Blog

Mayaindianerna reste pyramider och löste astronomiska gåtor redan för 3 000 år sedan. Idag härskar turistindustrin i deras gamla trakter – men Yucatánhalvön i Mexiko bär fortfarande många spår av sina forna härskare. Följ med på en resa i mayarikets spår.

När vi andfådda når toppen av Jaguarens tempel i mayarikets största och förnämsta stad ­Tikal, klättrar de första solstrålarna långsamt över djungelns gröna horisontlinje och träffar toppen av pyramiden. Vi skönjer de hemlighetsfulla trappstegs-pyramiderna som ur ett ångande dis skjuter upp genom de klorofyllstinna trädkronorna. Det är en mäktig och magisk syn som blivit möjlig genom att vi tillbringat natten i hängmattor uppspända mellan trädstammarna inne i nationalparken tillsammans med några franska, amerikanska och tyska turister. Vi har med ficklampornas hjälp i den kolsvarta gryningen letat oss fram längs skogsstigarna ackompanjerade av cikadornas ihållande, monotona tonslingor. Det är långt innan turisterna vaknat på hotellen i den närliggande byn Flores några kilometer utanför parken.
Det var under Jesus tid och några hundra år framåt i tiden som den mayaindianska kulturen stod på sin höjdpunkt. En kultur och en vetenskap som då vida överträffade den europeiska, inte minst inom områden som matematik och astronomi. I Tikal bodde över 100 000 människor som vid den tidpunkten hade kartlagt himlavalvets hemligheter, uppfunnit ett eget skriftspråk, konstruerat en tidskalender på 365 dagar och lyckats bygga dessa väldiga pyramider i oländig djungelterräng utan hjälp av mekanisk utrustning. Tikal var den mäktigaste staden i mayariket efter Chichén Itzá, Coba, Uxmal, Palenque och Tulum i Mexiko. En kultur som inte direkt var en rosenträdgård, utan ett stenhårt klassamhälle där prästerna och eliten hårt utnyttjade sina medborgare.

Jag reser bakvägen in mot Mexiko för att följa mayas väg från Tikal via guatemaltekiska byar som klänger längs branta majsfält och täta guavesnår. Det blir en vådlig bussfärd över djupa raviner och höga berg som då och då klyver molnen och med en chaufför som gör den ena våghalsiga omkörningen efter den andra. Mexikanen i gemen har en fatalistisk inställning till livet och chauffören som kommer från Mérida på Yucatánhalvön är inget undantag. Instrumentbrädan är full av jungfru Maria-symboler.
Men allt går bra och i skymningen når vi Belize City inte långt från gränsen till Mexiko. Om Guatemalas ansikte tillhör indianerna så tillhör Mexikos spanjorerna, och däremellan ligger de svarta afrikanernas Belize. Det blir extra tydligt när jag genom det öppna hotellfönstret i Belize City plötsligt hör de medryckande tonerna från en gospelkör. Jag går ner på gatan, in i det enkla träkapellet och slår mig ner på sista bänken. Kyrkobesökarna består i huvudsak av människor med afrikansk bakgrund. Pastorn eldar på i sin förkunnelse till hammondorgelns suggestiva ackord och kören gungar igång den klassiska gospelsången Oh happy day.

Dagen efter passerar vi gränsen till Mexiko vid staden Chetumal, och når efter ett par timmars resa den minsta staden i mayaindianernas rike, Tulum, den enda sjöstaden och den tredje som byggdes efter Tikal och Coba. När jag även denna gång i gryningen står på toppen av templet för den nedstigande ­guden i Tulum, tänker jag på de första orden i ­mayaindianernas skapelseberättelse. En berättelse som är nedtecknad i deras heliga bibel Popol Vuh. Låt nu tomheten fyllas upp. Låt vattnet flyga ned så att jorden kan visa sitt ansikte. Låt ljuset bryta fram över höjderna, låt himlen fyllas med gryningens gula ljus.

Under dessa tidiga morgontimmar är Mexiko som bäst. Det fylliga, varma ljuset strilar genom palmbladen som skänker en behaglig skugga längs den kritvita sandstranden nedanför templet. Vinden från havet är ljum och saltmättad. Det är tyst innan turistströmmen väller in, vilket ger fantasin större spelrum och frigör bilder från en högtstående kultur som spanjorerna på bara några år i början av 1500-talet lyckades förinta. Det var då som conquistadoren Pedro de Alvarado krossade de sista spillrorna av ett splittrat rike. Det är inte många minuter jag får för mig själv, men tillräckligt många för att hinna överträda en del av förbuden innan guiderna kommer med sina tillrättavisningar och inövade historielektioner. Då är magin som bortblåst.

När jag för 30 år sedan för första gången besökte Tulum och Playa del Carmen ett par mil norrut var det en liten fiskeby som bestod av några 100 invånare. Huvudgatan var bara en dammig grusväg. Jag hyrde en hängmatta för några pesos och sov direkt på stranden. Hotell att tala om existerade inte. Idag är fiskebyn förvandlad till en stad på närmare 150 000 invånare. Så fort kan det gå när de rätta förutsättningarna finns och vår reslust bara blir större och större.

På den tiden var det 25 miljoner turister som årligen korsade en landgräns någonstans i världen. Idag är det närmare en miljard. När en rik amerikan på 1950-talet anlade de första hotellen på ön Cancún lite längre norrut var det ett fåtal turister som organiserat besökte Yucatán. Nu är hela den karibiska kustremsan mellan Cancún i norr och Tulum i söder strösslad av hotell­anläggningar. Det som återstår av orörd kust är bara de allra sydligaste delarna mot gränsen till Belize. Planerna på att anlägga en ny flygplats utanför Tulum är långt framskridna och ska ta sin början om tre år, vilket kommer att bli dödsstöten för denna ännu orörda del av Mexiko.

Det var här vid kanten till naturreservatet Sian Ka’an som den colombianske kokainkungen Pablo Escobar byggde sitt väl skyddade sommarresidens, Casa Magna, i början av 1980-talet. Ett sätt att tvätta pengarna vita från de svarta knarkaffärerna ansåg många, och det låter väl knappast otroligt. Casa Magna betyder på spanska ”det rena huset” vilket kan tolkas ironiskt om man så vill. Idag ägs denna egendom av en amerikanska som gjort om den till hotell och yogaretreat.

Mexiko är i många stycken ett gåtfullt land med många ansikten gömda bakom tusenåriga masker. Motsägelsefull och fylld av kontraster, men lätt att tycka om. Här lever myterna starkare hos människorna än i något annat land i Latinamerika. ”Mexikos förflutna väger tungt, därför att även om de spanska erövrarna tog hem segern, så har landet på grund av sin politiska och historiska karaktär gett den slutliga segern åt de besegrade”, säger den mexikanske författaren Carlos Fuentes.

– Våra rötter sträcker sig genom årtusenden långt bortom den koloniala epoken, säger mayaindianen Victor Uitzil som jag träffar på en restaurang i Playa del Carmen. Mexikaner är av naturen ett vidskepligt folk som har mer kontakt med sitt indianska förflutna än vad de själva vill erkänna. Vi har under lång tid varit andra klassens medborgare, idag är vi accepterade men många är tyvärr fortfarande fattiga.

Han kommer från staden Valladolid, ganska nära en av de mest berömda mayastäderna Chichén Itzá. En stad som fortfarande har ett stort inslag av sin ursprungliga befolkning. Det han syftar på är de förcolombianska kulturerna, som toltekerna, olmekerna, aztekerna och mayafolket. Dessa folkslag har lämnat tydliga spår i de gamla kultstäderna Teotihuacán, Tulum, Chichén Itzá, Uxmál och Palenque.

– Jag är stolt över mitt indianska ursprung och att jag behärskar vårt språk. Det är en stor tillgång nu när jag utbildar mig inom turist- och hotellbranschen, säger han medan han serverar dagens klassiska mexikanska rätter: ceviche som förrätt och enchiladas med räkfyllning som huvudrätt.

I dagligt tal säger man bara Playa om Playa del Carmen. En bitvis charmig, men samtidigt ganska själlös stad. Ingen byggnad är äldre än 30–40 år. Det mesta är skapat för att tilltala turisterna, men några gator upp från Playas svar på Västerlånggatan i Stockholm, Quinta Avenida, ligger de mer gemytliga mexikanska kvarteren med sina små enkla taquerior. Här träffas familjerna över en Corona och grillad kyckling. Stämningen är varm och gemytlig.

När hettan lagt sig är det skönt att ta en paus från stadens grälla gatuliv. Vill man träffa likasinnade turister dras man snarare till Deseo Lounges takterrass för en öl innan det är dags för middag på någon av stans bättre restauranger. Den stora bargatan är Calle 12 med barer som Blue Parrot, Brahma och Coco Bongo. När jag för 30 år sedan tog en öl och en bit mat i Playa tillsammans med en gäng övervintrande amerikanska hippies, var det enda som fanns ett par enkla träskjul nere på stranden som serverade färsk fisk och calamares. Nu ligger restaurangerna och barerna tätt. Flera svenskar har slagit sig ner för att driva krogar, hotell, kaféer och barer. Baren Babe’s är en sådan, och så det klassiska hotellet La Rana Casada.

Efter några dagar lämnar jag hettan i Playa och reser nordöst ut på Yucatánhalvön. I mayaskrifterna sägs det att det finns en himmelsk väg mellan templen på Yucatánhalvön. På senare år har man hittat rester av dessa stenlagda vägar, som bland annat går mellan mayastäderna Coba genom djungeln till Chichén Itzá. En spikrak väg tvärs igenom djungeln vilket förvånat världens arkeologer. Med astronomisk kunskap på hög nivå har indianerna lyckats beräkna riktningen trots att det är närmare 20 mil mellan de båda städerna, som dessutom är skymd av tät och hög vegetation. Jag tar mig fram på betydligt modernare vägar från Tulum längs Mexikos guldkust, Costa Maya, som består av turistindustrins heliga platser trädda på ett pärlband ända upp till Cancún. Jag är på väg till en av de sista utposterna på halvöns nordöstliga spets, den lilla ön Isla de Holbox.

När jag åker genom det karga, platta busklandskapet nedsjunken i en amerikansk Chevrolet med en mexikansk polisbil i hälarna, känner jag mig som förflyttad till Jim Jarmuschs svartvita independentfilm Down by law med Tom Waits i en av huvudrollerna. Hans musik är som gjord för det här landskapet. I fantasin är det lätt att se honom hala upp sin slitna akustiska gitarr och med sin karaktäristiskt raspiga röst riva av Jockey full of bourbon medan den fruktade poliskåren är honom hack i häl. Jag är glad att polisbilen efter oss inte är ute efter mig. Den stannar istället vid en polisavspärrning lite längre fram där en sliten 1970-talsmerca noggrant genomsöks i en trolig jakt efter smuggelgods i form av narkotika.

– Idag är det narkotikamaffian som dränerar landet på både pengar och anseende, säger chauffören Mario Hernandez. Vi har tre stora partier i det här landet och alla styrs mer eller mindre av olika maffiagrupper. Ingen politiker har vågat ta upp kampen mot dem eftersom de själva är beroende av dem.

Den mexikanska poliskåren är ökänd. Är det något som mexikaner lär sig från födseln så är det att polisen inte går att lita på, något som också landets president Felipe Calderòn underströk när han för några år sedan uttryckte att hälften av landets poliser var ”otillförlitliga”. Narkotikatrafiken är ett stort problem för landet. Den slussas ofta från Colombia via Guatemala och Chetumal genom de centrala delarna av Mexiko upp till gränsen mot USA. Men det är inte mycket av detta som turisterna märker, särskilt inte längs den karibiska kusten på Yucatánhalvön.

– Undviker man bara norra delarna av landet och är vaksam när man är i huvudstaden är det inga problem, säger Mario.

Färjeläget i Chiquila är påvert. Inte ens en Coca-Cola till försäljning, konstaterar jag uppgivet efter att strupen helt dammat igen i hettan på småvägarna ute på den mexikanska landsbygden. Kaptenen på den lilla båten som ska ta oss över till ön Holbox kommer dock till undsättning. Han har en kylbox med några öl under förarsitsen, vilket gör den korta överfarten njutbar.

Holbox är förvisso ingen jungfrulig Robinsonö, men är en förhållandevis oslipad pärla i sammanhanget, som i bakvattnet av mayakustens massturism ostört och i egen takt hittat sitt småskaliga, ekologiska koncept. Det är bara 15 år sedan ön fick sitt första hotell.

Utanför Mexikos karibiska kust ligger annars de mer kända öarna Cozumel, Cancún och Isla Mujeres. Den första är den största och rymmer idag lyxhotell med hamnar för yachter samt ett korallrev som är ett av de bästa i världen efter Stora barriärrevet. Cancún var den första ön att turistifieras och bär inte ett spår av äkta mexikanskt liv, snarare råder total amerikanisering. Betydligt bättre är det på småöarna Isla Mujeres och den lilla ön Isla de Holbox, som de senaste åren seglat upp som en favorit bland nordiska charterturister som söker avskildhet i en genuin småskalig, ekologisk miljö.

– Vi insåg tidigt att vi skulle slå vakt om vår särart att bevara öns natur och karaktär och satsa på ekoturism i begränsad skala, säger Juan Roman Avila Argaez, son till borgmästaren på ön. Vi har ­tillräckligt med överexploaterade turistmål längs vår kust. Vi behöver knappast fler.

Vårt boende på ön är enkelt men bekvämt i små bunga­lower. Det är det största hotellet på ön och heter Paraiso del Mar. ­ Ägaren är mexikan. Husen påminner om mayaindianernas hyddor och ligger romantiskt inbäddade i en överväldigande tropisk grönska. Stranden är kritvit av krossade snäckskal pulveriserade till timglassand. Överallt på ön kan man vandra runt barfota och det mesta når man till fots eller med någon av öns golfbilar. Inne i byn ligger ett antal restauranger och affärer. De är små, personliga och enkla och serverar utsökt mat med råvaror hämtade direkt från havet.

Det är på ett sådant litet ställe som jag en kväll samtalar med Juan om hur livet förändrats för de 2 000 invånarna på ön under de senaste 50 åren. Ur en raspig högtalare hör jag reggaeinspirerade, mexikanska rytmer från öns egen musikgrupp Piedesnudes med låten Hombre pescador, öns stora hit just nu. Jag frågar honom om det finns en plan för hur denna strand vi sitter på ska kunna bevaras intakt, utan att stympas av hotellens strävan att privatisera sina strandbitar och bryta den orörda strandlinjen.

– Det kommer aldrig att ske, säger han. Inte så länge pappa bestämmer här på ön. Han är född här och vill till varje pris bevara öns särart. Stranden kommer att förbli en publik angelägenhet. Det kommer heller inte att tillåtas att det byggs några stora hotell på ön.

Det som slår mig under några dagars behaglig tillvaro på ön är det vänliga bemötandet. Att öns fyra poliser inte har så mycket att göra känns betryggande. Den annars välkänt korrumperade poliskåren i Mexiko, som i de stora städerna tar varje tillfälle att tjäna extrapengar genom mutor av olika slag, har inte så mycket att hämta på Holbox.

– Det enda som händer, och det är inte ofta, är att några ­ fiskare i fyllan råkar i slagsmål med varandra, annars är det lugnt och fridfullt här, säger Juan. Det finns ingen kriminalitet att tala om. Det sociala trycket är för stort för att göra några dumheter. Skulle någon inte sköta sig förvisas de till fastlandet för gott, och dit vill ingen flytta.

Skymningens rödvioletta ljus övergår i blått medan en Ansel Adams-måne stiger sakta över det flacka landskapet och lägger ut en silvergata för gudarna att vandra på. Vi dödliga får hålla oss till stranden. På strandpirens kant lutar sig en grånad äldre man med käpp, stråhatt och kritvit skjorta. Några pelikaner sitter blickstilla som svarta siluetter på långa störar ute i vattnet.

När jag sitter på stranden och tittar in i den snabbt dalande solen vill jag gärna se denna plats som den varifrån Quetzalcóatl, den befjädrade ormen, en av Mexikos mest berömda gudar, begav sig när han i en flotte av flätade ormar seglade bort från sitt land med löftet om att en gång återvända.