Blog

  • TWA blir hotell

    TWA blir hotell

    Ryktena går vidare kring realiserandet av ett nytt flygplatshotell på John F Kennedy Airport utanför New York. Det är inte ett hotell som vilket som helst utav flygplatshotellens massproducerade lådor utan handlar om att skapa en fantastisk övernattningsmöjlighet i den arkitektoniskt minst lika fantastiska TWA-terminalen.

    TWA som flygbolag är sedan länge ett minne blott, men den fantastiska terminalen står kvar som ett storslaget minne av jet-ålderns fornstora dagar. 1962 invigdes den kurviga byggnaden, ritad av Eero Saarinen i vilken man nu planerar en konvertering till ett boutiquehotell som tar tillvara Saarinens ursprungliga former. Vi ser fram emot att ta en drink i lobbyn, och känna oss som en vital del i den snygga TV serien Mad Men.

    John F Kennedy Airport
    New York, USA

  • Paris underjordiska bio-Paradisio

    Paris underjordiska bio-Paradisio

    Nu när våren nalkas, lockar de första solstrålarna fram oss svenskar ur hemmen. Men med våren kommer viss väderinstabilitet, och vissa dagar förblir gråa. Då är det skönt att kunna sjunka ner i biofåtöljen med en stor hink popcorn.

    Råkar du vara i Paris? Det lika populära som surrealistiska Café Germain expanderar mot underjorden. I källaren under den parisiska restaurangen ligger Le Germain Paradisio, en enastående biosalong designad av India Mahdavi. Och att byttorna med popcorn bytts ut mot flûteglas fyllda med champagne stör oss inte det minsta.

    Le Germain Paradisio
    25–27 rue de Buci, Paris
    +33-6-34 99 37 13
    legermainparadisio.com

     

    Hotell i Paris

  • Oj Savoy!

    Oj Savoy!

    Det var en av fjolårets mest emotsedda restaurangöppningar i London och i slutet av november slog den slutligen upp portarna: anrika Savoy Grill med Gordon Ramsey vid rodret. Restaurangen ligger i Savoy Hotel (som också nyöppnade 2010) och har funnits sedan 1889 – här snackar vi riktigt klassisk mark med historiska gäster som Oscar Wilde, Marilyn Monroe, Winston Churchill och Charlie Chaplin.

    Ramseys gäng har återställt interiören till gammal art deco-glamour från förr och uppdaterat menyn till en blandning av traditionell brittisk och fransk kokkonst med lyxig touch. Vill du åka tidsmaskin och beställa biff Wellington från en trävagn är det här stället att besöka 2011.

    Strand, London
    +44-20-759 216 00
    gordonramsay.com

    Savoy Hotel

  • Bäst i världen Linda Lindorff

    Bäst i världen Linda Lindorff

    Linda Lindorff är 38 år och programledare i TV 4. Hon har synts i program som Robinson, Djur i fara och När och fjärran. Vi bad Linda tipsa om sina favoriter i världen.

    STORSTAD:
    – Det är svårt att slå New York men jag har många andra favoriter. Min man är dansk och han har lärt mig att verkligen älska Köpenhamn och allt det härligt danska som röda pölser, smörrebröd och kall öl på Europas kanske skönaste barer. Dubai – Mellanösterns svar på New York har jag också förälskat mig i med alla dess konstigheter. Har varit där fyra gånger redan och åker nu efter jul igen. Sex timmars flygresa bara! Ingen jetlag! Superbillig shopping, superlyxiga fantastiska hotell, golf, coola restauranger och några av de mest imponerade skybarerna i hela världen. Den stad som jag oftast vill återvända till är ändå Barcelona. Jag bodde där i nästan två år och efter det har jag varit tillbaka säkert 20 gånger.

    STRAND:
    – Stränderna på Zanzibar är helt sagolika. Jag har varit där flera gånger och hoppas få åka tillbaka snart igen. Sydöstra sidan är finast, där kan man fortfarande hitta helt öde stränder att hänga på.

    Ö:
    – El Nido i Filippinerna. Overkligt vacker ö med branta svarta klippor, djungel, bländvita stränder och laguner med det klaraste grönblå vatten jag sett. Som hämtad ur tv-serien Lost. Det finns en liten femstjärnig resort som är lyxig på ett väldigt naturligt ”back-to-nature-sätt” som jag verkligen gillade. Jag bodde där i sju veckor när vi spelade in Robinson.

    Hotell på El Nido

    KAFÉ:
    – Jag gillar faktiskt Starbucks …

    HOTELL:
    – Karafuu Hotel Beach Resort vid nordöstra delen av Zanzibar, på den vackra kustremsan mot Indiska oceanen. Lyxigt, exotiskt och med otroligt vackra naturstränder. Och Hotel Kura Holanda i Willemstadt på ön Curaҫao i Karibien. Ägaren köpte upp ett helt kvarter med gamla hus som han sedan renoverade och gjorde om till olika rum och sviter i gammal kolonial stil. Hotellet är som en egen liten by med gator, torg, museum och flera olika restauranger. Ett av de mest minnesvärda hotellen jag bott på.

    Lediga rum & priser Karafuu Hotel 

    FLYGBOLAG:
    – Jag älskar SAS. Personalen är alltid proffsig och trevlig och maten är god för att vara flygplansmat. Dessutom tycker jag att SAS business till New York nog varit den bästa av alla mina businessflighter. Sköna stolar!

    FLYGPLATS:
    – Kastrup. Snygg, ren, välplanerad och det finns bra restauranger. Och för att vara så stor så är det väldigt lätt att ta sig runt. Barcelona är också bra.

    SPA:
    – Det finns så många bra så jag kan inte säga vilket som är bäst. Senaste jag var på var Miramar Spa i Fujairah, bra stämning och otroligt skön massage.

    PROMENADSTRÅK:
    – La Croisette, strandpromenaden i Cannes. Oslagbar.

    BUTIK:
    – Lynggaard i Köpenhamn. Älskar deras smycken, de är väldigt exklusiva men ändå moderna.

    MUSEUM:
    – Pradomuseet i Madrid.

    RESTAURANG:
    – Grosvenor House i Dubai är en riktigt cool och snygg lyxrestaurang. Det är svindyrt, men maten och restaurangen håller verkligen världsklass.

    PARK:
    – Central Park i New York. Dit kan man gå när som helst men extra mysigt är det på morgonen. Köpa med sig en stor latte och en blueberry raisin bagel och sedan bara sätta sig på en bänk i morgonsolen och titta på folk, det gillar jag.

    PRYL PÅ RESAN:
    – Min nya Leica. Jag reser aldrig utan kameror, minst tre stycken varav en systemkamera. Och numera även alltid Leican. Det är en kompaktkamera men med lika hög ljuskänslighet som vilken systemkamera som helst.

  • Gräddan i Brooklyn

    Gräddan i Brooklyn

    Det har inte ens gått tio år sedan Brooklyn var en föraktad håla i skuggan av flärdens Manhattan. I dag är det annorlunda. Det går inte en dag utan att det poppar upp en lyxig fransk deli, en högklassig judisk chokladhandlare eller en tillverkare av hårt limiterade jeans. RES har träffat några av människorna bakom förvandlingen.

    Text och foto: Anna Schori

    Hotell i Brooklyn

    Mitt i det industriella Park Slope, fjärran de mysiga brownstonehus där det ibland känns som om så gott som alla stadens författare och journalister bor, hyr paret David Moltz och Kavita Ahuja en liten skrubb där de tar fram dofterna till sina alltmer omtalade parfymer under namnet D. S. & Durga.

    Småflaskor innehållandes essenser av tobak, tuberos och läder trängs här med hundratals vinylskivor.

    – Det finns en hel del paralleller mellan musik och doft, säger Moltz som har varit besatt av parfym så länge han kan minnas, eller i alla fall sedan han redan som åttaåring lånade sin pappas Pierre Cardin-eau de cologne.

    – Ofta inspireras vi av att bara ta en skiva ur samlingen, som till exempel den här, säger han och tar fram en barockskiva med titeln The art of Netherlands. Det går att lyssna på musiken, titta på omslaget och läsa om så väl kompositören som vilka instrument de har använt för att få en känsla för hur det doftar.

    Det är just så här som paret arbetar. Alla deras parfymer har en liten story – doften Cowboy Grass ska vara perfekt för att råna banker från hästryggen, Burning Barbershop ska dofta som den enda flaskan med vanilj, lime, lavendel och mynta som överlevde en brand i en frisörsalong i Westlake, New York, 1891.

    Det kanske allra roligaste parfymnamnet är Money.

    – I det här fallet är det money som i amerikansk slang för fantastiskt, säger Ahuja. Men visst, om du bar den till ett möte med din chef så tror jag att du skulle kunna lyckas höja din lön. Den är precis som alla våra favoritparfymer stark och klassiskt old school.

    – Det här med doft är ju otroligt subjektivt, inflikar Moltz. Det är därför som vi från allra första sekund har velat ha en kollektion med något för alla – det är därför vi har dofter som är väldigt feminina, väldigt maskulina, väldigt kryddiga, väldigt lätta, väldigt träiga och väldigt jordiga. Dofter från alla musikgenrer.

    Parfymerna säljs hos bland andra J. Crew, In God We Trust och Hayden-Harnetts butiker över hela New York. Man har även nyligen tagit fram en parfym åt butikskedjan Anthropologie.
    dsanddurga.com

    När Michael ”Buzz” O’Keefe ville öppna en lyxrestaurang alldeles intill Brooklynbrons fäste var det först och främst för den magiska utsikten. Den åldrade och välklädde gentlemannen O’Keefe må ha växt upp i ett irländskt hem på övre Manhattan. Men han insåg tidigt, som han säger när vi ses i den eftermiddagssoliga baren på hans The River Café, att ”skyskraporna aldrig var lika vackra som från Brooklynsidan”.

    Det skulle dock dröja tolv år och nio andra öppnade och sålda restauranger innan han så 1974 lyckades övertyga staden New York att sälja den då helt värdelösa marken alldeles vid East River till honom.

    – Alla jag talade med, inte minst bankerna som jag behövde låna pengar av, trodde att jag hade blivit galen som ville bygga en restaurang vid den här gudsförgätna industriplatsen som vid den tiden mest bara var ett ställe där truckar väntade på att köra ner till pirerna.

    Men O’Keefe fick rätt.

    The River Cafés nya högklassiga amerikanska meny – som i dag innehåller allt från rå kobebiff och nyskjutna rådjur till klassisk New York-stek – blev tillsammans med den smått turistiga utsikten en omedelbar succé och har sedan starten belönats med såväl en Michelinstjärna som kallats för ”Harvard Business School of the culinary world” av New York Times.

    Men framför allt livade The River Café upp restaurangscenen och stadsdelen Dumbo till att i dag inte bara vara Brooklyns utan ett av hela New Yorks mest eftertraktade områden med spännande konstgallerier, nya parken Brooklyn Bridge Gardens alldeles intill vattnet och, inte minst, loft till hutlösa överpriser.

    O’Keefe är uppenbart stolt över vad han har åstadkommit.

    – Jag har alltid strävat efter perfektion. Men det måste ändå vara tillbakalutat och inte sådär stelt som på många ställen med vita dukar i Paris och till och med inne på Manhattan. Det är därför jag fortfarande är här varje dag för att se till att det sköts som det ska, säger han och ber en av ställets uppassare i vit skjorta och svart fluga att sopa undan några knappt synliga jordnötsskärvor under våra stolar.

    Loren Cronk vare sig sover eller går på bröllop i jeans. Men det är också de enda tillfällena när han inte bär denimplagget.

    Jeansdesignern, som tidigare har jobbat hos så väl Levi’s som Ralph Lauren, håller så smått på att göra sig ett namn från sin butik som han öppnade i höstas. Dels för sina massproducerade unisexmärken Soldier and Brave, BLKSMTH och Lips – men framför allt för sina handgjorda självbetitlade herrjeans.

    De är alla numrerade – han har just blivit klar med par nummer 78 – och de finns i storlekar från 29 till 34 och kostar från 600 dollar och upp till 1 200 dollar – om du vill låta honom skräddarsy ett par som nostalgirockbandet Kings of Leon gjorde.

    – Det är främst vad jag kallar ”denimheads” som kommer hit för mina jeans. De vill veta allt om vilken fabrik jag köper mitt tyg ifrån till vad jag använder för tråd till vad det är för material på knapparna, säger Cronk och försöker förklara hur ett par jeans, även om de är handgjorda, kan kosta mer än en resa tur och retur mellan Stockholm och New York.

    – Mitt denimtyg är extremt dyrt och kommer från en fabrik i Italien som heter Denim Area. Det här kostar 15 dollar för en yard och man behöver cirka 2,5 yard tyg för ett par jeans. Det är 40 dollar bara det. Jämför med massproducerade jeans där tyget kostar från 4 till max 8 dollar per yard. Sedan är alla detaljer på jeansen av högsta kvalitet plus alla mina arbetstimmar. Känn på tyget, känn, säger han. Känner du vilken kvalitet? De kommer aldrig att gå sönder. Inte ens när man som jag slipar dem lite här och där för att få rätt look. Det är därför det kallas för ultra premium.  

    När Rick Mast var på en hemmafest för ett par år sedan snöade samtalet in på choklad.

    Till hans och de övriga på festens stora förvåning kunde ingen helt säkert säga hur den här, världens kanske mest populära föda, tillverkades från scratch.

    Mast, som vid den här tiden jobbade i köket på snofsiga Manhattanstället Gramercy Tavern, slutade snart för att i stället starta Mast Brothers Chocolate med sin bror Michael.

    Först hemma i sitt kök och sedan två år tillbaka i en gammaldags inredd lokal mitt i Williamsburg som allt fler hittar till.

    – Vi ligger helt rätt i tiden, säger Mast som bär ett stort skägg och som har stora tatueringar på underarmarna som syns när han kavlar upp skjortärmarna. 1990-talet var snabbmat som Taco Bell och mac and cheese. Men nu tycks vi äntligen ha insett att vi bara lever en gång och att vi därför vill ha det bästa av allt.

    Mast fortsätter smått maniskt berätta om hur omodernt det är med stora pråmar som transporterar varor över världshaven för att göra så snabb vinst som möjligt och de chokladbitar som vi kan köpa i närmsta bensinstation för en dollar.

    – Det var därför som vi för vår första vinst köpte in oss på en segelbåt, säger han och visar en modell av båten som står bakom disken. Vi letade länge för att hitta någon i seglarvärlden som skulle kunna samarbeta med oss. Så nu ska vi ett par gånger om året låta dem segla ner till Sydamerika och köpa tonvis med kakaobönor för att sedan komma tillbaka upp hit till New York och lägga till alldeles här bredvid i Williamsburg.

    Allt för att inte spilla någon olja och, menar Mast, för att ge samma känsla till oss köpare som om vi köpte ett äpple som växt på ett träd upstate New York.

    Det är inte för inte som Mast utan att blinka säger att vi nu ska glömma chokladstorheter som Belgien och Schweiz.

    – Världens mest komplexa och därmed bästa choklad är utan tvekan de tolv olika sorters choklad som tillverkas här. Dessutom är det inte dyrt. Världens finaste viner går ju från 1 000 dollar och uppåt. Världens bästa choklad kostar, som du ser, blott 7 dollar.  

    .

    Vägg i vägg med Mast Brothers ligger en av Brooklyns mest inspirerande lokaler – Voos Furniture. Det doftar också choklad när jag sitter och talar med initiativtagaren Serap Demirag mittemot i en och samma vita möbel i hårdplast som skulle kunna beskrivas som en tandemgungstol där den ena sidan åker upp när den andra åker ner.

    Den är helt fantastisk, heter Tete rocker och är skapad av Laurie Beckerman. Pris: 8 500 dollar.

    – Den här har det skrivits om lite överallt. Det känns som om den hade kunnat bli en storsäljare men inget företag har ännu kommit på hur man skulle kunna massproducera den och få ner den i pris utan att själva bli ruinerade.

    Demirag är lite av en modellmamma eller, som hon själv hellre säger, ”som en curator för ett galleri”.

    – För ett par år sedan, jag tror det var 2007, såg jag ett spännande bord på en utställning. Det fanns bara i ett exemplar och när jag frågade var designern kom från sa de Brooklyn. Det visade sig vara designat av en arkitekt som gjorde det här vid sidan om och när jag tittade lite närmare insåg jag snart att det fanns människor över hela Brooklyn – arkitekter, metallarbetare, konstnärer – som gjorde möbler på sin fritid. Allt jag såg höll otroligt hög nivå så jag kände snart att det vore kul att skapa en samlingsplats för det här.

    Demirag, som kommer från Turkiet och som själv har arkitektbakgrund, visar mig runt bland stolar som har skapats av pianotangenter, bord med Grand Canyon-motiv och en jättelik kloss som visar sig vara en byrå där varendaste millimeter är utnyttjad för lådor i alla möjliga storlekar och som du kan öppna från fyra olika håll.

    – De flesta som kommer hit och köper våra möbler gör det inte för att använda dem. De verkar mer se det som att de investerar i konst som de hoppas, och som jag också tror, ska öka ytterligare i värde med tiden.
     

  • På middag med Heston

    På middag med Heston

    Förra året utsågs Heston Blumenthal  till årets kock av juryn i “National Restaurant Awards”. Stjärnkocken står bakom restaurangen Dinner by Heston Blumenthal i centrala London. Restaurangen ligger i anslutning till Mandarin Oriental Hotel med utsikt över Hyde Park. Heston, som tidigare drivit trestjärniga restaurangen The Fat Duck, är vida känd för sin framåtanda och har beskrivits som en ”kulinarisk alkemist” tack vare sin innovativa matlagningsstil.  

    Ovanliga smakblandningar, låga temperaturer, långa koktider och vakuumburkar för att skapa tryck och större bubblor i suffléer, är några kännetecken för Blumenthal.

    Menyn på Dinner by Heston Blumenthal kommer att innehålla traditionell brittisk mat i modernt format. Vad sägs om hörökt makrill med inlagd citron och kycklingleversparfait i mandaringelé?

    Restaurangen har designats av Adam D Tihany i klassisk brittisk 1500-talsstil med fokus på naturliga material som trä, läder och järn för att skapa en rustik och elegant atmosfär. Dinner by Hest Blumenthal kommer att servera lunch, middag och klassiskt brittiskt afternoon tea.

    66 Knightsbridge, London
    +44-20-720 138 33
    dinnerbyheston.com


     

    Lediga rum & priser Mandarin Oriental

     

  • Ekonomiklass till rymden

    Ekonomiklass till rymden

    Den första rymdturisten, Dennis Tito, betalade år 2001 nära 136 miljoner kronor för att åka till International Space Station. Nu blir resorna fler och priserna är på väg ner.

    Brittiska företaget Virgin Galactic planerar att arrangera rymdresor från delstaten New Mexiko i USA med start år 2012. En biljett kommer att kosta 1,3 miljoner svenska kronor. Från och med 2014 erbjuder det holländska flygbolaget KLM Royal Dutch Airlines rymdresor från den karibiska ön Curaçao. Farkosten beräknas kunna göra upp till fyra flygningar per dag och priset för biljetten kommer landa på 700 000 svenska kronor. Det går neråt alltså.

  • Tillbaka till djurtiden

    Tillbaka till djurtiden

    ”Vi måste förstå hur sårbart Afrikas ekosystem har blivit och hur snabbt fler och fler arter förlorar sin levnadsmiljö. Låt oss alla försöka bevara så mycket som möjligt av det ursprungliga Afrika, som ju också är en del av vårt eget arv. Det är aldrig för sent.” Citatet tillhör Michael Poliza, entreprenör, expeditionsledare, turistkonsult och inte minst prisbelönt naturfotograf vars nya bok för tankarna till ett Afrika från förr.

    När djurstammarna var stora och ytorna gigantiska. Tyske Poliza har rest jorden runt flertalet gånger med kameran över axeln för att fånga extrema miljöer som Antarktis eller den afrikanska savannen.

    Han har tidigare gett ut fyra hyllade böcker om Afrika – bland annat Eyes over Africa där han fotograferade 19 länder i Afrika från en helikopter – och utnämndes 2009 till ambassadör för världsnaturfonden.

    Senaste i serien är boken Classic Africa (Teneues) där Poliza på 288 sidor samlar sina favoritbilder från kontinenten under åren 2002–2009. Den röda tråden är en fotografisk stil som för tankarna till ett Afrika från förr, med stora djurstammar och gigantiska ytor. Före mänsklig påverkan med skövling, tjuvjakt och turistindustri. Bilderna är lågmälda och vackra, trollbindande och på gränsen till suggestiva. Boken kostar cirka 1 000 kronor och finns att beställa på eneues.com

  • Hotellboom i Mexico City

    Hotellboom i Mexico City

    Hotell i Mexico City

    Tio år har gått sedan begreppet boutiquehotell först anlände till Mexico City via invigningen av Hotel Habita. Grupo Habita fortsatte sedan sitt framgångståg genom att öppna W Mexico City och modebranschens favorit Condesa DF. Nyligen har även inrättningar som Las Alcobas i Polancodistriktet och Valentina i livliga Zona Rosa öppnat. Senast ut och mest omtalat är dock Hotel Brick. En nyrenoverad 1900-talsherrgård ger Brick en modern look med pampiga glasfönster och högklassig arkitektur.

    Hotellet är en välkomnande oas med mjuka toner och bekväma möbler, beläget i området Roma Norte. Här ryms 17 exklusiva rum och fyra privata taksviter som har enskilda terrasser och utomhusbadkar. Hotellets namn hänvisar till det tegel som importerades från England för att bygga den ursprungliga herrgården. En av hotellets två restauranger, Olivia, är uppkallad efter madam Olivia som i början av 1900-talet drev en bordell i huset. Dubbelrum kostar från 1 400 kronor.

    Orizaba 95, Roma Norte 06700, Mexico City
    +52-55-552 511 00

    hotelbrick.com

  • Seoulfood

    Seoulfood

    En superstajlad koreanska i sedvanlig asiatisk ögonlyftsoperation, tiocentimeters klackar och välmatchad outfit tar fram mobiltelefonen på den kliniskt rena och högteknologiska tunnelbanan i Seoul. Runt omkring henne sitter lika välklädda människor och sms-ar, tittar på tv, läser nyheterna och pratar med vänner och ovänner på lika nyinköpta telefoner. Hon sätter mobilen mot örat, avfyrar ett stort leende och hälsar personen i andra änden:
    – Vad har du ätit i dag, älskling?

    Foto: Sooim Jung

    Hotell i Seoul

    Inte ”hej”, inte ”hur mår du”, inte ”vad gör du” – utan vad har du ätit idag? Hälsningsfrasen är symptomatisk för sydkoreanernas relation till mat och ätande, en sällsamt djup kärlekshistoria med romanstoffingredienser som ockupationskrig, storhetsvansinniga grannländer, konfuciansk familjetradition och hyperkapitalism kryddat med lass av chili.

    – Det där är så koreanskt, skrattar min väninna där vi sitter mittemot varandra på tunnelbanan. Mat, mobiltelefoner och vänner – gärna allt samtidigt!

    Trots Sydkoreas status som en av de stora östasiatiska tigerekonomierna har landet tills relativt nyligen ofta tenderat att hamna i skuggan av sin problematiska nordliga motpol och sina större och mer högröstade asiatiska grannländer. Landets roll på den internationella arenan har varit blygsamt alltmedan man strävsamt och lite i skymundan har jobbat upp ett välstånd och en skyskrapeskinande nation i klass med Japan.

    Frånvaron av självförtroende smittade även av sig på matkulturen. Åratal av fattigdom efter den japanska ockupationen och Koreakriget hade lagt ett lager av arm bonnighet över den tidigare så stolta mattraditionen – nedärvd genom generationer av kungadynastier.

    Men nu står köket inför sitt stora genombrott utanför landets gränser, vilket av koreanerna ses som en symbol för ett lyckat nationsbyggande, eftersom maten här – precis som i många unga och nationalistiska länder – är en nationalhelgedom och anledning till mycket skryt.

    I Asien är det koreanska köket sedan länge den nya mattrenden. Anledningen är främst en populär sydkoreansk tv-såpa vid namn The jewel in the palace. Serien utspelar sig i den 600 år gamla koreanska Chosondynastin där en ung kvinna med list, mod och kunskap klättrar i de rigida manliga hierarkierna för att slutligen bli kejsarens egen läkare och chefskock. Sedan 2003 har serien sålts till hela världen och låtit tittarna frestas av spännande köksintriger och vidsträckta kungliga bufféer med hundratals rätter.

     

     

    Korea House heter en organisation som jobbar med att förvalta denna kungliga gren av det koreanska köket. I deras lummiga tempelträdgård har en grupp japanska gourmetturister samlats för att få ta del av några av det koreanska kökets alla hemligheter.

    På dagens schema står en lektion i att göra kimchi och till sin hjälp har deltagarna en av landets kändaste tv-kockar, Lee, själv i rakt nedstigande led släkting med den sista dynastins kökschef.

    20-miljonerstadens Seouls larmande trafik och gatuliv känns långt borta när Lee ler sitt milda läppstiftsleende. Håret ligger i perfekta mjuka lockar kring ansiktet och ögonen är milda så länge man tar kimchikonsten på allvar och inte hackar vitlöken fel.

     

     

    Varje berättelse om koreansk mat med självaktning börjar med kimchin. Den är basföda, tröstemat, konsthantverk och kulturtradition. Man anordnar festivaler till dess ära, superkockar utkämpar hårda strider om sina hemliga recept, hemma har familjerna en ändamålsenlig kimchifrys och undersökning på undersökning pekar på hur regelbundet intag är så hälsosamt att kimchi med största sannolikhet skulle kunna bota aids om man bara forskade tillräckligt länge på det. (När fågelinfluensan härjade som värst i Asien hävdade koreanska forskare att de hade funnit belägg för att kimchi kunde fungera som botemedel.) Sydkoreanerna äter kimchi till dagens alla måltider och den totala årsförbrukningen uppgår till närapå 20 kilo per person och år.

    Vad består då denna mirakelrätt utav? Det föga upphetsande svaret lyder: fermenterade grönsaker. I Sydkoreas nationella receptkanon ingår hundratals varianter med en uppsjö av olika ingredienser, syrningsgrad och kryddningar. Basreceptet utgörs dock allt som oftast av kinakål indränkt i en blandning av vitlök, chili, ingefära samt räk- och ansjovispasta. Resultatet är alldeles enastående i sin enkelhet.

    Kimchin är stapelmat i den koreanska måltidens alla smårätter, banchan, som man även på de enklaste restaurangerna får in tre, fyra stycken av utan att vare sig beställa eller betala extra för. Vill man ha mer ropar man bara uppfodrande ”mer här!” eller vinkar irriterat hungrigt. I Korea är gästen kung vid bordet – ständiga påfyllningar kommer av det mesta och en måltid utan fyra, fem rätter räknas lätt som ovärdig och torftig. Och gott ska det vara. Utan skam i kroppen låter man köket veta om något inte har varit till belåtenhet, skickar tillbaka, kräver nytt och ropar på kocken.

     

     

    Efter att Lee inspekterat och godkänt japanskornas kimchi ska den nu kompletteras med en annan koreansk nationalrätt: den för nybörjaren lika enkla som delikata nötköttsrätten bulgogi. På några korta minuter står den på bordet, fulländad i sin sötmustiga kryddkombination av sesamolja, päronjuice, soja, risvin, lök och vitlök. Till det ris, stärkande grönt te, den syrliga kimchin och munnens alla smakcentrum har fått sitt.

    Japanskorna är så uppsluppet uppspelta att de börjar klappa händerna och gör peacetecknet medan de äter.

    – Något helt annat än den typ av mat man i dag hittar på restaurangerna inne i stadens finare delar, säger Lee och beklagar sig över trenden att i dag krydda ingredienserna till oigenkännlighet, något som inte hör hemma i den kungliga mattraditionen.

    Vad har då dagens restaurangscen att säga om läget i landet? Än finns inga uppsjöar av asiatiska Michelinstjärnor som i Tokyo – besökare intresserade specifikt av Michelinätande får hålla sig till några av Seouls alla femstjärniga hotell som The Shilla och The Westin Chosun. Men utanför dessa svalt lyxiga inrättningar finns ett dynamiskt och myllrande kulinariskt liv, och bakom Seouls bjärt lysande neonskyltar finns många upptäcker att göra för den matintresserade.

    Slående i Seouls restaurangkultur är den ungdomliga vitaliteten. Regelbundna restaurangbesök är inget man endast unnar sig först i den ekonomiskt stabila medelåldern. Nej, i Sydkorea löper en direkt middagslinje från familjesammankomsterna till restaurangbesöken med vänner och bekanta, utan det västerländska glappet med åratal av inriktning på alkoholkonsumtion. Här görs inte heller någon vidare skillnad på vad som är en bar och en restaurang: dricker man så äter man och därmed basta.

    Efter dagens matlagningskurs träffar vi några koreanska vänner för en introduktion i denna yngre koreanska umgängeskultur. Kvällens barhopping börjar på en uppdaterad grillrestaurang i Sinsa, en av stadens trendigare delar, packad med designbutiker och chica asiatiska versioner av franska och italienska kaféer.

    Restaurangen är fullsatt med grupper av unga välklädda människor och servitörerna ilar elegant mellan bordet med rödglödande kolhinkar. Varje bord har en inbyggd grill och fram dukas – utan att vi ens hunnit öppna menyerna – grönt te, soppor, ingefärsbräserad vattenspenat, picklade gurkor och silkestofu. Snabbt läggs kol på grillen och efter lite menypekade ställs fat med tunt utskuren biff, fisk och skaldjur fram. Köttet är oerhört mört och står under ständig uppsikt av servitörerna för att det ska få den perfekta grillytan.

    När notan efter många timmar och portioner kommer in, blir sällskapet kränkt när vi på svenskt maner vill betala.

    – Ser vi ut som japaner? säger de förnärmat och skjutsar bort pengarna. Nej nej, det här är Korea, och det här är koreansk gästfrihet.

    Stopp nummer två på barhoppingen är en restaurang känd för sina kimchisoppor (”för att smälta maten, lugna magen och förbereda för nästa måltid”). Koreansk mat handlar mycket om hälsa, om att hålla magen i balans, äta efter väder och vind, hjärta och smärta.

    Begrepp som ”smart food” är gårdagens nyheter i Korea. Kimchi blev härom året utsedd till världens femte mest hälsosamma ”supermat” av amerikanska tidningen Health och livsnjutaren och hälsofreaket Gwyneth Paltrow har prisat den traditionella risrätten bibimbap som sin absoluta favoriträtt.

    Landet ingår också i det ginsengbälte av naturmedicinintresserade länder där folk alltid tycks leva tills de blir 110. Ginseng används också ofta i matlagningen, för männen inte sällan som potenshöjare under det helvetiskt varma sommarmånaderna då sexlusten dåsar till sig.

     

     

    Efter kimchisoppan, otaliga shots av det koreanska risbrännvinet soju och en taxifärd befinner vi oss i det unga Gangnamområdet vars monsunvåta asfalt kryllar av neonskyltar, taxibilar, karaokebarer och restauranger. På några hundra öppna kvadratmeter sitter uppsluppna grupper av människor kring rykande grytor. Servitriserna lämnar ut kölappar, eftersom stället trots sin storlek inte sväljer alla gäster.

    Snart sitter vi runt grytan med vårt koreanska elddop: Seouls populäraste kycklingfötter med den oortodoxa sidorätten vaniljglass.

    – Vi älskar våra kycklingfötter, men vi inser verkligen att rätten är för stark. Knappt vi själva kan äta den, så vi började köpa vaniljglass i kiosken mittemot för att uthärda och nu är den rätten superpopulär, skrattar de.

    Vi suger lite på en kycklingfot, svalkar chilihettan med en mun glass och undrar vad Lee skulle ha tyckt om den här rätten.

    Fine dining-restauranger i Seoul

    Samwon Garden
    Koreansk barbecue för den yppersta finsmakaren serveras i form av kobebiff på denna traditionella första klass-restaurang i downtown Gangnam-gu.
    samwongarden.com

    Poom Seoul
    Uppdaterad fusionversion av det traditionella dynastiköket signerad en av Sydkoreas kändaste yngre kockar. Sparsmakad inredning och fantastisk utsikt över den neonglittrande staden.
    poomseoul.com

    Min’s Club
    Restaurang i klassisk Shanghaistil med ett koreansk-europeiskt fusionkök att kombinera med importerade finviner.
    minsclub.co.kr

    Sanchon
    Stadens mest kända restaurang för den buddistiska tempelmaten, en alldeles egen skola i den koreanska matkulturen. Helt vegetariskt, skonsama smaker utan tillsatser och en kulturupplevelse i sig.
    sanchon.com

    Yongsusan & Woonsan
    Restaurang som ser ut precis som dem i asiatiska dramafilmer. Stor, diskret och med stora grupper vältjänande hummande företagsmän, och släkter som träffar varandra för första gången inför bröllop och förlovningar.
    yongsusan.com