Blog

Med konsten som kompass låter vi oss ledas in i en värld av experimentlusta, reflektion och förnyelse. Anna Di Stasi, ägare till New York-baserade konstresebyrån Pinacoteca, ger en privatguidad tur till framtiden inom det kulturella resandet.

Vilka restrender uppfattar du i ditt arbete på Pinacoteca?

– I dag intresserar resenärer sig mer för skräddarsydda upplevelser än för resor som handlar om ren och skär lyx. Man vill fördjupa sig själv i resor som ger möjlighet till personlig utveckling. Det har lett till ett växande intresse för experimentellt resande, vilket kan beskrivas som en sannerligen minnesvärd resa vare sig fokus ligger på kultur, äventyr eller andlighet. Experimentellt resande är mer autentiskt, dynamiskt och respektfullt än det klassiska resandet. Det är framför allt omvandlande och begrundande, och har till syfte att förstärka vår förståelse för omvärlden och vår plats i den.
– Konstresor för kvinnor har varit en trend som vi har sett växa under ett antal år. I USA fattas de flesta av ett hushålls beslut kring resor av just kvinnor. Jag tror att siffran ligger på uppemot åttio procent. Dagens kvinnor har ju friheten, resurserna och suget efter att berika sina liv med bland annat konst, och vi ser en efterfrågan efter resor för endast kvinnor.

 

 

Vilka destinationer tycker du är särskilt intressanta när det gäller konst och kultur?

– New York har sedan fyrtiotalet varit USA:s och i stor utsträckning hela världens konsthuvudstad. Detta håller på att förändras, och så är det med de flesta konsthuvudstäder runtom i världen. Los Angeles är ett exempel på en stad som börjar komplettera konstutbudet i USA. Det som är spännande är att Los Angeles konstscen är så annorlunda mot den i New York, och därför inte blir en regelrätt konkurrent om uppmärksamheten.
– Jag tror att det kommer att finnas ett fortsatt intresse för klassiska konstdestinationer så väl som spirande samtida konstscener i städer som Rom och Berlin. I Spanien har Madrid sedan länge gått om Barcelona som den självskrivna staden för konst och kultur, och erbjuder fashionabla distrikt och designbutiker som minner of New Yorks Soho på tidigt åttiotal.
– Doha i Qatar etablerar sig just nu som Mellanösterns konsthub i och med öppnandet av Museum of Islamic Art designad av I.M. Pei. Samtidigt ger spännande städer som Sao Paulo och Buenos Aires väldigt mycket för pengarna.

Du nämner bland annat Museum of Islamic Art som ett museum att hålla ögonen på. Vilka andra museer, gallerier och platser är intressanta för tillfället?

– Jag tror inte att framtiden för konst och kultur nödvändigtvis finns i ett museum. Det jag tycker är allra mest intressant är de privata samlare som väljer att ställa ut sin samling för allmänheten, och i förlängningen gör om dessa till permanenta utställningar. Det hela började i Miami, på konstmässan Art Basel, där bland andra Rosa de la Cruz öppnar sitt hem för omvärlden med en ny utställning varje år.

Vilken destination återvänder du ofta till när du reser i nöje?

– Jag är otroligt lyckligt lottad, jag ser mina affärsresor som nöjesresor. Jag är inte typen som gillar att ligga på stranden i Bali. Jag behöver verkligen kulturell stimulans på mina resor. Sydamerika är min stora favorit.

Finns det någon turistfälla du faktiskt älskar?

– Jag gillar att kombinera utsökta upplevelser med lite mer turistiska erfarenheter på en och samma resa. När jag till exempel är i Paris kan jag bara inte låta bli att promenera utmed Seine, trots att det är väldigt turistigt. Jag tycker det är viktigt att man skaffar sig en egen uppfattning om de typiska sevärdheterna, de har ju blivit kända av en anledning. Dock besöker jag aldrig Times Square!

Finns det någon stad du älskar över alla andra?

– Jag borde säga Madrid, det är där jag har mina rötter. Men jag väljer Barcelona. Rent estetiskt
älskar jag modernism, jag gillar verkligen perioden mellan 1900 och 1915. I den östra delen av Spanien har man även tillgång till vingårdar och fantastisk mat vilket gör platsen fantastisk. I Barcelona kan man röra sig från den gamla delen rätt in i en ny stadsdel med fantastiska gallerier – det är blandningen och övergångarna som gör staden oslagbar.

 

 

Vilket hotell i världen bor du helst på?

– Jag är intresserad av hotell utifrån vilken atmosfär de förmedlar. Jag tenderar att gilla små hotell, Hotel Particulier Montmartre i Paris får stå som exempel på ett sådant.

På vilken restaurang skulle du inta din sista måltid, och vilken rätt skulle du välja?

– Jösses. Gör inte så här mot mig, det finns så mycket bra att välja mellan! Man måste tillåtas ha en flott sista måltid, och en sunkig sista måltid. Min flotta middag skulle vara på något riktigt storslaget etablissemang som Daniel eller Per Se. Där skulle jag beställa avsmakningsmenyn med tio olika rätter. Dagen efter skulle jag äta sunkmiddag med mina barn och min man – en pizzaslice i Brooklyn.

Pinacoteca arrangerar exklusiva resor som kombinerar konst, kultur och livsstil. Dessa resor toppas med boende och dinerande på världens bästa hotell och restauranger. Den New York-baserade resebyrån kommer inom kort att även innefatta destinationer som Madrid, Barcelona, London, Paris, Mexico City, Buenos Aires, Rio de Janeiro, Hongkong och Dubai. Mer information om Pinacoteca finns på pinacotecanyc.com

Anna Di Stasis adresslista

Museum of Islamic Art
Al Corniche, Doha, Qatar
+974-422 44 44
mia.org.qa

Rosa de la Cruz
Key Biscayne, Miami

Hotel Particulier Montmartre
23, avenue Junot, Paris
+33-1-534 181 40
Lediga rum & priser

Daniel
60 East 65th Street, New York
+1-212-288 00 33
danielnyc.com

Per Se
10 Columbus Circle, New York
+1-212-823 93 35
perseny.com

 

Längs Nevadas paradgata, Las Vegas Strip, ligger nya City Center. Ett resultat skapat av världsberömda arkitekter, privata finansiärer och ett flerårigt bygge.

City Center rymmer bland annat ett flertal förstklassiga hotell, så som Aria Resort & Casino med sina 4000 rum, Vdara hotel & Spa och Mandarin Oriental. Här finns även spektakulär shopping där du finner alla fashionabla märken samt möjligheten att bevittna högklassisk konst och uppseendeväckande arkitektur. Likt ett komplicerat pussel med slingrande gångbanor och vägar, ungefär som i en liten stad, är City Center ett välkomnat tillskott i Las Vegas stadssiluett.

Hotell i Las Vegas

Vill du på i hjärtat av Venedig ska du bege dig till designhotellet Palazzina Grassi. Beläget vid Piazza San Marco ligger hotellet inom gångavstånd till alla Venedigs främsta museer och sevärdheter.

Anlitad av hotellägaren Emanuele Garosci fick den franska designern Philippe Stark i uppgift att skapa ett hotell där man bevarat klassiska venetianska detaljer kombinerat med modern design. Det forna badhuset huserar idag 22 rum, varav sex av dessa är sviter.

Dinera kungligt i restaurangen som erbjuder det bästa från det venetianska köket och mingla bland andra gäster bakom stängda dörrar i hotellets klubbrum. Palazzina Grassi erbjuder sina gäster avskildhet, elegans och lyx mitt i Venedigs pulserande stadskärna.

Palazzina Grassi
San Marco 3247, Venedig
palazzinagrassi.it

Hotell på Naoshima

Sex timmar från Tokyo ligger den lilla ön Naoshima, en förtrollande plats där lokalbefolkningen lever sida vid sida med världsberömda skulpturer, konstverk och installationer. Erik Augustin Palm hänförs av stillsamheten och skönheten.

Efter sex timmar med Shinkansentåg, lokaltåg och båt från Tokyo, träder den fram som en futuristisk hägring: Naoshima, den lilla ön i Japans södra insjö Seto Naikai, där stillsam natur och ett sömnigt fiskesamhälle förenas med modern konst och minimalistisk arkitektur av Japans stolthet Tadao Ando.

Den enorma storstadens larm ter sig plötsligt lika långt bort som Naoshimas drömlika landskap är avlägset resten av den här planeten. Intill den subtila och till synes svävande färjeterminalen sticker en gigantisk, röd paprika upp ur marken. Referenser som Bamse i Trollskogen och Tintinboken Den mystiska stjärnan poppar osökt upp i huvudet, liksom en närmast barnslig förtjusning över att besöka en liknande plats på riktigt. Där vid kajen träder jag in i vad som känns som en annan värld.

Naoshima var länge bara en naturskön men oansenlig fiskeö, mest känd för att industrikoncernen Mitsubishi förlagt ett kopparraffinaderi på dess nordspets. Men med industrialiseringen kom finkulturen. Och popkulturen.

I dag har Naoshima två stora konstmuseer signerade Tadao Ando, med verk av namn som Andy Warhol, Jean-Michel Basquiat och Yves Klein, en ”konstby” där lokalbefolkning samexisterar med installationer av bland annat ljuskonstnären James Turrell, samt mängder av skulpturer och konstverk utplacerade i landskapet. Därtill finns också ett litet James Bond-museum, tillägnat romanen The man with the red tattoo från 2002, som delvis utspelar sig på ön.

Den erkände schweiziske arkitekten och fotografen Werner Blaser är en auktoritet på Tadao Ando och har gett ut fotoboken Architecture of silence, där Blaser fångar Naoshima på bild. Blaser är i dag åttiosex år gammal men fortfarande en högaktiv och mycket upptagen man. Han viker dock gärna en stund för kommentarer till RES. Det gäller ju Naoshima.

– Jag tycker verkligen att man har lyckats med ambitionen att förena natur, konst och arkitektur i en harmonisk symbios, förklarar han. Det är en sval, klar och enormt noggrant upprättad plats, där själva arkitekturen blir till en allegori för tystnad och ett monument till längtan efter skönhet.

Just tystnaden är slående på ön. Vart du än beger dig omsluts du av ett närmast sakralt lugn. När jag efter en dags vandring utmattad slår mig ner vid ett bord på ett litet värdshus vid hamnen för en skål ångande ramen, träffar jag en annan schweizare och resenär; arkitekten Martin Kurmann från Zürich.

Han har rest ensam till Japan för att utforska byggnader, gamla som nya. Kurmann tycker att man inte kan uppleva arkitektur annat än på nära håll. Och även om han anser att Naoshima är en unik plats, menar han att det finns liknande små oaser av stillhet över hela världen.

– Jag tror att människan har ett behov av platser som den här, där allt går långsammare. Kanske hade kyrkor den funktionen förr i tiden, som ett självklart rum för meditation. I dag blir vi arkitekter tillfrågade att återskapa samma känsla.

Naoshimas två stora museer, Benesse House och Chichu Art Museum, är båda sådana moderna tempel för andakt. Det förstnämnda är halvt insprängt i ett bergsmassiv på öns södra udde, och kombinerar museum, hotell och grönområden med skulpturer. Som ett hippt kloster för den kulturkräsne, där man kan ta in ett par dagar och förenas med konsten och tillvaron. Där finns inget av den hets och de långa köer man tvingas genomlida på till exempel Moma i New York. Efter lunchen kan man låta maten smälta medan man kontemplerar över Bruce Naumanns neonljusverk 100 live and die. Om man sedan före läggdags vill ta en kopp grönt te framför Jackson Pollocks Black and white polyptych, går det alldeles utmärkt.

Chichu Art Museum utnyttjar Naoshimas natur ännu mer i sin konstruktion, eftersom det är helt byggt under jorden med geometriskt olikartade fönster uppstickande ur gräset. Från ovan ser det ut som en science fiction-inspirerad ritualplats. Andos huvudmaterial – betong, stål, glas och trä – skapar en organisk, minimalistisk struktur som besökaren kan vila i.

På vägen upp till museet ligger en utsökt vacker trädgård inspirerad av Claude Monet, som även är tillägnad en av museets tre avdelningar. Det är dock de andra två som är de verkligt sällsamma. I den ena har konstnären Walter De Maria placerat en gigantisk svart granitkula mellan chifferliknande träskulpturer, i en sal där ljusets förändring under dagen gör att verkets presentation hela tiden förändras långsamt.

I den andra är verk av ljuskonstnären James Turrell inhysta. Man får ta av sig skorna innan man går in i de rymdskeppsliknande rummen, där de subtila ljusplattorna får sjunka in i medvetandet, sakta men säkert.

På väg mot Naoshimas tredje ”museum”, Art House Project – som egentligen utgörs av den lilla byn Honmura – vandrar jag längs den stilla stranden på öns södra sida och passerar där dess kanske mest kända konstverk, den gula jättepumpan (eller Pumpkin), av Yayoi Kusama. Den ligger längst ut på en pir och när jag går ut dit, lägger min hand på den manshöga, gulprickiga grönsaksskulpturen och blickar ut mot vattnet, inser jag att det nog är svårt att komma närmre konstens kärna än så här.

Den svenske grafiske designern Michael Thorsby, alias PMKFA, är baserad i Tokyo sedan många år och är en av dem som besökt Naoshima och blivit förälskade.

– Det är som en drömvärld, säger Thorsby. Att åka dit är som att ta båten till Melonia där trolldom är utbytt mot samtida konst, men inte helt och hållet för det ligger något väldigt magiskt över ön.

I byn Honmura stämmer denna kommentar mer än väl. Utspridda över det lilla samhället är sju hus, vissa i nytappning av traditionell japansk stil och andra i minimalistisk avantgarde, undertecknad bland annat Ando. Utanför ingången till Tatsuo Miyajimas installation om tid, sitter två äldre japanska tanter och vaktar. När jag sett konstverket och öppnar upp skjutdörren, står där en av dem där med ett stort leende och räcker mig en mandarin, som färdkost.

Samma typ av genuina värme möts jag av när en annan snäll gumma leder mig in till James Turrells verk Backside of the moon, där man måste sitta ner i minst tio minuter i ett becksvart rum innan ögonen vänjer sig vid den svagt blåa rektangeln. Och där åter en insikt; att det enbart var genom stilla meditation jag kunde se det som redan fanns rakt framför mig.

Det är där, i varseblivningen av existensens skönhet, som Naoshimas verkliga mening ligger. Enligt Werner Blaser är det en plats som tar besökaren ”djupt in i jorden”. Martin Kurmann tycker i sin tur att den ”får dig att känna mindre tvivel kring saker”. Träffande omdömen, båda två. Själv skulle jag dock säga att Naoshima fyller en med förnimmelsen av att precis allting är möjligt.

FAKTA OM NAOSHIMA

Naoshima är en ö i Japans södra insjö Seto Naikai, i Kagawadistriktet, cirka sjuttiofem mil sydväst om Tokyo. Naoshima har en yta på drygt åtta kvadratkilometer och ett invånarantal på 3 500.

Sägnen säger att kejsaren Suitoku blev förtjust i ön och namngav den under Kamakuraperioden, 1185–1333. Sedan 1917 har ön haft ett Mitsubishiägt raffinaderi, av material som silver, koppar och guld. 1992 öppnade museet/hotellet Benesse House. 2004 lanserades Benesse Art Site Naoshima, som ett samlingsnamn för Benesse House, Chichu Art Museum och Art House Project i Honmura, samt de kringliggande installationerna, skulpturerna och smågallerierna. Läromedelsföretaget Benesse är initiativtagare till projektet, vilket har gjort att konst- och kulturlivet på ön hela tiden fortsätter att växa.

BOENDE
Benesse House Hotel
Boendemöjligheter finns lite överallt på Naoshima, men inte i överflöd. Den med tjock plånbok bör boka ett rum på Benesse House. Den underbara miljön och närheten till konsten och restaurangerna (i samma byggnad), är oslagbart. Dessutom träffar du garanterat intressanta hotellgäster här.
Gotanji, Naoshima, Kagawa
+81-87-892 20 30
naoshima-is.co.jp
Från 2 500 kronor per dubbelrum

Dormitory in Ku-ron
Alldeles intill färjeterminalen ligger detta mysiga och mycket välskötta minshukuvandrarhem. Billiga priser, fräscha enkla sovsalar och nära till allt.
Snett mitt emot färjeterminalen i Miyanouraområdet
+81-87-892 24 24
kawloon.gozaru.jp
Cirka 220 kronor natt/person, vid förbokning

Rest House Tsutsuji-so Lodge
Den äventyrslystne bör göra sin vistelse på Naoshima ännu mer magisk genom att övernatta i ett mongoliskt paotält, som man kan hyra på campingplatsen Tsutsuji-so.
Cirka tre och en halv kilometer öster om Benesse House, intill strandkanten
+81-87-892 28 38
Från 300 kronor natt/person

MAT

Restaurangutbudet på Naoshima utgörs i första hand av det traditionella japanska köket, även om fusion food (hybrid mellan japansk och västerländsk mat), samt rent västerländska alternativ, finns på några ställen.

Benesse House Terrace Restaurant
De två museirestaurangerna på Benesse House erbjuder högklassig mat. Bäst är Terrace Restaurant, som har fusion food på gourmetnivå, även om de höga priserna lämnar mycket att önska. Restaurangens franskupplärde mästarkock Nobuyuki Shinya höll så sent som i juni ett par stora matlagningsevent, där han tillsammans andra kockar lagade mat på lokala råvaror, inspirerad av den Benesseuppvisade fotokonstnären Hiroshi Sugimoto. Niorättersmåltider finns. Ät här om du vill träffa andra kultiverade turister för att diskutera intryck av Naoshima över ett glas vin.
Benesse House, Gotanji, Naoshima, Kagawa
+81-87-892 20 30
naoshima-is.co.jp

Yamamoto’s Udon
För en genuin lokal prägel, besök denna skönt ruffiga nudelbar på vägen mot Mitsubishiraffinaderiet, på avstånd från öns finkulturella sydspets. Slurpa delikata udonnudlar bredvid arbetare och hemmafruar. Beställ gärna Kagawaprefekturens specialitet, sanuki udon.
Intill Coopbutiken (ja, sådana finns i Japan också), uppför backen på väg mot Mitsubishiraffinaderiet

Little Plum
Alldeles bredvid Dormitory in Ku-ron ligger denna kombination av kafé, restaurang och cykeluthyrning. Enkel men god japansk mat som japansk curry och tempura finns, liksom ett kaféutbud med till exempel olika typer av festliga smaksatta kaffedrinkar.
Snett mitt emot färjeterminalen, intill Dormitory in Ku-ron
+81-87-892 37 51
littleplum.ehoh.net

WEBB
Utförlig guide på engelska samt pdf-karta till Naoshima, hittas på: naoshima.net

Virgilius Mountain ligger i den italienska alpbyn Lana som är belägen 1 500 meter över havet. En exklusiv tillflyktsort endast tillgänglig via linbana, eller till fots för den motionslystna.

Starkt påverkad av sin omgivning samt av den ständigt pågående miljödebatten har arkitekten Matteo Thun låtit uppföra en byggnad som vid första anblick knappt urskiljer sig från dess omkringliggande miljö. Det gräsbevuxna taket samt de till antal många träbjälkar som pryder byggnadens fasad smälter trivsamt in bland träden på den lilla bergsklippan. Härifrån är utsikten hänförande ner mot dalen och dess porlande bäckar och frodande vinodlingar.

Vandringslederna är oändliga och vintertid förvandlas dalen till ett paradis för skidåkare och så även skridskoåkare när isen ligger blank på sjön. Har man mot förmodan tröttnat på utomhusaktiviteter kan man alltid unna sig någon av hotellets fyrtiotal spa-behandlingar, boka in en personlig tränare eller varför inte ta sig ett dopp i hotellets pool fylld med källvatten från berget.

Vigilius Mountain Resort
Vigiljoch, Lana, South Tyrol
Lediga rum & priser

En veckas solsemester, en weekendresa eller månader av backpacking. Olika resor kräver givetvis olika förberedelser. En av dessa förberedelser kan vara att se över vad man behöver för reseförsäkring. RES har pratat med ett par försäkringsbolag specialiserade på resor och fått svar på hur man bäst går tillväga i försäkringsdjungeln.

 

De flesta lite mer rutinerade resenärer vet att hemförsäkringen även gäller på resan, i alla fall under de första fyrtiofem dagarna. Vad alla däremot kanske inte är medvetna om är vad hemförsäkringen verkligen täcker. På Försäkringsbolaget Europeiska menar man att det finns ”hål” i den vanliga hemförsäkringen och att resenären därför bör teckna en semesterförsäkring utöver denna. Oavsett hur kort eller lång resa man ska göra.
– Blir du sjuk på resan ersätter hemförsäkringen för förstörda dagar om en läkare ordinerat sängläge säger Christina Karlegran, kommunikationschef Försäkringsbolaget Europeiska.
– Men vi har reseförsäkringar som även ersätter för de dagar där syftet med resan blivit förstörda, exempelvis om du drabbas av en öroninflammation och inte kan bada på en semesterresa.

Gouda Reseförsäkring rekommenderar också att man köper till ett kompletterande reseskydd till sin hemförsäkring, då hemförsäkringarnas reseskydd vanligtvis har begränsningar i sin omfattning.
– För de kunder som verkligen vill vara på den säkra sidan och försäkra sin semester har vi utformat ett komplement till hemförsäkringen. Här ingår skydd som självriskeliminering, olycksfallsskydd, ersättning för förstörda semesterdagar, ny resa om man är sjuk mer än halva tiden m.m. säger Caroline Labella, försäljningschef på Gouda Reseförsäkring.

Vilken försäkring?
Avgörande är också vilken typ av resa du ska göra. För den som ska iväg på en veckas golfresa kan det vara smart att försäkra extra så det täcker eventuell skada på utrustning. Detta är typiska saker som en vanlig hemförsäkring inte täcker. Samma princip gäller resor av det mer äventyrliga slaget. Att premierna är särskilt höga är såklart ingen tillfällighet.

– Äventyrliga resor innebär ju ofta en större risk och räddningsaktionerna blir svårare och mer påkostade, t ex om ambulanshelikopter behöver hämta någon som brutit benet i fjällen. Om man reser på en mer äventyrlig resa har man även ofta med sig en dyrbarare utrustning menar Christina Karlegran.

Men för den som varken ska ägna sig åt extremsport på resan eller har med sig dyr utrustning och känner sig trygg med enbart hemförsäkring gäller det i alla fall att hålla koll på hur länge man ska vara borta. Den vanliga hemförsäkringen gäller som sagt i 45 dagar men efter detta står du helt oförsäkrad och om något händer så kan det bli väldigt dyrt. Att exempelvis ligga på sjukhus i USA kan uppgå i kostnader på hundratusentals kronor.

Att teckna en reseförsäkring efter 45 dagar är alltså något du i allra högsta grad bör göra. Det finns mängder av olika typer av bolag och reseförsäkringar. För den oinvigde kan det uppfattas som en snårskog. Att lägga lite tid på att sätta sig in i olika försäkringstyper och vad man som individ behöver till just sin resa kan vara en god idé. Har man mer begränsat med tid erbjuder några försäkringsbolag att skräddarsy försäkringar åt dig.

Försäkringsbolaget Europeiska erbjuder exempelvis en försäkring vid namn Reseförsäkring Smart.
– För reseförsäkring Smart gör kunden val och tillval utifrån sina egna behov och plånbok. Man kan teckna den med eller utan egendomsskydd, med eller utan självrisk. Med lägre premie så betalar du en liten självrisk, men du kan också välja bort självrisken och betala en något högre premie. Det gäller även om man vill ha egendomsskydd, premien blir lägre om du väljer att inte försäkra din medförda egendom.

När olyckan är framme
Men om olyckan är framme, vad händer då? Både Försäkringsbolaget Europeiska och Gouda Reseförsäkring har larmcentraler dit kunder kan ringa närsomhelst, var man än befinner sig.
– Vår larmcentral Gouda Alarm finns tillgänglig dygnet runt, 365 dagar om året. Detta är en stor trygghet för kunderna. Dessutom har nätverket inom larmcentralen en stor lokalkännedom vilket gör att vi lätt kan guida till närmaste sjukhus eller liknande, säger Caroline Labella.
Samma gäller för Försäkringsbolaget Europeiska larmcentral EuroAlarm. Dessutom har bolaget servicekontor på fjorton ställen i världen.
– Euro-Center är vår förlängda arm ute i världen menar Christina Karlegran. Råkar du illa ut när du är ute och reser kan du alltid kontakta ett Euro-Center.

I delstaten Montana i USA finns en stad evigt förknippad med deckarromantik och vild västern-atmosfär. En plats där varje kvarter utgör ett fruset ögonblick och där populärkulturella referenser är vanligare än människor. Välkommen till Butte.

Hotell i Butte

Butte är amerikansk engelska för brant kulle eller höjd. Helst ska den stå ensam i landskapet, som om den släppts ner från skyn eller höll på att tränga upp genom jordskorpan.

Det här är några personer som har haft anknytning till Butte, Montana, USA: författaren Dashiell Hammett arbetade i stan för detektivbyrån Pinkerton Agency, Wyatt Earps lillebror Morgan var polis här innan han sköts ihjäl på en saloon i Tombstone, mc-stuntmannen Evel Knievel föddes här liksom undercoverjournalisten Barbara Ehrenreich och boogiewoogiepianisten Montana Taylor.

Lucille Ball, hon med gamla The Lucy Show på tv, kom egentligen från New York, men brukade hävda att hon var från Butte eftersom hon så gärna ville framstå som en vanlig genomsnittsamerikan. Fast det är väldigt lite som kan beskrivas som ordinärt i Butte.

Det är en stad präglad av ljus och mörker, av branta skuggor och rakbladsvassa linjer som skär in i grändernas svärta. El- och teleledningar korsar himlen, med eller utan innehåll. De svävar genom gränderna, mellan övergivna garage och pantbanker som handlar med guld och skjutvapen. Uppe på högsta höjden står svartnade järnställningar som påminner om avgnagda fågellik.

Gatornas husfasader ruvar tysta, håller inne med sina berättelser. Hela Butte är som en kuliss, antingen har den just riggats för morgondagens filminspelning eller så blev den bara kvarlämnad när fjolårets team packade ihop och drog vidare.

 

Detta är med andra ord en underbar miljö att röra sig i. Marken är historisk, vingslagen hörs om natten och rasslet från gruvan tränger sig på i drömmen. Man går nerför gatan vid lunchtid eller i skymningen och man befinner sig i en västernstad, en gruvhåla, en deckare eller en reklamfilm för stuprörsjeans. Man är så himla cool. Det är det Butte gör med en: stan gör en cool.

Vi befinner oss mellan Bozeman och Missoula i västra delen av Montana; norrut ligger Glacier National Park, söderut Yellowstone. I närheten ligger ett samhälle som heter Anaconda och ett annat som heter Opportunity. Det är bara att välja vad man vill utsätta sig för.

På Finlen Hotel på East Broadway i Butte är korridoren på andra våningen lång och dovgrön och som gjord för kameraåkningar. Vi checkar in i rummen mittemot det som Sam Shepard bodde i i Wim Wenders film Don’t come knocking. Nummer 201. Neonskylten på väggen utanför blinkar lite halvtrasigt, men ändå rytmiskt.

Filmens servitris på M & M Bar, spelad av Jessica Lange, räknade kvitton i en skrubb medan verklighetens servitris ger oss hamburgare vid en av de båda hårt slitna diskarna och berättar att Wenders var ”the sweetest man” och att han älskade Butte för att miljön påminde honom om hans egen uppväxt i Ruhr. Innan filmen gick upp på biograferna visades den för Butteborna. De fick se Shepard som åldrande cowboyhjälte på rymmen från en filminspelning i Utahs öken, sniffande sig bakåt i egna spår, in i sin historia, till kärleken.

Folk på andra håll måste ha trott att han rörde sig i en teaterverkstad. För invånarna i Butte föll varenda skugga fullständigt autentiskt. De satt i gränden och såg samma gränd på duken.

 

Vid lunchtid sitter folk med gällivarehäng och medfarna hattar samlade på rad med sina flottiga tallrikar vid M & M:s matdisk. När de gett sig av står en malplacerad surfare ensam kvar bland öltapparna. Längre från oceanerna än så här kommer man knappast i USA, men om man tar ett tag om hans blonda plastkalufs och lutar honom bakåt flödar stans bästa lokala brygd ner i glasen. Längst in i lokalen spelas baseboll på den ljudlösa tv:n och en bakdörr har lämnats öppen mot tystnaden utanför.

Butte är som en Edward Hopper-tavla utan ram. För det är något med stillheten mellan tegelfasaderna, med den avstannade tiden i de stora skyltfönstren. Varje kvarter utgör ett fruset ögonblick.

För nittio år sedan var detta den största staden mellan Seattle och Minneapolis, men nu är befolkningen nere på runt trettio tusen, en tredjedel av toppnoteringen från 1917. På den tiden talades det om platsen som en livlig och kosmopolitisk industrimetropol. I bokhandeln Books & Books signerar Christy Leskovar sin One night in a bad inn, som handlar om hennes släkts Charles Dickenska liv vid koppargruvans rand vid ingången till nittonhundratalet, i en bullrig nybyggarstad med irländskt påbrå, där arbetarna strejkade första gången 1878 och krigslagar infördes sedan en fackföreningslokal sprängts i luften.

1914 valde invånarna en socialistisk borgmästare. 1917 dog hundrasextio arbetare i en katastrofal brand i en av gruvtunnlarna. 1920 sköts femton strejkande arbetare ner av gruvbolagets vakter. 1981 stängdes sista gruvan och året därpå den sista bordellen.

– Jag har flyttat till Nevada och det är tveksamt om jag återvänder hit igen, säger Leskovar med ett leende som är en smula skevt.

Men här i Montanas gamla boomtowndistrikt finns förmodligen mer dramatiskt stoff för böcker än borta i hennes nya shoppingmallvärld i Las Vegas.

Det existerar inte heller så många andra städer där man kan hejdas mitt i steget av en gul varningsskylt för personer med rockring.

Först upptäcktes guld och silver i området, sedan började Amerika elektrifieras och då var det kopparfyndigheterna som lockade människor att ta sig hit över den folktomma prärien i det ödsliga Montana, där en bister vinter enkelt slog ut ett påvert jordbruk och himlen välvde sig över vidder som tycktes sakna slut. Man högg sig in i berget och ner i djupet och det slamrade kring kättingarna och kugghjulen och nog doftade det järn, olja, sprit och svett om den nya industrialismen när den mutade in sig och reste sina tegellådor och öppnade sina barer och spelhallar.

Med markens metaller skulle det nya landet byggas. En handfull industrikapitalister, de så kallade Kopparkungarna, slogs om kontrollen över det som betraktades som ”den rikaste kullen på jorden” och största inflytandet hamnade till sist hos gruvbolaget Anaconda.

Mitt i stan låg Dumas Brothel, ett vida omtalat horhus med treskift när gruvarbetarna hade fått lön. Till flera andra liknande inrättningar grävdes tunnlar från grannhusen så att folk kunde smita in utan att bli sedda. Över den sortens berättelser vilar numera ett västernromantiskt skimmer, som stämmer ganska dåligt med hur eländig kvinnosynen i själva verket var och hur ruffiga och slitsamma liven i och runt gruvorna måste ha tett sig.

Så småningom tog man sig upp ur underjorden och började bryta koppar i dagbrott. När den stora Berkeleygruvan las ner i början på 1980-talet och vattenpumparna stängdes av skapades en kratersjö fylld med syra och tungmetaller, och den har fortsatt att vara en huvudvärk för regionen. Vattensystemet där Columbiafloden rinner upp har förgiftats och ett tag kunde man inte dricka kranvattnet i stan. Väldiga summor har investerats i saneringen, men fortfarande sitter högtalare uppsatta runt kratern för att skrämma bort fåglar så att de inte slår sig ner på vattnet.

Butte har med andra ord upplevt hårda tider och haft mycket att kämpa mot. Men den intakta bebyggelsen är en suggestiv tillgång; den kan skänka en spökstadskänsla, men framför allt skulle den med några rejäla ekonomiska injektioner kunna förvandlas till en av Västerns rufftuffaste miljöer.

 

 

Egentligen passar stan inte alls in i föreställningen om landet väster om Mississippi. Montana, en av de glesast befolkade delstaterna, är ju framför allt ett cowboyland med böljande gräshav och vilda skogs- och bergsområden. Hit reser man för att flugfiska och fågelskåda, för att komma bort från stressen och avgaserna. Det var hit Ted Turner och Jane Fonda flyttade på den tiden de var gifta och skaffade en ranch där de lät riva alla stängsel och släppte loss en buffelhjord som fick ströva fritt. Det var också i Montana som det amerikanska kavalleriet led sitt nesliga och blodiga nederlag mot Sitting Bulls och Crazy Horses styrkor vid Little Bighorn under tre junidagar 1876.

Kanske är Buttes storhetstid för alltid förbi, men här finns en stämning, en sorts motsträvig stadskänsla mitt i det vidsträckta, som gör att vi fastnar för platsen.

Joe Strummer skulle ha älskat stan. Här tränger sig både nerven och baktakten på, det är en graffitimiljö utan graffiti. Det europeiska Amerika har relativt kort historia och här ligger den bevarad till allmänt påseende: resandehotell från förra sekelskiftet, en paradgata med butiker som väntar på att öppnas på nytt, irländska hak med stövelavtryck i golvbrädorna, snett förfallna gruvtorn, gatsten som släppt i fogarna, handmålad dekor på sotat tegel.

På en av huvudgatorna ligger en kineskrog vars självmordsbranta entrétrappa verkar leda till himlen. En ensam taxi glider förbi, kanske är den på rymmen från någon av alla dessa filmer med osaliga andar, som No country for old men, med ett inre som kan brisera i vilket ögonblick som helst.

Det lär komma trettio tusen människor hit för att dricka Guinness på Saint Patrick’s day, men för det mesta är det lugnt och stillsamt på Main Street. Butte är en stad i väntan, en miljö beredd att intas. Det lokala rockbandet inne på Silver Dollar Saloon lyser också länge med sin frånvaro och låter instrumenten stå framme i snygg formation, som en inredningsdetalj i det stora scenbygget.

När kvartetten väl intar sina positioner har sångaren dragit på sig en t-tröja med påskriften ”Möderföker”. De spelar egna låtar, men dessutom Beatles och A horse with no name. Det är en spooky gammal sång om att rida genom öknen på en namnlös häst, den kanske enda riktigt hörvärda som gruppen America gjorde.

På något vis öppnar den också dörren ut från gruvmörkret, från Buttes urbana längtan efter att fler, många fler, ska komma hit och känna sig coola, och släpper in vinden från det andra Amerika här ute i väster; det mäktiga sus som dansar i flodbäddarna och klippöknarna och som ständigt överraskar oss besökare med sina underströmmar och historiska ekon.

 

Fakta om Butte

TA SIG DIT

Det finns flygplats i Butte och andra mindre städer i Montana, men billigast blir det att flyga till Salt Lake City i Utah. Butte ligger sex timmars bilfärd norrut.

TITTA PÅ

Buttes centrala kvarter
Först och främst: de gamla husen och den intakta gatumiljön.

Berkeley Pit
Det stora gruvhålet som har blivit en kratersjö och därmed en av traktens turistattraktioner.
pitwatch.org

World Museum of Mining
Buttes vilda gruvhistoria på ett bräde.
155 Museum Way
miningmuseum.org

Mother Lode Theater
Restaurerad teater med blandat utbud, även konserter.
316 West Park Street
buttearts.org

Mai Wah Society
Museum som visar de kinesiska invandrarnas lokala historia.
17 West Mercury Street
maiwah.org

Naturen
Västra delen av Montana är naturskön och från Butte kör man på några timmar till Yellowstone National Park: nps.gov/yell

BOENDE

Finlen Hotel
Atmosfärrikt hotell med storstadsdrömmar, högsta byggnaden i stan.
100 East Broadway
+1-800-729 54 61
Lediga rum & priser

Eddy’s Motel
Klassiskt infartsmotell inom gångavstånd från centrum.
1205 South Montana Avenue
+1-406-723 43 64
Lediga rum & priser

Copper King Mansion
Viktorianskt patricierhus från 1880-talet, numera både hotell och museum.
+1-406-782 75 80
219 West Granite Street
thecopperkingmansion.com

Toad Hall Manor
Ombonat bed and breakfast-ställe med öppna spisar och rum uppkallade efter figurerna i Det susar i säven.
1 Green Lane
+1-406-494 26 25
Lediga rum & priser

RESTAURANGER OCH BARER

Uptown Café
För den omfångsrikaste menyns skull.
47 East Broadway
+1-406-723 47 35
uptowncafe.com

M & M Bar
För atmosfärens skull.
9 North Main Street

Silver Dollar Saloon
För de lokala bandens skull.
133 South Main Street

Irish Times
För mer genuin enkelhet.
2 East Galena Street

Joe’s Pasty Shop
För pajer och mackor i traditionellt filmfik.
1641 Grand Avenue

LÄSNING

Bad land av Jonathan Raban
Den kanske bästa Montanaskildringen någonsin.

One night in a bad inn av Christy Leskovar
Buttes historia betraktad genom en utflyttads ögon.

Mile high, mile deep av Richard K. O’Malley
Fler berättelser från gruvornas tid.

WEBBPLATSER

butteamerica.com
butteinfo.org
visitmt.com

Just intill några av Balis vackraste stränder ligger semesterparadisets senaste lyxresort och designhotell – Alila Villas Soori. Bestående av 48 exklusivt designade villor i varierande storlekar med tillhörande pool är Alila Vilas avsides beläget en bit ifrån det större turistområdet. Den största villan mäter hela 4600 kvadratmeter och har 10 rum.

Villornas terrasser har panoramavy ut mot sandiga dynor med den indiska oceanen som bakgrund. Designen är sparsmakad asiatisk och givetvis finns det fokus på hållbarhet inbakat. Alila Villas vill också vara ett alternativ för den som verkligen vill vara ensam – därav de enskilda poolerna och generösa utrymmena. En semester firad utan att behöva beblanda sig med andra anses vara den ultimata lyxen. Självklart går just därför att äta på plats – i någon utav de tre restaurangerna eller genom att bli serverad på sin egen terrass. Skulle den stilla atmosfären uttråka finns det tillgång till allehanda spa-behandlingar, ett luftigt bibliotek eller aktiviteter såsom trekking i de vackra miljöerna i närheten.

Alila Vilas Soori
Banjar Dukuh, Desa Kelating, Kerambitan, Tabanan
+62 361 894 6388
alilahotels.com
 

Fler hotell på Bali

Karibiens klassiska farvatten har lockat många seglingsälskare genom historien. RES Jörgen Ulvsgärd spänner seglen och kryssar mellan Trinidad, Bequia, Grenada och Saint Lucia i Västindien.

Tropiknatten kommer snabbt och resolut. Jag krokar fast säkerhetsselen och styr rakt in i det svarta mörkret. Havets inneboende rytm lyfter och sänker båten i regelbundna andetag och den ljumma vinden fyller seglens buk. Jag står ensam vid rodret under tretimmarsvakten, den sista innan mörkret skingras. Långt föröver kommer i gryningen Grenadas vulkanberg snart att dyka upp vid horisonten. Båten känns mer än den syns, vilket ökar osäkerheten över var andra båtar eller flytetyg befinner sig.

– Farten och lutningen avslöjar om seglen står rätt. Det är det enda du behöver tänka på. Kompassen står på femton grader nordväst. Väck mig när du ser Grenadas bergssilutter dyka upp vid horisonten, säger Tom, skeppare ombord. Det var i dessa farvatten Christofer Columbus från akterkastellet på kravellen Santa Maria frenetiskt försökte tyda vindarna och strandlinjerna i sökandet efter de färdbevis som skulle ge honom ära och rikedom. Att finna vägen västerut till Indien var hans uppdrag. Mitt är betydligt anspråkslösare. Denna min första seglats mellan öarna i Antillerna kan knappast kallas ärofull. Dåtidens sjöfarare var tuffa och orädda, eller fåfängt dåraktiga om man så vill, i sin jakt på nya horisonter och vita fläckar på kartan. Några vita fläckar finns inte längre, däremot kan jag med lite tur hitta ostörda ensliga vikar och laguner. Som inomskärsseglare känner jag mig inte så stursk på stora öppna vatten. Navigeringen är däremot inget bekymmer. Jag behöver bara slänga ett öga på gps:en för att på sekunden få en positionsbestämning på några meter när. Men ofarligt är det inte. Drömmar föds i hamnen har någon sagt. Ute på havet kan de lätt krossas av ett oväntat väderomslag, inte minst i dessa orkanrika vatten som sträcker sig längs hela den västindiska övärlden.

Tidigare på morgonen har jag mött mina svenska seglarvänner i Port of Spain på Trinidad. Det är karneval och det får man inte missa även om ett segeläventyr står för dörren. Här kan man verkligen tala om fest. Redan i gryningen fylls hotellfoajén av lättklädda kvinnor och män i de mest fantasieggande kreationer. Många anser att karnevalen på Trinidad är den bästa i världen, visserligen mindre än den i Rio, men musikaliskt, konstärligt och färgmässigt oöverträffad. Attityden mellan människorna är avspänd och generös. I Karibien går inte ursprunget och statusen före trivseln.

– Ska du med på mas? ropar en man i osannolik utstyrsel. Det är en förkortning för maskerad. Och i dagarna tre dansar vi till öronbedövande landsplågor som socahitsen Meet super blue, Bacchanal och Wild ants. Svetten dryper och pulsen är hög. Calypsokungen Chalkdust Liverpool har dagen innan krönts vid Queen”s Park Savannah för åttonde gången, lika många som legendaren Mighty Sparrow, ett faktum som tidningarna ägnar flera uppslag åt med ett samfällt råd att han nu borde avstå nästa års tävling. Ingen, absolut ingen får övertrumfa Mighty.

– Mighty är helig, säger en av åskådarna vid Queen”s Park Savannah. Många makthavare har oroligt spetsat öronen när calypsokungen tagit ton. Och det har hänt att radio- och tv-stationer har bannlyst hans kontroversiella sånger. Frispråkighet och samhällskritik har alltid varit ett väsentligt inslag i både calypson och socan. Den senare har sitt ursprung på Trinidad och är en vidareutveckling av calypson där namnet härrör från de första bokstäverna i soul och calypso.

 

Trinidad är förvisso mer än bara karneval och värt ett besök bortom karnevalstider. Port of Spain har en charm och en puls med fullt av mysiga barer och restauranger som gör sig bäst när festen har övergått till vardag. Då är det tyvärr dags för oss att åter kasta ankar, samtidigt som Trinidadborna tar första bästa flyg till Tobago för att vila upp sig några dagar.

Den varma passadvinden mjukar upp våra trötta kroppar när vi styr ut från hamnen i Port of Spain förbi de berömda grottorna Gaspare och ut på öppet vatten. Kursen är nordväst femton grader mot Grenada, sjön är ganska hög och det blåser friskt från Atlanten. Trinidads gröna berg försvinner sakta i ett blått dis.

Antillerna är en barriär mot den hårda Atlanten och sträcker sig i en båge från Venezuelas kust österut bort mot Sydamerikas nordöstra spets, viker sedan norrut upp mot Jungfruöarna och västerut mot Kuba. Det blir en tuff dag och påföljande natt med karnevalens sviter i kropp och själ. Jag inser snart att nattsuddet kommer att ta ut sin rätt. Sjösjukan gör sig snabbt påmind i de kraftiga dyningarna och det dröjer inte länge förrän jag hänger över relingen. Det är med möda jag klarar av att stå till rors vid sista nattpasset. Men så kommer den befriande gryningen som en helande kraft. Som silversmycken i motljus pilar flygfiskarna i vida bågar över vågtopparna. En och annan landar i sittbrunnen och blir till pålägg på kvällsmackan. Vi bestämmer oss i sista stund att passera Granada för att bättre utnyttja vindriktningen mot ögruppen Tobago Cays utanför Saint Vincent. På förmiddagen glider vi in i detta världsarvsklassade kluster av små öar omgärdade av artrika rev. Det grunda turkosblå vattnet mellan öarna är alla seglares våta dröm och ett paradis för snorklare. Havet glittrar i den sjunkande solens strålar med en Carib under soltaket från akterdäck.

Nästa dag fortsätter vi några distansminuter till grannön Bequia och ankrar upp i Admiralty Bay. Väl i land, ett stenkast från stranden styr jag med fasta steg mot baren för en svalkande öl när jag upptäcker att det är David Bowie som lämnar över barstolen till mig. Kanske inte så konstigt med tanke på att han äger hus på grannön Mustique, men ändå. Det är ju inte var dag man byter stol med någon av sina stora idoler. Vill man träffa världskändisar ska man helt klart ta båten över till denna ö, som bland annat Mick Jagger gjort till sin. I Basils bar är kändiskvoten hög. Det var här på Bequia som dokusåpan Villa Medusa spelades in för några år sedan liksom storfilmen Pirates of the Caribbean med Johnny Depp. På en höjd alldeles ovanför Friendship Bays vita sandstrand ligger svenskfamiljen Abrahamssons smultronställe. De driver sedan många år en hotelloas med bedårande utsikt. Nedanför hotellet ligger det turkosblå havet och i väster kan man skönja ön Mustique.

 

– Vi letade efter något nytt i tillvaron och hittade detta hotell som krävde ordentlig upprustning. Nu har vi varit här i femton år och börjar få stil på anläggningen, säger Lars Abrahamsson, som tycker det är roligt att allt fler svenskar hittar hit.

Nästa anhalt blir Saint Lucia och Marigot Bay. Det är söndag när vi stiftar bekantskap med huvudstaden Castries. Staden tycks ligga öde, men så öde kan den väl inte vara en söndag förmiddag, tänker jag när vi strosar stadens gator fram och tillbaka. Här bor ju trots allt några tiotusental personer. Men icke. Vi möter inte en käft förutom några strykrädda hundar. Ingen affär och inget kafé är öppet. Det är bara från stans alla små träkyrkor som röster och musik hörs. En hammondorgel ekar genom de tomma gatorna medan böneropen stiger mot allt högre höjder. Det är bara att invänta måndagen som förvandlar staden till ett sjudande hav av liv och rörelse. Vi njuter nyinköpt färsk mango, papaya, banan och kokosnötter i den magnifika naturhamnen och tar en tur söderut längs med de slingriga kustvägarna förbi genuina fiskebyar innan vi åter styr kosan väster- och norrut där de flesta hotellen ligger.

Saint Lucia är en av de få öar som Christofer Columbus aldrig upptäckte under sina fyra resor till Västindien. Under en period av knappt två hundra år bytte Saint Lucia nationalitet inte mindre än fjorton gånger. Ön blev till slut en engelsk koloni, men med många franska influenser kvar i både språk och kulturliv. Ett exempel är det franskbaserade språket patois med inslag av engelska och afrikanska ord. Vi har nått slutmålet av seglingen genom den södra delen av Antillerna. Jag byter den trånga ruffen mot ett stort hotellrum i kolonial stil, som ligger inbäddat i djup grönska med utsikt över den silvriga stranden Anse Cochon. När jag blundar gungar allt för min inre syn. Det har gått två veckor sedan vi lämnade hamnen i Port of Spain och karnevalen bakom oss.

 

Ett bättre sätt att närmar sig de västindiska öarna än med båt finns inte. Få saker går upp emot att ankra upp i en naturhamn, sitta på akterdäck och beskåda havets ljusspel eller med dingens hjälp ta sig i land för att gå på upptäcktsfärd. Karnevalen på Trinidad känns avlägsen, men fredagens traditionsenliga gatufest, den så kallade Jump up, med mat, musik och dans till framåt småtimmarna ger en liten déjà vu-upplevelse. Återigen dansar jag till Bacchanal och Wild ants. Svetten dryper och pulsen är hög. Calypsokungen Mighty Sparrow är allestädes närvarande denna tropiska natt och hans Sailor man sätter punkt för denna västindiska odyssé. Den sista dansen innan flyget lyfter mig tillbaka till vardagen.

 

Segla i Västindien
Den kanske vackraste och mest lättseglade delen av Västindien är de så kallade Windward Islands, som sträcker sig från Martinique i norr via Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna ner till Grenada i söder. Utmärkande för dessa öar är den lugna västindiska atmosfären som inte är präglad av den moderna massturismen. Här ligger öarna tätt med korta hopp emellan, seglingen är lättnavigerad och laguner med lä för vind och sjö är det gott om. De mest kända av de trettio öarna är Bequia, Mustique, Canouan, Tobago och Union. För de som inte har möjlighet att segla går det utmärkta att båtluffa mellan öarna med färjor och postbåtar.

SAINT VINCENT
Saint Vincent är navet för seglingsaktiviteter, snorkling och dykning i den södra delen av Antillerna, vilket märks direkt när vi lägger till vid marinan i Villa Habour på öns sydspets. Här ligger restaurangerna och barerna tätt utmed Ocean Allegro. Några utmärkta och lättillgängliga stränder på väst och sydkusten av Saint Vincent är Indian Bay, Young Island och Villa.

Bo
Grand View Beach Hotel
Ett gammalt plantagehus i en tropisk lummig omgivning med utsikt över Indian Bay i Villa Point på södra delen av ön inte långt från huvudstaden Kingstown.
Adress: Indian Bay Villa Point
+1-784-458 48 11
900–1 500 kronor för dubbelrum beroende på läge, typ av rum och säsong

Lediga rum & priser

BEQUIA
Port Elizabeth är den enda staden på Bequia. Liten och charmig med de klassiska träbåtarna målade i knalliga färger uppdragna under mandelträden på stranden. Admiralty Bay på sydvästra sidan av ön är öns naturliga hamn och samlingsplatsen för seglare från hela världen. Bästa stränderna är Margaret Beach, som egentligen heter Tony Gibbons Beach, men bytte namn i folkmun efter att den engelska prinsessan badat naken här någon gång i slutet av femtiotalet. Stränderna Lower Bay och Admiralty Bay är också bra.

Bo och äta
Friendship Bay Resort
På en höjd alldeles ovanför Friendship Bays vita sandstrand ligger det svenskägda hotellet Friendship Bay Resort. Strax nedanför breder havet ut sig och i väster kan man skönja Mustique. Rummen är inredda i indonesisk stil. Varje rum har en balkong eller terrass med havsutsikt. I fjol utökades hotellet med villor och sviter. Restaurangen håller hög standard och har ofta omtalade svenska kockar vid spisarna. I trädgården som omgärdar stället blommar hibiskus och andra tropiska blommor.
+1-784-458 32 22
friendshipbay.vc
Pris: 700–2 000 kronor för dubbelrum beroende på läge, typ av rum och säsong

The Gingerbread
Tio sandiga steg från havet och endast ett hundratal från Port Elizabeth ligger denna patriciervilla med endast nio rum. Hotellet har också en elegant men ändå avslappnad restaurang med en meny som sträcker sig från det västindiska köket till internationella rätter. Kaféet vid stranden är dessutom en populär mötesplats.
Port Elisabeth
+1-784-458 38 00
700–1 700 kronor för dubbelrum beroende på läge, typ av rum och säsong

Lediga rum & priser

Frangipani
Ett enkelt men trevligt och charmigt litet hotell med bra restaurang.
Port Elisabeth
+1-784-458 32 55
frangipanibequia.com
500–1 500 kronor beroende på säsong, typ av rum och läge

MUSTIQUE
Den svenske arkitekten Arne Hasselquist har ritat flera villor på ön. Prinsessan Margaret fick en tomt i bröllopspresent 1960, ön var då helt obebyggd och hennes villa, Les Jolies Eaux, blev den första han byggde. Han har även ritat Mick Jaggers och Tommy Hilfigers hus, och hans egen villa köptes av David Bowie. Nästan alla villorna på ön kan hyras (om man har råd) och personalen ingår. Villa Shogun med nio sovrum kostar till exempel cirka 300 000 kronor för en vecka. Personal och två golfbilar för transport på ön ingår, men mat och dryck tillkommer. Annars kan man bo på hotell Cotton House Villa med två sovrum från cirka 55 000 kronor. Den välkända baren på Mustique heter Basils Bar och är den mest kända i hela Grenadinerna.

SAINT LUCIA
Ön kan ståta med en nobelpristagare. 1992 fick poeten Derek Walcott Nobelpriset i litteratur. Som seglare gör vi entré i den vackra naturhamnen Marigot Bay där vi ligger de första nätterna innan vi angör marinan i Rodney Bay. Här ligger de flesta restaurangerna. Saint Lucia är en av Karibiens vackraste öar. Speciellt den norra delen där husen och hotellen ligger inbäddade i grönskan. Längs de slingriga kustvägarna ligger genuina fiskebyar tätt och utgör naturliga stopp för en kreolsk anrättning baserad på havets läckerheter. Ön är ursprungligen vulkanisk med höga regnskogsbeklädda berg, genomskurna av bördiga dalar. Kusten är varierande med långa stränder, undangömda bukter och frodiga sluttningar. Saint Lucias signum är de två bergstopparna, Gros Piton och Petit Piton, som ligger vid fiskebyn Soufrière. Vid den fina stranden Anse Chastanet Beach, ett par kilometer från byn, finns öns bästa dyk- och snorkelvatten. Saint Lucia är en av de få öar som Christofer Columbus aldrig upptäckte under sina fyra resor till Västindien. Under en period av knappt två hundra år bytte ön nationalitet inte mindre än fjorton gånger. Till slut blev den en engelsk koloni och senare 1979 självständig.

Bo och äta
Hummingbird Beach Resort
Hotellet ligger nära stranden i de franska kvarteren av Soufrière, med vacker utsikt över Saint Lucias spektakulära bergstoppar på öns sydvästkust. Anläggningen är ett genuint, intimt och familjevänligt litet bungalowhotell. Här finns också en trevlig restaurang med både kreolskt och franskt kök.
 Soufrière
+1-758-459 72 32
650–1 200 kronor för dubbelrum beroende på typ av rum, läge och säsong

Lediga rum & priser

Ti Kaye
Hotellanläggningen Ti Kaye ligger inbäddad i grönska på en bergsluttning med utsikt över det karibiska havet och stranden Anse Cochon Beach på öns natursköna västkust. Hotellet är ett perfekt gömställe för den som söker total avkoppling i en vacker omgivning. Här finns en utomhusrestaurang med internationellt och lokalt kök, en elegant vinkällare och en strandgrill med bar.
Västkusten cirka fem mil norr om Soufrière
+1-758-456 81 01
1 300–3 000 kronor för dubbelrum beroende på typ av rum, läge och säsong

Lediga rum & priser

TRINIDAD
Ögruppen är den sydligaste av alla de karibiska öarna. Hit åker man inte för att söka lugn. I denna moderna industrination med stor olje- och gasproduktion finns mycket att se. Pulsen i Port of Spain är skön. Staden är en smältdegel av invandrare från hela världen. Naturälskare och fågelskådare från hela världen söker sig hit. Strax söder om Port of Spain ligger Caroni Bird Sanctuary, ett världsberömt träskområde med en mängd fågelarter inte minst nationalfågeln röd ibis. Längre norrut ligger djungelområdet Asa Wright Nature Center och på Atlantsidan kan man hitta några riktigt bra stränder även om de inte kan mäta sig med dem på Tobago. Matura Bay och Manzanilla är ett par exempel, men den mest populära är Maracas Bay omgärdad av höga berg cirka sju mil norr om Port of Spain.

Äta och bo
Battimamzelle
En riktigt bra gourmetrestaurang som räknas till en av Trinidads topprestauranger.
Coblentz Inn, 44 Coblentz Avenue, Port of Spain
+1-868-621 05 91
http://www.coblentzinn.com

Melange
Läcker restaurang i kolonial stil med en blandning av lokala och internationella rätter. Både kött
och fisk.
40 Ariapita Avenue
+1-868-628 86 87
melangetrinidad.com

Trinidad Hilton Hotel
Bra läge, ett av stans bästa hotell beläget mitt i centrum på Wrightson Road.
+1-868-625 33 61
hiltoncaribbean.com
Dubbelrum från 1 200 kronor per natt

TOBAGO
På senare tid har invånarna förstått värdet av att exploatera ön i långsam takt. Det ska sägas att till skillnad från andra öar har de inte precis varit tvungna att till varje pris sko sig på turismen. Deras existens har finansierats av den gas- och oljerika grannön Trinidad. I dag lanseras Tobago som ekoturistmål med småskalighet och lokalproducerad mat som varumärke. På ön finns inte en enda hotellkedja etablerad, bara enskilt ägda hotell, vilket sätter en personlig prägel på boendet. De flesta hotellen ligger i den södra änden av ön runt Pigeon Point och en bit upp längs kusten. Längtan till lättjans latituder bär vi väl alla inom oss. Även om vi kanske inte talar högt om det, eller ens erkänner det för oss själva, har någon sagt. Det stämmer väl på Tobago, som nog får räknas till ett av de mest avspända semestermål man kan tänka sig. Här kan man sitta länge på verandan med en romdrink och se hur solen snabbt försvinner ner i det turkosblå havet. Stranden vid Pigeon Point motsvarar alla klichébilder av paradisstranden och den långa bryggan som i över trettio år sträckt sig en bra bit ut från land med ett palmbladsskjul på nocken, måste vara en av de mest fotograferade i världen. De flesta hotellen ligger på den flacka sydspetsen vid Crown Point. Nedanför Crown Point Beach Hotell ligger Store Bay, en ljuvlig sandstrand som delas av turister och lokala fiskare. Längre norrut från Pigeon Point sträcker sig korallreven Buccoo Reef flera kilometer ut. Men Tobago är inte bara hav och vita sandstränder. Här finns också vulkaniska berg och tropiska regnskogar, det är bara den sydvästligaste delen som är platt och låglänt. Större delen av öns bergiga inre är täckt av tropisk regnskog, orörd sedan mitten av sjuttonhundratalet då engelsmännen kom hit och gjorde den till ett reservat. Här ligger svensk-tobagiern Duane Doves kakaoodling där besökaren kan följa kakaons väg till choklad och smaka på kombinationen rom och choklad.

Bo och äta
Bacolet Beach Club
Hotellet är ett nyöppnat exklusivt boutiquehotell med ett fantastiskt läge på en brant sluttning intill havet en liten bit norr om huvudstaden Scarborough. Hotellet har utvecklats av fotomodellen Gloria Jones-Knapp. En lång trappa leder ner till en egen liten strand. Här finns restaurang, kafé och bar.
Bacolet Bay
+1-868-639 23 57
1 300–3 000 för ett dubbelrum beroende på typ av rum, läge och säsong

Lediga rum & priser

Coco Reef
Coco Reef är en persikofärgad enklav med all tänkbar lyx innanför de omgivande vita murarna och den artificiella stranden: två restauranger samt barer, spa, tennisbanor, pool och
vattensporter. Maten är god men alldeles för dyr.
Airport Road, Crown Point
+1-868-639 85 71

Lediga rum & priser

Crown Point Beach
Ett av de största hotellen på västsidan av Store Bay Beach. Själva rummen är i sig ganska ordinära, men de har alla havsutsikt och är nyrenoverade. Havsutsikt har också de cabanor som ligger utspridda i den lummiga trädgården, och dessa är helt klart att föredra av boendealternativen. Alla rum har kokvrå, luftkonditionering, telefon, kabel-tv och uteplats. Här finns också pool, restaurang och tennisbanor.
Store Bay Road, Crown Point
+1-868-639 87 81
crownpointbeachhotel.com

Kariwak Village
Med yogaklasser i trädgårdarna, halmtakscabanor, trevlig personal, utmärkt service och en lugn atmosfär ger Kariwak som helhet intrycket av en fridfull tillflyktsort. Hotellets bungalower är delade i två och var och en har luftkonditionering och telefon. Det finns också möjlighet att hyra in sig i de mer luxuösa trädgårdsrummen och på plats finns pool, jacuzzi och en riktigt fantastisk restaurang och bar. Som enda minus kan nämnas periodiskt oväsen från flygplatsen.
Alldeles intill Store Bay Local Road, Bon Accord
+1-868-639 84 42
kariwak.com

GRENADA
Grenada består av de tre öarna Grenada, Carriacou och Petit Martinique. Grenada är kryddön, den ö i Västindien som fortfarande står för de största muskotodlingarna i världen. Plantagen täcker nästan en tredjedel av den globala efterfrågan. Byggd på kullar ligger den vackraste huvudstaden i Karibien, Saint George. Den har något av en
italiensk charm. Västindiens längsta finaste strand, Gran Anse, sträcker sig tre kilometer utmed sydkusten. Mat och fiskmarknaden i Saint George är en av de livligaste i Antillerna och definitivt värd ett besök. Vill man upptäcka öns vulkaniska landskap är det minibuss som gäller.

Äta
Aquarium
En av Grenadas bästa restauranger, vid en av landets bästa stränder.
 Saint Georges
+1-473-444 14 10
aquarium-grenada.com

Dodgy Dock
En av få Grenadarestauranger med det mexikanska köket, och en av få där man kan äta varje kväll i en vecka utan att bli uttråkad.
True Blue Bay Resort, Saint Georges
+1-473-443 87 83
truebluebay.com

Bo
Grenada Grand Beach Resort
Ett komplett resortkomplex som ligger inbäddat i tropisk grönska precis vid världsberömda Grand Anse Beach. Anläggningen erbjuder alla de faciliteter och bekvämligheter som man kan önska.
Grand Anse
+1-473-444 43 71
700–2 500 för dubbelrum beroende på läge, typ av rum och säsong

Lediga rum & priser

True Blue Bay Resort
Detta vackra romantiska familjeägda hotell ligger bland tropiska trädgårdar på en sluttning ner mot viken.
Saint Georges
+1-473-443 87 83

Lediga rum & priser

Senast modegiganten Diesel gav sig in i hotellindustrin var i början av 1990-talet när man byggde chica The Pelican som svenske Magnus Ehrland inredde med gamla loppisfynd från hela Florida. Nu har företagets creative director Wilbert Das öppnat Uxua Casa Hotel i fiskebyn Trancoso i Bahia i Brasilien – långt ifrån glittret på Ocean Drive.

Uxua består av nio hus där man kan välja mellan självhushåll eller full hotellservice. Hotellet är ritat och byggt tillsammans med lokala hantverkare, materialet är återvunnet, maten organisk och en del av vinsten går tillbaka till byn Trancoso och projekt för att bevara Bahias stränder.

Lite extra hajp av Uxua lär det bli i och med att hotellet användes som plats för plåtningen av världens mest berömda pinuppkalender, Pirellikalendern. Bakom kameran till 2010 års upplaga står modevärldens ständige enfant terrible Terry Richardson.

– Jag startade projektet som en hyllning till Bahia, dess fantastiska landskap, färgstarka byar och varma folk. Terrys val av Uxua som plats för Pirellikalendern är ett kvitto på platsens skönhet och magi, säger Bas. PS

Uxua Casa Hotel
Quadrado, Trancoso
+55-73-366 822 77
Hus från 3 200 kronor per natt

Lediga rum & priser