Blog

  • Magvägen till Aruba

    Magvägen till Aruba

    En strandrestaurang på Aruba, en osannolikt vacker solnedgång och en paraplydrink? Nej, inget verkar kunna får Leila Lindholm att sitta still. Lek följa john med tv-kocken som alltid befinner sig på skattjakt efter nya kulinariska upptäckter.

    När jag reser står alltid maten i centrum. Jag är ständigt på jakt efter nya kulinariska skatter, smaker och recept att ta med mig hem. Så när vi kommer till den soliga lilla paradisön Aruba är jag full av förväntningar. Vad kan de tänkas servera på ön? Har de många traditionella maträtter? Vad är egentligen karibisk mat?
    Det tar inte mer än en dag innan jag får min första matupplevelse. Det är när vi tar en tur in i nationalparken på norra delen av ön och stannar för lunch på ett mycket enkelt kafé vid kusten. Där äter vi en underbar limemarinerad och grillad fisk med de på Aruba klassiska tillbehören friterad polenta och plantaner (en typ av matbanan), som används flitigt i den sydamerikanska matlagningen.

    Det lilla kaféet ligger mitt i ingenstans, omringat av kaktusar av alla typer och storlekar, och när jag blickar ut mot vattnet ser jag höga vågor brytas mot klipporna. Vi befinner oss på öns nordöstra sida där havet är tufft och stränderna består av klippor och rev. Vid baren hänger några lokalinvånare och dricker margaritas, helt obekymrade över att klockan endast är lunchtid.

    Maten lagas i ett litet skjul bakom baren. Vår guide berättar att fisken har behandlats på sedvanligt sätt: man tvättar den med salt och limejuice, sedan grillas den på träkol. Bananerna har man friterat långsamt och länge och likaså den underbara polentan med knaprig och krispig yta.

    Den tre mil långa och en mil breda ön Aruba är en av de så kallade ABC-öarna som ligger utanför Venezuelas och Colombias kust i södra Karibien. Ön är en före detta holländsk koloni precis som grannarna Bonaire och Curaçao. De tre öarna är ett vanligt turistmål för holländarna, och har även blivit populärt ibland oss i Skandinavien. De är kända för långa breda och kritvita paradisstränder, fantastisk dykning, mängder av vattensportaktiviteter och lyxiga all inclusive-hotell.

    Matkulturen har hämtat mycket inspiration både från Holland och USA, kanske till och med för mycket. Men de inhemska rätterna är väldigt goda och annorlunda. Särskilt utmärkande för Aruba är så klart mycket fisk och skaldjur. Dessutom äter man mycket friterat, ett arv från den holländska kulturen där man gillar att slänga sin mat i fritösen – men jag ska säga att den friterade polentan inte skäms för sig. Man hittar även många inslag ifrån det latinamerikanska köket: bönor, majs, chili, papaya och andra exotiska frukter, lime och basilika är vanliga ingredienser.

    Jag får mycket inspiration från de utmärkta matbutikerna med sitt fantastiska utbud av frukt och grönsaker, och bestämmer mig för att göra den klassiska sydamerikanska rätten ceviche. Det är rå vit fisk som man marinerar i färskpressad limejuice och smaksätter med olivolja, chili och kryddor. I min variant blandar jag gärna i lite exotisk frukt, det blir en perfekt smakbrytning mellan sött, salt och syrligt.

    Allt handlar naturligtvis inte bara om mat (inte ens när man är tv-kock) och vill man verkligen uppleva ön är det en bra idé att våga sig bort från sitt hotellområde. Nog för att en kritvit paradisstrand och en paraplydrink kan vara underbart men för att uppleva det bästa av Aruba måste man slita sig från strandkanten och göra en upptäcktsfärd runt ön, framför allt bör man bege sig till nationalparken i nordöstra delen. Det roligaste sättet att uppleva parken på är att köra en fyrhjuling, det finns flera arrangörer av fyrhjulingssafari, och ställen som hyr ut fyrhjulingar.

    Aruba är också känd för sina magiska solnedgångar, och mitt favoritställe att uppleva dem från var baren i den lokala lilla fiskmarknaden Zeerover (som betyder sjörövare på holländska) i Savanetaområdet, tjugo minuters bilfärd från de stora hotellkomplexen längs med Eagle Beach.

    I Savaneta hittar man också de populära solnedgångsrestaurangerna Flying Fishbone och Brisas del Mar, som definitivt kan vara värda ett besök för att prova på den lokala maten. Bägge restaurangerna serverar grillade fiskrätter och ligger precis vid strandkanten. Maten är opretentiös och enkel med klassiska tillbehör som bakad potatis, polenta och friterad matbanan. På Flying Fishbone (den dyrare och kanske mer turistiga av de två restaurangerna) sitter man i stolar placerade direkt på sandstranden och kan i princip doppa tårna i vattnet.

    Fortsätter man österut längs med kusten hamnar man i staden San Nicholas och kan passa på att göra ett besök för lunch på legendariska Charlie’s Bar. Baren, som öppnades 1941 av Charles Brouns, har drivits av samma familj i tre generationer och ägs och drivs i dag av sonsonen Charles Brouns III. Det berättas om Charles Brouns I att han gjorde sig känd för sitt generösa sätt att hejda sina bargäster från att köra bil på fyllan. Eftersom baren ligger sjutton kilometer från huvudstaden Oranjestad var det förr vanligt att många av gästerna tog bilen dit. Men om de sedan inte ville lystra till barens regel ”no driving when drinking” satte Charles Brouns I helt enkelt gästerna i en taxi hem och betalade ur egen ficka.

    På Charlie’s serveras det färska grillade jätteräkor eller grillad vit fisk med honeymoon sauce. Denna superheta och underbara sås är ett av de få inhemska recepten som helt och hållet har överlevt amerikaniseringen av de den lokala matkulturen. På restaurangen tillverkar och säljer de sin egen sås och jag köpte självklart med mig ett par flaskor hem. Den har en rejäl styrka tack vare att en av huvudingredienserna är chilisorten madame jeanette. Det är en lite rund och superstark chili som påminner om habanero, och som odlas på mindre plantager på ön, många av dem ekologiska. Av madame jeanette-chilin tillverkar man även en söt och stark papaya- och chilisås som används som smaksättare till fisksoppa, grillad fisk, seafood och grytor. Den serveras på alla de lokala krogarna och får räknas till de riktiga matkulturskatterna.

    Efter två veckors matjakt i paradiset kunde jag slutligen slappna av på en enkel strandrestaurang och beundra den osannolikt vackra solnedgången, med en iskall och frostig strawberry daiquiri i handen. Om jag fick receptet.

    RECEPT

    Frozen strawberry daiquiri
    En drink

    två och en halv deciliter frysta jordgubbar
    en deciliter krossad is
    fem centiliter ljus rom
    saften av en lime
    tre centiliter sockerlag (en del vatten och två delar socker)

    Lägg de frysta jordgubbarna, isen, rommen, limesaften och sockerlagen i en mixer.
    Mixa tills drycken har en isig sorbetkonsistens.
    Häll upp i ett glas.

    Tips! Sockerlag är lätt att göra själv. Man kokar upp vatten och socker och låter det sedan svalna och bli kallt. Därefter är det bara att använda lagen som smaksättare i drinken.

    Latinamerikansk ceviche
    4 portioner (förrätt)

    300 gram vit fiskfilé (hälleflundra, marulk eller pilgrimsmusslor)
    en mango
    en halv gurka
    en halv papaya
    två avokador
    en mild röd chili
    en kruka färsk mynta
    en kruka färsk koriander
    saften från tre limefrukter
    saften från en halv apelsin
    två matskedar honung
    fyra matskedar extra virgin olivolja
    flingsalt
    svartpeppar från kvarn

    Skölj och skär fisken i små tärningar och lägg i en stor skål.
    Skala och tärna mangon, gurkan, papayan och avokadon och blanda ner tillsammans med fisken.
    Smaksätt cevichen med finhackad chili och örter, citrussaft, honung, olivolja, salt och peppar och låt alltsammans marinera.

    Karibisk chokladmousse
    Åtta portioner

    200 gram mörk kvalitetschoklad (sjuttio procent)
    två äggulor
    två matskedar mörkt muscovadosocker
    en matsked kokhet espresso
    två matskedar mörk rom
    rivet skal av en lime
    tre deciliter vispgrädde
    en deciliter kokosflingor

    Hacka chokladen och smält den i vattenbad eller mikrovågsugn.
    Vispa äggulorna och sockret krämigt.
    Blanda ner den kokheta espresson, rommen och det rivna limeskalet.
    Vispa grädden till en mycket lättvispad och rinnig konsistens.
    Blanda ner den varma chokladen i äggsmeten.
    Vänd ner den lättvispade grädden, lite i taget.
    Rosta kokosen i en torr kastrull.
    Fyll små espressokoppar med moussen varvad med lager av rostad kokos.

    Tips!
    Använd inte en choklad med högre kakaohalt än sjuttio procent i chokladmousse. Det blir lite för bittert och det är stor risk att moussen blir grynig. Men det går däremot bra att använda choklad med lägre kakaohalt om du vill. Väljer du mjölkchoklad kan du bara vispa grädden lite hårdare innan du blandar ihop moussen.

    TIPS ARUBA

    Restauranger

    Que Pasa?
    Sitt på övervåningen eller ute på terrassen där de målat restaurangen i vackra karibiska färger. Jag kan rekommendera ett besök i den lilla presentshopen, där jag fyndade fina smycken med snäckor. Restaurangen serverar inte lunch.
    Adress: Wilhelminastraat 2, Oranjestad
    Tel. +297-583 48 88
    Webbplats: www.quepasaaruba.com

    Marandi
    Restaurangen som ligger på stranden precis vid Arubas flygplats har bra mat och trevlig personal. Här kan du sitta och betrakta de fantastiska solnedgångarna och planen som går in för landning.
    Adress: L.G. Smith Boulevard 1, Oranjestad
    Tel. +297-582 01 57
    Webbplats: www.marandiaruba.com

    Pinchos Grill and Bar
    Det äkta paret Anabela och Robby Peterson har byggt sin lilla restaurang på en pir precis utanför Oranjestad. Perfekt för en drink eller en romantisk middag.
    Adress: Surfside Marina, L.G. Smith Boulevard 7, Oranjestad
    Tel. +297-583 26 66

    El Gaucho Argentine Grill
    Att besöka detta argentinska stekhus i Oranjestad är ett måste. Här serveras det fantastiskt gott stenkolgrillat kött från Argentina. Mitt tips är att prova T-bensteken som är grillad med perfektion. Restaurangen har stängt söndagar.
    Adress: Wilhelminastraat 80, Oranjestad
    Tel. +297-582 36 77
    Webbplats: www.elgaucho-aruba.com

    Brisas del mar
    Många påstår att det är här man äter öns bästa seafood. Det är en ganska enkel restaurang belägen vid vattnet i Savaneta. Restaurangen har stängt måndagar.
    Adress: Savaneta 222 A, Savaneta
    Tel. +279-584 77 18

    Charlie’s Bar
    Den legendariska baren är trevligast att besöka dagtid (kvarteren omkring Charlie’s förvandlas kvällstid till Arubas motsvarighet till red light district i Amsterdam). Söndagar stängt.
    Adress: Zeppenfeldstraat 56, San Nicolas.
    Tel. +279-584 50 86
    Webbplats: www.charliesbararuba.com

    Boende

    Divi Village Golf & Beach Resort
    Ett nybyggt hotell som ligger precis vid öns golfbana The Links. Om man blir riktigt förälskad i ön kan man även köpa en andelslägenhet här. De stora rymliga fullt möblerade lägenheterna har utsikt över den vackra golfbanan och om man känner för en barbecuekväll finns det stora grillar både på takterrasserna och ute på gräsmattan. Den som inte har fått nog av att bada kan ta ett kvällsdopp i den privata jacuzzi som finns på varje hustak.
    Adress: J.E. Irausquin Boulevard 47, Oranjestad
    Tel. +297-583 50 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2300 kronor (beroende på säsong)

    Divi Aruba All Inclusive
    Hit ordnar Vingresor charter och det är faktiskt det mest lönsamma sättet att besöka Aruba. Ett bättre all inclusive-hotell i flera byggnader längs med stranden. Hotellet går i medelhavsstil och har en stor vacker trädgård samt pool. Hotellets gäster får även utnyttja faciliteterna på systerhotellet Tamarijn (se nedan). Volleyboll, tennis och vattensporter ingår i priset.
    Adress: J.G Smith Boulevard 93, Druif Beach
    Tel. +297-582 33 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2 300 kronor (beroende på paketpris)

    Tamarijn Aruba All Inclusive Beach Resort
    Du bor precis vid strandkanten och kan i princip beundra de vackra solnedgångarna från sängen. Den här stranden är lite smalare och är en av de finaste på Aruba. Varje kväll arrangerar hotellet underhållning i form av karnevaldans eller livemusik i matsalen.
    Adress: J.E. Irausquin Boulevard 41, Druif Beach
    Tel. +297-582 41 50
    Webbplats: www.tamarijnaruba.com
    Pris: dubbelrum från cirka 2 300 kronor (beroende på paketpris)

    Renaissance Aruba Beach Resort & Casino
    Det här lyxiga hotellet med tillhörande kasino ligger mitt i hamnen i Oranjestad med utsikt över båtar och kryssningsfartyg. Eftersom det inte finns någon strand i hamnen erbjuds man en tio minuters båtfärd ut till hotellets lilla privata paradisö, Renaissance Island. Där finns det gott om solstolar och glamoröst sällskap av de tama rosa flamingos som bor på ön. Det finns även gott om tama varaner, pelikaner och papegojor.
    Adress: L.G Smith Boulevard 82, Oranjestad
    Tel. +297-583 60 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2 500 kronor (beroende på säsong)

    Bucuti Beach Resort
    Vill man bo femstjärnigt är det Bucuti som anses vara öns flottaste hotell. Det ligger på den mest privata delen av den breda och vackra stranden Eagle Beach. Rummen är inredda i en europeisk haciendastil med möbler av körsbärsträ och har terrasser med havsutsikt. Boka i god tid, under högsäsong tillströmmar hotellets många stamgäster!
    Adress: L.G. Smith Boulevard 55-B, Eagle Beach
    Tel. +297-583 11 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2 500 kronor (beroende på säsong)

  • Magvägen till Aruba

    Magvägen till Aruba

    En strandrestaurang på Aruba, en osannolikt vacker solnedgång och en paraplydrink? Nej, inget verkar kunna får Leila Lindholm att sitta still. Lek följa john med tv-kocken som alltid befinner sig på skattjakt efter nya kulinariska upptäckter.

    När jag reser står alltid maten i centrum. Jag är ständigt på jakt efter nya kulinariska skatter, smaker och recept att ta med mig hem. Så när vi kommer till den soliga lilla paradisön Aruba är jag full av förväntningar. Vad kan de tänkas servera på ön? Har de många traditionella maträtter? Vad är egentligen karibisk mat?
    Det tar inte mer än en dag innan jag får min första matupplevelse. Det är när vi tar en tur in i nationalparken på norra delen av ön och stannar för lunch på ett mycket enkelt kafé vid kusten. Där äter vi en underbar limemarinerad och grillad fisk med de på Aruba klassiska tillbehören friterad polenta och plantaner (en typ av matbanan), som används flitigt i den sydamerikanska matlagningen.

    Det lilla kaféet ligger mitt i ingenstans, omringat av kaktusar av alla typer och storlekar, och när jag blickar ut mot vattnet ser jag höga vågor brytas mot klipporna. Vi befinner oss på öns nordöstra sida där havet är tufft och stränderna består av klippor och rev. Vid baren hänger några lokalinvånare och dricker margaritas, helt obekymrade över att klockan endast är lunchtid.

    Maten lagas i ett litet skjul bakom baren. Vår guide berättar att fisken har behandlats på sedvanligt sätt: man tvättar den med salt och limejuice, sedan grillas den på träkol. Bananerna har man friterat långsamt och länge och likaså den underbara polentan med knaprig och krispig yta.

    Den tre mil långa och en mil breda ön Aruba är en av de så kallade ABC-öarna som ligger utanför Venezuelas och Colombias kust i södra Karibien. Ön är en före detta holländsk koloni precis som grannarna Bonaire och Curaçao. De tre öarna är ett vanligt turistmål för holländarna, och har även blivit populärt ibland oss i Skandinavien. De är kända för långa breda och kritvita paradisstränder, fantastisk dykning, mängder av vattensportaktiviteter och lyxiga all inclusive-hotell.

    Matkulturen har hämtat mycket inspiration både från Holland och USA, kanske till och med för mycket. Men de inhemska rätterna är väldigt goda och annorlunda. Särskilt utmärkande för Aruba är så klart mycket fisk och skaldjur. Dessutom äter man mycket friterat, ett arv från den holländska kulturen där man gillar att slänga sin mat i fritösen – men jag ska säga att den friterade polentan inte skäms för sig. Man hittar även många inslag ifrån det latinamerikanska köket: bönor, majs, chili, papaya och andra exotiska frukter, lime och basilika är vanliga ingredienser.

    Jag får mycket inspiration från de utmärkta matbutikerna med sitt fantastiska utbud av frukt och grönsaker, och bestämmer mig för att göra den klassiska sydamerikanska rätten ceviche. Det är rå vit fisk som man marinerar i färskpressad limejuice och smaksätter med olivolja, chili och kryddor. I min variant blandar jag gärna i lite exotisk frukt, det blir en perfekt smakbrytning mellan sött, salt och syrligt.

    Allt handlar naturligtvis inte bara om mat (inte ens när man är tv-kock) och vill man verkligen uppleva ön är det en bra idé att våga sig bort från sitt hotellområde. Nog för att en kritvit paradisstrand och en paraplydrink kan vara underbart men för att uppleva det bästa av Aruba måste man slita sig från strandkanten och göra en upptäcktsfärd runt ön, framför allt bör man bege sig till nationalparken i nordöstra delen. Det roligaste sättet att uppleva parken på är att köra en fyrhjuling, det finns flera arrangörer av fyrhjulingssafari, och ställen som hyr ut fyrhjulingar.

    Aruba är också känd för sina magiska solnedgångar, och mitt favoritställe att uppleva dem från var baren i den lokala lilla fiskmarknaden Zeerover (som betyder sjörövare på holländska) i Savanetaområdet, tjugo minuters bilfärd från de stora hotellkomplexen längs med Eagle Beach.

    I Savaneta hittar man också de populära solnedgångsrestaurangerna Flying Fishbone och Brisas del Mar, som definitivt kan vara värda ett besök för att prova på den lokala maten. Bägge restaurangerna serverar grillade fiskrätter och ligger precis vid strandkanten. Maten är opretentiös och enkel med klassiska tillbehör som bakad potatis, polenta och friterad matbanan. På Flying Fishbone (den dyrare och kanske mer turistiga av de två restaurangerna) sitter man i stolar placerade direkt på sandstranden och kan i princip doppa tårna i vattnet.

    Fortsätter man österut längs med kusten hamnar man i staden San Nicholas och kan passa på att göra ett besök för lunch på legendariska Charlie’s Bar. Baren, som öppnades 1941 av Charles Brouns, har drivits av samma familj i tre generationer och ägs och drivs i dag av sonsonen Charles Brouns III. Det berättas om Charles Brouns I att han gjorde sig känd för sitt generösa sätt att hejda sina bargäster från att köra bil på fyllan. Eftersom baren ligger sjutton kilometer från huvudstaden Oranjestad var det förr vanligt att många av gästerna tog bilen dit. Men om de sedan inte ville lystra till barens regel ”no driving when drinking” satte Charles Brouns I helt enkelt gästerna i en taxi hem och betalade ur egen ficka.

    På Charlie’s serveras det färska grillade jätteräkor eller grillad vit fisk med honeymoon sauce. Denna superheta och underbara sås är ett av de få inhemska recepten som helt och hållet har överlevt amerikaniseringen av de den lokala matkulturen. På restaurangen tillverkar och säljer de sin egen sås och jag köpte självklart med mig ett par flaskor hem. Den har en rejäl styrka tack vare att en av huvudingredienserna är chilisorten madame jeanette. Det är en lite rund och superstark chili som påminner om habanero, och som odlas på mindre plantager på ön, många av dem ekologiska. Av madame jeanette-chilin tillverkar man även en söt och stark papaya- och chilisås som används som smaksättare till fisksoppa, grillad fisk, seafood och grytor. Den serveras på alla de lokala krogarna och får räknas till de riktiga matkulturskatterna.

    Efter två veckors matjakt i paradiset kunde jag slutligen slappna av på en enkel strandrestaurang och beundra den osannolikt vackra solnedgången, med en iskall och frostig strawberry daiquiri i handen. Om jag fick receptet.

    RECEPT

    Frozen strawberry daiquiri
    En drink

    två och en halv deciliter frysta jordgubbar
    en deciliter krossad is
    fem centiliter ljus rom
    saften av en lime
    tre centiliter sockerlag (en del vatten och två delar socker)

    Lägg de frysta jordgubbarna, isen, rommen, limesaften och sockerlagen i en mixer.
    Mixa tills drycken har en isig sorbetkonsistens.
    Häll upp i ett glas.

    Tips! Sockerlag är lätt att göra själv. Man kokar upp vatten och socker och låter det sedan svalna och bli kallt. Därefter är det bara att använda lagen som smaksättare i drinken.

    Latinamerikansk ceviche
    4 portioner (förrätt)

    300 gram vit fiskfilé (hälleflundra, marulk eller pilgrimsmusslor)
    en mango
    en halv gurka
    en halv papaya
    två avokador
    en mild röd chili
    en kruka färsk mynta
    en kruka färsk koriander
    saften från tre limefrukter
    saften från en halv apelsin
    två matskedar honung
    fyra matskedar extra virgin olivolja
    flingsalt
    svartpeppar från kvarn

    Skölj och skär fisken i små tärningar och lägg i en stor skål.
    Skala och tärna mangon, gurkan, papayan och avokadon och blanda ner tillsammans med fisken.
    Smaksätt cevichen med finhackad chili och örter, citrussaft, honung, olivolja, salt och peppar och låt alltsammans marinera.

    Karibisk chokladmousse
    Åtta portioner

    200 gram mörk kvalitetschoklad (sjuttio procent)
    två äggulor
    två matskedar mörkt muscovadosocker
    en matsked kokhet espresso
    två matskedar mörk rom
    rivet skal av en lime
    tre deciliter vispgrädde
    en deciliter kokosflingor

    Hacka chokladen och smält den i vattenbad eller mikrovågsugn.
    Vispa äggulorna och sockret krämigt.
    Blanda ner den kokheta espresson, rommen och det rivna limeskalet.
    Vispa grädden till en mycket lättvispad och rinnig konsistens.
    Blanda ner den varma chokladen i äggsmeten.
    Vänd ner den lättvispade grädden, lite i taget.
    Rosta kokosen i en torr kastrull.
    Fyll små espressokoppar med moussen varvad med lager av rostad kokos.

    Tips!
    Använd inte en choklad med högre kakaohalt än sjuttio procent i chokladmousse. Det blir lite för bittert och det är stor risk att moussen blir grynig. Men det går däremot bra att använda choklad med lägre kakaohalt om du vill. Väljer du mjölkchoklad kan du bara vispa grädden lite hårdare innan du blandar ihop moussen.

    TIPS ARUBA

    Restauranger

    Que Pasa?
    Sitt på övervåningen eller ute på terrassen där de målat restaurangen i vackra karibiska färger. Jag kan rekommendera ett besök i den lilla presentshopen, där jag fyndade fina smycken med snäckor. Restaurangen serverar inte lunch.
    Adress: Wilhelminastraat 2, Oranjestad
    Tel. +297-583 48 88
    Webbplats: www.quepasaaruba.com

    Marandi
    Restaurangen som ligger på stranden precis vid Arubas flygplats har bra mat och trevlig personal. Här kan du sitta och betrakta de fantastiska solnedgångarna och planen som går in för landning.
    Adress: L.G. Smith Boulevard 1, Oranjestad
    Tel. +297-582 01 57
    Webbplats: www.marandiaruba.com

    Pinchos Grill and Bar
    Det äkta paret Anabela och Robby Peterson har byggt sin lilla restaurang på en pir precis utanför Oranjestad. Perfekt för en drink eller en romantisk middag.
    Adress: Surfside Marina, L.G. Smith Boulevard 7, Oranjestad
    Tel. +297-583 26 66

    El Gaucho Argentine Grill
    Att besöka detta argentinska stekhus i Oranjestad är ett måste. Här serveras det fantastiskt gott stenkolgrillat kött från Argentina. Mitt tips är att prova T-bensteken som är grillad med perfektion. Restaurangen har stängt söndagar.
    Adress: Wilhelminastraat 80, Oranjestad
    Tel. +297-582 36 77
    Webbplats: www.elgaucho-aruba.com

    Brisas del mar
    Många påstår att det är här man äter öns bästa seafood. Det är en ganska enkel restaurang belägen vid vattnet i Savaneta. Restaurangen har stängt måndagar.
    Adress: Savaneta 222 A, Savaneta
    Tel. +279-584 77 18

    Charlie’s Bar
    Den legendariska baren är trevligast att besöka dagtid (kvarteren omkring Charlie’s förvandlas kvällstid till Arubas motsvarighet till red light district i Amsterdam). Söndagar stängt.
    Adress: Zeppenfeldstraat 56, San Nicolas.
    Tel. +279-584 50 86
    Webbplats: www.charliesbararuba.com

    Boende

    Divi Village Golf & Beach Resort
    Ett nybyggt hotell som ligger precis vid öns golfbana The Links. Om man blir riktigt förälskad i ön kan man även köpa en andelslägenhet här. De stora rymliga fullt möblerade lägenheterna har utsikt över den vackra golfbanan och om man känner för en barbecuekväll finns det stora grillar både på takterrasserna och ute på gräsmattan. Den som inte har fått nog av att bada kan ta ett kvällsdopp i den privata jacuzzi som finns på varje hustak.
    Adress: J.E. Irausquin Boulevard 47, Oranjestad
    Tel. +297-583 50 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2300 kronor (beroende på säsong)

    Divi Aruba All Inclusive
    Hit ordnar Vingresor charter och det är faktiskt det mest lönsamma sättet att besöka Aruba. Ett bättre all inclusive-hotell i flera byggnader längs med stranden. Hotellet går i medelhavsstil och har en stor vacker trädgård samt pool. Hotellets gäster får även utnyttja faciliteterna på systerhotellet Tamarijn (se nedan). Volleyboll, tennis och vattensporter ingår i priset.
    Adress: J.G Smith Boulevard 93, Druif Beach
    Tel. +297-582 33 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2 300 kronor (beroende på paketpris)

    Tamarijn Aruba All Inclusive Beach Resort
    Du bor precis vid strandkanten och kan i princip beundra de vackra solnedgångarna från sängen. Den här stranden är lite smalare och är en av de finaste på Aruba. Varje kväll arrangerar hotellet underhållning i form av karnevaldans eller livemusik i matsalen.
    Adress: J.E. Irausquin Boulevard 41, Druif Beach
    Tel. +297-582 41 50
    Webbplats: www.tamarijnaruba.com
    Pris: dubbelrum från cirka 2 300 kronor (beroende på paketpris)

    Renaissance Aruba Beach Resort & Casino
    Det här lyxiga hotellet med tillhörande kasino ligger mitt i hamnen i Oranjestad med utsikt över båtar och kryssningsfartyg. Eftersom det inte finns någon strand i hamnen erbjuds man en tio minuters båtfärd ut till hotellets lilla privata paradisö, Renaissance Island. Där finns det gott om solstolar och glamoröst sällskap av de tama rosa flamingos som bor på ön. Det finns även gott om tama varaner, pelikaner och papegojor.
    Adress: L.G Smith Boulevard 82, Oranjestad
    Tel. +297-583 60 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2 500 kronor (beroende på säsong)

    Bucuti Beach Resort
    Vill man bo femstjärnigt är det Bucuti som anses vara öns flottaste hotell. Det ligger på den mest privata delen av den breda och vackra stranden Eagle Beach. Rummen är inredda i en europeisk haciendastil med möbler av körsbärsträ och har terrasser med havsutsikt. Boka i god tid, under högsäsong tillströmmar hotellets många stamgäster!
    Adress: L.G. Smith Boulevard 55-B, Eagle Beach
    Tel. +297-583 11 00
    Lediga rum & priser
     

    Pris: dubbelrum från cirka 2 500 kronor (beroende på säsong)

  • Litterära stjärnor i New York

    Den amerikanska litteraturscenen har fått sig en nystart det senaste decenniet. Och ingenstans märks det så tydligt som i New York. Författarnas uppläsningar kan vara lika populära som succéshower på Broadway.

    Text: Caroline Ringskog Ferrad-Noli

    Hotell i New York

    Vi befinner oss i en Barnes & Noble-bokhandel på Upper West Side. I kväll är det journalisten och författaren Adam Gopnik som ska läsa ur sin nya bok Through the children’s gate som handlar om hans barn och deras perspektiv på ett bohemiskt men dyrt New York-liv. Tidigare har han skrivit om sitt liv med sina barn och sin fru i Paris, när han var Pariskorrespondent.

    Till vardags är Gopnik journalist för den intellektuella blaskan The New Yorker. Hans barn är i boken mellan sex och tio år gamla, men han jämför dem med förläggare och stora celebriteter i bokbranschen. Själv är Gopnik i fyrtioårsåldern, och de möten han skildrar mellan de två generationerna får ofta hela publiken att förvånat gapskratta.

    Som när han läser ett stycke om hur far och son säger god natt. Adam Gopnik sitter och skriver i lägenheten och hans son ligger i sin säng i sitt rum, båda surfandes med trådlöst bredband. Med varsin dator säger de godnatt genom MSN, och enligt traditionen avslutar de alltid med Internetuttrycket ”l.o.l.”. Gopnik blir rörd över att varenda kväll se bokstäverna som han tolkar som ”lots of love” (ungefär ”kära hälsningar”) och för att visa att han hänger med anammar han förkortningen och använder den i mejl till arbetskollegor, redaktörer och bekanta. Tills han får veta ”l.o.l” står för ”laughing out loud”. Varför Gopniks son avslutar varje godnattmeddelande till pappan med ”gapskrattar” framstår som lite underligt, men ännu underligare är nog att Gopnik gapskrattat åt släkt, kollegor och chefer.

    Vi sitter på övervåningen i den mysiga bokhandeln och lyssnar på Gopniks små familjära lustigheter. Regnet dränker gula taxibilar utanför, man dras i hans värld och till slut blir publiken en del av berättelsen: en gammal excentriker till teaterdirektör avbryter och frågar avancerade frågor om scenografin i hans lägenhet. En annan kvinna vill diskutera konstnärliga progressiva privatskolor för de små barnen. En finklädd man i rullstol sitter och lyssnar uppmärksamt, slår vad om att han också är författare. Mellan stolarna springer barn omkring, som tagna ur boken.

    De senaste åren har litteratur blivit något av en livsstilsmarkör för hipsters over there så väl som hemma i Sverige. Amerikanska Dave Eggers är en av de författare som populariserat litteraturen, dels genom sina egna böcker, men framför allt genom att starta kvalitetstidningarna The Believer och McSweeney’s, som håller nivån ”god litteratur” men med ett populärt tilltal. De adresserar klubbkids lika väl som professorer. Runt Eggers har det skapats en ny amerikansk litteraturscen, som egentligen innebär att unga människor har börjat skriva på ett sätt som känns relevant och som de får uppskattning för. Det har blivit lite av en litteraturens comeback. Kanske har det att göra med att andra identitetsmarkörer som musik och film har blivit lite upplösta i konturerna i och med Internets revolution – nerladdning av alla möjliga musikreferenser och inblick i varenda subkultur möjliggörs i närmaste Googlesökfält. Böcker däremot andas den exklusivitet som smal popmusik har fått göra sedan sextiotalet: det är coolt helt enkelt. Och är man i New York och spatserar i legendariska bokaffären The Strand ser man därför både det gamla vanliga bokhandelsklientelet, de genuina farbröderna och kulturkvinnorna, och en massa snygga och coola och unga människor. Skulle Nick Hornby skriva sin skivnördsbestseller High fidelity i dag i stället skulle han antagligen välja att placera den i en bokhandel.

    New York är den perfekta platsen för litteratur som subkultur. Det är inte första gången den har varit hipp här. Flera gånger under historien har det funnits intellektuella grupper med rika föräldrar som diskuterat vikten av punkt och kommatecken. Mest känd är kanske kretsen kring författaren och journalisten Dorothy Parker, det runda bordet-gäng som kallades just ”Runda bordet”. De brukade träffas på Algonquin Hotel i New York på trettiotalet. Ett sällskap intellektuella, vars middagar gick ut på att växla kvickheter och djupsinnigheter med varandra. Dagen därpå fanns samtalen i textform, publicerade och citerade i New Yorks tidningar. Dorothy var en av dem som var med och grundade tidskriften The New Yorker, en tidning som återigen har blivit viktig i den nylitterära subkulturen bland unga i dag.
    Barnes

    East Village. Vi har varit i Brooklyn, jag och min infödda vän som jag bor hos. Månaden är november, vilket berättigar även denna taxitur. Brooklynbrons breda filer vaggar in oss i trygghet och skylinen, alla miljontals lampor, neonet i mörkret påminner om minnen som inte tillhör en själv. Filmer där poliser har jagat bovar. Scener där unga kvinnor tittar ut över vattnet i skymningen. Denna gång är det jag. Och vi är på väg till KGB Bar, en cool bar som drar till sig vänstervridna studenter från hela New England, i kväll är det två författare som läser ur sina böcker – Heidi Julavits och Lisa Moore. För svenska litteraturnördar är Heidi Julavits mest känd som redaktör för det tidigare nämnda magasinet The Believer. Lisa Moore är en ung författare från Canada, hitflugen för tillfället. Hon har vunnit en rad prestigefulla priser för sina noveller, men är här för att läsa ur sin första roman Alligator.

    Lokalen är komplett rödmålad i ett slags kommunismblinkning, alla är unga och har lite underliga kläder. Jag är hungrig men de serverar bara öl. Den här uppläsningen sker på ett mycket mer improviserat sätt, inte lika högtidligt som Adam Gopniks hos Barnes & Noble. Lisa öppnar med en sexscen, samtidigt som folk står och beställer öl i baren. Men det finns en koncentration i lokalen. Publiken lyssnar. New York-klichén är stark: här är folk som vill skriva, som vill lyckas, med det konstärliga. Det gör inget om de är fattiga.

    Författaren fortsätter deklamera den känsliga dialogen mellan två ungdomar i en källare i Montreal, medan folk från KGB – som både är en bar, en klubb, en tidning och en blogg – går omkring och tar mingelbilder. Jag och mitt sällskap kommer senare att hamna på deras webbplats, med felstavade för- och efternamn. Heidi Julavits beter sig som en idol i sammanhanget. Hon drar vitsar och missminner sig gamla uppläsningar som gått åt helvete. Sedan läser hon avslappnat. Folk skrattar på valda tillfällen. Uppträdandet har visst släktskap med en standupshow och är lite teatralt, man blir helt enkelt underhållen, något som det annars brukar vara förbud mot när det handlar om litteratur.

    I stort har litteraturscenen fått lite oförtjänt dåligt rykte som trist och svåråtkomlig. Men i New York, och säkert på många andra ställen just nu, är det ett sätt att roa sig på, så gott som något annat. Det är även ett bra sätt att känna sig som en äkta New York-bo, hit söker sig folk som är intresserade och insatta. Mia Farrow har en uppläsning senare i veckan och Hillary Clinton nästa vecka. Rapparen Too Short ska läsa ur sin nya bok i Brooklyn och på ett loft någonstans ska tydligen Paul Auster precis ha uppträtt. Att gå på litterära uppläsningar är ett sätt att överbrygga gapet mellan kändisar och vanligt folk, alla är här på grund av kärleken till litteraturen (och för att ragga på folk med samma intresse).

    Det blir frågestund efteråt och sedan tar författarna varsin öl och sätter sig och pratar med den som vill. Jag småsnackar lite med både Lisa Moore och Heidi Julavits. Men det ska tydligen ligga en av New Yorks bästa italienska restauranger på andra sida gatan här i East Village, så vi går dit. Köar lite för att få bord, och äter sedan den godaste salsiccian och rigatonin hittills. Klockan är 22.00. Det är kallt och blåsigt. Men folk strömmar ut från olika restauranger och barer. Vi fortsätter natten vandrades genom stan. Nästa ställe är en bar som heter Spotted Pig.

     

  • Litterära stjärnor i New York

    Litterära stjärnor i New York

    Den amerikanska litteraturscenen har fått sig en nystart det senaste decenniet. Och ingenstans märks det så tydligt som i New York. Författarnas uppläsningar kan vara lika populära som succéshower på Broadway.

    Text: Caroline Ringskog Ferrad-Noli

    Hotell i New York

    Vi befinner oss i en Barnes & Noble-bokhandel på Upper West Side. I kväll är det journalisten och författaren Adam Gopnik som ska läsa ur sin nya bok Through the children’s gate som handlar om hans barn och deras perspektiv på ett bohemiskt men dyrt New York-liv. Tidigare har han skrivit om sitt liv med sina barn och sin fru i Paris, när han var Pariskorrespondent.

    Till vardags är Gopnik journalist för den intellektuella blaskan The New Yorker. Hans barn är i boken mellan sex och tio år gamla, men han jämför dem med förläggare och stora celebriteter i bokbranschen. Själv är Gopnik i fyrtioårsåldern, och de möten han skildrar mellan de två generationerna får ofta hela publiken att förvånat gapskratta.

    Som när han läser ett stycke om hur far och son säger god natt. Adam Gopnik sitter och skriver i lägenheten och hans son ligger i sin säng i sitt rum, båda surfandes med trådlöst bredband. Med varsin dator säger de godnatt genom MSN, och enligt traditionen avslutar de alltid med Internetuttrycket ”l.o.l.”. Gopnik blir rörd över att varenda kväll se bokstäverna som han tolkar som ”lots of love” (ungefär ”kära hälsningar”) och för att visa att han hänger med anammar han förkortningen och använder den i mejl till arbetskollegor, redaktörer och bekanta. Tills han får veta ”l.o.l” står för ”laughing out loud”. Varför Gopniks son avslutar varje godnattmeddelande till pappan med ”gapskrattar” framstår som lite underligt, men ännu underligare är nog att Gopnik gapskrattat åt släkt, kollegor och chefer.

    Vi sitter på övervåningen i den mysiga bokhandeln och lyssnar på Gopniks små familjära lustigheter. Regnet dränker gula taxibilar utanför, man dras i hans värld och till slut blir publiken en del av berättelsen: en gammal excentriker till teaterdirektör avbryter och frågar avancerade frågor om scenografin i hans lägenhet. En annan kvinna vill diskutera konstnärliga progressiva privatskolor för de små barnen. En finklädd man i rullstol sitter och lyssnar uppmärksamt, slår vad om att han också är författare. Mellan stolarna springer barn omkring, som tagna ur boken.

    De senaste åren har litteratur blivit något av en livsstilsmarkör för hipsters over there så väl som hemma i Sverige. Amerikanska Dave Eggers är en av de författare som populariserat litteraturen, dels genom sina egna böcker, men framför allt genom att starta kvalitetstidningarna The Believer och McSweeney’s, som håller nivån ”god litteratur” men med ett populärt tilltal. De adresserar klubbkids lika väl som professorer. Runt Eggers har det skapats en ny amerikansk litteraturscen, som egentligen innebär att unga människor har börjat skriva på ett sätt som känns relevant och som de får uppskattning för. Det har blivit lite av en litteraturens comeback. Kanske har det att göra med att andra identitetsmarkörer som musik och film har blivit lite upplösta i konturerna i och med Internets revolution – nerladdning av alla möjliga musikreferenser och inblick i varenda subkultur möjliggörs i närmaste Googlesökfält. Böcker däremot andas den exklusivitet som smal popmusik har fått göra sedan sextiotalet: det är coolt helt enkelt. Och är man i New York och spatserar i legendariska bokaffären The Strand ser man därför både det gamla vanliga bokhandelsklientelet, de genuina farbröderna och kulturkvinnorna, och en massa snygga och coola och unga människor. Skulle Nick Hornby skriva sin skivnördsbestseller High fidelity i dag i stället skulle han antagligen välja att placera den i en bokhandel.

    New York är den perfekta platsen för litteratur som subkultur. Det är inte första gången den har varit hipp här. Flera gånger under historien har det funnits intellektuella grupper med rika föräldrar som diskuterat vikten av punkt och kommatecken. Mest känd är kanske kretsen kring författaren och journalisten Dorothy Parker, det runda bordet-gäng som kallades just ”Runda bordet”. De brukade träffas på Algonquin Hotel i New York på trettiotalet. Ett sällskap intellektuella, vars middagar gick ut på att växla kvickheter och djupsinnigheter med varandra. Dagen därpå fanns samtalen i textform, publicerade och citerade i New Yorks tidningar. Dorothy var en av dem som var med och grundade tidskriften The New Yorker, en tidning som återigen har blivit viktig i den nylitterära subkulturen bland unga i dag.

    East Village. Vi har varit i Brooklyn, jag och min infödda vän som jag bor hos. Månaden är november, vilket berättigar även denna taxitur. Brooklynbrons breda filer vaggar in oss i trygghet och skylinen, alla miljontals lampor, neonet i mörkret påminner om minnen som inte tillhör en själv. Filmer där poliser har jagat bovar. Scener där unga kvinnor tittar ut över vattnet i skymningen. Denna gång är det jag. Och vi är på väg till KGB Bar, en cool bar som drar till sig vänstervridna studenter från hela New England, i kväll är det två författare som läser ur sina böcker – Heidi Julavits och Lisa Moore. För svenska litteraturnördar är Heidi Julavits mest känd som redaktör för det tidigare nämnda magasinet The Believer. Lisa Moore är en ung författare från Canada, hitflugen för tillfället. Hon har vunnit en rad prestigefulla priser för sina noveller, men är här för att läsa ur sin första roman Alligator.

    Lokalen är komplett rödmålad i ett slags kommunismblinkning, alla är unga och har lite underliga kläder. Jag är hungrig men de serverar bara öl. Den här uppläsningen sker på ett mycket mer improviserat sätt, inte lika högtidligt som Adam Gopniks hos Barnes & Noble. Lisa öppnar med en sexscen, samtidigt som folk står och beställer öl i baren. Men det finns en koncentration i lokalen. Publiken lyssnar. New York-klichén är stark: här är folk som vill skriva, som vill lyckas, med det konstärliga. Det gör inget om de är fattiga.

    Författaren fortsätter deklamera den känsliga dialogen mellan två ungdomar i en källare i Montreal, medan folk från KGB – som både är en bar, en klubb, en tidning och en blogg – går omkring och tar mingelbilder. Jag och mitt sällskap kommer senare att hamna på deras webbplats, med felstavade för- och efternamn. Heidi Julavits beter sig som en idol i sammanhanget. Hon drar vitsar och missminner sig gamla uppläsningar som gått åt helvete. Sedan läser hon avslappnat. Folk skrattar på valda tillfällen. Uppträdandet har visst släktskap med en standupshow och är lite teatralt, man blir helt enkelt underhållen, något som det annars brukar vara förbud mot när det handlar om litteratur.

    I stort har litteraturscenen fått lite oförtjänt dåligt rykte som trist och svåråtkomlig. Men i New York, och säkert på många andra ställen just nu, är det ett sätt att roa sig på, så gott som något annat. Det är även ett bra sätt att känna sig som en äkta New York-bo, hit söker sig folk som är intresserade och insatta. Mia Farrow har en uppläsning senare i veckan och Hillary Clinton nästa vecka. Rapparen Too Short ska läsa ur sin nya bok i Brooklyn och på ett loft någonstans ska tydligen Paul Auster precis ha uppträtt. Att gå på litterära uppläsningar är ett sätt att överbrygga gapet mellan kändisar och vanligt folk, alla är här på grund av kärleken till litteraturen (och för att ragga på folk med samma intresse).

    Det blir frågestund efteråt och sedan tar författarna varsin öl och sätter sig och pratar med den som vill. Jag småsnackar lite med både Lisa Moore och Heidi Julavits. Men det ska tydligen ligga en av New Yorks bästa italienska restauranger på andra sida gatan här i East Village, så vi går dit. Köar lite för att få bord, och äter sedan den godaste salsiccian och rigatonin hittills. Klockan är 22.00. Det är kallt och blåsigt. Men folk strömmar ut från olika restauranger och barer. Vi fortsätter natten vandrades genom stan. Nästa ställe är en bar som heter Spotted Pig.

     

  • Reykjavik – Världens minsta kulturmetropol

    Reykjavik – Världens minsta kulturmetropol

    Trots sin ringa storlek har Islands huvudstad fött fram mängder med framgångsrika kreatörer. I Reykjaviks kultur- och modevärld blandas influenser från en avlägsen omgivning med egna infall till en perfekt cocktail.

    Text: Ewa Josefsson

    Hotell i Reykjavik

    Den blonda kvinnan i blus och pennkjol sitter och sippar på ett glas vin i baren. Vi har småpratat i några minuter när hon lutar sig mot mig och säger:
    – Jag har klätt ut mig i dag. Det är en del av mitt uppdrag.

    Hon blinkar menande och sträcker sedan fram ett visitkort med namn och titel: Andrea Maack, artist/journalist/just a fabulous person. Jag har hamnat bredvid Reykjaviks motsvarighet till Carrie Bradshaw. Andrea har en singelkolumn à la Sex and the city i ett välkänt isländskt magasin.
    – Nästa månad ska det handla om att dejta äldre, välbärgade män. Jag sitter här och spanar, säger hon.

    Valet av lokal är knappast någon slump. Den svartvita baren på 101 Hotel är populärast bland det väldressade kulturfolket just nu. Hit går man för att dricka några glas vitt innan kvällen fortsätter på något annat, mindre sofistikerat ställe. Islänningarna tjänar ju mer pengar än någonsin och det märks naturligtvis. De klassiska kaffebarerna i bohemisk stil finns kvar men det dyker upp fler och fler luxuösa designbarer som den här.
    Andrea smälter hur som helst utmärkt in med sin förklädnad. Det är möjligtvis hållningen och rörelserna som avslöjar henne, ovanan vid de höga klackarna och den snäva kjolen.
    – I vanliga fall klär jag mig i säckig streetstil, säger hon.
    Blått

    ”Glöm inte att bada i den blå lagunen” eller ”islänningarna festar som galningar”. Det är fraserna man brukar få höra om Reykjavik, men glöm dem. Inte för att de inte stämmer utan för att den som återkommer till Reykjavik gör det av en helt annan anledning. Kulturlivet. Stadens bubblande kreativitet och arroganta mod att gå sin egen väg och plocka det bästa från två kontinenter.
    – Reykjavik ligger mitt emellan Europa och USA, så vi blandar influenserna. Det är nog det som gör isländsk kultur speciell. Vi har ju en egen historia också, men med vårt läge blir vi till en sluss som samlar en massa olika intryck och mixar ihop dem.

    Jag har gått in till Guðrún Sveinbjörnsdóttir som driver den lilla designbutiken Gust på Laugavegur. Längst inne i affären finns hennes verkstad, och det är här vi träffas för att prata om den isländska designboomen.
    – Det har verkligen exploderat de senaste fem åren, islänningarna själva har börjat uppskatta inhemsk design på ett helt nytt sätt och det har också startat en designutbildning på konstskolan, säger hon.

    Jag kommer att tänka på ett lustigt fenomen som händer ganska ofta här. Att du pratar med någon som får dig att glömma bort att husen är en tvärhand höga, och plötsligt tror du i stället att du befinner dig i en riktig storstad. Kanske är det pulsen som lurar dig, den där pulsen som vanligtvis bara återfinns i metropoler, men som konstigt nog slår även i Reykjavik. Sedan säger människan du pratar med något som avslöjar allting, som nu när Guðrún säger att stan just fått en designutbildning, och du inser faktum. Här finns bara drygt hundra tusen invånare.

    Efter några timmars trendspaning går det att konstatera att ungdomarna ska ha luvtröjor i skrikiga färger och mönster. De kommer från den lilla designaffären Naked Ape, får jag veta. När jag besöker butiken hamnar jag i en orgie av neonfärger. Mitt i allt sitter den unga designern och affärsinnehavaren Sara Eyþórsdóttir. Hon berättar att hon har suttit uppe och sytt hela föregående natt. Ändå verkar hon inte det minsta trött när hon letar efter en bra låt att spela, visar intressanta sidor på nätet och pratar om den kommande helgens kulturutbud. Hela tiden bekymmerslöst balanserande en halvfull kaffekopp på sin öppna laptop.
    – Det är flera vernissager och sjysta konserter, du kommer att ha massor att göra. Men glöm inte att hälsa på Dead-Nonni, han är den mest intressanta konstnären här just nu, tillägger hon.

    Fredag eftermiddag är mycket riktigt späckad av vernissager. Jag är på väg till Safn, ett nyöppnat galleri. Mina försök att fråga efter vägen misslyckas, Safn betyder museum så alla ber mig specificera vilket museum.
    Väl framme berättar den kvinnliga galleristen att konstnären som hade en monolog i en pappkartong har fått nog och packat ihop. Just då går han förbi oss. Galleristen frågar om han inte kan fortsätta lite till, men hon får svaret att två timmar i lådan var nog. Men besvikelsen byts i fascination när jag börjar vandra runt i det tre våningar stora galleriet och studera verken av ljus och vatten. Vid närmare eftertanke är det självklart att isländsk konst handlar om ljus och vatten. Vad skulle den annars handla om på en ö med tusen sällsamma färgtoner på himlen och bubblande, svavelosande vatten i marken. Det känns så isländskt, lika spöklikt vackert som naturen runt omkring oss. Naturen som skymtas hela tiden, för även mitt inne i staden tronar bergen vid horisonten.

    Jag blir bjuden på fest hos Ari Magg, en av Islands mest framgångsrika reklamfotografer. Den vitmålade fotostudion med högt snedtak är full av människor som jobbar med reklam och mode. I en grupp samlas modellerna, i en annan mediefolket och i en tredje formgivarna. Bland annat Sebastian Frey, en parisare som flyttade till Reykjavik för att bli lärare på den nya designutbildningen.
    – Reykjavik är löjligt hippt i Paris nu. Jag har fått hit riktiga stjärnor som föreläsare. Människor som knappast skulle ha jobbat med mig innan. Det är värsta meriten att vara här, säger han och man kan ana en ton av sarkasm i hans röst.

    Efter två år i Reykjavik börjar Sebastian längta hem.
    – I början tyckte jag att det var helt fantastiskt, jag fattade inte hur människorna kunde klä sig så coolt och det kändes absolut inte som en liten stad.

    Nu börjar han känna av lappsjukan. Reykjavik har en påtaglig alla-känner-alla-mentalitet. Du kan ge dig tusan på att tjejen du träffar på kaféet är släkting, vän eller arbetskamrat med killen du pratade med i går. Folk kallas vid förnamn, och för att det ska fungera lägger man i talspråk till ett epitet: Paris-Sebastian, till exempel.
    ¬– Du borde skriva om folks hybris. Alla tror att de är värsta stjärnorna, därför blir det aldrig kö utanför Kaffibarinn. Folk står bara i en ring och ropar ”Hej det är jag” till vakten, säger en annan kille när han hör vad vi pratar om.

    En stund senare sprids en doft av sprayfärg i studion. Någon har dessutom sett Paris-Sebastian smyga ut från toaletten. Händelserna kopplas samman någon minut senare när festens värd kommer fram till den kortvuxna parisaren med en arg min:
    – Varför har du sprayat ner min toalett?

    Sebastian skakar på huvudet.
    – Nej, det skulle jag aldrig göra. Jag är från Paris, där gör vi inte sådant.

    Men det är förstås skitsnack, tycker värden Ari Magg. Han berättar för Sebastian att ingen på festen ser humorn i att skriva ”motherfucker” över badrumsspegeln. Vi inser att det är dags att gå vidare.
    Reykjavik

    Ute på gatan väntar den både välkända och främmande arkitekturen. Välkänd, eftersom den liknar vår svenska minimalistiska. Främmande, för att den är så mycket grövre. Det är cement och plåt överallt. Till och med den stora kyrkan, Hallgrimskirkja, är ju gjord av någon sorts betong. Min beundran växer varje gång jag ser den, hur den mjuka formen kontrasterar till den skrovliga ytan och hur den ändrar nyans i solnedgången. Men allra bäst tycker jag om Hafnarhús, museet nere vid hamnen. Den böjda cementskivan som markerar ingången leder in till en sal med enorma plåtväggar och stora nitar. Det är industriellt, grovt och kusligt vackert.

    Före resans slut får jag till ett möte med Dead-Nonni. Konstnären som Naked Ape-Sara och ett halvt dussin andra har pratat om. Smeknamnet Dead-Nonni är passande på fler än ett sätt. Många trodde att han skulle vara död vid det här laget. För Nonni, eller Jón Auðarson som han egentligen heter, har varit HIV-positiv i över ett decennium och han försökte i många år dämpa sin dödsångest med alkohol. I dag har det förändrats. Jón blev far – utan att föra viruset vidare till modern eller barnet. Han hittade dessutom ett bättre sätt än spriten att hantera närheten till döden.

    Det började med textraden ”He who fears death cannot enjoy life”. Enligt denna filosofi skapade Jón klädmärket Dead. Texten trycktes på t-shirtar som utsmyckades med gotiska teckningar och mönster. De handtryckta tröjorna har blivit hur populära som helst och går numera att få tag på i ett flertal olika länder både i Norden och på andra sidan Atlanten. Butiken Dead-Nonnabúd ska snart expandera och Jón skissar på en stor klädkollektion. Hans slogan pryder numera allt från tonåriga hårdrockare till damer i sextioårsåldern. Och för Jón betyder budskapet allt.
    – Det var ju ett sätt för mig att bli av med min rädsla.

    Han är klädd helt i svart, ansiktet är ärrat och varenda millimeter av hans uppenbarelse för tankarna till en rockstjärna. Det är knappast förvånande att ett band som Metallica bär hans tröjor. Men som en typisk Reykjavikbo låter Jón sig knappast imponeras av berömdhet.
    – De är bara människor som vi andra, säger han lite irriterat och jag förstår att jag har brutit mot en gyllene regel genom att ens ta upp det.
    I Reykjavik är ju varenda människa en stjärna.

     

  • Reykjavik – Världens minsta kulturmetropol

    Reykjavik – Världens minsta kulturmetropol

    Trots sin ringa storlek har Islands huvudstad fött fram mängder med framgångsrika kreatörer. I Reykjaviks kultur- och modevärld blandas influenser från en avlägsen omgivning med egna infall till en perfekt cocktail.

    Text: Ewa Josefsson

    Hotell i Reykjavik

    Den blonda kvinnan i blus och pennkjol sitter och sippar på ett glas vin i baren. Vi har småpratat i några minuter när hon lutar sig mot mig och säger:
    – Jag har klätt ut mig i dag. Det är en del av mitt uppdrag.

    Hon blinkar menande och sträcker sedan fram ett visitkort med namn och titel: Andrea Maack, artist/journalist/just a fabulous person. Jag har hamnat bredvid Reykjaviks motsvarighet till Carrie Bradshaw. Andrea har en singelkolumn à la Sex and the city i ett välkänt isländskt magasin.
    – Nästa månad ska det handla om att dejta äldre, välbärgade män. Jag sitter här och spanar, säger hon.

    Valet av lokal är knappast någon slump. Den svartvita baren på 101 Hotel är populärast bland det väldressade kulturfolket just nu. Hit går man för att dricka några glas vitt innan kvällen fortsätter på något annat, mindre sofistikerat ställe. Islänningarna tjänar ju mer pengar än någonsin och det märks naturligtvis. De klassiska kaffebarerna i bohemisk stil finns kvar men det dyker upp fler och fler luxuösa designbarer som den här.
    Andrea smälter hur som helst utmärkt in med sin förklädnad. Det är möjligtvis hållningen och rörelserna som avslöjar henne, ovanan vid de höga klackarna och den snäva kjolen.
    – I vanliga fall klär jag mig i säckig streetstil, säger hon.

    ”Glöm inte att bada i den blå lagunen” eller ”islänningarna festar som galningar”. Det är fraserna man brukar få höra om Reykjavik, men glöm dem. Inte för att de inte stämmer utan för att den som återkommer till Reykjavik gör det av en helt annan anledning. Kulturlivet. Stadens bubblande kreativitet och arroganta mod att gå sin egen väg och plocka det bästa från två kontinenter.
    – Reykjavik ligger mitt emellan Europa och USA, så vi blandar influenserna. Det är nog det som gör isländsk kultur speciell. Vi har ju en egen historia också, men med vårt läge blir vi till en sluss som samlar en massa olika intryck och mixar ihop dem.

    Jag har gått in till Guðrún Sveinbjörnsdóttir som driver den lilla designbutiken Gust på Laugavegur. Längst inne i affären finns hennes verkstad, och det är här vi träffas för att prata om den isländska designboomen.
    – Det har verkligen exploderat de senaste fem åren, islänningarna själva har börjat uppskatta inhemsk design på ett helt nytt sätt och det har också startat en designutbildning på konstskolan, säger hon.

    Jag kommer att tänka på ett lustigt fenomen som händer ganska ofta här. Att du pratar med någon som får dig att glömma bort att husen är en tvärhand höga, och plötsligt tror du i stället att du befinner dig i en riktig storstad. Kanske är det pulsen som lurar dig, den där pulsen som vanligtvis bara återfinns i metropoler, men som konstigt nog slår även i Reykjavik. Sedan säger människan du pratar med något som avslöjar allting, som nu när Guðrún säger att stan just fått en designutbildning, och du inser faktum. Här finns bara drygt hundra tusen invånare.

    Efter några timmars trendspaning går det att konstatera att ungdomarna ska ha luvtröjor i skrikiga färger och mönster. De kommer från den lilla designaffären Naked Ape, får jag veta. När jag besöker butiken hamnar jag i en orgie av neonfärger. Mitt i allt sitter den unga designern och affärsinnehavaren Sara Eyþórsdóttir. Hon berättar att hon har suttit uppe och sytt hela föregående natt. Ändå verkar hon inte det minsta trött när hon letar efter en bra låt att spela, visar intressanta sidor på nätet och pratar om den kommande helgens kulturutbud. Hela tiden bekymmerslöst balanserande en halvfull kaffekopp på sin öppna laptop.
    – Det är flera vernissager och sjysta konserter, du kommer att ha massor att göra. Men glöm inte att hälsa på Dead-Nonni, han är den mest intressanta konstnären här just nu, tillägger hon.

    Fredag eftermiddag är mycket riktigt späckad av vernissager. Jag är på väg till Safn, ett nyöppnat galleri. Mina försök att fråga efter vägen misslyckas, Safn betyder museum så alla ber mig specificera vilket museum.
    Väl framme berättar den kvinnliga galleristen att konstnären som hade en monolog i en pappkartong har fått nog och packat ihop. Just då går han förbi oss. Galleristen frågar om han inte kan fortsätta lite till, men hon får svaret att två timmar i lådan var nog. Men besvikelsen byts i fascination när jag börjar vandra runt i det tre våningar stora galleriet och studera verken av ljus och vatten. Vid närmare eftertanke är det självklart att isländsk konst handlar om ljus och vatten. Vad skulle den annars handla om på en ö med tusen sällsamma färgtoner på himlen och bubblande, svavelosande vatten i marken. Det känns så isländskt, lika spöklikt vackert som naturen runt omkring oss. Naturen som skymtas hela tiden, för även mitt inne i staden tronar bergen vid horisonten.

    Jag blir bjuden på fest hos Ari Magg, en av Islands mest framgångsrika reklamfotografer. Den vitmålade fotostudion med högt snedtak är full av människor som jobbar med reklam och mode. I en grupp samlas modellerna, i en annan mediefolket och i en tredje formgivarna. Bland annat Sebastian Frey, en parisare som flyttade till Reykjavik för att bli lärare på den nya designutbildningen.
    – Reykjavik är löjligt hippt i Paris nu. Jag har fått hit riktiga stjärnor som föreläsare. Människor som knappast skulle ha jobbat med mig innan. Det är värsta meriten att vara här, säger han och man kan ana en ton av sarkasm i hans röst.

    Efter två år i Reykjavik börjar Sebastian längta hem.
    – I början tyckte jag att det var helt fantastiskt, jag fattade inte hur människorna kunde klä sig så coolt och det kändes absolut inte som en liten stad.

    Nu börjar han känna av lappsjukan. Reykjavik har en påtaglig alla-känner-alla-mentalitet. Du kan ge dig tusan på att tjejen du träffar på kaféet är släkting, vän eller arbetskamrat med killen du pratade med i går. Folk kallas vid förnamn, och för att det ska fungera lägger man i talspråk till ett epitet: Paris-Sebastian, till exempel.
    ¬– Du borde skriva om folks hybris. Alla tror att de är värsta stjärnorna, därför blir det aldrig kö utanför Kaffibarinn. Folk står bara i en ring och ropar ”Hej det är jag” till vakten, säger en annan kille när han hör vad vi pratar om.

    En stund senare sprids en doft av sprayfärg i studion. Någon har dessutom sett Paris-Sebastian smyga ut från toaletten. Händelserna kopplas samman någon minut senare när festens värd kommer fram till den kortvuxna parisaren med en arg min:
    – Varför har du sprayat ner min toalett?

    Sebastian skakar på huvudet.
    – Nej, det skulle jag aldrig göra. Jag är från Paris, där gör vi inte sådant.

    Men det är förstås skitsnack, tycker värden Ari Magg. Han berättar för Sebastian att ingen på festen ser humorn i att skriva ”motherfucker” över badrumsspegeln. Vi inser att det är dags att gå vidare.

    Ute på gatan väntar den både välkända och främmande arkitekturen. Välkänd, eftersom den liknar vår svenska minimalistiska. Främmande, för att den är så mycket grövre. Det är cement och plåt överallt. Till och med den stora kyrkan, Hallgrimskirkja, är ju gjord av någon sorts betong. Min beundran växer varje gång jag ser den, hur den mjuka formen kontrasterar till den skrovliga ytan och hur den ändrar nyans i solnedgången. Men allra bäst tycker jag om Hafnarhús, museet nere vid hamnen. Den böjda cementskivan som markerar ingången leder in till en sal med enorma plåtväggar och stora nitar. Det är industriellt, grovt och kusligt vackert.

    Före resans slut får jag till ett möte med Dead-Nonni. Konstnären som Naked Ape-Sara och ett halvt dussin andra har pratat om. Smeknamnet Dead-Nonni är passande på fler än ett sätt. Många trodde att han skulle vara död vid det här laget. För Nonni, eller Jón Auðarson som han egentligen heter, har varit HIV-positiv i över ett decennium och han försökte i många år dämpa sin dödsångest med alkohol. I dag har det förändrats. Jón blev far – utan att föra viruset vidare till modern eller barnet. Han hittade dessutom ett bättre sätt än spriten att hantera närheten till döden.

    Det började med textraden ”He who fears death cannot enjoy life”. Enligt denna filosofi skapade Jón klädmärket Dead. Texten trycktes på t-shirtar som utsmyckades med gotiska teckningar och mönster. De handtryckta tröjorna har blivit hur populära som helst och går numera att få tag på i ett flertal olika länder både i Norden och på andra sidan Atlanten. Butiken Dead-Nonnabúd ska snart expandera och Jón skissar på en stor klädkollektion. Hans slogan pryder numera allt från tonåriga hårdrockare till damer i sextioårsåldern. Och för Jón betyder budskapet allt.
    – Det var ju ett sätt för mig att bli av med min rädsla.

    Han är klädd helt i svart, ansiktet är ärrat och varenda millimeter av hans uppenbarelse för tankarna till en rockstjärna. Det är knappast förvånande att ett band som Metallica bär hans tröjor. Men som en typisk Reykjavikbo låter Jón sig knappast imponeras av berömdhet.
    – De är bara människor som vi andra, säger han lite irriterat och jag förstår att jag har brutit mot en gyllene regel genom att ens ta upp det.
    I Reykjavik är ju varenda människa en stjärna.

     

  • Kefalonia – Den förlovade ön

    Hotell på Kefalonia

    Kefalonia är en naturskön ö i Joniska havet som lockar kändisar i massor. Bland annat skryter man om att Lady Di bytte ring med Prins Charles just här. I sommar satsar allt fler resebolag på direktcharter hit.

    Förlovade sig Lady Diana på Kefalonia? Myter och litteratur flyter ihop på denna ö som är ett äktenskap genom seklerna mellan Grekland och Italien. Kärlekshistorien mellan sköna Pelagia från Kefalonia och italienska kapten Corelli i Louis de Berniéres roman Kapten Corellis mandolin är en vacker litterär bild av detta starka band. Liksom Pelagia attraherades av Corelli under andra världskrigets slut har denna stolta, gröna ö fortsatt att inspireras av Italien sedan venetianarna styrde den år 1500–1797. Detta är en av få platser i Grekland där turkarna aldrig fick herravälde.

    Husen med sina ockraputsasde fasader kunde vara tagna från en siciliansk by. Inga vitkalkade hus med blå fönsterluckor. I barerna spelas oftare kantater än rebetiko och mer mandolin än bouzouki. Arvet märks även i ortsnamn som Komitata, Fiskardo och Skala. Kanske är det en chimär. Men det säger nog ändå något på djupet om kulturblandningen mellan dessa brödrafolk i södra Europa. Denna sex mil långa ö, fyra mil från fastlandet och Peloponnesos, är den största av de joniska öarna med en yta som halva Rhodos. Vacker, men inte insmickrande.

    Eleganta Rita Zapantis äger Starlight Hotel i öns mest charmigt turistifierade by, Skala, på den södra udden. Nästan hela hennes generation flyttade till USA efter den stora jordbävningen 1953 då befolkningen översteg hundra tusen, att jämföra med dagens fyrtio tusen. Rita har återvänt efter ett halvsekel i New York. Liksom flera andra äldre jag samtalar med har hon skön accent à la Robert de Niro i Gudfadern. Hennes historia är nästan lika mättad av dramatik som maffiafilmens:
    – Allo sir, how ya doin? Ya like da otel? frågar hon när jag sätter mig i en fet läderfåtölj i hotellobbyn. Jag och min blivande man flydde till USA när jag var femton år. Många kommer tillbaka med pengar de tjänat på grekiska restauranger och investerar i hotell här. De enda som inte är välkomna är tyskarna. They raped and killed almost all of us.

    Trots många långa stränder med Greklands klaraste vatten, grönaste natur och gästfria människor var kefalonierna fram till nyligen inte intresserade av turister. Först på nittiotalet började några av charterbolagen så smått att få fäste. Långt efter Kreta, Rhodos och grannöarna Korfu och Zakynthos. Varför?
    – Vi kefalonier har länge varit rika och stolta av skeppsredning, båtbyggande, vin och olivolja. Men vi välkomnar turister hit i dag.

    Rita Zapatis skulle gärna se att de kom under oktober och mars, hit till Greklands mildaste vinterklimat:
    – Det är ofta arton, tjugo grader på dagarna i januari.

    Den dramatiska historien med krig, jordbävning och uppbrott har gett öborna en stark integritet. Andra världskrigets erfarenheter var brutala. Tyskarna dödade tio tusen italienska soldater och öbor. Man hittade en sjö full med lemlästade kroppar efter att nazisterna retirerat. Men såren har börjat läka, mentaliteten förändras med en ny generation och mentalt grus mals av historiens kvarnsten till finkornig sand. I stället hindras turistexploateringen i dag främst av jordbävningsrisken. Inga hotell får vara högre än tre våningar. Många har cementpelare nerborrade sex meter ner i jorden som ska hålla husen intakta, om ön skulle drabbas av en ny förödande jordbävning. Det gör hotellen charmigt familjedrivna. Men även svårare för charterbolagen som vill ha många bäddar. Med ett undantag: öns stora turistcentrum Lassi där det finns några stora och trista hotellkomplex. Generellt är känslan mera ”upmarket” än på Rhodos och Kreta, för att använda hotellbusinessens omskrivning för något bättre hotellrum, högre standard och lite dyrare priser.

    Än så länge är det mest engelsmän som reser till Skala. Det blir det ändring på när svenska charterbolag etablerar sig här till sommaren. Byn har lite avmätt atmosfär, som Toscanakustens tillbakalutade strandbyar med sina pinjelundar och parklekar på torgen. Pikiona är en av de mest stajlade barerna jag sett på en grekisk ö. Röda cylinderformade lampor lyser upp den skymmande kvällningen. Men Kefalonia är inte främst en destination som tillfredsställer nattlivssuget hos partydjur på jakt efter sex, drugs and rock’n’roll. Folk som söker lugn blir nog bättre tillfredsställda.

    Vi avrundar natten i Captains bar som serverar färgglada drinkar med halvmeterlånga sugrör under ett gigantiskt olivträd. Bob Marleys Is this love i högtalarna och några salongsberusade engelska ungdomar flörtar med varandra vid bardisken.

    Nästa gryning tar jag hyrbilen norrut längs västkusten förbi öns huvudstad Argostoli. Jag ser inte skymten av några sådana där sorglösa ungdomar i badkläder på Vespa som susar mellan stränder och barer. Det är inte lika enkelt att ta sig runt här som på mindre kykladiska öar. Avstånden är långa, vägarna branta och få av dem korsar ön. I inlandet reser sig en hög bergskedja med 1 628 meter höga Mega Soros som högsta topp. Vägen slingrar sig i branta hårnålskurvor förbi cypresskogar bort mot Myrthos strand som brukar rankas bland Europas vackraste. Utsikten ner mot det turkosa havet är en färgsprakande kontrast i färgpaletten jämte bergssidornas smaragdgröna skogar och strandens gnistrande kritvita. Här hamnar alla, förr eller senare, som semestrar på Kefalonia under högsäsong. En rekommendation är att komma vid tiotiden efter att de första solstrålarna når ner över det branta berget, eller sen eftermiddag.

    Ett par kilometer norrut ruvar öns mest intagande by Assos vid en pyttehamn som påminner om en inbäddad lagun med en liten klapperstensstrand. För att försvara sig mot pirater byggde venetianerna flera försvarsborgar som står kvar på ön. Den mest kända är denna ovanför Assos. Turistrepresentanter och hotellägare på ön hävdar att Prins Charles och Lady Diana förlovade sig vid borgen en ljummen sommarkväll. En del personer jag frågar menar att det är en skröna. Expressenjournalisten Cecilia Hagen ger i sin bok Mina resor med Diana sin syn på saken: ”Lady Di och prins Charles förlovade sig i Buckingham Palaces trädgård. Det sägs att de semestrade på Kefalonia ibland. Men att de skulle ha förlovat sig i Assos verkar vara ett alltför smart PR-trick”.

    Oavsett sanningen om Lady Dianas och Charles kärlekshistoria är Assos en av Kefalonias skönaste platser. Sant är åtminstone att flera solnedgångsscener i filmatiseringen av Kapten Corellis mandolin spelades in just här. Jag avnjuter en halvliters glasstjock, krämig yoghurt med ljuvligt halvbitter honung, som skulle räcka för en hel mormonfamilj. En segelbåt lägger ljudlöst an bredvid.

    Dagen börjar arta sig till en liten privat forskningsresa i kändisarnas glamorösa Kefalonia. Det naturliga målet är förstås öns mest omtalade utflyktsmål, gamla fiskebyn Fiskardo ett par timmars svindlande bilfärd bort längs västra sidans panoramavägar, på öns nordspets. Fiskeläget är i dag lika genuint grekiskt som om John Travolta skulle dansa zorba eller McDonald’s började sälja greksallad. Vissa restauranger serverar fisk som smakar som upptinade fiskblock för 200 kronor tallriken … Satsa på middag i någon av de angränsande byarna på kullarna i stället.

    Yachterna ligger förtöjda vid pastelligt ljusblått, rosa och gult uppfräschade fasader. Hårdspacklade segeldamer i stora solskärmar med loggan ”Volvo ocean race ” skålar i Dom Pérignon på restaurangerna. I dag är Fiskardo segelöverklassens och celebriteternas meetingpoint i detta Greklands Saint-Tropez. Madonna, Leonardi DiCaprio och Steven Spielberg har setts strosa runt här. Tom Hanks sägs älska att äta middag i Fiskardo. Han äger ett hus på Kefalonia. Sägs det. Sant är åtminstone att hans ansikte sitter på ett foto på väggen på en av restaurangerna.

    Det är siesta och trycket i serveringarna har lättat. Hettan bedövar även alla välmående katter som verkar ha sprungit och gömt sig. Jag och fotografen Camilla tittar in i ett renoverat hus med snygga mahognybjälkar i taket och småpratar lite.
    – Hallå, är ni från Sverige, ropar Gerassimos Fourlanos från sin siesta på loftet inne i huset som också rymmer hans grek-thai-restaurang Lord Falcon.

    Han arbetade under fjorton år som jurist i Stockholm innan han flyttade tillbaka till sitt Kefalonia. Men det har inte bara varit lätt att flytta hem till sitt fädernesland, avslöjar han.
    – Vissa greker är arroganta och osäkra inför utlandsgreker som återkommer. Joniska öarna har gott renommé i Grekland. Vi tillhörde ju Venedig länge och här spelar vi mandolin i stället för bouzouki. Jag för min del hade föredragit att Kefalonia hade tillhört Italien, de är mer medvetna om kvalitet och stil. Basta!

    På vägen tillbaka till vårt hotell i Argostoli betonas längtan efter Italien av medryckande musik på ett kafé i betagande bergsbyn Komitata. Melodin känns romantiskt italiensk men orden är omisskännligt grekiska. Utsikten över Odysseus ö Ithaka och den osannolikt vackra och bergiga östra sidan av ön är … ja … hänförande.
    I bilen på vägen hem i skymningen tar jag en svalkande glassbägare på ett café i bukten Agios Efemia. Efter en dag mättad av skönhet kan jag konstatera att filmen som baserade sig på Kapten Corellis mandolin, och som spelades in här på ön, ger en rättvis bild av de vackra husen, byarna, bergen och havet.

    Liksom John Berendts Midnatt i ondskan och godhetens trädgård betydde mycket för turisttillströmningen till Savannah i Georgia, har Kapten Corellis mandolin betytt mycket för Kefalonias turism. Filmen lockade mig och många andra hit och har inneburit en kraftfull marknadsföring utomlands. Något som öns bar- och restaurangägare inte var sena att utnyttja. I Skala finns ju Captains Bar, i Sami och Agia Efemia restauranger som heter Captain Corellis Restaurant. Att sedan just dessa matställen känns som de största turistfällorna på en annars stolt ö med integritet, må väl vara förlåtet.

    Dagen efter besöker jag, mitt bland all denna sköna natur och Greklands klaraste havsvatten, öns smakfullaste, mest estetiskt fulländade och kändistäta hotell: Art Hotel Emelisse. De privata villorna klättrar dolt bakom en pinjesluttning nerför klipporna några kilometer utanför Fiskardo. Stämningen vid poolen är så där tyst, tillbakalutat mondän. En snygg kvinna i trettioårsåldern läser Lady Chatterleys älskare. Soffgruppen i dovt vinrött vid poolkanten, de stora parasollen i grovt blått tyg, allt andas smak och genomtänkt estetik. Och utsikten med poolytan som smälter samman med havet går inte av för hackor. Ön Lefkas syns tydligt genom det varma eftermiddagsdiset.
    – Hej, micket, micket välkomna! hälsar den unge, sympatiske och jeansklädde ägaren Harris Tsimaras på lätt bruten svenska.

    Han bodde flera år i Sverige då han var sambo med sin svenska flickvän.
    – I dag arbetar hon på den grekiska ambassaden i Stockholm. Vi har fortfarande bra kontakt och det var faktiskt hon som kom med idén att jag borde bygga detta hotell!

    Liksom många andra äventyrliga och reslystna entreprenörer på ön som blivit rika på skepp, båtar och vin lämnade Harris familj Kefalonia, men kom tillbaka och investerade här på senare år.
    – Vi startade trenden med art-hotel. I dag vill alla kalla sig art-hotel. Vi hittade denna plats för tio år sedan och öppnade hotellet för fem år sedan. Det var ett helsike att få byggtillstånd här. Den grekiska byråkratin är brutalt långsam och förbaskat krånglig, berättar Harris Tsimaras.

    När de rika och berömda kommer hit kan de få en privat villa med egen pool. Dessutom har Art Hotel Emelisse egna klippor med en stege rätt ner i det klarblanka havet. Norska prinsessan Mette-Marit bodde här nyligen, liksom Naomi Campbell. Sjuttiofem procent av gästerna är engelsmän, exklusiva kunder kommer hit med Select Travel från Sverige. Och bröllopspar gifter sig i hotellets eget kapell.
    – Det skall vara en personlig och exklusiv känsla att bo hos oss. Därför är vi måna om detaljer. Vi gör vårt eget bröd. Mamma gör fikonmarmeladen, gästerna älskar den, säger Harris och gestikulerar stolt med armarna.

    Vi blickar över sundet mot Odysseus mytomspunna hemö Ithaka:
    – Det är snart den enda billiga ön att investera hotell på i hela Grekland. Men säg det inte till någon … säger Harris med spjuveraktig blick. Titta där ute kommer vattenbåten. Och där borta på den stranden brukade Lady Di simma varje morgon. Hon och prins Charles förlovade sig i Assos venetianska borg här på Kefalonia…

     

  • Kefalonia – Den förlovade ön

    Hotell på Kefalonia

    Kefalonia är en naturskön ö i Joniska havet som lockar kändisar i massor. Bland annat skryter man om att Lady Di bytte ring med Prins Charles just här. I sommar satsar allt fler resebolag på direktcharter hit.

    Förlovade sig Lady Diana på Kefalonia? Myter och litteratur flyter ihop på denna ö som är ett äktenskap genom seklerna mellan Grekland och Italien. Kärlekshistorien mellan sköna Pelagia från Kefalonia och italienska kapten Corelli i Louis de Berniéres roman Kapten Corellis mandolin är en vacker litterär bild av detta starka band. Liksom Pelagia attraherades av Corelli under andra världskrigets slut har denna stolta, gröna ö fortsatt att inspireras av Italien sedan venetianarna styrde den år 1500–1797. Detta är en av få platser i Grekland där turkarna aldrig fick herravälde.

    Husen med sina ockraputsasde fasader kunde vara tagna från en siciliansk by. Inga vitkalkade hus med blå fönsterluckor. I barerna spelas oftare kantater än rebetiko och mer mandolin än bouzouki. Arvet märks även i ortsnamn som Komitata, Fiskardo och Skala. Kanske är det en chimär. Men det säger nog ändå något på djupet om kulturblandningen mellan dessa brödrafolk i södra Europa. Denna sex mil långa ö, fyra mil från fastlandet och Peloponnesos, är den största av de joniska öarna med en yta som halva Rhodos. Vacker, men inte insmickrande.

    Eleganta Rita Zapantis äger Starlight Hotel i öns mest charmigt turistifierade by, Skala, på den södra udden. Nästan hela hennes generation flyttade till USA efter den stora jordbävningen 1953 då befolkningen översteg hundra tusen, att jämföra med dagens fyrtio tusen. Rita har återvänt efter ett halvsekel i New York. Liksom flera andra äldre jag samtalar med har hon skön accent à la Robert de Niro i Gudfadern. Hennes historia är nästan lika mättad av dramatik som maffiafilmens:
    – Allo sir, how ya doin? Ya like da otel? frågar hon när jag sätter mig i en fet läderfåtölj i hotellobbyn. Jag och min blivande man flydde till USA när jag var femton år. Många kommer tillbaka med pengar de tjänat på grekiska restauranger och investerar i hotell här. De enda som inte är välkomna är tyskarna. They raped and killed almost all of us.

    Trots många långa stränder med Greklands klaraste vatten, grönaste natur och gästfria människor var kefalonierna fram till nyligen inte intresserade av turister. Först på nittiotalet började några av charterbolagen så smått att få fäste. Långt efter Kreta, Rhodos och grannöarna Korfu och Zakynthos. Varför?
    – Vi kefalonier har länge varit rika och stolta av skeppsredning, båtbyggande, vin och olivolja. Men vi välkomnar turister hit i dag.

    Rita Zapatis skulle gärna se att de kom under oktober och mars, hit till Greklands mildaste vinterklimat:
    – Det är ofta arton, tjugo grader på dagarna i januari.

    Den dramatiska historien med krig, jordbävning och uppbrott har gett öborna en stark integritet. Andra världskrigets erfarenheter var brutala. Tyskarna dödade tio tusen italienska soldater och öbor. Man hittade en sjö full med lemlästade kroppar efter att nazisterna retirerat. Men såren har börjat läka, mentaliteten förändras med en ny generation och mentalt grus mals av historiens kvarnsten till finkornig sand. I stället hindras turistexploateringen i dag främst av jordbävningsrisken. Inga hotell får vara högre än tre våningar. Många har cementpelare nerborrade sex meter ner i jorden som ska hålla husen intakta, om ön skulle drabbas av en ny förödande jordbävning. Det gör hotellen charmigt familjedrivna. Men även svårare för charterbolagen som vill ha många bäddar. Med ett undantag: öns stora turistcentrum Lassi där det finns några stora och trista hotellkomplex. Generellt är känslan mera ”upmarket” än på Rhodos och Kreta, för att använda hotellbusinessens omskrivning för något bättre hotellrum, högre standard och lite dyrare priser.

    Än så länge är det mest engelsmän som reser till Skala. Det blir det ändring på när svenska charterbolag etablerar sig här till sommaren. Byn har lite avmätt atmosfär, som Toscanakustens tillbakalutade strandbyar med sina pinjelundar och parklekar på torgen. Pikiona är en av de mest stajlade barerna jag sett på en grekisk ö. Röda cylinderformade lampor lyser upp den skymmande kvällningen. Men Kefalonia är inte främst en destination som tillfredsställer nattlivssuget hos partydjur på jakt efter sex, drugs and rock’n’roll. Folk som söker lugn blir nog bättre tillfredsställda.

    Vi avrundar natten i Captains bar som serverar färgglada drinkar med halvmeterlånga sugrör under ett gigantiskt olivträd. Bob Marleys Is this love i högtalarna och några salongsberusade engelska ungdomar flörtar med varandra vid bardisken.

    Nästa gryning tar jag hyrbilen norrut längs västkusten förbi öns huvudstad Argostoli. Jag ser inte skymten av några sådana där sorglösa ungdomar i badkläder på Vespa som susar mellan stränder och barer. Det är inte lika enkelt att ta sig runt här som på mindre kykladiska öar. Avstånden är långa, vägarna branta och få av dem korsar ön. I inlandet reser sig en hög bergskedja med 1 628 meter höga Mega Soros som högsta topp. Vägen slingrar sig i branta hårnålskurvor förbi cypresskogar bort mot Myrthos strand som brukar rankas bland Europas vackraste. Utsikten ner mot det turkosa havet är en färgsprakande kontrast i färgpaletten jämte bergssidornas smaragdgröna skogar och strandens gnistrande kritvita. Här hamnar alla, förr eller senare, som semestrar på Kefalonia under högsäsong. En rekommendation är att komma vid tiotiden efter att de första solstrålarna når ner över det branta berget, eller sen eftermiddag.

    Ett par kilometer norrut ruvar öns mest intagande by Assos vid en pyttehamn som påminner om en inbäddad lagun med en liten klapperstensstrand. För att försvara sig mot pirater byggde venetianerna flera försvarsborgar som står kvar på ön. Den mest kända är denna ovanför Assos. Turistrepresentanter och hotellägare på ön hävdar att Prins Charles och Lady Diana förlovade sig vid borgen en ljummen sommarkväll. En del personer jag frågar menar att det är en skröna. Expressenjournalisten Cecilia Hagen ger i sin bok Mina resor med Diana sin syn på saken: ”Lady Di och prins Charles förlovade sig i Buckingham Palaces trädgård. Det sägs att de semestrade på Kefalonia ibland. Men att de skulle ha förlovat sig i Assos verkar vara ett alltför smart PR-trick”.

    Oavsett sanningen om Lady Dianas och Charles kärlekshistoria är Assos en av Kefalonias skönaste platser. Sant är åtminstone att flera solnedgångsscener i filmatiseringen av Kapten Corellis mandolin spelades in just här. Jag avnjuter en halvliters glasstjock, krämig yoghurt med ljuvligt halvbitter honung, som skulle räcka för en hel mormonfamilj. En segelbåt lägger ljudlöst an bredvid.

    Dagen börjar arta sig till en liten privat forskningsresa i kändisarnas glamorösa Kefalonia. Det naturliga målet är förstås öns mest omtalade utflyktsmål, gamla fiskebyn Fiskardo ett par timmars svindlande bilfärd bort längs västra sidans panoramavägar, på öns nordspets. Fiskeläget är i dag lika genuint grekiskt som om John Travolta skulle dansa zorba eller McDonald’s började sälja greksallad. Vissa restauranger serverar fisk som smakar som upptinade fiskblock för 200 kronor tallriken … Satsa på middag i någon av de angränsande byarna på kullarna i stället.

    Yachterna ligger förtöjda vid pastelligt ljusblått, rosa och gult uppfräschade fasader. Hårdspacklade segeldamer i stora solskärmar med loggan ”Volvo ocean race ” skålar i Dom Pérignon på restaurangerna. I dag är Fiskardo segelöverklassens och celebriteternas meetingpoint i detta Greklands Saint-Tropez. Madonna, Leonardi DiCaprio och Steven Spielberg har setts strosa runt här. Tom Hanks sägs älska att äta middag i Fiskardo. Han äger ett hus på Kefalonia. Sägs det. Sant är åtminstone att hans ansikte sitter på ett foto på väggen på en av restaurangerna.

    Det är siesta och trycket i serveringarna har lättat. Hettan bedövar även alla välmående katter som verkar ha sprungit och gömt sig. Jag och fotografen Camilla tittar in i ett renoverat hus med snygga mahognybjälkar i taket och småpratar lite.
    – Hallå, är ni från Sverige, ropar Gerassimos Fourlanos från sin siesta på loftet inne i huset som också rymmer hans grek-thai-restaurang Lord Falcon.

    Han arbetade under fjorton år som jurist i Stockholm innan han flyttade tillbaka till sitt Kefalonia. Men det har inte bara varit lätt att flytta hem till sitt fädernesland, avslöjar han.
    – Vissa greker är arroganta och osäkra inför utlandsgreker som återkommer. Joniska öarna har gott renommé i Grekland. Vi tillhörde ju Venedig länge och här spelar vi mandolin i stället för bouzouki. Jag för min del hade föredragit att Kefalonia hade tillhört Italien, de är mer medvetna om kvalitet och stil. Basta!

    På vägen tillbaka till vårt hotell i Argostoli betonas längtan efter Italien av medryckande musik på ett kafé i betagande bergsbyn Komitata. Melodin känns romantiskt italiensk men orden är omisskännligt grekiska. Utsikten över Odysseus ö Ithaka och den osannolikt vackra och bergiga östra sidan av ön är … ja … hänförande.
    I bilen på vägen hem i skymningen tar jag en svalkande glassbägare på ett café i bukten Agios Efemia. Efter en dag mättad av skönhet kan jag konstatera att filmen som baserade sig på Kapten Corellis mandolin, och som spelades in här på ön, ger en rättvis bild av de vackra husen, byarna, bergen och havet.

    Liksom John Berendts Midnatt i ondskan och godhetens trädgård betydde mycket för turisttillströmningen till Savannah i Georgia, har Kapten Corellis mandolin betytt mycket för Kefalonias turism. Filmen lockade mig och många andra hit och har inneburit en kraftfull marknadsföring utomlands. Något som öns bar- och restaurangägare inte var sena att utnyttja. I Skala finns ju Captains Bar, i Sami och Agia Efemia restauranger som heter Captain Corellis Restaurant. Att sedan just dessa matställen känns som de största turistfällorna på en annars stolt ö med integritet, må väl vara förlåtet.

    Dagen efter besöker jag, mitt bland all denna sköna natur och Greklands klaraste havsvatten, öns smakfullaste, mest estetiskt fulländade och kändistäta hotell: Art Hotel Emelisse. De privata villorna klättrar dolt bakom en pinjesluttning nerför klipporna några kilometer utanför Fiskardo. Stämningen vid poolen är så där tyst, tillbakalutat mondän. En snygg kvinna i trettioårsåldern läser Lady Chatterleys älskare. Soffgruppen i dovt vinrött vid poolkanten, de stora parasollen i grovt blått tyg, allt andas smak och genomtänkt estetik. Och utsikten med poolytan som smälter samman med havet går inte av för hackor. Ön Lefkas syns tydligt genom det varma eftermiddagsdiset.
    – Hej, micket, micket välkomna! hälsar den unge, sympatiske och jeansklädde ägaren Harris Tsimaras på lätt bruten svenska.

    Han bodde flera år i Sverige då han var sambo med sin svenska flickvän.
    – I dag arbetar hon på den grekiska ambassaden i Stockholm. Vi har fortfarande bra kontakt och det var faktiskt hon som kom med idén att jag borde bygga detta hotell!

    Liksom många andra äventyrliga och reslystna entreprenörer på ön som blivit rika på skepp, båtar och vin lämnade Harris familj Kefalonia, men kom tillbaka och investerade här på senare år.
    – Vi startade trenden med art-hotel. I dag vill alla kalla sig art-hotel. Vi hittade denna plats för tio år sedan och öppnade hotellet för fem år sedan. Det var ett helsike att få byggtillstånd här. Den grekiska byråkratin är brutalt långsam och förbaskat krånglig, berättar Harris Tsimaras.

    När de rika och berömda kommer hit kan de få en privat villa med egen pool. Dessutom har Art Hotel Emelisse egna klippor med en stege rätt ner i det klarblanka havet. Norska prinsessan Mette-Marit bodde här nyligen, liksom Naomi Campbell. Sjuttiofem procent av gästerna är engelsmän, exklusiva kunder kommer hit med Select Travel från Sverige. Och bröllopspar gifter sig i hotellets eget kapell.
    – Det skall vara en personlig och exklusiv känsla att bo hos oss. Därför är vi måna om detaljer. Vi gör vårt eget bröd. Mamma gör fikonmarmeladen, gästerna älskar den, säger Harris och gestikulerar stolt med armarna.

    Vi blickar över sundet mot Odysseus mytomspunna hemö Ithaka:
    – Det är snart den enda billiga ön att investera hotell på i hela Grekland. Men säg det inte till någon … säger Harris med spjuveraktig blick. Titta där ute kommer vattenbåten. Och där borta på den stranden brukade Lady Di simma varje morgon. Hon och prins Charles förlovade sig i Assos venetianska borg här på Kefalonia…

     

  • Digitala drömmar i Seoul

    Hotell i Seoul

    Seoul i Sydkorea är världens modernaste stad. Här stänger inga butiker, här är människorna mest och bäst uppkopplade och här dör man, bokstavligt talat, av för mycket dataspel.

    Världens modernaste land
    Seoul i juli kan liknas vid en bläckfisk. En gigantiskt drypande våt bläckfisk som sträcker ut sig på båda sidor av den breda, bruna Han River (floden som just nu på bio här i Sverige rymmer ett stort muterat monster i katastroffilmen The Host). Seoul sträcker sina tentakler långt bortom horisonten och vägrar bli en kärna. Det är lönlöst att finna den fasta kärnan i denna tjugomiljonersmetropol (med ytterområden) som är världens andra mest befolkade område efter Tokyo.

    I koreanska filmregissören Chan-wook Parks mästerverk Oldboy försöker den stenhårda huvudkaraktären Dae-su Oh vid ett tillfälle äta en bläckfisk levande. Bläckfiskens tentakler klättrar upp på hans kinder och håller ett slipprigt grepp om hans ansikte. Inte ens Dae-su Oh kan svälja bläckfisken – han svimmar. Det finns risk för samma utmattning i en stad som Seoul. Man måste skära upp bläckfisken för att få grepp om den. Det är kanske därför de koreanska myndigheterna planerar att dela upp staden i åtta mindre städer. Själv försöker jag lägga upp min resa på samma strategiska sätt, men misslyckas genast. Jag sveps med av en digital våg som inte tar någon hänsyn till vare sig tid eller rum.

    Nästan hälften av Koreas ungefär femtio miljoner stora befolkning bor i Seoul. En stad som i dag är en av världens mest dynamiska platser – kulturellt, ekonomiskt, kreativt och teknologiskt. Sedan 1998 har landet upplevt en nästan overklig ekonomisk tillväxt och är i dag världens tionde största ekonomi, och tredje största i Asien, och listas av investmentbanken Goldman Sachs på deras ”Next eleven”-lista – listan över framtidens mest ledande tillväxtländer.

    Sydkorea bevisar teorin om att det i dag är bättre att ha massor av ingenjörer och bo i öknen än ha ett land fullt av naturtillgångar. Bara tjugo procent av landets yta är odlingsbar och man har inga betydelsefulla naturresurser. Framgången stavas högteknologi. Via företag som LG, Samsung och Hyundai är man marknadsledande på elektronik, mobiltelefoni, plattskärmar och robotar.

    Efter den stora asiatiska finanskrisen 1997 var Korea det land som drabbades hårdast. Med den erfarenheten bestämde man sig för att satsa allt på högteknologi. I dag har Sydkorea världens högsta antal bredbanduppkopplade hushåll. Nästa mål är att placera en hushållsrobot i varje hem 2020. Man har redan på prov placerat ut robotar som bland annat lär barn engelska i sex hundra hem. Man kommer helt enkelt inte närmare framtiden än i Seoul. Här kan du sträcka fram handen och känna på teknologimänniskan, robotsamhället och den totalt virtualiserade människan. I Sydkorea tänker man på morgondagen, och i morgon tänker man på nästa dag. Ingenting är stilla, allt vibrerar, allt är på väg och allt är energiskt. Stämningen har de senaste åren nått oss via geniala, tekniskt fulländade filmer såsom Oldboy, Järn 3:an och Sympathy for lady Vengeance. I Korea talar man om ”hallyu”, den koreanska vågen. En kulturell bomb som briserade samtidigt som ekonomin och då koreansk musik, film och framför allt såpor gick fram som ett fälttåg över hela Asien.

    Digital överdos
    Gatorna i området Myeong-Dong kryper fram som lysmaskar genom Seoulnatten. Själva luften är röd och gul som om den i sig vore strömledande. I juni sveper de varma monsunregnen in och lägger ett tjockt lager fukt över gatorna. Det skapar en nästan overklig atmosfär. Staden badar i ljus. Om bläckfisken hade blod skulle det vara denna elektriska gas som fräser i fukten. Seoul älskar sina färger, och sitt neon.

    Seoul är en stad där du aldrig bör sova. Klockan är nästan tre på natten men gatorna är fulla av människor som shoppar, sitter i de presenningsöverdragna gaturestaurangerna och friterar sina bläckfiskar eller besöker love hotels. Men först och främst söker de sig till de lite halvskumma dörrarna som är indiskret diskreta på samma sätt som porrvideoklubbar i Europa. Dörrar som via slingrande trappor leder ner till Koreas alldeles egna drogkvartar. Här fyller Koreas ungdom sitt blod med elektroniskt flimmer i dvd-bangsens privata bås eller på de fantastiskt luftkonditionerade Internetkaféerna.

    Seoul är på många sätt en paradislik tillflykt för livströtta cyniker eller moderna sökare. Seoul är ett den digitala generationens Indien. Seoul har den vackra egenskapen att göra en antingen vansinnig eller upplyst. Förr sökte man sig, liksom Robert De Niro i filmen Once upon a time in America, till kinesiska opiumhålor där man i ett tidlöst stadium kunde ligga och suga på sin opiumpipa, förgås på plats, eller sväva i väg från det som kallas världen. I tjugomiljonersstaden Seoul är det lätt att försvinna, men här dör man inte på en kinesisk liggmatta. Har dör man på en dygnetruntöppen dvd-bang efter att ha trasat sönder själen i veckor framför sentimentala koreanska såpor. Här dör man efter att ha spelat dataspel på ett Internetkafé i sjuttiotvå timmar, här dör man av skörbjugg orsakad av för långvarig diet på snabbnudlar och vaniljmilkshake (som är det Internetkaféerna vanligtvis serverar). Korea är ett modernt land, här dör man av medial överexponering, av för mycket elektroniskt flimmer i blodet och när allt för många binära tal har klibbat sig fast på hjärtklaffen.

    I staden finns tjugoåtta tusen Internetkaféer och minst lika många dvd-bangs. De är alltid öppna, anonyma, bekväma och har världens fetaste bredband. Du kan lätt vandra i veckor mellan de mjuka sängarna i dvd-bangsens privata bås, förtära ett obegränsat utbud av koreanska chips, torkad bläckfisk, miniburklatte och en hel ljuvlig filmhistoria. Här gömmer sig Koreas mediemissbrukande ungdom undan en övervakande föräldrageneration.

    Korea har världens högsta antal bredbandsuppkopplade hushåll (sjuttioåtta procent), nittio procent av alla tjugoåringar är anslutna till Cyworld – en Internetcommunity som ungefär motsvarar vårt Lunarstorm, men såklart är tio gånger mer hightech. Trettio procent av alla sydkoreaner är registrerade onlinespelare – det vill säga till spel som bara kan spelas på Internet. I en undersökning nyligen sa sex av tio koreaner mellan nio och trettionio år att de spelar onlinespel ofta. Sydkoreas ungdom är den digitala generationens avantgarde. Jag låter mig sugas in i en av dessa oemotståndliga mediekvartar – ett helblått Internetkafé med svindyra skinnkontorsstolar, plattskärmar och väggar tapetserade med planscher föreställande orcher.

    Det första jag möts av är ljudet av Seoul. Av kraftiga kalasjnikovpumps som dånar från sprängda högtalare, skrik av syntetisk smärta, metalliska headshots och onlinespelens ödesmättade och underbara evighetsmelodier. Jag blir kvar länge och går på Pocari Sweat, koreanska superstarka energidrinkar, för att hålla mig levande.
    Efteråt tar jag tunnelbanan till det underjordiska och gigantiska varuhuset Coex Mall, där en av Koreas många ”gaming zones” ligger. Det hela är ett paradis för spelmissbrukare, en lekplats med hundratals flipperspel, Xboxar, Playstations och spel som projiceras från taket ner på golvet. I mitten ligger en gladiatorarena i glas i formen av en stor kub. När jag kommer har precis ett Starcraftspel direktsänt i tv börjat. Datorspelet Starcraft är förmodligen Koreas största sport.

    Det finns i Korea två tv-kanaler som direktsänder Starcraft dygnet runt med kommentatorer. Starcraft är crystal meth i Korea. Bänkraderna runt glaskuben är fulla av unga par och småtjejer, fyra kameror riktar sig in mot kuben där två finniga killar i tjugoårsåldern sitter vid varsin dator. Bakom killarna står en coach och ett team som sträcker fram vattenflaskor då och då. Alla är klädda i en sorts vita Formel 1-overaller täckta av reklam. Spelet projekteras för publiken på fem stora skärmar. Det är tyst – alla sitter spända. Plötsligt går ett sus genom publiken som sedan stiger till ett jubel. Den ena spelaren lyckades slå tillbaka ett anfall. Alla klappar händerna och skrattar. På raderna längst fram sitter unga groupies som lyfter sina hemgjorda skyltar med hjärtan målade med spritpennor och skriker gälla koreanska kärleksförklaringar. I Korea är Starcraftspelarna hjältar och kändisar, med feta sponsorkontrakt och fanklubbar. Koreas största spelare, tjugosexårige Lim You Hwan har sexhundra tusen medlemmar i sin fanklubb och en sponsorslön från mobilföretaget SK Telecom på två miljoner kronor om året. Vid ett tillfälle samlades hundra tusen personer för att se honom spela.

    Konkurrensen för att nå dit Lin nått är stenhård. På Internetkaféerna sitter hundratusentals kids och drömmer om att en dag stå överst på pallen som Koreas Starcraftmästare, framför fotoblixtarna och poliskedjan som hindrar alla galna groupies från att slita stjärnan i stycken, och hålla den jättelika guldpucklan i armarna. Några få lyckas, andra slutar som Lee Seung Seop, en tjugoåttaårig Starcraftspelare. Lee hade nyligen blivit sparkad från sitt jobb för att han spelade för mycket. Han satsade på att bli professionell Starcraftspelare. Den 2 augusti 2005 satte han sig på ett Internetkafé och började spela – en session som inte slutade förrän två dagar senare då han föll ner från stolen och dog. Hans hjärta stannade av utmattning. Av för mycket digitalt flimmer i blodet.

    Lugn bland bergen
    För att inte sluta som Lee åker jag upp i bergen för att vila. Jag tar in på det välkända traditionella stället B & B Morning Calm, en stor villa uppe i bergen norr om Seoul City, känd för sin traditionella stil och lugna miljö. Stället drivs av en gammal mentalt vital man, mr Han Sungho. Han är pensionerad engelsklärare och driver stället med sin fru, mrs Sungho, som samlar koreanska antikviteter. Morning Calm är fyllt av traditionell koreansk konst och keramik. De tjugoåtta olika frukosträtterna man kan välja på och som tillagas av mrs Sungo hämtas huvudsakligen från den grönskande trädgården. Ett perfekt ställe för medial avgiftning.

    Mr Han Sungo berättar att han under sjuttiotalet flyttade upp på berget för att tidigt varje morgon kunna vandra till bergets topp och hämta det livgivande vatten han säger springer ur en källa där. Vatten som ska hålla honom frisk länge. Men mr Han når inte längre bergets topp. Under en av sina promenader föll han på en sten och skadade knäet. Men varje dag går mr Han ändå upp tidigt och går mot berget. Varje dag räknar han stegen. Och varje dag blir stegen lite färre.

    Det är för frukostarna man kommer till Morning Calm. Traditionell koreansk frukost består av olika varmrätter, i huvudsak ris mixat med ångkokta grönsaker, nudlar och dumplings, till detta torkad frukt och olika koreanska sorter av varmt och kallt te. Under frukostarna kommer mr Han och berättar för mig hur många steg han gick under morgonen samtidigt som han masserar sitt onda knä. I sitt huvud, säger han, kan han ändå gå till toppen, han minns varje gren, varje stig och varje gömställe för svampar och örter som han brukade plocka på sina vandringar på berget. Han säger att han minns klarare samtidigt som stegen bara blir färre och färre.

    Efter några dagar blir min digitala abstinens för stark. Jag tar tunnelbanan runt Seoul. I Seoul åker åtta miljoner människor tunnelbanan varje dag, ett tunnelbanesystem som med utbyggnader beräknas vara världens största om två år. Men tunnelbanan här är ingen kaotisk, klaustrofobisk skräcktunnel. Den kunde vara designad av Apple. Efter det hetsiga livet på gatorna är det snarare meditation att åka tunnelbana, som är perfekt luftkonditionerad, plastvit och tyst (man pratar inte här) och där varje stopp signaleras av fågelkvitter.

    Pleasantville
    Gatorna i stadsdelen Sunchin badar i rosa ungdom. Affärerna längst gatorna är jättestora Barbiehus. Utanför dem står söta poppojkar och -flickor i vita dräkter och ler och ropar ut gälla reklamramsor i mikrofoner. Överallt går flickor i korta cocktailklänningar av femtiotalssnitt, högklackat och med nätta paraplyn med mönster av körsbärsblommor. De slickar i sig syntetiska mjukglassar, dricker självlysande läsk och håller ett huvud kortare pojkvänner i perfekta hiphoputstyrslar i handen. Allt i Sunchin är fruktansvärt sorglöst. Seoul är fullt av dessa Stockholmstora kvarter som är lekparker för miljoner unga sydkoreaner. De är fyllda av tusentals Starbuckskaféer, biografer, love hotels och prydliga konditorier där allt glänser av glasyr. Dessa underhållningskvarter är Seouls purunga, glättiga själ.

    I ett av Barbiehusen hänger en koreansk Romeo, i perfekt snedlugg, ur ett fönster på andra våningen och sjunger popvisor för en skara beundrande flickor nedanför. Jag går runt och tuggar på sockerströdda minimunkar och blir ständigt förföljd av flickgäng som smygplåtar mig med sina mobiler. Ibland kommer de fram och fnittrar och kramar mig och fnittrar lite till och frågar efter mitt nummer. Sedan fortsätter de förfölja mig och när jag går för långt bort skriker de ”pretty boy”. Seoul är en stad där man blir kallad ”pretty boy”. Seoul fnittrar – hela tiden.

    Dejting är stort i Sydkorea, gigantiska områden som Sunchin är upplåtna för dejtingsugna ungdomar. Det finns dejtingklubbar och det finns Cyworld. Men man kommer ingenstans om man inte har mobil. Det första och viktigaste rådet jag fick när jag kom till Sydkorea var att hyra en koreansk mobiltelefon på flygplatsen. Utan en mobil klarar du dig inte långt. Koreaner betalar med mobilen i tunnelbanan, de kollar på sina såpor i mobilen och de håller sitt digra dejtingregister i mobilen. ”Pretty boy, pretty boy”. Jag går runt i ett regnigt Sunchin och är rädd för att min telefonbok ska krascha. Jag behöver inte vara orolig, säger någon. Och det behöver jag inte, koreanska mobiler har plats för tusentals nummer. Jag knappar in ”Pretty Girl nr 19” i mobilen.

    Shop till you drop
    Som ett grönt sår skär den lilla bäcken genom skyskraporna. Bäcken är konstgjord, det låg en gång i tiden en annan välkänd bäck här som man täppte till och byggde över. För några år sedan återskapande man den, men Korea är ett modernt land nu så för säkerhets skull byggde man in röda och gula lampor på dess botten så att den skulle matcha neonstaden. Jag går med Chris till Dongdaemun som ligger bredvid bäcken. Chris är, får jag för mig, en typisk korean runt trettio, han röker Marlboro, han klär sig casual i amerikansk västkuststil och driver tre företag. Ett av dem importerar svenska klädmärken till Sydkorea och Chris vill visa mig shoppingstaden Seoul.

    För Seoul är verkligen en shoppingstad. Dongdaemun är en av de mer välkända klädmarknaderna med fem stycken femtonvåningarsvaruhus tillägnade mode, och en ombyggd fotbollsstadion som klädmarknad. Tydligen användes fotbollsarenan under fotbolls-VM i Japan och Korea. Men sydkoreaner är inte mycket för nostalgi. Varför spela fotboll när VM är slut? Då är det ju dags för en butiksrunda.

    Seoul är fashionisternas dröm. Många av varuhusen har öppet till fem varje morgon och för den som vill vila upp shoppingmusklerna finns dygnetruntöppna massagestudior och biografer. Vi fortsätter till Technomart – ett enormt köpcenter för elektronik och sedan till Lotte World – ett köpcenter i tre våningar med skridskobana och en nöjespark uppe i taket. Seoul har en förkärlek för underjordiska köpcenter, de går som guldglänsande katakomber under staden. Det borde nästan vara möjligt att shoppa sig runt hela Seoul City under jorden genom glimmande gallerior.

    Neon är mitt blod
    Basvåg efter basvåg slår mot bröstet. Klubbgolvet är det tajtaste jag sett. Folk står packade och kan bara vicka sina huvud i takt med den tunga hiphopen. Det verkar inte finnas några decibelgränser i Korea. Chris och jag sveper vodka. Det går ändå inte säga något till varandra. Chris lyckas ändå förklara att det enda sättet att se att det är en klubb är att det står en ovanligt musklig korean i dörren. Det finns inga röda rep. Ingen skyltning. Det liknar mer åttiotalets svartklubbar och källarrave – förutom att klubbarna här, som allt annat i Korea, är oerhört välorganiserade. Nästan alla är koreaner på klubben förutom några vita killar i hiphoplinnen som skymtar på golvet. Chris och hans kompisar kallar dem ägg – vita på utsidan, gula inuti. Neonslingor klättrar på klubbens väggar som blodådror. Neonet är den fräsande pulsen och ljuset.
    – Jag älskar neon, skriker jag till Chris.

    Vi sätter oss i VIP-rummet och på bordet står en hel flaska risvin. Pulsen fortsätter slå och bilden av klubben blir suddigare. Sedan känns det som om en blodåder brister i mitt huvud och neon långsamt pulserar ut över mina pupiller. Det sticker i ögonen och jag tror att de binära halterna är farligt höga nu. Det går bara att bota med mer risvin.

     

  • Digitala drömmar i Seoul

    Hotell i Seoul

    Seoul i Sydkorea är världens modernaste stad. Här stänger inga butiker, här är människorna mest och bäst uppkopplade och här dör man, bokstavligt talat, av för mycket dataspel.

    Världens modernaste land
    Seoul i juli kan liknas vid en bläckfisk. En gigantiskt drypande våt bläckfisk som sträcker ut sig på båda sidor av den breda, bruna Han River (floden som just nu på bio här i Sverige rymmer ett stort muterat monster i katastroffilmen The Host). Seoul sträcker sina tentakler långt bortom horisonten och vägrar bli en kärna. Det är lönlöst att finna den fasta kärnan i denna tjugomiljonersmetropol (med ytterområden) som är världens andra mest befolkade område efter Tokyo.

    I koreanska filmregissören Chan-wook Parks mästerverk Oldboy försöker den stenhårda huvudkaraktären Dae-su Oh vid ett tillfälle äta en bläckfisk levande. Bläckfiskens tentakler klättrar upp på hans kinder och håller ett slipprigt grepp om hans ansikte. Inte ens Dae-su Oh kan svälja bläckfisken – han svimmar. Det finns risk för samma utmattning i en stad som Seoul. Man måste skära upp bläckfisken för att få grepp om den. Det är kanske därför de koreanska myndigheterna planerar att dela upp staden i åtta mindre städer. Själv försöker jag lägga upp min resa på samma strategiska sätt, men misslyckas genast. Jag sveps med av en digital våg som inte tar någon hänsyn till vare sig tid eller rum.

    Nästan hälften av Koreas ungefär femtio miljoner stora befolkning bor i Seoul. En stad som i dag är en av världens mest dynamiska platser – kulturellt, ekonomiskt, kreativt och teknologiskt. Sedan 1998 har landet upplevt en nästan overklig ekonomisk tillväxt och är i dag världens tionde största ekonomi, och tredje största i Asien, och listas av investmentbanken Goldman Sachs på deras ”Next eleven”-lista – listan över framtidens mest ledande tillväxtländer.

    Sydkorea bevisar teorin om att det i dag är bättre att ha massor av ingenjörer och bo i öknen än ha ett land fullt av naturtillgångar. Bara tjugo procent av landets yta är odlingsbar och man har inga betydelsefulla naturresurser. Framgången stavas högteknologi. Via företag som LG, Samsung och Hyundai är man marknadsledande på elektronik, mobiltelefoni, plattskärmar och robotar.

    Efter den stora asiatiska finanskrisen 1997 var Korea det land som drabbades hårdast. Med den erfarenheten bestämde man sig för att satsa allt på högteknologi. I dag har Sydkorea världens högsta antal bredbanduppkopplade hushåll. Nästa mål är att placera en hushållsrobot i varje hem 2020. Man har redan på prov placerat ut robotar som bland annat lär barn engelska i sex hundra hem. Man kommer helt enkelt inte närmare framtiden än i Seoul. Här kan du sträcka fram handen och känna på teknologimänniskan, robotsamhället och den totalt virtualiserade människan. I Sydkorea tänker man på morgondagen, och i morgon tänker man på nästa dag. Ingenting är stilla, allt vibrerar, allt är på väg och allt är energiskt. Stämningen har de senaste åren nått oss via geniala, tekniskt fulländade filmer såsom Oldboy, Järn 3:an och Sympathy for lady Vengeance. I Korea talar man om ”hallyu”, den koreanska vågen. En kulturell bomb som briserade samtidigt som ekonomin och då koreansk musik, film och framför allt såpor gick fram som ett fälttåg över hela Asien.

    Digital överdos
    Gatorna i området Myeong-Dong kryper fram som lysmaskar genom Seoulnatten. Själva luften är röd och gul som om den i sig vore strömledande. I juni sveper de varma monsunregnen in och lägger ett tjockt lager fukt över gatorna. Det skapar en nästan overklig atmosfär. Staden badar i ljus. Om bläckfisken hade blod skulle det vara denna elektriska gas som fräser i fukten. Seoul älskar sina färger, och sitt neon.

    Seoul är en stad där du aldrig bör sova. Klockan är nästan tre på natten men gatorna är fulla av människor som shoppar, sitter i de presenningsöverdragna gaturestaurangerna och friterar sina bläckfiskar eller besöker love hotels. Men först och främst söker de sig till de lite halvskumma dörrarna som är indiskret diskreta på samma sätt som porrvideoklubbar i Europa. Dörrar som via slingrande trappor leder ner till Koreas alldeles egna drogkvartar. Här fyller Koreas ungdom sitt blod med elektroniskt flimmer i dvd-bangsens privata bås eller på de fantastiskt luftkonditionerade Internetkaféerna.

    Seoul är på många sätt en paradislik tillflykt för livströtta cyniker eller moderna sökare. Seoul är ett den digitala generationens Indien. Seoul har den vackra egenskapen att göra en antingen vansinnig eller upplyst. Förr sökte man sig, liksom Robert De Niro i filmen Once upon a time in America, till kinesiska opiumhålor där man i ett tidlöst stadium kunde ligga och suga på sin opiumpipa, förgås på plats, eller sväva i väg från det som kallas världen. I tjugomiljonersstaden Seoul är det lätt att försvinna, men här dör man inte på en kinesisk liggmatta. Har dör man på en dygnetruntöppen dvd-bang efter att ha trasat sönder själen i veckor framför sentimentala koreanska såpor. Här dör man efter att ha spelat dataspel på ett Internetkafé i sjuttiotvå timmar, här dör man av skörbjugg orsakad av för långvarig diet på snabbnudlar och vaniljmilkshake (som är det Internetkaféerna vanligtvis serverar). Korea är ett modernt land, här dör man av medial överexponering, av för mycket elektroniskt flimmer i blodet och när allt för många binära tal har klibbat sig fast på hjärtklaffen.

    I staden finns tjugoåtta tusen Internetkaféer och minst lika många dvd-bangs. De är alltid öppna, anonyma, bekväma och har världens fetaste bredband. Du kan lätt vandra i veckor mellan de mjuka sängarna i dvd-bangsens privata bås, förtära ett obegränsat utbud av koreanska chips, torkad bläckfisk, miniburklatte och en hel ljuvlig filmhistoria. Här gömmer sig Koreas mediemissbrukande ungdom undan en övervakande föräldrageneration.

    Korea har världens högsta antal bredbandsuppkopplade hushåll (sjuttioåtta procent), nittio procent av alla tjugoåringar är anslutna till Cyworld – en Internetcommunity som ungefär motsvarar vårt Lunarstorm, men såklart är tio gånger mer hightech. Trettio procent av alla sydkoreaner är registrerade onlinespelare – det vill säga till spel som bara kan spelas på Internet. I en undersökning nyligen sa sex av tio koreaner mellan nio och trettionio år att de spelar onlinespel ofta. Sydkoreas ungdom är den digitala generationens avantgarde. Jag låter mig sugas in i en av dessa oemotståndliga mediekvartar – ett helblått Internetkafé med svindyra skinnkontorsstolar, plattskärmar och väggar tapetserade med planscher föreställande orcher.

    Det första jag möts av är ljudet av Seoul. Av kraftiga kalasjnikovpumps som dånar från sprängda högtalare, skrik av syntetisk smärta, metalliska headshots och onlinespelens ödesmättade och underbara evighetsmelodier. Jag blir kvar länge och går på Pocari Sweat, koreanska superstarka energidrinkar, för att hålla mig levande.
    Efteråt tar jag tunnelbanan till det underjordiska och gigantiska varuhuset Coex Mall, där en av Koreas många ”gaming zones” ligger. Det hela är ett paradis för spelmissbrukare, en lekplats med hundratals flipperspel, Xboxar, Playstations och spel som projiceras från taket ner på golvet. I mitten ligger en gladiatorarena i glas i formen av en stor kub. När jag kommer har precis ett Starcraftspel direktsänt i tv börjat. Datorspelet Starcraft är förmodligen Koreas största sport.

    Det finns i Korea två tv-kanaler som direktsänder Starcraft dygnet runt med kommentatorer. Starcraft är crystal meth i Korea. Bänkraderna runt glaskuben är fulla av unga par och småtjejer, fyra kameror riktar sig in mot kuben där två finniga killar i tjugoårsåldern sitter vid varsin dator. Bakom killarna står en coach och ett team som sträcker fram vattenflaskor då och då. Alla är klädda i en sorts vita Formel 1-overaller täckta av reklam. Spelet projekteras för publiken på fem stora skärmar. Det är tyst – alla sitter spända. Plötsligt går ett sus genom publiken som sedan stiger till ett jubel. Den ena spelaren lyckades slå tillbaka ett anfall. Alla klappar händerna och skrattar. På raderna längst fram sitter unga groupies som lyfter sina hemgjorda skyltar med hjärtan målade med spritpennor och skriker gälla koreanska kärleksförklaringar. I Korea är Starcraftspelarna hjältar och kändisar, med feta sponsorkontrakt och fanklubbar. Koreas största spelare, tjugosexårige Lim You Hwan har sexhundra tusen medlemmar i sin fanklubb och en sponsorslön från mobilföretaget SK Telecom på två miljoner kronor om året. Vid ett tillfälle samlades hundra tusen personer för att se honom spela.

    Konkurrensen för att nå dit Lin nått är stenhård. På Internetkaféerna sitter hundratusentals kids och drömmer om att en dag stå överst på pallen som Koreas Starcraftmästare, framför fotoblixtarna och poliskedjan som hindrar alla galna groupies från att slita stjärnan i stycken, och hålla den jättelika guldpucklan i armarna. Några få lyckas, andra slutar som Lee Seung Seop, en tjugoåttaårig Starcraftspelare. Lee hade nyligen blivit sparkad från sitt jobb för att han spelade för mycket. Han satsade på att bli professionell Starcraftspelare. Den 2 augusti 2005 satte han sig på ett Internetkafé och började spela – en session som inte slutade förrän två dagar senare då han föll ner från stolen och dog. Hans hjärta stannade av utmattning. Av för mycket digitalt flimmer i blodet.

    Lugn bland bergen
    För att inte sluta som Lee åker jag upp i bergen för att vila. Jag tar in på det välkända traditionella stället B & B Morning Calm, en stor villa uppe i bergen norr om Seoul City, känd för sin traditionella stil och lugna miljö. Stället drivs av en gammal mentalt vital man, mr Han Sungho. Han är pensionerad engelsklärare och driver stället med sin fru, mrs Sungho, som samlar koreanska antikviteter. Morning Calm är fyllt av traditionell koreansk konst och keramik. De tjugoåtta olika frukosträtterna man kan välja på och som tillagas av mrs Sungo hämtas huvudsakligen från den grönskande trädgården. Ett perfekt ställe för medial avgiftning.

    Mr Han Sungo berättar att han under sjuttiotalet flyttade upp på berget för att tidigt varje morgon kunna vandra till bergets topp och hämta det livgivande vatten han säger springer ur en källa där. Vatten som ska hålla honom frisk länge. Men mr Han når inte längre bergets topp. Under en av sina promenader föll han på en sten och skadade knäet. Men varje dag går mr Han ändå upp tidigt och går mot berget. Varje dag räknar han stegen. Och varje dag blir stegen lite färre.

    Det är för frukostarna man kommer till Morning Calm. Traditionell koreansk frukost består av olika varmrätter, i huvudsak ris mixat med ångkokta grönsaker, nudlar och dumplings, till detta torkad frukt och olika koreanska sorter av varmt och kallt te. Under frukostarna kommer mr Han och berättar för mig hur många steg han gick under morgonen samtidigt som han masserar sitt onda knä. I sitt huvud, säger han, kan han ändå gå till toppen, han minns varje gren, varje stig och varje gömställe för svampar och örter som han brukade plocka på sina vandringar på berget. Han säger att han minns klarare samtidigt som stegen bara blir färre och färre.

    Efter några dagar blir min digitala abstinens för stark. Jag tar tunnelbanan runt Seoul. I Seoul åker åtta miljoner människor tunnelbanan varje dag, ett tunnelbanesystem som med utbyggnader beräknas vara världens största om två år. Men tunnelbanan här är ingen kaotisk, klaustrofobisk skräcktunnel. Den kunde vara designad av Apple. Efter det hetsiga livet på gatorna är det snarare meditation att åka tunnelbana, som är perfekt luftkonditionerad, plastvit och tyst (man pratar inte här) och där varje stopp signaleras av fågelkvitter.

    Pleasantville
    Gatorna i stadsdelen Sunchin badar i rosa ungdom. Affärerna längst gatorna är jättestora Barbiehus. Utanför dem står söta poppojkar och -flickor i vita dräkter och ler och ropar ut gälla reklamramsor i mikrofoner. Överallt går flickor i korta cocktailklänningar av femtiotalssnitt, högklackat och med nätta paraplyn med mönster av körsbärsblommor. De slickar i sig syntetiska mjukglassar, dricker självlysande läsk och håller ett huvud kortare pojkvänner i perfekta hiphoputstyrslar i handen. Allt i Sunchin är fruktansvärt sorglöst. Seoul är fullt av dessa Stockholmstora kvarter som är lekparker för miljoner unga sydkoreaner. De är fyllda av tusentals Starbuckskaféer, biografer, love hotels och prydliga konditorier där allt glänser av glasyr. Dessa underhållningskvarter är Seouls purunga, glättiga själ.

    I ett av Barbiehusen hänger en koreansk Romeo, i perfekt snedlugg, ur ett fönster på andra våningen och sjunger popvisor för en skara beundrande flickor nedanför. Jag går runt och tuggar på sockerströdda minimunkar och blir ständigt förföljd av flickgäng som smygplåtar mig med sina mobiler. Ibland kommer de fram och fnittrar och kramar mig och fnittrar lite till och frågar efter mitt nummer. Sedan fortsätter de förfölja mig och när jag går för långt bort skriker de ”pretty boy”. Seoul är en stad där man blir kallad ”pretty boy”. Seoul fnittrar – hela tiden.

    Dejting är stort i Sydkorea, gigantiska områden som Sunchin är upplåtna för dejtingsugna ungdomar. Det finns dejtingklubbar och det finns Cyworld. Men man kommer ingenstans om man inte har mobil. Det första och viktigaste rådet jag fick när jag kom till Sydkorea var att hyra en koreansk mobiltelefon på flygplatsen. Utan en mobil klarar du dig inte långt. Koreaner betalar med mobilen i tunnelbanan, de kollar på sina såpor i mobilen och de håller sitt digra dejtingregister i mobilen. ”Pretty boy, pretty boy”. Jag går runt i ett regnigt Sunchin och är rädd för att min telefonbok ska krascha. Jag behöver inte vara orolig, säger någon. Och det behöver jag inte, koreanska mobiler har plats för tusentals nummer. Jag knappar in ”Pretty Girl nr 19” i mobilen.

    Shop till you drop
    Som ett grönt sår skär den lilla bäcken genom skyskraporna. Bäcken är konstgjord, det låg en gång i tiden en annan välkänd bäck här som man täppte till och byggde över. För några år sedan återskapande man den, men Korea är ett modernt land nu så för säkerhets skull byggde man in röda och gula lampor på dess botten så att den skulle matcha neonstaden. Jag går med Chris till Dongdaemun som ligger bredvid bäcken. Chris är, får jag för mig, en typisk korean runt trettio, han röker Marlboro, han klär sig casual i amerikansk västkuststil och driver tre företag. Ett av dem importerar svenska klädmärken till Sydkorea och Chris vill visa mig shoppingstaden Seoul.

    För Seoul är verkligen en shoppingstad. Dongdaemun är en av de mer välkända klädmarknaderna med fem stycken femtonvåningarsvaruhus tillägnade mode, och en ombyggd fotbollsstadion som klädmarknad. Tydligen användes fotbollsarenan under fotbolls-VM i Japan och Korea. Men sydkoreaner är inte mycket för nostalgi. Varför spela fotboll när VM är slut? Då är det ju dags för en butiksrunda.

    Seoul är fashionisternas dröm. Många av varuhusen har öppet till fem varje morgon och för den som vill vila upp shoppingmusklerna finns dygnetruntöppna massagestudior och biografer. Vi fortsätter till Technomart – ett enormt köpcenter för elektronik och sedan till Lotte World – ett köpcenter i tre våningar med skridskobana och en nöjespark uppe i taket. Seoul har en förkärlek för underjordiska köpcenter, de går som guldglänsande katakomber under staden. Det borde nästan vara möjligt att shoppa sig runt hela Seoul City under jorden genom glimmande gallerior.

    Neon är mitt blod
    Basvåg efter basvåg slår mot bröstet. Klubbgolvet är det tajtaste jag sett. Folk står packade och kan bara vicka sina huvud i takt med den tunga hiphopen. Det verkar inte finnas några decibelgränser i Korea. Chris och jag sveper vodka. Det går ändå inte säga något till varandra. Chris lyckas ändå förklara att det enda sättet att se att det är en klubb är att det står en ovanligt musklig korean i dörren. Det finns inga röda rep. Ingen skyltning. Det liknar mer åttiotalets svartklubbar och källarrave – förutom att klubbarna här, som allt annat i Korea, är oerhört välorganiserade. Nästan alla är koreaner på klubben förutom några vita killar i hiphoplinnen som skymtar på golvet. Chris och hans kompisar kallar dem ägg – vita på utsidan, gula inuti. Neonslingor klättrar på klubbens väggar som blodådror. Neonet är den fräsande pulsen och ljuset.
    – Jag älskar neon, skriker jag till Chris.

    Vi sätter oss i VIP-rummet och på bordet står en hel flaska risvin. Pulsen fortsätter slå och bilden av klubben blir suddigare. Sedan känns det som om en blodåder brister i mitt huvud och neon långsamt pulserar ut över mina pupiller. Det sticker i ögonen och jag tror att de binära halterna är farligt höga nu. Det går bara att bota med mer risvin.