RES.se

Blog

  • Sikta mot stjärnorna i Mürren

    Sikta mot stjärnorna i Mürren

    Sedan 1900-talets början har semesterfirare vallfärdat till schweiziska Mürren för att avnjuta frisk luft och halsbrytande åkning. RES beträder klassisk alpmark och upptäcker att gammal är äldst.

    Text: Leslie Anthony Översättning: Kjell Höglund Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Mürren

    På kanten av en soldränkt 800-metersklippa balanserar byn Mürren likt ett medeltida kråkslott. Men väl på plats får man mer känslan av en väldig terrass – och en större känsla av dramatik än man anar på förhand. Genom de enorma fönstren på historiska Hotel Eiger hamnar bergstoppen med samma namn så nära i blickfånget att man tappar orienteringen och blir svettig och lycklig av hänförelse, samtidigt som man i de väldiga viktorianskinredda rummen får känslan av att ha hamnat i ett större historiskt sammanhang.
    Så berörande är panoramautsikten över den här delen av schweiziska Berner Oberland.

    Till höger om Eiger ser vi bergen Mönch och Jungfrau som tummen och pekfingret på en bergsjätte som nyper om iskanten av Europas längsta glaciär, Aletschletschern. Dessa tre berg utgör Schwarzmönch, en magnifikt massiv och vattenfallssmyckad alpmur. Att beskåda den genom fönsterglas är att komma så nära naturens under att det blir overkligt. Som om man befann sig framför en jättemonter på ett världens-vackraste-berg-museum.

     

    Mürrens mänskliga historia är lika förförisk och rik som den geologiska. Första gången den omnämns i nedtecknad form var 1257, då den kallades Dorf auf der Mauer – ”byn på muren”. Walserfolket, vars tyska diftonger och alptraditionella kultur alltjämt lever i dialekten och husformerna i dessa trakter, var de första att bosätta sig här, när de anlände från Lötschendalen i nuvarande kantonen Valais i södra Schweiz genom att trycka sig igenom det smala Wetterlückepasset. Genom århundradena har deras isolerade lilla civilisation varit känd som Murron, Murn, Mürn, Murne och Myrrhen innan namnet Mürren befästes under 1840-talet då äventyrliga engelsmän kom hit och koloniserade byn som sommarviste.

    Förmögna semesterfirare lät sig till en början lyftas upp i bärstolar för de klippiga stigarna nerifrån dalen Lauterbrunnen, men efter några år hade Mürren blivit så populärt att man byggde en rälsbana upp. Det Grand Palace Hotel som byggdes 1847 har i dag bytt namn till Alpin Palace, och samtliga rum riktar utsikten mot Eigermassivet.

    Men det var inte förrän 1910, då bergsbestigarturismen vuxit lavinartat (en adekvat ordvits), som en brittisk reseledare lyckades övertyga järnvägen att sluta bomma igen under vinterhalvåret och bereda plats även för snösuktande semesterfirare. Det blev succé. Allt fler kom för att njuta den friska alpluften och glida runt på kälke, och snart nog rotade sig den nya trenden med skidåkning.

    Det var återigen britterna som stod för utvecklingen. Inte bara sportgalna utan även lika affärs- som äventyrslystna insåg de skidåkningens potential som turistnäring. Skidinstruktörer etablerade sig för att lära ut tekniken till välbärgade nybörjare och tävlingar anordnades för de skickligaste. Det var här och då som både utförsåkningen som idrottsgren och skidresan som resenäring tog form.

    Visst finns det andra ställen som med fog kan hävda att de är ”skidåkningens vagga”, som Altairegionen i västra Kina, norska Telemarken, och praktiskt taget hela Österrike, men endast i Jungfrau blev dessa olika beståndsdelar – rekreation, tävling, organisation – en helhet. Den moderna skidkulturen föddes ingen annanstans än i Mürren.

    I dag lyfter linbanor packade med skidåkare först till Birg och sedan till det 2 969 meter höga Schilthorn, där den berömda, modernistcoola och osannolikt roterande restaurangen i James Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst från 1969 alltjämt håller jetsetklass.

    Framför Hotel Eiger ligger den klippkramande järnvägsstationen som tar emot passagerarna som först tagit spårvagnen upp från Lauterbrunnen och sedan det pittoreska trätåget över från Gimmelwald. All transport i själva Mürren sker med hästsläde eller elektriska fordon, så utanför stationen väntar små taxigolfbilar på de anländande, för att köra oss förbi några utomhuscurlingrinkar och fram till våra boenden.

    I likhet med många andra schweiziska bergsbyar röjs gatorna i Mürren aldrig helt från snö. I stället packas den så att skidåkare, när de kommer ner från pisterna, kan fortsätta raka spåret till favoritbaren för après-ski utan att kliva ur utrustningen. En alpinidyll bevarad och värnad sedan ett sekel. Och intill järnvägsstationen ståtar den man som grundlade hela denna tradition. Jag har rest långt för att möta honom, ändå säger han ingenting när vi äntligen ses. Men sådana är nu statyer, och den som föreställer sir Arnold Henry Moore Lunn är inget undantag.

    Jag hade tänkt ägna min tid i Jungfrau åt att färdas lite i de historiska skidspåren efter Arnold Lunn och hans mest kända följeslagare, W James Riddell. Tillsammans betraktas de som grundarna av både den alpina reseskildringen och den moderna skidjournalistiken. Som gammal rese- och skidjournalist är jag, på flera sätt, en arvtagare till dem, och jag har ofta funderat över det – hur mycket jag har dem att tacka för. För att inte tala om Berner Oberland, miljön för många av deras böcker och artiklar.

    Under mina första dagar här åker jag nerför Grindelwalds rullande sluttningar nedanför Eigers kungatronande norra sida och scannar av skidaktiviteten i något av teleskopen i berömda Kleine Scheidegg, Schweiz mest berömda bergspass beläget mellan Eiger och Lauberhorn. Här finns hotell, restauranger och en station som tar emot två anrika rälsbanor – Wengernalpbahn som kört här sedan 1893 och den tre år yngre Jungfraubahn. Den förra förbinder Grindelwald med Lauterbrunnen i nästa dalgång, medan Jungfraubahn, ett av 1800-talsingenjörskonstens klassiska verk, klättrar genom stupande tunnlar inuti Eiger och Mönch tills den når sin 3 454 meter höga slutpunkt Jungfraujoch, Europas högst belägna tågstation. På vägen stannar man ibland till för att kunna titta ut genom fönster i Eigers norra vägg, och över det hav av is som utgör början av Aletschglaciären. Denna upplevelse i sig måste ha varit tillräcklig för att fullständigt fängsla Lunn och Riddell, och många av deras pionjärskidresor utgick härifrån.

    Under vintern är Kleine Scheidegg centrum för två skidorter, Grindelwald och Wengen, så att röra sig däremellan är i princip bara en fråga om vilken sida om skidliften man väljer att kliva ur på. Vilket också är en förutsättning för att jag och 58 000 andra fans smidigt och samtidigt från båda håll ska kunna komma hit för att vara med om Lauberhornrennen, Wengens 80-årsjubilerande världscupstörtlopp.

    Jag kan se tävlingen från åtskilliga platser längs den krokigt kurviga banan, och som alltid fascineras jag som vore det första gången – av farten, finessen, den tekniska skickligheten. Men också av den otroliga atmosfären skapad av en ansiktsmålad, flaggviftande och schnappspimplande publik så tätpackad att snön snart är fullständigt borttrampad från berget.

    Många av schweizarna stannar sedan i Wengen för att med alkohol och sång fira landsmannen Didier Cuches seger till gryningen. Själv flyr jag galenskaperna med sista liften till Lauberhorns topp för att därefter låta mig nedsänkas till Grindelwalds säkerhet och en lugn, skön middag på en rustik stübli.

    Dagen därpå förflyttar jag mig till Mürren, stället jag är som mest nyfiken på, för att få uppleva Infernot – världens äldsta och största amatörstörtlopp, tillika den största tänkbara kontrasten till Lauberhornrennens mediemättade kommerskaos. Det var förstås Sir Arnold Lunn som, 1928, startade det här evenemanget – ett slags Vasaloppsvariant av störtlopp som rultar ner 13 magiska kilometer till Lauterbrunnen. De första åren var deltagarna tvungna att klättra nerifrån Mürren i tre timmar med skidorna på, ta ett sovpass i en skidhytta och sedan fortsätta klättra i ytterligare tre timmar för att kunna komma upp till starten på Schilthorn på morgonkvisten. Premiärsegraren 1928 behövde en timme och 45 minuter för att nå målet i dalen. Redan 1929, när rutten var inpluggad och konkurrensen tuffare, var vinnartiden kapad med en timme – av Lunns kompanjon Riddell.

    I dag, med 1 900 deltagare och 12 sekunder mellan varje åkare i startgrinden, vinner man Infernoloppet på under 15 minuter, men för det stora flertalet handlar det hela mer om att ha ögon i nacken och försöka överleva hela vägen ner.

    Infernot är alltså en helt annan sorts institution och folkfest än världscupsjippot borta i Kleine Scheidegg. Här finns inget avstånd mellan tävlingsdeltagare och publik, eftersom publiken i första hand består av de tävlandes kompisar och familjemedlemmar.

    Dagarna före loppet fylls Mürrens gator och barer upp av allt fler lycraklädda besökare, och alla skidbutiker bunkrar upp med särskilt exklusiva uthyrningsskidor – sådana som använts i tidigare världscupstävlingar.

    Kvällen före den stora starten utspelar sig en säregen procedur i byn. En parad av fackelbärare och utklädda marschmusiker ormslingrar sig längs huvudgatan anförd av ett gigantiskt djävulshuvud av papier-maché – en symbol som går igen i Infernoikonografin i vartenda butiks-, kafé- och restaurangfönster längs vägen. Rejält påfylld med te och schnapps når slutligen paraden och dess trängsel av åskådare sportkomplexet framför magnifika Alpin Palace. Det hålls invigningstal, det lottas startnummer och det blir dags för en sista schnappsfösare. Folkfesten har bara börjat – detta är ingenting mot partyhetsen ett dygn senare, när alla deltagare är i mål efter sju timmars tävling.

    Jag undrar vad Riddell och Lunn, dessa kommersialiserande pionjärer inom både skidresande och skidtävlande, hade tänkt om de såg detta. Hade de blivit chockade av vad som blivit av Infernoloppet och deras älskade Mürren?

    Jag tror snarare att de hade känt sig hedrade och stolta.

    Arnold Lunn föddes 1888 i indiska Madras. Skidåkningen invigdes han i som åttaåring i Chamonix av sin far Henry, en resglad metodistpastor som också var den där reseledaren från början av texten – han som övertalade sommartåget att ta folk till Mürren även vintertid.

    Arnold Lunn var egentligen huvudsakligen bergsbestigare, i den brittiska traditionen, men det var som skidåkare han blev känd. Från 1907 och i ett halvsekel framåt föll böckerna och tidningsartiklarna som ett ymnigt snöfall från hans penna … Och ändå var skrivandet bara en biprodukt av hans livsverk.

    Som grundare av Alpine Ski Club 1908 och Kandahar Ski Club 1924 organiserade han flera av världens mest prestigefyllda utförsåkningstävlingar. Det var Lunn som skiljde ut slalom från störtlopp – ordet slalom myntade han som benämning på ett lopp med kortare, skarpare svängar som han arrangerade i Mürren 1922, för vilket han också uppfann slalomportarna. Lunn var också den som kampanjade in båda grenarna på OS-programmet, i Garmisch-Partenkirchen 1936.

    För Lunns bäste vän James Riddell blev skidäventyrandet än mer tävlingsorienterat. 1929, samma år som han vann Infernot i Mürren, representerade han Storbritannien i världens första internationella elitstörtlopp i Zakopane i Polen, och blev åtta av 60 deltagare. 1930 klockades han för hastigheten 127,96 kilometer i timmen i flygande kilometern i Sankt Moritz, och voltade 50 meter utanför banan. Han blev brittisk utförsåkningsmästare 1935 och OS-landslagets vice-kapten 1936 samt medaljprydd ordförande i Ski Club of Great Britain, Kandahar Club och Alpine Ski Club efter kriget.

    En vän hade berättat för mig att Arnolds son, den nu 96-årige skidstjärneveteranen och författaren Peter Lunn, fortfarande tar in på Hotel Eiger varje vinter. Så jag hade förstås fantiserat om att jag skulle se honom skyffla omkring där i foajén, varpå jag skulle gå fram och växla några ord – kanske över en kopp te i hotellets lounge?

    Just så blev det inte. Men dagen före Infernot, precis när jag hade kommit tillbaka från några underbara offpiståk i pudersnö på Sonnenberg (ett av många lättillgängliga resortområden i Mürrens minutiösa nät av stigar och farleder), snöplöjde en liten man med elfenbensvita skepparkranstofsar förbi mig. Det var Peter Lunn, i sällskap med son och svärdotter. Bara några år tidigare, vid fyllda 90, hade han blivit den äldsta någonsin att köra Infernot.

    Lite senare hade familjesällskapet stannat för en fika på en restaurang, jag fick ånyo syn på dem i solen på uteserveringen och lyckades bli presenterad för Peter Lunn. Försiktigt tryckte jag hans utsträckta hand samtidigt som jag bubblade på om hans bok från 1935, High-speed skiing, som jag hade sträckläst. Sedan frågade jag vad som drivit honom att fortsätta med utförsåkningen ända upp i 90-årsåldern. Han tittade på mig med ett leende.

    James Riddell och hans far hade många gånger besvarat frågan om denna mänskliga drivkraft med många eleganta formuleringar, med vilka de lagt grunden för den industri av erfarenhet, utforskande och analys som är skidjournalistik.

    Peter Lunn hade ett enklare svar, som inte skulle kunna sitta mer perfekt än just i Mürrens makalösa backar en gnistrande solig vinterdag:

    – Det är kul. Det är bara så kul.

     

    FEM SCHWEIZISKA BONUSTIPS

    Bo hos svenskarDe två skidvännerna Niklas Möller och Eric Spongberg tröttnade på skrivbordsjobben i Sverige och startade populära boutiquehotellet Ski Lodge i Engelberg.

    Ta GlaciärexpressenTa en dagstur med ett av världens mest berömda tåg. Glaciärexpressen åker genom bergslandskap, raviner, 91 tunnlar och över 291 broar från Zermatt till Sankt Moritz. Turen tar ungefär sju timmar.

    Hyr en helikopteRI Schweiz går det alldeles utmärkt att prova på helikopterskidåkning. En helikopter skjutsar upp dig till en bergstopp och sedan är backen bara din.

    HälsokickHälsa och friskvård är religion i Schweiz. Unna dig total avkoppling på någon av landets många spaanläggningar.

    Exklusivt vinFå personer vet hur schweiziskt vin smakar eftersom nästan inget vin exporteras. Ta chansen när du är här. Prova en flaska Dole från Valais.
     

    Fakta om Jungfrauregionen

    Barry’s Restaurang
    Ligger i anslutning till Selfness Hotel Eiger i Grindelwald. Här kan du avnjuta både lokala och internationella rätter i en rustikt romantisk miljö. Restaurangens namn kommer från den omtalade sankt bernardshunden Barry – fråga om hans historia!
    Dorfstrasse, Grindelwald
    +41-33-854 31 31
    eiger-grindelwald.ch

    Eiger Saal Dining Room
    Förflytta dig bakåt i tiden med elegant europeisk mat och fransk service. Du kommer att känna dig som James Bond på hemligt uppdrag.
    Mürren
    +41-33-856 54 54
    hoteleiger.com

    Restaurang Bahnhof
    Mitt i myllret av tågbyten och skiduthyrning i Kleine Scheidegg ligger Restaurang Bahnhof. Prova deras rösti för en äkta Eigerupplevelse.
     Kleine Scheidegg
    +41-33-828 78 28
    bahnhof-scheidegg.ch

    Hotel Regina Mürren
    Fantastiska vyer från detta hotell, som är något poppigare än de andra klassiska hotellen på orten.
    Pris: 1 000–1 500 kronor beroende på säsong
    Mürren
    +41-33-855 42 42
    regina-muerren.ch

     


     

    Selfness Hotel Eiger Grindelwald
    Beläget 500 meter från tågstationen. Utrustat med spa och gym och har många närliggande restauranger.
    Pris: 2 000–3 000 kronor beroende på säsong
    Dorfstrasse, Grindelwald
    +41-33-854 31 31
    eiger-grindelwald.ch

    Hotel Eiger Mürren
    Här finns allt du kan önska av ett klassiskt hotell. Uppgraderat och nyrenoverat men utsikten från hotellrummen är lika hisnande som förut.
    Pris: 1 700–2 300 kronor beroende på säsong
    Mürren
    +41-33-856 54 54
    hoteleiger.com

    NFORMATION

    myswitzerland.com

    jungfraualetsch.ch

    jungfraubahn.ch
     

  • När tiden står stilla i Namibia

    När tiden står stilla i Namibia

    Namibia är 80 miljoner år gammalt. Här faller mindre än 100 millimeter regn per år och nästan inget överlever. Utom Himba, nomadfolket som lever med hettan och vattenbristen i generation efter generation. RES besöker en av jordens mest enastående platser.

    Text: Petra Dokken Foto: Daniel Ohlsson

    Medan fotografen skojar med de nakna barnen för att charma deras mammor att le på bild letar jag efter en plats att kissa på. En skugga faller över en sanddyn, kor med stora horn stirrar en bit bort och jag sänker mig i den darrande hettan. I sanden rör sig kryp, små överlevare. Tänker att nöden inte har någon lag. Jag tittar bortåt byn, en handfull hyddor av spillning, en eldstad och några plastbehållare i olika färger.

    Himbastammen är ett nomadfolk på riktigt. Och Namiböknen är den äldsta i världen. Det liksom känns, det finns en magi, en vishet – som i det orörda går att ta på. Som en klok kvinnas fina rynkor när hon ser dig rakt i ögonen.
    – Moro moro, skrockar hon, och för åter pipan till munnen.
    Slår bort en fluga och grymtar lätt.
    – Moro moro, svarar jag.

    God morgon, solen har just dansat över från den svarta kyliga natten och tar nu dagen i sin heta famn. Vi är ungefär lika långa. Eftersom någon sa att doppade man mig i mörk färg kunde jag se ut som en östafrikansk nomad, har vi yttre likheter. Där vi sitter i sanden.

    Det luktar, eller stinker från djuren och getterna bräker. Hundarna viftar på svansarna. Överallt är det röd sand och hetta. Byn består av en enda familj, en rik familj med många djur och som dessutom säljer kopparsmycken till oss turister som hälsar på då och då. Solen har brett ut sig och Mwengipo sitter utanför sin hydda. Hennes döttrar rör sig omkring henne och en kvinna från grannbyn friserar hennes långa flätor. Hon är imponerande, Mwengipo, insmord med ockra och fett är huden röd och glänsande från topp till tå. Den röda färgen är ett fungerande solskydd men ett viktigare syfte är kanske att det är snyggt på damerna.

     

    Barnens uppgift är att mjölka, de får också dricka mjölk till frukost medan de vuxna väntar till middagen. Mwengipos äldsta dotter har blivit gammal nog för att få smörja in sig med ockra och man kan också läsa i hennes smycken hur gammal hon är. Att hon är ogift och ännu inte fött barn informeras genom hennes midjebälte.

    Mwengipo styr med järnhand, hon sitter och ropar än hit och dit till sin familj. De skrattar högt och tittar på varandra. Vi pratar om livet och vad som är gott i livet.
    – Att gå och besöka en annan by och där slippa oroa sig över sitt, lite som semester, säger hon med sin hesa stämma. De brinnande bärnstensfärgade ögonen möter inte mina, ännu.
    – Och regn, det betyder mat till djuren, att de blir feta.

    Det är en man, en släkting på besök. Han kan läsa, och läser bibeln uppflugen på en blå plasttunna medan småttingarna leker vilt på marken. Det missioneras friskt, men ursprungligen tror himba på sina förfäders kraft som de möter i den heliga elden.
    – Man frågar dem om råd, slaktar en ko och frågar varför, om man inte förstår vad som händer. De kommer också till en i drömmen och berättar vad man måste göra.

    Mwengipos man, det vill säga hövdingen, bär ett höftskynke i tyg och har dolt sitt långa hår i en tajt turbanliknande anordning. Han lyssnar intresserat där vi sitter och konverserar med hjälp av en tolk.
    – Vad tror du på? frågar han mig.
    – Hm, jag tror inte på någon gud, utan på energier … och på mig själv.
    – Hur då?

    Vi pratar på, försöker förklara våra olika världar och personliga tankar. Han försvinner upp till sina förfäder när han dör. Undrar i vilken riktning jag försvinner när jag dör. Jag svarar också uppåt, för enkelhetens skull.
    Nu får vi ögonkontakt, Mwengipo och jag, och pratar om allt. Förtroende. Vill veta allt om varandra; kärlek, snö och drömmar.

    – Jag vill kunna skicka mina barnbarn till skolan, men mina fyra döttrar behövs här hemma för att sköta boskapen.
    – Vad önskar du för dina döttrars framtid då?
    – Att de blir lyckliga, och kan hjälpa till när jag blir gammal, ler hon.

    Hon är så väl medveten om sin skönhet, rör sig med högburet huvud. Getpälsen hon har runt höfterna är långhårig och brun, och smyckena av järnnitar och läder runt hand- och fotleder har spår av ockra och sand. Brösten får ogenerat se solen. Hennes man har flyttat närmare och sitter på en plaststol, han filosoferar kring vårt prat om energier, inkarnationer och ljus. Förfäderna, familjen och byn betyder allt för en himba. Föräldrarna bestämmer och man behandlar de äldre med respekt, får inte hälsa på en äldre utan att först tilltalas. Även rollerna mellan man och kvinna är tydligt uppdelade. Hon sköter mat och hydda medan han tar hand om boskapen. Familjen betyder också mer än tvåsamheten.

    – Jag gillar en fet man, skrockar Mwengipo.
    – Inte fet, inte smal, som hon, säger hennes man och pekar mot sin fru. Kanske lite fetare.

    Leenden. Kärlek och attraktion. Himba lever av kött och mjölk, och kanske gröt. Varför inte fisk undrar jag.
    – Fisk, var får den kraft ifrån, den är ju i vattnet? säger hövdingen.

    De svarta basaltbergen, Hartmann och Otjihipa, är uråldriga och spruckna av extrema temperaturväxlingar. Det regnbågsfärgade landskapet ramlar ner mot de svarta klipporna och där i glipan mellan det omöjliga och det absolut omöjliga spricker Kunenefloden upp på gränsen till Angola och glimrar i grönt och blått. Som en oas. Halvädelstenar under fötterna och sus av gåtfull natur. Man kan prata om en av Afrikas sista vildmarker, och en plats som inte är för den oerfarna.

    Timmarna passerar.
    – Gå väl. Vi ses igen.
    – Okuhepa. Tack.

    Tar det tid för barnen att bestämma sig vem de ska gifta sig med tar föräldrarna ett beslut. Väl gifta är det mannen som är the boss, och vill kvinnan skilja sig får hon snällt ge sig hemåt till sina föräldrars by och lämna eventuella barn hos mannen. Alla problem tas upp med hövdingen i byn, som oftast består av flera familjer och kan ha många hundra medlemmar. Grannbyn är också mycket liten, elva hyddor, och leds av Crocodile som är en matriark. Byns kvinnor är skilda eller änkor och barn leker och kryper överallt. Så länge de har boskap klarar de sig. Vi diskuterar giftermål och skilsmässor, och utan att vara säker upplever jag en öppenhet för livets svängningar.

    Getterna och kornas bete har fått styra vägarna mellan olika boplatser de senaste 600 åren, då himba migrerade till den ogästvänliga nordvästra delen av Namibia, platsen kallades då Kaokoland. Isoleringen har gjort att lite har förändrats under dessa år. Men även om det må verka romantiskt i våra ögon, på besök en kort tid, är en vattenlös tillvaro ingen lek. Lyxcampen där vi bor samarbetar med stammen, turisterna får hälsa på och himba får i utbyte vattendunkar, ved, tändstickor, hjälp till läkarvård och en och annan Coca-Cola.

    Regeringen i Namibia vill framstå som ung och framåt, och anser att himba är bakåtsträvare med åldrade traditioner. Himba utgör mindre än en procent av befolkningen och är en minoritet, trots detta bär de delar av turistlandets Namibias ansikte utåt. En vän som själv är himba men arbetar i staden säger att det pågår olika konflikter grundade i särintressen. När det kommer till himbafolkets intresse säger han att de tar intryck, men bor för långt bort och behåller därför sina traditioner.

    – Förresten ska jag ta din väska? I vår kultur tillåter vi inte kvinnor att bära tungt.

    Jag träffar Mwengipo igen. Nu känner vi varandra lite bättre. Slår oss ner. Hon biter barken av en pinne, jag undrar vad det är. En välsmakande rot?
    – Det här? Det är en pinne, jag biter för att jag inte har något bättre för mig.

    Tidsfördriv i öknen, i stället för att glo på tv. Barnen leker med hela sin fantasi utan leksaker, utan träd att klättra i eller gräsmattor att slå kullerbyttor på. Sällan har jag sett en sådan lek, som kattungar med oändlig lust. Eftersom vi avslutade vårt förra samtal på ämnet kärlek plockar vi upp där.
    – Får mannen titta på andra kvinnor när han går ut och frun är hemma?
    – Nja, titta är en sak men han ska nog helst hålla sig till sin kvinna, svarar jag.
    – Hos oss är det helt accepterat att han rumlar runt.
    – Och hon då?
    – Nej, hon får inte, säger Mwengipo och tittar bortåt sin man. Men hon gör sin grej tills hennes man får tag i henne!

    Skratten dunsar i sandens långa skuggor. Fotografen vill ta ett porträtt, och Mwengipo gör sig fin. Vet sina fördelaktiga vinklar. Grymtar och skrockar. Himba känner väl till de urbana områdena, och många arbetar i vanliga kläder för att sedan leva traditionsenligt i sina byar. Förändring är omöjligt att undvika. Ibland blir det problem när pengar och med dem alkohol strömmar in i byarna. Samtidigt ger medel möjlighet till skolgång och sjukvård. En finstämd balansgång. Just himba är en stam kända för att vara arroganta och stolta, de har alltid klarat sig på egen hand och många väljer att leva sitt enkla liv ute i naturen. Att fråga varför vissa traditioner finns ger inga svar.
    – Förändring … att komma bort från traditioner kan ibland vara bra, förklarar Mwengipo för mig.

    Hon är orädd, vill precis som jag att familjen ska må bra, och vi vill båda ha kärlek.
    – Har du någon hemlig dröm Mwengipo?

    Tystnad.
    – Vet du vad Petra, ibland har jag drömt att det vore bra att ha en jeep ståendes här, en jeep med tygtak så att vi kan sitta i skuggan de hetaste dagstimmarna.

    Nästa gång vi ses ute i öken möts våra ögon, vi ler och vinkar. Går mot varandra.
    – Wapen doka nawa? Har du sovit gott?

    Solen har kraschat i en ny dag av förändring, anpassning och överlevnad.

    RESA HIT OCH RUNT

    Man kan se turism som ett sätt att dela med sig. Företaget Wilderness Safaris är en organisation som vill bevara – natur, djur och kultur. Samtidigt ge turister en möjlighet att uppleva något bortom allfarvägarna, bortom vårt vanliga liv i det moderna samhället. Företaget har också ett unikt program där de ordnar läger för utsatta barn och ger dem möjlighet att vara barn, och att få lära sig om sitt land och om hiv/aids.

    I Sverige bokas Wilderness Safaris resor genom Trackers:

    trackers.se

    BOENDE

    Serra Cafema
    Vid Kunenefloden ligger Wilderness Safaris premium camp, Serra Cafema – ett av de mest avlägsna i hela södra Afrika. Hus på pålar alldeles vid vattnet, uppbyggt av tälttyg, sten och gräs. Det är omåttligt bekvämt så här ute i ingenstans. Sköna sängar och dusch både inomhus och på terrassen. Personalen kallar dig vid förnamn och står till tjänst med små handdukar på is när som det kan tänkas behövas.

    Pris: beroende av säsong
    wilderness-safaris.com

    ÄTA

    På campen är allt inkluderat och det serveras både kött och fisk. Men särskilt mycket kött, viltkött och nöt, med bönor och sötpotatis till. Eftersom det trots allt fortfarande råder en sorts kolonial anda finns det te och muffins, erbjuds gin och tonic, små aperitifer. Men här är det i all vänskaplighet, man känner sig inte som i ett obekvämt master and servant-rollspel.
     

    SAFARIVETT

    Safari är resor som oftast görs i känslig natur och både vett och etikett måste tillämpas. Följ kulturen dit du kommer, öppna upp för andra perspektiv och njut av att det inte är som vardagen hemma. Handlar det om djur och känslig terräng, var tacksam för det du får uppleva och gå inte över gränsen för exploatering. När det gäller byar och bybefolkning, var en ödmjuk människa och lyssna in, men dela också med dig av likheter och olikheter. Gör det okända till en livserfarenhet.

    TRE TIPS OM DJUR

    Oryx
    När oryxen står så där stilla och tycks hålla pausknappen inne är det för att den kyler ner sin hjärna. Med mulen vänd mot den nedkylda atlantvinden utnyttjar han sin omgivning maximalt, kärlen i näsan kan nämligen kyla ner blodet innan det når hjärnan.

    Ökenelefant
    Den ser visst ut som en elefant, men man tänker på Fem myror är fler än fyra elefanter – något ska bort. Ökenelefanten är en Loxodonta africana men har extra stora fötter. Den ska ju inte bort för det, men detta är anledningen till att man tittar två gånger innan man säger ”elefant”. Fötternas storlek och de höga benen är en anpassning till sand, het ökensand, för att kunna vandra utan att sjunka ner.

    Noshörning
    Det finns svart (black) och vit (white), den ena är inte svart och den andra är inte vit. ”White” blev fel, det skulle vara ”wide” (bred) för den här sortens noshörning har en bredare käft. Magiska urdjur som sakta dör ut, men om de får vara i fred kan de klara sig i karga miljöer och ta hand om sina ungar (som föds sällan och behöver stor omvårdnad under lång tid).

    Nambia är femtonde största stat och torrast söder om Sahara. Befolkningen är liten, runt två miljoner, och består av både ursprungliga stammar och tyskättlingar.
    Turismen är relativt ny och försiktig, än så länge styrd av händer utanför landets gränser. Många av eldsjälarna som arbetar med turism är karaktärer som kan otroligt mycket om Namibia och gärna delar med sig av detta och sina livshistorier. En spännande befolkning som i tysthet utstått apartheid, som Sydafrikas bakgård, och nu åtnjuter en självständighet (sedan 1989) man inte tänker ge avkall på.

     

  • Formel 1 i Dubai

    Formel 1 i Dubai

    Sanningens ögonblick kom till slut för Dubai. Spenderarbyxorna hade suttit på lite för länge och plötsligt saknades det täckning för banklånen på svindlande 80 miljarder dollar. Doldisen Abu Dhabi, huvudstad i Förenade Arabemiraten, fick snabbt rycka in som räddaren i nöden och betala delar av skulden. Som tack fick Förenade Arabemiraten och Abu Dhabis ledare Sheikh Khalifa bin Zayed Al-Nahyan världens högsta byggnad uppkallad efter sig, Burj Dubai förvandlades över en natt till Burj Khalifa. Abu Dhabis SOS-insats förra hösten var inte bara generös, den var även pr-mässigt ovärderlig.

    För Abu Dhabi verkar göra det mesta med klokhet och eftertänksamhet. Flygbolaget Etihad Airways har under fem år sakta byggts upp till världens bästa, 2009 säkrade man värdskapet för ett F1-Grand Prix, världens första koldioxidneutrala stad, Masdar, är under konstruktion och i oktober invigs den största inomhusnöjesparken som någonsin byggts, Ferrari World.

     

     

    Likt ett gigantiskt flygande tefat breder den rosrödabyggnaden ut sig över Yas Island, designad av arkitektfirman Benoy och belägen 30 minuter från Abu Dhabi City. De 200 000 kvadratmetrarna som utgör nöjesfältet kommer inhysa ett 20-tal attraktioner, men också restauranger och butiker. Bland höjdpunkterna finns bergochdalbanan Formula Rossa som når en topphastighet på 240 kilometer i timmen och det 62 meter höga ”fritt fall”-liknande tornet G-Force där besökarna skjuts upp och ner med formel 1-liknande g-krafter som följd. Made in Maranello är en virtuell tur in i Ferrarifabriken i Italien och i Scuderia Challenge kan du via en simulator testa om du har vad som krävs för att bli en formel 1-förare. Just det, denna sci-fi-artade byggnad stoltserar givetvis även med världens största Ferrariloggo – 65 x 48,5 meter.
     

  • Heta hotell i Halkidiki

    Heta hotell i Halkidiki

    Greklands Riviera, det dramatiska Halkidiki, överskuggas ofta som semestermål av övärldens många lockelser. Synd, för här väntar riktiga skatter, härliga stränder och en delvis annan upplevelse av Grekland.

    Text och Foto: Johan Lindskog

    Det är bara att titta på en karta för att se att det är något speciellt med Halkidiki. Tre dramatiska landtungor som slickar sig ut i havet. Så smala på sina ställen att man kan se havet på båda sidor.

    Den första tungan, Kassandra, döpt efter den makedoniske kungen Kassandros, är den livligaste av de tre med flera små städer, hotell i alla klasser, nattliv och myller av restauranger.

    Den andra tungan, Sithonia, är betydligt lugnare. Här kan man hitta nästan ensamma stränder, eller åtminstone strandbitar. Området är lite lyxigare till karaktären med några av Greklands främsta hotell placerade här. Den sista ön, Agion Oros, är ett fenomen. Här grundades redan på 800-talet ett samhälle uteslutande för munkar och än i dag är halvön helt tillägnad den grekisk-ortodoxa religionen och drivs nästan som en autonom stat. Det krävs tillstånd för att få besöka halvön men det är inte svårt att få och väl värt att ansöka om.

    Villa Galini – Skeppsredarens dröm
    När en stormrik skeppsredare, Gioannis Carras, tvingad av stormen sökte skydd i en enslig vik på Halkidiki d-rabbades han av omedelbar kärlek till bukten, de höga bergen, bördiga kullarna, det kristallklara vattnet. Här skulle han förverkliga sin dröm.

    Successivt -började han under 1960-talet att köpa upp mark och ägde till slut en enorm areal omkring den stora bukten. -Tanken var att bygga ett samhälle här men myndigheterna satte stopp för planerna och i stället grundade Carras ett stort -hotellkomplex — Porto Carras. Det fortfarande lyx-stämplade men alltför storskaliga hotellet är i dag en ganska fadd upplevelse där barnfamiljer från öst -blandas med brittiska charterturister och all inclusive-magar -jäser i solen efter smetiga bufféer.

    Men en privatbostad fick Carras bygga — sin egen, en fantastisk villa på toppen av berget med hela havet i blickfånget. Ett litet palats i sten och trä med vindlande gångar, små fönster och en uppsjö av överraskande detaljer. Till detta lät han vänner som Salvador Dali och Yves Saint Laurent med fri fantasi bygga makalösa badrum i gästrummen. Bara dessa är värda ett besök. Nyligen gjordes huset om till ett exklusivt litet hotell med 17 rum av varierande storlek och klass.

    Pris: dubbelrum från 1 700 kronor
    yadeshotels.gr

     

     

    Petrino Suites – Hos Familjen
    Det känns rakt igenom att detta är en familjeangelägenhet. -Mormors recept hanteras med finess av brodern i köket. Systrarna sköter gästerna och pappan går och småkrattar i poolen. Petrino Suites är ett familjärt och prisvärt alternativ på Halkidikis första ben, Kassandra. En mängd små stenbyggnader utgör hotellet och -innehåller rum av olika klass. De minsta är lite väl trånga och spartanska medan de större är ett rejält kliv uppåt i komfort med egen pool, stora badrum och privata trädgårdar. Alla rum har två våningar med sängen på ett loft uppför en ganska brant trappa, har man trötta ben eller spralliga barn ska man tänka sig för.

    Petrino ligger inte vid havet så man måste ha bil. Det största minuset här är de mindre rummens badrum som är för dåliga för den här nivån, man vill inte vänta tio minuter på varmvattnet eller få vaderna smekta av plastiga draperier i minimala duschar. Välj alltså ett av de större rummen. Det är värt prisskillnaden. Välj också något av rummen med lite mer diskret läge. Alla rum har en liten mysig terrass men vissa av dem vetter mot poolen eller restaurangen och har full insyn medan andra är helt privata. Restaurangen är ett av ställets stora tillgångar. I det stundtals ganska överprisade Grekland får man här fantastisk genuin grekisk mat på mormors vis till riktigt rimliga priser i en hemtrevlig miljö. Även om man inte bor här så är restaurangen absolut värd ett stopp.

    Pris: dubbelrum från 1 250 kronor
    Lediga rum & priser

     

    Privat lyx – Danai Beach
    Det började som familjen Riefenstahls privata villa i vidunderligt vacker miljö på Sithonia. Gästerna blev med tiden många och antalet gästrum byggdes ut tills familjen kapitulerade och byggde ett hotell till sig, till sina vänner och till dig. I dag är det ett mellanstort hotell med flera byggnader och rum i olika kategorier, från privata villor till enrumssviter. Under årtionden har hotellet förfinats till att i dag vara ett av norra Greklands absolut främsta boenden. Det är dyrt och det är lyx på det smakfullt privata sättet. På Danai Beach får man vad man betalar för. Allt är toppklass och det kostar rejält men det smakar också bra. Hotellet har tre restauranger och den främsta av dem är stjärnkrogen The Sqirrel som anses vara en av Greklands bästa krogar.

    Pris: dubbelrum från ca 4 000 kronor
    dbr.gr

     

    Slappt och hippt – Ekies resort
    Ekies är lekfullt, ungdomligt med modern, ibland lite väl utflippad, design och rätt slarvigt skött. Detta hotell är en -vattendelare. Antingen tycker man att det är superskönt med den loja stämningen och den minst sagt överseende -attityden till detaljer eller så blir man galen på att det är lite nött och ostädat, att luftkonditioneringen inte riktigt funkar, att möblerna är nötta och bubbelpoolen inte går att använda. Det är dessutom alltid en risk med designhotell att designen tar över funktionen. Så är det på Ekies, lite beroende på rum, men de mest designade är snudd på svåra att bo i. Hotellets egen strand ligger i en bukt och det är mycket långgrunt och inte det vanliga grekiska kristallklara vattnet. Ekies är svårbedömt. Att bo på ett designhotell för dryga 1 400 kronor natten är -billigt, men för den finish och service man får är det dyrt. Den stora tillgången är dock hela restaurangområdet nere vid beachen. Här kommer hippiekänslan till sin rätt med lite stökig men skön design som inbjuder till loja häng i solnedgången.

    Pris: dubbelrum från 1 400 kronor
    Lediga rum & priser

     

  • Hugg in på Vietnam

    Hugg in på Vietnam

    Äntligen avtar hettan och Hanois trånga gränder gör sig redo för ännu en fuktig kväll. Överallt hackas det och fixas inför kvällen. Ljudet av fräsande grönsaker letar sig ut på gatan och blandas med knastret från gatuförsäljarnas kolgrillar.

    Text & foto: Olle Cornéer

    Hotell i Hanoi

    Och så dofterna. Vietnam luktar inte som något annat land i världen. Det är bara timmar sedan vi landade, men vi har redan insupit landets nationaldoft längs med varenda gatstump.

    För så är det: asiatiska länder doftar helt olika. Thailand stinker av fisksås och sticker av chili. Kina doftar unkna hoisinkryddor och grillat fläsk. Indien luktar mest rökelse och bajs, trots landets gastronomiska kryddkultur. Vietnam doftar av färska thaibasilikablad som släpps ner i kokhet phosoppa och överraskat ger ifrån sig sin speciella arom.

    Nudelsoppan pho är landets nationalrätt och finns i en mängd variationer över hela landet. Och ingenstans är den så god som i Hanoi. Förutom mustig buljong kryddad med stjärnanis innehåller soppan alltid nudlar och tunna strimlor kött. Men det är inte förrän tillbehören – färska böngroddar, thaibasilikablad, koriander, lime och chilisås – rörs ner, som rätten når sin fulländning. Pho finns att köpa både för några kronor på valfri gaturestaurang och för en tia på ett lite finare ställe.

     

    Vi bestämmer oss för att testa Vietnams svar på McDonalds – Pho24. För i stället för transfetter med potatissmak serveras makalöst god nudelsoppa i luftkonditionerad miljö. Dessutom är det oftast fräscht och rent – vilket är skönt att veta som turist.

    Många vietnamesiska rätter serveras nämligen tillsammans med ett berg av råa grönsaker. Som turister med några få veckors ledighet – och ingen tid till att ligga magsjuk – ställs vi inför ett pikant problem: att äta eller inte äta. (Färska grönsaker skulle de flesta undvika i till exempel Indien.) Men efter att frestelserna ställts fram på bordet är alla tvivel satta ur spel. Det går faktiskt inte att uppleva Vietnam utan att äta sig igenom landet. Vi hugger in.

    Udda rätteRNågra veckor senare kan vi pigga och krya konstatera att det var ett lyckat val. Vietnam har inte bara ett av världens främsta kök, maten är också för det mesta fräsch och hygieniskt tillagad. Förutom pho är det vietnamesiska köket mest känt för sina udda rätter. Kungskobra, hund eller levande ormhjärta är maträtter som ingen vietnames skulle banga för. Tvärtom handlar det om exklusiv mat som serveras på speciella restauranger.

    Och visst kan det vara ganska tufft att komma hem till 9–5-jobbet och berätta om de ”exotiska” maträtterna på kafferasten. Men samtidigt är det lite orättvist. Vietnamesisk mat är så mycket mer än bara hund. (Och med handen på hjärtat: hur naturligt är det med rutten strömming eller berg av dillkokta leddjur?) Att det handlar om speciella rätter minimerar också risken för att du ska få i dig en hängmörad vovve eller orm av misstag. Eftersom rätterna nästan aldrig serveras på vanliga restauranger är det säkert att peka sig igenom en meny även när personalen inte kan ett ord engelska.

    Från ormhjärta till nudelsoppa är det en ocean mätt i gastronomiska mil. Faktum är att den vietnamesiska matkulturen är otroligt varierad. Vietnam är chilihett och limesurt. Men Vietnam är också fräscht och milt. Det betyder allt från wokade grytor, via sallader, till pannkakor och sötsmaskiga efterrätter.

     

    En förklaring till variationen är att det förutom sydostasiatiska rötter dessutom finns ett arv från Indien. Något som blir uppenbart när vi testar vietnamesisk pannkaka (bahn xeo) – den påminner verkligen om den sydindiska frukostpannkakan masala dosa.

    KaffehemligheterNågra dagar senare strosar vi omkring i Ben Tre, en liten stad i Mekongdeltat i södra Vietnam. Plötsligt bryts thaibasilikadoften av något helt annat. Vi följer luktspåren några kvarter och hamnar till slut i en kaffeaffär. Går in bakom ett skynke och upptäcker ett litet kafferosteri.

    – Smör, förklarar kvinnan som driver affären när hon blandar i den ingrediens som gör vietnamesiskt kaffe så speciellt.

    För precis innan kaffet packas till försäljning blandas de heta nyrostade kaffebönorna med generösa klickar smör. Det luktar gudomligt. Vietnam har en utbredd kaffekultur som inte går att jämföra med andra asiatiska länder. Överallt dricks det kaffe – såväl varmt som kallt. (I Kina konsumerar snittdrickaren en kopp kaffe per år.) Kaffet är starkt och koncentrerat, men med en chokladrik ton som inte finns i espresso.

    På marknaden finns det en uppsjö av olika kaffekvaliteter att välja bland. En given present är en liten påse av landets berömda bajskaffe – café chôn. Kaffebönorna plockas från spillningshögar där ett speciellt mårddjur har uträttat sina behov. Kaffet får en speciell rund smak tack vare att bönorna jäser i djurets mage.

    Udda? Visst, men allt i Vietnam är inte konstigt. Däremot väldigt gott.

    RESTAURANGER

    Pho24

    Kedja av phorestauranger som finns över hela Vietnam. Grymt god nudelsoppa tillagad i fräscha lokaler. Ett måste.
    Adress: finns över hela Vietnam
    Webb: www.pho24.com.vn

    Quan An Ngon

    Guideboksfavorit som ändå är värd ett besök. Har en mysig trädgård och prisvärd mat. Otroligt populär restaurang, boka bord i förväg.
    Adress: 138 Nam Ky Khoi Nghia, Ho Chi Minh-staden
    Tel: +84-8-825 71 79

    Bun Ta – Everything is Bun

    Ligger precis bredvid Quan An Ngon och är en bra backupplan om det är fullt på den populära restaurangen. Bun Ta serverar snyggt upplagda rätter och svalkande isteer och juicer.
    Adress: 136 Nam Ky Khoi Nghia, Ho Chi Minh-staden
    Tel: +84-8-822 99 13
     

    Cha Ca La Vong

    Har bara en enda rätt på menyn: cha ca. Det betyder smaskig fisk som steks direkt på bordet på en kolgrill. Hanoirestaurangen är en institution sedan över 100 år. I dag finns också en restaurang i Ho Chi Minh-staden.
    Adresser:14 Pho Cha Ca, Hanoi, tel: +84-4-825 39 29
    Adress: 3 Ho Xuan Huong Street, Ho Chi Minh-staden, tel: +84-8-830 56 74

    Mekong Viet Food ExpressServerar lokala specialiteter från Mekongdeltat, exempelvis fiskrätten bún cá. Smakerna är rätt annorlunda jämförda med andra restauranger. Klart värt ett besök.
    Adress: 136 Ham Nghi Street, Ho Chi Minh-staden
    Tel: +84-8-821 84 64

    RECEPT
    PHO (För fyra personer)
    Pho är enkelt att tillaga om du fuskar lite – och använder färdig köttbuljong som du kryddar extra. Men givetvis blir det ännu godare om du gör köttbuljongen själv.

    Till buljongen:
    en–två bitar ingefära
    en gul lök
    två–tre liter köttbuljong
    tre hela stjärnanis
    några kryddnejlikor
    en kanelstång
    två–tre matskedar fisksås
    salt

    Kött och nudlar:
    ett–två paket platta risnudlar
    500 gram nötkött, gärna biff

    Servera till:
    ett knippe thaibasilika
    ett knippe mynta
    skivad salladslök
    hackad chili
    limeklyftor
    koriander
    hoisinsås och stark chilisås

    1. Rosta ingefäran och löken i ugn tills de är svagt bruna. Koka upp buljongen. Blanda i de rostade ingredienserna i buljongen tillsammans med stjärnanisen och de andra kryddorna. Koka allt i minst en timme på svag värme, gärna längre. Glöm inte att skumma av ytan med en slev. Tillsätt fisksås och salt när buljongen kokat klart.

    2. Skär nötköttet i väldigt tunna strimlor. Koka nudlarna i buljongen tills de är klara, ungefär tre, fyra minuter. Lägg i nötköttet precis på slutet – det handlar om ungefär en halv minut. Köttet ska vara svagt rosa.

    3. Servera i stora nudelskålar. Varje person får sedan tillsätta thaibasilika, koriander och de andra grönsakerna och såserna efter eget tycke och smak.

     

     

  • Marockos magiska städer

    Marockos magiska städer

    Första gångerna jag attraherades av Marocko var jag alldeles uppeldad inför mötet med Marrakech, Casablanca och Tanger. Allt från laddad litteratur, Hollywoods äventyrliga filmer, min barndoms spännande sagor, skolans gamla hederliga geografilektioner till min ungdoms National Geographic pockade på att kommas ihåg, nu få bli uppmärksammade på nytt – och i levande livet. Och tävlade med välberesta hippievänners varmt mänskliga och erfarna berättelser, plus vildare beatnikpolares mer dekadenta upplevelser från dessa mina drömmars städer. En entusiasm och förväntan trissades upp, som sedan infriades och besannades med råge…

    Text: Bobo Karlsson Foto: Dan Kullberg

    De pratade om den blå staden Meknes, ett slags Marockos Versailles, om det så vackra vita Rabat, huvudstaden som sträcker sig kungligt ut mot Atlanten, om den rosa och röda magiska sagostaden Marrakech. Och om det farligare och lätt bedagade Tanger, som för mig redan som ung var en oslagbar världsstjärna inom noir. Och om det mer outforskade och lockande Casablanca, som vi alla, tack vare Humphrey Bogart och Ingrid Bergman, än i dag tror oss kunna se framför oss i svartvitt.

    Även små städer vid havet, som det portugisiska gamla Mogador, numera Essaouira, tycks genom åren robust laddade av sina väderbitna surfare och karismatiskt slitna stjärnor som Jimi Hendrix och Bob Marley.

    Marrakech

    Hotell i Marrakech

    Då för 30 år sedan blev jag stum av beundran, när jag stod där första kvällen mitt i centrum av allt exotiskt och erotiskt, magiskt och mystiskt, så doftande och dramatiskt. Solnedgången färgade staden eldigt röd, de sanslösa blå Atlasbergen vilade i bakgrunden, palmkronorna sträckte sig mot himlen, de vädjande och starkt uppmanande böneutropen signalerade då fortfarande främmande mark. Det allt varmare mörkret triggade fantasin, månen visade vägen – och så den sanslöst sensuella kakofonin, påminnelsen om att här finns löftet om något annat, något man aldrig tidigare skådat, aldrig ens trodde fanns. Platta normala ord där hemma – som torg, mötesplats, kommers, ja även mänsklighet – allt fick en ny meningsfullare och nästan overklig laddning.

    Då dammade Djemaa el-Fna och gränder av jord, damm, grus. Man omringades av vilt säljande, oftast unga grabbar. Som ville guida, försökte sälja hasch, erbjöd sex på undangömda skumma bordeller. När det inte bet skakade de fram någon äldre kompis som påstods ha stadens mest ”gigantiska utrustning”. Efter klara nobbningar fanns det i stället släktingar med de mest unika mattorna, polare i bergen med kameler och tält … Dividerandet fortsatte i all oändlighet, tills man utmattad slog igen en dörr mitt för näsan. Bra många förstagångsbesökare återvände sedan aldrig till detta deras så underbara och efterlängtade Marocko.

    Nu är det nya kungliga lagar, civila turistpoliser. Ett tydligt ”nej” från en turist blir nästan alltid ett direkt accepterat ”nej” – annars följer hårda straff. Men visst måste man fortfarande mobilisera sin motståndskraft. Eller som en kvinna uttryckte sig lyriskt i hotellbaren: ”Jag hade bestämt mig för att aldrig skulle just jag låta mig luras att köpa en matta jag inte vill ha, inte behövde. Men så stod jag där plötsligt och köpte just den där jättevackra mattan som jag absolut inte behövde. Och någonstans var det nog bland det roligaste jag har varit med om”.

     

     

    Så jag är tillbaka, anländer i soluppgången till Marrakech med nattåget från Tanger. Går ur min ”petit taxi” vid Place des Ferblantiers och lotsas fram till en liten återvändsgränd inne i medinan och min kamrats hus, en så kallad riad. Lägger mig på taket och varvar upp mina sinnen med Elias Canettis Röster från Marrakech och Peter Maynes A year in Marrakech.

    Strosar i souken och får min överdos av kryddor, tofflor, mattor, djurkroppar, keramikskålar. Och närkontakt av tredje graden – med såväl myllret av människor som alla nya scooters som susar fram och alla åsnor som lunkar vidare med sina viktiga laster, som om inget hänt …

    Diskussionerna går vilda på underbara Café du Grand Balcon vid det mytomspunna torget Djemaa el-Fna i Marrakech tillsammans med en kamrat från New York, även han reseskribent. Han har köpt hus i medinan i såväl Marrakech som Tanger, funderar på att sälja det ena. Det bortskämda samtalsämnet är om han ska sälja huset i Marrakech – för att staden blivit för borgerlig och fransk – och behålla Tanger för att det är mer genuint och lite ”farligare”. Eller om det är precis tvärtom, att Tanger egentligen är lite dött och trist, att det är i Marrakech allting händer.

    För Marrakech har ändrats å det grövsta. Då första gången letade man sig mer ensam in i mörka gränder, knackade på dörrar till något av turister ännu oupptäckt hammam, snirklade sig fram i det okända, men hittade till slut den lilla mässingsskylten, och trapporna ledde ner till den då så omsusade hemliga krogen La Maison Arabe.

    I dag är medinan fylld med pietetsfullt sanerade äldre genuina arabiska hus, hundratals så kallade riader – den förverkligade egna hotelldrömmen av holländska vagabonder, italienska fotografer, franska designer, brittiska excentriker. Utbudet av det kitschigt gulliga, det robust genuina, det lyxigt exotiska, det oförskämt högborgerliga, det glatt gayhysteriska, det inpyrda hippieromantiska, det kungligt sanslöst overkliga är oändligt – i ett prisspann från 500 till 15 000 kronor per natt.

    En liten lätt varning: många av dessa små riader har endast mellan tre och åtta rum. Om samtliga andra gäster är franska bröllopspar, äldre brittiska damer, unga vilda gaygrabbar från USA – så kan intimiteten bli påfrestande beroende på vem man själv är och vad man gillar. Drabbades själv av ”lappsjuka” efter fyra dagar på en riad i medinan, flydde till ett större hotell i den mer franskt moderna stadsdelen Guéliz. De vilt partajande sällskapen bor ofta på de större lyxiga hotellen i den nyrika oasen, och mer Beverly Hills-liknande stadsdelen La Palmeraie.

    Men ändå, när vi sitter där och filosoferar enas vi om att Marrakech trots allt står pall mot all global påverkan. Winston Churchill kom hit, började måla, och tyckte att staden var ”den mest förtjusande platsen i världen”. George Orwell sjukskrev sig här med sin tuberkulos och fick ur sig sin Snappa efter luft. Mick Jagger och Keith Richards låg vid poolen och förevigades av Cecil Beaton. Yves Saint Laurent fann lycka och harmoni samt fick en stark kreativ nytändning här i sin skyddande villa. Och Paul Getty jr fick vara i fred med sina miljoner och sina utlevelser. Alfred Hitchcock spelade in Mannen som visste för mycket på La Mamounia, Led Zeppelin rockvideon No quarter på Djemaa el-Fna. Och nyligen flög allas flashige rappare P. Diddy in 300 pers i chartrade plan från Paris och New York, för att fira sin 33-årsdag på guldkantat vis. Marockos unge kung, själv påstådd rapdiggare, upplät sitt privata magnifika Bahiapalats. Vid mitt besök stormar i stället de glatt galna och lätt förvildade kvinnliga stjärnorna från Sex and the city runt i gränderna, till luttrade marrakshis förtjusning, efter att de drabbats av filmförbud i Dubai.

    Plötsligt tror vi oss förstå varför vi mår så bra trots alla ständigt nya influgna, nyinflyttade eller sedan länge inbodda ”västerlänningar”. För alla de som kommer hit – må det vara partyturism, kulturturism, hippieturism, ja till och med sexturism – alla tycks de köpa Marocko och Marrakech med hull och hår. Här i bergen och öknen pluggar man på, anpassar sig, vill smälta in, bli en del av något annat. Vid poolen på taket, vid biblioteket i baren, är det som om arabiska prinsar, gamla historielärare, unga gayturister, fotomodeller på vift, luttrade hippies, pålästa borgerliga par, alla delar denna dröm om Marrakech, löftet om något annat. I stället för att ”ta över” med sina egna vanor, kolonisera, som ofta är så vanligt längs världens stränder – eller i andra, mer normala, storstäder. Medan turismen i Marrakech domineras av ett slags värdighet.

    Så där sitter vi. Solen går åter ner över Koutoubiamoskén och den rosa staden softas förföriskt. Vi återknyter kontakten med det mest pulserande hjärtat, den romantiska sagovärlden, det kanske mest unika mänskliga mötet på vår jord, det sanslösa Djemaa el-Fna. Ljud och gyckleri, dofter och dramaturgi har här knappt förändrats sedan ökenkaravanernas tid. Kvinnor får sina sirliga hennamönster på armar, händer, fötter. Akrobatiska småpojkar gör halsbrytande cirkusvolter. Medicinmän insvepta i harmoniska dofter botar krämpor med strutsägg och ödleskinn och hemlighetsfulla salvor. Som självutnämnda tandläkare är redo att hjälpa dem som fått ”värk”.

    Trummor ljuder rytmiskt dunkande, ormar tjusas till att röra sig i samma tempo. Jag stirrar in i en svart kobras hypnotiska ögon. En transvestitisk magdansare lockar mest uppspelta barn och fnissande kvinnor. Som förstummad ansluter jag mig till de andäktigt lyssnande runt en sagoberättare. I nästa stund gungar man med en skara runt de vackert klädda gnawamännen och deras extatiska musik från slavarnas tid. En lätt påflugen apa försöker krama mig hårt, lugnar ner mig med att vila ögonen på den mer bekanta igelkotten bredvid.

    Dags för ”time out” och in i den slagfältslika dimman. Cirka 100 matstånd som har rests i eftermiddagssolen tävlar nu med sina aromatiska grillkök och doftande ångor. Jag dras mot den glada brödraskaran vid ”stånd 15”, där det har bullats upp mustig couscous på buljongkokta grönsaker, supergoda calamares, underbara kefta, fantastiska kyckling- och grillspett som kan doppas i kanel, pudersocker, salt, spiskummin. Vet att jag måste blunda för snigelsoppor, fårögon och diverse skallar. Stämningen är på topp med mest marrakshis som stammisar, och så vi, ett gäng entusiastiska besökare. Nästan alltid någon från servicen som gulligt slår sig ner bland oss gäster vid långborden, äter själv och förklarar allt det mumsigt främmande.

    Men för mig blir det ganska enkelt, det är ju första kvällen. Jag ska ha ”en grillad med bröd” – den bästa av dem alla, en riktig marockansk merguez på lamm. Det härliga gänget som serverar skrattar glatt, vet att jag är tillbaka nästa kväll, för en lite vildare måltid. Min korv sköljs ner av ett glas rykande te, fyllt som med en hel trädgård av mynta, lavendel, rosenknopp och salvia.

    Det sägs att på Googles huvudkontor har alla konferensrum namn efter världens stora städer. På dörren till det rum där alla de mest kreativa och viktiga globala besluten tas – snälla såväl som iskalla – står det ”Marrakesh”.
    Alla vi som har varit där på torget förstår varför.

     

     

    Tanger

    Hotell i Tanger

    Frågan är om inte Marockos omsusade ”bad boy” i skärningspunkten mellan Nordafrika och Europa, Medelhavet och Atlanten, är en av de allra mest mytomspunna städerna. Få städer har så maffigt tagit för sig vad gäller mystik och magi som lilla Tanger. Och plötsligt är det som en stark nytändning i detta olycksfåglarnas paradis, som om den gamle hippien är på väg att blir hipp igen.

    Under de vilda fria åren från 1923 och fram till 1956 styrdes Tanger som en ”internationell frizon” av åtta länder, däribland Sverige. Det är väl enda gången som vårt land har deltagit i att skriva historia genom att mer eller mindre öppet godkänna droghandel, spionage, vapenhandel, penningtvätt, människosmuggling. 1942 hade Tanger 15 synagogor, 13 moskéer, 6 katolska kyrkor och 3 protestantiska. Viktigare för det så attraktivt skamfilade ryktet var 12 så kallade ”europeiska” bordeller och 15 ”muslimska”.

    Det är min första kväll i Tanger. Från det gamla kulthotellet Continental – så romantiserat i Bernardo Bertoluccis film Den skyddande himlen, baserad på Paul Bowles erotiska och exotiska roman med samma namn – beger jag mig ner och in i de mörka backarna vid hamnen, till legendariska baren Tanger Inn. Foton på alla beatniks gudfader, Allen Ginsberg, hänger på väggarna. Bredvid är det billiga bedagade Hôtel El-Muniria, där William Burroughs hårt nedgången av heroin fick ur sig sin berömda kultroman Den nakna lunchen för drygt 50 år sedan. Dagens unga coola gäster – som alla tycks gå i franska skolan, spanska skolan, amerikanska skolan – flyter mellan sina språk, nationaliteter, kön, alkohol, diverse substanser i tiden, till allra senaste arabiska gangsterrap.

    Nästa dag parkerar jag mig nyfiket på den gamla mötesplatsen och torget mitt i medinan – Petit Socco. Klassikerna Café Central och Café Tingis sjuder av liv. Ut ur vindlande gränder och mörka prång väller grupper av ”dagtrippande” turister från Spanien. De lotsas från blodiga slippriga golv i köttbasaren och väldoftande kryddor till mattor, krukor, pottor och annat som får det att klia i shoppingfingrarna.

    Väl påläst i stadens obskyra förflutna försöker jag insupa mer riskabla transaktioner vid borden bredvid. Men tvingas erkänna att de holländska kvinnorna på ena sidan pratar om Henri Matisse. De unga tyska och marockanska grabbarna bakom mig är djupt försjunkna i fotboll. En man iklädd fez och med en fetlagd kroppshydda lyckas dock pressa fram ett lätt snuskigt flin. Bara servitörens lätt slitna solkiga kavaj utstrålar löftet om en tid som flytt.

    Mycket har förstås hänt i Tanger sedan Paul Bowles och William Burroughs lockade hit sina likasinnade i ett 30 år långt lämmeltåg med all världens produktiva och partysugna olycksfåglar. Från Truman Capote, Tennessee Williams, Jean Genet, Joe Orton till alla Beatlar och Stones plus allsköns hangers-on som tänkas kan; 1950-talets beatniks, 1960-talets hippies, 1970-talets sex, drugs and rock’n’roll.

    Motpolen var ett glamouröst ogenerat café society. Partyprinsessa och olycksfågel under alla år var Barbara Hutton – ”poor little rich girl” – i sitt magnifika residens, Sidi Hosni. Få palats har så badat i Hollywoodkändisars och kungligheters dekadens – uppblandad med lokala excentriker plus amerikanska flottan på besök. Nu i modern tid lyckades tidningskungen Malcolm Forbes slå henne på fingrarna genom att chartra Concorder och jumbojetar och flyga in 800 av världens rikaste till 70-årsdagen i sitt Palais Mendoub.

    Tanger var länge på den gamle kung Hassans ”shitlist”. Nu toppar det i stället stadslistan hos den yngre, modernare och positive Mohammed VI, kallad ”M6” av sina beundrare. Ny ledare i staden är utsedd – Hassad, mannen som gjort Marrakech till en chic turistmagnet. Djuphamn, den täta färjetrafiken från Spanien plus nya industrier har flyttats utanför staden. Den gamla strandpromenaden, Avenue Espagne, påminner mer och mer om den i Nice. Franska innearkitekter som Jean Nouvel är på plats. Nya topphotell skjuter i höjden.

    Den gamla kasbahn och de exklusiva villakvarteren har fått häftiga nya hotell. Ständigt berättas vilka fotomodeller, fotografer och designer som sitter i havsbrisen på Hôtel Nord-Pinus takterrass. Eller hur någon Matt Damon med följe gömmer sig på Villa Joséphine vid inspelningen av The Bourne ultimatum. Staden har förstås sin egen sympatiska modeguru som dansar i all världens medier, Salima Abdel-Wahab, vars butik Excentrica anses hetast i Marocko.

    Många kan sitt Marrakech utan och innan, och somliga tror sig kunna Casablanca, bländade av den historiska filmen med vår egen Ingrid Bergman tillsammans med Humphrey Bogart. Det roliga är förstås att manuset till Casablanca handlade om Tanger. I sista stund klev dock någon Hollywoodproducent in, utbrast att ”Tangier” var ett dåligt namn på en film och bestämde i stället bryskt – ”Let’s go for Casablanca”.

    Nu när jag sitter på gamla kära Café Hafa är det som om tiden har stannat av, när man sveps in i samma rök av kif och doft av hasch, som alla andra som suttit här genom åren. Då, när det var européer som var på flykt, så var ju människosmuggling något ”fint”. I dag, när det är fattiga araber och afrikaner som sitter här och blickar mot Europa, så har samma yrke fått något mer kriminellt över sig. Kanske är det symboliskt att en arrogant Bernard-Henri Lévy, den franske filosofen, har köpt villan bredvid Café Hafa, byggt en hög privat mur, som skymmer hela utsikten mot den vackra vita staden för alla oss andra.

    Men hur dagens nymodigheter än äter sig in i Tanger kan jag inte göra annat än sända en tanke till gatpojken Muhammed Shukri, som blev en av Marockos ledande författare (Det nakna brödet). För att citera allas vår så älskade Dagens Nyheters kultursida: ”han svälter som Hamsun, horar som Genet, knarkar som Burroughs – men älskar som Stendahl”.

    För så är och förblir Tangers rykte i mångas hjärtan.

     

     

    Next stop, Casablanca

    Hotell i Casablanca

    På nattåget mellan Tanger och Marrakech snackar jag i timmar med två libyska grabbar från Tripoli – som just kvitterat ut sin bonus från ett kinesiskt telecomföretag och begett sig ut på vift. De undrar skrattande vad jag har gjort i Tanger, och varför i herrans namn jag ska till det enligt dem så turistiga och glamouriserade Marrakech? Själva är de på väg till Casablanca för att dansa och leva rullan. Och hävdar att just den verkligt stora staden Casablanca är den roligaste i hela Nordafrika – med allt vad det innebär av vilt och spännande, mer öppet och oförstört, genuint och generöst.

    Precis när jag skriver klart dessa rader ser jag att brittiska The Guardian har en jätteartikel om att ”few tourists visit Casablanca … it is Morocco’s unsung jewel”. Plötsligt inser jag att Marockos städer återigen pockar på min uppmärksamhet. Att jag snart måste tillbaka till och återupptäcka det vid mitt förra besök då så sömnigt intrigiga Casablanca.

    Min nästa resa är redan inbokad.

    HOTELL I MARRAKECH

    Bab Hotel
    Nyöppnat coolt designhotell i de moderna kvarteren. Tuff pool plus skybar.
    Adress: Boulevard Mansour Eddahbi vid Rue Mohammed el Beqal, Guéliz
    Tel: +212-524-43 52 50
    Lediga rum & priser

    La Mamounia
    Det kungligt vackra sobert renoverade kändishotellet, svindyrt.
    Adress: Avenue Bab Jdid, alldeles utanför medinan
    Tel: +212-524-3886 00
    Webb:mamounia.com

    Royal Mansour
    Kungens ultimata hotellpalats, egna riader från cirka 15 000 kronor och uppåt.
    Adress: Rue Abou Abbas el Sebti, medinan
    Tel: +212-529-80 80 80
    Lediga rum & priser

    Riad Noir d’Ivoire
    Ett av de mest charmiga och genuint vackra av hundratals riader.
    Adress: 31 Derb Jdid, Bab Doukkala, medinan
    Tel: +212-524-38 09 75
    Webb: noir-d-ivoire.com

    Riad Kaiss
    Drömmen, de rosa väggarna, grönkaklade terrasser, apelsinträd.
    Adress: 65 derb Jeddid, nära Rue Riad Zitoun el-Kedim, medinan
    Tel: +212-524-44 01 41
    Lediga rum & priser

    Riad Kniza
    De flesta riader drivs av utlänningar, detta är en av de få marockanska.
    Adress: 34 Derb l’Hotel, Bab Doukala, medinan
    Tel: +212-524-37 69 42
    Lediga rum & priser

    Palais Rhoul
    Ett av de extremaste klassiska palatsen i rika förorten La Palmeraie.
    Adress: Route de Fes, Dar Tounsi, La Palmeraie
    Tel: +212-524-32 94 94
    Lediga rum & priser

    Riad Nejma Lounge
    Mest coola, prisvärda. Lite rockgrungy, har liknats vid en Lenny Kravitz-video.
    Adress: 45 derb Sidi M’hammed el-Haj, Bab Doukala
    Tel: +212-524-38 23 41
    Webb:riad-nejmalounge.com

    Hotel Jnane Mogador
    Mer hotell än riad. Innergård med fontän. Anses som ett av de bästa billiga.
    Adress: 116 Riad Zitoune Kedim, Derb Sidi Bouloekat
    Tel: +212-524-42 63 23
    Lediga rum & priser

     

    BARER OCH KROGAR I MARRAKECH

    Kosybar
    Cool takterrass med utsikt över storkarna vid de judiska kvarteren.
    Adress: 47 Place des Ferblantiers, Mellah
    Tel: +212-524-380 30 24

    Grand Café de la Poste
    Gamla postkontoret har blivit som Rick’s Café i filmen Casablanca.
    Adress: Boulevard Mansour Eddahbi/Avenue Imam Malik, Guéliz
    Tel: +212-524-43 30 38
    Webb:grandcafedelaposte.com

    Terasse des Epices
    Gulligt litet designat kafé med takterrass mitt bland kryddor och läder.
    Adress: Souk Cherifia, Sidi Abdelaziz, medinan
    Tel: +212-524-37 59 04
    Webb:terrassedesepices.com

    African Chic
    Funky liten rockig bar och krog mellan gaydisco och kabaré.
    Adress: Rue Oum Errabia, Guéliz
    Tel: +212-661-43 04 45
    Webb:african-chic.com

    Un Déjeuner à Marrakech
    Ett av alla små nya fräscha ställen för en lätt lunch i medinan.
    Adress: 2–4 Place Douar Graoua, medinan
    Tel: +212-524-37 83 87

    La Tanjia
    Stjärnkrögaren Noureddine Fakirs nya hit med paradrätten tanjia i lerkrusen.
    Adress: 14 Derb Jdid, Mellah, på gränsen till medinan
    Tel: +212-524-38 38 36

    Dar Yacout
    Älskad 1990-tals klassiker, inredning av Bill Willis, känd marrakshi-amerikan.
    Adress: 79 Derb Sidi Ahmed Soussi, Bab Doukkala
    Tel: +212-524-38 29 29

    Comptoir
    Bar, brasserie, magdans, high life – Beiruts version av Marrakech.
    Adress: Avenue Echouhada, Hivernage, Guéliz
    Tel: +212-524-43 77 02
    Webb:comptoirdarna.com

    Nikki Beach
    Systerklubb till de i Miami och Saint-Tropez, jetset plus champagne och hummer.
    Adress: Circuit de la Palmeraie
    Tel: +212-524-36 87 27
    Webb: nikkibeach.com/marrakech

    Theatro
    För det ultimata, vilda, eklektiska och sanslösa nattlivet i Marrakech.
    Adress: Hôtel Es Saadi, 34 Avenue, Qadissia, Hivernage
    Tel: +212-524-44 88 11
    Webb: theatromarrakech.com

    För ytterligare tips på krogar: bestrestaurantsmaroc.com

    SHOPPING I MARRAKECH

    Art Akhnif och Bazaar les Palmiers
    De två ställen som anses mest omtalade för sina mattor inne i medinan.
    Art Akhnif
    Adress: 6 Fhal Chidmi Mouassine, medinan
    Bazaar les Palmiers
    Adress: 145 Souk Dakkakine, medinan

    Ahmed Ait Taleb och Atika
    De två ställen som anses mest omtalade för sina tofflor och skor.

    Ahmed Ait Taleb
    Adress: 236 Souk El Kebire, medinan
    Tel: +212-524-40 58 88
     

    Atika
    Adress: 34 Rue de la Liberté, Guéliz
    Tel: +212-524-43 64 09
    Webb:atikaboutique.com

    KIS (Keep It Secret)
    Högst upp i ett litet hus i medinan, privat boutique, öppen efter överenskommelse.
    Adress: 36 Derb Fhal Chidmi, Mouassine
    Tel: +212-656-04 02 70

    Intensité Nomade
    Här hittar man Casablancas ledande designer Karim Tassis kläder.
    Adress: 139 Boulevard Mohammed V, Guéliz
    Tel: +212-524-43 13 33

    Herboristerie El Khaïr
    Oljor, krämer, dofter som gör underverk för kropp och hud.
    Adress: 27 Rue Al Gundafi, 24 Riad Zitoun Kedim
    Tel: +212-524-42 73 07

    Medlemsblogg för tips om personlig, exklusiv shopping i Marrakech: www.mymarrakech.com

    HOTELL I TANGER

    Hôtel Nord-Pinus
    Stadens mest utsökta, sensuella och intima hotell.
    Adress: 11 Rue du Riad Sultan, kasbahn
    Tel. +212-661-22 81 40
    Webb:nord-pinus-tanger.com

    Dar Nour
    Annan känd charmig riad/guesthouse inne i kasbahn.
    Adress: 20 Rue Gourna, kasbahn
    Tel: +212-662-11 27 24
    Lediga rum & priser

    Hotel Continental
    Kulthotellet där alla beatniks har bott. Härligt bedagat, hamnutsikt. (Obs: inte att förväxla med lyxiga Hotel Intercontinental.)
    Adress: 36 Rue Dar Baroud, medinan
    Tel: +212-539-93 10 24
    Lediga rum & priser

    El Minzah Hotel
    Legendarisk mötesplats och lillebror till Hôtel La Mamounia i Marrakech.
    Adress: 85 Rue de la Liberté, Ville Nouvelle
    Tel: +212-539-33 34 44
    Lediga rum & priser

    Hôtel Rembrandt
    Omtyckt turistklasshotell, pool, rum med havsutsikt.
    Adress: Boulevard Mohammed V och Avenue Pasteur, Ville Nouvelle
    Tel: +212-39-93 04 43
    Lediga rum & priser

    Villa Joséphine
    Kolonial ultralyx i Tangers Beverly Hills. Hollywood plus arabiska prinsar.
    Adress: 231 Route de la Vieille Montagne, Sidi Masmoudi
    Tel: +212-39-33 45 35
    Webb:villajosephine-tanger.com

    Hôtel Club Le Mirage
    Tuffaste lyxen utanför staden vid havet och stränderna.
    Adress: Les Grottes d’Hercule, Cap Spartel
    Tel. +212-539-33 33 32
    Webb:lemirage-tanger.com

    KAFÉER, BARER OCH KROGAR I TANGER

    Central Café
    Intrigerna, mystiken, livet rullar vidare vid den stora mötesplatsen.
    Adress: Petit Socco, medinan

    Café Hafa
    Röken ligger fortfarande tung på alla beatniks och hippies favoritkafé.
    Adress: Avenue Mohemmaed Tazi, på klipporna mot vattnet

    Café de Paris
    Det klassiska gamla bedagade kaféet, vid den rätta trottoaren.
    Adress: Place de France, Ville Nouvelle

    Relais de Paris
    Det sprättiga Tanger i karriären äter gott, leker och drömmer Paris.
    Adress: Complexe Dawliz, 42 Rue de Hollande

    Riad Tanja
    En av stadens mest älskade och bästa restauranger.
    Adress: Escalier Américain

    SHOPPING I TANGER

    Coin de L’art Berbère
    Det perfekta stället för den marockanska mattan.
    Adress: 56 Ex Rue des Chrétiens

    Laure Welfling
    Den kända boutiquen/galleriet som alla älskar.
    Adress: 3 Place de la Kasbah, kasbahn

    Marrakech La Rouge
    Konsthantverk, lampor, porslin.
    Adress: 50 Rue de 6 Avril

    Excentrica
    Salima Abdel-Wahab – den lokala sympatiska och globalt erkända modegurun.
    Adress: 19 Rue Prince Moulay Abdallah/Goya

    Parfumerie Madini
    Unikt, bland de äldsta i den muslimska världen.
    Adress: 5 Boulevard Pasteur

     

     

  • Hög på Provence

    Hög på Provence

    I Haute Provence, bara några mil upp från kusten och ett av de glesast befolkade departementen i Frankrike, skiner solen lika mycket (300 dagar per år) som på klassiska Rivieran. Men där stannar också likheterna, här är stämningen skönare, maten och boendet både vackrare och billigare, luften lättare att andas och man slipper trängas. Haute Provence har dessutom långt intressantare saker att uppleva och titta på än människor i badkläder. Till exempel rosa katter, mystiska kloster, mysiga bistroer, klarblå sjöar, nästan larvigt vackra lavendelfält, sjukt smala korvar, 1950-talshotell och vindpinade byar– allt detta inbäddat i ett vilt, bedövande vackert landskap.

    Text: Evelyn Persikan Foto: Johan Lindskog

    Hotell i Haute Provence

    Det är i den charmiga staden Forcalquier, cirka tio mil norr om Marseille, som den lite knäppa associationen mellan strand och kyrkogård dyker upp. Som turistmål brukar kyrkogårdar kanske inte hamna längst upp på listan men den som ligger i utkanten av Forcalquier är absolut sevärd. Till ytan är den en av Frankrikes största men det ovanliga är att den är full av labyrinter av hårt tuktad idegran vilket ger en sällsam stämning. Och precis som nere på stränderna några mil härifrån ligger människorna också här tätt, tätt intill varandra, orörliga och bleka som i början av strandsäsongen och med idegranar som parasoll. Steget efter stranden …

    Kanske är det inte alls någon slump att vi hamnar på en kyrkogård här uppe i Haute Provence. Detta är av hävd mystiska, spirituella trakter där författare som Jean Giono hämtade sin inspiration och där de höga, spöklika bergen i nationalparken Mercantour mäktigt lurar i bakgrunden.

     

     

    Staden Forcalquier har inte bara ett namn som det är snudd på omöjligt att stava till, den är också lite svårbeskriven eftersom den är så otypisk. Det är en liten, mondän stad med stora, kulturella och aningen bohemiska ambitioner, full av vackra, liksom lite för pampiga hus, mysiga restauranger, eleganta affärer och trevliga marknader med ovanliga ekologiska produkter.

    Historiens så kallade vingslag fladdrar märkbart överallt i den gamla stadsdelen. Särskilt stolta och klädsamt generade är invånarna över den ekivoka fontänen Saint-Michel från 1512. Extremt ovanligt och uppfriskande att hitta erotiska inslag i den offentliga konsten i ett katolskt land.

    I den här staden kan man tillbringa mycket tid utan att bli uttråkad, men omgivningarna är om möjligt ännu intressantare. Det varsamt renoverade klostret Couvent de Minimes, i lilla byn Mane någon mil från staden, har sedan några år förvandlats till ett lyxigt hotell och spa. Här kan man i bokstavlig mening, in på bara huden, känna allt vad denna del av Provence har att erbjuda i form av sinnliga dofter och blomsterprakt, inte enbart lavendel som praktiskt taget täcker hela regionen. Hotellet ägs nämligen av företaget L’Occitane som hämtar råvaror och tillverkar allsköns produkter i närheten och naturligtvis baserar sitt spautbud på det egna sortimentet. Allt håller hög klass på denna vilsamma plats men några av rummen är tyvärr lika små som på nunnornas tid och kanske kunde den exklusiva renoveringen ha varit lite mindre stram och maskulint präglad. Beställ gärna ett glas gènèpi i den mysiga baren för att bryta det lite puritanska allvaret. Denna ovanliga, lokala likör är en ytterst njutbar sammanfattning av de provencalska alperna. Absolut ofjäskig och nästan lika tuff som grappa.

    Man blir mild till sinnet här i Mane, inte bara av likören. Att döma av antalet imponerande religiösa byggnader och lämningar i denna region är detta något av ”heliga” marker.  En bit ifrån Mane ligger till exempel det sevärda Prieuré de Salagon, ett benediktinerkloster från 1100-talet med en mycket vacker trädgård och ett intressant hantverksmuseum som bland annat visar hur hanteringen av lavendel, regionens levebröd, går till. Kanske bidrar den milda lavendeldoft som svävar över landskapet till sinnesfriden och den goda sömnen under resan. Lavendel är ju bland annat känt för att vara mycket rogivande.

    Simiane la Rotonde är en annan sevärd plats i närheten, liksom Viens (som inte för inte faktiskt betyder ”kom hit” på franska, observera att s:et ska uttalas) med sitt sanslöst spektakulära läge och sin sköna stämning, men Banon, vid foten av Lurebergen, är snäppet vassare som turistmål.

     

     

    Det kunde ha varit vilken liten byhåla som helst men här finns det bland annat ett jättestort privat bibliotek inne i en minst sagt udda bokhandel, en mycket speciell charkuteriaffär med otroligt originella, långa och svårt anorektiska salamikorvar samt den charmiga tesalongen Les bons moments som visar och säljer konst och antika prylar. Banon med sin särpräglade atmosfär är definitivt en plats att stanna till på och strosa runt i. I en svensk by av motsvarande storlek skulle det förmodligen knappt ens finnas en kiosk.

    På vägen till ett mystiskt kloster med ett om möjligt ännu mer mystiskt namn, Ganagobie, passerar vi den högt belägna medeltidsbyn Lurs (observera att s:et ska uttalas även här) som är mer turistisk än det vi har sett hittills, men på ett sympatiskt avslaget vis. Det forna hotellet/restaurangen i byn med den magnifika utsikten över dalgångarna runt floden Durance är på grund av sjukdom tyvärr numera bara öppet för te, kaffe eller en öl. Garanterat dålig plats för höjdrädda.

    Det fortfarande aktiva munkklostret högt ovanför Ganagobie är ett gammalt rastställe för pilgrimer på vägen mellan Rom och Santiago de Compostela. De ockrafärgade urgamla byggnaderna är oerhört vackra och hela området är precis så rofyllt som en sådan här plats ska vara, här behövs ingen lavendel. Mycket sevärt.

    Lavendel kan man lätt bli lite trött både av och på här i Haute Provence men Café de la Lavande, ett genuint bistrot de pays i den oansenliga byn Lardiers, tröttnar man inte på i första taget. Maten är utsökt, inredningen är 1930- och 1940-talsintakt och urläcker, ägarinnan Emmanuelle Burollet är charmig – men mest oförglömlig är dock den naturligt rosa huskatten som med kattlig och fransk arrogans smyger omkring bland borden. Le Hameau de Pichovet i Vachéres är ett annat av de många ovanliga mat- och boendealternativen häruppe. Här finns fem vackra rum och det går att beställa middag i samband med bokningen, detta är ett så kallat table d’hôte.

    Möjligen är den speciella geologin i dessa trakter en förklaring till att människor förr uppfattade dem som magiska. Här finns imponerande vidsträckta högplatåer som påminner om både Tibet och Mongoliet och där den fruktade, iskalla mistralvinden får helt fritt spelrum troligen lite för ofta varje år. Här finns också ytterligt märkliga, liksom veckade, bergsformationer som till exempel Les Penitents des Mees – också detta en religiös vallfärdsplats. Det sägs att berget föreställer munkar som blivit straffade genom förstening efter att ha syndat med några unga kvinnor, en föga vetenskaplig förklaring på ett geologiskt fenomen. ”Munkarna” är sevärda, särskilt i solnedgång, men själva byn Mees är inte märkvärdig.

    Det är däremot bed and breakfast-stället, eller snarare örnnästet, Le Vieil Aglun som ligger en kort bit därifrån. Den sista kilometern från huvudvägen är minst sagt oförglömlig och gör sig nog bäst till fots: 775 meter i princip rakt upp på en smal grusväg rakt ute i ingenting. Men till sist kommer man äntligen upp till det som en gång var en liten medeltida by. Kyrkan och några av husen är kvar, nu omsorgsfullt renoverade av ett belgiskt par. Här kan man hyra två fristående hus eller bara rum med frukost. Varning för lappsjuka måste dock utfärdas. Några nätter här kan garanterat kurera all strandleda och få vem som helst att börja älska svettiga folkmassor igen.

     

     

    Digne les Bains är i likhet med Manosque en osannolikt ful stad men de olika vägar man kan ta mot kusten är desto vackrare. Byn Moustiers Sainte Marie är jättecharmig med många restauranger. Nedanför byn ligger det superläckra 1950-talshotellet La Ferme Rose, som ägs av den passionerade samlaren Kako Vagh och där alla retrodesignintresserade följaktligen nästan går ner i begeistrad koma över alla snygga prylar och vansinnigt snygga rum, särskilt det som heter Amande. Om man bor här har man rätt att vistas på en privat strand nere vid sjön Saint Croix, åtta kilometer härifrån, som hör till hotellet. Den stora sjön har en osannolikt vacker turkosblå färg och är ett bra alternativ till vattenlivet vid Medelhavet.

    Gillar man inte stilen på La Ferme Rose kan La Bastide du Paradou med anor från 1500-talet vara ett mer traditionellt alternativ. Hotellet ligger inbyggt i klipporna ovanför Moustiers och har åtta rum.

    Oavsett om man är på väg upp eller ner från kusten är Castellane ett trevligt ställe att stanna till på, med sitt fina, lite loja torg omgivet av vackra hus. Naturen runt omkring här i Les Gorges du Verdon är mycket dramatisk, som en mjukare variant av Grand Canyon.  Äventyrslystna kan här ägna sig åt rafting i floden Verdon, mountainbiking, vandring och klättring. Eller kanske bara ta en Pastis och ägna sig åt avspänt, äkta provensalskt torgliv – mycket långt borta från uppvisningsfjanteriet i Saint-Tropez.

    Det ligger nära till hands att börja ta till klyschor om att bara den här vägen mellan kusten och Haute Provence är värd själva resan, att resan är målet. Men det håller kanske inte fångarna på det spektakulärt belägna fängelset strax ovanför Grasse med om. Detta måste vara Europas lyxigaste fängelse med en hisnande utsikt som antingen kan ses som viss strafflindring eller som en ovanligt grym påminnelse om allt vackert som dessa stackars ofria missar.

    FAKTA PROVENCE

    La Ferme Rose
    Adress: Moustiers Sainte Marie
    Tel: +33-4-927 575 75
    Lediga rum & priser

     

    La Bastide du Paradou
    Adress: Moustiers Sainte Marie
    Tel: +33-4-927 413 60
    Webb: bastide.paradou.free.fr

    Le Vieil Aiglun
    Adress: Aiglun
    Tel: +33-4-923 467 00
    Lediga rum & priser

    Le Hameau de Pichovet
    Campagne Pichovet, Vachéres
    Tel: +33-4-927 333 48
    Webb: www.hameau-de-pichovet.com

    Auberge Charembeau
    Adress: Route de Niozelles, Forcalquier
    Tel: +33-4-927 091 70
    Webb: www.charembeau.com

    La Bastide Saint Georges
    Adress: Route de Banon, Forcalquier
    Tel: +33-4-927 572 80
    Lediga rum & priser

    Café de la Lavande
    Adress: Place de la Lavande, Lardiers
    Tel: +33-4-927 331 52
    Webb: www.bistrotdepays.com

     

  • Arlanda Express rustar upp

    Arlanda Express rustar upp

    Tåg Resan från flygplats till centrum ska helst vara snabb, snygg, bekväm och säker. Gärna uppkopplad. Och gärna med toalett. Det glädjer därför RES oerhört att Arlanda Express har lagt 100 miljoner kronor på att rusta upp sina tåg som trafikerar sträckan Cityterminalen-Arlanda.Det första av sju tåg är färdigställt och rullar redan, samtliga tåg beräknas vara klara sommaren 2011. Bland nyheterna märks sätena som blivit både nättare och bekvämare än tidigare samt mellanväggarna i vagnarna som numera pryds med svenska landskapsbilder (Stockholms skärgård är temat i första tåget). Interiören flirtar också med det skandinaviska genom ljusa ytor och trä runt fönstren. En lounge har stoppats in samt överblickbara bagagehyllor i glas. Varken pris eller tillgänglighet kommer att påverkas.

  • Lustfyllt i minibaren

    Lustfyllt i minibaren

    Dagarna då minibaren bestod av läskburkar, starksprit och torra nötter är sedan länge förbi. I baren på Ace Hotel & Swim Club, Palm Springs, hittar du flipflop-sandaler,
    W Retreat & Spa i Maldiverna erbjuder designerbikinis och Thompson Beverly Hills i LA lockar med kondomer designade av Alexander Wang. Nu ansluter Berns Hotell till det nytänkande minibarskonceptet och hottar upp sitt utbud med erotiska produkter från Pom Pom Parlour.

    Gästen som checkar in på det svenska hotellet hittar numer stay-ups, strumpbyxor, en vibrator av märket Tickler samt boken ”Synder”, en samling sexnoveller, i minibaren. Produkterna finns där för att ”skänka ytterligare flärd och njutning till hotellvistelsen.” skriver Berns.

    – I linje med våra nya och vågade rum vill Berns Hotel ligga i framkant genom att erbjuda våra gäster lustprodukter, säger front office managern Andreas L´ Estrade i ett pressmeddelande.

    Stockholmshotellet arbetar pågående med att förnya sina hotellrum för att kombinera känslan av hemma hos med kosmopolitisk framåtanda.

  • Snobbigt på Nordic Light Hotel

    Snobbigt på Nordic Light Hotel

    Den legendariska seriehunden Snobben fyller 60 år i höst. Detta firar Nordic Light Hotel i Stockholm med en designinstallation inspirerad av jyckens alterego Joe Cool. Hotellets sjunde våning är utsmyckad med scener ur Snobbens liv och rum 710 har bytt namn till ”Snobbensviten”

    Serien om Snobben publicerades första gången i USA 1950 och har sedan dess blivit en av seriehistoriens största succéer.  I år fyller Charles M. Schulz’ Snobben, eller Peanuts, sextio år vilket uppmärksammas på olika sätt världen över.

    I Stockholm har Rekostylisterna tagit fram en designinstallation för Nordic Light Hotel. I fokus för installationen står ett av Snobbens alteregon, Joe Cool. I hotellets foajé kan du titta in i hans hundkoja och ta del av jyckens attityd.

    – Vi vill visa vad som ligger under ytan på Joe Cool, vad som försiggår i hans huvud, vad som format honom och hur hans vardag ser ut. Att öppna upp och se vad som egentligen finns i den där hundkojan. Men också ställa oss frågan: Vad är coolt – ytan eller innehållet? Kanske både och?, säger Rekostylisternas Sanna Gebeyehu i ett nyhtesbrev på hotellets hemsida.

    I lobbyn visas även unika Snobbenstatyetter, stylade av kända svenska artiser, designers och kreatörer. Statyetterna kommer att auktioneras ut den 13 oktober i samarbete med Bukowskis och intäkterna går oavkortat till organisationen Friends arbete mot mobbning.

    Designinstallationen Being Joe Cool finns att uppleva mellan den 11 augusti och den 31 oktober.

    Nordic Light Hotel