Blog

  • Insolito Boutique Hotel – Brasilien

    Insolito Boutique Hotel – Brasilien

    Insolito Boutique Hotel är en lung och avskiljd resort, som klammrar sig fast vid en bergssida nära Buzios i Brasilien. Man öppnar nu en ny restaurant, nio nya rum och sist med inte minst, en parilla. Det senare torde vara varje svensk grillfantasts våta dröm.

    Foto: Designhotels

    Parillan – grillen – eldas med en blandning av kol och vanligt trä, för den där perfekta distinkta smaken på det som tillagas. Gästerna sitter helt nära, och inbjuds att delta i grillningen genom att parrilleiron, grillmästaren, delar ut tips och råd kring hur man grillar på bästa sätt. Smaskigt grillat kött av oöverträffad kvalitet är en stor del av det kulinariska Brasilien. Avnjut din interaktiva måltid med utsikt över havet och filosofera över det faktum att grilla är en del av livet där, som här.

    Lediga rum & priser

     

  • Lapoint – en extremsportande resebyrå

    Lapoint – en extremsportande resebyrå

    Lapoint är en liten, personlig och specialiserad resebyrå, med en klar inriktning på området extremsport. Med basen i Sverige, har man sina tentakler ute i jordens alla världsdelar, för att kunna erbjuda sina gäster en total upplevelse inom sin respektive sport. Lapoints inriktning är snöresor, kitesurfing och ’riktig’ surfing.

    Lapoint garanterar att resmålen är utvalda med omsorg, och står för att man som gäst inte ska behöva dela backar eller vågor med tusentals andra, utan får en unik och skräddarsydd upplevelse för sina pengar. Kunderna inskränker sig inte till sportfanatiker (även om dessa också är välkomna) utan har program för såväl nybörjare, erfarna, familjer, unga och gamla.
    lapoint.se

  • Phillipe Stark-hotell i Venedig

    Phillipe Stark-hotell i Venedig

    Gråt eller njut, Italien har fått sitt första Philippe Stark-designade hotell. Palazzina Grassi är namnet på detta femstjärniga lyxhotell, inrymt i ett historiskt Palacio, mitt i det gamla Venedig.

    På Palazzina Grassi lägger man sig vinn om att gästen ska uppleva Venedig med venezianarens ögon och arbetar för att hotellets gäster ska komma så långt ifrån standardiserade och snabbt paketerade reseupplevelser, som bara är möjligt. Hotellet har vid det här laget varit öppet i knappt ett år, men har redan blivit rankat som ett av världens bästa och finaste hotell. De med ängslig kroppsuppfattning ska nog fundera innan man checkar in. Rummen är belamrade med speglande ytor!
    San Marco 3247, Venedig
    palazzinagrassi.com

  • Stockholms Grand Hôtel nyöppnar

    Stockholms Grand Hôtel nyöppnar

    ”Don’t ever put me in that dump again” lär Madonna ha fräst åt sin tour manager, då hon sist gästade Stockholm, och blivit inkvarterad i det finaste huvudstaden hade att erbjuda i hotellväg. Grand Hotel i Stockholm har allid varit en måttstock på den svenska hotellscenen, men har med tiden kanske blivit lite för bekväma och avslappnade i sin illusion som den evige number one.

    Nu har man dock åter ryckt upp sig, och öppnar med stolthet 37 nya rum, varav 6 är nybyggda och omgjorda sviter, anpassade för en kräsen internationell gästpublik. Samtidigt passar man på att modernisera styrsystem för klimatkontroll och belysning, för att på så sätt bli mer energimedvetna. Vi får se om förbättringarna kan behaga ’La Madonna’
    Blaiseholmshamnen 8, Stockholm
    Grand Hôtel Stockholm

    A hidden compartment in each package of a fake ID contains Topfakeid’s fake id which needs to be cut into pieces in order to find the fake license. Most reputed fake id makers use DHL or FedEx but to avoid scrutiny Topfakeid and other fake id websites are now using Chinese shipping. It is convenient, cheaper and goes through the customs.

     

  • Europas sju hetaste restauranger

    Europas sju hetaste restauranger

    Vi blir fler och fler som tycker att en fantastisk matupplevelse kan vara värd en hel resa. Matkonnässören Per Styregård styr oss rätt bland Europas kulinariska resmål.

    Bastardplankan finns alltid på menyn, med mumsig rillette, len paté, Bastards eget surdegsbröd och tunna skivor korvar från den majestätiska röda skärmaskinen. Annars är en del av grejen med Bastard att menyn ständigt ändras, det finns alltid något nytt från krögaren Andreas Dahlbergs fantasirika pannor och grill i den stil han kallar ”modern, europeisk husmanskost”.

    Hans bruschetta är helt täckt med sköna skivor grillat oxhjärta, en underskattad styckningsdetalj. Andra rätter som kan dyka upp på bordet är konfiterat anklår med puylinser, strimlad grisfot med färska örter, ångande varm gratinerad löksoppa, långbakad gris med sviskon, côte de boeuf med märglökar eller den mustiga grytan med grisfötter och sniglar.

    På sommaren öppnar gården med den rejäla vedugnen varifrån det kommer kött, bröd, små gulliga pizzor och andra läckerheter. Det finns många fina bakgårdar runtom i svenska städer, men frågan är om den här inte är den som bäst lyckas kombinera miljö, mat, service och klientel.

    Den här typen av krogar anstränger sig inte alltid för att inkludera skickliga bartendrar i personalen eftersom övervägande delen av barhängande gäster dricker öl och vin, men Bastard går emot strömmen. Drinkarna håller konsekvent hög klass. Reta aptiten med en sidecar, negroni -eller Hemingway daiquiri, avsluta måltiden med en stenhård old fashioned eller bejaka din romantiska ådra med en mjölkig brandy alexander.

    Den som inte är cocktailsugen kan djupdyka i vinlistan och den stora kunskap om vin som finns hos personalen.

    Mäster Johansgatan 11, Malmö
    bastardrestaurant.se

     

    Herdade da Mathinha, Portugal

     

    Den buckliga grusvägen leder så småningom fram till en mycket vacker dalgång där den gamla hästgården, Heredade da Mathinha, är belägen. Det finns egentligen ingen reception, ägaren Alfredo står ändå alltid i köket och lagar mat. Det är här han och hans fru Mónica, deras tre söner med kompisar samt mormor och moster tar emot gästerna.

    Alfredo är en mycket skicklig kock som enligt egen utsago aldrig lagar mat efter recept och sällan gör samma rätt på samma sätt två gånger. Det är moderna tolkningar av portugisisk husmanskost blandat med en hel del internationella influenser. Det tenderar att bli avsevärt lättare stil på maten än vad som annars är vanligt i de södra delarna av landet, där köttet ofta ackompanjeras av både tung sås, friterad potatis och en driva ris. -Alfredo bjuder också gärna in gäster att hjälpa till med matlagningen.

    Ägarparet har goda personliga kontakter i den portugisiska vinindustrin. Det gör att vinlistan både är omväxlande och spännande. De flesta viner kommer från Dourodalen i norra Portugal, landets bästa rödvinsdistrikt. Håll utkik efter viner från producenterna Niepoort, Quinta do Vallado och Quinta do Crasto. Men det finns även mycket bra viner från Alentejo där Heredade da Mathinha ligger, som från Quinta do Mouro, Esporao och Cortes de Cima. Före maten serverar gärna Alfredo ett glas snorkallt roséportvin med is och några fina strimlor apelsinskal som garnityr.

    För att vara helt ärlig, maten på Heredade da Mathinha är underbart generös
    i stilen, men för att få full valuta för 15 mils resa från Lissabon är det en god idé att stanna över natten. Rummen är svala, ljusa och fingertoppskänsligt inredda, från poolen har man utsikt över hela dalen, och frukosten är lätt, frisk och fruktig. Dessutom är Alfredo och Mónica riktiga ”mag hags” – runt om på egendomen ligger de mest fantastiska högarna med moderna och vintagemagasin inom konst, mat, mode och arkitektur från hela världen.

    7555-231 Cercal do Alentejo, Alentejo
    herdadedamatinha.com

     

    Big Window, Tyskland

     

    Den här västberlinska restaurangen är så gammal och ohipp att den nu har gått varvet runt och blivit helt rätt, i varje fall för dem som äter kött. I den mörkröda textil- och trätunga lokalen har mycket lite hänt sedan starten 1967. Det känns verkligen som att äta i restaurangvagnen på Orientexpressen. Maten har sitt ursprung i det armeniska köket med influenser från Persien och Indien.

    Den distingerade ägaren med perfekt slipsknut och kostym sitter mest i baren och läser tidningen genom sina hornbågade glasögon och låter sina belevade servitörer göra jobbet. Då och då tar han en promenad runt kvarteret med sin lilla sällskapshund, eller går runt bland borden, ser till att alla mår bra och fäller en eller annan intelligent kommentar om maten eller vinet.

    Måltiden börjar med lule mit lawasch, kryddiga grillspett på malet kött med färsk vårlök, picklad gurka och färsk tomat, serverade i armeniskt tunnbröd, lavash. Enkelt och genialt, kryddigt och karaktärsfullt. Sedan kommer de olika köttsorterna slag i slag – revbensspjäll, lamm, fläskkarré, kycklingkebab – alla perfekt tillagade med kryddig touch.

    Den marinerade grillade kalvfilén är legendarisk, så saftig att man knappt kan tro att det är filé.

    Joachim-Friedrich-Strasse 49, Berlin
    big-window.de

     

    Ateljé Finne, Finland

     

    Antto Melasniemi spelade keyboard i det finska hårdrocksbandet HIM på 1990–talet, men sadlade sedan om till krögare. I dag driver han två krogar i -Helsingfors, Kuurna och Ateljé Finne.

    På Ateljé Finne serverar han global finsk comfort food, rätter som balanserar inhemsk tradition med internationella influenser: blodpudding med äppel- och sellerisallad, spelt- och shiitakesoppa, fiskqueneller med svartrötter, fjällröding med ingefärsmarinerade grönsaker, bräserad grisnacke med linser och citronkaka med timjanglass.

    Vinlistan är inte jättetjock, men välkomponerad med inte alltför dyra buteljer från pålitliga producenter: vitt från norditalienska Pieropan, franska Fèvre och nyzeeländska Cloudy Bay, rött från franska Alain Graillot, amerikanska Ridge och italienska Foradori, och mumsigt sött starkvin från sydfranska Mas Amiel.

    Restaurangen är inrymd i den finska skulptören Gunnar Finnes före detta -ateljé. Kreativiteten sitter kvar i de vitmålade väggarna, och lockar en avslappnad publik, ofta från konst-, design- eller medie-branschen.

    Den före detta ateljén är inte den enda kopplingen mellan Antto Melasniemis matlagning och konst och design. Han har också skapat en kombinerad utställning/popuprestaurang med finsk mat och design i samband med att Helsingfors är designhuvudstad 2011. Antto samarbetar också med den katalanske designern Martí Guixé på nya projekt som det är läge att hålla utkik efter den närmaste -tiden.

    Ryktet säger också att Antto är på god väg att öppna en anspråkslös bar i Helsingfors.

    Arkadiankatu 14, Helsingfors
    ateljefinne.fi

     

    Paco Meralgo, Spanien

     

    Att hitta en bra tapasbar i Barcelona är nästan lika lätt som att hitta en fotbollssupporter, ändå står Paco Meralgo ut som något speciellt. Och det är inte lätt att boka en stol vid de små borden utmed vägarna eller vid disken. Det är helt enkelt alltid fullt.

    Måltiden börjar med tomatbrödet som varken låter eller ser överdrivet spännande ut men tack vare perfekt mogen tomat har en underbar fräschör. Sedan är det dags att sätta tänderna i de färska skaldjuren som ligger snyggt uppradade på is i disken. Precis lagom tuggiga, havssmakande och ovanligt saftiga knivmusslor, drivor med olivoljefrästa småbläckfiskar, chipirones, med hackad persilja eller smakrika grillade havskräftor som bara exploderar av smak. Men här finns även snyggt friterad kronärtskocka och förstås den grillade spanska stapelpepparn, padrone, med flingsalt.

    Missa inte tortillita de camarones, en tunn krispig stekt pannkaka på kikärtsmjöl med hela miniräkor – mycket godare än det låter. Stora pilgrimsmusslor snyggt gratinerade i sitt skal med krispig yta och touch av tomat är däremot precis lika gott som det låter.

    Carrer de Muntaner 171, Barcelona
    pacomeralgo.com

    Osteria Francescana, Italien

    Det italienska köket beskylls ibland för att vara mindre nyskapande – det gäller inte på Osteria Francescana i Modena hos Massimo Bottura, en av de ledande företrädarna för den nya generationen italienska kockar. Han är också konstsamlare och på hans restaurang exponeras nutida italiensk konst och design i minimalistisk miljö.

    Samtidigt arbetar han hårt för att bevara hantverksmässiga produkter och lokala råvaror. Råvarorna sträcker sig från prosciutto till traditionellt tillverkad balsamvinäger och parmigiano reggiano. Massimo Bottura har också arbetat hårt för att bevara den lokala vita korasen bianca modinese, vars mjölk är fet, koncentrerad och ger parmigiano reggiano av extra hög kvalitet.

    På Osteria Francescana finns klassiska rätter som köttbomben bollito misto, -lasagne och tortellini men tolkningarna och presentationerna är något helt nytt. Anklevern kan serveras som pinnglass, tortellinin som slät puré, lasagnen som krokant, bönorna i flytande form i ett shotglas eller ägg och prosciutto i två separata sprutor.

    Men låt er inte luras av den udda presentationen, det handlar inte om molekylära konstigheter. Allt är lokalproducerat, hantverksmässigt, men i ny form. Syftet är att gästerna ska fundera, bli överraskande, underhållna, men framför allt njuta och må bra.

    För Massimo Bottura handlar matlagning mycket om filosofi, om idéer och om ett betraktande av vår omvärld. Några av hans yttranden lyder: ”Tillfredsställ ditt hjärta och din själ; din mage kommer att följa efter”, ”Min matlagning är intim, den går på tå”, ”Jag är en gourmet, men jag tycker om att tänka” och ”Se till att lämna plats för det oväntade”.

    Via Stella, 22, Modena
    osteriafrancescana.it

     

    Asador Etxebarri, Spanien

     

    I en ödslig by högt uppe i de baskiska bergen mellan San Sebastián och Bilbao ligger Europas mest mytiska grillkrog. Genom att applicera intrikata grillkonster på tokfärska och superexklusiva råvaror har kocken och ägaren Victor Arguinzoniz skapat en vallfärdsort för alla grillälskare. En del råvaror kommer från den kringliggande bördiga Atxondodalen – svamp, bär och vilt – andra är av mer långväga spanska ursprung.

    Den som är stadd i kassan kan reta smaklökarna med iransk belugakaviar grillad på kol från äppelträ. Andra går direkt på räkan fiskad på stort djup utanför Palamos norr om Barcelona – ett drypande saftigt skaldjur med mycket lätt röksmak och lite grovsalt ovanpå, en av rätterna på Asador Etxebarri som man helt enkelt inte får missa. Pulpolitos a la brasa är små underbart möra, knapriga bläckfiskar. Smöret är förstås också rökt – bonbón de mantequilla casera – handkärnat och smaksatt med havssalt och aska.

    Ett gigantiskt köttstycke, chuleta, från pensionerad galicisk mjölkko måste betraktas som en av grillkonstens Mona Lisor eller Guernicor. Det är inte möjligt att med ord beskriva spektrumet av smaker från det fettstinna, blodiga köttet som alltid är grillat på torra knotiga vinrankor för maximal värmeutveckling, men det är något varje karnivor med självaktning borde prova.

    Victor Arguinzoniz är självlärd i köket och har sedan han öppnade restaurangen 1989 ägnat sig åt att förfina konsten att matcha råvaran på grillen med olika -typer av egentillverkat grillkol för att maximera smakupplevelsen. Apelsinträd, oliv, äpple, ek och vinrankor används i Etxebarris grill, la brasa.

    Och tro det eller ej, till och med glassen till desserten är grillad.

    Plaza San Juan I, Atxondo, Baskien
    asadoretxebarri.com

  • Mer Mondrian i New York

    Mer Mondrian i New York

    Morgans Hotel Group driver sedan 1980-talet ett antal högprofilerade hotell i New York som Hudson, Royalton och Morgans, och sedan den 1 mars har man även tagit mark i Soho genom nya Mondrian på Crosby Street.

    270 rum, spektakulära vyer och bra startpriser på cirka 1 700 kronor per natt gör Mondrian till ett mycket vettigt alternativ för den som vill bo på södra delen av Manhattan.

    Mondrian Soho
    mondriansoho.com

     

    Fler hotell i New York

  • Fotomuseet Foam öppnar upp nytt i Amsterdam

    Fotomuseet Foam öppnar upp nytt i Amsterdam

    Den nederländska huvudstaden är vida känt för sina många museer. Sedan några år tillbaka har de stora giganterna Van Gogh, Stedelijk och Rijksmuseum fått konkurrens från den lilla uppstickaren Foam – stadens första fotomuseum.

    Med sina strama linjer och minimalistiskt vita väggar lyckas Foam verkligen lyfter fram fotokonsten. Temat för utställningarna varierar kraftigt, här visas allt från brottsplatsbilder till stora utställningar om Richard Avedon och Kate Moss.

    Nu på torsdag öppnar Foam upp en filial mitt i museismeten på Museumplein. Foam Pop In kommer att erbjuda utställningar från lite mindre etablerade fotografer, och kombinerar detta med en bok- och tidningshandel. Varje fredag vid 19.00 är man välkommen att höra fotograferna själva berätta om sina verk. Råkar du vara i Amsterdam på torsdag, går det bra att ladda ner inbjudan till öppningsfesten på Foams webbplats.

    Foam
    foam.org

    Hotell i Amsterdam

  • Bo hemma fast borta med AirBnB

    Bo hemma fast borta med AirBnB

    HOTELLERSÄTTNING Med ständigt ökade kostnader för I princip allting annat, är det faktiskt möjligt att sänka sina omkostnader för resande. För ett par år sedan startades resesajten ‘AirBnB’ av tre ungdomar i San Francisco, och har sedan dess upplevt en spridning av omfattande proportioner.

    Det handlar om något så enkelt som en förmedlingssajt för lediga sovplatser hemma hos folk. Tanken är att slippa checka in på dyra och I många fall väldigt likriktade och tråkiga hotell, och I stället checka in hemma hos någon, med tillgång till sovrum, badrum, kök, tvätt, bredband och så vidare.
    www.airbnb.com

     

  • Flygakrobatik i Sydney

    Flygakrobatik i Sydney

    Råkar du befinna dig i Sydney och är sugen på att bokstavligen prova dina vingar, går det bra att åka med piloten Joel Haski på Red Baron Scenic and Aerobatic Flight Adventures.
    Man erbjuder lugna turer för att kolla in Sydney med omnejd från luften. Eller om man är våghalsig, alternativt måste vinna ett vad eller dylikt, en halsbrytande halvtimmes raceflygning med regelrätt självplågeri i G-krafternas tecken.

    Bankstown Airport
    www.redbaron.com.au

    Hotell i Sydney

  • Designsafari på spanska landsbygden

    Designsafari på spanska landsbygden

    Spaniens förvandling till Europas hetaste designland leds av en rad ödsligt belägna hotell och restauranger.  RES låter sig mättas av alla de innovativa och övermäktiga intryck som den spanska landsbygden erbjuder.

    Jag erkänner det frivilligt – jag är en mes. Tanken på en nästan tre veckor lång roadtrip genom Spaniens landsbygd på jakt efter landets alla undangömda, svårtillgängliga designskatter kändes som en rosaskimrande formdröm. En episk resa i konstens namn. En pilgrimsresa som mot all förmodan skulle komma att få ett synnerligen abrupt slut.

    Spanien har alltid av någon outgrundlig anledning hamnat i skymundan av andra sydeuropeiska länders färdigheter. Ta design, till exempel. Vad kommer på tal först, om inte den välkända italienska formen? Italiens designtradition, med sin stora mängd exklusiva inredningsproducenter och modehus, är så djupt rotad i vårt medvetande att vi inte ifrågasätter dess existens. Spaniens lista av färdigheter däremot har tidigare inskränkts till att på sin höjd innefatta sol, sand, sangria och tapas.

    Men inte längre. Som den underdog landet är har Spanien krupit fram, närmare och närmare, och i vissa fall gått om sina grannländer. Spanjorerna är inte intresserade av att plagiera vinnande koncept, i stället löser man det på sitt eget innovativa vis.

    Den Frank Gehry-designade silverskimrande kolossen Museo Guggenheim har för alltid satt staden Bilbao på kartan – och den så kallade Bilbaoeffekten (när ett arkitektoniskt verk drar till sig så mycket uppmärksamhet att turister från när och fjärran reser till orten för att ta del av byggnadsverket) har fått var och varannan sömnig mellanstor stad i världen att vilja bygga sitt eget blingbygge.

    När San Pellegrinos sammanställning över fjolårets 50 bästa restauranger släpptes innehade Spanien tre av listans fem toppositioner. Spanien har väl aldrig varit känt för sin stilsäkerhet i modevärlden, men namn som Patricia Urquiola, Jaime Hayón och Javier Mariscal tillhör numera världens mest produktiva och namnkunniga industridesigner.

     

     

    Min resa genom sex av landets autonoma regioner mjukstartar med en kort bilfärd från Barcelona Sants till den lilla kustorten Sitges, lite drygt 35 kilometer söderut. Efter att ha nästlat mig igenom Sitges intrikata, enkelriktade spindelnät av vägar, hittar jag fram till den lilla gågatan som löper genom stadskärnan. På bästa läge har Hotel Alenti rest sitt minimalistiska bygge, och att stiga in genom den gigantiska glasdörren till den kliniskt vita interiören är som att ta sig ett djupt, syrerikt andetag. I mitt tycke hade Alenti i de flesta sammanhang känts en aning väl sparsmakad – men i den galenskap som är Sitges har minimalismen sin plats.

    Under den stimmiga byns fasad har Sitges alltid varit något av en rebell. Ortens liberala rykte fick den under sent 1800-tal, då konstnärer, författare, intellektuella och bohemer med Santiago Rusiñol, Pablo Picasso, Joan Miró, Salvador Dalí och Federico García Lorca i spetsen tog sig hit för både arbete och lek.

    Under Francisco Francos styre, då homosexualitet förbjöds i hela Spanien, blev Sitges en fristad för landets bögar och lesbiska. Ett antal diskret bedrivna etablissemang (baren Comodín etablerades redan 1966, och finns kvar än i dag) cementerade orten som gaydestination. Med åren har dess taktfulla integritet bytts ut mot lite mer av en in-your-face-prålighet som yttrar sig i gigantiska strand- och skumpartyn.

    – Jag tror att du skulle gilla den här stranden, svarar den vänliga receptionisten medan hon markerar en av stränderna på kartan med en kulspetspenna.

    Tio minuter senare är jag framme vid vattenbrynet. Från min lilla handduksplätt känner jag mig som en statist ur artisten
    Kylies video till Slow, omgiven av män i korvskinnstighta badbyxor och svällande muskler som avslöjar ett större antal snittimmar på gymmet än gemene mans vanliga arbetsdag.

    Doppet blir kort, innan jag klär på mig och slår mig ner på baren Parrots. Här sitter man på rad, och i takt med att solen sänker sig över staden förvandlas gågatan som i folkmun går under namnet ”Syndens gränd” till en livslevande catwalk för flamboyanta semesterfirare. Min plats på front row känns plötsligt lite klaustrofobisk, och jag tar min tillflykt till min kritvita hotellrumsoas med manglade lakan med hög trådtäthet.

     

     

    Dagen efter bär det av tidigt – denna gång rakt ut i ingenmansland. Nu är det allvar. Teruel, strax över gränsen i Aragonien, är en av de provinser som har avfolkats mest i hela Spanien. Det märks inte minst på vägen, där bilarna jag möter blir färre och färre.

    Det mellankoliska landskapet som susar förbi utanför fönsterrutan påvisar liten, om ens någon, växtvilja. I det skrovliga landskapet med det hårda klimatet har man i stället lagt krutet under marken, i brytandet av kol. På så sätt har man i alla tider klarat livhanken, och lyckats bygga upp den magnifika provinshuvudstaden Teruel, ”mudéjarstaden”, som upptagits på Unescos världsarvslista.

    På en liten grusväg strax intill landsvägen N-232 finner jag min nästa anhalt – det lilla familjeägda hotellet Consolación. En fyra års intensiv närkamp med myndigheterna gavs slutligen det unga paret Adriana och Gonzalo möjlighet att arrendera ett ståtligt hermitage från 1300-talet, vars rum innanför kapellet har omvandlats till hotellobby, bibliotek, kök och restaurang.

    – Vi var trötta på våra pr- och mediejobb i Barcelona, och när vi av en slump såg den nedgångna kyrkan från vägen visste vi direkt att vi funnit platsen för vårt nya liv, berättar Adriana.

    – För att få tillstånd för hotellverksamhet krävde ortens befolkning tillgång till kapellet för vissa högtidsdagar och bröllop, flikar Gonzalo in medan han leder mig genom huvudbyggnaden.

    Den unga familjens tredje medlem, weimaranern Petra, visar mig vägen till rummet, en av Consolacións tio träkuber utströdda i Teruels dramatiska bergslandskap. Mina 36 kvadratmeter av avskildhet består av en dubbelsäng, en öppen spis och ett djupt badkar i svart skiffer nedsänkt i golvet. Kubens ena ytterfasad utgörs av en gigantisk glasvägg försedd med skjutdörrar och en liten terrass. Inte annat än natur så långt ögat kan nå.

    I min vilja att tvätta av mig resdammet slår jag på kranen på full sprutt och lägger mig tillrätta i badkaret. Karet hinner fyllas med en knapp bottenskyla innan strålen av vatten upphör tvärt. Lika abrupt slutar där min plan om en avslappnad badstund i sällskap av en god bok, ett glas vin och den grymma utsikten över Spaniens kanske mest bortglömda vrå.

    Ett par timmar senare lunkar jag i mörkret upp till bönehuset, och förhör mig försiktigt om ifall det är jag som har lyckats få  hotellets hela vattenförråd att sina i samband med mitt bad. Det visar sig vara besparningstider i provinsen, och alla hushåll, hotell och restauranger blir under allt från några timmar till ett par dagar utan vatten till förmån för områdets få lantbruk. Turism och besöksnäring, qué es?

    Etablissemangets andra Gonzalo, som för särskiljningens skull döpts om till Gon, står bakom grytorna denna kväll. Jag har lyckats snacka mig till en plats vid köksbänken – det finns få saker så spännande som att se en kocks flinka fingrar komponera ihop de små mästerverk som restaurangrätter så ofta är. På Consolación skryter man inte om maten, men vid närmare förhör visar det sig att Gon har arbetat i köket på Michelinkrogar över hela Europa innan han bestämde sig för att dra sig tillbaka till denna ostörda del av Spanien. Känslan av att vara på rätt plats infann sig direkt när han satte foten i köket på Consolación.

    De hermetiskt tillslutna plastburkarna med allsköns fröer och torkade växter står i snörräta led framför mig på diskbänken. Gon halstrar snabbt den färska tonfisken innan han rullar den i sesamfrön och skär upp den i sashimitjocka skivor. Den första förrätten i min elva rätter långa avsmakningsmeny toppas med färska björnbär och jordgubbar. Jag njuter så av varenda liten tugga att jag, trots svällande mage och stela leder efter många timmar på barstolen, ber om en repris av den halstrade tonfisken lagom till efter desserten. Gon kan sin sak, de lokala råvarorna kombineras med övertygande precision.

    Morgonen efter har vattnet fortfarande inte återvänt, och efter en brunch med kaffe bryggt på Evian och ett stort urval regionala ostar och torkade skinkor, samlas gästerna för ett gemensamt morgondopp i poolen. Våra använda kaffekoppar och tallrikar körs i väg till närmaste vattenförsedda by för diskning. Det är med hopp om att återvända snart som jag lämnar Consolación bakom mig i dammet av grusvägen.

    Några timmar norrut, i den del av Aragonien som gränsar mot Frankrike, har åtkomligheten fram till nyligen varit tämligen begränsad. Här, omgiven av dimhöljda skogar och sluttningar på den plats där Pyrenéernas bergskammar möter molnen, finner jag ett ensamt stenhus. Casa de San Martín, som en gång i tiden tillhörde Spaniens äldsta kloster, köptes för några år sedan upp av engelsmannen David Robinson och brasilianaren Mario Reis.

    Duon har omsorgsfullt restaurerat huset till en magisk skatt belägen på en bergsplatå 900 meter över havet, och varje enskilt inrett rum har fått sitt namn efter en blomma. Husets hjärta är det ombyggda stallet som i dag fungerar som matsal, och som varje dag erbjuder en ny matsedel med traditionella rätter såsom
    galt smaksatt med tryffel, blodkorv och kaninstuvning. Vid serveringen av läckerheterna är jag glad att finna att regionen inte är så pass isolerad att man har valt att hålla kvar vid fornstora delikatesser som ödlor och ekorrar.

     

     

    Få nya lanthotell har fått så mycket uppmärksamhet som nästa anhalt på min resa – Aire de Bardenas. Sin ödsliga belägenhet mitt i Navarras böljande kullar, sin månbas Alpha-liknande utformning och det faktum att designmagasinet Wallpaper har valt att plåta ett av sina avantgardistiska modejobb i miljön, kan så klart ha med framgången att göra.

    Det är därför med skyhöga förväntningar som jag svänger in genom den mur av jättelika fruktlådor i trä som skyddar hotellet från det mystiska månlandskapets skiftande väder. Det blåser snålt när jag snabbt rullar Rimowan genom den lågmälda entrén. Aire de Bardenas kvadratiska huvudbyggnad, ritad av arkitekterna Emiliano Lopéz och Monica Rivera, omges av en rad korridortarmar och kubistiska paviljonger.

    Trots att hotellet är fullbokat är tystnaden och den totala avsaknaden av folk påtaglig när jag stegar fram till receptionen.

    – Det är alltid så här tyst på hotellet, försäkrar receptionisten snabbt när hon ser min frågande blick.

    Det blir knappast extremare än så här. Designmässigt alltså. Ett bord tillverkat av lastpallar är belamrat med förstaprispokaler i en myriad av design- och arkitekturtävlingar. Som designnörd borde jag vara i extas, men jag känner mig mest lite frusen och vilsen när jag går runt i de sterila, grönmålade korridorerna upplysta av lysrör.

    De få gäster jag passerar antar alla en sjukhusgrön färgton i ansiktet, och upptäckten av de svarta ögonen i taket får mig att undra om jag av egen fri vilja har checkat in på ett synnerligen ondskefullt laboratorium. Fantasin skenar. Är vi råttor i ett utstuderat designexperiment här på Aire de Bardenas?

    Jag tar ett dopp i den lilla vattenfontänen på pation, äter min middag och går och lägger mig tidigt. Efter frukosten checkar jag snabbt ut för att med största sannolikhet aldrig återvända igen. Ett annorlunda hotell – absolut. En en-gång-i-livet-upplevelse – i allra högsta grad. Men inte min kopp te.

     

     

    I La Rioja är allt vänt mot solen. Solrosorna, solcellerna och vindruvsklasarna sträcker sig alla efter de varma strålarna. De pittoreska husen och de välmanikurerade trädgårdarna skvallrar tydligt om det välkända vindistriktets välmående, ett välstånd som inte minst skapats genom svenskarnas stora åtrå efter det vaniljdoftande, mjuka rödtjutet.

    Här pågick vinodlingen långt före romartiden, men det riktiga hantverket importerades först under mitten på 1800-talet då de franska vinbönderna flydde sitt eget land i samband med att vinlusen hemsökte vinfälten.

    I Rioja är vinturismen väl utvecklad, och många vingårdar har på senare år inlett en kärleksrelation med världens mest omtalade arkitekter. Resultatet är så klart ett antal fantasikreationer som platsar på sidorna i de glossigaste arkitekturtidskrifterna.

    Jag stannar till utanför den räfflade fasaden på vingården Marqués de Riscal i Elciego. I kölvattnet av succén som var Guggenheimmuseet, anlitades Frank Gehry för att skapa något så häpnadsväckande att turisterna skulle strömma till självmant. I dag har Marqués de Riscal gått från att vara ett dåsigt vineri till Disneyfierad nöjespark med museum, restaurang, hotell och nu senast även spa. Inträdet går loss på strax under hundralappen, och ett stort antal säkerhetsvakter i hotellobbyn har till uppgift att skrämma bort alla arkitektursnyltare.

    Villabuena de Alava, ett stenkast därifrån, har ännu inte hunnit exploateras. Tvärtom verkar den lilla byn vara totalt opåverkad av områdets vincirkus. Jag kryper sakta fram med bilen genom folktomma gränder, i jakt på någon som skulle kunna visa mig vägen till ortens nyöppnade hotell. Jag håller kurs mot kyrkan, som så ofta är de spanska samhällenas mittpunkt. Och mycket riktigt, där ligger byggnaden i form av en jättelik trave med rost- och betongfärgade kuber, och överskuggar på ett effektivt sätt allt annat i sikte.

    Förberedelserna inför Viuras officiella öppningsfest är i full gång, och dj:ens beats studsar mellan husväggarna. I morgon kväll är hela det fantasifulla bygget fullt av bubbelsippande vip-gäster.

    Jag faller pladask för Viura och byn Villabuena. Det splitternya hotellets diskret lyxiga framtoning och den vackra restaurangen med den milslånga vinlistan ger mersmak. Men inte för stunden. Jag är så mätt på fantastisk gourmetmat och vita dukar att jag ringer rumsservice och beställer upp en spagetti bolognese och en flaska rioja till rummet.

    Spaniens gastronomiska centrum anses av de flesta vara Baskien. Här talas det om ”det nya spanska köket”, en inriktning som kännetecknas av kreativitet och innovation samtidigt som den är djupt förankrad i landets kulinariska traditioner.

    I Spanien är mat lika med fiesta och samvaro, och landets restauranger och barer är ofta nav för sällskapslivet. Likt fornstora konstnärer som Dalí och Miró, målar landets kockar tavlor med hjälp av smaker. Maten är ett språk, ett sätt att uttrycka sig, och för att väcka de förnimmelser och känslor man vill åt använder man sig av djärva, nya teknologier.

    Ferran Adrià, landets kulinariska överstepräst som genom sin visionära matlagning tidigare utsetts till världens bästa kock, poängterar att ”vissa av gommens njutningar uppskattas även av intellektet” – ett påstående som förklarar många av gourmetkrogarnas oerhört konceptuella skapelser.

     

     

    Vad jag ska tänka om den konceptuella färskpotatisen täckt av ljusgrå kalk som jag just sätter tänderna i, vet jag inte. Men gott smakar den, och nyfiket tar jag upp nästa ”ätbara sten” ur korgen. Jag har bokat en sen lunch på Mugaritz, den tvåstjärniga krog som just nu anses vara världens femte bästa restaurang, på landsbygden en bit utanför San Sebastián. Hit hittar inte ens gps:en, något jag får erfara efter många omvägar i det gröna landskapet.

    Två små kuvert väntar på mitt bord. Maître d’n uppmanar mig att välja mellan orden ”revoltera” och ”kapitulera”, som står tryckta i liten stil på baksidan. Jag öppnar pliktskyldigt kuvertet för kapitulation, som lovar 150 minuter fyllda av känslor, föreställningar, minnen och nya upptäckter. Men rebellen i mig river upp det kvarvarande kuvertet så fort hovmästaren vänt ryggen. Bryderi, frustration och lidande utfästes för den omedgörlige.

    Den svartklädda servicen, som är större till antalet än gästerna, arbetar som ett väloljat maskineri. Använda tallrikar plockas bort, och nya rätter dukas fram samtidigt som alla händelser prickas av i den långa lista av punkter som avsmakningsmenyn innebär. Brödstuvning med krabba, limaktig torsk, rosendoftande kött och lakritsstänger gjorda på ormbunksskott tillhör den magi som köket trollar fram.

    Lunchen liknar mer en show än en måltid, och frågan är om jag har kapitulerat tillräckligt för att njuta av alla de 150 minuterna. Det har varit en fantastisk resa, men det går inte att truga mer. Jag är övermätt på mat. Men inte bara det. Jag är också proppmätt på upplevelser. Jag pallar helt enkelt inte med fler intryck.

    Att jag behöver ett uppehåll från allt som heter design, inser jag samtidigt som jag passerar mitt nya hotell i San Sebastián.
    I stället för att sakta ner trycker jag gasen i botten och fortsätter köra norrut.

    Och San Sebastiáns pintxos, Guggenheimmuseet i Bilbao, de arkitektritade vingårdarna i Duerodalen, hacienda El Bulli utanför Sevilla och Valencias coola boutiquehotell? Dem tar jag i nästa vända.