Blog

Där Langkawis djungler i Malaysia slutar och de vita stränderna tar vid finns många exempel på naturnära lyx. RES Dag Hermelin och Bruno Ehrs åker på resa till Malaysia och bjuds på beska rötter och arkitektur av världsklass.

Text: Dag Hermelin Foto: Bruno Ehrs

Regnskogen gör inte skäl för sitt namn halv åtta på morgonen. När den knappt synliga vilt­stigen försvinner i ett grönbrunt virrvarr av undervegetation drar guiden oss in på en helt uttorkad bäckfåra som vindlar sig upp för ­Gunung Mat Cincangs bergssluttning.

Vi känner oss som nybörjare i första ­kursen för stengetter, hoppandes på och mellan ­stenar stora som badbollar som vattnet en gång ­säkert lättjefullt kastat på plats. Nu är det enda som är riktigt blött våra svettiga kroppar. Varje steg suger ännu lite mera must ur ­sällskapet. Av vattnet, läsken eller kokossaften som hägrat blir det tydligen ingenting – femminutersrasten tycks aldrig infalla. Men när den väl gör det, och längtan efter något energigivande är som störst, räcker oss guiden Cham var sin bit av en rot han gräver upp ur marken och skalar med sin kniv.
– Tonkat ali, säger Cham. Smakar beskt men är stimulerande.
Mycket riktigt. Krafterna återvänder tydligt. Det är så imponerande att vi förlåter Cham för en lång och invecklad berättelse om hur tonkat ali förstärker särskilt manlig vitalitet, en egenskap den får allt svårare att leva upp till i skuggan av viagra.

Inte förrän nu kommer vattnet fram. Först från flaskor som Cham burit i packningen, sedan från himlen påannonserat av ett dovt åskmuller över berget. Slutligen, efter bara en kort stunds regnande, blir bäckravinen åter bäck. När vi väljer att vända forsar kalk­grumligt vatten stundtals midjehögt om oss.

Djungeln står som tätast på de bergiga delarna av norra ­Langkawi. Här bland upp till fyrtio, femtio meter höga träd och lianer doftar jasminbuskar med stadiga grenar, vars hårda gula trä används till käppar och till handtagen på malajiska krigsknivar. Skogen möter Andamansjön vid långa vita sandstränder.

Kanske var det utsikten härifrån över alldeles närbelägna ­thailändska vatten som inspirerade Adrian Zecha att smyga in resorten The ­Datai så att byggnaderna uppfördes tätt inpå urskogsträden.
Tjugo mil norrut i Phuket hade Zecha 1988 färdigställt Amanpuri, det första av Amanhotellen som under ett drygt årtionde satte ny världsstandard för resorter. Han och hans arkitekt, Kerry Hill, var trendsättare också med den naturnära produktionen på Langkawi.
De lät hugga lokal svart granit till fasaderna och caffe latte-beige marmor till badrummen och de använde rött balauträ i snickerier och möbler i stället för billigare mahogny.

I samma anda som Zecha och Hill, men med helt andra mål, lät landets son och utmärkte konstnär, Ibrahim Hussein, uppföra ett privat museum och samlingsplats för konstnärer. Ibrahim ­Hussein Museum and Cultural Foundation är beläget där dataivägen, som följer nordvästra kusten, gör en skarp sväng åt söder. Från den vita u-formade byggnaden skymtar havet mellan trädkronorna som ­skjuter upp från den branta sluttningen nedanför. Här ställer ­Ibrahim ­Hussein ut tavlor från nittiotalet representerande Langkawis ­hittills enda moderna kulturinslag av yppersta rang.

Golfbanor i hetvädersländer med vattenbrist har alltid förundrat mig. Mellan The Datai och Ibrahim Hussein Museum and Cultural Foundation har en artonhålsbana karvats ut i kanten på ­regnskogen där det rimligen inte torkar ut ens under den soligaste perioden i november till februari. The Datai Bay Golf Club genomkorsas av så mycket vattendrag att man har skäl att ladda upp ­ordentligt med bollar för att spela där. Amatörcaddies som saknar verkligt intresse för spelet kan glädja sig åt påhälsningar av varanödlor och hoppas på att en eller annan tapir ­vågar sig in på banan. Varanerna kan vara längre än en människa, men är inte farliga, inte ens giftiga som dem man kan möta i Indonesien.

 

Det är lyx- och superlyxhotellen som har mutat in de bästa lägena i norr, och som heter till exempel Four Seasons eller Tanjung Rhu. En resort står ut, inte bara för sitt läge på västsidan av ön.
Det är Bon Ton som inkvarterar upp till åtta sällskap i en palmdunge på en avskild strand med solnedgångsläge och utsikt över grannön Rebak, havet och berget Gunung Mat Cincang. Bon Tons åtta traditionella och individuella hus på styltor har förts hit från hela landet och från Indonesien. Vackert gammalt trä kombineras med utvalda textilier, antika och halvantika möbler. Om gästen inte nöjer sig med luftväxlingen som uppstår mellan de medvetet glipande golvplankorna i husen finns fläktar i taken.

Den som betraktar Langkawi som en enda stor badplats kommer att stressas av att finna ön mycket mera omväxlande än så. Eller ­rättare sagt ön med sin skärgård, för Langkawi består av drygt hundra öar och skär av vilka några bara syns vid lågvatten.
Det är stort som Singapore, fem gånger så stort som Fårö. Langkawis storlek har lockat till planer på massturism. Spåren av ­sådana tankegångar syns i en kort sträcka fyrfilig väg, ett byggprojekt som stoppades när man väl kom till sans.

Ännu tydligare syns det längs badstränderna i sydväst som gör Langkawi tillgängligt för budgetturism. Där lockar billig-bärs-­barer med helt andra priser än i övriga Malaysia. Barerna ­saknar ­lyxhotellens solnedgångsutsikt trots att de uppförts längs långa ­stränder som vetter mot väst, men å andra sidan ligger ­barserveringar vägg i vägg med enkla mat- och övernattningsställen till glädje för dem som inte vill ta några steg i onödan under sin solsemester.

På Langkawi suger resorthotellen upp en hel del av de tillrestas ­energi, intresse och pengar. Internationell arkitektur, pabehandlingar och vin blir – trots områdets skattebefrielse – aldrig lika prisvärt och heller inte lika unikt som spetsiga kalkklippor och ett föränderligt hav, urskogen, mangroveträsken med rispaddies däremellan, halvtama vattenbufflar på vägarna, flygande ekorrar och näshornsfågel i skogarna. Och den lokala maten. Min personliga favoritservering på sydvästra delen av ön är bara öppen till lunch. Joms ­fiskgrillrestaurang ligger vid vägen nära Cenang Beach. Fisken är berömvärd. ­Buffén man väljer därtill omfattar oräkneliga malajiska grönsaksrätter (och lite kött) med tillsammans mera underhållningsvärde än flera ­dagars ätning på betydligt dyrare adresser. Man betalar för hur mycket man äter. Bara mycket hungriga lyckas spränga tioringitvallen. Ber man om och använder bestick slipper man också tvätta händerna efter maten. Ingen rättrogen ­muslimsk restauranggäst oroar sig över att alkohol saknas på ­menyn – här serveras bara lila, röd eller brandgul saft med tung doft av ­rosor i skära plastmuggar till maten.

Om stranddyrkare och badfantaster har lätt att hitta vit eller svart sand på Langkawi så måste dykare och snorklare vara mera ­fokuserade. Man hyr in sig på dagsturer i staden Kuah och tar båt tre mil sydsydost ut till Pulau Payar Marine Park för att se fiskar, som förefaller vara hämtade från serieteckningar, simma i ett vatten­landskap av koraller och skeppsvrak. Men inte förrän man bokat och kontrollerat att man har utrustning och picknickmat med. Mathållningen är monopoliserad och ligger i händerna på arrangörer av båtturer med glasbottnade specialfarkoster.

Marinparken erbjuder natthärbärge enbart till dem som sökt och fått tillstånd att campa här. Samma gäller på obebodda ön Pulau Singa Besar som är värd att upptäcka för sina naturpromenader med mer eller mindre inslag av strapatser. Här brukar vara blodigelfritt men öns djungler är tillhåll för bland annat örnar, ödlor och apor.

Snällt och barnvänligt är ett besök på fruktodlingen Agro Technology Park Mardi mitt på Langkawi längs Jalan Padang Gaong. Man tror kanske inte att odlingen ska vara säsongsbetonad i en del av ­världen som har cirka trettio grader varmt varje dag. Men det finns en förvånansvärt kort tidsperiod i maj–juni då antalet fruktsorter exploderar och är betydligt större än resten av året. Mina favoriter är färsk mango, sapodill och söt jack fruit. Vilken säsong som helst kan man här också börja prova den både fruktade och älskade durianfrukten.

Att mata fåglar får en ny dimension för alla som kan acceptera tanken på en båttur i Lankawis mangroveträsk. Bara känslan av att få mata ett tjog röda och ett par vita örnar är mäktig. Vatten­vägarna vindlar och förgrenar sig fram mellan mangrovens grå rotsystem och gröna lövverk. Svarta kalkklippor sträcker sig högt mot ­himlen. Det här är hjärtat i den ekologiska skärgårdspark som ses som den viktigaste lokala tillgången för framtiden. Här är tyst så när som på rosslet från muskulösa hundrafyrtio hästkrafters utombords­motorer som driver små smala båtar genom träskets ­labyrint. ­Turen är värd alla sina tre timmar.

 

Väldiga neonljusupplysta taxfreeshoppar är spridda över Langkawi. De förefaller treva efter en identitet. Dagens skattefria utbud har märkliga inslag av vitvaror bland smycken, slipsar och sprit. Det känns udda ihop med öns satsning på hög kvalitet och för­nyelsebara tillgångar med lokal prägel.
Roligaste shoppingen är i stället själva upplevelsen av de ambu­lerande nattmarknaderna. Men mest för stämningen och skratten kryddat med dofterna av friterad banan.

Det går flyg hit från Stockholm med mellanlandning i Kuala ­Lumpur. Att barnfamiljer reser med det stora nationella ­flygbolaget framgår tydligt av pilotens meddelande redan innan man lämnar svenskt luftrum. På en alldeles vanlig flygning heter det ”Welcome ladies and gentlemen, boys and girls”.