Blog

Billig lyxmat under restaurangveckan

Mat Det började 1992 under demokraternas konvent i New York. För att locka delegater och kongressmedlemmar satte många av stadens krögare och restaurangägare ihop särskilda trerättsluncher för tjugo dollar under veckan. Initiativet spred sig snabbt och blev startskottet till den amerikanska restaurangveckan som pågår under två veckor i januari.

Fenomenet omfattar nu 26 amerikanska städer och bara i New York deltar över 250 restauranger.
Här pågår NYC Winter Restaurant Week från den 18 till den 30 januari där en trerätters lunch kostar 24.07 dollar och en middag 35 dollar, vilket gör det möjligt att äta riktigt bra till överkomliga priser på flera av stadens bästa ställen.
Förra året hoppade Los Angeles på tåget och krognäringen ökade sin omsättning med en fjärdedel under de två veckorna. I år har konceptet nått även lyxhaken och den “elake kocken” Gordon Ramsay slår upp dörrarna för budgetätare på sitt flådiga London West Hollywood.

January 19, 2009
Älska New Delhi

Bok Vad är det här för en guidebok?

Love Delhi säljs i en vacker tygpåse. Det är inte en budgetguide, men en bok för den som gärna blandar femstjärnigt med doftrika upplevelser i gränderna – alltså en ”lyxvagabond”, enligt förlaget. Bokens sidor är tjocka och matta i oblekt papper, omslaget är i naturvitt kanvastyg och den är handbunden. Love Delhi är förlaget Love Travel Guides tredje destination, den första kom 2007 och heter Love Bangalore. Det finns också en guide till Mumbai, miljövänlig och garanterat fri från barnarbete.

Vad skiljer den här guideboken från andra?
Detta är en personlig guidebok. Tipsen berättar om familjen som äger restaurangen, eller att det faktiskt är stadens bäst klädda herre som gett ut adressen till sin skräddare. Att författaren, australiensiskan Fiona Caulfield, är bosatt i Indien men inte infödd gör också att upplysningar om traditioner, vett och etikett och andra tänkvärdheter blir mycket värdefulla, och intressanta.

Vilket är bästa tipset i den?
Att alla socialt och/eller miljömässigt hållbara företag och organisationer i guiden har märkts ut med en symbol, en hand. Loveguiderna är hängivna ett medvetet resande och förlaget ger även fem procent av intäkterna till Love Travel Foundation, som arbetar för att höja levnadsstandarden i Indien.

Var hittar jag den och vad kostar den?
Den säljs i utvalda butiker i Indien för cirka 200 kronor, och i både New York och London. Du köper den på nätet hos www.amazon.com och www.lovetravelguides.com PD

January 19, 2009
Åre – hela världens favorit

Tillsammans med klassiska orter som Aspen, Verbier och Whistler slår sig Åre in på tio i topp när Condé Nast Traveller listar världens skidfavoriter.

Det är nattlivet, utbudet av aktiviteter utöver skidåkningen och tillgängligheten för både avancerade alpinister och nybörjare som imponerar och som givit Åre den hedrande förstaplatsen på CN Travellers lista.
Även Fjällnäs fjällhotell får internationell uppmärksamhet när New York Times säger sitt. Hotellet återfinns på sjätte plats när tidningen listar 44 resmåsten under 2009.

CN Travellers tio i topp-lista över skidorter
1. Åre, Sverige
2. Aspen, USA
3. Courchevel, Frankrike
4. Fernie, Kanada
5. Himachal Pradesh, Indien
6. Sierra Nevada, Spanien
7. St. Moritz, Schweiz
8. Taos, USA
9. Verbier, Schweiz
10. Whistler, Kanada

Hotell i Åre

January 19, 2009
Det våras för billiga Island

Hotell i Reykjavik

Den mytiska ön i norr är inte längre bara gejsrar, sagor, tultande hästar och stilrena barer i Reykjavik. Det är också ett land i rejäl ekonomisk gungning. Med en krona som sjunkit som en sten är det ingen slump att man redan på flygplatsen Keflaviks utanför reklamskyltar möts av samvetsfrågan: Är du här för naturen eller för valutakursen?

Men oavsett vad den inhemska befolkningen tycker om den ökade tillströmningen har turistnäringen tagit bankernas plats som landets tredje största inkomstkälla efter krisen i höstas. Och nu behöver man inte längre hålla hårt i plånboken. Som svensk får man upp till 40 procent mer för pengarna än vid samma tidpunkt förra året. Inhemskt mode och hantverk, bensin och mat och vin är några av de produkter som är nära hälften så dyra som för bara ett år sedan.

Att Island ska vara ett lågprisparadis i framtiden är dock inte särskilt troligt. Redan till sommaren, som är ladets stora turistsäsong, väntas priserna stiga i takt med att shopping- och äventyrslystna amerikaner intar Reykjavik.

January 19, 2009
Tidningshistoria på Moma

Från 1962 och tio år framåt designade George Lois 92 omslag för det amerikanska livsstilsmagasinet Esquire. Lois gjorde sig känd för sitt avskalade och allt annat än subtila bildspråk, där kontroversiella ämnen som rasism, feminism och amerikansk utrikespolitik rymdes.

På Museum of Modern Art i New York visas en utställning över mannen som för alltid ritade om kartan för tidningsdesign. Utställningen är ett tidstypiskt dokument över den moderna amerikanska historiens politiskt mest turbulenta decennium.

The Museum of Modern Art
11 West 53 Street,
New York
www.moma.org

Öppettider
söndag till torsdag
10.30 – 17.30
fredag
10.30 – 20.00
tisdagar stängt

January 19, 2009
Italienska modejättar säljer ut

De stora modehusen i Europa är inte vana att behöva göra eftergifter för sina köpare, men på grund av finanskrisen är läget annorlunda. Extra hårt har slaget varit mot Italien och i Rom, som dessutom drabbades av stora översvämningar under hösten, sjönk turisttillströmningen med över tio procent i november jämfört med förra året.

I takt med att penningstarka amerikaner uteblivit har de italienska modejättarna tvingats tänka om och rea ut klädkollektioner som normalt sett är utsålda innan de ens kommit i butik. Längs fashionabla Via Condotti går det under vintern att göra riktiga fynd för den shoppingsugne. Man behöver inte längre välja mellan fint boende och shopping. Världsläget har gjort att Roms mest renommerade hotell längs Via Veneto har sänkt priserna för dubbelrum betydligt.

January 16, 2009
Lustiga huset i Los Angeles

Att stiga in genom dörrarna på nyöppnade S Bar är så nära man kommer den galna sagovärlden i Alice i underlandet. Tebjudningen är i full gång i en dekor av besynnerligt matchade möbler och lampor hängande upp och ner.

Philippe Starck ansvarar för S Bars bohemiska estetik där ingen möbel är den andra lik. Tekopparna har bytts ut mot cocktailglas och fyllts med bartendern Ryan Magarians något surrealistiska kompositioner. En speciell cocktailmeny har tagits fram baserad på organiska juicer, kryddor, frukter och grönsaker.

Börja kvällen med att beställa in en Celery superstar bestående av Roberto Cavalli-vodka, serranochili och sellerijuice för en sällsam smakupplevelse. MvD

S Bar
Adress: 6304 Hollywood Boulevard, Los Angeles
Tel. +1-323-957 22 79
www.sbe.com/sbar

Hotell i Los Angeles

January 15, 2009
The PA Case: Den levande väskan

Är du trött på att dra på tunga resväskor runt flygplatser och tågstationer? Det engelska företaget Live Luggage har lanserat världens första motoriserade resväska: The PA Case. PA står för power assisted och motorerna sitter i hjulen. Väskan är försedd med ett antigravitationshandtag som gör att en vikt på trettio kilo känns lika lätt som tre. Mannen bakom väskan heter Clive Hemsley, uppfinnare och vd på Live Luggage.

– Den senaste stora revolutionen inom resväskor skedde för tjugfem år sedan när resväskor på hjul introducerades. Jag har spånat på den här idén flera år, men det är först nu som det har blivit möjligt att tillverka motorer och batterier som är lätta och starka nog för att man ska kunna tillverka en motoriserad väska, säger Clive.

Efter att ha tagit fram en prototyp till sin uppfinning kontaktade Clive samtliga stora resväsketillverkare. Alla tackade nej. Så Clive anlitade ett teknikerteam som tidigare jobbat för Jaguar och startade eget företag.

Det tog fem år att finslipa de små platta motorerna. De är helt inneslutna i hjulen och tar alltså inte upp plats i väskutrymmet. Batterierna räcker till två och en halv kilometers färd och laddas om mellan turerna med en adapter, som med en mobiltelefon. Och det är ingen risk att väskan åker i väg av sig självt, avslutar Clive.
– Motorerna aktiveras först när man håller i handtaget. Däremellan är de isolerade av säkerhetsskäl, i praktiken ett ”dead man’s hand”-handtag. md

The PA Case kostar cirka 8 000 kronor.
www.liveluggage.com

January 13, 2009
Vinnande reportage om Palma de Mallorca

För andra året i rad kammade RES hem priset för årets reportage om Spanien – Premio España – som delas ut av Spanska turistbyrån i samarbete med Spaniens Ambassad i Sverige. Här kan du läsa Anders Mathleins prisbelönta reportage om Palma.

Hotell i Palma de Mallorca

Det är två timmar sedan klockan slog midnatt och det är fullsatt på Cappuccinos uteservering. En plötslig pust av blomdoft, en sådan som får en sann pessimist att se sig om efter begravningståget, men här visar det sig vara parfym: uppklädda gäng drar förbi mot en lång natt på diskotek som Abraxas och klassikern Titos längre bort på Passeig Marítim.

En del av dem bekräftar nog det en inflyttad vän sa apropå Palmas sena och intensiva nattliv: “Man måste knarka för att orka”. En överdrift, kanske, men för att hänga med till sju, åtta eller nio på morgonen kan nog somliga behöva lite kemisk hjälp.

Och en ögrupp som årligen tar emot omkring nio miljoner mer eller mindre festlystna turister är förstås en lockande drogmarknad. Majorca Daily Bulletin skriver att på Son Reus förbränningsanläggning har polisen just eldat upp nära två och ett halvt ton kokain till ett värde av tre hundra miljoner euro. Fyndet gjordes på en brittiskflaggad katamaran med fem östeuropéer ombord. Det måtte ha varit en spännande seglats. Man kan alltså undra vad som döljs bland massan av lyxiga båtar i marinan på andra sidan Passeig Marítim. Masterna är ett vitt jätteplockepinn mot natthimlen, det är värden för miljarder som vaggar i det lacksvarta vattnet. Det är skönt att sitta här i sorlet. Inte mycket går upp mot ett stimmigt kafé mitt i natten, ett livligt rum där man är välkommen till priset av en espresso. Man kan sitta ensam men ändå i gemenskap och läsa, titta, tänka eller lyssna. Det är inte det minsta förvånande att kaféerna har haft så stor betydelse i Europas sociala, politiska, intellektuella och romantiska liv. Och i Palma är det sällan långt till ett öppet kafé, till en ljusoas i vargtimmen. Kanske måste man inte knarka för att orka. Men kaffe måste man ha.

Den vänlige och vithårige Tito Robles tar sitt kaffe i ett drag. Ända sedan fadern på femtiotalet öppnade ett hotell med fyra rum i Arenal har Tito levt av i synnerhet den tyska turismen. Han har varit såväl hotellägare som dykinstruktör och PR-konsult i ”industrin utan skorstenar”. Han har sett förvandlingen.

Vi sitter på ett kafé i Santa Catalina väster om centrum, en stadsdel sedan åratal på uppåtgående, mätt i antalet hippa barer och krogar. Annars finns trendställena i bland annat Porto Portals och Portixol.
– Visst blir det fler chica hotell och restauranger, säger Tito Robles, men Mallorca är fortfarande i huvudsak en medelklassdestination.

Gamla Mallis, eller rentav Mallåkra, har anseendemässigt åkt berg- och dalbana. Den första turisttidens idyll blev till massturism med grisfestfylla och anskrämliga jättehotell – och så tillbaka till en position som trendig destination med boutiquehotell och utstuderade krogar. Massturismen består, förstås, men är mer tyglad.
Också Palma lever av turismen, men har på något sätt hållit sig ovanför svängningarna. Räddningen kanske är att relativt få inser att staden är ett resmål i egen rätt. Turisterna vill bo på strandhotellen och kommer bara på dags- eller kvällsbesök. Nu har regionen Balearernas huvudstad närmare fyrahundra tusen invånare, en liten metropol med växande förorter, lagom brusande och överblickbar.

Palma är märkligt kontinental för att ligga på en ö, den känns på något sätt ung till sinnet, men minnena förlorar sig i ett avlägset fjärran med inflytande av såväl fenicier som greker, kartager, romare och araber. Det var romarna som hittade på namnet Palmaria.

Morerna kom år 798 och styrde till 1229 – en tid av sjöröveri såväl som av introduktion av nymodigheter som väderkvarnar, gatubelysning och avlopp – då Aragoniens kung Jaume I invaderade. I dag är britter och tyskar de största främmande grupperna, över en femtedel av all egendom ägs av utlänningar. Allt fler skaffar sig lägenhet och Tito Robles oroas av hur mycket Balearernas hotellnäring går miste om när utlänningarna hyr ut sina våningar.
– Folk köper i samma områden som sina landsmän, säger han. Men tyskarnas getton är baserade på vilken stad de kommer ifrån. I Andrax till exempel bor folk från Dortmund i ett område, de från Berlin i ett annat.

Man kan fundera över hur det kommer sig att en person som levt med och av tyska turister i ett halvsekel tycks bekräfta alla klassiska fördomar om dem.
– De är annorlunda, säger han. Tyskar söker upp andra tyskar när de reser, vill ha tysk mat, tyska saker. Det är bara under de sista tio åren som de har upptäckt tapas – och efter det äter de tyskt.

Omkring tre och en halv miljoner tyskar kommer hit varje år – vilket sägs vara skälet till att fransmännen är så få. Vi må tillhöra samma union, men föreställningar om nationalkaraktärer ruckar man inte i första taget.

I Santa Catalina möter man fortfarande fler Palmabor än turister, och turisterna är de som inte vill räknas till de turister som håller sig i det turistiska La Llotja och i gamla stan med katedralen.

Någon kallade Santa Catalina för ”Palmas Södermalm”, och här liksom där pågår den så kallade gentrifiering som kommer bostadspriserna att stegras och omvandlar arbetarstadsdelar till områden för bostadsrättsbohemer med kreativa yrken.

Men i Santa Catalina råder fortfarande delvis ett pittoreskt förfall, stilla smågator med slitna hus, handmålade skyltar, flagnade fönsterluckor och omöjliga härvor av elledningar på fasaderna. Kvarteren på höjden närmast bukten, kring de gamla väderkvarnarna, är en by i staden, med små gränder, tysta hus med järnsmidesbalkonger och loja katter på Carrer des Molins de Migjorn.

Saluhallen vid Plaça de la Navegació är ett nav i trakten. Den är mindre än Mercado Olivar i centrala Palma, men här finns ändå det mesta man kan tänkas vilja stoppa i sig. Dofterna blandas, än är det nybakade ensaimadas, än är det havssältan kring bläckfisk, rocka och snäckor på is, eller läderaromerna hos kötthandlaren där pata negra-skinkorna hänger från taket som stora, bruna stalaktiter. Hos Bar Ca’s Nene i ena hörnet av saluhallen har man trängt in tre minimala bord bakom disken och är därmed möjligen Palmas minsta restaurang. Flera av gästerna ger intryck av att ha kommit hit så länge de kan minnas.

Ytterligare några kvarter österut löper Passeig Mallorca på ömse sidor om en flod som ofta bara är rännilar och fågelbad. Att kalla Passeig Mallorca för Palmas Fifth Avenue vore sannerligen att safta på, men det är en prestigeadress med imposanta bostadshus. I arkaderna invid eleganta Hotel Jaime III finner man fastighetsmäklare och kaféer med välklädda damer.

Åt höger löper Avinguda Jaume III, som tillsammans med Passeig del Born hör till de stora shoppingstråken. Väskor, skor, kläder, konst, antikviteter, smycken, klockor och Baby Dior; det är samma märken som överallt i världen där det finns människor med pengar. Den globaliserade marknaden får karaktär av ett slags plastkortens planekonomi. För att bli överraskad är det bättre att söka bland småbutiker och hos hantverkare, exempelvis i gränderna kring Plaça Mercat. I Passeig Mallorcas södra ände vid Porta de Santa Catalina har museet för modern konst, Es Baluard, smälts samman med den gamla stadsmuren.

Många av de största namnen är representerade, men Joan Miró får en särställning eftersom han levde de sista trettio åren på Mallorca. Hans hem och ateljé utanför Palma är sedan länge museum. På Es Baluard finns bland annat hans porträtt av poeter som drogs till ön, egendomliga impressioner med hastiga tuschstreck utan någon som helst porträttlikhet. Hur skulle man själv ha tett sig sedd genom det temperamentet? En enkel krumelur, eller som om han hade försökt få liv i en trilskande kulspetspenna?

Den ende svensken på museet är Bengt Lindström, med en duk utan titel som sväller av tjocka lager av klara färger. ”Kollapsad regnbåge” kan vara ett förslag, eller ”Explosion i färgfabriken”. Museitaket är promenadstråk med vidsträckt utsikt, och med lätta steg går vi till serveringen ovan Palmabukten. Es Baluard tycks ha någonting som gör besökaren på gott humör.

Gatorna österut från museet ner mot La Llotja har personlighet och patina. På Plaça de la Drassama med dess enorma plataner finns pollare som sägs härstamma från den tid då vattnet gick ända hit. På Café Arenas diskuteras huruvida Barcelonaölet Estrella Damm bör kallas spanskt eller katalanskt.

Regionernas autonomi och språk är viktiga, än lever minnet av Francodiktaturens förbud mot annat än spanska. Kastilianska må vara landets officiella språk, men baleariska – eller mallorkin, en variant av katalanska – är regionen Balearernas regionala officiella språk. Nere på torget framför den gamla börsen La Llotja däremot är det tyska som gäller. Om man är ljushyllt och inte spanjor blir man automatiskt tagen för tysk.
– Gracias, säger jag när notan betalats.
– Danke, säger servitören och försvinner.

Vid Plaça Rei Joan Carles I möts Avinguda Jaume III, Carrer de la Unio och Passeig del Born, Palmas mest trampade flanörstråk som under en period hette Paseo Generalísimo Franco. Det byggs och renoveras överallt, ständigt ljud av tryckluftsborrar och slipmaskiner. Man går svårligen förbi ett ledigt kafébord under det skuggande lövverket på anrika Bar Bosch. Här har folk suttit och tittat på folk i sjuttio år, det är en ständig ström av människor åt alla håll, här tycks Palma vara en miljonstad.

Tvärs över gatan är mynningen till smala Carrer de Sant Jaume med en rad dyrbart renoverade adelspalats med smyckade portar och betagande innergårdar. Gatuplanen hyrs av reklambyråer, arkitektkontor och gallerier. Kring Plaça Mercat några stenkast härifrån är byggnader som Can Casasayas och Pensió Menorquina studieexempel i modernista, den spanska varianten av art nouveau med organiska, böljande former, inspirerade av Antoni Gaudí.

Framme vid Plaça Weyler kan man välja mellan trapporna upp till Plaça Major eller att vika runt hörnet till Ramblan, en behaglig esplanad med blomsterhandlare under platanernas lövvalv. Genom Plaça Major silas sannolikt alla turister i Palma. Det stora torget är som en taklös jättesal, med väggar av gula fasader med gröna fönsterluckor. Mimartister i olika utstyrslar konkurrerar genom att stå orörliga. Folk låter sig fotograferas bredvid Zorro, Döden, Marmorängeln och den sotige Gruvarbetaren.

Inte så få turister uppfattar tydligen Palma som bara en shoppingutlöpare till stranden. Svettblanka, rödstekta tungviktare sätter sig på serveringen i bar överkropp och kortbyxor. Men även utan dem måste man vara bra hungrig för att en rätt som ”Hackballchen Mallorcan” ska få det att vattnas i munnen. Kanske är det bättre att gå ner till den relativa friden i gamla stan strax intill.

De historiska gränderna ligger i den mäktiga katedralens skugga. Under det jämförelsevis vidsynta arabiska styret levde många judar i dessa kvarter, men när kristenheten tog över hade de och muslimerna att välja mellan att konvertera, brännas på bål eller fly.

Det var bland de tvångsomvända judarna som man på trettonhundratalet och framåt kunde finna Mallorcas berömda kartografer. De tecknade bland annat världskartor åt det aragoniska kungahuset, men främst var det så kallade portolanokartor, tidiga sjökort av en sort som också framställdes i Venedig och Genua. De var ofta betydligt mer vederhäftiga än tidens landkartor.

Min stadskarta är säkert korrekt, men att försöka följa den i den här labyrinten är bortkastad möda eftersom man ändå hamnar fel. Och kanske är det så det ska vara. ”Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan upptäckas av den som har gått vilse”, har Tomas Tranströmer skrivit. Ett trösteord om man har halkat av sitt livsspår, men det kan också vara ett motto för resenärer som vägrar att pricka av vartenda hål i väggen som Lonely Planet har nosat upp.

Den gamla staden är både turistisk och levande, med boklådor, tapetserare, kvartersbarer och osannolika butiker. För mindre än tio år sedan var här fattigt och förfallet, många romer bodde i de vittrande husen, men de har flyttats utom synhåll för turisterna. Numera kan ett hus här kosta tiotals miljoner kronor. Vid Plaça de Santa Eulalia med dess välbesökta kyrka kan man komma att tänka på en annan aspekt av traditionella guideböckers makt – besattheten av religiös arkitektur. Även om man hemmavid inte har varit i en kyrka sedan dopet, och även om man varken har en aning om eller intresse för skillnaden mellan barock och gotik, så förväntas man studera kryssvalv och altartavlor i kyrka efter kyrka. Är det en rest från pilgrimsresornas dagar? Gud vet, förmodligen, eftersom ”Deus Scientiarvum Dominus” (”Gud vet allt”), som det står hugget i sten i San Francesc-klostret med den ljuvliga, fridfulla innergården. Men det vackra torget framför har fått bli parkeringsplats.

Oavsett ens inställning till kyrkor – Palmas katedral, La Seu, kommer man inte förbi. Stadens stolthet är ett av de främsta gotiska byggnadsverken. Som ett vanvettigt stort sandslott ligger den högt med havsutsikt, granne med det kungliga palatset som en gång var morernas. Efter att Jaume II lät börja uppföra katedralen år 1306 dröjde det tre hundra år innan den stod klar, och ytterligare några århundraden innan Antoni Gaudí ägnade tio år åt modifieringar av interiören.

Själv ägnar jag en halvtimme åt den gigantiska helgedomen. Visst, nog strålar regnbågsljuset himmelskt genom det makalösa rosettfönstret, och man tassar mellan sidokapell med namn som Den obefläckade avlelsen och Det heliga hjärtat och undrar hur i herrans namn de bar sig åt för att bygga så spektakulärt. Men det blir också en mättnad av allt det överlastade, av sentimentaliteten och den svulstiga dramaturgin. Byggdes detta till Herrens härlighet, eller byggherrens? Är katedralbyggare, liksom självmordsbombare, övertygade om en plats i paradiset?

Jag ser Gaudís surrealistiska baldakin av kork, papp och spikar som ska symbolisera törnekronan. Jag ser altartavlan där lärjungarna tycks äta hamburgare, och jag kan inte låta bli att tänka på vad författaren Stig Claesson skrev om den lille grabben som för första gången hade varit i en kyrka: han tyckte det var bra, men han undrade varför de längst fram hade Tarzan hängande på ett plus. Det gäller med andra ord att förstå och framför allt vara mottaglig för symboliken, för språket, för gesterna.

Klockan är närmare åtta på morgonen och himlen ovan taken är puderrosa. Från hotellfönstret ser jag ett utfestat par, helt klädda i svart, nere på hörnet, och kroppsspråket är nog för att man ska förstå att det har skurit sig mellan dem under natten. Hon är irriterad och sluten, han är ångerfull och vädjande. Hon ser förbi honom när han talar, hon tänker inte låta sig bevekas. Men medan de första fönsterluckorna slås upp i huset mitt emot går de ändå i väg åt samma håll. Innan de viker runt hörnet lägger han försiktigt armen om hennes axlar.

November 13, 2008
Sri Lanka – Från te till ö

Ett helt land i presentkartong. Handgjort papper av elefantbajs, tiorätters festmåltider och sevärdheternas parad – få länder kan jämföra sig med den päronformade ön Sri Lanka.

Inte så dumt, tänker jag i Unawatuna där jag suger ut hjärnan på en jätteräka. Havet kastar sig mot restaurangens terrass vid en av landets bättre badstränder, ja, som någon rentav kallat för en av ”världens tolv bästa”. Hur man nu avgör sådant utan att ha rest till varenda strand?

Liksom de flesta badorter på Sri Lanka drabbades Unawatuna av tsunamin, men nu är turistindustrin på fötter igen: för ett litet land som Sri Lanka är intäkterna från turismen av yttersta vikt, extra mycket under detta år som ägnats åt reparation av vägar, hotell och andra faciliteter. Faktum är att många strandhotell öppnade igen inom två månader efter flodvågen, nyrenoverade och ommöblerade. Längre bort svingar sig ett backpackergäng över vågtopparna i rep som hängts i en skyhög palm. Jag funderar över myten att man skulle bli intelligentare av att äta hjärnor. Det kan väl inte stämma? Hjärnor har en delikat oljig konsistens, som mogen avokado. Med lime, vitlök, pommes för 37 kronor är jätteräkorna en lunch som sammanfattar upplevelsen av Sri Lanka: underbart och billigt. Jag försöker tänka tillbaka på rundturen jag just avslutat.
– Cigaretter? stör mig en man som håller upp tre limpor: Marlboro röda, light och gröna.
– Jag nyttjar inte tobak, säger jag lite malligt eftersom jag slutat röka.
– Gräs då? Bara 2 500 rupier för 10 gram.
Han blir ivrig: överåldriga ”beach boys” har ingen god arbetsmarknad.
– Du är min första kund i dag så du får för 1 800. Inte? Hur mycket vill du betala?
– Jag är polis, säger jag och suger myndigt i mig en hjärna till.
– Men du är väl på semester?

Eftersom jag är utsänd från en respektabel tidskrift skärper jag mig och säger:
– Ställ dig med händerna mot väggen, sära på benen …
– You like sex? säger knarkhajen i Unawatuna och ler sin glestandade version av begagnad-bilförsäljar-leendet.

Nåväl, det finns andra vackra stränder om man fått nog av en strand och dess population. Det är det som är behändigt: när man vill dra vidare räcker det att förflytta sig fem kilometer till en ny badort, fem mil för att byta landskap helt. Det lär finnas ett talesätt att till och med en halt kyckling kan hoppa från Galle till Colombo – en sträcka motsvarande en tredjedel av ön på längden.

Sri Lanka är, för jämförelsens skull, tre gånger längre än Gotland och till ytan stort som Litauen. Alla städer – utom Colombo – är så små att man kan trycka ner ett par i backfickan, ta med sig hem och ha på fönsterbrädan. Själva resan började en gryning när farbror Mervyn forslade mig mot elefanterna i Pinnawela, efter en natt i miljonmetropolen Colombo där turister roar sig på dygnetruntöppet casino eller avnjuter en bärs på cricketklubben. Så fort kommersiella Colombo försvinner i backspegeln kör vi genom djungler i Tarzanstil. Vid vägkanten säljs det som är bygdens specialitet. En gammal bilist som Mervyn vet att en viss by är känd för king coconuts, tunga som guldtackor (upp till tjugo kilo) och brinnande orange. I nästa by får man öns bästa rambutan, de rödhåriga frukterna staplas i pyramider överallt. Man kan handla på sig en hel fruktkorg om man är hungrig.

Längs vägen matas jätteigelkottar och krokodillika varaner för att turister ska stanna, fotografera och shoppa.
Några bybor demonstrerar det mirakulösa kokosträdet. De tar ut fibrerna och flätar rep starka nog att förtöja elefanter med. Korgar, mattor. Binder sopkvastar, målarpenslar. Av bladen görs staket och hustak. Stammen blir till mortlar att stöta ris i. Barken blir skedar, slevar. Virket är bränsle och kolen kan användas till att värma strykjärn (många hem saknar el). Ur nötter och blommor utvinns mjölk, olja, toddy, arrak och vinäger. Tomma nötter blir skrammelinstrument. Uppvisningen är en trollerishow: i princip kan kokosträdet omvandlas till vad som helst utom rymdraketer.

Farbror Mervyn pekar ut elefantspillning: men själva elefanterna trycker utom synhåll. Mervyn bakom ratten är en förtidspensionerad änkling från Horagolla vilket är en by nära Ganemulla. I många år arbetade han som matematiklärare, så han är ovanligt exakt med tider – ovanligt för Sydasien i alla fall – och vet alltid hur många kilometer det är dit vi ska (och förkastar tvärsäkert kartan med vars hjälp jag beräknar vår framfart). Han är naturligtvis buddist och våra samtal ger många glimtar in i den buddistiska vardagen. På sin födelsedag – juldagen – väljer han ut en fattig familj, handlar ris och linser som han lämpar av utanför deras dörr. Roligare än att bjuda grannarna på fest, skrockar Mervyn.

Buddisterna visar en grundläggande välvilja gentemot andra varelser. I Pinnawela finns till exempel ”Elefantbarnhemmet” som anlades på sjuttiotalet. Även vuxna elefanter – som räddats från djurplågeri – kan få en fristad. Elefanter är värderade för sin minnesgodhet och läraktighet, de deltar i skogsarbete och är nödvändiga aktörer vid religiösa högtider, så på många sätt kan man säga att elefanten är Sri Lankas nationaldjur.På Elefanthemmet finns en blind ”tusker” med gigantiska betar, Raja heter han. Det finns en elefantinna som trampat på en landmina och nu tultar runt på tre ben, Sama heter hon. Alla elefanterna har namn.

De är inte ens inhägnade utan rör sig fritt och jag hinner skaka hand med många snablar. Ett antal är föräldralösa och entréavgifterna går bland annat till mjölk eftersom en bäbiselefant slurpar i sig många liter. Turister kan stödja verksamheten genom att handla i souvenirbutiken – en intressant produkt är handgjort papper av recyclad elefantdynga, ”papier d’elephant”. Deras dagliga kost består nämligen av tvåhundrafemtio kilo vedspill och grova blad, så ut ur bakändan kommer giftfri miljövänlig pappersmassa. Turisterna tjuter av förtjusning när elefanthjorden klättrar nerför en flodbank för att bada. (Tips: minns att en elefantsnabel är en duschanordning som rymmer åtta liter vatten – stå inte i vägen när Sama nyser.)

Farbror Mervyn ägnar sig gärna åt religiös spekulation, upptäcker jag när vi susar norrut mot öns heliga städer. Det är endast på Sri Lanka som den renläriga buddismen (på fackspråk theravada eller ”de äldstes lära”) lever oförfalskad, säger han och pekar mot ett eremitage på en bergstopp – där uppe bor en svensk konvertit hos lankesiska munkar. En gång var buddismen spridd över världen, Ka’bah i Mecka är Buddhas fotavtryck, säger han.
– Va?

Mervyn fortsätter utan att ta notis:
– Muhammedanerna vet inte att de dyrkar Buddhas fötter. Det är därför de har ett skynke kring Ka’bah för att folk inte ska veta. Jesus var också buddist. Han var nära vän med Dalai lama.
Att den förste Dalai lama levde på fjortonhundratalet tycks inte bekymra farbror Mervyn. Ganska snart har han formulerat en teori om att även jag varit lankes – i ett tidigare liv. Mina resor till Sri Lanka är symtom på hemlängtan.

Och det är ju möjligt att farbror Mervyn har rätt, för sällan har jag mått bättre än när vi äter middag i Habarana, en by vid ett vägskäl mitt i den så kallade kulturella triangeln – ett område som kryllar av världsarvslistade tempel, ruinstäder och sevärdheter – och får in en tiorätters meny för 30 kronor. Då känns det sannolikt att det är här jag hör hemma. Maten på restaurang Acme är enligt Mervyn precis lika bra som hemlagat, fast jag undrar om ens Mervyn var dag därhemma får ett sådant här urval av fiskcurry, biffcurry, jackfruktcurry, brödfruktcurry, bananblomstercurry, äggplantscurry …

På morgonen duschar jag sömngruset ur ögonen och lallar tokglatt hela vägen till ”Lejonklippan” som reser sig rakt upp i en fallisk form. Namnet Sigiriya hittades på av kung Kasyapa som såg potentialen för ett machopenthouse. Där uppe lät han måla ett galleri av pinuppor (välutvecklade himmelska nymfetter, om man ska vara akademisk) på fyrahundratalet.

Kungens gäster var imponerade och skrev i klippans gästbok – den så kallade spegelväggen – hur de uppskattade konstgalleriet. Någon menade att himlen inte längre känns som ett vettigt alternativ. På toppen finns en antik swimmingpool, utsikten är fantastisk och man förstår varför Kasyapa ville bo här: innan moderna krigsmaskiner fanns var borgen ointaglig. Nedanför lät han uppföra en vattenträdgård med fontäner som fortfarande sprutar under monsunen.

Vägen ner är kul för man stöter på många chartertyskar som står fastfrusna och klamrar sig vid de rangliga järnräckena vilka inte har underhållits sedan de installerades 1938. Vinden viner och i fjol blåste en berusad turist i väg: det tog fyra dygn innan han hittades i djungeln. Någon har korrekt yttrat att den kulturella triangeln är som Bermudatriangeln fast tvärtom: här kan de mäktigaste palats försvinna i mer än ett årtusende för att plötsligt poppa upp igen som en sevärdhet för oss moderna människor.

Vid klippans fot pågår liksom vid alla turistmål souvenirhandel. I den kulturella triangeln är alla vägar kantade av möbelaffärer, örtagårdar med medicinalväxter och kryddor, batikfabriker och diverse. Stressfaktorn är lika hög som priserna, personalen trycker förpackningar i händerna på mig medan jag duckar och springer mot utgången.
För stressfri shopping upptäckter jag den nya statliga Sigiriya Handicrafts Village två kilometer bort, där man gör affärer direkt med traditionella konsthantverkare utan mellanhänder. Chefen är en fnissig gentleman vars kontorsväggar tapetserats med buddistiska deviser.

Weerasinghe gratulerar mig när han får höra att min fru är från Indien.
– Indiskor är världens vackraste eftersom de bara äter grönsaker och mjölk: därför finns det ingenstans kvinnor med bättre hy. Inte ens på Sri Lanka, fnissar han med uppspärrade ögon. Sedan i ett plötsligt ämnesbyte:
– Ditt ansikte har förresten en väldigt asiatisk form. Du måste ha levt på Sri Lanka i ett tidigare liv.
– Va? Hur vet du det?
Jag börjar misstänka att det ligger något i det där med reinkarnation.

I krokarna ligger de heliga buddistiska städerna Anuradhapura och Dambulla, sistnämnda är ett tvåtusenårigt tempelkomplex på en klippa där man i fem grottor kan studera fresker som skildrar Buddhas liv och Sri Lankas historia. Där finns även ett kitschigt buddistcenter som ser ut som en kinakrog i Göteborg på åttiotalet fast hundra gånger större.

På eftermiddagen fortsätter vi till Polonnaruwa då jag inser att Mervyn gjort en tabbe. Emedan Sigiriyas porträttgalleri torde göra sig bäst i mjukt aftonljus och jag såg dem på morgonen då de var färglösa i skuggorna, är Polonnaruwas skulpturer mest sevärda i förmiddagsljus eftersom de faktiskt vetter mot soluppgången. På eftermiddagen tvingas jag se allt i motljus vilket är frustrerande för man står och blinkar mot solen hela tiden, samtidigt är det en lärdom om att man inte – av ren lathet – ska låta någon annan planlägga ens resa, inte ens en mattelärare som kan räkna vad som blir mest praktiskt ur kilometerperspektiv.

För ett millennium sedan regerade från Polonnaruwa en mäktig kung vars staty kan ses här än i dag. Han anlade gigantiska reservoarer (som fortfarande tjänar bygdens bönder), palats och tempel. Om man bara tänker se en historisk plats är Polonnaruwa ett givet val. Här finns de kolossala Buddhastatyer som man ser i alla fotoböcker och flera av de karakteristiska månstenstrapporna vars symboliska innebörd det tvistas om.

Som turist bör man ägna resten av tiden åt att slappa på något lämpligt lyxhotell (budgethotellens swimmingpooler är fyllda av chartergrupper). De tre bästa är Elephant Corridor, Deer Park och Kandalama. Sistnämnda är ett av öns mest fascinerande hotell ritat av Geoffrey Bawa (1919–2003) och ser ut att ha vuxit ur en djungelklädd klippa.

Det är mer inne med elefantpapper än vad jag anat för Elephant Corridor, där jag själv övernattar, trycker sina broschyrer på bajspapper. Men så följer man den neorustika stil som allt fler medvetna hotell i Asien anammat.
Jag hämtas vid grindarna av en ung kvinna i en eldriven golfbil för att andra gäster inte ska störas av bilmotorn. Punkahfläktar över terrassens schäslonger, dusch med skylight, sänglinne av egyptisk bomull, fältkikare och konstnärsstaffli. Vartenda ett av de tjugo rummen har panoramafönster mot ett savannlandskap med högt gräs, utspridda dungar, en sjö där vilda elefanter dricker. Mervyn är orolig för att elefanthannar ska angripa bilen i tron att det är en brunstig elefanthona, så jag lovar hålla utkik.

Resan går via Kitulgala och den berömda bron över floden Kwai – som inte finns längre och som egentligen aldrig funnits … där. Kwai flyter som alla vet i Thailand, men 1957 valde David Lean den här skådeplatsen för sin mycket prisade krigsfilm – bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll (Alec Guinness), bästa manus, bästa musik: totalt sju Oscar.

I rollen som Kwai ser vi alltså floden Kelani, nu en intressant anti-sevärdhet. Jag klättrar till stranden genom tät regnskog, svett av saunatypen bubblar innanför skjortan och djungelrötan fnisslar i näsborrarna. En kvinna pekar ut hålen för brofästet till kulissbron. Det finns ytterligare fyra hål i en klippa på motsatta stranden.
Vägvisarkvinnan pekar på sin tystlåtne make:
– My husband: Jungle Boy. Nine years old, he only Sri Lanka actor in Hollywood film.

För att bevisa saken drar hon fram fotografier. ”Jungle Boy” heter Samuel Perera och växte upp vid inspelningsplatsen, och han är egentligen den enda turistsevärdheten som finns kvar från filmen. Regeringen, som inte insåg att cineaster skulle komma hit mer än fyrtio år senare, beordrade att bråten skulle forslas bort, rälsen, tåget och gummidockorna som föreställde ihjälsprängda japaner. Så luffar jag ner längs västkusten och solar mig tills jag blir helt röd, simmar lugnt och suger ut räkhjärnor.
Det normala, perfekta turistlivet på Sri Lanka.

KLIMAT
Oftast är vädret vackert: tropisk värme (runt trettio grader) råder. Högsäsongen är december–mars, men man kan lika gärna besöka Sri Lanka året om. Man kan dock inte dyka under monsunen (grovt räknat april–juli och oktober–november på väst- och sydkusten samt november–januari på östkusten). Men vissa delar av ön är torrområden och där märks monsunen knappt alls, i synnerhet i det som kallas den kulturella triangeln, där det i mars kan bli upp till trettioåtta grader varmt.

COLOMBO
Den egentliga huvudstaden är Kotte, en förort där parlamentet ligger. Men Colombo med över två miljoner invånare är öns nav som alla resenärer tvingas passera genom. Staden är bra för shopping och har många restauranger. Priserna nedan är cirkapriser och tenderar att förändras efter säsong, efterfrågan och så vidare.

HOTELL
Galle Face Hotel
Charmig klassiker byggd 1864, med det utan tvekan magnifikaste läget. Om man inte bor här, är det värt att dricka ”high tea” (15.00–18.00), ta en ”sunset cocktail” (18.00–19.00) eller äta på deras veranda. Gästlista: Duke Ellington, Carrie ”Star wars” Fisher, Yuri Gagarin, Alec Guinness, Christopher Ondaatje, Cole Porter, Robert Rauschenberg.
Adress: 2 Kollupitiya Road
Tel. +941-1-254 10 10/16
Pris: 460–600 kronor
Tel. +941-1-254 10 10/16
Pris: 460–600 kronor
Lediga rum & priser

Cinnamon Grand Colombo
Före detta Colombo Plaza med fem hundra moderna rum – alla med bredband – och sju restauranger, har ett bra läge mittemot turistbyrån och är hopbyggt med en galleria (Crescat Boulevard) med butiker och en foodcourt där man hittar en suverän kakbutik.
Adress: 77 Galle Road, Colombo 03
Tel. +94-1-2 437 437
Pris: 700 kronor

Lediga rum & priser

Colombo House
Colombo House är ett pensionat med tre dubbelrum, inrymt i en lyxig privat bungalow tillhörande en brittisk modetecknare.
Adress: 23 Gregorys Road, Cinnamon Gardens
Tel. +94-1-268 80 17
Pris: bed and breakfast för 900 kronor

Mount Lavinia
Lavinia med sitt strandläge i en söderförort är det närmaste man kommer en beach resort i Colombo, stället klarade sig helt oskatt undan tsunamin. Det fyrstjärniga hotellet byggdes som ett kärleksnäste av en guvernör på kolonialtiden och har personal i tropikhjälmar, men tenderar att vara fullt av charterturister. Gästlistan: Kirk Douglas, Vivien Leigh och Gregory Peck.
Adress: 102 Hotel Road
Tel. +94-1-127 152 21/7
Pris: 1 000 kronor
Pris: 1 500–9 500 kronor

Lediga rum & priser

safari
Kandalama
Kandalama har också har utsikt över Sigiriya (till och med från badkaret på rummet). Hotellet, som är en kilometer långt och sju våningar högt, är hopbyggt med ett berg. Rätt vad det är snubblar man på granit som sticker upp ur golvet. Rummen är relativt små.
Adress: Dambulla
Tel. +94-66-555 50 00

Ruhunu National Park
Ruhunu National Park som också kallas för Yala ligger trettio mil från Colombo. Omgivningarna drabbades hårt av tsunamin, bland annat demolerades det anrika Yala Safari Beach Hotel totalt.Folk som varit på besök efter tsunamin ser fortfarande gott om djur, det är dock lite deppigt att hamna där på helger när stora grupper av turister far runt i jeepar kring en ensam chockad elefant. Se upp för falska safariarrangörer – många är bara ute efter en snabb penning. Observera att parken är stängd delar av året för att ge djuren en chans att pusta ut. Sri Lankas övriga nationalparker påverkades överhuvudtaget inte av tsunamin.

STRANDLUFF
Det bästa området att strandluffa på är västkusten och sydkusten. Små samhällen, gott om hotell. Förr var det här pärlfisket bedrevs, i dag är pärlor mer sällsynta. Återhämtningen efter tsunamin gick snabbt – många hotell fick bara begränsade vattenskador och har passat på att renovera – och turisterna är tillbaka igen. Stränderna närmast Colombo används av paketresor och är fulla av ölpimplande tyskar med bratwurstringar, överåriga ”beach boys” (manliga prostituerade) som omskolats till tuktukförare, frilansguider eller hallickar. Allting blir billigare och lugnare ju längre från Colombo man tar sig.

Negombo
Ligger åtta kilometer från flygplatsen och är praktisk för en sista natt före avresan, stranden är sunkig eftersom det var Sri Lankas första chartermål. De flesta hotell ligger vid Lewis Place. Ät på King Coconut som har enkla rum. Bland respektabla hotell märks Brown’s Beach för 600 kronor.

Beruwela
Ett av de stora chartermålen, femtiofem kilometer söder om Colombo. Några kilometer söderut ligger den andra gamla charterstranden Bentota där det tenderar att vara lite dött på playan eftersom turisterna sällan lämnar sina hotell. Bland gedigna hotell märks Neptune (www.aitkenspencehotels.com/neptune ) och Bentota Beach (www.johnkeellshotels.com) – öns första resort från kring 1970.

Hikkaduwa
Hikkaduwa påminner rätt mycket om Goa i Indien och är den mest berömda stranden sedan hippieåren på sjuttiotalet. Här kan man surfa och dyka (utrustning finns att hyra) men man får se upp så att man inte blir överkörd av en motorbåt. Korallen som varit en huvudattraktion tog en hård smäll i samband med tsunamin, men stranden klarade sig. Gott om restauranger, curry och hajstek, priserna är lägre eftersom det är så pass långt (hundra kilometer) från Colombo. Trevligt att bo på är Plantation Hotel i Baddegama, en liten bit inåt landet på en teplantage.

Galle
Tolv mil från Colombo ligger en av de mest charmanta städerna med en gammal borg och gott om klassiska hotell. En flott redarvilla byggd 1860 är The Closenberg ( www.closenburghotel.com) som överblickar hamnen. Sun House och systerhotellet Doornberg (www.thesunhouse.com/galle.html) samt Villa Illuketia (www.villa-srilanka.com) är några andra gamla villor som hyrs ut till turister, somliga inklusive veteranbilar för exklusiv lyx. Galle Fort Hotel (www.galleforthotel.com) på Church Street inuti själva borgen ses som ett av de hetaste ställena i denna populära turistmiljö, med bara drygt tio rum är exklusiviteten garanterad. På smågatorna i borgen – speciellt Lighthouse Street och Peddlar Street ligger pensionat med rum för 40–80 kronor, Beach Haven rekommenderas.

Unawatuna
Galles strand, fyra kilometer längre bort, är en av de vackrare stränderna på ön med ett rev som bryter vågorna. Populär bland backpackers även om det finns hotell med havsutsikt i alla prisklasser. The Strand (tel. +94-77-625 61 01) är en flott äldre villa med stora rum för cirka 150 kronor.

Övriga stränder
Vidare längs kusten passerar man stränder där fiskare står på träpålar ute i havet och metar, byar med enstaka enklare hotell och charmiga småstäder.

Weligama Bay (hundrafyrtiofem kilometer från Colombo) har en privat ö med en villa, Taprobane (www.taprobaneisland.com), som byggdes av en person som påstod sig vara fransk greve år 1929, och har varit ett extremt privat hotell de senaste åren. Ön nås genom att man vadar från stranden eller blir buren på en elefant.

Utanför Tangalle (hundranittio kilometer från Colombo) på Rekawastranden brukar havssköldpaddor lägga ägg, som blir till nykläckta bäbissköldpaddor. Inträdesavgiften går till Turtle Conservation Projects arbete med att rädda de utrotningshotade djuren. I Tangalle finns gott om hotell.

October 15, 2008