Blog

  • Podcast-intervju med Skistars platschef i Sälen

    Podcast-intervju med Skistars platschef i Sälen

    Tomas Berg är SkiStars nya destinationschef i Sälen sedan årsskiftet. Han har jobbat av och till i bolaget sedan 1994. Hur ofta åker han i backarna och hur många namn kan han då. Svar i Travel News podcast.

    Så här sa han när han fick jobbet i ett pressmeddelande:

    – Jag ser verkligen fram emot att ta mig an den nya rollen och hoppas att mina erfarenheter både från SkiStar men också andra destinationer i Sälenfjällen ska komma väl till pass. Det ska verkligen bli spännande att tillsammans med alla medarbetare vidareutveckla SkiStar Sälen och den verksamhet vi har, både sommar som vinter, säger Tomas Berg.

    Lyssna på podcastavsnittet HÄR.

  • Hög efterfrågan på hotell trissar upp priset

    Hög efterfrågan på hotell trissar upp priset

    Bokningar för hotell ligger på samma nivå som innan pandemin och i sommar kommer priserna vara dyrare för ett hotellrum. Det rapporterar TT som tagit fram data tillsammans med analysföretaget Benchmarking Alliance.

    Snittpriset har stigit från 1 000 kronor till 1 200 den senaste månaden. Det har varit en bred uppgång från januari och priserna skulle upp när restriktionerna släpptes, enligt analysföretaget.

    – Nu är intrycket bland folk att lättnaden är permanent och då blir det proppen ur, säger Johan Johander, vd för Benchmarking Alliance, till TT.

     

  • Svenska pass näst mest värdefulla i världen

    Svenska pass näst mest värdefulla i världen

    Sverige har världens andra mest värdefulla pass. Sett till vad det kostar att ta ut och till hur många länder det ger tillgång till utan visa. Det visar en ny undersökning.

    Det är resesajten RarkSleepFly som listat ”värdet” av ländernas pass. Vad ett lands pass ger i mobilitet och vad det kostar.

    Etta på listan är Förenade Arabemiraten, som tillämpar låga priser för ett pass. Sverige är nära tre gånger dyrare men nära UAE i mobilitet med 159 poäng mot 162 för UAE.

    Så här ser tio-i-topplistan ut:

    Värdefullaste passen:        
             
    Rank Land Mobilitetvärde Kostnad SEK Passvärdet
    1 Förenade Arabemiraten 162 116,77 kr 10.00
    2 Sverige 159 363,02 kr 8.94
    3 Sydkorea 158 370,74 kr 7.98
    4 Spanien 157 280,74 kr 7.87
    5 Luxemburg 158 467,87 kr 6.92
    6 Ungern 156 348,00 kr 6.70
    7 Slovakien 155 308,79 kr 6.39
    8 Österrike 158 710,25 kr 6.17
    9 Lettland 154 280,74 kr 6.17
    10 Tyskland 158 757,96 kr 6.07

    Och vill du se fulla listan är den här:

  • McDonalds ut – och Moskvich in

    McDonalds ut – och Moskvich in

    Efter 30 år drar sig nu McDonald ur Ryssland. Restaurangerna stängde temporärt vid krigsutbrottet, men lämnar nu helt ryska marknaden. Men när franska Renault samtidigt lämnar Ryssland väcks ett varumärke från Sovjettiden till liv – ryska bilen Moskvich.

    Text: Janne Sundling

    McDonalds öppnade sin första restaurang i Moskva 1990 – när Sovjetunionen fortfarande existerade. Men nu drar sig hamburgerkedjan ur Ryssland. De har haft 62 000 hel- och deltidsanställda i landet på närmare 850 restauranger. Huvuddelen av de har drivits av McDonalds, en mindre del i franschising.

    Hela verksamheten ska säljas till lokala företag. Men företaget räknar med att det ändå betyder nedskrivningar av förluster på 1,2 – 1,4 miljarder dollar.

    I måndags meddelade också Renault att de säljer sin verksamhet i Ryssland för en ”symbolisk” summa till ett företag som kontrolleras av staden Moskva.

    En och annan medtagen Moskvich gjord under Sovjettiden kan fortfarande ses i de tidigare Sovjetrepublikerna. Denna på en gata i Tblisi i Georgien.

    En och annan medtagen Moskvich gjord under Sovjettiden kan fortfarande ses i de tidigare Sovjetrepublikerna. Denna på en gata i Tblisi i Georgien.

    En och annan medtagen Moskvich gjord under Sovjettiden kan fortfarande ses i de tidigare Sovjetrepublikerna. Denna på en gata i Tblisi i Georgien.

    – Den utländska ägare beslutade att stänga ned Moskvafabriken. Men vi kan inte tillåta att tusentals blir arbetslösa. Jag har därför bestämt att staden tar över och fortsätter biltillverkningen under det klassiska varumärket Moskvich, skrev stadens borgmästare Sergey Sobyanin.

    Renault stänger fabriken och säljer sin 68 procentiga andel i ryska bilföretaget AvtoVAZ. AvtoVAZ tillverkade Lada, i Sverige marknadsfört som VAZ (av lätt insedda skäl).

    Renault tog över Moskvafabriken 2005 och köpte samtidigt in sig i AvtoVaz.

    Sergey Sobyanin säger att staden Moskva till att börja med ska producera traditionella bilar, men ser en utveckling där de i framtiden ska tillverka elbilar.

  • Återstart av japansk turism ska dra nytta av låg yen

    Återstart av japansk turism ska dra nytta av låg yen

    På tisdagen meddelade Japan att man påbörjar en turistsatsning igen efter coronapandemin, uppger Reuters. Turister har inte tillåtits att besöka landet sedan våren 2020.

    Turismsektorn vill slå mynt på att landets valuta, yenen, står på sin lägsta nivå på 20 år. Därför ska paketresor i mindre grupper testas under den närmsta tiden.

    Turister som har vaccinerats tre gånger och kommer från USA, Australien, Thailand och Singapore kommer att tillåtas delta i turerna, som kommer att vara strikt planerade med guide.

    – Vi kommer att genomföra experimentet så snart som möjligt, säger Japans premiärminister, Fumio Kishida, enligt nyhetssajten Nippon.

    Under 2019 besökte nästan 32 miljoner landet och spenderade 4,81 biljoner yen, motsvarande 77 miljarder kronor.

  • Nya “Clark”-serien ger uppsving i sökningar på Sverige

    Nya “Clark”-serien ger uppsving i sökningar på Sverige

    En viss svensk brottsling har verkligen fångat vår uppmärksamhet på sistone. Serien Clark berättar historien bakom Sveriges mest ökända gangster, vars uppmärksammade inblandning i Norrmalmstorgsdramat gav upphov till termen “Stockholmssyndromet”. Det verkar också som att serien har gjort omvärlden mer nyfikna på Sverige som land. Enligt data från Hotels.com har globala sökningar för Sverige ökat med 21 procent sedan premiären.

    Brottslingen gjorde många platser kända under sina aktiva år. Han satte bland annat det tidigare inte så välkända Norrmalmstorg på den internationella kartan, och även den lilla byn Herrljunga fick uppmärksamhet.
    Den ökända brottslingen satt fängslad i många år men lyckades rymma vid ett flertal tillfällen. Om du vill kanalisera din inre tjuv, kan du bo på ett av fängelserna han var intagen på, som idag är Vann Spahotell och Konferens. 

    Vann Spahotell och Konferens

    Allas favoritgangster brukade bo här, men inte som en vanlig hotellgäst, utan han var intagen här mellan 1955 och 1978. Hotellet renoverades 2009 och är idag Vann Spa Hotel and Conference ett stilfullt spahotell med ett
    välkänt historiskt arv.

  • 5 autentiska reseupplevelser i nordvästra USA

    5 autentiska reseupplevelser i nordvästra USA

    I nordvästra USA ligger regionen The Great American West – ett område som kännetecknas av fascinerande historia och traditioner, autentisk kultur och magnifik natur. Regionen inkluderar staterna Idaho, Montana, South Dakota, North Dakota och Wyoming. Här presenterar vi fem bildsköna anledningar att besöka The Great American West. En bild säger mer än tusen ord heter det ju och det kan inte stämma bättre in på detta område.

    IDAHO – Shoshone Falls
    Shoshone Falls har en fallhöjd på drygt 64 meter och är även känt som “Niagara Falls of the West”. Vattenfallet rinner ut i Snake River och i närheten ligger Centennial Waterfront Park, där det även finns möjlighet att hyra kajak och SUP ocu uppleva vattenfallet från sjösidan.  

    MONTANA – Big Horn Canyon 
    Big Horn Canyon är ett paradis för vandrare och friluftsintresserade. Här finns 15 olika vandringsleder i varierade svårighetsgrader och storslagen naturmiljö.  

    NORTH DAKOTA – Fargo
    Fargo är North Dakotas största stad. Att vandra runt här är som att befinna sig i en film. Staden präglas av en historisk nybyggaranda och här samlas gatukonst och väggmålningar med viktorianska byggnader. I närheten finns fina möjligheter till vandring. 

    SOUTH DAKOTA – Badlands National Park

    I Badlands National Park i South Dakota samsas vilda djur som trollhornsfår, bison, rävar och den utrotningshotade svartfotade illern. Antiloper och rådjur är också en vanlig syn längs vägarna och vid rastplatser. Badlands National Park täcker en yta på 244 000 hektar och är populär bland vandrare, campare och friluftsintresserade.

    WYOMING – Cowboyliv och Vilda Västern
    Till ytan är Wyoming i nordvästra USA en av landets största delstater, men sett till antalet invånare är det den allra minsta. Wyoming har lägst antal invånare av alla USA:s delstater. Wyoming är synonymt med cowboykultur och andas äkta Vilda Västernkänsla. 

  • Viggos topplista: Spesso i toppen och Arlanda i botten

    Viggos topplista: Spesso i toppen och Arlanda i botten

    Några gånger i månaden rankar RES:s chefredaktör Viggo Cavling ett gäng aktuella platser, barer, restauranger, hotell, destinationer, böcker, tv-serier och fenomen. Detta är handplockade tips inför helgen eller nästa weekendresa. 

    Idag handlar det mesta om Stockholm.

    Vi börjar med en stark trend.

    Det ska vara en takbar i år och i framtiden. Bara i mina kvarter vid Mariatorget i Stockholm ska vi snart få två nya takbarer. Just nu packar byggarna ner ställningarna runt huset som rymmer SKR:s huvudkontor ett stenkast från Slussen. 

    Inom något år ska en krögare öppna en restaurang och takbar på toppen. Arkitekten är Gert Wingårdh och det unika med detta ställe kommer att vara utsikten både över Saltsjön och Mälaren. Vem som ska fylla de minst 500 stolarna är för mig okänt. Det är alltså huset med ölsyltan Akkurat i bottenplan. 

    Samma sak är på gång på toppen av polishuset på Torkel Knutssonsgatan. Just nu letar fastighetsägaren en restauratör som både vill ta taket med ett par hundra stolar och fixa frukost och fika till hyresgästerna längre ner i huset. 

    Och ja, när Gondolen öppnar igenom om ett drygt år eller två ska det bli ytterligare en takbar ovanpå den gamla.

    Som gäst är det häftigt att sitta på en takbar med svindlande utsikt. Men för dem som vill se om det är fullsatt eller inte före vi bestämmer oss för att gå in är det förstås mindre bra. Takbarer är dock ett fenomen som är här för att stanna. Stockholmarna och besökare från hela världen går ut och äter och dricker i vår huvudstad som aldrig förr. Det spelar ingen roll om inflationen och personalbristen driver upp priserna, det är fullsatt på de flesta ställen torsdag till söndag. 

    Här är mina favoriter just nu.

    1. Spesso

    Takbaren på toppen av hörnet Malmskillnadsgatan Mäster Samuelsgatan är omöjlig att upptäcka från gatuplan. Det är även lite klurigt att fatta var ingången är och vilken knapp man ska trycka på i hissen. Men när man väl är uppe är det bara att konstatera att Stureplansgruppens vd Vimal Kovac har fått en ny hit. Drinkarna är suveräna, personalen lika vänlig som snabb och utsikten över Stockholm den mest urbana i Norden. Det är hit du ska gå för en AW på fredag och komma tillbaka på lördag för brunch-drinkarna eller en lunchsittning med vin. Spesso är en perfekt avskjutningsramp för vidare äventyr på Stureplanskarusellen.

    Jag har tidigare skrivit att skulle man spela in en svensk remake av American Psycho så borde Patrick Bateman äta majoriteten av sina måltider på Spesso. Det gäller fortfarande, även om jag kan konstatera de flesta av gästerna vid mitt senaste besök knappt var födda när Bret Easton Ellis var en het författare.

    Hitta hit!

    Pontus Frithiof La Tour - Pontus Frithiof

    2. Pontus La Tour

    Stjärnrestauranger är ingen bristvara i Stockholm. Ett gäng krogar har de senaste åren fått stjärnor av Guide Michelin och många av våra bästa kockar har tävlat i kock-VM, även känt som Bocuse d’Or. Det har lett fram till en mycket avancerad matlagning. En råvara får sällan bara var en fisk eller morot, den förädlas sedan mer än tio år till oigenkännlighet och får ett utseende som påminner om det vackraste konstverket under modernismen. 

    Ibland kan man bli lite trött på detta, speciellt när prislappen för två personer landar på 10 000 kronor för en lunch. Då ska du boka ett bord på Pontus Frithiofs nya ställe La Tour högst upp i DN-skrapan. Här ser en fisk ut som den gjorde på nittonhundratalet och en sås är fet och len. Just nu är det primörer som gäller och då smakar en grönsak som en Gudagåva. Prislappen är blir ungefär lika hög som på de andra finkrogarna, men anser du dig ha en konservativ smakuppfattning är det hit du ska gå. Jag älskar att vara här.  

    Tartlette m sockersaltad strmming samt Svensk ljrom p friterad steambun

    3. Skeppsbron 10

    Gamla stan håller på att resa sig ur turistfällaträsket. Det finns många tecken på detta. Jag uppskattar bland annat Bistro Marie när jag vill ha en Östermalmsupplevelse nära Södermalm. Och mysiga Matrosen Smörrebröd om jag vill ha en dansk upplevelse. Snaps, öl och en laxmacka är ju det godaste som finns.  

    Nu finns även Skeppsbron 10 på samma gata som hotellklassikern Reisen. Det har varit konferenser på de flesta våningsplan i Sjöfartshuset sedan det byggdes 1600-talet, men nu är det äntligen även restaurang i bottenplan efter det att konferensbolaget Eventyr flyttat till Stureplan. 

    Jag har bara varit här på presslunch ännu, men då smakade det mesta fantastiskt. De nyrekryterade kockarna Christian Siberg och Jon Hollström känner vi igen från Årets kock och flera av stadens stjärnbeströdda krogar. Maten skulle jag beskriva som avancerad svensk mat på hög nivå. Det är hit du ska ta utländska gäster och visa upp Sverige från sin vackraste sida. Lokalerna är en aning mörka och murriga som det mesta i Gamla stan. Säga vad man vill om medeltiden, men ljust och fräscht var det inte.   

    Girig-Sverige : så blev folkhemmet ett paradis för de superrika

    4. Andreas Cervenkas “Girig-Sverige : så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”

    Det finns några heliga saker i Sverige. Saker man inte får kritisera. Exempelvis SAS, Astrid Lindgren, Ingvar Kamprad, Kronprinsessan Victoria och H&M. Förr var alliansfriheten en sådan sak, men det ändrade Putin totalt den 24 februari. Nu vill vi alla springa in i Nato. Den kanske mest heliga kon i svensk politik de senaste 25 åren har var Riksbanken. På en pressträff nyligen försökte jag få finansminister Mikael Damberg att säga något kritiskt om denna bank, men det hade varit lättare att pressa vatten ur en sten. Riksbanken och direktör Stefan Ingves har genom att sänka räntan till minus blivit ohyggligt populär. (Det är klart att det inte bara är muslimerna som ogillar att betala ränta.) 

    Men nu har ekonomijournalisten Andreas Cervenka skrivit en kampskrift som tar heder och ära av speciellt Riksbanken. Det är intressant läsning, även om jag gärna hade sett lite mer löpande text och något färre matematiska övningar. 

    Tesen i boken är att Sverige har fått 500 nya miljardärer och att detta är dåligt för fattigt folk eftersom de inte har något kapital som kan öka i värde. Tyvärr tror jag inte att utvecklingen vänder med denna bok, det är snarare tvärtom. Allt enligt principen Gordon Gekko. Huvudrollsinnehavaren i filmen Wall Street var tänkt som avskräckande nidporträtt. Men han blev en hjälte för hela finansvärlden. Sällan har jag blivit så peppad att bli miljardär som när läste Andreas Cervenkas senaste bok.   

    Recension: The Dropout (säsong 1) | Filmtopp.se | Filmtopp

    5. The Dropout

    Disney+ fortsätter att släppa serier som är ruggigt bra. The Dropout handlar om Elizabeth Holmes som lyckades lura hela världen att hon hade en apparat som med hjälp av en droppe blod kunde säga allt om en människa. Det kanske kommer att gå någon gång i framtiden, men det är långt kvar. Holmes var precis som undertecknad besatt av att bli miljardär, men hon var beredd att ljuga för att nå sitt mål. Det är sällan en bra strategi. Just nu hotas hon av tjugo års fängelse. Och några miljarder i skadestånd. Drömmer du om att bo i Palo Alto och köra runt i Lambourgini är detta världens bästa tv-serie. Det bästa är att det inte blir en andra säsong, eftersom allt är redan sagt i de första åtta avsnitten. Vill du veta vad som händer sen ska du titta på Orange Is the New Black… 

    Långt från listan: Arlanda 

    Sveriges viktigaste knutpunkt kan också vara landets sämsta. Kaos har präglat säkerhetskontrollen de senaste månaderna och det lär fortsätta hela sommaren eftersom det tycks overkligt svårt att hitta personal och få dem säkerhetsklassade. Vissa dagar är köerna längre än kinesiska muren. Andra dagar går det smutt att komma igenom kontrollerna. Då har man timmar på Airside i terminal 5 att elda upp innan planet går. Det är ofta ett rent helvete. Vid Gate 12 fungerar inte elen på dataplatserna. I de sunkigaste barerna säljs Sveriges dyraste starköl. Stolarna är hårdare än sten och sjukt obekväma.

    Hyresavtalen med samtliga krögare på Arlanda är uppsagda och ska förhandlas om. Det kommer att leda till högre hyror för entreprenörerna och naturligtvis måste de ta igen detta på lägre personalkostnader och ännu högre priser på menyn. Ansvarig för detta är det statliga flygplatsbolaget Swedavia. Deras affärsidé borde vara nöjda resenärer, men eftersom dessa inte existerar satsar man istället på fastigheter. Man bygger nya hus och säljer dem. Hur borde det funka? Svar som det gör på Kastrup, Nordens i särklass bästa flygplats. Här funkar allt från transporterna till och från flygplatsen till shoppingen via några sköna barer och barnrummet.

     

  • Handplockade tips till Europas metropoler: Oslo

    Handplockade tips till Europas metropoler: Oslo

    Det är lätt att glömma bort Oslo som weekendstad, bara för att Norge ligger så nära. Men det är en skam att göra. Oslo är den perfekta weekendstaden. Snygga, coola (och ofta minimalistiska) restauranger och bra shopping (ofta av minimalistisk design) lockar trendmedvetna turister från hela världen som vill upptäcka “The Scandinavian way of living”. Oslo är en rätt liten stad i huvustads-mått mätt med “bara” 700 000 invånare. Men staden växer så det knakar vilket märks i både restaurang- och hotellutbud. Här är våra senaste favoriter i grannlandet. 

    Lediga rum & priser i Oslo

    Munchmuseet (det nya)

    I oktober 2021 öppnade äntligen Oslos nya Munchmuseum, som innehåller världens största samling av konstnären Edvard Munchs verk. Det tidigare Munchmuseet misslyckades helt enkelt med sitt uppdrag av att förvalta Edvard Munchs samling av 20 000 teckningar och 1000 målningar som han skänkte till Oslo kommun vid sin död, då flera konstverk stals och riskerades att förstöras av fuktskador. På det nya museet, som designats av Estudio Herreros, får vi hoppas att säkerheten är bättre. 

    Hitta hit

    Kon-Tiki-museet

    Kon-Tiki-museet ligger på den lummiga halvön Bygdøy i Oslo och är ett av Norges mest besökta museer. Här finns den ursprungliga flotten från den världsberömda Kon-Tiki​-expeditionen över Stilla havet 1947. Thor Heyerdahl, expeditionens upphovsmakare, var intresserad av att bevara naturen och redan på den tiden bekymrad över överkonsumtionen i världen. Den norska arkitektfirman Snøhetta har avslöjat planer på att förnya Kon-Tiki-museet. Det nya museet kommer att ligga i linje med Thor Heyerdahls äventyrsanda och drivkraft att främja naturens mångfald och förståelse och respekt för våra naturresurser. 

    Hitta hit

    The Conservatory

    I Oslobukta (Bjørvika), nära Maaemo och The Vandelay, har Esben Holmboe Bang öppnat en ny vin- och cocktailbar som heter The Conservatory. På menyn hittar du klassiska drinkar, säsongsbetonade cocktails och ett urval av fina viner, samt smårätter att tugga på. Tänk på att det inte fungerar med drop in här, baren är endast bokningsbar. 

    Hitta hit

    Sauna life by the Oslo Fjord 

    Urban bastukultur har tagit Oslo med storm, och Oslos hamn har nu flera alternativ för denna svettiga aktivitet följt av uppfriskande dopp i fjorden. Traditionen, som kommer från våra grannar i Finland, kan också kombineras med fjordsightseeing. Det finns olika bastustationer runt om i staden, vi gillar den charmiga flotten Måken, som flyter på fjorden bredvid Oslos operahus. Flotten är byggd av en grupp hårt arbetande bastuentusiaster och gjord av återvunnet material och drivved som har räddats från fjorden. Bastun rymmer tolv personer åt gången och det finns till och med en lucka mitt på golvet som leder rakt ner i vattnet.

    Hitta hit

    Neongrut

    Prisbelönte baristan Anton Söderman, har nyligen öppnat en mycket spännande kaffebar på Steen & Strøm i Oslo. Neongruts vision är en hälsosam meny med fokus på veganska och växtbaserade produkter och baristan använder endast havremjölken Oatly iKaffe i sina mjölkbaserade kaffedrycker. Utöver kaffe serveras det hälsosamma snacks, olika smörgåsar, fruktsallader, juicer, smoothies, gröt och bakverk här. Lokalen är dessutom supermysig med mycket gröna växter, trämöbler och neonskyltar. 

    Hitta hit

    Läs ytterligare 45 handplockade tips till Oslo HÄR.

  • SAS-passagerarens italienska skräckresa

    SAS-passagerarens italienska skräckresa

    Frederik Cilius Jørgensen skulle på en kortare vistelse i italienska Toscana. Hans resa blev inte riktigt som han föreställt sig. Och han har bestämt sig: aldrig mer SAS. Och – otur för SAS – han beskriver sitt yrke som satiriker.

    Han har delat med sig upplevelsen i en lång Facebook-uppdatering. Skräckresan där precis allt blev fel. Här i en något förkortad och översatt version:

    ”Sätt dig runt den virtuella Facebook-lägerelden, så ska jag berätta allt om skräcken under en flygning jag har varit på med SAS – Scandinavian Airlines. Berättelsen har allt; spänning, surrealism, många telefonsamtal och inte minst otroligt dålig kundservice från hela det skandinaviska flygbolaget. 

    Gör dig redo: För det här kommer att ta lång tid! Den längsta uppdateringen jag någonsin skrivit. Om du trodde att Zetland skrev långa texter om nischade ämnen; you ain’t seen nohin ’yet – följande kan förhoppningsvis roa dig en kvart.

    Förspel

    Det hela börjar den 21 april då jag åker till Lucca för att titta närmare på Puccinis hemstad och inte minst hans hus/grav i Torre Del Lago.

    Flygningen dit ner är försenad på grund av problem med maskinen. Självklart kommer jag hellre för sent än att dö i en flygolycka, så det får du ta. 

    Vi kliver ut i ett nytt och flygvärdigt flygplan och ger oss av mot Florens. Vi planerar också att landa i Florens, men eftersom det regnar och den nya maskinen är för stor och tung kan den inte landa i Florens. Så cirka 50 meter ovanför banan blir det Pisa i stället. Naturligtvis är det en överraskning att komma till en annan plats än där ens hyrbil väntar, men återigen; hellre levande i Pisa än död på en för kort och blöt bana i Florens. Efter ett långt samtal med biluthyrningsföretaget får jag omdirigerat hyran av bilen, mot en extra avgift såklart, då jag nu måste hyra bilen i Pisa och lämna tillbaka den i Florens tre dagar senare när jag åker hem.

    Allt löser sig, och jag tänker inte på det längre, men när jag går hem igen börjar en process som lätt skulle kunna utgöra de första femtio sidorna i en Kafka-roman:

    Akt 1

    Bilen lämnas av i Florens, men på flygplatsen kan jag se att det är några av de danskar jag kan minnas från Pisa på väg dit. Jag minns dem för att de åker iväg med vad jag inbillar mig är ett jyskt transportföretag på affärsresa. De är ett 30-tal bort och de har roligt. Det småpratas lite och jag kan höra dem stå och prata om resan. Det skakar lite på huvudet och en och annan tittar i resetidningar, så eftersom incheckningen inte har öppnat än går jag över för att höra vad som är på gång. 

    En av dem har en SAS-app och där står det att planet är inställt får jag veta. Jag kollar min mail, det är inget från SAS, men då säger en av dem från det jyska transportföretaget att de har pratat med SAS via deras kundtjänst och fått besked om att planet är omdirigerat till Pisa. Det låter inte helt vansinnigt för mig, då det också hände på vägen ner.

    All info på Florens flygplats tyder dock på att flyget går helt som planerat. Jag väljer nu att ringa SAS för att höra vad som händer. I synnerhet damen med alla papper från det jyska transportbolaget på resa verkar verkligen ha bra koll på det. Jag ringer till SAS danska avdelning och får veta att planet kan inte landa i Florens eftersom det regnar igen, så det går från Pisa i stället.

    Jaha, varför får man inte veta något om det utan måste höra det genom snacket i avgångshallen frågar jag. Det är helt enkelt för att det bara hände. Det har JUST bestämt att maskinen ska lämna från Pisa. 

    Vad gör vi då? Jag frågar och får veta att planet går som planerat – 17:55 – men från Pisa i stället för Florens. Jag tittar på klockan. Klockan är runt 15.30. Går det att komma till Pisa? 

    Jag frågar den SAS-anställde: Ja, det går bra. Kommer det en buss och hämtar oss? frågar jag, men det gör den inte, vi får ta oss till Pisa flygplats. Han säger också att SAS rekommenderar att man är på flygplatsen minst 2 timmar innan avgång. Jag får säga något i stil med att jag så gärna skulle vilja ge en annan rekommendation, och det är att flyga från flygplatsen som står på biljetten. Sedan lägger jag på luren, de andra danskarna i Florens berättar vad jag precis fick veta (andra av dem har fått samma besked under tiden). 

    Alla som dök upp tidigt till avgången tar sig nu ut till taxikön. Bönar och ber att få dem ge sig av mot Pisa – resan tar mellan en timme och en kvart får jag veta; då är kl. 16:45, sedan är det en timme och tio minuter tills maskinen går. Då kan vi nog lyckas få bagaget incheckat tror jag.

    I taxin kan jag inte låta bli att tänka att jag aldrig riktigt upplevt något liknande; att man bara säger till folk att de måste hitta en annan flygplats än den de ursprungligen skulle åka ifrån, så jag bestämmer mig – bara för att vara på den säkra sidan – att ringa SAS igen. 

    Kanske har SAS-anställda jag pratat med missuppfattat något. Efter tio minuter kommer jag igenom till en nyanställd – det lugnar mig att hon är någon annan än den förra anställde. Hon är redan insatt i ärendet, vi är nog några som har ringt i samma ämne tror jag och hon bekräftar att ja, det är stökigt, men vill vi åka hem i dag så lämnar maskinen Pisa. 

    Hon är ledsen. Jag är ledsen. Jag frågar vad som händer när vi kommer till Pisa i taxikonvojen, så vitt jag vet är SAS inte representerat på Pisa flygplats och det är helt sant får jag veta, men jag kan samtidigt vara ganska lugn; ty de vet att vi kommer, och somliga kommer att stå och ta emot oss. Rimligt nog.

    Mirakulöst nog överlever vi taxiresan till Pisa på autostradan. Som de flesta med erfarenhet som passagerare i en italiensk taxi vet så är kör de galet fort och skriker.

    Taxin rullar in på Pisa flygplats och taxametern rullar upp till 169 euro, som betalning. Jag betalar för nöjet, går ut, hämtar mitt bagage, vänder mig om och så står en blond kvinna, med ett spädbarn i famnen och frustration målad i hela ansiktet och frågar om jag är dansk. Jag säger ja. Hon säger; Jag håller på att bryta ihop, min man har precis fått veta i appen att flygaren ändå lämnar Florens.

    Men jag har inte den appen, och jag har också precis pratat med den andra SAS-anställda, som har försäkrat mig om att SAS-personalen skulle stå med öppna armar och ta emot oss i Pisa, så jag säger; stanna här, jag går direkt in och kollar vad som händer. Jag säger nog inte riktigt något så coolt som “What’s up”, utan kanske mer något som: “Jag ser vad som händer”

    Jag går in på Pisa flygplats, som visar sig vara en enda stor lågpriskakofoni och ser ut som en marknadsplats i en Indiana Jones-film; ljudvallen märks när jag kliver in och det står solbrända engelsmän i piratbyxor som tuggar med munnen öppen så långt ögat når. Kort sagt, Pisa flygplats är symbolen för anledningen till att du betalar tre gånger så mycket för att flyga med SAS – eller visar det sig – spoiler alert; vad man trodde var anledningen till att man betalar tre gånger så mycket för att flyga med SAS.

    I det rödbruna folkhavet finns det dock ingen form av hjälp att få. Inga SAS-anställda, inga skyltar, inte så mycket som en enda liten italienare med en liten flagga där det står “Köpenhamn” och ett frågetecken på.

    Jag går till disken “Flight Information” och frågar efter ett plan som skulle åka till Köpenhamn 17:55. Den unga kvinnan som sköter disken ser ut som någon som precis fått frågan om vi var på månen. Hon säger; nej, SAS flyger inte härifrån. Jag säger att jag är med än så länge, men det är omdirigerade maskiner, regn i Florens och för korta banor bland annat. Planet ska gå härifrån, säger SAS. Hon lyfter på telefonen och pratar italienska i två minuter och tittar upp och säger: Ingen här har hört något alls om vad du tjatar om.

    Paus

    Akt 2

    Jag ringer SAS igen, och går ut och tänder en uppgiven cigarett. Nu regnar det också i Pisa, och vi utmattade danskar står där tillsammans, i regnet, i var och en av våra telefonköer. Paret med barnet rycker en taxi och kör tillbaka till Florens i hopp om att appen talar sanning. Äntligen kommer jag igenom. Jag kanske frågar lite kortfattat om vad fan som egentligen händer? “Ja, vi är i chock här också”, är svaret, så mycket jag kan minnas, eftersom den formuleringen inte lugnade mig. Men! Jag har fått höra att planet lämnar Florens ändå. Jag säger inte ens What the fuck! Jag bara frågar, helt död inombords; när? Ja, det är lite försenat nu, säger mannen, så vi kanske kan ta oss dit. Hur mycket försenat, frågar jag. Ungefär en timme. 

    Jag tittar på klockan. Klockan är nu 17, så maskinen går kl 18:55. Det går att nå. Jag skaffar en bil, säger jag till mannen i telefonen, och fortsätter: ”Du behåller min plats på planet, för nu sätter jag mig i en taxi för andra gången på grund av din cirkus i dag, och om jag kommer till Florens och incheckningen är stängd, bli jag tokig! Och förresten, jag förväntar mig att du betalar för taxiresorna”. 

    Ja, får jag höra. Jag behöver bara spara kvittona, sedan skulle han skicka en länk för återbetalning. (Kom ihåg detta, för det är viktigt senare). 

    Vi är några stycken som samsas om en taxi och kör nu upp till 150 km mot Florens – igen. Vi pratar lite i taxin om att vi aldrig har upplevt en värre resa – en enda person invänder dock att han har upplevt något liknande, och det var sista gången han någonsin skulle flyga med SAS. Jag hör vad han säger och nickar instämmande. Jag väntar på återbetalningslänken som aldrig kommer. Vi kommer till Florens, de andra frågar vad vi gör med notan, jag säger att jag tar den, jag går i alla fall och väntar på en länk för återbetalning, säger jag igen. 

    En länk jag är övertygad om just då är en fråga om formalitet. Jag säger att jag helt enkelt inte har fantasin att föreställa mig något annat (kom ihåg detta, det kommer att bli viktigt senare). Jaha, då springer de andra in och orienterar sig medan jag betalar.

    Jag kommer in. Incheckningen är stängd. Det finns ingen SAS-skylt på flera kilometers avstånd. Nu börjar jag också gråta snart. Jag är på väg att vända när jag plötsligt hör ett högt och ljudligt: “Häröver!”! Det är det jyska transportföretaget på tjänsteresa. 

    De står i en lång kö till ett annat flygbolags incheckningsdisk. Vi kommer till dem och delar med oss av våra krigshistorier. De har varit i Pisa också, även om jag faktiskt inte såg dem där, men de säger att de tog tio taxibilar dit och tio taxibilar tillbaka, och när de kom tillbaka till Florens hade SAS faktiskt stängt incheckningen, men de hade klagat så högt och ivrigt att personalen var tvungen att öppna ytterligare en disk. 

    Jag upptäcker plötsligt att mitt hjärta klappar även för de små och medelstora företagen i Danmark, tänker jag när jag står där med utsikten att både jag och mitt bagage faktiskt kommer hem till Köpenhamn. 

    Lite senare kommer även familjen med spädbarnet. Det var faktiskt ganska rörande att se dem. Jag hade gett upp dem, för de körde från Pisa före oss minns ni säkert, men de hade precis varit ute och kört med en chaufför som var lite mindre galen än vår, så vi hade kört om dem på vägen tillbaka till Florens. Det finns en förbrödring mellan drabbade i en sådan situation. 

    Tja, det jongleras med resedokument och coronapass, och vi jagas genom prioriterad säkerhet och springer genom flygplatsen för att nå det där flygplanet. Sedan kommer vi till grinden, och där står vi som sillar i en tunna i upp till 40 minuter, för det är så mycket skräp med boardingpassen – för det kan SAS inte heller hålla reda på. Till exempel hade fyra män som inte hette Louise fått ett boardingkort där de plötsligt fick namnet Louise.

    När vi äntligen kommer in i flygplanet är jag så uttorkad och hungrig efter att ha tillbringat de sista fyra timmarna av mitt liv i ett tillstånd av mer eller mindre panik att om jag hade varit en seriefigur så skulle jag ha sett och Fata Morgana. Inga problem. Det sköter SAS; “Vår purser kommer runt med försäljningsvagnen och då har du möjlighet att KÖPA lite mat och dryck”. 

    I detta flygplan fyllt med passagerare som SAS har rövhalat så eftertryckligt, och skickat oss över Toscana och tillbaka igen, så att du kan få köpa något att dricka och äta. Därmed avslutades min resa med SAS; två cola och två pizzaskivor direkt från micron för 128 kronor. Det är den sorgligaste och mest förödmjukande måltid jag någonsin har köpt och konsumerat offentligt.

    Efterspel

    Återbetalningslänken från SAS kom såklart aldrig, men samma kväll går jag och lägger mig med en förhoppning om att jag ska vakna nästa dag av ett mejl från SAS – för det är väl SAS och inte EasyJet eller Ryanair? 

    Ett mejl skrivet efter att alla inblandade i SAS ursäktar sig för det kolossala klusterfuck de genomförde dagen innan. Ett mejl som säger förlåt, och som säger att nästa gång jag ska ut och flyga så hoppas de att det blir med SAS, för då är det såklart första klass, nu när jag och resterande passagerare har haft en så eländig upplevelse med SAS, och att jag givetvis inte behöver betala fullt pris för den annars väldigt dyra biljetten jag hoppats skulle kunna transportera mig till Florens och tillbaka igen, relativt odramatiskt.

    Men det finns ingen e-post från SAS. Inte på morgonen, inte vid middagstid, inte på eftermiddagen. Jag sitter och tittar på mina två taxikvitton, som uppgår till 330-ish euro eller 2 600 kronor. 

    Då ringer jag SAS igen. Efter att jag har gett bokningsreferensen går det en kort stund, och då säger kvinnan: “Ja, det kan jag se”, då frågar jag vad de hade tänkt göra åt saken. Det de tänkte på var att skicka en återbetalningslänk, och sedan skulle de titta på “bevisen”. 

    Jag frågar varför jag måste “bevisa” något när hon precis har bekräftat att hon kan se på skärmen att det är helt galet. Det är ett förfarande, får jag veta, och handläggningen av ärendet på återbetalningen är för övrigt tio veckor. Jag säger att jag rent av vägrar att lägga 2 600 kronor i taxiräkningar hos SAS i tio veckor. (Ett belopp du för det jyska transportföretaget kan multiplicera med tio). Jag säger att jag vill prata med hennes chef. Jag får höra att det inte är möjligt, för han finns inte. Nu menar Kafka allvar och det uttalandet stoppar kort min hjärnaktivitet. Eftersom jag har internaliserat vad personen just har hävdat frågar jag mig misstänksamt vad exakt det ska betyda? Har du ingen chef? Det blir en kort paus, där personen i fråga bara funderar på om hon ska följa sin bluff, innan det spottas ut: “Nej, det har jag inte”. Jag säger att jag helt enkelt inte tror på det, och att nu blir det för häpnadsväckande. Hon håller fast vid sin märkliga position och det slutar med att jag frågar om hon är direktör för SAS. Hon kommer dock inte att erkänna det, men hon vill gärna skicka en återbetalningslänk. 

    Den kommer såklart inte, men jag hittar själv portalen efter lite letande på webben. Jag laddar upp mina kvitton, beskriver processen och sätter mig att vänta i 8-10 veckor. Jag är dock ganska säker på att jag självklart kommer att få mina taxikostnader ersatta, för varför skulle de inte göra det egentligen?

    Slut

    Häromdagen fick jag ett mejl från SAS svenska avdelning, tror jag, på engelska, där det står att jag inte får ersättning, eftersom planet inte var mer än tre timmar försenat. Här sätter SAS en mycket misslyckad ekvation mellan vad som är rätt och vad som är rimligt. 

    Jag skriver tillbaka till den som jag bara satt i den där taxin för att SAS egna anställda hade skickat ut mig dit. Jag får ett nytt mail dagen efter där det står att de är väldigt ledsna över det, men så är det. 

    Då skriver jag tillbaka att om det är så, så går jag till pressen. Ja, jag skriver det här helt enkelt för att jag är desperat. 

    Strax efter får jag ett nytt mail där de sedan skriver att om det måste vara så kan jag få 120 euro i ersättning, och jag kan – mycket nådigt – få dem redan om en vecka. Jag skriver tillbaka att det inte är tillräckligt bra. De svarar att om jag inte är nöjd så kan jag skriva ett klagomål till SAS.

    Men jag orkar inte längre, även om jag är så långt ifrån nöjd som man kan bli. Jag är faktiskt så vansinnigt missnöjd som man kan bli, men om jag fortsätter att driva det här fallet, då blir jag så arg på telefonsamtal som alla slutar på samma sätt, och mejl med falska ursäkter, att jag får hjärnblödning. 

    Så nu har jag bestämt mig för att jag för de 2 600 kronorna har fått en historia som är lång, delvis underhållande, men mest av allt häpnadsväckande för alla jag har berättat den för – för det är flygbolaget SAS. Jag tror att de flesta tror att jag överdriver, men det gör jag inte. 

    Ibland på nätterna, när jag inte kan sova, börjar myriaden av tankar: ”Vem bestämde inom SAS att säga till folk att de bara skulle ta sig till Pisa i en taxi? Då måste det finnas någon som samordnat det? Vem gjorde det? Det är inte bara något de bara gör, eller hur? Väl? De måste väl fråga någon? Vem frågade de? Har han fått sparken? Men då måste jag andas ut och komma ihåg att det förmodligen inte är någon mening med galenskapen och att den här historien redan har gjort underverk på middagsbjudningar och andra sociala sammankomster efter covid där en dryg halvtimmes ohygglig reseanekdot gör sig bra.

    Moralen i historien är förstås att SAS en gång var något, men nu är det bara ett lågprisbolag som man betalar fullt pris för. Och självklart behöver du aldrig dyka upp två timmar innan på en flygplats.

    Till sist skulle jag säga att om någon läser detta och kan känna igen historien, kanske från sig själva, från några av sina bekanta som kan ha varit på samma plan, så skulle jag väldigt gärna vilja höra från dig. Har du hört från SAS, har du fått tillbaka på taxiräkningen? 

    Har du pratat med personen utan chef? Och från paret med spädbarnet; Kom ni hem bra?

    Det var världens längsta statusuppdatering”.

    Frederik Cilius, med SAS för sista gången.