RES.se

Blog

  • Klassiska Beverly Laurel Hotel, Los Angeles

    Klassiska Beverly Laurel Hotel, Los Angeles

    Klassiska Beverly Laurel Hotel i Los Angeles bjuder på bedagade stjärnor, art deco-estetik och prisvärda rum. Checka in.

    Det är tidig eftermiddag och i loftgången som omger poolen går Evan Dando, sångare i The Lemonheads, runt, runt och spelar elgitarr. En inte helt ovanlig företeelse på Beverly Laurel Motor Hotel. Här bor nästan alltid någon man känner igen från förr men som inte haft någon vidare tur med karriären på sistone. På sätt och vis skulle man kunna utnämna det till en västkustmotsvarighet till Chelsea Hotel i New York. I Los Angeles bor man på Chateau Marmont när man är på väg upp. Beverly Laurel är det bekväma alternativet när man vänt neråt igen.

    Klientelet är över huvud taget oftast coola människor som inte vill betala skämtsummor för sitt boende. Förutom Evan Dando har ett japanskt rockabillypar checkat in med sin lilla bebis och på taket samlas alltid några gäster för att dricka öl medan de ser solen gå ner över Hollywood Hills.  Hotellet har dock absolut ett värde även om man är totalt ointresserad av starspotting och helst undviker excentriker. Det är snarare ett ställe där det bästa av alla kulturella världar förenas. Både bohemiskt och bekvämt. Och man kan välja vilken av inriktningarna man vill ta del av.

    Det finns ett antal anledningar till att Beverly Laurel är så populärt. Först och främst beror det så klart på läget, bara någon knapp kilometer från Beverly Center, och för att det är krypavstånd till krogarna på Third Street (där killgänget i Entourage brukar fika bort sin tid). Men också för att priset är relativt lågt, rummen rena och fräscha – även om doften av rengöringsmedel kan vara väl stark och stickande vissa dagar – och för att rummen är spatiösa. Däremot får man söka väldigt länge innan man hittar någon sorts påtagligt designvärde – den lätta art decotouchen på bygget är visserligen väldigt snygg men lär knappast ge ett Los Angeles-besökande Frank Gehry- fan några särskilt våta drömmar. I stället skulle man kunna kalla formen för kalifornisk funkis där allt kretsar kring parkeringsmöjligheterna samt poolen i mitten. Men till skillnad från de betydligt risigare konkurrenterna på Sunset Boulevard som till exempel Saharan Motor Hotel är Beverly Laurel alltså både prisvärt och känns säkert. För en behagligare temperatur i rummet föreslås ett rum på kortsidan mot Laurel. När solen ligger på kan det annars bli ganska varmt i de rum som vetter ut mot Beverly Boulevard.

    Den främsta faktorn som placerat Beverly Laurel på den populärkulturella kartan är hotellets egen diner, Swingers, där man så gott som alltid hamnar bredvid några affärslunchande Hollywoodarbetare. Här inledde Elmore Leonardsin bok Be cool, som filmatiserades med John Travolta i huvudrollen. Platserna på trottoaren är alltid mest eftertraktade eftersom det, precis som Albert Hammond sjöng, aldrig regnar i södra Kaliornien. Inomhus är det de vanliga båsen i fejkläder som man som svensk har så svårt att tröttna på. Swingers egen hamburgare är dessutom fantastisk och borde rimligtvis gå att betrakta som en turistattraktion i sig, särskilt eftersom den, med tanke på dagens dollarvärde, kostar motsvarande en Big Mac-meny här hemma. Då får du ett mästerverk av nötkött, ost och bacon. Menyn i övrigt består av pannkakor och annat som kan utöka ditt midjemått, men vill du ha något lite magrare finns även en fantastisk frukostburrito. På Swingers höjer man förstås inte på ögonbrynen när Evan Dando lämnar gitarren på rummet och kommer in med sin Macbook uppfälld spelandes Jonathan Richman på högsta volym i Itunes.

  • Febern går aldrig ner i Madrid

    Febern går aldrig ner i Madrid

    I Madrid är livet mer som man vill att det ska vara. Det konstaterar Bruno Ehrs och Bobo Karlsson som tar sig an den spanska huvudstaden med en rusig iver och en smula skräck.

    Text: Bobo Karlsson Foto: Bruno Ehrs

    Hotell i Madrid

    Jag beundrar Madrid, respekterar Madrid, kan bli rädd för Madrid, älskar Madrid, längtar nästan alltid till Madrid – varför så ohöljt översvallande, undrar kanske någon misstänksamt? Jo, för här i Madrid är livet helt enkelt lite mer som man vill att det ska vara.

    När Spaniens sadistiske torrboll och diktator, general Francisco Franco, äntligen somnade in efter 36 års vanstyre, och landet 1975 blev en demokrati, dröjde det inte länge förrän Madrid valde en av Europas mest excentriska borgmästare: den lågmälde dandyn och professorn i marxistisk filosofi, Enrique Tierno Galván. Han proklamerade omedelbart att Madrid skulle drivas av öppenhet, tolerans och entusiasm. ”Den gamle professorn”, som han allmänt kallades, sa rakt från hjärtat till stadens unga: ”Ni vet vad ni ska göra, röka på och bli höga, men se upp!” När han dog följde honom över en miljon Madridbor till graven och tackade för att han hade bejakat deras stads sanna inre känslor, befriat den från sin mörka baksida och sina ok, och i stället satt den på kartan som Europas mest fantastiska och frigjorda.

    Under tio år blev Madrid epicentrum för en hedonistisk, frisinnad, kreativ, nästan febrigt speedad ung medelklass. De tog kommandot inom film, litteratur, design, medier, kommers – och använde sig av barerna och natten som sin arena.

    Allt började med ett ungt attraktivt par som spontant strippade från en känd staty inför hänförda likasinnade på ett torg. Till slut simmade transvestiter nakna i poolerna på lyxhotell. Samtidigt som arkitekter, redaktörer, regissörer, författare, skådespelare, designer satt på barstolarna och solstolarna runt om och fullständigt freakade ut med sina nya vilda idéer för staden och landet. Många dog senare som flugor av överdoser, aids, kokain och alltför snabba cash.

    Men sedan var det dags för nästa sanslösa fas för de överlevande – armbågarna vässades, tempot ökade, nu skulle de riktiga pengarna rassla in. Boomen och bubblan började, i Madrid kallad pelotazo (”jättebollen”). ”Madrid me mata!” (”Madrid dödar mig!”) blev ett vanligt uttryck, ett slags sarkastisk pendang till den tidens bejakande ”I love New York”. Om det tidigare hade vandrat runt turister i sakta mak längs en snitslad bana till alla ställen som kunde stoltsera med att ”Hemingway was here”, så dansade sedan en allt ivrigare skara runt i ett allt högre tempo – och kunde rent av stöta på skylten ”Almodóvar har inte hunnit hit ännu”.

     

     

    Få städer tar ut svängarna som Madrid. Ytterligheterna finns inom det mesta, inte minst klimatet. När Madrid dallrar av hetta en sommareftermiddag, då ”luktar det sol” säger somliga. Det finns nästan en ”doft av eld” som fyller luften. I nästa stund hackar man tänder under ett täcke redan tidig sommarkväll.

    Den som dras till urbana och mänskliga extremer finner sig snabbt till rätta. För en storstadsfanatiker kan det ju vara både befriande och sympatiskt med Madridbornas åsikt att ”landsbygden bara är en plats fylld av ostekta kycklingar”. När de börjar springa runt på marken – i stället för att hålla sig på tallrikarna – då är det så att säga dags att vända och åka tillbaka in till staden igen.

    Mer än någon annan stad vibrerar Madrid av ett slags otålig kollektiv längtan efter njutning, glädje. Det är som om man i varje stund måste gripas av eufori – kanske bara över en kopp kaffe, på en promenad, i ett samtal, vid en måltid. På ett härligt sätt höjer man också rösten mer än i andra städer, fast i positiv bemärkelse. Man vill ju bara dela med sig av sina underbara och viktiga åsikter, plötsliga infall. För i Madrid dras man automatiskt mot de mest ”högljudda” barerna. Det är där spännande lokala människor språkar vilt, umgås, gestikulerar, gillar varandra, gärna inviterar främlingar. I en annan stad kan samma våldsamma sorl avskräcka, ge sken av att något obehagligt är i görningen.

    Ettrigheten, pulsen och tempot tar sig ibland komiska uttryck. Varför sitta kvar rakt igenom hela middagen på en krog, om det inte är tillräckligt gott eller kul? Varför inte njuta av desserten på ett annat ställe, eller rent av lämna en krog mitt i varmrätten – ju fler ställen under en kväll, desto roligare! Och i få städer reser sig så många upp och går från filmer de inte gillar som publiken gör i Madrid. En fullsatt biograf kan ha halv salong redan efter en halvtimme – om filmen inte roar, inte kittlar, inte retar, inte skrämmer, inte fascinerar.

    Och är det så konstigt att man faller pladask för en stad där det alltid anses fint att ta en liten ”power nap”, somna in för en stund mitt på dagen? För att sedan kunna komma igen under eftermiddagen och kvällen, fylld av ny energi. Och om man nu inte väljer att sova kanske man i stället ägnar sig åt en tretimmarslunch med mycket gott vin. Finns det något sexigare? Ack så förbjudet i många andra länder. Madrid dricker än i dag betydligt mer vin än vad parisare och romare gör, eller snarare en gång gjorde. Inte bra för dem själva, muttrar förstås någon vän av ordning. Men inte så dumt för somliga av oss tillfälliga besökare, som vill omges av stödjande blickar i stället för förakt.

    Så är jag då här igen, uppe med tuppen, kan scenariot, slipper hamna i tomma lokaler för att jag inte har ställt in min kropp till Madrids rytm. Alla som i ottan kanske bara slängt i sig en slät kopp är nu ute från arbetsplatserna vid 10-tiden för ett slags ”andra frukost”. Nu sitter den lilla mackan fint till kaffet. För en del är det redan dags för en snabb liten öl. Så kommer den härliga mixen av sen lunch från 14.00, sedan siesta. Somliga är tillbaka på jobbet vid 17.00, andra 19.00. Mitt i allt detta lär man sig att ”sen eftermiddag” en het sommardag kan betyda klockan 20.00. Att en matinéföreställning med barnen ofta är runt 19.00. I Madrid tycker man dessutom att fotboll blir som bäst framåt 22.00, inte minst för att motståndarlaget börjar gäspa. ”I Madrid är det aldrig sent”, som någon säger i en av regissören Pedro Almodóvars filmer.

     

     

    Så vaknar då staden lätt till liv på nytt. Den happy hour många andra städer har vid 18-snåret blir lätt här snarare vid 21.00–22.00. Och sorlet, hysterin, glädjen runt alla krogars middagsbord tycks än i dag som störst så där vid mellan 22.00 och 24.00. Barerna får sedan förstås en ny peak, när alla som ska ha ett glas till på väg hem blandas med alla de som ska ha en drink på väg ut i natten utan slut. Madrid är en av de få städer som har sin kanske kraftfullaste rusning i trafiken mitt i natten. Som min kamrat påpekade ”man vet var man är, när soluppgången hälsas välkommen av en whisky con cola i stället för en café con leche”.

    Som en nattens antropolog noterar jag avsaknaden av kladd, vulgärt ragg, plumpt beteende, gruff. Så får jag den mänskliga förklaringen. Den så finurliga siestan tar inte bara hand om sömnen, utan även om ”den lilla döden”, som ju orgasmen ibland så vackert kallas. Många sköter sitt sexliv diskret på lunchen. Därför är Madrids kvälls- och nattliv också mer harmoniskt och sympatiskt, befriat från den offentliga snedtändningen, högljudda besvikelsen eller kvävande bitterheten – som genomsyrar många andra breddgraders städer och nätter. Kanske är det därför olika generationer, urbana stammar, sociala klasser och alla kön kan hänge sig åt varandra med en så stark social kompetens, får lättare att mötas i vimlet och mörkret. Kan man göra annat än att hålla med dem som tycker att ”siestan är Spaniens största bidrag till den västerländska civilisationen”?

    I Francos Spanien kunde inte en kvinna öppna eget bankkonto, inte ärva egendom. Hon fick inte ens ha ett jobb eller resa till en annan stad utan mannens tillstånd. En del fördomsfulla tror förstås att den spanske mannen bittert lever kvar i sin gamla machovärld. Att spanska kvinnor förgäves söker en man som inte finns. Och att spanska män söker en kvinna som inte längre existerar. Men i en stor undersökning som gjordes inom det tidiga EU om mannens syn på kvinnan, så visade det sig att greker, irländare och tyskar var de mest gammalmodiga, hårda och konservativa. Spanjorer var som fyllda av ett brinnande behov av att visa sig framsynta, bli de nya moderna européerna.

    Madrid är inte bara den så praktiskt mänskliga siestans främsta hemvist. Ingenstans firas det heller så många fiestas! Madrileños tycks tillräckligt ofta ha något att fira för att man ständigt ska dras in i en fest eller hamna på party. Karnevalen i Madrid bjuder på en uppsluppenhet och oanständighet som tävlar med de utlevelser man bara trodde hörde hemma ännu längre söderut. Firandet av Pride i stadsdelen Chueca, Europas mest förtätade gaykvarter, tar sig friheter och uttryck som kan få Berlin och Amsterdam att blekna, och då inte bara om nosen.

    Stadens skyddshelgon, San Isidro, hyllas minst sagt frodigt från mitten av maj och i nästan en månad. Vad sägs om 20 dagars tjurfäktning för fulla hus på den stora arenan? Då får man chansen att även applådera de nya ungtjurarna och ge de yngsta och mest oerfarna tjurfäktarna en klapp på axeln. Samtidigt sitter de nästan könsmogna unga flickorna på blomsterprydda altare, man skålar för fruktbarheten och att våren har kommit.

     

     

    Som så ofta är det den mat man samlas kring – grytorna, grödorna och tallrikarna – som säger det mesta om en stad. Det stora med Madrid är att trots att man på nolltid har rusat in på den globala arenan så är man ändå en av de storstäder som bäst har lyckats behålla sin egen särart och personlighet. För det otåliga, det hetlevrade, det öppna, det sexiga, det temperamentsfulla finns förstås även i köket.

    Madrid är den scen där också allt det bästa från övriga Spanien vill visa upp sig. Så var smäller man i sig en soligare paella än i Valencia om inte här? Andra njuter bläckfiskskivor på en bädd av potatis, med starkt inslag av paprika, en riktig galicisk pulpo gallego. Och alla älskar vi en andalusisk gazpacho, finns det en godare kall soppa? När den så berömda kylan i Madrid slår till tröstar inget bättre än fabada asturiana, en rykande het och mustig bönsoppa fylld med blodkorvar. Den djärve som vill ta till sig det frodigt lokala beställer en callos a la madrileña, en mättande gryta på komage, stark korv, tomat, lök och paprika. Men det mest ljuvliga kommer från den kastilianska landsbygden, den i en vedeldad ugn sakta mörstekta spädgrisen, cochinillo asado. Men det är Madrids egen mustigt proletära stadsgryta cocido – oxlägg, grisfötter, kyckling, korvar, kikärter, grönsaker – som puttrar mest buljongigt inbjudande på den ena krogen efter den andra.

    Självfallet har Madrid sin vasst eleganta, eldigt moderna motpol till allt det burleskt sympatiska och inpyrda. En estetiskt exalterad och eklektisk skara intellektuella livsnjutare vallfärdar till Madrids alla nya kockar, krögare och innovativa kök – som har fullkomligt exploderat och lyft fram Madrid som ”det nya, det senaste, det bästa, det viktigaste”. Somliga smörjer kråset och intar som den sista måltiden på Santceloni, givetvis tillsammans med ett av den nya tidens nästan religiöst dyrkade katalanska viner. Andra har bokat långt i förväg hos Fernando Pérez Arellano och Itziar Rodríguez på Zaranda, och svär vid gud att det är det godaste de vet. Stadens mest omsusade kock Sergi Arola, självfallet lärjunge till El Bullis Ferran Adría i Barcelona, har lämnat sitt minimalistiska pretentiösa och av Michelin hyllade La Broche och startat det varmare, mer harmoniska Sergi Arola Gastro. Något som många tolkar som att Madrid äntligen är på väg bort från det hysteriskt vitmålade, tröttsamt betongiga, stramt designade. Själv fastnade jag främst för två Madridkrogar på den kreativa charmskalan: Viridiana för det surrealistiska utspelet, nästan i Luis Buñuel-klass med det klassiska spanska köket. Och så det lilla, mer mumsigt nyenkla, fräscha La Tasquita de Enfrente, som saknar meny men där Juanjo López rätt och slätt bestämmer vad man ska ha, man säjer bara ”ja” och mår bra.

    När taxibilen glider in i Madrid kan staden fortfarande ge ett pompöst och svulstigt intryck à la Washington eller Wien. Det är en stad skapad och präglad av kungar, militär, politisk makt och imperier – för att dominera, kontrollera och imponera. Men det på ytan än i dag lite formella draget visar sig nu snarare vara broderligt, ibland farbroderligt, och rymmer mycket värme. Det är bra många år sedan den ogenerat militante snobben Madrid, för att inte säga tråkmånsen, sparkade av sig stövlarna, slet av sig slipsen, vågade visa benen. Det nationalistiskt inbundna har ersatts av något sprakande och utåtriktat globalt. Med sitt böljande höghustäta förortslandskap har Madrid snabbt blivit en megametropolis, med drag av Mexico City, inte minst på grund av sina över miljonen invandrare från Latinamerika.

     

     

    Och om man vill vända de grandiosa torgen, de pampiga slotten, allt det kungliga, de storslagna museerna, de stränga regeringsbyggnaderna, de historiska kyrkorna, de sanslösa palatsen, de nyanlagda paradgatorna ryggen, så finns inget enklare. Snabbt hittar man sina smågator och myllrande strög, sin lilla korsning och ett mänskligare pyttetorg. För vid sidan av siesta, fiesta och tapas hyllar Madrid ytterligare en av civilisationens viktigaste sysselsättningar – flanerandet, paseo.

    För mig börjar det ofta i det gamla en gång judiska och arabiska Lavapiés. För att känna hur smidigt trots allt alla kineser, marockaner, rumäner, libaneser, indier, afrikaner samsas sida vid sida. Hur Madrid på nolltid har blivit en av Europas största smältdeglar. En bit bort vid de små torgen i La Latina finns mycket av det mest sympatiska nya coola. Främst söndagseftermiddagar på alla brunchkaféer runt de tre små torgen Plaza del Humilladero, Plaza de San Andrés och Plaza de la Paja.

    Andra favoriter är självfallet stadsdelen Malasaña, de i dag mogna och mer ”grungy” kvarteren från La Movidas glada dagar. Den stora mötesplatsen är Plaza dos de Mayo, där alla kaféer är fyllda med karriäriga ”intellos” och ”bobos” ivrigt diskuterande den sociala, politiska och kreativa utvecklingen i staden. På andra sidan det stora hippa shoppingströget, Calle Fuencarral, breder nöjesdistriktet Chueca ut sig. Här samsas allt det gamla traditionella, det bohemiskt enkla med allt det nya och halvgamla gaya. Enligt många är detta det mest fria och förtätade gaydistriktet i Europa, enligt andra det sista vulgärt överkommersialiserade ghettot som börjat sprattla i ångest, i väntan på något nytt.

    Beger man sig över den stora flanör- och paradgatan, Paseo de Recoleto, så hamnar man i en rakt motsatt värld. Få kvarter är så högborgerligt sprättiga och eleganta som Salamanca. Men precis som i Madrid i övrigt känns det inte så sömnigt och trist som motsvarande kvarter i Stockholm, Paris eller New York. För Salamanca är uppblandat med smart business, elegant shopping – och tävlar i temperament och eldighet med sina utsökta kaféer och krogar, sitt extrema nattliv.

    Vill man i stället bort från etablissemanget, känna när alla de rätta unga fortfarande är på grönbete, så är Condu Duque de allra senaste coola kvarteren. Men där ändå allt fortfarande känns spontant rätt. Där allt det kalkylerade technodunket, neonblinket, jeansstöket, tatueringstramset och sushislafset liksom ännu inte har hunnit hänga på. Och där man fortfarande på sidogatorna runt underbara Plaza de las Comendadoras och Plaza de los Guardias de Corps kan tro att det nya inte bara ska bli ”same same but different”.

    Men tonen är mörk min sista natt med gänget uppe vid Glorieta de Bilbao. Alla kamraterna pratar om fastighetsbubblan som spruckit, finanskrisen som slagit hårt, arbetslösheten som är högst i Europa, Greklandskrisen som kryper närmare. Men där inne vid ett bord på Café Comercial, kanske mitt mest älskade kafé i Europa – och där många lyckades bevara sin sinnesfrid, själsliga ro och brinnande intellekt under de svåra Francoåren – skiner vi upp runt våra vermouthglas.

    Det är ju trots allt i sina mörka stunder man blir som mest kreativ. Vi enas om att detta kanske gäller Madrid mer än någon annan stad. Att vi inte bryr oss om huruvida det dansas mer eller mindre. Bara ”det stora samtalet” återvänder till alla de generösa borden på de sympatiska kaféerna i Madrid. Det spännande snack som en gång deltog i att skapa satiren, surrealismen, anarkin. Och att denna så viktiga disciplinerade ”gaggaism” på kaféerna – tertulia som det kallas – gör tapas, paseo, flamenco, fiesta och siesta sällskap, föder något nytt mänskligt – än en gång.

    Madrid dödar inte mig.

     

    FAKTA MADRID

    HOTELL

    Den som kommer i juli, augusti, september, då Madrid dallrar av hetta, bör spana in sig på hotell med härliga utomhus- och takpooler – som Emperador vid pampiga Gran Via eller Wellington i eleganta Salamanca.

    ME Madrid
    Det gamla tjurfäktarhotellet Reina Victoria är nu förvandlat till extremt designhotell. Baren på taket med den sanslösa utsikten, The Penthouse, är ett av stadens starkaste partyfästen. Sviter och vip-rum ständigt ockuperat av en David Beckham, en Brad Pitt eller en Paris Hilton.
    Plaza Santa Ana 14, Centro
    +34-91-701 60 00
    Lediga rum & priser

    Hotel Urban
    Ett av de senaste årens mest hyllade och prisbelönta. Ägarens excentriska smak, som blandar konstsamlingar från Egypten och Nya Guinea med samtida urban design, lyckas få surrealism och harmoni att samsas. Cool personal och pool på taket.
    Carrera de San Jerónimo 34, Centro
    +34-91-787 77 70
    Lediga rum & priser

    Hotel Abalu
    En ny udda fågel på Madrids hotellhimmel. Två bröder har gjort om sina föräldrars hostel till extremt näste. Charmigt med möbler från hela världen, där allt är till salu. Lockar ett mer ”grungy” klientel till de bitvis ruffare kvarteren i gränslandet mellan heta Conde Duque och La Movidas gamla ”inrökta” Malasaña.
    Calle del Pez 19, Malasaña
    +34-91-531 47 44
    Lediga rum & priser

    Room Mate Óscar
    Room Mate-kedjan finns i många stadsdelar. Óscar är mitt i Chuecas gaykvarter, Alicia är vid Plaza Santa Ana, Mário i Centro. Det ena hotellet (som Mario) kan vara sobert, gränsa till intellektuellt, medan nästa (Óscar) känns som en blandning av 1980-talsdisco och sushibar. Fördelar; propert, vänligt, prisvärt.
    Plaza Vazquez de Mella 12, Chueca
    +34-91-701 11 73
    Lediga rum & priser

    Westin Palace
    Historien sitter i väggarna – glamouren, intrigerna, dramatiken, politiken, litteraturen. Läget snett emot Kongressen och El Museo de Thyssen-Bornemisza, och med gångavstånd till Pradomuseet, kan inte bli bättre.
    Plaza de las Cortas 7, Huertas
    +34-91-360 80 00
    Lediga rum & priser

    Hostal Oxum
    Nyrustat i 1800-talshus, propert, billigt. Åtta charmiga rum, tre trappor upp mitt i smeten på Hortaleza i livliga Chueca. Vänlig regim, smart tänkt, trådlös uppkoppling, luftkonditionering, man får låna spansk mobil eller liten laptop, frukost, minibädd för medförd hund eller katt.
    Hortaleza 31, 3 trappor, Chueca
    +46-664 72 32 41
    Lediga rum & priser

     

    KAFÉER, TAPASBARER, KROGAR

    Café Comercial
    Ett av de äldsta, vackraste och mest älskade kaféerna. Rätt samling ensamma äldre damer med kaka i munnen, män som spelar schack, yngre intellos med sina rätta kamouflagefärgade kläder, den urbana stammen med sina ack så viktiga och hårt nischade magasin, ensamvargar klamrar sig till dagens kulturkritik i sin älskade El Pais.
    Glorieta de Bilbao 7, Malasaña
    +46-91-521 56 55

    Café Gijon
    Här huserar de stora gesterna, de tunga elefanterna, den grandiosa historien. Fortfarande parkerar sig starka karaktärer vid sina bord och pinkar in sitt gamla revir. Beroende på vad man gillar i form av samtalsämne – anarki, litteratur, bourgeoisie, politik, sex – så kommer man i tidig otta, på eftermiddagen, sen kväll.
    Adress: Paseo de Recoletos 21, Salamanca
    +34-91-521 54 25
    cafegijon.com

    La Trucha
    Av alla stadens tapasbarer är det på den här jag har hamnat flest gånger. Varför, via en Madridvän förstås. Som på alla liknande ställen, så fastnar man snabbt.
    Manuel Fernandez y Gonzalez 3, Santa Ana
    +34-91-429 58 33

    La Casa del Abuelo
    I detta ”morfars hus” anser många att de bästa grillade räkorna i allsköns varianter finns. En av favoriterna bland tapasbarer.
    Adress: Calle de la Victoria 12, Plaza de la Puerta Sol
    +34-91-521 23 19
    lacasadelabuelo.es

    La Tasquita de Enfrente
    En av de charmigaste krogarna på modet, där krögaren och kocken bestämmer vad man ska äta. Och alla kommer tillbaka, om och om igen.
    Calle Ballesta 6, Gran Via
    +34-91-532 54 4    9

    Zaranda
    För den som vill ha innovativ gastronomi är Madrids utbud enormt – Santceloni, La Broche, Sergi Arola Gastro, Memento, La Terraza … Zaranda lockar kräsna lokala finsmakarna och influgen topprepresentation.
    Adress: Calle San Bernardino 13, Castellana
    +34-91-541 20 26
    zaranda.es

    Botín
    Här njuter alla av välstekt 20-veckors spädgris. Madrids och världens äldsta krog. Ernest Hemingway was here, Olof Palme var här. Och enligt den jovialiske ägaren var Jan Guillou här nyligen, och kungen någon dag före.
    Calle Cuchilleros 17, La Latina
    +34- 91-366 42 17
    botin.es

    Bar Cock
    En av de mest självklara adresserna, som en institution i natten. Påstås ha varit bordell, där en tunnel ledde från etablissemangets och kändisarnas vackra cocktailbar Museo Chicote, på Gran Via på andra sidan av kvarteret.
    Calle Reina 16, Chueca
    +34-91-532 28 26

    TYPISKT MADRID

    Saluhall: El Mercado de San Miguel
    Av Madrids cirka 40 saluhallar och marknader anses denna vara den vackraste. Slog åter upp portarna sommaren 2009 efter påkostad renovering. Fylld av högklassiga unika handlare och stånd som tar ut svängarna, vare sig det gäller tapas, charkuterier, vinbarer, ostron, eller starka katalanska korvar. Alltid öppet till midnatt, till 2.00 fredag–lördag.
    Plaza Mayor
    mercadodesanmiguel.es

    Tjurfärktning: Plaza de Toros de Las Ventas
    Den spanska dragningen till död, blod och barbari, men med en eldigt elegant touche, kulminerar i tjurfäktningen. Få platser slår ett fullsatt Las Ventas med 25 000 som hyllar sina hjältar. Här är en plats i solen (sol) billigast, skuggan (sombra) dyrare. Dyrast är det förstås längst fram på parkett. Säsong mars till oktober.
    Calle Alcalá 237, metro: Ventas, Salamanca, Retiro
    +34-91-726 35 70
    las-ventas.com

    Flamenco: Casa Patas
    Madrids styrka är att vara show-off för allt det yppersta från olika landsändar. Kanske yttrar sig detta bäst i flamencon. Sången och lidandet påminner bitvis om Buenos Aires tango och Lissabons fado. Och det finns självfallet ett liknande geschäft, där turistbussarna bromsar in med de stora grupperna. Men det andalusiska zigenska ursprunget är förstås oslagbart i eldighet. Corral de la Morería skryter med att ha haft Hemingway, Che Guevara och Pablo Picasso vid borden. Almonte är ”flamenco disco” för det unga vackra Madrid som vill visa upp sig. Själv dras jag av vänner till Casa Patas nära Plaza Santa Ana.
    Calle Cañisarez 10, Lavapiés
    +34-91-369 04 96
    casapatas.com

    Fotboll: Real Madrid
    Få fotbollslag är ett så starkt internationellt varumärke. De senaste årens miljardinvesteringar i Cristiano Ronaldo och Kaká gränsar till det vansinniga. Bästa stämningen på hemmastadion är när ”los merengues” spelar mot det andra Madridlaget, Atlético (”los rojiblancos”). Och stadens två stora supporterklubbar går i gång med sina sånger och flaggviftande på läktarna. En av de största upplevelserna är El Clásico, när Real Madrid spelar mot ärkerivalen Barcelona, Barça, som en kamp om liv och död.
    Estadio Santiago Bernabéu, Paseo de la Castellana 144, Chamartín
    ealmadrid.com, madrid-football-tickets.com

    SHOPPING

    Calle Serrano i Salamanca
    Detta är Madrids Rodeo Drive. Här finns alla de mest exklusiva butikerna och märkesnamnen. Annan het gata i kvarteren är Calle Jorge Juan och dess återvändsgränd Callejón Jorge Juan. Mest elegant borgerliga shoppinglunch är här på Matilda.

    Calle Fuencarral i Chueca
    Här är alla de mer nervöst trendiga butikerna i tiden. Ungt, hysteriskt, kommersiellt med allt det senaste, må det vara jeans, skor, streetwear eller något rätt inför nattens äventyr.

    Malasaña och Conde Duque
    I La Movidas gamla kvarter är allt lite mer alternativt och ”grungy”, påminner lite om Söder i Stockholm, mer skivbutiker, vintage och second hand. Conde Duque sjuder av det som är smart och cool.

    El Rastro
    Den klassiska loppmarknaden på söndagar från cirka 7.00 och fram till 14.00, från riktiga antikhandlare till allt krimskrams som tänkas kan. I gränstrakterna mellan de frodigare stadsdelarna Lavapiés och La Latina – bästa start är Plaza da Cascorro nära Metro La Latina och längs Calle Ribera de Curtidores.

  • Fem resemyter

    Fem resemyter

    Tax-xfree är alltid billigt, att bagage försvinner är mer regel än undantag och guidade turer kan aldrig vara bra. Eller? Vi har undersökt hur det står till med fem klassiska resemyter.

    Resemyt 1: Taxfree är alltid billigare

    Stämmer inte alltid

    Webbplatsen The Duty Free Price Guide jämför taxfreepriser i olika länder och vittnar om stora skillnader. En undersökning gjord av Dagens Nyheter visar att taxfree i flygplatsernas butiker är billigare än motsvarande ombord på planet. I många fall är det dock billigast att skippa trängseln på flygplatsen och i stället köpa vinet i den lokala butiken på resmålet.

    Resemyt 2: Guidade turer är turistfällor

    Stämmer i vissa fall

    Visst finns det guidade turer du klarar dig bra utan. Men en bra guidad tur med en väl påläst guide i just det ämne du är intresserad av, kan vara väl värd pengarna. Vissa resmål, som exempelvis Inkaleden, mer eller mindre kräver en guide. Är du på långhelg i en storstad klarar du dig oftast dock bra med en guidebok och genom att fråga lokalbefolkningen.

    Resemyt 3: Man tjänar på att boka all inclusive

    Stämmer inte alltid

    Begreppet all inclusive har varit ett modeord inom resor de senaste åren och den allmänna uppfattningen är att man sparar slantar genom att välja en sådan paketresa. Frågan är dock om du kommer att utnyttja den där morgonyogan och om du verkligen vill äta på hotellet varje kväll? Är du typen som hellre upptäcker världen utanför hotellet kan det vara en god idé att skippa all inclusive.

    Resemyt 4: Det är vanligt att bagage försvinner

    Stämmer inte

    Visserligen försenas miljontals väskor varje år men de flesta av dem hittar tillbaka till sin ägare efter bara några timmar. Enligt en undersökning gjord av amerikanska resetidningen Travel and leisure är det bara cirka 1 procent av allt bagage som hamnar på fel flygplan. Av denna procent är det endast en liten andel som försvinner för gott.

    Resemyt 5: Bonusmedlemmar blir ofta uppgraderade på flyget

    Stämmer inte

    Förr i tiden kunde du som bonusmedlem bli uppgraderad till en högre flygklass. Nu för tiden är dock var och varannan resenär medlem av ett bonusprogram och medlemskapet har förlorat sin glans. Vill du flyga i en finare klass köper du med fördel biljetten själv.

     

  • Trendspanarna: Ed Gillespie

    Trendspanarna: Ed Gillespie

    För ett par år sedan gjorde Ed Gillespie en resa jorden runt där flygplan var bannlyst som transportmedel. Genom Futerra, en grön kommunikationsbyrå, vill han göra den hållbara livsstilen så attraktiv att den blir gängse. RES har pratat grönt resande med den moder Jord-älskande pionjären.

    Att resa jorden runt är en dröm många har. Men att resa jorden runt utan att överhuvudtaget sätta sin fot i ett flygplan? Är det ens möjligt?

    – Jag har alltid rest mycket. Senare års intensiva arbete med klimatfrågor planterade tanken om att inte vilja flyga längre, och min flickvän och jag bestämde oss för att resa jorden runt utan att färdas i flygplan. Självklart ville vi dra ner på koldioxidutsläppen, men vi lockades även av tanken på att göra en resa som var mer avstressad. Resans äventyr var viktigt – det fanns en fantastisk tillfredsställelse i att uppleva övergången mellan landskap, kulturer, folkslag, språk och kök i takt med att vi förflyttade oss genom jorden, i stället för över den. Vi upplevde romantiken av en äldre form av resande som egentligen försvann först för någon generation sedan. Tänk att få se hela världen, utan att bidra till dess förstörelse!

    Saknar du aldrig flygets bekvämlighet och snabbhet?

    – Personligen är jag inte helt ”anti-flygplan” men jag har, med undantag för vid ett tillfälle, inte flugit på sju år. Jag saknar det inte. Jag har fantastiska semestrar, och känner att jag ser mer av världen just för att jag reser genom landskapen.

    Är tåget favorittransportmedlet?

    – Ja, näst efter kamelen. Skämt åsido, kamelryggen är hemsk. På vår resa försökte vi hitta 80 sätt att färdas på, men det slutade med att vi bara red på en massa konstiga djur. Fraktskeppen vi åkte med över Stilla havet var en ödmjukande upplevelse – man kände sig väldigt liten och isolerad, samtidigt som båtfärden var ett fantastiskt äventyr.

    Är denna typ av långsammare resande på återintåg?

    – Det är en oerhört nischad del av resandet. Det tar längre tid och kan bli dyrare, men till viss del tror jag vi kommer se mer av det.

    Vad har vi framför oss när det gäller hållbart resande?

    – Vår största utmaning är att begränsa koldioxidutsläppen. Hur vi tar itu med denna utmaning kommer att ha stor påverkan på vårt sätt att transportera oss. För att överhuvudtaget kunna upprätthålla vår nuvarande nivå av flygtrafik måste vi minska utsläppen av koldioxid i resten av näringslivet med 90 procent. Därför kommer vi att tvingas flyga mindre – vi ”samlar på oss” koldioxid för de längre resorna, och drar ner på kortare flygresor som i stället ersätts med tåg. Det har gång på gång bevisats att snabbtåg som är pålitliga och attraktiva gör att folk slutar flyga – se bara på tågen som trafikerar sträckorna London–Paris och Barcelona–Madrid.

    Hur ser du på dagens hållbara resande?

    – Med blandade känslor. Många lyfter fram hur oerhört viktigt till exempel ekoturism är för urinvånarnas samhällen, men om man måste flyga för att komma dit så undergräver man idén om hållbarhet. Vi måste skapa kreativa lösningar för sådana dilemman i framtiden.

    Kan du exemplifiera?

    – Absolut! Några av de upplevelser jag hade i Mongoliet kändes oerhört genomtänkta – man tar del av en livsstil som i princip har varit oförändrad i över 1 000 år. Vi bodde hos lokala familjer i deras jurtor, där energin kommer från getter och kamelers spillning som man eldar upp. Vissa jurtor hade även solceller. Som turist fick man lära sig om kretsloppets samberoende, och att sättet att leva på är anpassat efter den miljö man befinner sig i. Jag anser att olika destinationer måste skräddarsy sina turistlösningar efter de egna omständigheterna. Jag fick även se en del spännande initiativ i Centralamerika, och framför allt i Nicaragua. Runtom i landet finns rancher som har tagits över av lokala grupper, och som drivs som kooperativ. Turister är välkomna, och det är superbilligt och väldigt enkelt att bo där. Man får tillfälle att lära sig mer om och arbeta med permakultur. Ställen som Finca Magdalena på Isla de Ometepe är både ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara.

    Upplever du att det finns länder som jobbar extra hårt med att lyfta fram ekologiska alternativ?

    – Nej, inte direkt. Det jag däremot ser är att man börjar använda termen ”eko” på allt, utan att man har några direkta belägg för det. Problemet är att det inte finns många ackrediterade märkningar för denna typ av miljöanspråk. Just i turistindustrin är det ett enda stort minfält.

    Hur kan man som resenär välja rätt i denna djungel?

    – Man måste kolla runt, göra sin egen research. Det gäller att ställa krav – allt handlar om utbud och efterfrågan. Förändringen kommer genom att vi ställer frågor och kräver utveckling.

    Vilka är de viktiga frågorna att ställa?

    – Är affärsverksamheten lokal? Det är viktigt att se att den lokala befolkningen är de främsta förmånstagarna av olika initiativ. Sedan är det viktigt att ta reda på var maten och vattnet kommer från. Hur genereras energin? Vad har man för åtgärder för vattenbesparingar? Detta är en väldigt viktig fråga att ställa i områden där vatten är sällsynt, och eventuellt leds om för att förse ett enskilt vandrarhem i stället för en hel by. Sådana situationer är inte alls ovanliga.

    Hur långt har vi kommit om 20 år?

    – Då tror jag verkligen att vi reser på ett annorlunda sätt. Min dröm är att vi reser med luftskepp, så som Aircruise designade av Seymourpowell. Tvärs över Atlanten på 36 timmar, och en resa som verkligen kan göras i stil.

    Vart reser du helst privat?

    – Skottland, jag älskar det vilda och barska landskapet och den alltjämt förändrande väderleken. Det finns inget som slår ett glas whisky framför en öppen brasa med utsikt över det skotska landskapet. Varje år uppsöker min flickvän och jag en ny ö i norra Skottland.

    Vilken ovanlig pryl lämnar du aldrig hemmet utan på dina resor?

    – En kompass. Det är världens mest användbara pryl. Tänk dig att du står mitt i en gigantisk matmarknad i Mexiko, där kan en kompass vara oerhört användbar för att hitta vägen.

    Vilken av världens turistfällor älskar du mest?

    – Jag bor mitt i en – London. Samtidigt älskar jag staden, hela världen finns ju runtomkring mig. Jag tror att det talas över 300 språk i London.

    Vilket är favorithotellet ute i världen?

    – När vi var ute och reste drogs vi ofta till vandrarhem som tidigare hade varit fängelser. Vi försökte resa rätt billigt, och Jailhouse i Nya Zeeland var fint. Ett annat som är värt ett omnämnande är Celica i Slovenien. Stället var ett politiskt fängelse under den jugoslaviska konflikten, och jag tror att den nuvarande presidenten suttit fängslad där. Cellerna är kvar, och har inretts individuellt av olika konstnärer.

     

     

    Var skulle du välja att äta din sista måltid?

    – Det blir utan tvekan Indochine i Hanoi, men maten som såldes på trottoaren utanför var nästan minst lika bra. Streetfood är helt klart min grej. Sedan är jag svag för pekinganka, en maträtt som är helt sensationell.

    Kommunikationsbyrån Futerra manar till grön revolution, och jobbar med att marknadsföra olika typer av hållbara initiativ. Ed Gillespies koldioxidneutrala resa runt jorden kommer senare i år ut i bokformat, håll utkik efter Only planet.

    futerra.co.uk

    Antingen eller med Ed Gillespie

    Carry-on/Check-in

    Flygplan/Tåg

    Landet/Storstaden

    Morgon/Kväll

    Klubb/Restaurang

    Business/Ekonomi

    Fönster/Gång

     

    Adresser

    Finca Magdalena
    Isla de Ometepe, Nicaragua
    +505-849 816 83
    fincamagdalena.com

    Jailhouse
    338 Lincoln Road, Christchurch, Nya Zeeland
    +64-3-982 77 77
    Lediga rum & priser

    Celica
    Metelkova 8, Ljubljana, Slovenien
    +386-1-230 97 00
    souhostel.com

    Indochine
    16 Nam Ngu, Hoan Kiem District, Hanoi, Vietnam
    +84-4-942 40 97

  • Ny sajt smultrontipsar

    Ny sajt smultrontipsar

    Hej Per Wieselgren, du är en av de som varit med och startat Smultronmoja, vad är det för en sajt?
    – Grunden till Smultronmoja lades i december 2009 när jag och mina vänner Charlotte, Sara och Poli åt lunch på Njutbar i Malmö, som i dag finns bland våra guldkorn på sajten. Vi är alla intresserade av resor, god mat och att uppleva nya saker och vår passion för nya upptäckter leder oss ständigt till fantastiska platser på hemmaplan och ute i världen. Det slog oss att det finns ett omättat behov av tips på riktigt bra guldkorn….

    Och så föddes Smultronmoja? 
    – Precis! Det vi vill med Smultronmoja är helt enkelt att dela med oss av våra bästa tips. Och det med  korta texter och egna bilder.

    4 guldkorn från Smultronmoja

    Per: Restaurang La Fontelina på Capri. Läge, dofter och smaker i härlig
    symbios. En lunchrestaurang för livsnjutare som söker helheten.

    Charlotte: Tranquebar i Köpenhamn är ett resecafé som man lätt blir
    stammis på. Här kombineras resor, böcker och fika på ett mysigt sätt.

    Sara: Husavik på Island. Magiska vyer, mörka vatten och en chans att skåda
    världens största djur. En valtur i Husavik lämnar djupa intryck.

    Poli: Norris, Montana. Quesadilla, öl och varma källor – i Norris, Montana
    vet de hur man ska utnyttja Jordens egna heta badställen på rätt sätt. Här i
    de stora himlarnas stat jäser man i en rejäl badtunna till tonerna av
    stillsam country.

    För fler guldkorn från Per, Charlotte, Sara och Poli surfa in på smultronmoja.se

  • Snurrigt Louis Vuitton i ny Londonbutik

    Snurrigt Louis Vuitton i ny Londonbutik

    Fyra extravaganta våningar på 1 500 kvadratmeter har öppnat på Londons New Bond Street. Den nya Louis Vuitton-butiken är Londons största flaggskeppsbutik och märkets mest påkostade hittills.

    Här inryms bland annat en vip-avdelning, ett bibliotek fyllt med specialutgåvor av konst- och modelitteratur, och roterande installationer av märkets berömda väskor. Modern konst spelar en framträdande roll med verk av Damien Hirst, Takashi Murakami och Richard Prince. Själva byggnaden är omgärdad av en vallgrav och nås därför bara via en bro. Peter Marino står för arkitekturen.

    Louis Vuitton London

    17–20 New Bond Street, London
    +44-20-775 892 88
    louisvuitton.com

     

  • Rätt storlek för Ryan

    Rätt storlek för Ryan

    Det gäller att ha stenkoll på sitt handbagages vikt och storlek när man reser med Ryanair. Går du över gränsen är det bara att checka in packningen och betala flera hundra kronor. För att du ska slippa detta har nu flygbolaget lanserat en kabinväska tillsammans med Samsonite.

    Väskan överrensstämmer exakt med Ryanairs restrektioner.
    – Det finns inget mer lugnande än att resa till flygplatsen med vetskapen om att ditt bagage får plats i flygkabinen, säger Fabio Rugarli från Samsonite.

    Resenären har dock yttersta ansvaret – med ett mjukt skal kan kabinväskan packas för mycket och därmed ändå bli för stor. Väskan kostar 999 kronor och levereras fritt inom Europa.

  • Musikaliskt Milanohotell

    Musikaliskt Milanohotell

    Hotell Milano Scala öppnar mitt i stadens konstnärliga och kulturella distrikt vilket sätter färg på konceptet. Namnet kommer naturligt från närliggande teatern La Scala och de 62 rummen och tio sviterna har alla döpts efter berömda operastycken.

    Visionen är att kommunicera med sina gäster på ett universellt språk vilket blir symboliskt genom musik. Hotellet är inrymt i den gamla byggnaden Palazzo, som har genomgått en helrenovering och restaurerats med en rad miljövänliga lösningar. Bland annat finns ett värmeåtervinningssystem för vatten. Milano Scala vill även vara en plats för möten och hoppas på att stå värd för evenemang och välkomna gäster i sin Lounge Bar.

    Hotel Milano Scala

    Via dell’Orso 7
    +39-02-7748
    dubbelrum från 1 200 kronor
    Lediga rum & priser
  • Konst på franska vischan

    Konst på franska vischan

    Museum Metz är först ut bland Frankrikes gamla industristäder att vilja göra en Bilbao. I maj invigdes Paris moderna museum Centre Pompidou sin filial i den gamla industristaden.

    Metz ligger 82 minuter med snabbtåg rakt in i dimmorna, nordost om Paris. Staden är inklämd i EU:s Bermudatriangel av arbetslöshet, industriflykt och kulturellt mörker. För fransmän rimmar Metz med leriga lumparminnen, sotiga gruvor och gnälliga väljare, men det ska alltså arkitekterna Shigeru Ban och Jean de Gastines sätta stopp för.

    Förhoppningen är att Beaubourgmuseet ska bli samma makeover för Metz som Guggenmheimmuseet blev för spanska Bilbao. Och den extravaganta museibyggnaden är inte bara ett vackert skal. Utställningen Chef d’oeuvre? bjuder på det bästa av Joan Miró, Henri Matisse, Pablo Picasso och gänget. 700 verk i toppklass.

     

  • Alentejo – orört i Portugal

    Alentejo – orört i Portugal

    När de unga portugiserna drar till Lissabon och turisterna till Algarve åker Anders Mathlein till Portugals glömda kust. En tur bland trösterrik död och dramatiska landskap.

    Foto: Susanne Kronholm

    Hotell i Alentejo

    Det är någonting med kranier som lockar turister. Men det är knappast påminnelsen om den egna förgängligheten som skapar köer utanför katakomberna i såväl Paris som Palermo, eller som här, utanför Capela dos Ossos i Évora. Snarare handlar det om det trösterika i att man själv ännu inte visar dödskallegrinet.

    Franciskanermunkarna som på 1600-talet byggde detta bisarra kapell av benen efter 5 000 medborgare avslutade med ett memento mori: ”Vi ben som är här, väntar på era”.

    Vänta ni, bara. Vi går i stället ut till livet, till kaféerna i arkaderna kring Praça do Giraldo medan skymningen blånar och lyktorna tänds. Det praktfulla torget är hjärtat i den medeltida delen av Évora, som i sin tur är hjärta och huvudstad i regionen Alentejo, Portugals största och mest glesbefolkade.

    Bilvägen är vi bara två timmar öster om Lissabon, men ändå i en annan värld. Det konservativa och fattiga Alentejo lever på spannmål, kork, marmor, vin, boskap och olivolja, och så här i lågsäsong är det så stilla i så många av de vita byarna bland inlandets kullar. ”Det finns ingen skugga i Alentejo” enligt talesättet, och på bytorgen sitter seniga kepsgubbar efter ett solstekt och strävsamt liv och ser de unga dra till Lissabon eller söderut till turismens Algarve.

    Och till universitetet i Évora, tack och lov, för utan studenterna kanske också staden skulle slumra bland minnen och lämningar av romare och morer, dåsigt tillfreds med en konserverande plats på Världsarvslistan.


    Foto: Susanne Kronholm

    Vi, däremot, ska västerut, till det tidlösa och ständigt föränderliga havet. Vi ska följa solnedgångens kust från norr till söder, en sträcka som för andra än portugiser är ganska okänd, men som hör till de vackraste och mest dramatiska strandlandskapen i Europa.

    Troía

    Också Troía har en morbid anstrykning: det var ju här som Marie Fredriksson i videon till Roxettelåten Anyone från 1999 gick med brustet hjärta genom ödsliga hotell och rakt ut i havet. Självmordstemat blev dock för mycket för MTV.

    Den långa landtungan som pekar mot Lissabon består av sanddyner och pinjer och är en del av stora Reserva Natural do Estuária do Sado. Det är en smaksak om man vill likna den vid ett horn eller en fallos, men om man tror att Troía på dess spets är en liten charmig fiskeby, då får man tänka om.

    I stället är det vad som så här i lågsäsong liknar en utrymd förort, en labyrint av hotell, tillbommade semesterlägenheter och ödsliga butiker i väntan på invasionen. Lite deppigt är det, men inte tillräckligt för att gå i sjön. Och man har ju den makalösa vita, vida sandstranden nästan helt för sig själv.

    Sines

    Det blir flera ofrivilliga rundturer genom hamnstadens virrvarr av trånga, branta gränder, och att parkera kräver millimeterprecision och infällda sidospeglar.

    Högst ovanför bukten tronar borgen, och där finns naturligtvis en utställning om Vasco da Gama, hamnstadens son. Han sägs vara född här – eller möjligen i Vidigueira? – men skeppsflaggorna välsignades i Évoras katedral innan han i juli 1497 gav sig ut för att finna sjövägen till Indien. Plundringen och förslavandet av länderna bortom haven skulle göra Portugal till Europas rikaste land.

    Porto Covo

    Mellan Sines och lilla Porto Covo är kusten en uppvisning i naturdramaturgi. Nedanför tvärbranta klippstup öppnas de mest betagande vikar med len sand och blåskimrande vatten. Stranden, havet och solnedgången; att skriva om det på samma gång svindlande och lugnande i att betrakta oceanen är nästan lika svårt som att skriva om sex. Man riskerar hela tiden att gå ner sig i banaliteter eller svulstigheter.


    Foto: Susanne Kronholm

    Men på surfskolan vid Praia de San Torpes jamar man inte om längtan och livets mysterium. Här handlar det om att tämja de vitskummande vågor som kanske har varit på väg ända från Nya världen.

    Innanför den växande kransen av semesterradhus finns den gamla fiskebyn Porto Covo kvar. Att kalla det palmkantade torget pittoreskt vore en underdrift. Husen är kritvita med knallblå detaljer, huvudgatan Rua Vasco da Gama leder förbi männen på Café Pastelaria Arsénio och spikrakt mot havet.

    Méditerraneos terrass ligger högt ovan fiskehamnen och den grillade havsrudan serveras utan krusiduller med citron och kokta grönsaker. De saftiga, klarröda tomaterna har en överraskande intensiv smak av … tomat. Det säger något om de anemiska växthusprodukter man utfodras med därhemma.

    Efter en avslutande tarte de limão, citrontårta med matig botten, kan man bli sittande med den sista slurken vin och blicken i fjärran. Med ny teknik förfinas de rustika vinerna från Alentejo allt mer, gjorda på druvor som aragonéz, alfrocheiro och trincadeira som få har hört talas om. Men den nya tiden skapar också problem i arbetslöshetens Alentejo: en skördemaskin gör 60 plockare överflödiga. De flesta av egendomarna som togs över av lantarbetare vid revolutionen 1974 är åter i händerna på de gamla godsägarfamiljerna.

    Vila Nova de Milfontes

    Den långa huvudgatan kantas av butiker, barer, snabbköp, konditorier, krogar och Den helige andes bank. Så här i försäsong behöver man inte vänta på bord på A Choupana nedanför fyren på Praia do Farol, där de grillade sardinerna är en läckerhet.

    Vi bor ett stycke inåt land, vid de laguner som bildas innan floden Mira möter havet. När tidvattnet går ut förvandlas den dimsvepta vattenspegeln till en skärgård av gräsöar.

    Mannen som i kvällningen står och fiskar på den smala bryggan säger att många av dem som jobbar på hotellen här kommer från förhållanden utan el och rinnande vatten. Många människor över 60 är analfabeter.

    – Det har varit så fattigt här, men mycket har blivit bättre tack vare EU, säger han och kastar ut på nytt. När jag kom hit på 1970-talet fanns sex telefonlinjer, nu har de flesta mobil.


    Susanne Kronholm

    Zambujeira do Mar

    Vägen mot Zambujeira do Mar går via Almograve och Cavaleiro med den stiliga fyren. Stränder, surfare, klippor, till synes utrymda byar. Praia do Tonel är stranden för den som söker avskildhet, enda sättet att ta sig ner är med klätterutrustning. Husbilarna – påfallande många nederländska – samlas i flockar där utsikten är som bäst på solnedgångsklipporna.

    Tysta, vita Zambujeira ligger hjärtskärande vackert vid en bukt där väldiga vågor bryter i snövitt skum. I augusti får de 900 bofasta invånarna sällskap av tiotusentals festsugna surfare, beach bums och musikintresserade som dras till Festival do Sudoeste. Då är det mycket långt till stillheten och de stela leendena i Capela dos Ossos.

     

    Fakta Alentejo

    Resa dit

    Från Lissabon med hyrbil, tåg eller buss, cirka två och en halv timme. Alternativ är norrut med bil eller buss från Algarve via Odeseixe.

    Säsong

    I högsäsong – mitten av juni till mitten av september, topp i augusti – blir det trångt på kusten. Lågsäsong är rätt säsong, redan i mars/april kan vädret vara som svensk sommar.

    Boende

    På Alentejokusten är de stora hotellen få, det är glest mellan orterna, och betydande delar är avsatta som naturområden. Bra dubbelrum från cirka 500 kronor, ett alternativ är ståtligt boende på pousada, historiska byggnader som förvandlats till hotell.

    Att göra

    Prova Alentejos typiska viner längs Rota dos Vinhos Alentejo. Det är klokt att ringa i förväg till de vingårdar man vill besöka.

    Shopping

    Shopparen kan satsa på till exempel keramik, vin och läder- och korkvaror. Med nya metoder kan kork hyvlas så tunn att den används till bland annat väskor, hattar och paraplyer. Kanske inte alltid så snyggt men klart originellt.

    Läsning

    Lonely Planet har gåtfulla luckor i den senaste guiden, satsa hellre på The Rough Guide to Portugal eller, på svenska, Reseförlagets Portugal.

    The wine and food lover’s guide to Portugal av Charles Metcalfe och Kathryn McWhirter (Wine Appreciation Guild, 2008).

    Sommaren i Mamarrosa (originaltitel Alentejo blue), roman av Monica Ali (Forum/Månpocket).

    Turistinformation

    Portugals handels- och turistbyrå i Stockholm
    08- 506 521 00
    embassyportugal.se

    Webbplatser
    visitalentejo.com
    pousadas.pt
    viniportugal.pt
    vinosdoalentejo.pt