museum
    Ett av de intressantare museerna i New York är New Museum i Nolita. Och i maj finns orsak för alla svenskar att sträcka på sig lite extra. Då har Klara Lidén sin första stora, amerikanska soloutställning på museet. Förvänta dig spännande psykologiska experiment med den urbana verkligheten. Byggnaden, ritad av japanernas Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa, är värd ett besök i sig. Klara Lidéns utställning Bodies of society pågår mellan 9 maj och 1 juli.
    235 Bowery, Nolita
    newmuseum.org

     

  • Avspark för Kiev

    Avspark för Kiev

    Fotbollsfebern har nått Kiev, som tillsammans med Warszawa står som värd för europamästerskapet i fotboll. Men människan lever inte av fotboll allena, och RES listar 15 andra tips till den ukrainska huvudstaden.

    Hotell i Kiev

    1. Hoppa på en marshrutka (delad minibuss) på väg ut ur flygplatsen. För drygt 25 svenska kronor tar man sig till torget precis bakom centralstationen.

    2. Ladda väskan med en enkel språkparlör. Kiev är fortfarande relativt outforskat av västerländska turister, och alla skyltar är satta i det kyrilliska alfabetet. De engelsktalande är få, men inte omöjliga att hitta.

    3. Investera i den detaljerade kartan Kyiv Tour Guide som finns att köpa i många kiosker och på postkontoren runtom i stan.

    4. Läs romanen Fältstudier i ukrainskt sex av Oksana Zabuzjko under resans gång.

    norstedts.se

    5. Ta i regel tunnelbanan. Detta sätt att transportera sig på är en av stadens riktiga fördelar – tunnelbanan är snygg, snabb och ren.

    metro.kiev.ua

    6. Den natursköna turen (läs: långsamma) får man på Kievs bergsbana som trafikerar sträckan Mykhaylivs’ka Ploscha till Poshtova Ploscha i Podil. Bland annat bjuds det på utsikt av floden Dnepr.

    7. På hotellfronten är Cosmopolite hetast. Den Piet Mondrian-lika byggnaden hyser 160 rum, och två restauranger med internationell smakpalett med inriktning tysk ölstuga eller franskt brasseri. Välj ett av ”museirummen” tillägnade de avantgardistiska ryska konstnärerna Kazimir Malevitj, Alexandr Rodtjenko, David Burljuk, Alexandra Exter eller Wassily Kandinsky.

    cosmopolite-kiev.com

    8. Kievborna kan det där med att festa – på ett smått galet, extravagant sätt. Slå dig ner i en av plyschsofforna på Museum Le Club för en natt att minnas.

    museum-club.com

    9. De gyllene kupolerna och de babyblå fasaderna på St. Michael’s Monastery tillhör stadens mest igenkända sevärdheter. Besök klostret en solig dag, då byggnaden verkligen kommer till sin rätt.

    10. Dra på dig gympadojorna och anslut till en kostnadsfri vandringstur genom staden.

    freetours.kiev.ua

    11. Fynda bland matryoshkadockor och gamla kommunistvaror på pryl- och konstmarknaden vid Andriyivskyi Uzviz under helgerna.

    12. Besök nyöppnade Mystetskyi Arsenal, det gigantiskta kultur- och konstkomplex som snabbt tros bli stadens ledande museum.

    artarsenal.in.ua

    13. Trendgardet går hellre till Pinchuk Art Center, där stämningen är lite mer alternativ.

    pinchukartcentre.org

    14. Konst möter mat på Schlyapa (”hat” på ukrainska) på adressen Horkoho 14. Ta en millionaire coffee i den grafiskt inredda restaurangen.

    15. Surfa in på Ukrainina Connoisseus Club, en sammanslutning gourmeter som betygsätter restauranger och arrangerar middagar med Kievs främsta kockar. Kalendariet kan du kolla in på webbplatsen.

    tucc.kiev.ua