Reseguide: Coffee

Chance Street ligger bara ett stenkast från Shoreditchs livliga krogar och barer, ändå tillräckligt avsides för att de ska kännas som att man hamnat någon helt annanstans. Den ganska anonyma dörren, skyltad med ett diskret ljus i fönstret, skulle kunna leda in i ett privat hem. Men det är här bakom som Cycene döljer sitt matsalskapell, där det väntar en intim och ovanligt hänförande kulinarisk upplevelse med vad vi skulle vilja kalla ritualiserade förtecken. 

Man ringer på. Dörren öppnas. Och så är man inne – inte i ett vanligt restaurangrum, utan i en sekvens av scenbyten.

Första akten: ett träklätt barutrymme. Vi tas emot av en tatueringsprydd bartender med mycket cool mustasch som häller upp varsitt glas engelskt bubbel till oss. Det är också här vi får vår första “måltid”: en rustik men välbalanserad bricka med huset charkuterier, hembakat bröd, fluffigt smör och umamiljuvlig buljong. Den serveras i handgjorda lerkoppar skapade av den brittiska keramikern Steve Harrison, som är en samarbetspartner till Blue Mountain School – det kreativa nav där Cycene har sin fysiska hemvist. Hela huset är en plats där konst, design och gastronomi sömlöst flyter samman i ett helhetsverk där inget lämnats åt slumpen. “Mat är konst”, är till och med bland det första vi får höra efter att ha slagit oss ner.

Andra akten: vi leds upp för en smal trappa, in i köket, där nästa servering sker direkt vid passet. Här tas vi emot av Taz Sarhane, som ur helhetssynvinkel är något av kvällens värd och tillika Cycenes köksmästare. Han bjuder på wagyu och Kaluga-kaviar, på svamp, benmärg och confiterad äggula. Bakom glasväggarna mellan köket och den lilla matsalen hänger säsongens råvaror som i ett urtida skafferi; Cycene har ingen vegetarisk variant på sin meny men även den som äter kött men kanske är lite kinkig med att faktiskt se den död maten har krävt… dags att titta bort! 

Tredje akten: vi får slå oss till bords. Matsalen rymmer bara sex bord vid vilka stearinljus lyser. Vi är långt ifrån ensamma, men det råder ändå en skön stillhet. På väggarna hänger samtida konst, och känslan påminner å ena sidan om Norden och Japan, å andra sidan om brittisk landsbygd. Det är nu som det “verkliga” måltidsförloppet tar vid och vad som följer är en sagolik parad av rätter. Bland dem: ostron med frusna hallon och en långlagrad torsk, penslad med kycklingfett och ångad i ugn, innan den landar framför oss i svängom med krusbärs-, zucchini- och gurksallad och en smörsås smaksatt av citronverbena.

Dryckerna matchas förstås minutiöst med maten. Vi njuter av ett “half-and-half”-upplägg med låginterventionsviner och egenproducerade drycker som kombucha smaksatt med fikonlöv och mustiga juicer på skogsbär och örter. Allt håller precis rätt nivå så att dryckerna förstärka rätterna, inte överrösta dem.

Middagen i sin helhet tar nära nog fyra timmar. Otroligt mätta, ännu mer belåtna. Cycene betyder “kök” på fornengelska. Men det här är så mycket mer än ett kök – det är ett smakernas laboratorium och ett skådespel för alla sinnen. Menyn, som ständigt förändras kring utifrån tillgången på råvaror hos de lokala odlare och småskaliga producenter man samarbetar med, är som ett tidsdokument i sig. Prislappen är hög (195 pund för cirka nio serveringar, ännu mer om någon av dryckesparningarna önskas), men så är det också en upplevelse att minnas för livet snarare än ett restaurangbesök.

FOTO: Press.

Heard på Ganton Street, som öppnade i slutet av september 2025, är inte bara “ett till hamburgerhak” – det är en väloljad hyllning till enkel mat, gjord med största möjliga noggrannhet. Bakom konceptet hittas Jordan Bailey, vars CV innehåller erfarenhet från trestjärniga Maaemo i Oslo liksom två stjärnor i eget namn som kock på Aimsir i Irland. Men här på Heard, ett stenkast från legendariska Carnaby Street, tar hans finkrogspräglade smakbesatthet helt andra uttryck.

Det börjar med hamburgaren, såklart. Eller snarare: hamburgarna, i plural. För även om den ursprungliga (mycket uppskattade) dubbla smashburgaren finns kvar är det Soho Burger som är stjärnan på Heards nya adress (Heard började som food truck och öppnade sin första permanenta filial i Borough). En 155-grammare på chuck, brisket och rib cap, med smält gruyère, karamelliserad lök, vattenkrasse och ett rosa pepparsås-dopp som är allt annat än pynt. Det är klassiskt brittiskt, med en fransk twist och en nästan intuitiv förståelse för umami.

Vid vårt besök sitter vi den otroligt snygga källaren som påminner lite om en lounge, men föredrar du utsikt över det öppna köket är bardisken på entréplan att föredra. Inredningen, signerad Superfutures, är dämpad och känns organisk: grönt mikrocement, trä och keramik i jordiga nyanser. 

Dryckerna är pricken över i:et. På Heard kan du nämligen para din burgare med både öl – och vin, efter vin vinlista framtagen av sommelier Majken Bech-Bailey. Till originalburgaren The Heard, som serveras med jalapeñohonung och osten ogleshield, passar det utmärkt med en burk pale ale från Forest Road Brewery. Föredrar du druvdruck är Rolly Gassmans riesling från Alsace ett ovanligt friskt inslag i sammanhanget. Till den växtbaserade burgaren Wild Umami paras en IPA från samma bryggeri, och vi testar även ett glas spanskt rött – Garnacha Tintorera från Celler del Roure – som skapar en tydlig brygga mellan smaksensationerna.

Det är intimt och avslappnat, med bra musik och tydlig självsäkerhet i både service och presentation (vilken är precis vad man förväntar sig av ett hamburgerhak med lite högre svansföring). En cool liten restaurang som vet exakt vad den vill, och lyckas alldeles utmärkt med det.

Foto: Eleonora Boscarelli | Ely Bsc Photography

Permit Room på Portobello Road är en naturlig förlängning av Dishoom, men med tydligare fokus på dryck. Lokalen – en gammal 1800-talspub som tidigare varit både västindisk bar och destilleri – känns fortfarande som en pub, men med ny finess. Inredningen är murrig, välvald och signerad Macaulay Sinclair. Torsdagar, fredagar och lördagar spelar DJs på bottenvåningen. Vi pratar inte stort party, men musiken bidrar definitivt till rytmen på Permit Room i Notting Hill.

Och för dig som söker boende ovanpå restaurang i London, erbjuder Permit Room Lodgings ett unikt alternativ. Det är en privat våning ovanför krogen. Här finns två sovrum och två badrum, inrett med mjuka mattor, gamla böcker och vackra textilier. Det är inget hotell förstås, så det finns ingen reception utan du hämtar nyckeln i baren för att sedan gå upp på egen hand.

Vi går också upp, men för att äta i matsalen. Där vi börjar med peanut masala-snacks och en New Permit Room Old-Fashioned. Sedan följer aloo tikki chaat – potatiskakor med yoghurt, mynta, tamarind och papdi – och de kryddiga Aunty’s Masala Eggs som serveras med lök, tomat och chutney. I vanlig ordning när Dishoom är i farten är smakerna tydliga, fantastiska. Tandoorikycklingen – en signaturrätt som bara finns här och inte på någon annan av kedjans adresser – är saftig och exakt tillagad. Dela den med en skål av husets mattar paneer och husets daal på svarta linser, så god att det nog aldrig går att få nog. Magen har inte mer plats, men det blir hur som helst en avrundande gulab jamun till efterrätt, dränkt i rom som sig bör.

Permit Room Portobello i Notting Hill är lika delar avslappnat och ambitiöst. Helt klart en av Londons mest intressanta nya restauranger 2025, med finfint boende för dig som gillar att ha både den brittiska huvudstadens bästa daal och DJ:s i samma trapphus.

Foto: Press.

Redan till lunch är det fullsatt bland borden som står tätt. Det härliga sorlet ligger jämnt över lokalen och servicen är precis så uppmärksam som den bör vara. La Petite Maison i Mayfair är en fransk restaurang i London som byggt sin identitet på lugn självsäkerhet. Här är det ingen som skyndar – vem vill skynda när man kan njuta?

Exempelvis genom att beställa ett glas av husets rosé från Château La Coste, framtaget särskilt för restaurangen. Det är ljust, friskt och subtilt med citrus och röda bär. Det visar sig vara en utmärkt start innan den klassiska maten börjar dukas fram. Burratan är krämig och balanserad, på en tallrik med tomater som faktiskt smakar något på riktigt. Den tunnskurna carpaccion på yellowtail, toppad med citrus och guacamole (!), tillför både textur och syra. Allt landar på bordet i takt med att samtalet rör sig framåt, man märker knappt hur mycket man faktiskt äter.

Gnocchin med körsbärstomater, saltbakad havsaborre med kronärtskockor och ljuvligt marinerade lammkotletter med aubergine och pinjenötter bildar ett flöde snarare än en följd. Inga stora gester. Gott om trygg precision. Innan allt avrundas med de mest sagoliga fattiga riddare (alltså French toast, som resten av världen säger). Brödets krispiga yta döljer en himmelsk mjukhet, och att en klick kryddig glass kan tillföra så mycket!  

La Petite Maison London är ett självklart val för dig som söker sydfranska smaker i hjärtat av Mayfair. Här finns inget att bevisa, och just därför fungerar det så prickfritt. 

Foto: Press.

En kväll som börjar på 42 kan bara bli en bra kväll! Gymkhanas cocktailbar ligger en trappa upp från restaurangen – och är en av de mest omtalade nya barerna i Mayfair. Tänk mörkt trä och dämpad belysning. Lågmäld musik och sjukt häftig inredning. Mixologer som vet vad de sysslar med när de blandar en uppfriskande och nyanserad masala margarita eller bhang lassi, olik alla andra lassi du tidigare provat. 

42 går också att boka för privata middagar (vid vårt besök får vi höra om både den ena och den andra VIP:n som nyligen valt att äta “precis just här”). Det är lätt att förstå varför: I matsalen nedanför är det riktigt livligt och vill man ha lite enskilt utrymme… Å andra sidan: Tempot är påfallande behagligt. Servicen är noggrann, men avslappnad. Lokalen är formellt vacker men absolut inte svårflirtad. Gymkhana i Mayfair är en av Londons mest hyllade Michelinrestauranger för indisk mat – men inget här känns tillgjort.

Vi inleder med gol guppas och aloo chaat. Därefter en rad vegetariska smårätter bland vilka eldiga, syrliga och perfekta tandoori broccoli och achari paneer tikka sticker ut. Den kanske mest oväntade favoriten är beetroot chops pao – en rödbetsburgare med jordnötsmasala som både överraskar och övertygar.

Men det tar inte slut där! Huvudrätter som gucchi, khumb & truffle pilau – en tryffeldoftande svamprisrätt som är både lyxig och hemtrevlig – samsas med methi malai mutter paneer, dal maharani och rajasthani bhindi. Allt serverat med precision. Här visar sig styrkan i modern indisk fine dining: Inga tricks, bara smak. Saffron pistachio lulfi falooda får avsluta måltiden.

Gymkhana och dess bar 42 bevisar att Michelinrestauranger i London inte behöver vara stela eller experimentella för att vara minnesvärda. Det handlar om elegans, finess och självklar smakbalans – från fördrink till dessert.

Foto: Mark Scott.

Att öppna en ukrainsk restaurang i Notting Hill – ett område i London som inte direkt saknar restauranger – är ett vågat drag. Men för Polina Sychova och Eugene Korolev, som båda kommer från Ukraina, handlade det mindre om strategi och mer om berättelse. Sino i Notting Hill vill visa en annan sida av Ukraina än den som kablats ut i nyhetsmedierna de senaste åren. En sida som handlar om mat, värdskap och hantverk.

Lokalen är lågmält elegant med naturmaterial, runda former och en diskret färgpalett. Inget skrikigt, bara genomarbetat och välkomnande. Den avskalade stilen, tillsammans med en personlig touch, skapar en atmosfär som både känns modern och historiskt rotad.

Menyn har också djupa rötter. Den är tydligt förankrad i det ukrainska köket, men med internationell känslighet. Polina Sychova berättar att man inledningsvis var tveksam till att sätta hennes hemlands mest kända maträtt, Chicken Kyiv, på menyn. Men man gjorde det och det har visat sig vara ett genidrag; den celebra rätten beställs ofta när den finns att tillgå. Vid vårt besök gör den det, men inte alltid så håll utkik.

Marinerad aubergine med ostbrödet kyyrma är en bra förrätt med både djup och syra. Krispig banosh med svamp och ramslök har en textur som landar någonstans mellan komfort och finkrog. Med andra ord: Rätterna är vällagade utan att vara tillkrånglade, och visar att modern ukrainsk mat har sin plats i ett samtida utbud av gastronomi.

Även cocktaillistan tar avstamp i ukrainska ingredienser – honung, fermenterad äppeljuice, bovetevodka – utan att bli konceptuell för konceptets skull. Drinkarna känns snarare som en naturlig förlängning av maten.

Sino är en av de mest omtalade nya restaurangerna i Notting Hill 2025 – och en stark kandidat för alla som söker modern ukrainsk mat i London. Det märks att det här är en restaurang med något att säga, men också med kapaciteten att leverera det i praktiken.

Foto: Viktoriia Klymentieva.

Heath Street Bakehouse har länge varit ett givet stopp för invånare i Hampstead på jakt efter hantverksbröd, riktigt gott kaffe och ett överraskande bra brunchutbud. Men det är under de nya kvällsserveringarna – från torsdag till lördag mellan 18.00 och 22:00 – som stället verkligen hittar sin andra andning. Och kliver fram som en av de mest intressanta nya restaurangerna i norra London.

Crust & Cuvée, det kvällskoncept som lanserades i mitten av juni 2025, är både vinbar och middagsställe, inhyst i samma lokaler som bageriet. På kvällen dimmas belysningen och gäster slår sig ner vid träbord med säsongsbaserade menyer och väl utvalda viner framför sig. Det är en idealisk miljö för en intim middag i Hampstead.

Det är små rätter som gäller, tydligt förankrade i årstider och råvarukvalitet. Inledningen kan bjuda på grillat surdegsbröd med vispat smör smaksatt med örter, picklade rotsaker som fermenterats på plats och en charkbricka med bland annat bresaola, finocchiona och jambon de Bayonne.

Vid vårt besök utmärker sig den bubbligt krispiga focaccian med nduja, röd pesto och chilihonung – det är salt, sött och hett i rätt dos. Grillad sparris med getostpuré och blodapelsin är en annan höjdpunkt, liksom den krämiga burratan med ruccolaolja och grillade persikor. Det är inte stora portioner, men det är heller inte meningen. Crust & Cuvée är snarare till för er som vill dela, prova och ta en liten paus; det är ett matkoncept som blivit allt mer populärt bland restauranger i London.

Dryckeslistan innehåller både vin på glas (bland annat ett utmärkt Montepulciano) och färdigblandade cocktails. Missa inte drinken Spiced Pear & Chocolate Old Fashioned! 

Servicen är vänlig men otvunget informell, och allt får gärna ta tid. Crust & Cuvée med sin kombination av hantverk och ambition är ett välkommet kvällstillskott i nordvästra London, och Heath Street Bakehouse ett ställe man vill sitta kvar på. 

Kvarteren runt omkring – och närheten till det sagolika grönområdet Hampstead Heath – ger känslan av att vara precis där det händer och ändå ha klivit ur den centrala stadspulsen. Vill du inleda eller avrunda med något mer traditionellt ligger flera av Hampsteads mest klassiska pubar ett stenkast bort. The Holly Bush är en riktig institution, med sina sneda golv och öppna spisar. The Flask och The Wells är också väldigt charmiga.

Foto: Press.

Fram till februari 2025 var Don’t Tell Dad ett välbesökt kvartersbageri i Queen’s Park, västra London, känt för sina nygräddade croissanter, sin mäktiga kardemummabulle och generösa smörgåsar. Men sedan kvällsrestaurangen öppnade ett par dagar i veckan har det lilla stället lyckats etablera sig även som middagsdestination. På bara ett par månader har kvällssatsningen blivit precis lika populär som frukost och lunch – kanske till och med mer.

Lokalen är liten, men lyckas kännas både avslappnad och romantisk vilket är lite ovanligt bland restauranger i västra London. Små bord, levande ljus och en dämpad ljudnivå sätter tonen. Servicen är inkännande och uppmärksam utan att vara påflugen. Det här är ett ställe där gäster lutar sig in mot varandra snarare än sitter med mobilen i handen.

Menyn är tydligt säsongsbaserad och relativt kort – en trend som syns hos flera nya restauranger i London. Bland rätterna som erbjuds vid vårt besök utmärker sig en spröd krabbtartelett, krämig men distinkt i smaken. Oxtail crumpet på långkokt oxsvans är en annan favorit. Bland de vegetariska alternativen är beignets med cheddar och tryffel alldeles ljuvliga: små friterade bollar med ett oväntat djup, serverade med en slags svampketchup.

Avslutningen? Varma madeleinekakor som bakas på beställning och fluffiga kommer till bordet, serverade med apelsincurd. Plötsligt blir expertisen som Don’t Tell Dad har som bageri även tydligt efter att solen gått ner.

Don’t Tell Dad har med andra ord gått från lokal frukost till kvällsresmål. Det här är fortfarande ett ställe där man tar bröd på allvar – men det är också underbart för en helkväll på en av de mest stämningsfulla nya restaurangerna i Queen’s Park.

Foto: Press.

På en av Londons främsta haute cuisine-bastioner har man haft Michelinstjärnan i drygt 30 års tid. I allt från sober dekor till prickfri service andas Pied à Terre den gamla skolans finkrog.

Å andra sidan: Atenbördige köksmästaren Asimakis Chaniotis tar allt mer ut de innovativa svängarna i sin minutiösa fransk-grekiska mat. Två avsmakningsmenyer om fyra, sex eller tio tallrikar står i centrum. En klassisk – samt en växtbaserad som sedan sitt intåg i fjol lett till nya prisregn.

Den exceptionella gastroexpertisen genomsyrar allt, från husets ”veganzola” till dovhjortsossobuco med kvitten och tryffel. C’est merveilleux! Vinpaketet är ett måste.

Foto: Pressbild.