Blog

Hotell i Aqaba

Den jordanska rödahavskusten, mitt i hjärtat av Mellanöstern, är en fridfull oas med kristallklara korallrev, sommar året runt och en rent bibliskt vacker öken alldeles runt knuten. Möt staden Aqaba som bara är vaken om natten, bukten med dumlyxiga Dubaidrömmar och öknen där beduinerna dricker sig kåta på kamelmjölk. 

Aqaba är en djupt splittrad upplevelse som grundar sig i en oro för framtiden. Den handlar om hur Aqaba, nu när den forna fiskebyn snabbt har förvandlas till ett fullskaligt turistparadis, inte ska förlora sin själ. Sin arabiska själ. Om hur staden – och hela den jordanska rödahavskusten – inte ska sluta som en enda stort resortanläggning full med luftkonditionerade Starbucks, inglasade shoppinggallerior och snabba sportbilar. 

Å ena sidan finns här det hypermodernt västerländska, å den andra det stolta och traditionsrika österländska. Här finns de mest grandiosa av lyxhotell, men också Aqabas mer än lovligt simpla stadskärna. Det är en stadskärna som, med handen på hjärtat, ser ut som om den ritats av en sovjetisk arkitekt med de allra våtaste av betongdrömmar.
En stadskärna som ännu inte vant sig vid den nya turistströmmen, utan som fortfarande beter sig lika småcharmigt och småtaffligt som om den hade en ”Hej, jag är ny på jobbet”-skylt på bröstet. 

Det är, givetvis, djupt fascinerande att strosa omkring i Aqabas stadskärna och se kollisionerna – som tyvärr också har fört med sig en del mindre charmiga saker.
Som att det kan vara svårt att få tag på den enklaste av information. Även på turistkontoret. Som att det, lite varstans inne i Aqaba, står en vit häst och betar skräp vid vägkanten.
Eller som att den offentliga citystranden är så nersmutsad att det, under de hektiska helgerna när barnfamiljer kommer hit från huvudstaden Amman, minner en smula om Ganges.
   

Den allra finaste tiden på dygnet i Aqaba är därför kvällarna – för att inte säga nätterna – när hela staden vaknar upp, när dess mindre smickrande sidor inte syns och när man kan gå vilse i de smala gränderna vid den kvällsöppna frukt- och grönsaksmarknaden. Då strömmar det strömmar arabisk popmusik ur vartenda hus, det doftar gott från så gott som vartenda fönster och så plötsligt händer det att en äldre, tandlös och snudd på övertrevlig vattenpipsrökande man ber en att slå sig ner, för att sedan på sin allra mest flytande engelska berätta om sitt liv på de sju haven.
Det är det här, inbillar jag mig, som menas med själen. Den som till vilket pris som helst inte får gå förlorad.

Den jordanska rödahavskusten har så gott som alltid – eller sedan sex tusen år tillbaka, för att vara exakt – varit synonym med Aqaba. Men nu, en tio minuters taxiresa söder om staden, tittar en helt ny liten kustidyll fram i det dramatiska ökenlandskapet. Den heter Tala Bay och här byggs det just nu fem resorter, hundratals semesterlägenheter, en fritidsbåthamn och ett par designerbutiker och restauranger.

Men det här är ändå bara ett litet frö till vad som komma skall.
Jag träffar här den unge hamnchefen Khalil som, efter att ha bjudit mig på en kopp underbart starkt turkiskt kaffe, visar mig runt i det ännu obebodda området och berättar om de högtflygande planerna.
— Där uppe i öknen, säger han och pekar inåt land, där ska vi snart anlägga Jordaniens första artonhålsbana med tillhörande golfhotell. Det enda jag är lite orolig över är vattnet. Jag menar, jag har ju hört att en golfbana behöver otroliga mängder vatten. Och att då ha den här i öknen … men om dem lyckades med det i Dubai så borde väl vi kunna klara det här, inte sant?
Det är inte heller vem som helst som ska designa den första jordanska artonhålsbanan, utan en av golfhistoriens största legender – sydafrikanen Gary Player.
 — Det kostade flera miljoner bara att knyta honom till projektet, medger Khalil stolt, till synes bara för att stryka under det faktum att allt här i Tala Bay kan köpas för pengar.
   

När jag lite senare frågar honom om deras restauranger och om de kommer att ha som mål att få en eller kanske till och med ett par stjärnor i Guide Michelin, frågar han med ett barns nyfikenhet vad Guide Michelin är. När jag berättar att det är en snofsig guide till världens bästa restauranger skriver han snabbt ner ”Guide Michelin” på en lapp, säger att han ska googla det senare och frågar mig intresserat om jag tror att det skulle kunna gå att köpa in en eller ett par stjärnkockar från Europa.
Visst, Tala Bay är lite som ett bortskämt barn som fått låna sin jätterika pappas kreditkort.
Men det är ändå inte främst för det här kreditkortet, utan kanske snarare för den mästerliga miljön och den sanna miljömedvetenheten, som världens blickar snart kommer att dras till den här lilla jordanska bukten.

Det är nämligen här som den jordanska kustremsans allra finaste sandstränder, och de mest kristallklara och artrika korallreven, viker ut sig som en solfjäder.
— Vartenda steg, vartenda spadtag, utgår ifrån miljön, säger Khalil och det är lätt att se framför sig hur en och annan Maria Wetterstrand spricker upp i ett stort leende.
Jag ber Khalil ge exempel och han nämner att man, när man ska fästa bojar åt fritidsbåtarna i havsbotten, alltid mäter ut den exakta platsen med GPS för att skada så lite korall som möjligt.
Det är lätt att förstå den här varsamheten mot miljön. Khalil, liksom alla andra från den här delen av Jordanien, har med bekymrade ögon sett hur nerskräpningen i Aqaba lett till att korallerna längs med stadens centrala stränder dött ut.
— Det är kanske svårt att tro, men människorna här har ändå blivit mer och mer medvetna om miljön, säger Khalil med hopp i rösten. Och det är främst tack vare turismen. Det är först nu, när det jordanska folket ser hur turisterna ser på miljön, som de fått upp ögonen och till exempel tar med sig sitt skräp från stränderna. Jag är fullständigt övertygad om att Aqaba och hela den här kustremsan kommer att förändras till det bättre ju fler turister som kommer hit. Jag menar, ju mer turism och ju mer pengar som investeras här, desto mer pengar kommer självklart även att gå till att städa upp och snygga upp i Aqaba.

Jag frågar Kalil om han inte är rädd för att den arabiska själen ska gå förlorad om hela den jordanska rödahavskusten förvandlas till ett enda Mellanösterns Mallorca.
— Den arabiska själen sitter här, menar Khalil, och för sin högerhand mot sitt hjärta. Så hur skulle den kunna gå förlorad?
Och så berättar han i nästa andetag, samtidigt som vi strosar fram längs den tjusiga spökstadens snart färdigställda fritidsbåthamn, att själva kärnan i Tala Bay är drömmen om att det arabiska ska möta det västerländska. Inte bara i arkitekturen, säger han, där arabisk tusen och en natt möter spanska solkusten. Utan kanske allra mest på Tala Bays framtida nattklubbar, där det är tänkt att främmande människor — från öst och väst – bokstavligen ska kunna mötas och bli varandras habibis, darlings, älsklingar.

Var du än står vid den jordanska rödahavskustens stränder kan du inåt land skymta ett landskap som ser ut som om Gud hällt kakao över Andalusiens dramatiska toppar och dalar. Det är Wadi Rum-öknen.
Den är rent bibliskt vacker och det är lätt att förstå att den brittiske löjtnanten Thomas Edward Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien, blev djupt förälskad i den under sina strapatser i området i början av nittonhundratalet.
Lawrence, som var född och uppvuxen i Wales, var först och främst här för att tjänstgöra i det brittiska imperiet. Men efter en tid som ”brittisk agent i islams heliga länder” drömde han allt storslagnare drömmar om att en dag ena det arabiska folket, det han älskade, till ett stort och mäktigt Arabien. Det här stannade, som ni vet, bara vid en storslagen dröm.

Men Lawrence lyckades ändå åstadkomma en hel del under sina år med de arabiska gerillakrigarna. Han var med när araberna, 1916, mitt i första världskriget, drev ut turkarna från Aqaba. Han var sedan även med och såväl planerade som utförde sprängdåd mot de turkiska tåg som under de nästföljande åren tuffade fram genom den jordanska öknen.
Men framför allt var det här, bland beduinerna och i det rena och enkla livet i Wadi Rum-öknen, som han fann sig själv, sitt innersta jag.

I dag – en sisådär nittio år efter Lawrences legendariska frammarscher, och fyrtiofem år efter David Leans lika episka som sjufaldigt Oscarsbelönade film om den brittiske löjtnanten – är Wadi Rum ett givet utflyktsmål

Väl i öknen står man inför valet att färdas i en fyrhjulsdriven Isuzu, på en fyrbensdriven kamel eller att uppleva den till fots. Inför valet att stanna över dagen, att övernatta i ett beduinläger eller att tälta under den bara, stjärnklara arabiska himlen.
Själv väljer jag att under en dag följa med chauffören och ökenguiden Abdulkareem i hans bil, att en dag uppleva öknen till fots samt att stanna två nätter i ett beduinläger. Det visar sig vara alldeles strålande val. Mest för att ökenguiden Abdulkareem, till skillnad från den människohatande och obekväma kamelen, visar sig vara en fantastisk beduinisk storyteller. Så snart vi drar ut över de oändliga sandvidderna börjar Abdulkareem – som vill att jag ska kalla honom för ”Schumacher”, ”den tyske Formel 1-föraren, du vet” – att berätta om hur det var att växa upp här i öknen, om beduinernas långa historia samt om kamelen och att det bästa med den är dess mjölk, som ska vara lite av öknens Viagra.
—  Min farfar, som snart fyller hundra år, ligger fortfarande med äldre damer tack vare den här mjölken. Och min fru, hon tar genast fram geväret och siktar på mig om jag inte dricker av den innan vi går till sängs med varandra. Hon vet att om jag dricker kamelmjölk så kan jag ha sex med henne en fem–sex gånger samma natt. Det är helt otroligt. Men den är hemskt svår att få tag på för vanliga människor. Du måste känna en beduin.
  

När solen så till sist, efter en hel dag i den förföriska öknens dramatiska klipplandskap, sakta sänker sig bortom det som kallas för Lawrences dal, är det lika bländande vackert som om tusen violer spelade din favoritsång. Det är som om Gud när som helst skulle kunna sträcka ner sin hand. Och så kommer den, handen. Men den visar sig tillhöra Abdulkareem – förlåt ”Schumacher” – som säger att det är hög tid att åka till ett beduinläger där det ska serveras traditionell beduinmat.
Väl framme vid de spartanska beduintälten visar sig den framdukade, ”traditionella” beduinmaten vara exakt så traditionell som den jordanska rödahavskusten kan vara, när den visar sin allra mesT turistvänliga sida. Vad som serveras? Beduinris, beduinkyckling och beduincoca-cola.

TA SIG DIT

Apollo flyger till Aqaba en gång i veckan från Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Den lilla kuststaden, som har sommar året runt, är en alldeles utmärkt höst-, vinter- och vårdestination. Somrarna, däremot, är inte lika behagliga – med temperaturer på omkring fyrtio grader i skuggan.

TURISTINFORMATION – ASEZA

(Aqaba Special Economic Zone Authority) Tourism Division
Al-Hammamat al-Tunisieh Street
aqaba.jo

BOENDE

Den helt nya kustidyllen Tala Bay, med sina fem hotell och sammanlagt över 1 500 rum, hade vid mitt besök ännu inte öppnat sina dörrar. Men när det här publiceras ska Marina Plaza, Radisson SAS och Jaz Tala Bay vara redo för att ta emot sina första gäster.
För mer information: talabay.jo

Mövenpick Resort Hotel
En fullständigt ljuvlig trädgård, tre restauranger, tre pooler och, inte att förglömma, något så ovanligt som en fin strand mitt i city. Det här är – och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för ordvitsen – Aqabas just nu glassigaste hotell.
King Hussein Street
+962-3-203 40 20
Dubbelrum från cirka 1 400 kronor
Lediga rum & priser

 

Aqaba Gulf Hotel
I samma sekund som man checkar in på Aqaba Gulf Hotel vrids klockan tillbaka. Till 1985.  Från de åttiotalistiska rummen via den åttiotalistiska tennisbanan till det åttiotalistiska palminklädda poolområdet är det som att leva mitt i Chevy Chases första Fletchkomedi.
King Hussein Street
+962-3-201 66 36
Dubbelrum från cirka 800 kronor

 

Golden Tulip
Den gyllene tulpanen – som måste ha varit än mer gyllene när den tills för bara härom året hade en pool på taket – är ett enklare om än genomtrevligt budgetalternativ.
Al Sahadeh Street
+962-3-203 19 01
Dubbelrum från cirka 700 kronor
Lediga rum & priser
 

RESTAURANGER

Romero at Royal Yacht Club
Serverar allt ifrån arabiska specialiteter till pizza, pasta, provensalska musslor – och sushi! Det här är stället där de nyrika och inte strikt islamtrogna jordanierna kommer under kvällarna för att mingla, smaka av den långa vinlistan samt luta sig tillbaka och bara njuta av den mästerliga maten och den underbara utsikten över den upplysta yachthamnen.
Royal Yacht Club, King Hussein Street
+962-3-202 24 04
romero-jordan.com

Floka
Har två menyer att välja ifrån. Dels den vanliga som du får i din hand vid bordet. Och dels den lite ovanligare där du själv får gå fram till en eka, full med havets läckerheter, och peka ut vilken fisk, krabba eller hummer du önskar få tillagad av restaurangens kock.
An-Nahda Street
+962-3-203 08 60

Red Sea Grill
Aldrig ler Aqaba så vackert mot dig som från det femstjärniga hotellet Mövenpicks romantiska balkongrestaurang. Havsutsikten och fisken, som är så nyfångad och färsk att den fortfarande är blöt när den serveras, är ingenting annat en ljuv arabisk dröm.
King Hussein Street

Al-Mohandes
Det här lilla anspråkslösa haket ser kanske inte så kul ut från utsidan. Men skenet bedrar och det visar sig vara ett alldeles utmärkt ställe för att provsmaka det arabiska kökets alla distinkta smaker för en spottstyver.
Al-Hammamat al-Tunisieh Street

 

5 TIPS: ATT GÖRA I OMRÅDET
Ta en ökentur
Låt Wadi Rum Desert Services skräddarsy din ökentur –  de tar hand om dig och dina önskemål som vore du kusin med Jordaniens kung Abdullah II.

Snorkla
Missa inte att snorkla vid stränderna söder om Aqaba som, bara en tio minuters taxiresa från centrum, sträcker sig ända ner till den saudiarabiska gränsen.

Åk till Pharaoh’s Island
En pytteliten, stillsam och romantisk ö mitt i Röda havet. Det går att hyra öns elvahundratalsfort för cirka 7 800 kronor per natt. Alla finare hotell inne i Aqaba arrangerar dagsturer till Pharaoh’s Island. Fråga i receptionen.

Försök gå vilse
Det må låta lite tossigt, men det är först när man tappar bort sig själv i den stjärnklara natten bland kvällsöppna fruktmarknader som Aqaba öppnar upp sin arabiska själ som ett ljuvligt ostron.

Res runt
Jordanien är ett förhållandevis litet land. På en vecka hinner du flyta omkring i Döda havet, se det spektakulära naturreservatet Dana och vandra omkring i ett av världens sju nya underverk, den majestätiska klippstaden Petra.

 

 

Klassiska Hamburg vaknar på nytt. Den syndiga hamnstaden har blivit Tysklands rikaste metropol och i dag trängs arkitektur i världsklass med ett nytt utbud av hotell, krogar och butiker. Bobo Karlsson uppslukas av Europas just nu hetaste plats.

Text: Bobo Karlsson Foto: Bruno Ehrs

Hotell i Hamburg

För trots sin närhet och storhet, är­ Hamburg en stad som på många sätt fallit i glömska, hos dem av oss sominte via jobb eller ­affärer vet bättre. Förr alltid ett måste för­första skolresan, om inte läraren blev feg och i sista stund styrdekosan till oskyldiga lilla ­Lübeck. När jag nyligen förde Hamburg påtal ­erkände en kamrat att han och några kompisar i sin ungdom lånatpappas bil och dragit till Hamburg över en helg – i stället för tillVaxholm som avtalats – för att ­förlora oskulden och leva loppan. Allavi andra har genom åren susat Hamburg förbi, antingen på Autobahn elleruppe i luften, mot det ­varmare Medelhavet eller som vi tror merexotiska sydeuropeiska städer.

Så kittlar Hamburg igen. Få städer i ­Europa är just nu så heta och drar till sig så mycket nya arbetsplatser. Hamnen är större och mer framgångsrik än någonsin. Men ­staden har också blivit en magnet för den nya heta kreativa klassen. Det är här medie­branschen, bokförlagen, tidningarna, reklambyråerna, arkitekterna och de heta it-företagen klänger som i kluster. Och tävlar med gamla skeppsredar­familjer och alla import- och exportföretag om att göra Hamburg till Tysklands rikaste och en av världens mest globala metropoler. Här är just nu Europas största byggarbetsplats. Ingen stad har så höga ­löner, så många miljonärer och framstår som så ­välmående. Det präglar starkt utbudet av shopping, ­krogar och inte minst investeringsviljan i ­arkitektur och nya hotell.

  

När andra hamnstäder tappar sin ­sjöfart, låter sina hamnar krympa och båtar och sjömän deporterats långt bortom all mänsklighet, ja då har Hamburgs hamn bara ­blomstrat än mer och levt upp. Här glider de stora containerfartygen rakt in i hjärtat av ­staden. Ett bedagat Sankt Pauli lyckas ha kvar den ­romantiskt proletära lystern. På andra ­sidan Landungsbrücken i stads­delen Steinwerder är det full aktivitet längs ­kajer, kanaler och varv. Vid Neumühlen klättrar de hippa reklam­byråerna, ­webbyråerna och arki­tekt­­kontoren i nya ­avantgardistiska ­kontor längs flodbädden blandat med ett knippe av stadens hetaste krogar. Längre bort i Övelgönne sitter man än i dag och vinkar åt ­båtarna från ­verandorna på ­sjö­kaptenernas gamla ­villor. Den klassiska boulevarden ­Elbchaussee stryker längs stränderna i Othmarschen ut mot den vackra och rikaste ­förorten i norra ­Europa, Blankenese. ­Villorna på den ”blöta” sidan av vägen, med utsikt över hamn­inloppet, är förstås dubbelt så dyra. 

Allra längst in mot Hamburgs ­centrum, bara några minuter från Hauptbahnhofs snabbtåg och stadens tunga shoppinghjärta, har en del av hamnen länge ­förfallit. Här har nu embryot till Hafencity, den största byggarbetsplatsen i Europa, ­börjat ta form. Kvar är de dramatiskt kraftfulla gamla lager­husen i rött tegel längs kanalerna i Speicherstadt. Mot öster och söder växer ­bostäder för tolv tusen personer och ­kontor för ­fyrtio tusen fram längs gamla kajer och ­pirer. En första bit av ”den nya staden” har ­redan ­invigts. Men det är först när man ser det strikt ­kubistiska stora sextiotals­huset Kaispeicher A och skisserna på ­tillbyggnaden av ett vågformat ­extremt konserthus på ­taket, Elbphil­harmonie, som man förstår att ­doften av kakao och kaffe nu ersätts av en elegant exhibitionistisk kulturkamp med ­Bilbao och Sydney. Ett tiotal av vår tids mest spännande ­arkitekter ska borga för att ­Hafencity ­kommer att sprudla av energi och attraktion. Och få Hamburg att locka till sig än fler ur Europas kreativa klass.
  

De flesta som kommer tillfälligt till Hamburg hamnar lätt vid Neustadt och ­Altstadt – nära de två sjöarna, lilla Binnenalster och stora Aussenalster. En promenad längs Jungfernstieg ger en känsla av att man har hamnat i den tyska borgerlighetens epicentrum. Trottoarerna, det stora varuhuset ­Alsterhaus, shoppinggallerian Hanse-­Viertel och den vackra Alsterarkaden tävlar med New Yorks, Londons och Paris finaste i en orgie av ­rikedom. Den sobra skaran ­smuttar på sina champagneglas i rätt barhörnor. Alla sidogator är kantade av Europas bästa ­skräddare, Tysklands mest välsorterade vinkällare och erkända auktionshus.

  

Dagens Hamburg anses av många vara ­Europas största ekonomiska succé – den ­rikaste staden, de högsta lönerna och flest miljonärer. Mest dominerar förstås en köpmanna- och skeppsredaradel, som ­attraherar import- och exportfirmor som flugor till en sockerbit. Det är ingen tillfällighet att Hamburg är världens mest internationella stad vid sidan av New York, om man räknar konsulat.
  

Hamburgs bourgeoisie skiljer sig ­markant från övriga Tysklands. Mest för att den är så ”otysk”, snarare anglofil. Skämtsamt ­säger man att ”när det regnar i London ­fäller man upp paraplyerna i Hamburg”. Och när man promenerar genom de vackert anlagda engelska parkerna möts man hela tiden av roddsport och hör hästpolo diskuteras. Det finns något bildat och burget som genomsyrar ­staden. Om Berlin kämpar hysteriskt för att hålla ställningarna med New York tycks Hamburg i stället ha en harmoni som mer ­påminner om Bostons eller San Franciscos.
  

En bra symbol för staden är fortfarande Jil Sander, stadens en gång stora modedrottning. Hennes enkelt exklusiva Hamburgstil var gjord för styrelserummen och ­karriären, flygresan eller shoppingen. ­Fjärran från det parisiska mer fjolliga idealet, typ ­älskarinna. Än i dag kan kvinnor i Hamburg vända ­minken inåt på pälsen, och ha som en elegant trenchcoat utåt.
Men det bästa med Hamburg, för dem som tycker att Stockholm framstår som för nitiskt rivet och rappat, renskurat och steriliserat, är förstås att ”skitigheten” finns kvar, den där lite vildare kittlingen, som börjar ­redan i Köpenhamn. Vad är då bättre än att bege sig till frodiga Sankt Pauli – ­stadsdelen med Reeper­bahn som paradgata – utan ­tvekan fortfarande ett av världens mest skamlösa red light-distrikt. Mindre och ­mindre ­skabröst för varje år, men än i dag still ­going strong med den av plank ­inkapslade bordellgatan Herbertstrasse. Plus en och ­annan sexbar med raka puckar på scenen, som l­evererar det andra bara ­pratar om.

Men om Hamburg som helhet är underskattat är nog Sankt Pauli den mest missförstådda stadsdelen. För mest är ju detta ett tingeltangel, tjofadderittan och lattjolajbans på högsta kitschskalan. Där ”Broadway-Gröna Lund-Christiania” får korsa en dos proletär sälta och hamnromantik. Tack vare Jacques Brel och Edith Piaf har ju ett sjömansknull fått ett slags litterärt ­”ensamma hjärtans klubb” över sig. Men denna ­urbana ”mitt livs novell” har nog ­bjudit på mer rock’n’roll än prostitution – allt sedan ­Beatles stora genombrott på det neon­glittrande Grosse Freiheit.
Men visst kan den oluttrade fortfarande drabbas av moralpanik och vilja skriva ett upprört öppet brev till Angela Merkel. Andra får en tillräcklig kick av att sitta på en bra fiskkrog och sätta kniven i en sjötunga, samtidigt som några anarkister hängt upp en banderoll med det drastiska budskapet ”Ät de rika” på en fasad en bit utanför krogfönstren.
  

Själv låter jag mig lockas in av en dvärg på ett högljutt ställe där en fräck kabaretsångerska brölar ut ett ”Wollen sie einen ­Hottentott oder eine Blondine haben?” för en ung grabbskara. I nästa stund tycks en äldre generation på Pilsebörse kunna alla Hans Albers gamla sjömansvisor utantill, som de envist mullrar fram med ett läte som ur en rasslig jukebox.
På gayklubben Crazy Horst spelas ­Zarah Leanders tyska repertoar om och om igen. Min nostalgitripp fortsätter till det härligt ­legendariska Zum Silbersack där ett bord i ­stället gått i gång på Hildegard Knefs Ich möchte am  Montag mal Sonntag haben. Runt ­omkring öser musiken på högsta volym ut från technobarer och discoklubbar, som ­gaddat ihop sig sida vid sida. Men Sankt Pauli är lika mycket den lilla fotbollsstadion, där lokala FC Sankt Pauli stämmer in med andra supportrar och viftar på sina piratflaggor och sjunger You’ll never walk alone, när det inte riktigt går så bra för det ­älskade kultlaget.

Samtidigt glider turistbussarna upp utan­för Mamma Mia och Dirty Dancing vid Spielbudenplatz. Hamburg och Sankt Pauli lockar över två miljoner besökare till sina ­musikaler årligen. De coola unga vill in på China Club, en av de bästa klubbarna i ­Europa. Dörren är som smalast till lilla Bar Morphine. Och det hippa stället i Sankt Pauli är i skrivande stund Yakshi’s Bar på East. Men vem man än är och var man än varit en lördagskväll i Sankt Pauli så strålar man samman nere vid kajen och den klassiska fiskmarknaden. Över en sill- eller laxmacka, en ålsoppa eller lite chillout på loppmarknaden. Eller börjar om igen med förmiddagsdans till vilt ­struttiga tyska schlagers.

Det är mycket man vill göra när man för första gången på år och dag konfronteras med nära kära Hamburg. Men nästa gång, nu när jag skummat igenom det mesta, så vet jag var min själ slog rot. Charmigast i stan är utan tvekan stadsdelen Ottensen.
Här på trottoarserveringarna och ­barerna på gatorna, som strålar ut från Alma-Warten­berg-Platz, kramar Hamburg även sina motståndare. Bland graffiti och ­neopunkare borta vid stadsdelen Karolinen­viertel vid Glashütten­strasse får man sin dos av allt det där nya som bubblar i ­staden – som till ­exempel Anna Fuchs prisbelönta Hamburg­mode. ­Eller så skulle jag checka in på det ­litterära hotellet Wedina i ­gulliga Sankt ­Georg, mingla längs Lange Reihes alla ­kaféer i ”Hamburgs Greenwich ­Village”. Men mest sympatiskt grabbade det lite mer brokigt bohemiska Schanzenviertel vid ­Susannenstrasse tag i mig.
Ja, man kan älska sina städer av många skäl. Och visst vill man till ett New York och som det heter då och då ”ladda batterierna”. Men min egen främsta längtan till Hamburg är nog av rakt motsatta skäl. Att sakta dras in i dimman, ta en promenad i hamnen, slå mig ner på mitt Frank und Frei i Schanzenviertel. Och lugna ner mig.

HAMBURG OCH KRIGET
Hamburg hade en gång den största judiska ­befolkningen i hela Tyskland. Kvarteren runt Grindelviertel med Bornplatz som centrum var ”Kleine Jerusalem”. Efter kriget fanns det 647 judar kvar i staden. I månadsskiftet juli/augusti 1943 attackerade brittiska RAF Hamburg och ­civilbefolkningen i tio dagar och nätter. Fyrtiofem tusen dödades, brändes, kvävdes av den eldstorm och syrebrist som uppstod. Över en miljon vandrade hemlösa åt alla håll ut på landsbygden.
Hamburgarnas återuppbyggnad av sin stad i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet ­anses ha skapat en unik sammanhållning, lågmäldhet och generositet.
Tänkvärd hotellektyr: nyss utgivna Inferno: The devastation of Hamburg 1943 av Keith Lowe. Det handlar om brittisk ångest och världens näst största bombattack mot en civilbefolkning.

HET ARKITEKTUR
Det kallas redan ”Slottet i himlen” och invigs år 2010. De prisbelönta schweiziska arkitekterna Jacques Herzog och Pierre de Meuron ­skaffade fram privata investerare med ett par miljarder till det nya konserthuset, Elbphilharmonie, ­redan ”Elbie” i folkmun. Sedan släppte man skisserna i medierna och vann alla hamburgares ­hjärtan. Och gick förbi byråkratin, alla arkitekttävlingar. Den extrema byggnaden reser sig på ­taket till ett gigantiskt gammalt hamnmagasin i nya ­Hafencity, Europas största byggarbetsplats.
På natten är magasinet helt mörkt medan konsert­huset ska bli extremt upplyst och ­förvandlas då till ett ­modernt flytande slott
i ­himlen ovanför floden och hamnen.

SHOPPING
Inne i Neustadt på Büschstrasse 9 finns Rudolf Beaufays rudolf-beaufays.de som av många anses vara Europas exklusivaste second hand. I den lite punkiga och ­alternativa stadsdelen ­Karolinenviertel hittar man bra exempel på kreativitet och avantgarde, som Sium, Jungbluth och Mägde und Knechte, Marktstrasse 25, 27 och 29, sium.net , jungbluth-design.de , maegdeundknechte.de. Här finns också den mest haussade och omsusade kvinnliga designern, Anna Fuchs, Glashüttenstrasse 106, annafuchs.de.

Bra start är Decoy Shop (Marktstrasse 145, decoy-shop.com, mer på gränsen mot hippa Schanzenviertel, fyllt med spännande Hamburgkläder och unga designer. Kolla in Tazuma och Sugar Cube.
Den tuffaste skräddaren, Tom Reimer, finns i högborgerliga Pöseldorf (Mittelweg 117, tomreimer.com. Inte långt bort i snofsiga Eppendorf finns kökstemplet Cucinaria med sina tusentals prylar till köket (Falkenried, Strassenbahnring 12, cucinaria.de.

Många väljer att sälja sina saker där det finns som mest pengar, så var om inte här i Altstadt hittar man det ­exklusiva auktions­huset Schopmann, Speersort 1, schopmann.de. ­Smartaste ­urvalet av alla globala snobbmärken finns hos Petra Teufel i Neustadt (Hohe Bleichen 13, www.petrateufel.de ).

ÅKA DIT
Det finns flera avgångar dagligen från Stockholm med Lufthansa, SAS och lågprisbolag som ­Ryanair och Norweigan. Från Köpenhamn till Hamburg går flera tåg om dagen (Eurocity) med bra anslutningar från Stockholm. För den som vill vidare från Hamburg till ­Berlin finns ett snabbtåg som går varje timme (nittio minuter) för cirka 60 euro. Deutsche Bahn i Sverige: www.db-sverige.se

BOENDE

Hotel Hafen
Det klassiska stora hotellet ett stenkast från ­Reeperbahn. Med den magnifika utsikten över hamnen, fiskmarknaden. Alla musikaler runt ­hörnan.
Seewartenstrasse 9, Sankt Pauli
+49-40-31 11 30
Dubbelrum från 1 100 kronor
Lediga rum & priser

 

Hotel Wedina
Sympatiskt litterärt hotell. ”Här sov Henning Mankell”, var den första informationen.
Ett par kvarter från bohemiskt charmiga
gatan Lange Reihe.
Gurlittstrasse 23, Sankt Georg
+49-40-280 89 00
Dubbelrum från 1 300 kronor
Lediga rum & priser

 

Galerie-Hotel Sarah Petersen
Personligare än så här kan inte Hamburg bli. ­Sarah styr med järnhand över sina fem koncep­tuellt inredda rum i charmigt eget hus.
Lange Reihe 50, Sankt Georg
+49-40-24 98 26
Dubbelrum från 750 kronor
ghsp.de

East Hotel
Har vunnit priset ”Europe’s second most ­beautiful hotel”. Rummen är de sexigaste
som finns. Yakshi’s Bar lockar det vackra folket
och är en het mötesplats.
Simon-von-Utrecht-Strasse 41, Sankt Pauli
+49-40-30 99 30
Dubbelrum från 1 600 kronor
Lediga rum & priser

 

Vier Jahreszeiten
Förnämast i stan, ett av de mest exklusiva i ­Europa. Vackraste läget vid lilla sjön. Fem m­inuters promenad till all den bästa shoppingen.
Neuer Jungfernstieg 9—14, Neustadt
+49-40-349 40
Dubbelrum från 3 300 kronor
Lediga rum & priser

 

BARER & RESTAURANGER

Das Weisse Haus
Kända tv-kocken Tim Mälzer, en månads kö för bord. Populära omsusade grannar är Indochine och Tafelhaus.
Neumühlen 50, Övelgönne
+49-40-390 90 16
das-weisse-haus.de

Zur Schlachterbörse
Ett av de absolut härligaste köttemplen i ­staden. Farbröder som tycks dyrka grisar som andra ­beundrar kvinnor. Direkt vid slakthusområdet.
Kampstrasse 42, Schanzenviertel
+49-40-43 65 43
schlachterboerse.de

Eisenstein
En av de där sympatiska modernisterna som lockar alla till ljuvlig pizza i de hippa kvarteren.
Friedensallee 9, Ottensen
+49-40-390 46 06
estaurant-eisenstein.de

Fischereihafen
De finaste fiskarna i Tyskland på faten och
de tyngsta elefanterna vid borden.
Grosse Elbstrasse 143, Sankt Pauli
+49-40-38 18 16
fischereihafenrestaurant.de

Zur Ritze
Boxningshall en trappa ner där flera världs­mästare har tränat. Själva puben i gatuplanet
har allt inpyrt i väggarna. Stammisar pratar
med Hanne Kleine, den sjuttiosexårige ägaren.
Reeperbahn 142, Sankt Pauli

Erika’s Eck
Kultförklarat ”korvstånd” och frukosthak,
som lockar rockstjärnor, politiker, klubbkids, ­taxichaufförer.
Sternstrasse 98, Schantzenviertel

Miljömedvetenhet har aldrig varit så snyggt som på Greenhouse i stilfulla Soho. I vad som från utsidan påminner om en blomsterbutik huserar i själva verket en intim och lyxig nattklubb, utbredd på två våningar. Oräkneliga kristalldroppar hänger ner från taket likt ett tropiskt regn och i bardisken döljer sig ett böljande landskap med vita modellhus.

Inglasade djurskulpturer av blad agerar som bord men skulle lika gärnakunna vara konst från ett samarbete mellan Damien Hirst och EdwardScissorhands.
En trappa ner är det lövinklädda taket lägre där unga och vackra dansarmed äldre och rikare till ett pumpande ljudsystem. Det är dock intebara växtligheten och dollarsedlarna som är gröna – klubben drivs tillhundra procent av vindkraft, använder vattensnåla toaletter,lågenergilampor och serverar organisk vodka som komplement tillmagnumflaskorna. Inredningen är skapad av återanvända eller naturligamaterial, utan att kompromissa med Manhattans klubbstandard. Grönt äronekligen skönt.

 

Greenhouse
150 Varick Street, Soho, New York
Fri entré

greenhouseusa.com

 

Hotell i New York

Hotell på Mallorca

Mallorcas dramatiska berg bjuder också på lyxiga oaser. Här har medeltida slott och fängelser byggts om till hotell- och spaanläggningar som lockar till lugn och rekreation. RES Jörgen Ulvsgärd besöker tre av dem.

I S’Esgleieta kröker vägen och smalnar av. Landskapet blir vildare ochmer oländigt ju längre från havet jag kommer. Kustens mjuka formationermed palmträd, söderns eviga sinne­bild, avlöses av olivträdens grågrönafond mot de karga violetta bergssluttningarna. I vindlande kurvorvrider och ­– vänder vi oss allt högre och högre upp mot byn Vallde­mosasom är första anhalten i jakten på ­Mallorcas ­rofyllda sida bortom det­hektiska strandlivet och de slitna charterdestinationerna. Det ärlänge sedan grisfesterna tog slut och tonårens våta drömmar skingradesi Magalufs ­– betonggetto, som Orup ­– besjunger i sin välbekantaschlager­text med samma namn. Trender kommer och trender går. Just nuär ”de leende öarna i Medel­havet” ­hetare än någonsin.

Kvalitetskraven har med åren ökat bland både unga och äldre turister både vad det ­gäller maten och boendet. Inne i Palma trängs de trendiga restaurangerna sida vid sida längs kornischen, och små boutique­hotell växer i takt med att renoveringarna av de gamla stadskvarteren blir färdiga. Landsbygden, som länge varit bortglömd, har ­plötsligt blivit exklusiv retreat för ­stressade storstadsbor i Europa.
   Det är med andra ord ute på vischan det händer. Här ligger de gamla slotten, som egentligen är större gårdar eller ­snarare ­berömda fängelser, ofta med anor från medel­tiden. Nu har flera av dem ­renoverats med varsam hand till små exklu­siva hotell som ­erbjuder det mesta som krävs för en kroppslig och själslig makeover.
   ”På Mallorca är himlen nådig, och ­naturen blomstrar under dess glödande kyssar, och ler när den smeks av ljumma vindar som ­sveper in från havet”, skriver den franska författaren George Sand när den råkalla ­vintern rasat ut uppe i bergen.
   Varför hon vid denna tidpunkt i slutet av 1830-talet valde denna gudsförgätna lilla by uppe i bergen är en gåta. Kanske var det fullt på de få hotellrum som fanns i Palma. Syftet med resan var ett desperat försök att hålla liv i det vacklande förhållandet med kompo­sitören Frederic Chopin, vilket dock inte blev så lyckosamt.
   Men en bok blev det, Vinter på Mallorca, och för Chopins del gav vistelsen upphov till några av hans mest älskade kompositioner, bland andra ”Regndroppspreludiet”. George var en tuffing som gick sin egen väg. Klädd i byxor och rökandes cigarr skrämde hon slag på bönderna uppe i bergen. Som en av de första turisterna i Europa uttrycker hon sig träffsäkert om resandets innersta ­drivkrafter i boken: ”Att resa är en flykt. Vem av oss har inte en sorg att skingra eller ett bekymmer att skaka av sig?”.
Själv tog jag denna tillflykt till Mallorca första gången för mer än tjugo år sedan för att mildra själens våndor efter olycklig ­kärlek. Det började inte bra. På vägen upp till Vallde­mossa fick jag punktering på hyrbilen och började tvivla på om jag verkligen skulle hitta tillbaka till mig själv. Efter en holmgång med domkraft och fälgkors fick jag till slut i gång bilen och körde vidare.
   Någonstans på bergsvägarna mellan Vallde­mossa och Deià tog jag av i en kurva vid en handskriven oansenlig liten vägskylt och fortsatte på en grusväg som slingrade sig utmed berget tills den tog slut. Framför mig öppnade sig havet och blicken förlorade sig omedelbart i en fri horisont med en himmel som ett skarpblått valv. På klippavsatsen såg jag en oansenlig liten restaurang som balanserade på självande pålar över stupet. Och det var också nu som vändpunkten kom.
   Jag började med en äkta spansk ­frukost med bröd, olivolja och oliver. På en pall i skuggan under ett glest bambutak satt ­familjekrogens husfar och rökte cigarr. Han gjorde inte många knop. Men han hade en viktig uppgift och det var att sköta ­ställets skivspelare i svart backelit. Med ett passionerat förhållande till den ­redan då ­berömde spanske gitarristen Paco de ­Lucia spelade han om och om igen låten Frevo ­rasgado medan fisktärnorna, charrán común, dök nerför stupet, landade på vågtopparna och lyfte med ­varsin liten sardin i munnen.
   Så förflöt timmarna medan jag följde vindens vågor och lyssnade till de Lucias ­flamencomusik. På den tiden var affärs­begreppet lyxpaket knappast ­bekant, ­åtminstone inte i min värld, men det var just vad jag upplevde denna heldag på en klippavsats i nordvästra Mallorca. Det var avslappning, reflektion, förnyelse och glädje i koncentrat.

Jag blev serverad grillade knivmusslor till lunch och på eftermiddagen bjöd ­mannen i familjen på grappa. Ur sitt ­läderetui tog han fram en kubansk cigarr och räckte över medan han visade mig sin skivsamling av spanska gitarrister. I skymningen ­intog jag sedan en lokal skaldjurspaella ­lagad av ­familjens husmor. Lokalinvånarna ­kallar den arroces, och den tillagas på ett ­liknande sätt som en ­paella. Medan månen steg över ­bergsryggen serverades en äkta mallorcansk brulé­pudding till efterrätt och en caffé ­cortado som avslutning. Denna lilla enkla utpost vid ­havet blev mitt Shangri-La för evigt.
   Nu har jag åter dragits till denna ­magiska ö. Inte för att skaka av mig något stort kärleks­bekymmer, men lite småskrot finns det alltid som tynger sinnet och som mår bra av några dagars vederkvickelse.
   Det är denna själens harmoni jag söker när jag återvänder till Mallorca. Jag hukar under körsbärsträden där blommorna står i vita skyar och doften av timjan slår emot mig vid varje vindpust. Jag sätter mig på Valldemossa Hotels stenaltan. Just nedanför mitt tilldelade rum med egen liten innegård i spansk stil ligger en trädgård med ­citron- och apelsinträd. Allt är tyst och stilla. Oåtkomligt för strömmen av besökare som drar förbi gömmer sig detta vackra urgamla ­residens bakom de höga stenmurarna. Från mitt fönster ser jag ett brudpar som fotograferas mellan de vita träden och en man på stege som plockar citroner. På andra ­sidan dalen hörs fårens spröda bjällerklang där de sakta balanserar på de smala terrasserna i jakt på bete.
   – Det är våra egna får, säger hotellets värd Lucila Siguier. De ingår i menyn, men det nämner jag inte för gästerna.
   Det är min första anhalt i jakten på ­Mallorcas slott och gårdar. Ett litet ­vackert sommarresidens med klassiskt ljusgula sandstensväggar som varsamt har renoverats. En liten oas ett stenkast från byns centrum där busslaster med turister trängs i de trånga gränderna för att besöka Chopinmuseet. Själv kan jag på håll sitta och njuta av den vackert upplysta klosterkyrkan när skymningen ­faller ­eller bara vända på stolen och låta blicken försvinna bort över den djupa dalgången ända ner till staden Palma vid kusten.
   – Hit kommer folk året om för att gifta sig, fira smekmånad eller fylla år. Då och då tar någon kändis in, säger Lucila Siguier och kan inte låta bli att nämna Michael ­Douglas och Catherine Zeta-Jones som ofta äter ­middag på terrassen innan de åker hem till sitt hus i grannbyn Deià.
   Det spanska kronprinsparet Felipe och hans Letizia likaså. Men mest är det ­vanligt folk som vill unna sig lite extra som tar in här, skyndar hon sig att tillägga.
   Nästa dag fortsätter resan norrut mot ­Pollenca. Jag gör det inte lätt för mig när jag väljer bakvägen på de smala bergs­vägarna på öns nordvästsida. Det är nu först jag förstår varför Mallorca överlevt denna ­otroliga ­turistström som under mer än ett sekel ­pulserat förbi och fortfarande känns äkta. Tack vare att stora delar av ön är så svårtillgänglig har både människor, djur och ­natur klarat sig från att trampas sönder av de ­årligen åtta miljoner turisterna.

 

Jag passerar den gamla klassiska konstnärsbyn Deià, Banyalbufar och Port Soller innan vägen fortsätter upp i de höga passen nedanför Puig Major på drygt 1 400 meters höjd. Här möter man den ena ­cykelklungan efter den andra på väg uppför eller nerför ­berget från eller till staden Pollenca. Det är en ­genuin liten spansk stad med trånga ­gränder som hela tiden söker skugga och där husen med sina smidesbalkonger lutar sig ut över gatan för att skydda flanörerna från en brännande sol.
   Det som kännetecknar de renoverade gårdarna på Mallorca, som fått Relais & ­Chateaux-status, är att de drivs av hängivna ägare som satsat både sin förmögenhet och sin tid på att rusta upp dem. Ett ­annat kännetecken är att dessa ställen ­ligger ute på landsbygden en bra bit från kusten och lockar därför bara gäster som förstår värdet av dessa vederkvickande oaser för både kropp och själ.
   Son Brull & Spa är inget undantag. Hit kommer man för naturens och fridens skull och kanske för den goda matens. I ­hotellets restaurang 365 regerar superkocken Juan Marc Garcia, en ung kille som för något år sedan lyckades få en stjärna i Guide Rose. ­Stilen går i ekologiskt närproducerat med utvalda råvaror från både hav och landsbygd. På bordet står även mallorcanskt vin, en Reserva Galatzó.
   – Man måste vara lite galen för att dra i gång ett sådant här projekt, säger Miguel Suau, som är barnfödd på ön.
Han är fjärde generationen i en hotell­familj från Pollenca där föräldrarna tjänat sina pengar på massturismen nere vid ­havet. De köpte det gamla medeltidsklostret och restaurerade upp det för att göra något mer kvalitativt med pengarna.
   Vi möts i baren där munkarnas gamla kvarn låg. Miguel och hans föräldrar ­började renovera det gamla klostret för tio år sedan i en sparsmakad stram och elegant stil där historia möter nutiden. Återhållen lyx skulle man kunna säga. Det mesta går i grått, elfen­ben, brunt och svart. De halvmetertjocka stenväggarna håller värmen på vintern och svalkan på sommaren.

 

I Reads Hotel & Spa, ute på det platta landskapet runt Santa Maria, vid foten av berget Tramuntana, huserar en annan av dessa hängivna ägare med kärlek för gamla ­spanska fängelser, engelsmannen Vivian Read. Han är en man som tagit ut svängarna ordentligt. Efter att för tjugo år sedan ­tröttnat på advokat­livet i London bestämde han sig för att köpa denna då fallfärdiga byggnad späckad med själ och patina. Innan dess hade han och familjen tillbringat varje ­sommar på ön. Även den nybyggda spaanläggningen på 650 kvadratmeter är uppbyggd av gammalt rivningsmaterial i samma stil.
   – Jag trodde att det skulle ta ett par år att renovera. Det tog åtta år innan den siste hantverkaren vinkade adjö. Det kostade en förmögenhet, men det är det värt, ­säger ­Vivian och visar runt bland klassiska antikviteter och starka färger.
   – Jag vill beröra besökaren. Det ska vara en teater av drömmar och överraskningar, säger han och citerar Frank Sinatras My way.
Efter en lång massage med varma ­stenar känner jag hur kroppens muskler slappnar av och jag upptäcker att jag ligger där med ett ­leende på läpparna. Jag lägger mig på de vita lakanen på en jättelik brits ute i ­trädgården med fladdrande tunna bomulls­förhängen och ser svalor pila genom den varma ­brisen och krypa in under de typiskt ­spanska ­enkupiga tegel­pannorna som ­ligger upp och ner. Genom ett öppet fönster på andra våningen hör jag spröda flamenco­toner från en gitarr strömma ut.
   Jag får en déjà vu. Känslan av harmoni och frid som infinner sig påminner om den gången för tjugo år sedan på en klippavsats vid havet, med en man som spelade Paco de Lucia medan hans hustru lagade himmelsk mat och jag själv njöt av tärnornas dykuppvisning över ett turkosblått medelhav.

TIPS MALLORCA

ÅKA DIT
Bästa säsongen är mars till och med oktober. Det finns en rad flygbolag som flyger ­direkt till ­Mallorca, andra som går via Madrid ­eller ­Barcelona och ett flertal charterbolag. Väl framme är hyrbil det bästa sättet att ta sig fram.

ÄTA
Restaurang Koldo Royos
En högkvalitativ restaurang på Paseo ­Maritimo i Palma med Guide Rouge-stjärna. Läget är ­perfekt med utsikt över hamnen och Club ­Nauticas lyxbåtar blandat med de klassiska ­mallorcanska båtarna. Köket är ett ­modernt medelhavskök med inspiration från andra ­länder, och här kompromissas inte med kvaliteten på ­råvarorna. Koldo var bara tjugonio år när han valdes till årets kock på Mallorca.

Adress: Paseo Maritimo 3
Tel: +34-971-73 24 35
www.koldoroy.com

BOENDE
Valldemossa Hotel & Restaurant
Relais & Chateaux-medlemmen Valldemossa ­Hotel & Restaurant ligger vackert och lite avskilt på bergssluttningen nedanför själva byn. Härlig och avspänd miljö och med en fantastisk utsikt över dalen från hotellets terrass.

Adress: Centra Vieja de Valldemossa, ­Valldemossa
Tel: +34-902-43 11 96
Pris: enkelrum 1 800 kronor, dubbelrum
2 800 kronor inklusive frukost
www.valldemossahotel.com

spa och hotell på mallorca  Valparaiso Palace Spa
På bergssluttningen i Bononova i Palma, med en ­vidunderlig utsikt över staden och hela hamn­området, ligger detta nyrenoverade åttiotalshotell. ­Hotellet har också ett modernt och exklusivt spa som bland annat erbjuder genuin ayurvedabehandling utförd av två massörer samtidigt. Ayurveda är en indisk filosofi som betyder kunskapen om livet.
   — Vår filosofi bygger på ett holistiskt helhetstänkande kring både kropp och själ, där vi kombinerar den senaste vetenskapen med gammal antik visdom, säger Rut Wittenberg, ansvarig för hotellets spaavdelning, där det även finns en rad andra typer av behandlingar i varierande prislägen.

Adress: Vidal Sureda 23, Palma de Mallorca
Tel: +34-971-40 03 00
Pris: dubbelrum från 2 600 kronor
Lediga rum & priser
 

Reads Vespasian
På Reads hämtar man inspiration från österns filo­sofier med holistiska behandlingsmetoder, som till exempel chakrabalanseringar med varma ­stenar, detoxmassage eller ying- och yangritualer.
   — Vi masserar varje kroppsdel med aromaterapi från fingrar till tår där gästen själv får välja vilka oljor som ska användas, berättar massageansvariga Iris Laküh, som har mångårig utbildning och erfarenhet från thaiyoga.
   I denna stora spaanläggning finns en stor pool, ett isbad och en ångbastu med olika doft­essenser. På sommaren sker massagen utomhus.

Adress: Santa Maria
Tel: +34-971-14 02 61
Pris: dubbelrum för 2 500 kronor
inklusive f­rukost, halvpension där
gästerna får vara med i köket och
laga mat tillsammans med Guide
Rouge-kocken Marc Fosh för
4 500 kronor per dygn
www.readshotel.com

Son Brull Spa
Spaet på Son Brull är inte stort, men vackert och med fantastisk utsikt över dalen. Massören har gett behandlingen namn som Fragrance of Tranuntana — en skrubbning baserad på bergens örter och l­okalodlat ris från Sa Pobla med oljor från apelsin, ­honung, lavendel och andra citrusfrukter.

Hotel Son Brull
Adress: Carretera Pollença-Palma,
Pollença
Tel: +34-971-53 53 53
Pris: dubbelrum inklusive frukost från
2 500 kronor, paketpriser sominkluderar
spa, middag och golfarrangemang för
två personer och treövernattningar
cirka 10 000 kronor
Lediga rum & priser
 

Hotell i Linz

I år 2009 är den lilla österrikiska staden Linz europeisk kulturhuvudstad – och ett av den här stadens allra bästa projekt är Pixel Hotel. Här består hotellet av sex outnyttjade lokaler över hela staden som har omvandlats till enskilda hotellrum och lyxiga sviter – där varje pixel bildar en del av hotellbilden. 

Sov i en arkitektritad säng i ett av stadens nya gallerier, ettskyltfönster i ett av stadens historiska arbetarkvarter, eller i enlastbåt från 1955. Tanken är att du som hotellgäst ska upptäcka stadensalla ansikten och historier, oavsett om det är i centrum, i ettarbetarklassområde eller i en industrizon. Hotellet erbjuder av förklarliga skäl inte rumsservice, utan tanken äratt du ska äta på de kaféer, restauranger och pubar som staden har atterbjuda. Till hjälp får du en stadskarta och en webbplats fullmatad medtips. Av samma skäl finns det heller ingen reception – i stället får dukontakta stadens turistinformation eller boka direkt på hotelletswebbplats.

Pixel Hotel
+43-65-743 79 53 (eller Linz
turistinformation +43-732 7070 2009)
Dubbelrum (inklusive frukost på
ett lokalt kafé samt ett åkkort med
lokaltrafiken i Linz) 124 euro.
pixelhotel.at

Länkar till andra kulturhändelser i Linz:
linz09.at
linztermine.at
landestheater-linz.at
theater-phoenix.at
lentos.at
ok-centrum.at
brucknerhaus.at
posthof.at
aec.at
linz.at
expeditionvoestalpine.com