De isländska Västfjordarna, även kallat Islands krona, är Europas västligaste utpost. Att befinna sig i regionen är som att vara vid världens mest praktfulla ände, full av sönderskurna berg, silverblå vikar och särpräglad grönska.

Text: Linda Iliste.

Det sägs att norrmannen Flóki Vilgerðarson försökte bosätta sig i Vatnsfjörður i Västfjordarna vid mitten på 800-talet. Ledsagad av tre korpar kom han seglande från Färöarna. Men klimatet var för kallt och Flóki seglade vidare till Norge.

Efteråt kallades han för Hrafna-Flóki, Korp-Flóki. Den anonyma ön han lämnade bakom sig kallade han för Island.

Foto: Einar H. Reynis.

Längre fram gjorde andra män och kvinnor som Hrafna-Flóki utan att låta sig nedslås av det avlägsna, yviga nordväst. Till skillnad från majoriteten av det isländska landskapet som är lämpligt för jordbruk, är Västfjordarna kraftigt bergiga.

Befolkningen, som bosatte sig i fjordarnas naturliga hamnar, fick leva av vad havet hade att erbjuda i form av fiske. Med tiden blev regionen ett viktigt handelscentrum med en ovanligt rik kultur.

Hrafna-Flóki kom med båt. Själv sitter jag i en bil när jag når näset mellan Gilsfjörður och Bitrufjörður där den avskilda kronan möter resten av Island.

Foto: Getty Images.

Det är en dag i slutet av ändlöst ljusa juli som jag passerar den sju kilometer långa landtungan. Det är som att stiga över tröskeln till en annan värld, en värld som de flesta turister helt förbiser.

Det sägs att så få som femton procent lägger till Västfjordarna på sin isländska reseagenda. Det beror mycket på den extrema avskildheten. 

För den som är villig att ta sig tid – mellan sex och åtta timmar med bil från Reykjavík – väntar emellertid ett av de mäktigaste äventyr Island har att erbjuda.

Vid näset lämnar vi plan, förkolnad lava bakom oss. I stället färdas vi i ett landskap som omges av höga berg vilka gång på gång bryts upp av havsvikar.

Förbluffande skönhet

Det ser ut som om djupa sår av glittrande vatten skär sönder höjderna. Skönheten är förbluffande.

Träd lyser med sin frånvaro som vore de sagoväsen, men området är rikt på marknära växtlighet.

Tillsammans med havet bildar de ett lappverk av blått och grönt i säregna färgskalor.

I det vilt vackra väst är ensligheten så storslagen att det är snudd på kusligt innan man vant sig.

Foto: Cassie Boca. Foto: Jonatan Pie.

Det är längesedan Västfjordarna var Islands hjärta. Fiskemöjligheterna har blivit sämre och området har så sakteliga avbefolkats.

Numera lever omkring 7 000 personer i regionen och faktumet att Island bara har tre invånare per kvadratkilometer blir i allra högsta grad påtagligt här.

Under bilfärden kan jag räkna husen vi passerar på mina fingrar, så gott som på en hand.

Det känns som att oavbrutet vara mitt ute i ingenstans. Isolationen är också en av de främsta lockelserna med Västfjordarna.

Få vägar längs fjordarna

Fram till nyligen fanns det bara få, svårmanövrerade grusvägar. Vägarna är fortfarande inte många, men åtminstone till stor del asfalterade.

De krånglar sig djupt in och ut ur de grandiosa fjordarna och det går inte fort. Det gör däremot inte så mycket eftersom det ger tid att njuta av omgivningarna.

Min uppfattning om väderstrecken upphör tämligen snabbt. Varje karg krök som vi passerar känns som den allra sista innan det är dags att tippa över kanten vid världens ände.

Ísafjörður. Foto: Gestur Gislason / Shutterstock.

När vi på sen eftermiddag stannar i Ísafjörður visar en titt på kartan att vi befinner oss mellan fjordarna Skutulsfjörður och Safjarðardjúp.

Det här är regionens kommersiella knytpunkt, och Ísafjörður vägrar acceptera småstadsstatus. Man är trots allt hem till en tredjedel av regionens invånare.

Inte att förglömma huserar man också Islands äldsta biograf och har byggt om ett gammalt sjukhus till kulturhus.

Musikfestivalen Aldrei fór ég suður, ett namn med lokalpatriotisk blinkning som betyder ungefär ”jag reste aldrig söderut”, växer ständigt i popularitet. I år fyllde den 20 år.

Knökfulla barer i Ísafjörður

En bra bit efter midnatt är barerna längs Ísafjörðurs huvudgata knökfulla.

Flera rundor av isländska klassikern Opal, vodka smaksatt med lakritsgodiset med samma namn, kommer in till vårt bord när lokalbefolkningen vill visa sig från sin bästa sida.

Utanför går solen aldrig ned. Den glittrar tålmodigt blekt över den berginramade horisonten.

Foto: Kristina Delp.

Att konstatera att det är något magiskt med Island känns uttjatat att göra, men samtidigt svårt att undvika.

Det är sannerligen sagolikt att uppleva landet, både bildligt och bokstavligt.

Naturen i Västfjordarna är så vidunderlig att det ibland känns fullständigt overkligt.

Känslan slår mig i Arnarfjörður där jag står vid foten av det hundra meter höga vattenfallet Dynjandi, eller Fjallfoss.

Sju vattenfall i ett

Vägen hit går högt över berget på en enda smal grusväg längs vilken man lätt tror sig ha kört fel.

Kaskaderna av vatten skummar så att de liknar böljande sockervadd. Dynjandi är i själva verket sju stycken sammanlänkade fall med en topp vars omfång är trettio meter.

På väg ned breder det ut sig till det tredubbla. Det är tveklöst det mest dramatiska vattenfallet i Västfjordarna.

Patreksfjörður. Foto: Adobe Stock.

Känslan av overklighet håller i sig hela vägen söderut till Patreksfjörður. Vidderna har än en gång förvandlat sig, från kyligt steniga till frodigt gröna.

Längs trafiklederna är de betande fåren som små prickar intill väldiga böljande berg. Även jag är ödmjukt liten i landskapet.

Det är enfaldigt, men här tror jag mig förstå varför människan uppfunnit gudomligheter i brist på ord inför jordens majestät.

Heta källor och vackra badhus

För den som jagar naturnära upplevelser är det här en lustgård, inte minst när man otippat hittar naturliga hetvattenkällor som finns dolda längs vägarna.

Vill man inte stanna vid vägen och leta finns det ett vackert badhus i Patreksfjörður med ypperlig utsikt. Än en gång undrar jag om det här verkligen är på riktigt.

Foto: Pressbild.

När musklerna mjukats upp med hett vatten stannar vi till på Sjóræningjahúsið, ett kulturhus med rart pirattema.

I baren serveras vi muffins med Jolly Roger-flaggor och en titt i aktivitetsprogrammet för sommaren gör det tydligt att det inte råder brist på kulturella evenemang.

Pirater och livemusik

Kanske är det ett av många försök som görs i byarna runtom i Västfjordarna för att locka den unga befolkningen att bo kvar.

Avbefolkningen märks emellertid inte av på kvällen när hela sjörövarhuset fylls av människor som kommit för att se en spelning med ett populärt band från Reykjavík som är på turné i regionen.

Foto: Sjóræningjahúsið.

Det är blandade åldrar i publiken, många unga, de flesta i traditionellt mönstrade lopapeysa-koftor. Nya ansikten som våra behandlas tillmötesgående.

Vid fyra långbord av breda plankor hukar vi tillsammans över inhemsk öl med karakteristiska namn som Viking och Thule.

I den öppna spisen brinner en brasa med ljudligt sprak och jublet lyfter taket varje gång en sång avslutas.

Själv vill jag jubla över att ens vara på plats. Vem hade kunnat tro att världens ände var så fenomenal?

Topp 4 att göra i Västfjordarna

1. Berget Latrabjarg

I naturreservatet Hornstrandir ligger Europas allra västligaste punkt, berget Latrabjarg.

På dess 440 meter bor den största samlingen sjöfåglar i norra Atlanten.

Håll utkik efter lunnefåglar, sillgrisslor och stormfåglar.

2. Vandra i Hornstrandir

Hela området lämpar sig för slående läckra vandringar, till exempel till den isolerade stranden Rauðisandur.

I Hornstrandir finns också regionens sista glaciär, Drangajökull.

Foto: Agnieszka Bednarz.

3. Häxutställningen i Hólmavík

Regionens östkust Strandir har historiskt varit den mest isolerade. Än i dag är bosättningarna få, men det är väl värt att ta sig hela vägen dit.

Strandir har en rik historia att ta del av, inte minst på grund av att tron på häxeri och trollkonster varit stark här och att Västfjordarna ansattes hårt av häxjakten på 1600-talet.

Den som vill fördjupa sig mer i just det kan med fördel åka till utställningen i Hólmavík.

4. Utflykt till ön Flatey

Reser du till eller från Västfjordarna via Reykjavík? Åk med färja via ön Flatey! Som har en permanent befolkning på hela fyra invånare.

Flatey betyder kort och gott den flata ön och är den näst största i Breiðafjörður. ”Näst största” säger inte så mycket egentligen eftersom Flatey är ett litet vykortsvackert lyckoland med en enda väg där enbart ett fåtal traktorer brummar fram.

På den södra delen av ön ligger de flesta husen och Hótel Flatey. Ett stenkast därifrån ligger kyrkan, berömd för sina moderna målningar av Kristjana och Baltasar Samper. Giftassugna par från hela Island väljer kyrkan för sin stora dag.

Glöm inte att dricka öns specialitet flathito, en lokal variant av mohito med rabarber i stället för mynta, innan du går på färjan igen.

Flatey. Foto: Einar H. Reynis.